Andrafieringen av lärarna

På uppmaning av Sydsvenskans Lars Åberg kommer här ett genmäle på SOU 2006:40 (pdf – 469 sidor) – en statlig utredning med den snärtiga titeln Utbildningens dilemma – Demokratiska ideal och andrafierande praxis:

Utredarna skriver i förordet att utredningen ”granskar den strukturella/institutionella diskrimineringen inom utbildningsväsendet.” Den inleds alltså med ett stipulerad sats som sedan ska bevisas. Med andra ord förutsätts det att det redan finns diskriminering inom utbildningsväsendet. Så kan det mycket väl vara, men lite ad hoc känns det allt.

Eftersom jag är lärare utgör jag en del av strukturen/institutionen där diskrimineringen äger rum. När jag ögnar igenom utredningen (att läsa 469 sidor i Nationella prov-tider är inte att rekommendera) letar jag därför efter bevisen för hur jag diskriminerar vissa typer av elever. Nu förutsätts jag alltså förutsätta att jag köper utredarnas förutsättningar, men det kan jag väl göra.

Nu tänker jag inte gå i polemik med hela utredningen. Vi kan ta det intressantaste kapitlet – för nu.

Masoud Kamalis kapitel i utredningen, Skolböcker och kognitiv andrafiering, är en intressant genomgång av språkbruket i några läroböcker i religionskunskap och historia. Han sammanfattar innehållet så här:

a. Religionsböckerna präglas av ett kristocentriskt förhållningssätt i förhållande till andra religioner.
b. Historieböckerna presenterar en västcentrisk och selektiv bild av världshistorien.

Även om jag kan förstå en del av hans invändningar mot vi och de-tänkandet som faktiskt präglar en hel del av kurslitteraturen för dagens elever, så gör Kamali två stora misstag:

1. Han glömmer bort att läromedlens innehåll till viss del styrs av lagar.

Ur Läroplan för de frivilliga skolformerna (gymnasiet t.ex.): 

Det svenska samhällets internationalisering och den växande rörligheten över nationsgränserna ställer höga krav på människors förmåga att leva med och inse de värden som ligger i en kulturell mångfald. Skolan är en social och kulturell mötesplats, som har både möjlighet och skyldighet att stärka denna förmåga hos alla som arbetar där. Förtrogenhet med Sveriges kultur och historia samt det svenska språket skall befästas genom undervisningen i många av skolans ämnen. En trygg identitet och medvetenhet om det egna kulturarvet stärker förmågan att förstå och leva sig in i andras villkor och värderingsgrunder. Skolan skall bidra till att människor får en identitet som kan relateras till och innefatta inte bara det specifikt svenska utan också det nordiska, det europeiska och ytterst det globala.

Läroplanerna har alltså en väldigt Sverige-centrisk bild – trots betoningarna på mångfald och det egna kulturarvet (som i min läsning varken benämns som västerländskt eller svenskt). Eftersom skolorna är skyldiga att följa läroplanerna, måste kurslitteraturen med nödvändighet också vara anpassade till det. En del av vi och de-tänkandet kan naturligtvis skyllas på läroboksförfattarna, men det största ansvaret ligger på politikerna som formulerat styrdokumenten för skolan.

2. Han räknar bort lärarna.

Trots att Kamali garderar sig genom att endast gå in i en innehållsanalys av läroböcker i historia och religion så får de inte glömmas bort – lärarna. När han väl tar upp dem (lärarna) handlar det uteslutande om maktförhållandet:

[Bourdieu & Passeron] drar om utbildningssystemet slutsatsen att, ”all pedagogisk handling utövar, på ett objektivt sätt, symboliskt våld såtillvida att den producerar ett kulturellt tvång med hjälp av en påtvingande makt”. Med andra ord, utbildningsinstitutionerna tillhandahåller lärarna det maktmedel som ger dem legitim makt att genom utbildning återskapa den symboliska föreställningen om ”verkligheten”, om ”rätt” och om ”fel”. Följaktligen blir reproduktionen av status quo med dess makthierarkier och den eviga indelningen av samhället i ett ”vi” och ett ”dem” en del av utbildningssystemets mekanismer.

Man skulle kunna sammanfatta det så här: 

Förtroendet för hela lärarkåren (vi) verkar alltså inte vara så högt hos forskarna (dem). Inte nog med att lärarna (vi) inte nyanserar läroböckerna, de (lärarna) påtvingar dessutom eleverna (andra dem) odefinierad västerländsk kultur och värderingar genom maktmedel.

Det verkar snarare vara så att lärarna andrafierats så till vida att de förklarats inkompetenta och oförmögna att leva upp till styrdokumentens krav samtidigt som de slaviskt följer läroböckernas formuleringar. Jag undrar vilka storstilade politiska beslut som den här utredningen kommer att ligga till grund för.

Det här inlägget postades i Skola, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *