Fleischers Bimbo

Bröderna Fleischer hade fortsatt göra animerade kortfilmer under hela 20-talet, men när de kom fram till 1930 hade de fortfarande ingen egentlig karaktär att arbeta med. De höll igång Screen Songs, en serie som hade sina rötter i Ko-Ko Song Car-Tunes – i princip karaoke-filmer för biograferna. I samband med att de tecknade ett distributionsavtal med Paramount Pictures 1929, körde de också igång Talkartoons, en filmserie som inledningsvis innehöll karaktärer som bara dök upp en gång, men den 29 mars 1930 debuterade Bimbo:

Hot Dog (1930)

Bimbo är en hund i en egentligen helt obegriplig film:

Animationen i Hot Dog verkar improviserad från början till slut, vilket kanske inte är så långt ifrån sanningen. Dave Fleischer, regissör, letade hela tiden efter gags och gick ofta runt bland animatörerna och frågade vilket gag de höll på med för tillfället. Om de inte höll på med något just då, försökte han komma på det åt dem på stället. Det bådar visserligen för en del visuella skämt, men någon sammanhängande berättelse med anslag, komplikationer och klimax, blir det inte.

Filmen har dock en stor höjdpunkt: blueslåten Bimbo sjunger och spelar på slutet. Låten heter St. Louis Blues och skrevs av bluesens första låtskrivarstjärna, W.C. Handy.

Årtiondet före 1930 brukar annars räknas som jazzens årtionde, då stjärnor som Louis Armstrong, Duke Ellington och Billie Holiday tändes. Både jazz och blues föddes i Louisiana och Mississippi strax före sekelskiftet 1900, men jazzen har sina rötter i New Orleans, en multikulturell hamnstad, medan bluesen växte från Mississippi-deltat och den fattigare landsbygden däromkring. Jazzen spelades ofta i band av klassiskt skolade musiker, på klassiska instrument som piano, trumpet och klarinett, och kännetecknas av polyfoniska improvisationer. Bluesen spelades ofta av självlärda soloartister på lite billigare instrument som gitarr, banjo och munspel, och kännetecknas av cyklisk repetition av ackord och call-and-respons-sång. Både jazzen och bluesen vandrade norrut i takt med de stora svarta migrationsvågorna från det Jim Crow-drabbade Södern i början på 1900-talet. Jazzen mot New York, där den blev till storbandsswing, en musikstil som slog stort i hela USA och tilltalade även en vit publik och vita musiker som Benny Goodman och Glenn Miller. Bluesen mot St. Louis, via Memphis, och senare mot Chicago, där den skulle elektrifieras. Bluesen förblev en övervägande svart musikstil, tills den utvecklades till Rock-n-Roll på 1950-talet.

W.C. Handy föddes i Alabama 1873, son till en svart pastor som tyckte att musikinstrument var djävulens verktyg. Ja, förutom orgel då – Handys far lärde honom läsa noter och spela orgel. Handy utbildade sig till lärare, men på grund av den låga lönen, valde han att arbeta inom industrin istället. På fritiden lärde han sig spela gitarr och trumpet, och han turnerade sedan med ett flertal band innan han år 1900 fick jobb som musiklärare på ett svart college i Alabama. Han tvingades där lära ut europeisk klassisk musik, men han hade en passion för musik som han ansåg vara distinkt amerikansk – jazz och blues. Sommaren 1902 spenderade han i Mississippi och Louisiana med att studera svart musik, framför allt blues.

1909 flyttade W.C. Handy och hans band till Memphis, Tennessee, där han skrev mängder av låtar. Hans genombrott som låtskrivare blev med Memphis Blues, som ursprungligen var en kampsång för en borgmästarkandidat. Den blev också 1914 den första blueslåten som någonsin spelades in. Samma år skrev Handy St. Louis Blues, som kom att spelas in av många artister genom åren. Många anser att den bästa inspelningen är den med Bessie Smith och Louis Armstrong från 1925.

1930 hamnade St. Louis Blues i en animerad kortfilm av bröderna Fleischer. En lång resa, minst sagt. Det anmärkningsvärda är att jazzen var en populär musikform som hade ett enormt genomslag på 1920-talet. Bluesen var fortfarande underground, framför allt svart, musik. Nu använde Fleischer visserligen en inspelning av Eddie Peabody, the King of Banjo, en vit man, men ändå.

Fire Bugs (1930)

Nästa film i Fleischer Studios Talkartoons-serie hade premiär den 9 maj 1930. Det är den första som namnger animatörerna, som i tidigare filmer av bröderna Fleischer varit anonyma. Fire Bugs animerades av Ted Sears och Grim Natwick. Sears hade jobbat med Fleischer sedan mitten på 1920-talet. Natwick hade tidigare arbetat med att designa och rita omslag till populära nothäften, men hade av Fleischer fått chansen att arbeta med animation, framför allt karaktärsdesign.

Höjdpunkten i Fire Bugs är när Bimbo försöker rädda en pianist från ett brinnande hus. Pianisten vägrar sluta spela Ungersk Rapsodi No 2, trots att flygeln brinner. Bimbo tvingas bära ner pianisten och den brinnande flygeln från huset.

Dizzy Dishes (1930)

I Dizzy Dishes, som hade premiär den 9 augusti 1930, får Bimbo äntligen en flickvän.

Betty Boop var alltså ursprungligen en hund med flaxande öron. Hon skulle senare bli Fleischer Studios stora stjärna. Så pass, att man döpte om Talkartoons till Betty Boop, även om det skulle dröja ytterligare några filmer. Rösten till Betty Boop gjordes här av Margie Hines, som senare även skulle göra rösten till en annan av Fleischers skapelser, Olive Oyl, Popeyes kärleksintresse.

I Dizzy Dishes hade Bimbo ändrat utseende. Även om han behöll sitt plommonstop, så var han nu en svart hund, inte en vit. Han liknade därmed alla andra animerade huvudkaraktärer – olika djur, men svarta: Mickey Mouse (Disney), Bosko (Warner Bros), Felix the Cat (Sullivan), Oswald the Lucky Rabbit (Lantz), Krazy Kat (Mintz). Likriktningen hos de animerade kortfilmerna och deras karaktärer är ganska anmärkningsvärd. Detta skulle komma att förändras när Betty Boop blev huvudkaraktär och mindre lik en hund.

Barnacle Bill (1930)

I Barnacle Bill, som hade premiär den 31 augusti 1930, liknar dock Betty Boop fortfarande en hund och hon heter ännu inte Betty Boop, hon heter Nancy Lee, och är fortfarande bara en sidokaraktär. Än en gång är Bimbo (Barnacle Bill här) intresserad av henne.

Låten de sjunger är en ren version av en äldre visa, mycket snuskigare, mycket råare: Ballochy Bill the Sailor. När Bimbo sjunger

Well, hurry before I bust in the door
I’ll rare and tear and rant and roa
I’ll spin you yarns and tell you lies
I’ll drink your wine and eat your pies
I’ll pinch your cheeks and black your eyes

svarar Betty

Sing me a love song low and sweet
Sing me a love song low and sweet
Sing me a love song low and sweet

I originalet låter det så här:

”Open the door and let me in,”
Said Ballochy Bill the sailor.

”You may sleep upon the floor,”
Said the fair young maiden.
”To hell with the floor, I can’t fuck that,”
Said Ballochy Bill the sailor.

[…]

”O, I’ve got a nice pin-cushion,”
Said the fair young maiden.
”And I’ve got a pin that will just fit in,”
Said Ballochy Bill the sailor.

”But what if we have a baby?”
Said the fair young maiden.
”Strangle the bastard and throw him away,”
Said Ballochy Bill the sailor.

Att bröderna Fleischer valde att tona ner originalet är väl ganska förståeligt. Melodin kom senare att bli signatur åt Bluto, Popeyes ärkefiende.

Swing, You Sinners! (1930)

Swing, You Sinners! kan nog räknas som ett av Fleischer Studios första mästerverk. Den hade premiär den 24 september 1930, och kan närmast liknas vid Disneys Silly Symphony The Skeleton Dance, men som mycket annat av Fleischers output är Swing, You Sinners! mycket mörkare i tonen.

Det börjar med Bimbos jakt på en kyckling, fortsätter med att Bimbo blir instängd  på en kyrkogård och sedan blir filmen alltmer abstrakt innan den faller samman i en komplett mardröm – mestadels till tonerna av Sing, You Sinners! Det var ingen slump att låten nyligen hade givits ut av Famous Music, Paramounts musikförlag. Paramount distribuerade Fleischers filmer.

Sing, You Sinners! var 1930 redan en populär låt. Duke Ellington hade gjort en inspelning av den det året med ett av sina mindre band, Harlem Hot Chocolates. Det är dock inte den inspelningen som används här. Mycket tyder på att Lou Fleischer använt bakgrundssångare från The Cotton Club, en berömd jazz-klubb i Harlem 1930, och olika mer eller mindre berömda jazzmusiker från New York vid inspelningen.

Om man jämför Fleischer Studios med andra animationsstudios vid den här tiden, så är det uppenbart att bröderna Fleischer riktar sig helt och hållet till en vuxnare publik. Filmerna har mycket mörkare, och ibland rent av snuskigare, teman. Animationen håller hög kvalitet, även om Daves sökande efter visuella gags ofta tar över en berättelse och får den att spåra ur. I en film som Hot Dogs funkar det inte riktigt, det blir för slumpmässigt och abrupt, men i en film som Swing, You Sinners! blir resultatet ruggigt bra – i vissa sekvenser påminner den om Disneys senare mästerverk Fantasia (1940).

Tack vare Bimbo, i viss utsträckning, och Betty Boop, i större utsträckning, skulle Fleischer Studios utmana Walt Disney Studios under 1930-talets början. Mer om det sen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1930, Fleischer Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.