Republikanernas konvent

Det republikanska konventet gick av stapeln i veckan och först nu är jag riktigt orolig att Kerry kommer att förlora valet och att vi kommer att få fyra nya år med Dubya. Det republikanska konventet försökte efterlikna det demokratiska med mycket musik och fart, men på det hela taget var det ganska träigt. Musiken som spelades var mestadels country, vilket säkert tilltalar en stor del av de republikanska väljarna, men som inte direkt breddar väljarunderlaget. Vad konventet storartat lyckades med var att grumla sakfrågorna och samtidigt skjuta hela partiet mot mitten.

Årets presidentval ser ut att bli minst lika jämnt och spännande som det år 2000. Båda partierna vill åt de moderata rösterna; de som antingen kan tänka sig att ligga på demokraternas högerkant eller ligga på republikanernas vänsterkant.

År 2000 gick Bush till val på temat ”compassionate conservatism”, ungefär ”konservatism med medkänsla”. Vad som hände efter valet var en av de mest omvälvande kovändningarna i amerikansk politik. Bush konservativa medkänsla förvandlades till en inskränkt, trångsynt och högerextrem plattform med inslag av anti-abort, motstånd till homosexuellas rättigheter och ett dråpslag mot miljökämparna. Vi levt med denna konservatism utan medkänsla sedan dess. Och det amerikanska folket köpte det, mycket tack vare händelseutvecklingen efter den 11:e september, då Bush i princip fick Carte Blanche.

Det som har hänt nu på det senaste republikanska konventet i New York City är ännu en politisk flip-flop (för att använda en politisk inneterm). Nu vänder man åter kappan efter vinden och har betonat flera frågor som de moderata väljarna attraheras av. Den konservativa medkänslan är tillbaka. Det syntes inte minst på talarlistan.

Den första kvällen (natten till tisdag) talade Michael Bloomberg (det är han som gett namn åt tevekanalen, inte tvärtom), New Yorks nuvarande borgmästare, en tidigare demokrat som bytte sida för inte så länge sedan. Talade gjorde också Rudy Giuliani, som var borgmästare i New York under tiden för terrorattackerna den 11:e september och är väldigt omtyckt i moderata kretsar. Höjdpunkten var dock John McCain, som kritiserat Bush för kriget mot Irak (och var därför demokraternas älskling), men som står bakom presidenten på många andra områden. I sitt tal lovordade han presidentens handlande i Irak (troligen ett bevis på att spektaklet är välregisserat; inga onda ord om Bush här inte) och gav Michael Moore en känga och kallade honom för en ”lömsk filmmakare som vill få oss att tro att Saddams Irak var en oas av fred.” Moore, som var närvarande vid konventet, tackade för tilltalet och skrattade hjärtligt. När publiken började skandera ”fyra år till,” tycktes Moore leende replikera ”två månader till” samtidigt som han höll upp ett L i pannan. Ibland är det spännande på Fox News klockan halv fyra på natten.

Den andra kvällen (natten till onsdag) talade Arnold Schwarzenegger, guvernör i California (eller som han säger ”Caelefuhnia”), och som är ganska liberal i moraliska frågor (abort, dödsstraff, homosexuellas rättigheter), men som är konservativ i många andra frågor (ekonomi t.ex.). Han betonade sin egen bakgrund som fattig österrikare som lyckades i USA efter mycket hårt arbete. Naturligtvis lät han ju inte bli att skämta om sina skådespelarinsatser och sina filmer. Han kallade till exempel det demokratiska konventet för ”True Lies”. Samma kväll talade Laura Bush, en kvinna som kan tänkas representera den republikanska förebilden för kvinnor: en hemmafru som gärna gör vad hennes man vill och som inte har några starka åsikter på något håll.

Den tredje kvällen präglades av två personer: Zell Miller och Dick Cheney. Zell Miller är demokrat och talade vid det republikanska konventet på republikanernas sida. Han attackerade Kerry i starka ordalag och såg väldigt arg ut under hela talet. Miller är från Georgia och tillhör det som kallas the Dixiecrats, ett gäng demokrater från den amerikanska södern som tillhör partiets konservativa falang. Egentligen är de så konservativa att de platsar bättre i det republikanska partiet, men eftersom de fortfarande är sura för det amerikanska inbördeskriget så tycker de inte att de kan tillhöra republikanerna. Abraham Lincoln var nämligen republikan och the Dixiecrats hatar honom för att frigav slavarna.

Vicepresident Dick Cheney attackerade också Kerry och ifrågasatte hans förmåga att vara överbefälhavare. Cheney betonade sin ultrakonservativa krigshetsarsida, men nämnde aldrig sina mer moderata åsikter när det gäller sociala frågor (hans dotter är nämligen lesbisk). Det skulle naturligtvis inte se bra ut om vicepresidenten motsade presidenten.

Konventets sista dag bjöd naturligtvis på George Dubya Bush i egen hög person. Med sitt hemlighetsfulla leende charmade han den redan övertygade publiken. Hans budskap är tydligt: Vi befinner oss vid en historisk tidpunkt och det är Bush öde att leda USA till storhet. ”Där två torn föll, kommer en nation att resa sig,” sa han vid ett tillfälle. På det hela taget var presidentens tal så fyllt med mytologibyggande retorik och sagoberättande att han kan efterliknas vid en nutida blandning mellan H.C. Andersen och Heinrich Himmler.

Trots att talarlistan reflekterar en politisk bredd i partiet, inte minst i sociala frågor, så antog de under konventet också en politisk plattform som är väldigt smal. Bland annat förordar plattformen tillägg till författningen där abort i princip ska förbjudas och äktenskap enbart ska kunna ske mellan en man och en kvinna. Många tyckare, särskilt på FNC, anser att det är naturligt att många partimedlemmars åsikter går stick i stäv med partiprogrammet. Det är ett bevis på bredden inom partiet. Men när partiets valplattform endast får representeras av en (!) enda talare på konventet så börjar man undra hur den ultrakonservativa falangen, med Dubya i spetsen, lyckats dypera till och med det egna partiet.

De fyra dagarna kan sammanfattas med ett ord: Kerrybashing. Inte så konstigt egentligen, eftersom demokraternas konvent kan sammanfattas med Bushbashing. Det finns en viktig skillnad, emellertid, som bör uppmärksammas. Kerry är underdog, Bush är president, vilket innebär att Bush ord har mer tyngd. Det var nog därför Kerry gjorde något som ingen gjort förut. Han höll ett tal i Ohio, bara minuter efter Bush avslutade sitt tal. Han är inte nere för räkning än och det är hoppingivande, men de två månaderna till valet kommer att kännas långa.

/Fred

Det här inlägget postades i USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *