Bröderna Fleischer och ljudet

Max Fleischer var en sann pionjär inom filmen. Han och hans bror Dave hade producerat animerad film sedan 1910-talet och startade en studio som hette Inkwell Studios 1921. Inom ramen för en av sina serier, Ko-Ko Song Car-Tunes (eller Song Cartunes), där My Old Kentucky Home har nämnts här tidigare, hade bröderna använt en ljud-på-film-teknik. Inom ramen för sin andra serie, Out of the Inkwell, hade de varit pionjärer inom animationen. Max uppfann bl.a. rotoscope-tekniken, där man först filmar en verklig person, och sedan kalkerar personens rörelser, för att få fram ett mer realistiskt rörelsemönster. Dagens motion-capture-teknik får nog anses vara släkt, i rakt nedstigande led, till Max Fleischers uppfinning.

Här animerar Max (som spelar sig själv) Koko the Clown (som spelas av Dave) i den första Out of the Inkwell-filmen, The Clown’s Pup, från 1919:

Max och Dave Fleischer hade först distribuerats av J.R. Bray Studios och efter 1924 av Red Seal Pictures, men 1927 skrev Paramount Pictures kontrakt med de två bröderna. De fortsatte experimentera med ljud och efter något år anlitade de en kompositör, Lou Fleischer, den tredje brodern i syskonskaran.

Paramount, som hade hamnat lite på efterkälken vid övergången till ljud, fullkomligt skrek efter ljudfilmer, och animerade kortfilmer var billiga och snabba att producera. Bröderna Fleischer var villiga att jobba hårt. De bytte namn på Song Cartunes till Screen Songs och började producera liknande allsångsfilmer med studsande bollar längs textraderna som tidigare. Vissa av Screen Songs-filmerna var direkta remakes, men med nytt soundtrack och ett bättre ljud-på-film-system, RCA Photophone. Även om Screen Songs var framgångsrika, så var den mest uppfinningsrika av bröderna, Max, inte nöjd. Han ville experimentera mer med ljud och dialog i animerade filmer. Dessutom hade en storkonkurrent seglat ikapp och förbi: Walt Disney.

Noah’s Lark (1929)

Bröderna Fleischer pitchade en idé för Paramount om en serie filmer där karaktärerna skulle vara mer än bara rekvisita till låtar som filmstudion ägde rättigheterna till. Paramount köpte idén. Resultatet blev filmserien Talkartoons. Den första filmen i serien hade premiär 25 oktober 1929 och hette Noah’s Lark:

Det första man lägger märke till är den detaljerade animationen. Disneys filmer ser slarviga och simpla ut i jämförelse. Men att det är ett försök att konkurrera med Disney är tydligt. Särskilt en karaktär i filmen påminner lite för mycket om Mickey Mouse för att det skulle vara ett sammanträffande. Fleischer Studios skulle dock senare skapa flera originella karaktärer, som Betty Boop och Popeye, och i början av 1930-talet var Disney och Fleischer nästan jämbördiga konkurrenter.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1929, Fleischer Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.