Idémässig återvinning

Delar av [tag]Folkpartiet[/tag] dammar av sina gamla krav på att [tag]skola[/tag]n åter igen ska stå under statligt huvudmannaskap. I en debattartikel i SvD vill riksdagsledamöterna Ulf Nilsson och Agneta Berliner påbörja en ny diskussion om hur bra [tag]kommunalisering[/tag]en av skolan i början på 90-talet egentligen var.

Deras resonemang utgår ifrån den bristande likvärdigheten och olikheterna i tillgångarna på resurser bland landets skolor:

Det borde vara självklart att ­bostadsorten aldrig ska vara avgörande för vilken kvalitet skolan har. Alla elever i Sverige har rätt till likvärdig utbildning. En statlig finansiering av skolan skulle lättare uppnå likvärdighet.

[…]

Valfrihet för elever är viktigt och friskolor och kommunala skolor måste få samma utvecklingsmöjligheter. Staten skulle bättre kunna se till att skillnader i resursfördelning mellan olika kommuner utjämnades.

Perspektivet är helt rätt. Om det är något som ett eventuellt [tag]förstatligande[/tag] skulle vara bra för så är det kanske likvärdigheten. Ett av Nilsson och Berliners andra argument är dock ett logiskt feltänk:

Den svenska skolpolitiken har alltför mycket präglats av ett ideologiskt motstånd mot att mäta kunskap och utvärdera skolans resultat. Arvet från sjuttio­talets vänstervåg har länge legat tungt över skolan.

Det finns inte, och har aldrig funnits, ett ideologiskt motstånd mot kunskapsmätning och resultatutvärdering. Tiderna har förändrats och skolan med den. Den sortens kunskaper som krävs i dagens samhälle – de som skolan försöker lära ut – är svåra att mäta. Hur mäter man viljan att lära sig utan att döda den? Hur mäter man flexibilitet utan mätmetodernas rigiditet? Hur mäter man nytänkande utan att utgå från gammalt tänkande? Och resultatvärdering? Vissa perioder är det enda vi lärare gör – utvärderar. Vi måste ha tid till annat också – som att mäta kunskap, till exempel.

Ett annat av deras argument luktar bara illa:

Vid ett förstatligande av skolväsendet ­minimerar man riskerna med att kommuner favoriserar den typ av skolor som den politiska majoriteten föredrar.

Och istället ska alltså landets politiska majoritet kunna favorisera den typ av skolor som de föredrar?

Diskussionen får gärna börja igen – jag vet fortfarande inte vad jag föredrar, en kommunal eller en statlig arbetsgivare – men den får inte föras utan att ställa de rätta frågorna. Den får inte föras utan att alla inblandade är med. Och den får absolut inte påbörjas om den ska föras utifrån ett flumvänster-ordningshöger-perspektiv.

Nilsson och Berliner: Man kan vara vänster och tro på ordning och reda i skolan. Man kan vara höger och tro på att fackkunskaper endast är en liten del av lärandet. Om ni på allvar vill påbörja en seriös diskussion om skolans huvudmannaskap bör ni lyfta på huvudet. Se bortom partiet – ett förstatligande av skolan är en angelägenhet för alla statens medborgare. Se bortom höger-vänster – skolan är viktigare än att användas som slagträ i en politisk sandlåda. Se bortom huvudmannaskapet – vad kan lärandet vinna på ett förstatligande?

Det här inlägget postades i Politik, Skola, Sverige. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Idémässig återvinning

  1. Läst. Tänkt. Bra. Vasst. Anne-Marie

  2. Anders Nystedt skriver:

    Bra skrivet! Vi behöver verkligen en diskussion om skolan som höjer sig över det partipolitiska käbblet. Jag känner att det börjar bli bråttom nu. Låt oss kalla det en tredje ståndpunkt bara för att markera mot politiker och byråkrater att lärandet måste ses ur ett mänskligt samhälleligt persperktiv och inte ur ett snävt politiskt byråkratiskt. /AN.

  3. Fred skriver:

    Tack, båda! Medan lärarna har varit på semester har debatten bland politiker och tyckare gått vidare. Snart tillbaka i leken igen…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *