Tomten klappar till Julen

Jaha, då står julen inför dörren igen. Förra året skrev jag en längre post om att vi egentligen borde fira Jesu födelse i september eller oktober – och varför inte? Han är ju ändå bortglömd i december.

Istället jagar vi rundor efter de sista dyra julklapparna som ingen vill ha och som man inte ens vill köpa för sina surt förvärvade slantar. På Julafton kommer många pappor huttrande att stå utklädda på verandan och undra hur i helvete de kunde luras till att agera jultomte i år också. Otacksamma ungjävlar kommer hellre att leka med en pappkartong än med den senaste monstrositeten från Puttinuttiga Rosa Prinsesslott eller Massivt Stora Leksaksvapen AB. Till råga på allt måste man tacka för något man inte tycker om.

Det är dags att ta itu med tomten och ofoget med klappar:

Sankt Nikolaus och Svarte PetterVår jovialiske jultomte har, i likhet med kåldolmen, sitt ursprung i Turkiet där Sankt Nikolaus föddes ca 280 e.vtb nära Myra. S:t Nikolaus blev munk och gjorde sig känd för att ge bort alla sina prylar till barn och fattiga. Han blev senare biskop i Myra och dog stillsamt den 6 december 347. Sexhundra år senare helgonförklaras han och hans grav i Myra blir vallfärdsort som kom att bringa in stora pengar till patriarkatet i Konstantinopel.

Detta såg inte påven i Rom på med blida ögon – pengar är trots allt pengar. 1087 gjorde utsända från Rom en räd mot Nikolaus grav och de lyckades få med sig alla hans kvarlevor – utom käkbenet och ett av hans strålben. Påven gravsatte majoriteten av Nikolaus kvarlevor i Bari och kunde på så sätt få lite avkastning på dem. Patriarken i Konstantinopel kunde också göra sig en liten vinst, eftersom de fortfarande hade två benbitar kvar.

Under Medeltiden firades Nikolausdagen, den 6 december – dagen för hans död, genom att någon klädde ut sig till honom – full biskopsmundering – och delade ut godis och presenter till snälla barn. Nikolaus hade alltid en följeslagare – med horn i pannan och iklädd päls och med riset i högsta hugg – tänkt att dela ut rapp till de mindre snälla barnen. I biskop Nikolaus kan man se begynnelsen av jultomten, medan man i hans följeslagare kan se en del av förarbetet till julbocken. Följeslagaren gick under namnet Svarte Petter.

Några hundra år senare, när Reformationen gjort sin verkan, blev det omodernt att dyrka helgon. Men S:t Nikolaus behöll ett gott rykte, särskilt i Holland där han var känd som Sinter Klaas. Det var härifrån han på sent 1700-tal exporterades till USA och fick namnet Santa Claus.

Nasts Santa Claus1822 skrev författaren Clement Clarke Moore en dikt vid namn An Account on a visit from St. Nicholas, som beskrev en stor och glad gammal älva som kunde ta sig ner genom skorstenar och som hade åtta namngivna renar som drog hans släde – dock ingen vid namn Rudolf.

1881 ritade den politiske skämttecknaren Thomas Nast (som jag skrivit om tidigare) en rad bilder för Harper’s Magazine som beskrev Santa Claus som en glad, tjock typ med röda kläder med vita pälsmuffar och en stor säck med leksaker på ryggen. Han gav också tomten ett hem: Nordpolen – och en fru: Mrs. Claus.

1939 satt Robert L. May och försökte komma på en juldikt för att öka kundtillströmningen till sitt varuhus. Han skrev slutligen en dikt som baserades på Moores, men han lade till en ren som var lite utstött på grund av sin röda näsa – Rudolf.

Coca ClausMyten om att Coca Cola skulle ha uppfunnit Santa Claus, med röda kläder och allt, är helt falsk. På 30-talet ritade Haddon Sundblom en serie reklamskyltar med en cola-drickande jultomte, men som vi sett drog han sin inspiration från Moore och Nast, snarare än från flaskornas etiketter. Däremot kan man antagligen fastställa att bilden av Santa Claus cementerades och blev allmänt vedertagen i och med reklamkampanjen.

Den svenska jultomten av idag är en hybrid av den amerikanska Santa Claus, gårdstomten (som har fornnordiskt ursprung) och julbocken. Gårdstomten var inte mer förknippad med julen än att man varje julafton satte ut gröt till honom som tack för allt som han hade stått till tjänst med under året. Julbocken har också ett fornnordiskt ursprung – det var två bockar som drog Tors vagn – och fram till 1800-talet klädde ungdomar ut sig till bockar vid juletid och sjöng visor och framförde skådespel. I slutet på 1800-talet började julbockarna dela ut julklappar till barnen. Att julbocken skulle gå från att dra vagnar till att dela ut julklappar beror nog på en viss inblandning av både S:t Nicolaus och hans följeslagare Svarte Petter.

VedOrdet julklapp har sitt ursprung i att man förr vid juletid klappade på varandras dörrar och kastade in skämtgåvor (vedträn eller halmfigurer, exempelvis) med fästade verser på. Sedan sprang man därifrån i ett försök i att inte bli igenkänd. Blev man fasttagen blev man bjuden på mat och dricka, något som kunde bli pinsamt om man hade skrivit ett elakt julrim på julklappen.

Numera sysslar Handelns utredningsinstitut med att utse årets julklapp, en "tradition" som började 1988 med den oöverträffade succén – bakmaskinen. Andra "storsäljare" är woken (1990), det elektroniska husdjuret (1997) och mössan (2003). I år är det pokersetet. Man kan undra om man jobbar heltid på Handelns utredningsinstitut.

Det var några saker att tänka på när man springer benen av sig för att få tag på den där speciella julklappen. Julen handlar kanske inte om att handla så mycket som möjligt. Julen handlar kanske mer om att umgås med familj och vänner, att äta och dricka gott, eller att på annat sätt pigga upp sig under den kallaste och mörkaste delen av året.

God Jul! 

Det här inlägget postades i Historia, Sverige, USA, Världen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *