Två lärare till priset av en

Så här i april när utvecklingssamtalen och de nationella proven står som spön i backen är det ganska naturligt att man reflekterar djupare än vanligt på sin roll som lärare. Och det landar alltid på samma dilemma – den dubbla rollen.

Som mentor (eller om man hellre kallar sig för klassföreståndare) har man rollen som elevernas guide genom skolan. Ofta är man en handledare som investerar en del av sin arbetsdag åt att stötta och hjälpa eleverna på olika sätt – inte bara genom skolarbetet, utan också på det personliga planet. Om en elev har alkoholiserade föräldrar, eller en nära släkting döende i cancer, eller tvingas se på när pappa slår mamma, eller inte riktigt vet vilket slags slagfält som väntar en när man kommer hem – så kan inte alltid skolarbetet vara högsta prioritet. Även om man försöker hålla en professionell distans till eleverna är det en omöjlighet att inte bli engagerad. Som mentor är det ens skyldighet att guida eleverna genom skolan – oavsett hur deras övriga tid ser ut.

Den andra rollen är som jury, domare och bödel. Elevernas kunskap ska bedömas i de olika ämnena och här får man inte låta personliga förhållanden komma emellan. Det är kunskapsnivån som ska bedömas – inget annat – och skalan är Icke Godkänd, Godkänd, Väl Godkänd, och Mycket Väl Godkänd.

De två lärarrollerna är ett motsatsförhållande som utgör läraryrkets eviga dilemma. Det är läraren som hjälper eleverna, men det är också de som stjälper dem.

Om de dubbla rollerna är svåra att jämka för lärarna, är de nästan omöjliga att förstå för eleverna. Från elevernas perspektiv blir betygen ofta ett bevis på hur de är som människor. Har jag många IG? Då måste jag vara en dålig människa. Det står så på pappret.

Å ena sidan är man som lärare en byråkrat som lyder styrdokumenten för verksamheten. Å andra sidan är man en människa som engagerar sig för sina elever. Egentligen är det konstigt att inte fler går in i väggen.

Nåja, snart är betygen satta och sommarlovet är här. Då kan man äntligen slappna av. Eller gå och grubbla på hur många elever som kanske har det bättre i skolan än hemma.

Jag?

Jag skriver av mig ibland.

Om någon läser det blir jag bara glad. Om ingen läser det så har jag i alla fall sorterat tankarna lite.

Det här inlägget postades i Skola. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Två lärare till priset av en

  1. Monica skriver:

    Kanske dags för nya skolämnen… Att ta och ge kritik kanske, till exempel? Så alla fattar att betygen
    inte är ett mått på personlighet utan kunskap. Är jättebra att fatta senare i livet.

  2. Fred skriver:

    För en hel del av dagens ungdomar är det svårt att ge och ta kritik – så en kurs i det hade definitvt underlättat.

    Men den dubbla rollen lever kvar och det finns troligen bara två saker som kan åtgärda det:

    1. Ta bort betygen. Troligen inte genomförbart eftersom betygen utgör urvalskriterier inför högre studier. Det bör dock påpekas att dagens betygsystem inte designades för att rangordna eleverna inför högskolestudier. Men eftersom ingen annan lösning presenterade sig satte man siffror på bokstavsbetygen istället (MVG=20, läkarutbildningen kräver 20,0).

    2. Ta bort eller förändra mentorsrollen. När arbetsuppgifterna för lärarna förändras, utökas oftast mentorskapet, medan det pedagogiska uppdraget får mindre utrymme. Mer och mer tid går åt att lära sig hur man sköter datorsystemet för närvaro och elevkontakt. Många timmar ägnas åt utvärdering av mentorskapet. Därtill kommer utökade uppgifter för arbetslagen i form av egna budgetar och inköp av läromedel. Själva uppgiften att vara lärare handlar allt mindre om att faktiskt arbeta pedagogiskt med en grupp elever.

  3. Monica skriver:

    Intressant. Saker och ting har sannerligen förändrats sen jag gick i skolan.

    Toppen dock att man ska utvärdera ett mentorskap på bekostnad av att FUNGERA som mentor…

    Däremot tror jag inte den dubbla rollen hindrar lektioner i tagande och givande av konstruktiv kritik och vad en sådan innebär. Det är inte meningen att mentorn/läraren ska kritisera, utan eleverna. Sinsemellan. Med behjälpligt stöd av läraren förstås. Hur bra är lärare generellt sett själva på det, tror du?

  4. Fred skriver:

    En del av mina elever har fått bedöma varandras uppsatser och deras bedömningar låg väldigt nära mina egna. Nu är klassen jag gjorde detta i väldigt bra – bra sammansättning, bra sammanhållning och hög ambitionsnivå – så jag var inte särskilt förvånad. De gav och tog emot kritik på vad jag upplevde som ett konstruktivt sätt. Jag kan dock tänka mig att ett sådant arbetssätt inte skulle fungera i alla klasser. Hur man ger och tar emot kritik är väldigt individuellt – huruvida man är van vid det hemma, med vänner, el. dyl. – och i många klasser finns det sociala grupperingar som inte alltid är lätta att ha och göra med.

    Huruvida andra lärare arbetar på liknande sätt eller inte, vet jag inte, särskilt inte generellt sett. Men det förekommer definitivt.

  5. Monica skriver:

    Bra. Kul. Svårare i vissa klasser, fattar det. Men jag menade: Hur bra är lärare själva på att ta och ge konstruktiv kritik? I situationer som handlar om deras jobb som lärare och mentorer. Om du har nån uppfattning. Jag är bara nyfiken.
    Tänker att det borde vara rätt viktigt att kunna diskutera öppet, lärare emellan.

  6. Fred skriver:

    Att ge konstruktiv kritik är något jag tror de flesta lärare lever för – det ligger i själva lärandesituationen att finnas till hands för eleverna och hjälpa dem på ett konstruktivt sätt. Pedagogiska och didaktiska överväganden diskuteras hela tiden, mer eller mindre öppet, reflektion och kritik utgör en stor del av allt vi gör.

    Å andra sidan är det alltid lättare att ge kritik än att ta emot. jag misstänker dock att majoriteten av lärarna är bättre på att ta emot konstruktiv kritik och göra någonting av det, än, låt oss säga, gemene man. En orsak till detta skulle då vara kritikens och reflektionens stora del i själva yrkesrollen. Samtidigt är det nog inte helt öppet mellan lärare, precis som inom vilka yrkesgrupper som helst. Det finns alltid ett visst mått av protektionism. Den privata sfären (som inte gillar kritik, vad jag förstår) har lätt för att expandera till att gälla hela klassrummet. Inte helt enkel sits, som du förstår.

    Det finns emellertid ingen mer kritisk publik än en skolklass – oavsett årskurs – som lärare vet man när det fungerar och när det inte fungerar. Jag tror att den bästa konstruktiva kritiken hittas i klassrummet, varje dag.

  7. Monica skriver:

    Tack för svar! Jag känner igen det du säger om protektionism. Särskilt om kritik kommer utifrån.
    Men som du också säger – det gäller nog alla. Yrkesgrupper och människor.
    Man vill på nåt sätt alltid försvara sitt. Hur det än låter internt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *