Bosko inleder Looney Tunes

Baserat på en fem minuters pilotfilm helt utan musik, bara dialog, där en riktig person pratar med sin tecknade karaktär, valde en av Hollywoods mest framgångsrika filmstudios att satsa på animation. Ett lyckokast, minst sagt.

Skaparna till figuren Bosko var redan berömda och erfarna. Hugh Harman och Rudolf Ising hade arbetat hos Walt Disney med både Alice-filmerna och Oswald the Lucky Rabbit. När Charles Mintz tog över rättigheterna till Oswald och de flesta animatörerna från Disney, så producerade Harman och Ising Oswald-filmerna åt Winkler Pictures. När det stod klart att Mintz skulle förlora rättigheterna till Universal, skrapade Harman och Ising ihop pengar till en egen pilot-film. Resultatet blev Bosko the Talk-Ink Kid (se här), och baserat på den lyckades Leon Schlesinger övertala Warner Bros att distribuera en serie filmer om Bosko via Leon Schelsinger Productions. Våren 1930 drog serien igång.

Sinkin’ in the Bathtub (1930)

Sinkin’ in the Bathtub, som hade premiär 19 april 1930, var nog ingen besvikelse för Warner Bros. De fick Bosko, som likt Mickey Mouse, spelade musik på allt som var tillgängligt, och precis som Mickey hade sin Minnie, hade Bosko sin Honey. Warner fick en serie animerade filmer som kunde konkurrera med Disney på Disneys spelplan. De fick, å andra sidan, inte det de egentligen köpte. I piloten spelar Bosko visserligen lite musik, men tyngdpunkten i Bosko the Talk-Ink Kid är dialog. De som förväntade sig animerade filmer där karaktärerna huvudsakligen pratar med varandra, blev besvikna. Istället fick Warner Bros en Mickey Mouse-kopia i en serie filmer som tog namnet som en omskrivning av Silly Symphonies: Looney Tunes.

Det som däremot är närvarande i Sinkin’ in the Bathtub, är den lite mer anarkistiska animationen och den något skarpare humorn, som senare kom att bli Looney Tunes signum. Vid ett tillfälle i filmen snubblar Bosko och faller bokstavligen i bitar, ett tiotal små Boskos, som efter några ögonblick smälter samman till original-Bosko.

Filmen animerades delvis av Harman och Ising, som ännu inte hade tagit rollerna som renodlade regissörer, men filmen animerades huvudsakligen av två animatörer som hade följt med Disney från Kansas City, via Winkler Pictures, till Schlesinger: Rollin Hamilton och Isadore ”Friz” Freleng.

Musiken i filmen arrangerades av Frank Marsales, men byggde till största delen på en poplåt från tiden, Singing in the Bathtub. Marsales kom att göra största delen av kompositionerna för Harman och Ising hos Warner Bros.

Filmen avslutas med frasen som kom att bli Warner Bros-filmernas signum: ”That’s All, Folks!” Rösten gjorde av Carman ”Max” Maxwell, ännu en tidigare Disney-medarbetare från Kansas City. I piloten, Bosko the Talk-Ink Kid, är Bosko en svart kille och har en tydlig afroamerikansk dialekt med en twang från den amerikanska Södern. När Bosko dyker upp i Looney Tunes har han blivit ännu ett talande djur i en hel animationsindustri med talande djur. Vilket djur verkar emellertid vara helt obestämt. Boskos afroamerikanska Södern-dialekt är borta – förutom i ”That’s All, Folks!”

Congo Jazz (1930)

Att Bosko egentligen är en kopia av det mest framgångsrika talande djuret 1930, Mickey Mouse, blir särskilt tydligt i Congo Jazz, som hade premiär i september 1930. Än en gång görs Boskos röst av Carman Maxwell, som dessutom animerar filmen tillsammans med Paul Smith, också han en tidigare anställd hos Disney.

Bosko börjar med att jaga i djungeln, men filmen utvecklar sig till en musikal där djuren både spelas på och spelar med i låtarna. Filmen är väldigt snarlik Mickey Mouse-filmen Jungle Rhythm (1929) (se här).

Han har fått en ny röst, mer i falsett som Mickey Mouse, men Bosko säger inte särskilt mycket i den här filmen heller. Han får dock säga ”That’s All, Folks!” igen.

Hold Anything (1930)

Om man behöver fler bevis på att Harman och Ising efterhärmar Disney, kan man se Hold Anything, som hade premiär i oktober 1930. Förutom Friz Freleng, animerades filmen av Norman Blackburn, ja, ytterligare en fd Disney-animatör.

Även om Looney Tunes kopierar Disney vad gäller både huvudkaraktärer och ”handling”, så är humorn det som skiljer dem åt. Mössen i filmen är på pricken lika Mickey Mouse, men ett av mössen tappar bokstavligen huvudet, om än tillfälligt. De lite vuxnare skämten och den mer vågade humorn, skulle bli det som särskilde Looney Tunes från Disneys lite tamare filmer.

The Booze Hangs High (1930)

Att Looney Tunes är lite mer vågade blir tydligt i The Booze Hangs High, animerad av Friz Freleng och Paul Smith, premiär i november 1930. Fler byxor dras ner, fler toalettbesök görs och här dricks det dessutom sprit.

Det mest förvånande är kanske att de två grisbarnen dricker sprit utan att få bannor från sin far. Men det mest förvånande borde nog vara att sprit dricks över huvud taget. Filmen gjordes 1930 och i USA var alkohol fortfarande förbjudet.

Förbudet mot alkohol hade 1919 skrivits in i grundlagen som ett tillägg (det 18:e) och tidigt nästa år blivit en lagsamling (Volstead Act) som förbjöd tillverkning, distribution, försäljning och konsumtion av alkohol i hela USA. Det var resultatet av en flera decennier lång kamp mot alkoholkonsumtion, som ansågs vara ogudaktig. Nykterhetsrörelsen i USA var en progressiv och protestantisk rörelse, som sprang ur kampen mot slaveriet, kampen för kvinnlig rösträtt och kampen för sociala reformer. I rörelsen fanns också inslag av främlingsfientlighet och antisemitism, eftersom de största invandrargrupperna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – tyskar, irländare, italienare, polacker och judar – hade andra alkoholvanor än det huvudsakligen protestantiska USA. Den öppet rasistiska kristna sekten Ku Klux Klan, som hade återuppstått 1915 i samband med filmen The Birth of a Nation, var också för ett alkoholförbud.

Förbudet fungerade inte. Under hela 1920-talet ökade smugglingen. Hembränningen ökade. Svartklubbarna (speakeasies) blev fler. De kriminella som skötte den svarta marknaden på alkohol blev alltmer organiserade och gav upphov till ett gangstervälde som spände över hela kontinenten, där de köpte poliser, advokater, domare och politiker som skulle se genom fingrarna för brotten som begicks. Vanligt folk drack sprit ändå och underhållningen på svartklubbarna var storartad. När 1920-talet nådde sitt slut, flödade alkoholen lika mycket som före förbudets införande.

1929 drabbades USA av en börskrasch som kastade landet in i en djup ekonomisk depression. Arbetslösheten och misären ökade dramatiskt under några år och stora vågor av migranter från den av miljökatastrofer hårt drabbade Mellanvästern (the Dust Bowl) sökte sig till kusterna och städerna. Kåkstäder växte fram som kom att få namnet Hoovervilles, efter den dåvarande presidenten Herbert Hoover (R).

1932 valde USA en ny president, Franklin D. Roosevelt (D), och när han tillträdde lanserade han ett ekonomiskt tillväxtpaket (the New Deal) som bland annat innehöll ett avskaffande av förbudet mot alkohol. Roosevelt ansåg att ett land i depression skulle behöva en öl. Dessutom kunde alkoholen beskattas och dra in inkomster till tillväxtpaketet. I december 1933 ratificerades det 21:a tillägget till författningen, som avskaffade det 18:e tillägget. (Det 19:e tillät kvinnlig rösträtt och det 20:e handlade om datum för mandatperioder.)

1930 var alkohol alltså fortfarande förbjudet, även om det var socialt accepterat att dricka sprit, även i animerade filmer som The Booze Hangs High. där spriten bokstavligen finns i titeln. Filmens titel kommer från en låt, The Goose Hangs High, från filmen Song of the Flame, en musikal från 1930 som innehöll den första widescreen-sekvensen i färg, men den filmen anses ha gått förlorad.

Box Car Blues (1930)

Depressionen, med de åtföljande migrationsvågorna från Mellanvästern, var ett motiv i nästa Looney Tunes-film, Box Car Blues, som hade premiär i december 1930. Filmen inleds med Bosko på luffen i en godsvagn tillsammans med en grisliknande karaktär.

Musiken är fortfarande i fokus och Bosko är fortfarande en intetsägande karaktär, men till skillnad från Disneys feelgood-musikaler, så finns det i Looney Tunes en svärta och en villighet att beröra ämnen som alkohol, arbetslöshet och den extrema lågkonjunkturen. Detta stämmer väl överens med Warner Bros produktion av spelfilmer. Studion blev berömd för att göra filmer som handlade om samhällets bak- och skuggsidor, och som gärna tog berättelserna direkt från tidningarnas förstasidor. Produktionen av spelfilmer under 1930-talet handlade om gangsters, privatdeckare och fallna kvinnor. De tog upp ämnen som prostitution, fängelsevistelser och gängkrig. Deras distribution av animerade kortfilmer speglade till en viss del deras produktion av ”riktiga” filmer.

Animationen i Box Car Blues sköttes av Rollin Hamilton och Carman Maxwell och känns lite slarvig, med många repetitioner av skämt och simpla bakgrunder. En del gags funkar dock ganska bra, med två höjdpunkter – när Bosko tappar huvudet och kon som trycks ihop som ett dragspel.

Trots att Looney Tunes inledningsvis försöker efterapa Disneys tyngdpunkter på musik och platta karaktärer, så verkar de hitta en egenhet – de lite svårare ämnena och de lite mer vågade gagsen. Senare under 1930-talet skulle de utveckla karaktärer som var allt annat än intetsägande – Porky Pig, Daffy Duck och Bugs Bunny.

That’s All, Folks. Eller: Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1930, Warner Bros och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.