Betygsatt bedömning

Den senaste veckan har varit fylld av [tag]betyg[/tag], [tag]bedömning[/tag] och djup begrundan. I massmedia har man varit upprörd över att slutbetygen genomgående är högre än resultaten på de [tag]nationella prov[/tag]en. På utbildningsdepartementet har man med all säkerhet försökt lista ut nya sätt som man kan mäta den diskrepansen med. I verkligheten har man likvärdigt och rättvist försökt betygsätta de elever man har stöttat och handlett under det senaste läsåret.

Det finns inget svårare än att sätta betyg.

Massmedias uppmärksamhet kommer av en rapport från Skolverket som säger att lärare sätter högre betyg än vad de nationella proven visar. Rapporten påpekar, men massmedia glömmer nämna, att de nationella proven endast fungerar som vägledande. Skolverket själva uttrycker det så här:

Proven är inte utformade så att de prövar elevens kunskaper mot alla uppställda mål.

Jag skulle vilja hävda att om lärare sätter betyg endast grundat på de nationella provens resultat så begår de tjänstefel. Eleverna har många färdigheter och kunskaper som inget nationellt prov i världen kan testa och det är lärarnas skyldighet att ta hänsyn till dem också.

Därmed inte sagt att lärarna är perfekta.

Det största inneboende problemet ligger i läraryrkets dubbla natur. Å ena sidan ska man handleda eleverna, agera som deras mentor, hjälpa dem klara av [tag]skola[/tag]n så bra som möjligt. Å andra sidan ska man betygsätta dem, bedöma dem, sätta en siffra på deras prestationer som kommer att följa dem resten av livet.

Denna dualism är kanske den viktigaste anledningen till att slutbetygen genomgående är högre, hellre än lägre, än resultaten på de nationella proven. Men det är bara en teori.

De sista veckorna av läsåret handlar bara om betyg och bedömning. Det är det enda elever, lärare och skolledning pratar om. Alla vet att man måste vara så rättvis och likvärdig som möjligt, men till syvende och sist så sitter man där ensam i sin lärarroll och måste plita ner en bokstav, eller två, eller tre, på ett papper som ska skickas hem till eleven om en till två veckor.

Så länge man kan försvara det för sig själv, för eleven, för elevens klasskamrater, för elevens föräldrar, för sina kollegor, för skolledningen, för granskande myndigheter och för massmedia, så kan man sätta vilket betyg man vill. Piece of cake, right?

Det här inlägget postades i Skola, Sverige. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Betygsatt bedömning

  1. JA! SÅ SANT så SANT. Denna dubbelroll gör det också svårt för eleven. Kan eleven blotta okunskap i sin relation till läraren? Vågar eleven inte kunna för att få lära sig? Är skolan en plats där man redan kan det man ska lära sig?Och visst – inget nationellt prov visar allt. Det är skrämmande hur stort inflytande det nationella provet har på den samlade bedömningen. Anne-Marie Körling  

  2. Fred skriver:

    Ja, elevperspektivet glöms bort. Man måste få begå misstag, hur ska man annars lära sig? Och om de misstagen betygssätts, hur ska man då våga göra dem?

    Debatten om de nationella provens betydelse har spårat. Folk verkar tro att de är ett slags slutprov. Långt ifrån sanningen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *