Freds amerikanska valskola – del 1

Registrering

För att få rösta i USA måste man vara registrerad. Man registrerar sig där man har sin fasta adress och innan ett visst datum (varierar från stat till stat). Registreringsblanketter kan man hämta var som helst, internet till exempel. När man väl har fyllt i sin blankett och lämnat in den får man hemskickat ett kort som man sedan visar upp vid vallokalen, under förutsättning att postgången fungerar.

På blanketten kan man bland annat fylla i partitillhörighet, vilket ger en möjlighet att rösta i primärvalen (de som bestämmer vem som ska bli partiets kandidat). Man är inte tvungen att fylla i partitillhörighet och man behöver naturligtvis inte rösta på det partiet man sagt sig tillhöra. Däremot så underlättar det vid opinionsundersökningar. Rörligheten mellan partierna blir enkel att kolla bland registrerade väljare, till exempel. Ofta brukar man ha ett opinionsundersökningsunderlag (inga särskrivningar här inte) som består av lika delar registrerade republikaner, registrerade demokrater, och registrerade oberoende.

Naturligtvis är systemet med röstregistrering inte helt felfritt.

Studenter, till exempel, kan råka illa ut om de inte är noga med var de registrerar sig. Låt oss säga att en tjej från Ohio studerar i California. Om hon vill rösta i Cali så krävs det först att hon skriver sig där, dvs har sin fasta adress där. Det kan dock påverka eventuella stipendier eller lån hon kan tänkas ha från Ohio, vilket skulle få ganska långtgående ekonomiska konsekvenser. Det säkraste är att hon registrerar sig i Ohio, och anger det som sin fasta adress, och sedan poströstar.

Ett annat problem är värvandet av röstregistreringar som pågår över hela USA. Partierna vill att så många som möjligt röstar (helst på det egna partiet) och de har omfattande organisationer som är ute och raggar röster. Det finns till och med privata företag som anlitas för att registrera så många som möjligt, och i ett land som har ett förhållandevis lågt valdeltagande är det behövligt. Det låter väldigt behjärtansvärt, men det finns en ful baksida.

I Nevada är det just nu en utredning på gång efter anklagelser mot ett företag som heter Voter Outreach of America. Företaget startades i Phoenix, Arizona, av Sproul & Associates Inc., en republikansk politisk konsultfirma. Anklagelserna går ut på att vissa medarbetare i Voter Outreach har låtit bli att lämna in registreringblanketter där personerna angett att de tillhör det demokratiska partiet. I vissa fall sägs de till och med rivit sönder dem. Sproul & Associates förnekar att de uppmuntrar sådant beteende inom Voter Outreach, men säger samtidigt att ”it is safe to say we were trying to register Republicans.” Om det fuskas med registreringsblanketter så är nog båda partierna lika goda kålsupare, särkilt i ett val där alla opinionsundersökningarna pekar på ett dött lopp.

Ytterligare ett problem är naturligtvis att hemlösa inte kan registrera sig eftersom de saknar fast adress. I de flesta delstater saknar dessutom fängelsekunder rätten att rösta.

Valdagen – inte bara presidentval

Den 2:e november är det alltså presidentval (den första tisdagen efter den första måndagen i november vart fjärde år), men det är samtidigt också val till senaten och representanthuset, kombinerat med lokala val (guvernörer t.ex.), samt ett stort antal folkomröstningar. Det senare är ganska stort i USA. I vissa delstater fyller man i ett tjockt häfte med folkomröstningar i olika frågor.

Det faktum att valet är på en helt vanlig tisdag, då folk vanligtvis jobbar, är troligen en bidragande faktor till det vanligtvis låga valdeltagandet. Detta gäller särskilt människor som tvingas arbeta flera jobb för att ha råd att överleva.

Valet till Representanthuset

I representanthuset sitter 435 ledamöter från delstaterna proportionerligt fördelade över hur många invånare varje delstat har. Var tionde år bestäms eventuella omfördelningar av antalet ledamöter från varje delstat (det totala antalet ledamöter är dock alltid 435). Till exempel så sitter det 53 ledamöter från Kalifornien i representanthuset, medan det bara sitter 1 ledamot från Alaska. En representant sitter i perioder om två år, vilket betyder att man röstar om hela representanthuset vartannat år. Detta gör att sammansättningen av representanthuset ofta förändras mitt i en presidents mandatperiod. En ledamot representerar ett särskilt distrikt i delstaten de kommer ifrån och ofta försöker de föra sitt distrikts talan. Detta kan medföra att vissa lagar får de mest konstiga tillägg, just för att tillfredställa en ledamots distrikt.

Valet till Senaten

I senaten sitter 100 ledamöter, två från varje delstat oavsett befolkningsmängd. De sitter i sex år, och man röstar om en tredjedel av platserna vartannat år. Dock är aldrig båda sätena från en delstat med i samma val. Senatorerna representerar hela sin delstat, vilket innebär att det är mer prestigefyllt att sitta i senaten. Eftersom antalet ledamöter i senaten är jämnt så kan omröstningarna där gå jämnt upp (50 – 50). Då har vicepresidenten utslagsröst.

När det är så kallat ”joint session”, när senaten och representanthuset sammanträder tillsammans, så agerar vicepresidenten ordförande. ”Joint sessions” sker inte speciellt ofta, men det skedde till exempel när valet i Florida drog ut på tiden. Al Gore, som var vice president vid tillfället, tvingades alltså agera ordförande när kongressen nekade Florida möjligheten att räkna om rösterna.

Presidentvalet

En amerikansk president väljs på fyra år, med möjlighet att bli omvald en gång (sammanlagt åtta år). Franklin D. Roosevelt satt emellertid från 1933 till 1945 (vald fyra gånger), men han är ett undantag som gjordes på grund av Andra världskriget.

Presidenten väljs av hela landet med hjälp av elektorer. Folket i en delstat röstar på en presidentkandidat och om personen i fråga får en majoritet av rösterna i delstaten vinner han/hon alla elektorsrösterna. Antalet elektorer skiftar från delstat till delstat (åter igen efter befolkningsmängden). Det totala antalet elektorer är 538 (435 för antalet representanter, 100 för antalet senatorer, och tre från Washington D.C., som inte tillhör någon stat). Kalifornien har alltså 55 elektorsröster (53 representanter + 2 senatorer) och Alaska har 3 (1 rep. + 2 sen.). Elektorerna utgörs dock inte av representanter och senatorer, även om antalet bestäms så, utan personer som utses av partierna. Om Bush vinner en delstat, så väljs elektorerna i delstaten av det republikanska partiet och bör därmed rösta på Bush. Det har dock hänt att elektorerna inte röstat som de blivit tillsagda, men det handlar endast om tio avfällingar av totalt 17000 personer som fått äran att få vara elektorer under USA:s historia. Senast det hände var år 2000, då en av Gores elektorer röstade blankt i protest mot spektaklet i Florida.

Elektorssystemet innebär att en presidentkandidat inte behöver en majoritet av det totala antalet röster för att bli president. Det räcker med att han (de är oftast män) har tillräckligt med elektorsröster. Det var detta som hände 2000 då Gore fick flest röster (totalt, nationellt), men Bush fick flest elektorsröster. Det valet slutade med att Bush fick 271 elektorsröster, medan Gore fick 266, och en röstade som sagt blankt.

Detta innebär att för att bli president behöver man vinna minst 270 elektorsröster. Men det är ju faktiskt så att det kan bli 269 – 269. Att ett elektorsval går jämnt upp har inte hänt sedan år 1800, men med tanke på att loppet är så pass jämnt så är det fullt möjligt i år. Vad händer då?

Jo, då får partierna 41 dagar på sig att övertala någon elektor att byta sida. Därefter samlas elektorskollegiet och röstar, och skulle resultatet fortfarande vara 269 – 269 går frågan vidare till representanthuset där varje delstats delegation får varsin röst, oavsett befolkningsmängd. Inom delegationerna (som ofta består av både republikaner och demokrater) röstar man om hur man ska rösta som delegation (enklare än det låter) genom majoritetsbeslut. Om omröstningen inom en delegation skulle gå jämnt upp avstår hela delegationen från att rösta. Om alla röstar som sina partier så finns det, som det ser ut nu, flest republikanska majoriteter i delstatsdelegationerna (30 st), medan bara 4 skulle gå jämnt upp. Och om det mot all möjlig förmodan fortfarande skulle vara svårt att skilja kandidaterna åt så går det först vidare till senaten och sen till högsta domstolen.

Det här vinnaren-tar-allt-systemet har lett till att kandidaterna bara turnérar i staterna där det står och väger mellan dem. De bombsäkra eller helt omöjliga staterna får inga besök. Det finns en chans att detta håller på att förändras, dock. Inom varje stat finns lite olika krafter som spelar in på valet i stort. Nästa vecka tänkte jag gå igenom varje stat för sig, för att visa på deras speciella situationer. Se detta som en checklista inför valnatten då jag hoppas att ni alla sitter uppe med vimplar, banderoller, och en utskriven kopia av checklistan.

/Fred

Det här inlägget postades i USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *