Freds amerikanska valskola – del 2

När vi i Sverige pratar om regeringen, menar vi statsministern med alla sina statsråd. Den svenska regeringen är skild från den svenska riksdagen. I USA fungerar det annorlunda. När man där pratar om the government, menar man hela apparaten: presidenten, ministrarna, senatorerna, representanterna, domarna i Högsta domstolen, även delstaternas styrande organ ingår i begreppet regeringen, oavsett partitillhörighet. Det kan vara bra att förstå den skillnaden när vi går in på USA:s maktdelning.

När USA skaffade sig självständighet från England i slutet på 1700-talet inspirerades grundarna av två filosofer: Spinoza, från Holland, och Montesquieu, från Frankrike. De talade om att statsmakten bör vara delad, där de olika delarna har koll på varandra så att en balans kan upprätthållas. Det bör finnas en lagstiftande makt (Kongressen), en dömande makt (Högsta domstolen), och en verkställande makt (Presidenten).

Kongressen stiftar lagarna och lägger budgeten (genom enkel majoritetsomröstning = >50%), men de måste ha presidentens signatur för att gälla. Det är här presidenten kan utöva sin vetorätt, vilket är den verkställande maktens sätt att kolla den lagstiftande. Vid ett veto går förslaget tillbaka till kongressen som har möjligheten att förbigå vetot genom en omröstning, en slags dubbelkoll. Vid två tredjedelars majoritet (>66%) blir ett förslag lag trots presidentens veto. Kongressen har också makten att, med hjälp av Högsta domstolen, ställa presidenten inför riksrätt, vilket hände med Clinton efter Lewinsky-affären. Riksrätt innebär inte ett avsättande, utan snarare ett beslut att försöka avsätta, vilket i fallet Clinton inte lyckades (han bad om ursäkt). Kongressen har även makt att bestämma hur många domare som ska sitta i Högsta domstolen, men det nuvarande antalet (nio) har inte ändrats sedan 1869.

Presidenten utser domarna som ska sitta i Högsta domstolen, men kongressen måste godkänna dem. Den Högsta domstolen tolkar lagarna genom vägledande domar och domarna som sitter där sitter på livstid (och de har en underlig förmåga att leva tills de är över 80). När det gäller rätten till abort, till exempel, hänvisar man oftast till ett fall, Roe vs. Wade, som vägleder domstolar runt om i landet som i princip måste följa. Domstolen har dock blivit ett politiskt instrument för presidenten. Just nu sitter fem konservativa domare och fyra liberala domare i Högsta domstolen, men en av de konservativa domarna är för fri abort, vilket Bush gärna skulle vilja ändra på. Om Bush blir återvald och en av domarna bestämmer sig för att sluta (eller dör) så kan Bush utse en domare som passar hans politiska agenda. Då får abortförespråkarna ty sitt hopp till kongressen, som alltså måste godkänna utnämnandet. Den kommande presidenten kommer i alla fall med stor sannolikhet att få utnämna minst en domare i Högsta domstolen.

Det amerikanska systemet med maktdelning och kollar och balanser är ineffektivt. Det är inte många föreslagna lagar som går igenom systemet, utan många dör redan i kongressens kommittéer. Ineffektiviteten är faktiskt inbyggd i systemet med vilje. Man fruktade att det snabbt kunde uppstå maktkoncentration hos någon gren och därför konstruerade man ett system som effektivt motarbetar effektivitet.

Maktdelningen ligger på ett plan till. Uppdelningen av makt mellan den federala regeringen och de enskilda delstaterna är också konstruerad för att motverka maktkoncentration. Delstaterna har hand om många inrikesfrågor, typ utbildning och bestraffning, medan den federala regeringa har hand om utrikesfrågor, som gäller till exempel försvar. Denna maktdelning gör att lagarna kan variera mycket från stat till stat. Hastighetsbegränsningar, åldersgränser för alkoholintag, körkort, vapeninnehav, dödsstraff, och mycket annat, skiljer sig vida åt och kan också innebära problem. När det gäller äktenskap, till exempel, så måste en stat inte automatiskt godkänna ett giftermål som skett i en annan. Det har varit delstaternas självklara rättighet att inte låta andra staters lagar råda över den egna. När då Bush vill göra ett tillägg till den federala konstitutionen om att äktenskap bara kan instiftas mellan en man och en kvinna, kan man se det som att han vill begränsa delstaternas makt (även om många utomstående tydligt kan se att han är en stor homofob med pentetrationsångest).

I övrigt kan nämnas att en delstats maktapparat ser ut ungefär som den federala. Det finns en kongress, med både ett representanthus och en senat och delstaten har också en högsta domstol. Istället för en president har man en guvernör.

Ytterligare uppdelning av makten är mellan delstaten och dess städer och kommuner (counties). Oftast lägger man till exempel ner ansvaret för skolorna på denna mer lokala nivå.

/Fred

Det här inlägget postades i USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *