Bush blandar kort

Jag vet att några av er med spänning följt regeringsombildningarna i USA den senaste veckan. Frågan är: Är ni rädda än?

År 2000 gick George Bush till val på moderata och centristiska grunder, ”konservatism med medkänsla”, och i vissa fall syntes det i ministersutnämningarna. Han visste att om han utnämnde konservativa hökar som Donald Rumsfeld till försvarsminister och Dick Cheney till vicepresident var han tvungen att utnämna en mer moderat utrikesminister, och det enda rimliga valet föll på Colin Powell. Under de fyra åren som gått sedan utnämnandet av Powell har det utkämpats ganska stora stridigheter mellan försvarsdepartementet och utrikesdepartementet. Powell har alltid förespråkat diplomati och ekonomiska sanktioner som fullt värdiga handlingar för att komma till rätta med stater som vägrat rätta sig i ledet (läs Irak, Nordkorea, Iran, osv). Han såg lite obekväm ut när han satt inför FN:s generalförsamling och försökte övertyga världen att Irak borde anfallas. Han verkade inte vilja vara där över huvud taget. Försvarsdepartementet, med Rumsfeld och mjällsugaren Wolfowitz i spetsen, har istället talat sig varma för militära aktioner.

Nu har Colin Powell tvingats avgå och han ersätts av Condoleezza Rice. Vad innebär det?

Condie, som jag hädanefter kommer att kalla henne eftersom jag inte tycker om att skriva två ”e” före två ”z”, är en väldigt god vän till George Bush. Hon spenderar mycket tid nere i Texas tillsammans med presidenten och de brukar titta på amerikanska fotboll tillsammans. Hon är också, liksom Bush, djupt religiös och de böjer ofta huvudena i gemensam bön.

Man skulle kunna säga att Bush äntligen lyckats rensa ut det enda hoppet för rim och reson. I och med att han placerar sin goda vän Condie på positionen som utrikesminister så rättas leden: Slut på stridigheter mellan försvarsdepartementet och utrikesdepartementet; slut på folk som säger emot Bush och hans kumpaner; slut på intelligenta invändningar mot krigisk idioti. Han regeringsombildning, som är mer omfattande än bara utbyte av utrikesminister, är i själva verket en skarp högersväng, både inrikes- och utrikespolitiskt. Konservativa röster i USA håller dock inte med. De tror att Condies nära vänskap med presidenten kommer att ge henne större styrka och trovärdighet vid förhandlingar med t.ex. Iran och Nordkorea. De skulle kanske känna att hon verkligen talar för presidentens räkning. Powell höll ju inte alltid med Bush och världen visste om det och utnyttjade det. Med Condie har Bush fått en alldeles egen marionettdocka att leka med och det måste väl göra honom glad. Han har ju själv varit en i flera år.

Fler av Bushs goda vänner har fått nya roller i det ombildade kabinettet. Alberto R. Gonzales blir justitieminister och efterträder John Ashcroft (som i Fahrenheit 9/11 var mannen som utan ironi sjöng ”Let the Eagle Soar”, en ultrapatriotisk sång som han själv skrivit). Tidigare var Gonzales domare i Texas och 1996 var den gode Bush inkallad till att sitta som jurymedlem i en rättegång som Gonzales skulle hålla i. Vem som helst kan kallas till jurytjänstgöring, inklusive guvernören i staten (vilket Bush var då), men för att faktiskt få sitta i jury måste man först svara på många ingående frågor från advokaterna. Gonzales stoppade Bush innan han kom till utfrågningarna. Fallet gällde nämligen rattfylleri, ett brott som Bush själv hade begått innan han blev nykter, och om han hade blivit frågad om det hade han varit tvungen att svara. Tack vare Gonzales slapp Bush rattfyllerifrågorna i fyra år till (avslöjandena kom under presidentracet 2000). De tu känner varandra väl sedan dess. Vanligtvis vill man att justitieministern med tillhörande departement har en viss distans till presidenten och det är inte vanligt att man tillsätter vänner till posten. Justitiedepartementet fällde Nixon efter Watergate. Justitiedepartementet undersökte Iran-Contras affären under Reagan. Justitiedepartementet tillsatte utredning efter utredning kring Clintons affärer. Vi kan väl säga så här: Med Gonzales som chef för justitiedepartementet sitter Bush ganska säkert bakom ratten.

Jag antar att Bushs omskyfflingar av den politiska dyngan inte är slut än, men jag tror inte han kommer att göra det svårt för sig och utnämna folk som tycker annorlunda. Räkna med att Bush, de kommande fyra åren, kan göra vad han vill: Republikanerna kontrollerar Vita Huset, Representanthuset, Senaten och Högsta domstolen (dvs alla delarna av den amerikanska maktapparaten), och samtidigt har han folk kring sig som inte säger emot honom. Är ni rädda nu då?

Det tillhör också ett av livets stora ironier att Condie kanske försöker bli president om fyra år, vilket skulle betyda att om hon vinner så kommer USA:s första kvinnliga president, och dessutom USA:s första svarta president, att vara republikan. Tänk er vidare ett presidentval där kandidaterna är Condie och Hillary. Då har plötsligt USA kommit längre i jämställdheten än Sverige, som fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister.

/Fred

Det här inlägget postades i USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *