Mitt beroende

Jag heter Fred och jag är Foxoholist. Det som följer är inte en ursäkt för mitt beroende av the Fox News Channel (FNC), det är en förklaring. Det är min förhoppning att denna förklaring räcker för att försvara mina sena vanor, då jag tittar på diskussioner om amerikansk politik mellan tyckare på den politiska högerflygeln. Räcker det inte är jag förlorad.

Svensk teve har inte alltid varit frälst med FNC. Det började under upptakten till den senaste versionen av Irakkriget, då TV8 började sända FNC istället för Bloombergs ändlösa finansiella textremsor. Det var också då jag först började titta på kanalen.

Vid den första anblicken var FNC lite mer intresserad av den tekniska och strategiska sidan av kriget, istället för den sociala och humana sidan, men det fanns ingen anledning att vara speciellt oroad. All annan rapportering (inklusive SVT) var av samma sort.

Till en början tittade jag mest på Fox News på eftermiddagarna, då det falskt trevliga Fox & Friends sänds. Tre fyra programledare sitter och diskuterar världsnyheter under avslappnade former, ungefär som Nyhetsmorgon TV4. Fortfarande anade jag ingenting. Fox News var för mig en mer amerikansk version av BBC World.

Under en kort tid som arbetslös och student (dvs mycket fritid) började jag slå över på kanalen på natten (primetime i USA). Det var först nu jag började ana vad som pågick på kanalen.

Jag lärde känna Brit Hume, en man med ett utseende som är väldigt snarlikt Droopy (rösten, ansiktet, vad som helst). Som en oorginell nyhetsuppläsare av standardsnitt lyckas han dupera tittarna att tro att det han rapporterar faktiskt är nyheter.

Jag började förundras över hur någon kunde prata som Shepard Smith i en hel timme, med den farten, den pitchen, den konstiga rösten, och fortfarande likna en marionett från the Thunderbirds. Shepards vinkling på nyheterna är mer ungdomlig och mer sensationell än Brits, men lika bedräglig.

För första gången fick jag se den alltid lika avbrytande spinnaren, Bill O´Reilly, en man som lyssnar så lite på sina ”intervju”-offer att han förefaller döv. Som Fox News superstjärna är han kungen över primetimenyheterna. Det är ett tecken på den amerikanska civilisationens nedgång och fall, så stort som något.

Och jag började undersöka den påtvingade relationen mellan Sean Hannity och Alan Colmes: Den förra en kaustisk republikan med ett mycket bokstavligt hat mot liberaler; den senare en liberal vindflöjel med kärleksfulla relationer till republikaner. Man förstår programidén ganska fort, men man förstår också att idén och utförandet är två helt skilda saker.
Efter att ha bekantat sig med de stora namnen började jag gräva djupare i Fox News. Neil Cavuto, John Gibson och Greta van Susteren lärde jag känna till namn. Även den gamle Jerry Springer-wannaben Geraldo Rivera syntes på min teveruta. Jag hade blivit beroende av the FNC, och när jag kom på mig själv med att titta på the Beltway Boys insåg jag att jag borde söka hjälp.

Mitt beroende av the FNC har ingenting att göra med att jag vill hålla mig ajour med dagens händelser i världen. Dem ser man inte mycket på kanalen. Nyheterna är amerikanska, om amerikaner, från en amerikansk synvinkel.

Nej, mitt beroende kommer från den absoluta förundran över trångsyntheten, frånvaron av empati och tunnelseendet som programledarna har. Det är en kanal som håller mig vaken på nätterna och väcker mig på mornarna. Bättre än tio koppar kaffe, jag lovar. Det är svårt att sova när du är ursinnig.

/Fred

Det här inlägget postades i Media, Politik, USA. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *