En ny Mickey

När 1931 inleddes befann sig Walt Disney redan på toppen. Hans filmer var de mest framgångsrika animerade kortfilmerna på repertoaren, ibland fick Mickey-filmerna till och med top billing på biografernas markiser. Disney hade lyckats locka de mest talangfulla animatörerna till sin studio. Mickey Mouse, Disneys främsta skapelse, hade blivit världsberömd och animationsstudios som sökte efter en hit, kopierade musen.

Men Disney hade också insett att framgångarna inte skulle vara någon längre tid om han nöjde sig med att löpande-band-producera filmer som alla liknade varandra. Vi har redan sett hur Disney revolutionerade den animerade kortfilmen med hjälp av ljudet och hur han gjorde Mickey Mouse till en världsstjärna. Disney fortsatte att innovera. Hans tro på den animerade filmen som berättarform var orubblig.

Disney inrättade en story department, en avdelning som endast fokuserade på berättelserna. Tidigare hade man inte haft några egentliga manus, istället hade animatörerna fungerat lite som gag-men – dvs de som kom på berättelserna och skämten som drev filmerna vidare. Men hos Disney fick några animatörer en ny roll att koncentrera sig på filmernas berättelser. I ytterligare ett steg mot att samla all talang inom animationsfältet, lockade Disney över Ted Sears från Fleischer Studios med ett erbjudande att bli chef över avdelningen. Disney Studios var fortfarande en öppen arbetsplats där alla fick läsa alla manus och man fick bonusar för påhittade skämt eller idéer som var användbara. Men en ny fokus på filmernas berättelser innebar att Walt Disney stärkte kontrollen över studion och filmernas kvalitet, samtidigt som han säkrade studions överlevnad och status.

Disney var dessutom den första att låta göra storyboards av hela filmerna – inte bara vissa moment, som man hade gjort tidigare. Webb Smith sattes på att producera storyboards – en procedur som idag är en naturlig del av all filmproduktion, men som då var revolutionär. Man kunde planera filmerna ner till minsta sekund. Berättelserna tecknades i små expressiva bilder på lappar som placerades i sekvens, så att man kunde se filmerna i sin helhet på en vägg, där man kunde arrangera om sekvenserna, eller tänka ut nya skämt, eller se var berättelsen behövde boostas – innan man tecknade en enda cell. Genom att alla inblandade fick se hela storyn framför sig, kunde hela teamet kring en film koordinera arbetet mot ett gemensamt mål. Walt Disney blev dessutom känd för att kunna läsa av en storyboard och se var man behövde göra justeringar.

Tack vare sin story department och sina storyboards blev Disneys filmer i början av 1930-talet referenspunkten som alla såg upp till. Som Leonard Maltin skriver i sin Of Mice and Magic:

Disney’s cartoons had a beginning, a middle, and an end, at a time when other studios were just trying to find a way to fill six minutes.

Förändringen gick inte över en natt, utan kom gradvis.

The Birthday Party (1931)

I The Birthday Party överraskas Mickey av Minne och alla deras vänner. En av presenterna Mickey får är ett piano, därefter följer en musikalisk kavalkad. Inte så mycket berättelse än, alltså. Den är fint animerad, men innehåller de tidstypiska dansande och sjungande djuren, precis som tidigare.

Horace Horsecollar och Clarabelle Cow båda har blivit helt och hållet antropomorfa i The Birthday Party, som hade premiär den 7 januari 1931.

Traffic Troubles (1931)

Två månader senare, den 7 mars 1931, hade nästa Mickey-film premiär. I Traffic Troubles kör Mickey taxi och plockar upp en alltför tjock passagerare i sin väldigt uttrycksfulla bil.

Vi får se en återgång till gamla djurplågande Mickey, då han använder en gris till att pumpa ett däck som fått punktering, men annars är detta en solid film med lite mer fokus på bra gags än på sång och dans.

The Castaway (1931)

The Castaway, som hade premiär den 6 april 1931, handlar om Mickey när han är strandsatt på en öde ö. Givetvis landar en låda innehållande ett piano också på ön. Dags för lite sång och dans. Ön visar sig inte vara så öde, då Mickey får hjälp i sin varieté av mängder av olika djur.

Filmen har inget egentligt slut. Han lyckas besegra ett lejon och en krokodil, men han kommer aldrig ifrån ön.

The Moose Hunt (1931)

Den 3 maj 1931, i The Moose Hunt, får äntligen Mickey Mouse sin hund, och hunden får äntligen sitt namn, Pluto.

The Moose Hunt innehåller inga renodlade sång- och dans-nummer. Mickey är på älgjakt. Efter att först blivit misstagen för en älg och beskjuten, sniffar Pluto rätt på en sådan. Framåt slutet händer två saker som är otypiska för framtida filmer med Pluto. Dels pratar han – han säger ”A moose!” – och dels använder han sina öron för att flyga iväg med Mickey på ryggen.

The Moose Hunt är en ganska tajt film där det märks att man lagt ner ganska mycket tid för att hitta en berättelse med ett anslag, komplikationer och ett klimax. Gagsen är också väl tajmade och utförda. Disneys story department och storyboarding börjar ge utdelning.

The Delivery Boy (1931)

Men den verkliga utdelningen kom i och med The Delivery Boy, som hade premiär den 13 juni 1931.

Filmen är visserligen en sång- och dansfilm med mängder av musicerande djur, som man skulle kunna hävda att man sett många gånger förut, men den har förtjänster som vi inte har sett tidigare. För det första är animationen förstklassig, där karakteriseringarna är tydliga och filmen har fått en tydlig rytm i karaktärernas rörelser. För det andra är musiken en sammanflätad del av filmens berättelse, och inte bara en förevändning för att visa upp synkroniserat ljud. Och för det tredje bygger filmen mot ett musikaliskt och berättarmässigt crescendo. Musiken hjälper berättelsen och berättelsen blir bättre med hjälp av musiken. Mickey Mouse har nått en ny nivå.

Mickey Steps Out (1931)

Mickey Steps Out, som hade premiär den 7 juli 1931, inleds med att Mickey gör sig i ordning för en dejt.

Pluto blir i Mickey Steps Out en drivande karaktär, näst intill en antagonist. Hunden sätter käppar i hjulen och orsakar hinder för Mickey och Minne när de försöker sjunga, spela och dansa. Även den här filmen bygger mot ett crescendo då Pluto jagar Minnies katt in i en kamin som rasar samman och det efterföljande molnet av sot förvandlar alla inblandade till blackface-karaktärer. Pluto understryker detta genom att för andra gången tala: ”Mammy!” – med en tydlig referens till Al Jolsons blackface-karaktär i The Jazz Singer (1927).

Så, under första halvan av 1931 utvecklas Mickey Mouse-filmerna, från sång- och dansfilmer där ofta slumpmässiga saker händer, till sång- och dansfilmer med tydliga idéer och där berättelserna har anslag, komplikationer och klimax.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1931, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.