De glada melodiernas begynnelse

Den 17 januari 1931 hade Little Caesar med Edward G. Robinson premiär. Det blev startskottet för en lång rad hårdkokta gangsterfilmer som Warner Bros kom att bli starkt förknippade med under 1930-talet. Trenden blev tydlig samma år, den 23 april, då WB släppte The Public Enemy med James Cagney. Studion som i princip hade uppfunnit ljudfilmen började göra filmer om ämnen som togs direkt från samtidens tidningsrubriker. 1931 var alkohol fortfarande förbjudet och som en följd hade maffian tagit kontroll över flera amerikanska storstäder. USA hade samtidigt drabbats av en ekonomisk depression, med hög arbetslöshet och utbredd fattigdom som följd. Historier om gängkrig och polistillslag mot alkoholsmuggling, prostitutionsringar, spelhålor och speakeasies var vardagsmat. Samtidigt var suget efter verklighetsnära verklighetsflykt tydligen outtömligt och Warner Bros ställde gärna upp. Det underlättade att realistiska filmer var billiga att producera.

För att fylla ut biorepertoaren krävde också Warner Bros en ökad produktion av kortfilmer. Leon Schlesinger, som producerade Looney Tunes för Warner Bros, ställde gärna upp.

Warner Bros ägde inte bara en filmstudio. 1925 köpte de Vitaphone, ett ljudsystem på skiva för filmer. Warner Bros blev därför inte bara pionjärer inom ljudfilmen, utan också ägare till bolag som producerade musik på skiva. 1930 började studion köpa upp skivbolag och skapade samma år Warner Bros Music för distribution av musikskivor. De etablerade flera radiostationer för att marknadsföra sin musik, men de insåg tidigt filmens kraft för att sälja musik.

Cryin’ for the Carolines (1930)

I december 1930 släppte Warner Bros en live-action kortfilm med namnet Cryin’ for the Carolines. Den hade producerats av Leon Schlesinger som den första i en serie med namnet Spooney Melodies:

Det blev ingen hit och Spooney Melodies lades ner direkt. Istället beställde Warner Bros en andra månatlig serie animerade kortfilmer från Leon Schlesinger. Förutom att fortsätta producera Looney Tunes, vilka mestadels hade Bosko i huvudrollen, skulle Leon Schlesinger och hans animationsstudio med de tidigare Disney-medarbetarna Hugh Harman och Rudolf Ising nu också producera Merrie Melodies – en serie filmer med det uttalade målet att marknadsföra låtar från Warner Bros växande musikbibliotek.

Lady, Play Your Mandolin! (1931)

Den första filmen i Merrie Melodies-serien, Lady, Play Your Mandolin!, hade premiär i augusti 1931. Givetvis innehåller den låten Lady, Play Your Mandolin! – men också andra låtar från Warner Bros musikkatalog. Frank Marsales, Schlesingers kompositör och arrangör, hade fri tillgång till musikkatalogen, och lånade friskt.

I Lady, Play Your Mandolin! introducerar Rudolf Ising, som stod för regin, en ny karaktär: Foxy – som inte blir så nyskapande. Istället blir det en väldigt snarlik Mickey Mouse-kopia, som dessutom får en Minnie-liknande flickvän, Roxy. De har spetsiga öron och fluffiga svansar – som rävar – så Disneys advokater kunde nog inte göra något.

Filmen är en ganska tam affär. Visserligen innehåller den en full häst som självantänder, men Foxy och Roxy är undermåliga kopior på Walt Disneys populärare karaktärer.

Eftersom man ville särskilja Looney Tunes från Merrie Melodies fick den senare slutklämmen ”So long, folks!” som motsvarighet till den förras ”That’s all, folks!”.

Smile, Darn Ya, Smile! (1931)

Foxy och Roxy är tillbaka i Smile, Darn Ya, Smile! som hade premiär den 5 september 1931.

Om berättelsen känns igen, så är filmen i princip en remake av Trolley Troubles (1927), en Oswald the Lucky Rabbit-film – samme Oswald som Hugh Harman och Rudolf Ising hade varit med om att skapa.

Smile, Darn Ya, Smile! är i princip en musikvideo med ett par Mickey- och Minnie-kopior. Ett par intressanta saker kan man dock notera: Dels innehåller filmen en ko vars juver täckts av en kjol – helt i enlighet med the Hays Code (se här); Dels refererar filmen till den stora depressionen, i och med förekomsten av luffargänget under järnvägsbron, ett ämne Warner Bros var mer än villiga att ta upp, även i sin animerade produktion (se här).

One More Time (1931)

One More Time, som hade premiär den 3 oktober 1931, blev den sista filmen med Roxy och Foxy.

Filmen slutar alltså med att Foxy skjuts med ett maskingevär. Och detta var den sista filmen med Foxy i huvudrollen. Vi får väl tolka det som att Foxy faktiskt dog av den kulsprutesalvan. Det blev inte One More Time.

Efter tre filmer av Merrie Melodies hade Hugh Harman och Rudolf Ising börjat dela på bördan. Hugh Harman behöll Looney Tunes och Bosko, medan Rudolf Ising tog ansvaret för Merrie Melodies.

You Don’t Know What You’re Doin’! (1931)

För You Don’t Know What You’re Doin’! skapade Rudolf Ising en ny karaktär, Piggy.

Piggy har en lookalike-flickvän, givetvis: Fluffy. Inledningsvis är filmen gammal skåpmat. Piggy hämtar upp Fluffy i sin bil för en kväll på stan och allt pekar åt att detta är ännu en sjungande-djur-film som försöker efterhärma Disney. Men här är det lite mer improvisation. Halvvägs genom filmen, i konsertsalen, glömmer Piggy bort Fluffy och hon försvinner ur berättelsen helt. Istället börjar Piggy jamma med jazzbandet, något som leder ett gäng alkisar på en balkong till att håna Piggy. Det hela spårar ur när Piggy och en av alkisarna flyr konsertsalen, klart på kanelen båda två, och de springer längs en gata. Animationen börjar här efterlikna bröderna Fleischers bättre stunder (se här), även om You Don’t Know What You’re Doin’! har mycket renare linjer och enklare animation. Byggnader, lyktstolpar och gatan själv börjar röra på sig. Bilen, som Piggy och Fluffy anlände i, blir också full. Piggy och alkisen avslutar filmen i en pöl, glatt ropande ett ”Whoopie!” tillsammans.

Allt detta till en väldigt studsig jazz-låt, You Don’t Know What You’re Doin’! av Abe Lymans orkester, som innehåller en prominent trombon-slinga av trombonisten Orlando ”Slim” Martin. Det är Martin som gör motorljudet till den fulla bilen med sin trombon. Flera av ljuden Martin gjorde med sitt instrument blev senare standardljud i många animerade kortfilmer.

You Don’t Know What You’re Doin’! hade premiär den 31 oktober 1931. Nästa film i Merrie Melodies-serien var också med Piggy, men den tillhör en grupp filmer från Warner Bros som på 1950-talet förbjöds att visas på grund av sin rasism – så den tar vi en annan gång. Istället vänder oss till den sista Merrie Melodies för 1931:

Red-Headed Baby (1931)

Red-Headed Baby hade premiär den 26 december 1931 och har ett vagt jultema.

Red-Headed Baby är den första filmen från Looney Tunes och Merrie Melodies som inte har en återkommande karaktär. Titelns rödhåriga babe är en docka som tillverkas av en jultomteliknande karaktär. Efter tomten har gått och lagt sig blir hon levande, precis som de övriga leksakerna i verkstaden. En leksakssoldat förälskar sig i dockan, men en ondskefull spindel rövar bort henne. Filmen slutar dock lyckligt genom att alla leksaker tillsammans besegrar spindeln och dockan och soldaten återförenas.

Efter Red-Headed Baby blev Merrie Melodies en serie som ägnade sig åt engångskaraktärer, precis som Disneys Silly Symphonies. Looney Tunes ägnade sig åt Bosko-berättelser, i likhet med Disneys Mickey Mouse. Warner Bros beredde sig på att spotta upp sig inom den animerade kortfilmen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1931, Warner Bros och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.