Fånigt interludium

Precis som Mickey Mouse, drabbades Silly Symphonies också av att Walt Disneys två närmsta medarbetare slutade i januari 1930. Att animatören och regissören Ub Iwerks slutade, var väl ganska enkelt löst av Disney. Det fanns andra regissörer och animatörer att ta hans plats. Att kompositören Carl Stalling slutade, borde kanske varit svårare. Silly Symphonies var ju trots allt Stallings idé. Roy Disney löste emellertid det hela snabbt och enkelt, medan Walt fortfarande satt i möten med Pat Powers i New York. Han anlitade Bert Lewis.

Lewis hade skrivit musiken till Steamboat Willie (1928), innan Carl Stalling anställdes, och hade därefter hjälpt Stalling med orkestrering och dirigering. Nu fick Lewis kliva upp ett steg på karriärstegen och bli kompositör.

Cannibal Capers (1930)

Arbetet med Cannibal Capers hade knappt börjat när Ub Iwerks och Carl Stalling slutade. Burt Gillett, som redan hade regisserat ett par Mickey Mouse-filmer, satte sig i regissörsstolen, och Bert Lewis började skriva på musiken.

Filmen bör komma med en trigger-warning: Cannibal Capers är öppet rasistisk. Vid senare tillfällen kommer längre resonemang om rasismen i klassiska animerade filmer, men här räcker det nog med ett kallt konstaterande: filmen producerades i en kontext och en tidsanda då det var acceptabelt att vara nedvärderande mot svarta afrikaner.

Trots att Ub Iwerks knappt jobbade på Cannibal Capers, lider filmen av hans tendenser att göra all animation symmetriskt gungande till musiken. Först framåt slutet bryter Gillett mönstret något. Scenen med lejonet, kannibalen och skeden är ett exempel på hur gags och musik kan samspela med komisk träffsäkerhet, något Iwerks aldrig riktigt lyckades med. Samma scen visar emellertid också på att Iwerks är saknad. Om man, exempelvis, tittar på hur lejonet animeras i filmen, så ser det inte likadant ut i alla scener. Animatörerna har fått för fria händer, vilket lett till att animationen blivit inkonsekvent. Iwerks var, om inget annat, konsekvent.

Cannibal Capers hade premiär den 13 mars 1930 och animerades av Les Clark, Jack King, Ben Sharpsteen och Wilfred Jackson. Två namn var nya: David Hand, som kom att arbeta hos Disney i 14 år, regissera flera kortfilmer och blev senare den övergripande regissören till Disneys första animerade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs; samt Floyd Gottfredson:

Floyd Gottfredson arbetade som animatör på Cannibal Capers och ett par filmer till. Hans stora avtryck på historien blev dock som ansvarig för den dagliga seriestrippen, Mickey Mouse, som publicerades i tidningar över hela världen. Efter framgångarna med de animerade kortfilmerna, fanns det en efterfrågan på fler produkter med musens namn på. En av de första produkterna var en syndikerad seriestrip som föddes den 13 januari 1930. De inledande veckorna var seriestrippen bara en adaption av Plane Crazy, skriven av Walt Disney och tecknad av Ub Iwerks. Som hjälp hade de en ”bläckare”, Win Smith, som i maj 1930 fick ensamt ansvar för strippen, då Disney hade tagit ett mer övergripande ansvar över animationsstudion, och hade Iwerks slutat. Ensam med ansvaret att skriva, skissa och bläcka seriestrippen helt själv, sade Smith upp sig. Seriestrippen lämnades över till Floyd Gottfredson, som kom att behålla det ansvaret i 45 år, fram till 1975, då han gick i pension. Året därpå lades den dagliga Mickey Mouse-serien ner. Gottfredson blev för Mickey Mouse, vad Carl Barks senare skulle bli för Donald Duck.

Frolicking Fish (1930)

Frolicking Fish, som hade premiär den 8 maj 1930, regisserades av Burt Gillett och innehöll musik av Bert Lewis. Även den här filmen lider av det symmetriska, rytmiska Iwerks-gungandet.

En av animatörerna på Frolicking Fish hette Norman Ferguson. Han lade grunden för det som inom animation heter overlapping action – att en karaktärs olika kroppsdelar rör sig med olika hastigheter, eller att hela kroppen inte rör sig samtidigt. Det vill säga: Att de animerade karaktärerna och deras kläder, hår, etc, följer fysikens lagar. I scenen med de tre dansande fiskarna, ca 2 minuter in i filmen, kan man se de inledande försöken till overlapping action.

Arctic Antics (1930)

Arctic Antics var den sista filmen som Ub Iwerks regisserade och hade premiär 5 juni 1930, drygt fyra månader efter Iwerks hade slutat hos Disney. Musiken var dock av Bert Lewis.

Vi kan kanske här bortse ifrån att pingviner dansar sida vid sida med isbjörnar. Det spelar ingen roll. Filmen lider av Iwerks. Djur dansar symmetriskt och när de inte dansar, gungar de i takt. Disneys animerade kortfilmer kom inte att lida av att Iwerks slutade, snarare tvärtom. Disney hade vi det här laget, i mitten av 1930, börjat inse den animerade filmens potential. Den behöver inte användas för att bara göra musikaliska nummer, den kan användas för att berätta berättelser med anslag, komplikationer och klimax.

Midnight in a Toy Shop (1930)

Wilfred Jackson hade regisserat en Mickey Mouse-film tidigare, Mickey’s Follies (se här), men i och med Midnight in a Toy Shop fick han möjligheten att regissera Silly Symphonies. Den hade premiär den 3 juli 1930 och har, till skillnad från tidigare Iwerks-influerade filmer, en början, en mitt och ett slut.

Filmen handlar om en spindel som tar sig in i en leksaksaffär där leksakerna blir levande efter midnatt. Här kan man se influenser på framtida filmer, framför allt Silly Symphonin Santa’s Workshop (1932, också den regisserad av Jackson), som visas varje Julafton vid 15-tiden. Exempelvis dockan som säger ”mama” och pickaninnyn som säger ”mammy” dyker upp i båda filmerna.

Filmen har ett definitivt klimax, då spindeln råkar välta ner ett ljus i en låda med fyrverkerier.

Night (1930)

Night representerar det egentliga slutet på en tidigare era hos Walt Disney Studios, den var nämligen den sista animerade kortfilmen som regisserades av Walt Disney själv. Den hade premiär den 31 juli 1930.

Filmen har kanske lite fler gags än en vanlig Silly Symphony, men lider fortfarande av att inte ha någon direkt berättelse. Night är ett koncept, precis som de fyra årstiderna. De mer strukturerade berättelserna inom ramen för Silly Symphonies skulle komma, och bli framgångsrika. Väldigt framgångsrika.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1930, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.