Bimbo på gott och ont

Fleischer Studios var det främsta alternativet till Disney 1931. Medan de andra studiorna försökte efterapa musen, försökte bröderna Fleischer göra lite mer vuxna, lite mer vågade animerade kortfilmer, gärna med rejäla nypor jazz. En av anledningarna till att filmerna från Fleischer Studios var lite annorlunda var att medan alla större animationsstudior flyttade till Hollywood, stannade bröderna Fleischer i New York.

Det är svårt att förstå varför de stannade. Under 1930 förlorade studion flera animatörer, ett par till Charles Mintz och ett par till Van Beuren, vilket betydde att de egentligen var ganska handikappade. Ett val hade kunnat vara att flytta till Hollywood och försöka locka över animatörer från andra studior där, men de valde att stanna på östkusten. För att fylla hålen efter de förlorade animatörerna befordrade de ett antal inbetweeners, Al Eugster och Rudy Zamora, exempelvis, till animatörer.

För att underlätta de nya animatörernas arbete inrättade Fleischer Studios tyvärr en timingavdelning och satte Nelly Sanborn, Dave Fleischers sekreterare, som chef över avdelningen. Detta var ett beslut studion tog i slutet av 1930, och som skulle få konsekvenser för framtida filmer: Varje animationscell skulle överlappa den direkt föregående. Det kan låta som en småsak, men det ledde till att timingen av skämten och filmen i stort blev jämnare – och det är inte bra. Karaktärernas rörelser blir visserligen mjukare och följsammare, men det bäddar inte för överraskande gags och halsbrytande slapstick, direkt.

Ace of Spades (1931)

Ace of Spades var länge försvunnen. Den hittades 2010 och visades vid ett event i New York i augusti det året. Ursprungligen hade den premiär den 16 januari 1931. Hela filmen verkar inte finnas utgiven någonstans, men här är några fragment:

Det är oklart om hela filmen består av så här mycket dialog, eller om musikstyckena är bortklippta mellan fragmenten. Enligt ett par källor gör Ko-Ko the Clown, en av bröderna Fleischers första skapelser på 1910-talet, en comeback i filmen, men han förekommer inte i de här klippen.

Teacher’s Pest (1931)

Nästa Bimbo-film, Teacher’s Pest, hade premiär den 7 februari 1931 och här dyker Betty Boop upp i en liten biroll.

En väldigt osammanhängande film som fullständigt spårar ur på slutet. Av Fleischers mästerliga filmer i slutet av 1930 finns inga spår kvar. Det kan bero på att man förlorat animatörer, eller att timingavdelningen fått genomslag, eller att Dave Fleischers jakt på gags nu inte behöver ha med handlingen att göra. Oavsett, är Teacher’s Pest ett stort meh.

Tree Saps (1931)

I Tree Saps har Bimbo återgått till sitt tidigare vita utseende, som han hade i Hot Dog (1930), till exempel (se här). Bristen på standardiserade utseenden för animerade karaktärer var inte bara ett problem hos Fleischer Studios – Disneys Mickey Mouse ändrade också utseendet över åren – men det är en ganska stor skillnad mellan vita Bimbo och svarta Bimbo.

Inte särskilt mycket berättelse i filmen, som hade premiär den 23 februari 1931, men man kan börja se antydningar till karaktärernas mjukare, överlappande, rörelser. Tree Saps är en ganska ointressant Talkartoon.

The Cow’s Husband (1931)

The Cow’s Husband, som hade premiär den 13 mars 1931, är desto mer intressant.

Filmen inleds som en ganska typisk tjurfäktar-film. Bimbo hyllas medan han vandrar under pomp och ståt mot tjurfäktningsarenan. Bimbo-scenerna växlar emellertid med scener med tjuren som sitter och gråter eftersom han strax ska möta döden. Han säger farväl till sina fyra gråtande barn, medan Bimbo hyllas som hjälte utanför.

När Bimbo och tjuren väl möts ute på arenan, brister de ut i sång och dans, vilket osökt leder in oss på två intressanta sidospår:

Rösten till både Bimbo och tjuren görs av Billy Murray, the Denver Nightingale, en tenor-sångare med en lång karriär bakom sig. Han hade börjat på scen och senare gjort ett antal inspelningar under 1900-talets första årtionden. På den tiden tvingades sångarna att sjunga på ett särskilt sätt – överdriven artikulation och pratsång in i en tratt – för att de skulle fastna på vaxrullarna som användes vid inspelningarna. När de elektriska mikrofonerna gjorde intåg i mitten på 1920-talet, populariserades istället crooning, en mjukare sångstil, medan Murrays pratande sångstil blev omodern. I slutet av 1920-talet anlitades Murray till att göra röster och sånger till animerade kortfilmer. Hans sångröst passade nämligen utmärkt till sing-along-filmer med en studsande boll längs textraderna – en filmstil som Fleischer hade uppfunnit i och med Ko-Ko Song Car-Tunes (som nämnts här). Bröderna Fleischer fortsatte att anlita Murray en bit in på 1930-talet.

Bröderna Fleischer hade också uppfunnit rotoscope-tekniken – att man först filmar en person göra rörelser, och att man sedan kalkerar rörelserna när man animerar. Just den tekniken hade de inte använt särskilt mycket sedan Koko the Clown, men nu, i filmen The Cow’s Husband, dyker den upp igen. När tjuren dansar på arenan, så är hans rörelser animerade med hjälp av rotoscope-tekniken.

Efter 1930 års förluster av animatörer, skulle man kunna säga att bröderna Fleischer sökte sig till sina rötter. Dels stannade de kvar i New York; dels frångick de jazzen till förmån för Billy Murrays mer traditionella musikstil; dels började de använda rotoscope-tekniken igen; dels, har vi sett, återgick de emellanåt till Bimbos gamla ljusare design; dels har de nästan glömt bort sin nya stjärna: Betty Boop.

The Bum Bandit (1931)

Betty Boop gör en comeback i The Bum Bandit, som hade premiär den 4 april 1931.

Bimbo rånar ett tåg, men blir senare själv rånad av en skäggig bandit som visar sig vara hans fru i förklädnad: Betty Boop.

I The Bum Bandit föreställer Betty Boop en karaktär som heter Dangerous Nan McGrew. Nan ska vara en syster till Dan McGrew, en karaktär som förekommer i en berättande dikt av Robert W. Service som heter The Shooting of Dan McGrew. Dikten filmatiserades två gånger, 1915 och 1924, och Tex Avery gjorde två parodier, en 1939 för Warner Bros, Dangerous Dan McFoo, och en 1945 för MGM, The Shooting of Dan McGoo. 1930 gjorde Paramount en film om Dans lika fiktiva syster, Dangerous Nan McGrew, där huvudrollen spelas av Helen Kane. När Grim Natwick hos Fleischer Studios skapade Betty Boop var Kane den ursprungliga inspirationskällan – utseende, manér och till och med catch-frasen ”boop-boop-a-doop”. I The Bum Bandit spelar alltså Betty Boop samma karaktär som hennes förebild gjorde i Dangerous Nan McGrew.

I The Bum Bandit spelar Betty Boop visserligen Bimbos fru, men hon är inte lika tydligt förpassad till en biroll som tidigare. Det betyder inte att Fleischers har upptäckt hennes verkliga potential ännu, men de verkar ha fått upp ögonen för henne. 1932 skulle The Bum Bandit användas som bevisföremål i en rättegång, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1931, Fleischer Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.