En postum miljöhjälte

International Panel on Climate Change (IPCC) har gjort beräkningar på hur mycket Jordens temperatur kommer att förändras vid ökande koncentrationer av koldioxid i atmosfären. Deras maxtak ligger vid 5,8 grader Celsius vid en fördubbling av mängden atmosfärisk koldioxid över de närmaste 100 åren. Detta enligt en rapport från IPCC som kom 2001. Om ni trodde att detta var en nyhet när rapporten kom, så glömmer ni bort Svante Arrhenius. Växthuseffekten har varit känd i över hundra år.

På Julafton 1894 satt Arrhenius ensam i sin våning i Stockholm. Hans äktenskap med sin före detta forskarassistent, Sofia Rudbeck, höll på att bryta sönder. Istället för, eller kanske för att kunna, bearbeta sin miserabla livssituation påbörjade han omfattande matematiska beräkningar. Beräkningar som skulle uppta all hans tid i över ett års tid, ibland upp till 14 timmar om dagen.

Hans frågeställningar gällde i vilken utsträckning kolsyra (koldioxid) och vattenånga kunde fånga värme i atmosfären. Fransmannen Jean Baptiste Fourier hade redan gjort beräkningar på UV-strålning kunde studsa ut i rymden och att viss strålning stannade i atmosfären och värmde upp den. Fourier var också den person som myntade begreppet växthuseffekt. Men det Arrhenius gjorde var att han insåg att detta fungerade som en global termostat. Beroende på var på Jorden man befann sig, hur ytan såg ut (vatten, is, gräs, skog, etc.), och molntäcket, varierade utfallet. Han kom slutligen fram till att vid en fördubbling av mängden koldioxid i atmosfären så skulle den globala temperaturen öka med mellan fem och sex grader Celsius, inte helt olikt IPCC:s beräkningar. Arrhenius kom också fram till att höga latituder skulle uppleva större skillnader än tropiska klimat nära ekvatorn, något som ter sig som allmän kunskap idag.

Hans resultat, som publicerades 1896, möttes av svalt intresse. Hans forskning om växthuseffekten glömdes bort i nästan hundra år. Det var inte förrän på 1990-talet som det kom på tal igen, och då med råge. Arrhenius blev en postum miljökämpe av stora mått.

Arrhenius var inte den som  grämde sig, dock. Istället gick han vidare och undersökte hur elektrisk ström leds genom saltlösningar, en forskning som skulle leda till att han vann Nobelpriset i Kemi 1903. Han undersökte norrskenet och var fullkomligt övertygad om att livet på Jorden mycket väl hade kunnat komma från rymden. Han oroade sig också över hur resursslöseriet i det industriella samhället skulle kasta en mörk skugga över mänskligheten.

Om det är något som kastar en mörk skugga över mänskligheten så är det det faktum att Arrhenius forskning glömdes bort under nästan ett sekel. Om det hade ihågkommits hade det kanske gjort en viss skillnad. 

Det här inlägget postades i Historia, Världen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *