Sagan om Bengt

Det var en gång en medelålders man vid namn Bengt som arbetade på ett kontor i stan. Vad han arbetade med på kontoret behöver vi inte bry oss om, för det gjorde inte Bengt heller. Han var tvungen att gå till jobbet varje dag för att göra sina barn stolta. Problemet var att han verkligen inte ville gå till jobbet.

Det hade börjat för ungefär sex månader sedan. En ny kille, som hette Pär, hade börjat på kontoret och han hade nästan genast gett sig på Bengt. Pär skämtade mycket om Bengt och arbetskamraterna hängde på. Pär tyckte väl att han var rolig, men Bengt tyckte inte om att han var det på hans bekostnad. Efter ett tag kom glåporden och snart var Bengt utfryst och utskrattad på hela kontoret.

Bengts närmaste chef, Christina, märkte att Bengt inte var så glad längre och hade ett långt samtal med honom. Christina lovade att försöka prata med Pär för att få ett slut på okvädesorden. Bengt trodde inte att hon skulle göra så stor skillnad.

Det gjorde hon inte heller. Bara ett par veckor efter samtalet med Christina skulle Bengt ta lite vatten vid kontorets vattenautomat. Han hade precis fyllt sin plastmugg med iskallt vatten när Pär plötsligt slog muggen ur handen på honom. Pär skrattade högt, medan han fyllde en egen mugg, och arbetskamraterna fyllde i. Samtalet med Christina hade dock gjort Bengt lite modigare.

”Sluta med det där, annars…” sa han, innan han blev osäker.

”Annars, vad då?” kontrade Pär och knuffade in Bengt i väggen så att han slog i bakhuvudet. Det gjorde ont, men inte lika ont som när Pär hällde sin mugg vatten över Bengts byxor. Han skrattade högt igen.

”Han har kissat på sig!” ropade han ut över kontoret. Arbetskamraterna tyckte också att det var roligt.

Skamsen gick Bengt in i herrtoaletten för att torka av byxorna, vilket inte var så lätt eftersom kontoret hade gått över till de där linnerullarna som aldrig verkar ta slut. Plötsligt kom Pär in i herrtoaletten och hotade med stryk om Bengt berättade om detta för Christina.

Bengt vågade inte berätta det för någon. Inte ens hemma. Han visste att om hans barn fick reda på det skulle de skämmas. De skulle säkert tycka lika illa om honom som Pär gjorde.

Några veckor senare hamnade Bengt i skottlinjen igen. Denna gången slutade det med att Pär slog på Bengt så att han fick en rejäl blåtira och flera blåmärken. Nu orkade inte Bengt hålla tyst längre utan gick än en gång till Christina och berättade vad som hade hänt.

Nu började det hända saker. Christina gick till högsta chefen och tillsammans med Bengt gjorde de en polisanmälan av misshandeln. Polisen förhörde Pär, men efteråt sade de till Bengt att han inte skulle hoppas för mycket.

Pär var kvar på kontoret och Bengt blev slagen oftare och oftare. När Bengts barn började märka att något var snett så försökte de få Bengt att byta kontor, men det fanns inga platser på några andra kontor så han fick vackert jobba kvar tillsammans med Pär. Bengt gled längre och längre ner i misär.

Efter en speciellt grov misshandel så polisanmäldes Pär på nytt och denna gången gick det faktiskt till rättegång. Bengts förhoppningar var på topp, men när Pär inte kunde fällas för något så släppte det helt för Bengt. Pär kunde arbeta kvar, misshandla Bengt när han ville, Bengt kunde inte flytta och kunde inte få Pär dömd. Bengt var den som straffades för något han inte hade gjort. Pär gick straffri, trots upprepade fall av misshandel. Världen kunde inte vara mer orättvis.

När Bengt begick självmord var det ingen som blev förvånad, utom möjligtvis Pär.

Slut.

Sensmoral (eller bara en förklaring):

Så här kan det fungera i Sverige 2004. Jag talar naturligtvis inte om ett vanligt kontor och Bengt är inte medelålders. Tänk er istället att Bengt är nio år gammal, går till skolan varje dag, enbart för att bli mobbad och utsatt. Mellan 5 och 10 % av barn i grundskolan mobbas minst en gång i veckan. Med tanke på att antalet elever i grundskolan är drygt en miljon så skulle antalet mobbade vara mellan 50.000 och 100.000, som en mindre svensk stad.

Det är lättare att förflytta mobbade barn än de som mobbar och en polisanmälan tas väldigt lätt på. Barn kan misshandlas i flera år utan att det händer någonting. Det skulle aldrig tillåtas i vuxenvärlden. Tvärtom.

/Fred

Det här inlägget postades i Skola, Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *