Feministstalinister och Maskulinisttroskijister

Förlåt.

Ja, jag känner faktiskt att jag måste be om ursäkt redan från början. Innan jag börjar vill jag dock att alla förstår att jag inte vill någon något illa, någonsin. Jag har en fullständig och allomfattande tro på jämlikhet mellan könen, men i egenskap av man så är jag antagligen en del av problemet, och inte lösningen, vilket betyder att mina ord får vägas på en våg som tar hänsyn till att jag undermedvetet förtrycker världens kvinnor.

Efter den medvetet försiktiga inledningen lägger jag nacken på stupstocken och sträcker ut långfingret mot bödeln som står redo med yxan.

I måndags startade Feministiskt Initiativ, det feministiska partiet som länge förnekats existens. Deras plattform listar ett stort antal problem med dagens samhälle som är värda att lägga under luppen. Objektifieringen av kvinnor når ständigt nya lågvattenmärken. Lönegapen är fortfarande alldeles för stora. Vid våldtäktsmål väger kvinnornas ord mycket mindre än männens. Kvinnor drar för stora lass i hushållen. Exemplen på hur kvinnor blivit tilldelade de korta stråen är många fler än så.

Vidare, i FI:s plattform kan man läsa:

Svensk jämställdhetspolitik har hittills byggt på föreställningar om samförstånd – att kakan kan växa och att kvinnors villkor kan förbättras utan att män påverkas. Feministiskt Initiativ bygger sin politik på en analys som tydliggör att kvinnors underordning beror av mäns överordning. Därför måste män avstå från privilegier.

Men ett klick senare på FI:s hemsida så får man upp organisationen och styrelsen för det framtida partiet. Efter att ha ögnat igenom listan på namn man får upp ställer jag mig själv följande fråga: Om man i grunden vill förändra det svenska samhället till ett mer jämlikt samhälle; Om man anser att samhället fundamentalt måste omvälvas för att förstärka kvinnornas position, och samtidigt få männen att förstå att de är problemet oavsett vad deras åsikt är i frågan; Och om man hävdar att man vänder sig ”till de män som solidariserar sig med [FI] i denna kamp”; Borde man inte ha med i alla fall en man i partistyrelsen?

Med andra ord: Kan man uppnå fullständig jämlikhet på båda könens villkor med hjälp av ett parti bestående enbart av kvinnor?

Svar: Kanske. Men var är de manliga förebilderna? Var är männen som kämpar för jämlikhet? Är de ens tillfrågade?

Det finns en överhängande risk att FI alienerar de som utgör problemet. Männen hamnar på defensiven och bygger upp ännu större murar för att försvara sin position. Initiativet kan på detta viset få rakt motsatt effekt.

I måndags publicerades också en debattartikel i DN av Nils Elvander, en man och tillika professor emeritus i statsvetenskap, som tyder på att det manliga uppbyggandet av försvar redan har börjat. Elvander jämförde feminismen med marxismen, först genom att peka ut klara skillnader mellan de två ideologierna. Klasskampen har i feminismen ersatts av könskampen, kapitalismen har bytts ut mot patriarkatet och proletariatets seger har ingen direkt motsvarighet hos feministerna.

Därefter går Elvander in på likheterna. Feminismen, i likhet med marxismen, förklarar världen med en allomfattande teori som sedan försöker bevisas med belägg. Män och kvinnor lever i ett maktförhållande där männen, patriarkatet, förtrycker kvinnorna med alla medel som står dem till buds. Vid feminismens samhällsanalys är detta fastslaget redan från början och analysens enda uppgift blir då att bevisa det man redan slagit fast.

En annan likhet Elvander finner är att marxismen och feminismen både hatar och beundrar sina motståndare. Inom marxismen såg man en effektivitet och kreativitet hos kapitalismen som man motvilligt försökte efterlikna. På samma sätt, menar Elvander, fungerar feminismen. Man eggas ”av avund mot det härskande könets skicklighet att skapa och befästa sina maktpositioner.”

En tredje, mer allvarlig, likhet mellan marxismen och feminismen som Elvander anser sig ha hittat är att det inom båda lärorna finns starka tendenser mot sekterism. I båda fallen finns det grupperingar som uppfattar sig själva som innehavarna av den enda sanna läran. Inom sådana läror finns det en inneboende intolerans mot andra åsikter. Feminismens förhållande till demokratin blir då, precis som marxismens har blivit, väldigt otydlig.

Elvanders debattartikel väcker vissa frågor som kan vara viktiga att diskutera, men han skjuter sig själv i foten när han konspiratoriskt försöker övertyga läsarna om att de befintliga politiska partiernas undfallenhet för den radikala feminismen. Framåt slutet på artikeln kommer han med följande uppmaning: ”Det är hög tid att börja aktivt motarbeta dessa totalistiska, manshatande och sekteristiska maktanspråk.” Ridå.

Artikeln i DN är ett exempel på att patriarkatet inte kommer att överge makten så lätt som det ibland kan verka. Det är fortfarande en lång väg att gå innan vi når fram till fullständig jämställdhet mellan könen. Frågan är om Feministiskt Initiativ sitter inne med svaren. Så här står det i Feministiskt Initiativs plattform: ”Maktordningen mellan kvinnor och män kan se ut på olika sätt och ta sig många uttryck, men den drabbar alltid kvinnor.” Det är inte helt sant. Det finns faktiskt områden där maktförhållandet är det omvända. Om ett barns föräldrar är ogifta, så får kvinnan automatiskt vårdnaden av barnet. Detta gäller även i samboförhållanden. Detta är i och för sig det enda exemplet jag har kunnat hitta, men det kan finnas fler.

Hur som helst så kan man förutsätta att maktförhållandet är ojämnt. Män har mer makt än kvinnor, generellt sett. Men man kan inte förutsätta att det alltid, under alla omständigheter, är på det viset. Anser i alla fall jag. En man. Kan jag fortfarande se mina kvinnliga läsare i ögonen?

Feministiskt initiativs plattform och persongalleri har jag redan länkat till. Vill ni läsa Elvanders debattartikel hittar ni den här.

/Fred

Det här inlägget postades i Sverige. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *