Animerade rättegångar – del 1 – Disney v. Van Beuren

Walt Disney var givetvis vaksam. Efter allt som hade hänt honom i samband med att Oswald the Lucky Rabbit togs ifrån honom (här), så var han väldigt beskyddande när det gällde sina skapelser. När Ub Iwerks och Carl Stalling slutade (här, här och här), såg Disney till att behålla rättigheterna till Mickey Mouse och Silly Symphonies, två filmserier som Iwerks respektive Stalling hade varit med om att skapa (här resp. här). 1931 hade Disney full kontroll över sin animationsstudio, sina medarbetare och sina skapelser.

Mickey och Milton

Disneys succéer lockade andra animationsstudios att försöka kopiera framgångarna, och den tydligaste stjärnan på den animerade himlen var Mickey Mouse. Disneys störste konkurrent, Fleischer Studios, hade ibland med en Mickey-liknande figur i sina filmer som ofta var elak på något vis (här). När Ub Iwerks startade eget inkorporerade han en Mickey-liknande mus i sin första Flip the Frog-film (här). Paul Terry, den verklige veteranen, kunde inte heller låta bli (här).

Men ingen var tydligare i sin plagiering än Amadee J. Van Beuren. Hans figurer, Milton och Mary/Rita (se här), var alltför lika Mickey och Minnie för att Disney skulle låta det vara. Den 31 mars 1931 stämde Disney sin konkurrent Van Beuren för plagiat.

Van Beuren släppte genast en pressrelease:

In my judgment the action is entirely without merit or foundation. Aesop’s Fables created the characters Milton and Mary Mouse at the inception of the company in 1921 and the company has been using them.

If there has been any imitation, it would appear to be at the door of Walt Disney Productions, whose characters of Mickey Mouse and Minnie Mouse are so similar to ours. As soon as we are served with papers we shall be prepared to defend the action.

Van Beuren hävdade alltså att Milton och Mary hade funnits inom Aesop’s Fables sedan 1921, och att det egentligen var Disney som kopierat Milton och Mary. Tekniskt sett hade han rätt. Karaktärerna Milton och Mary var två möss som använts i flera filmer under 1920-talet, men det Van Beuren så påpassligt glömmer att nämna är att karaktärerna genomgick en drastisk omdesign under 1930 (då också Mary blev Rita). Så sent som i filmen A Close Call var Milton och Mary visserligen antropomorfiska, men mer musliknande än de skulle bli senare.

A Close Call (1929)

Hot Tamale (1930)

Ett år senare, i Hot Tamale, var mössen mycket mer lika Mickey och Minnie.

Milton och Mary designades om av animatören John Foster under 1930, och det är tydligt att anledningen är att försöka kopiera Disneys framgångar.

Cosgrave och Lloyd

Ett fall som Disneys stämning av Van Beuren hamnade hos United States District Court for the Southern District of California, en federal domstol, och domaren som skulle avgöra fallet hette George Cosgrave. Även om han var 60 år gammal, var han ny på jobbet. Han hade nominerats av Herbert Hoover i mars 1930 och börjat arbeta en månad senare. När han fick Disney v. Van Beuren på sitt bord, hade han alltså arbetat på den federala domstolen i ett knappt år. Då hade han i och för sig redan fått göra rätt för sig.

1925 hade Harold Lloyd försökt göra en film om amerikansk fotboll och college i nästan ett decennium. När han äntligen hade fått ett rum med manusförfattare att skriva en sådan berättelse, kontaktade en släkting honom med erbjudande om att träffa en författare vid namn H.C. Witwer. Witwer föreslog att Lloyd skulle läsa en berättelse han hade skrivit om en råakademiker som drömmer om att bli fotbollsproffs. Lloyd läste aldrig berättelsen och hans skrivarstab fortsatte med den ursprungliga idén om en råakademiker som drömmer om att bli populär på college, och som tvingas spela fotboll för att bli det.

Eftersom Lloyd hade hamnat i skottlinjen för plagiatsökande författare tidigare, bland annat för Safety Last! (1923) – den med klockan, ni vet – så sökte hans författarstab upp Witwer igen och beskrev deras annorlunda vinkel på fotboll/college-berättelsen för honom. Lloyds stab fick Witwers välsignelse.

The Freshman, som filmen kom att heta, visade sig vara en stor succé, och Witwer kom på andra tankar. Han tyckte att idén som pitchades för honom var originell, men att slutresultatet, The Freshman, lånade alltför friskt från hans berättelse. Så han stämde Lloyd 1926.

Fallet dröjde. Witwer hann avlida innan det nådde en rättegångssal, och det var hans änka som drev fallet vidare. När det till slut nådde en domstol, var året 1930, domstolen var United States District Court for the Southern District of California, och domaren hette George Cosgrave, nyutsedd domare, men erfaren jurist.

Cosgrave dömde, i fallet Lloyd v. Witwer, till Witwers fördel. Cosgrave ansåg att likheterna var alltför stora för att det skulle kunna vara slumpen. Lloyd hävdade att filmskapande är en lagsport och att berättelsen växt fram på ett organiskt sätt, medan Cosgrave ställde Lloyd helt till svars för det han tyckte var plagiat av Witwers berättelse. Men eftersom domaren inte kunde fastställa att Lloyd hade läst berättelsen, så ansågs Lloyd ”unintentionally guilty of plagiarism.” Detta hade kunnat öppna dammarna för ändlösa stämningar och rättegångar, hur skulle någon i Hollywood kunna skydda sig från unintentional plagiarism? Fallet Lloyd v. Witwer överklagades och i nästa instans friades Lloyd. Då var domstolen av åsikten som uttrycktes bäst av Harry Carr, kolumnist i The Los Angeles Times vid tidpunkten:

Generally speaking all ideas are borrowed. All murder mystery stories are built upon the models of Edgar Allen Poe’s ”Gold Bug” or ”The Murders in the Rue Morgue.” There never was but one western. Told endlessly.

Cosgrave hade en snäv syn vad gäller filmskapande. Filmer var, enligt honom, en ensam persons verk. Vissa i Hollywood arbetade på det viset, alla deras filmer kunde härledas till en ensam persons geni. Charlie Chaplin är ett exempel, Buster Keaton ett annat. Men de tillhör undantagen. Harold Lloyds filmer var lagarbeten, där Lloyd var en lagmedlem som tillsammans med övriga lagmedlemmar arbetade mot ett gemensamt mål. De flesta filmer fungerade, och fungerar, på det viset. Men Cosgrave såg det alltså annorlunda.

Disney och Van Beuren

I april 1931 kom domare Cosgrave med ett tillfälligt åläggande om att Van Beuren skulle upphöra att plagiera Disney. Den formella domen kom fyra månader senare. Van Beuren förbjöds

employing or using or displaying the pictorial representation of ‘Mickey Mouse’ or any variation thereof so nearly similar as to be calculated to be mistaken for or confused with said pictorial representation of ‘Mickey Mouse’.

Domen gav också Disney möjlighet att söka skadestånd och begära alla intäkter som Van Beuren gjort på de plagierade figurerna. Men Disney krävde aldrig några pengar. Nästan 30 år senare, uttryckte Walt Disneys bror, Roy, det såhär:

We just stopped him. That’s all we were out to do. We didn’t ask any damages. We even let him finish marketing his pictures. We wanted to establish our right. That’s what we were after. To establish a copyright like that is a big thing and that’s an important thing to do.

Walt Disneys vaksamhet lönade sig. Domen innebar att Disney skyddade sin upphovsrätt, och det råder väl ingen tvekan om att grunden till ett av världens största mediekonglomerat började byggas här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1931, Van Beuren Studios, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.