Ett anspråkslöst förslag

Förstatligande.

Smaka på det.

Förstatligande.

Ordet låter mer 1973 än 2006.

FÖR-STAT-LIG-AN-DE

Det spelar ingen roll hur gammalt ordet låter. Det är precis vad som krävs för den svenska skolan.

Anledningen till kommunaliseringen var att skolan tidigare hade ett dubbelt huvudmannaskap – både staten och kommunen var huvudmän för skolan – vilket enligt dåtidens resonemang var dåligt på grund av att varken staten eller kommunen tog egentligt ansvar för utbildningen. Ett annat argument för en kommunalisering var att två olika kollektivavtal innebar administrativt merarbete.

Egentligen kommunaliserades skolan alltså för att staten skulle slippa ansvaret för skolan.

Vilka fick makten istället?

Kommunalpolitikerna. Skolan fick 290 huvudmän istället.

Hur har de skött skolan?

Kommunalpolitikerna har gjort den svenska skolan till en spargris som aldrig slutar ge ifrån sig pengar. Man ger skolorna fler uppgifter, lärarna större klasser och eleverna mindre resurser – man sparar pengar på systemet helt enkelt. Här i Malmö använder man de sparade pengarna klokt: America’s Cup-seglingar, Citytunnlar, Höga Skruvade Höghus och en uppdelning av staden i stadsdelar – för att, ni vet, ”förbättra” integrationen och demokratin.

Tack för det, Göran Persson. Det var han som var skolminister när skolorna tog de sista stegen mot kommunaliseringen.

I vissa kommuner antar jag att det kan fungera, men det finns ett element som helt glömts bort i spelet om skolan: Likvärdigheten.

Enligt skollagen ska landets utbildningar och betyg vara likvärdiga – lika värda över hela landet – för alla elever. Idag, snart femton år efter kommunaliseringen, är så inte fallet. Tvärtom.

Skillnaderna mellan rika och fattiga kommuner har ökat. De rikare kommunerna har mer pengar för att anställa fler kompetenta lärare och mer resurser att ge eleverna den undervisning de har rätt till. De fattigare kommunerna gör sitt bästa, men när man måste spara i kassan utgör skolan en stor tårtbit som man kan ta av – bara en bit till.

I en stadsdelsindelad kommun som Malmö har skillnaderna ökat ännu mer och flera skolor bryter mot lagen, något Skolverket rapporterade om nyligen. De har inte råd att göra annat. Sparkraven ligger på stadsdelsnivå och vissa stadsdelar är ekonomiskt svarta hål – något som går ut över skolorna. Hur en elev kommer att klara sig i livet beror väldigt mycket på var i Malmö de har växt upp.

Länge drev både Moderaterna och Folkpartiet krav på att förstatliga skolorna igen. De håller klaffen nu, av någon anledning. Är det ordet som spökar? Låter det för kommunistiskt? Luktar det gammalt folkhem? Förknippas det för mycket med facket? Varför håller de tyst om det? Nu när Socialdemokraterna verkar ha gett upp varje försök att göra skolan likvärdig för alla Sveriges elever är det dags att ta fram ordet igen och kanske ge det ett nytt försök.

Förstatligande.

I min tankevärld låter det nästan nyskapande.

Det här inlägget postades i Politik, Skola, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *