Prince och jag

Det har skrivits spaltmil om Prince den senaste veckan, med rätta. Här är mitt bidrag.

Prince var större än bara Prince – ett synsätt han säkert delade – men för mig betydde han inte särskilt mycket som artist. Mitt musikaliska uppvaknande råkade hamna i hans bakvatten, hans ringar på vattnet, hans arv, om ni vill.

Visst, jag lyssnade på Prince också. Jag tror att den första låten jag hörde och tyckte om var Alphabet Street. Kiss hade ett schysst sound som jag i och för sig tröttnade på ganska snabbt. När helst When Doves Cry dök upp på MTV fastnade jag, mycket tack vare den hypnotiserande videon, men lika mycket tack vare den hypnotiserande låten. Men det var hos artister som rörde sig i Princes cirklar som min musiksmak utvecklades på 1980-talet. Jag var aldrig med i striden mellan hårdrockare och syntare, ingen på min högstadieskola visste vad Minneapolis-soundet var.

Jag har en morbror som är åtta år äldre än jag. När det var släktkalas hemma hos mormor och morfar hände det ofta att jag gjorde djupdykningar i hans vinylbackar och det var i de backarna jag hittade min musiksmak. Kassetter spelades in.

Det är märkligt, emellertid, att jag inte riktigt var medveten om hur nästan all musik jag lyssnade på då på något sätt kunde härledas till Prince. Vi pratar ändå om one degree of Kevin Bacon. Vi kan väl börja från början:

1973 gick Prince på Central High School i Minneapolis. Prince, som redan som sjuåring hade skrivit sin första låt, var med och drog igång ett band där som kom att heta Grand Central. Andra bandmedlemmar var André Cymone, Jimmy Jam och Charles Smith. Smith hoppade senare av och ersattes av Morris Day.

Prince, André Cymone, Jimmy Jam och Morris Day var i samma band på high school, alltså. Det var en oöverträffad singularitet av musikalisk talang och grunden för det som skulle bli Minneapolis egna sound. Om detta visste jag inget, när jag bläddrade i min morbrors vinyl-samling.

En artist jag tidigt fattade tycke för var Alexander O’Neal. Hans första självbetitlade album (1985) producerades av Jimmy Jam och Terry Lewis, med studiomusiker som Monte Moir och Jellybean Johnson. Faktum är att alla som arbetade på albumet hade tidigare varit med i samma band, Flyte Tyme, där O’Neal hade ersatt Cynthia Johnson när hon lämnade bandet för att starta Lipps Inc. (Funkytown). När Prince tog över gruppen, ombildades den till The Time, O’Neal lämnade och ersattes av Morris Day. O’Neal kunde då satsa på sin solokarriär och valde att arbeta med sina polare i Flyte Tyme. Hans andra album, Hearsay (1987), är hans bästa och mest framgångsrika, också det producerat av Jimmy Jam, men tillsammans med Jellybean Johnson.

The Time blev Princes sätt att lira samma musik på 80-talet som han gjorde i mitten på 70-talet, kulfunkig rock, medan han använde sin solokarriär till att experimentera med genrer. Relationen med The Time blev dock tidigt ansträngd. Under en turné, lägligt betitlad The Controversy Tour (1982), agerade The Time förband till Prince & The Revolution (där André Cymone spelade bas). På grund av att de kände sig underbetalda och överarbetade försökte Morris Day och The Time utklassa Prince & The Revolution på scen. Det ledde till att Prince och bandmedlemmar ur The Revolution kastade ägg på The Time under deras sista konsert i Cincinnati och det hela urartade till ett regelrätt matkrig på hotellet. Prince tvingade Morris Day att betala notan för det hela. Rivaliteten mellan Prince och Morris Day fortsatte både i verkligheten och i fiktionen. I filmen Purple Rain (1984) strider de båda om Apollonias kärlek.

Jimmy Jam blev tillsammans med Terry Lewis monsterproducenter under 1980-talet. I min morbrors vinylback hittade jag Jam & Lewis-produktioner av, förutom Alexander O’Neal, The S.O.S. Band och Cherrelle. Jam & Lewis stora genombrott kom med produktionerna av Janet Jacksons Control (1986) och Rhythm Nation 1814 (1989). Tillsammans med Prince cementerade Jam & Lewis Minneapolis-soundet. Andra artister som förknippas med soundet från Minneapolis är Apollonia 6 (skapad av Prince efter Purple Rain), Sheila E (också från under Princes vingar) och Wendy & Lisa (ursprungligen bandmedlemmar i The Revolution). Även artister som skotska Sheena Easton (förknippad med Prince) och i alla fall ett album av engelska Human Leauge (Crash, producerat av Jam & Lewis) räknas till Minneapolis-soundet. Under tidigt 90-tal producerade Jam & Lewis skivor med Johnny Gill och Ralph Tresvant som båda hade varit med i New Edition tillsammans med Bobby Brown och de som utgjorde gruppen BelBivDevoe.

Allt detta läser som mina mixkassetter från min högstadie- och gymnasietid. När jag i juni 1989 köpte mina två första CD-skivor, på KaDeWe i Västberlin, föll valet på Jody Watleys Larger Than Life, som innehöll låten Real Love, producerad av André Cymone, och Bobby Browns Don’t Be Cruel, ett album som ledde mig i allt vidare cirklar – produktioner av LA Reid & Babyface, samt Teddy Riley, grundaren till New Jack Swing. I den genren stannade jag tills Dr. Dre släppte The Chronic 1992, men det är en helt annan historia.

Man kan väl säga att Prince indirekt har format min musiksmak genom sin influens i Minneapolis. Hans arv lever inte bara vidare i de låtar han själv har skrivit och/eller spelat in, utan han har påverkat alla omkring honom. Och cirklarna fortsätter att spridas.

Mitt ultimata mixtape från 80-talet och Minneapolis-soundet i ett nötskal:

 

Det här inlägget postades i Musik. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *