Hollywood 101 – del 1 – Studiosystemets födelse

Här tar vi ett steg tillbaka från den animerade kortfilmens värld och vidgar våra vyer. Vi börjar med att konstatera att Hollywood lika gärna hade kunnat heta Fort Lee. Inte platsen Hollywood, då, utan begreppet Hollywood. Men udda anledningar som patentstrider, markpriser och klimat gjorde att södra Kalifornien lockade filmindustrin mer än norra New Jersey.

Mannen som kunde fotografera hästar

Filmen föddes visserligen i Kalifornien, men inte i Hollywood. Affärsmannen och den före detta guvernören i Kalifornien, Leland Stanford, ville lösa ett problem. Han och hans vänner, som alla var intresserade av hästar och hästkapplöpningar, kunde inte med blotta ögat lista ut huruvida alla hästens hovar var i luften eller inte under galopp. De anlitade en brittisk fotograf, Eadweard Muybridge, för att avgöra saken. Muybridge ställde upp 24 kameror med 69 centimeters mellanrum bredvid en galoppbana på Stanfords hästuppfödningsgård i Palo Alto. Slutarna kopplades till snören som spändes över banan, och han lät sedan en häst springa i galopp i 58 km/h framför kamerorna.

Resultatet blev en serie bilder som kunde konstatera att, ja, hästens hovar är alla i luften under galopp. Muybridge kunde sedan projicera 16 av bilderna i sekvens i en apparat han kallade zoopraxiscope.

Året var 1877 när stillbilderna blev rörliga.

Några år senare skulle Leland Stanford grunda Stanford University på gården i Palo Alto, vilket har föranlett att universitetet än idag kallas för the Farm. Den första studenten som gick över Stanford Universitys tröskel vid öppnandet den 1 oktober 1891 hette Herbert Hoover, som blev USA:s 31:e president (1929-1933).

Muybridge, fotografen, skulle några år senare skjuta sin frus älskare i huvudet. Han erkände, men hävdade sinnesförvirring på grund av en huvudskada han hade fått på 1860-talet. Vid rättegången friades han helt, men inte på grund av sinnesförvirring. Mordet på hustruns älskare räknades som berättigat.

Det våras för stumfilmen

Åren efter Muybridges framgångsrika inspelning och visning av den första filmsekvensen blev kaotiska. Uppfinningarna och patenten stod som spön i backen. Filmkameran, filmremsan och sätt att visa filmerna uppfanns på flera olika platser oberoende av varandra. Fransmannen Louis Le Prince filmade en kort sekvens, Roundhay Garden Scene, 1888, som räknas som den äldsta gjord med en riktig filmkamera. Den amerikanske stjärnuppfinnaren Thomas Edison filmade femsekundersfilmen Fred Ott’s Sneeze 1894 och kunde visa upp den och andra filmsnuttar i sina Kinetoskop. Strax därefter, 1895, filmade bröderna Auguste och Louis Lumière La Sortie de l’Usine Lumière à Lyon och många andra korta sekvenser som de sedan kunde projicera på väggar och dukar inför storpubliker. Vid dess födelse var filmen mest en experimentell kuriositet, men en del som kom i kontakt med mediet insåg dess potential för riktigt historieberättande.

George Méliès var en tidig pionjär vad gäller den tekniska sidan. I sin studio, som han byggde 1896, experimenterade han med substitution splice, multiple exposure, time-lapse, dissolve och handmålad färgfilm. Hans mest berömda film är Le Voyage Dans La Lune (1902), som brukar räknas som den första science fiction-filmen. De flesta av hans filmer är inte särskilt nyskapande vad gäller berättandet, de är mest avfilmad teater med ett par inskjutna tekniska genialiteter som inte hade gått att utföra på en scen.

Filmberättandet ställde filmskaparna inför helt nya problem. Hur klipper man ihop filmsnuttar till en sammanhängande sekvens som är förståelig för publiken? Hur växlar man mellan olika sekvenser utan att det blir snurrigt? Hur får man publiken att fokusera på det som berättas? Hur undviker man att publiken blir desorienterad?

Omkring sekelskiftet 1900 börjar man på olika håll göra filmiska upptäckter av olika sätt att lösa de här nya problemen. Det första klippet där vi får följa karaktärer genom en dörr, gjordes i Come Along, Do! (1898). Den första sammanhängande sekvensen gjordes i The Kiss in the Tunnel (1899). Det första subjektiva POV-klippet gjordes i As Seen Through a Telescope (1900). Man börjar uppfinna filmens grammatik.

Den första berättande filmen, som på ett effektivt sätt använder den nya filmgrammatiken och som ökar intresset hos den amerikanska allmänheten bortom det kuriösa och faktiskt blir en publiksuccé, var en 12 minuters västernfilm som heter The Great Train Robbery (1903). Filmen gjordes av Edwin S. Porter och innehåller ett tidigt exempel på cross-cutting, där han klipper mellan två olika händelseförlopp som inträffar samtidigt. Porter arbetade hos Edison Studios och västernfilmen spelades in i New Jersey.

De edisonska patenten

Thomas Edison hade filmvärlden i sin hand. Han hade sin bas i trakten omkring New York City och han började etablera olika platser för experiment och produktion av film i området. Då tillräckligt konstgjort ljus var svårt att producera lät Edison uppföra en Black Maria-studio, som är en stor vridbar byggnad som kan följa solens gång under dagen. Edison lät också bygga en glasstudio på ett tak på Manhattan, och han inrättade studios av olika slag i the Bronx och på Staten Island. Edison Studios producerade mer än 1200 filmer mellan 1894 och 1918, även om endast ett 80-tal av dem var långfilmslånga.

Edison var inte bara innovativ på det praktiska sättet, han var också innovativ vad gäller att försvara upphovsrätten och olika teknologiska patent hans företag lyckades frambringa. Edison stod för ett innehav av mer än 1200 patent, även om han inte personligen hade förvärvat dem alla. 1902 började han skicka meddelanden till filmdistributörer och filmvisningsbolag att de borde använda Edisons apparater exklusivt, eller så skulle de stämmas för intrång på Edisons olika patent på området. I princip tvingades alla filmbolag köpa licenser av Edison för att producera film i USA. Utifrån monopolet, som det i stort sett var, bildades 1908 the Motion Picture Patents Company (MPPC), som bestod av alla större filmproduktionsbolag, inklusive en del utländska bolag som var intresserade av den amerikanska marknaden. Bolaget Eastman Kodak, som ägde patentet på celluloid-baserad film, var också en del av MPPC. Ingen kunde göra film, utan licens från Edison.

Eftersom priserna på land var höga i New York, sökte sig Edison och många nya filmproducenter till New Jersey tvärs över Hudson-floden. Nestor Film Company etablerade sig i Bayonne, men de flesta samlades omkring Fort Lee precis vid brofästet till George Washington Bridge. Fort Lee brukar räknas som födelseplatsen för filmindustrin – inte längre bara en experimentell kuriositet, utan en riktig industri. Från 1907 etablerade sig Kalem Company, Champion Film Company, Independent Moving Pictures Company, Goldwyn Picture Corporation, Biograph Studios, Fox Film Corporation, Pathé Frères, Metro Pictures Corporation och Selznick Pictures Corporation i Fort Lee, tillsammans med ett dussintal mindre aktörer.

Flykten från New Jersey

Redan i början av 1910-talet krackelerade MPPC och Fort Lee började överges av många av filmbolagen som hade etablerat sig där. De flesta omlokaliserade till Jacksonville, Florida, som tidigare använts för filmproduktioner under vinterhalvåret, men som nu attraherade permanenta filmstudios. Det varade fram till 1917, då en konservativ demokrat, John W. Martin, valdes till borgmästare i Jacksonville med en plattform att tämja filmindustrin i staden. Han ville inte ha biljakter och iscensatta bankrån i staden. Han fick som han ville. Filmbolagen hade redan börjat söka sig västerut.

Södra Kalifornien lockade av många anledningar. Vädret var mycket mer pålitligt än i New Jersey. Marken omkring Los Angeles var, om möjligt, ännu billigare än i New Jersey. I närheten fanns berg, hav, öknar, djungler och jordbruksland, för filmning utomhus. MPPC:s högkvarter låg på östkusten, en hel kontinent bort, vilket skulle försvåra deras möjligheter att upprätthålla patenträttigheter på västkusten. Och om MPPC, mot förmodan, skulle försöka upprätthålla rättigheterna, låg utlandet, Mexiko, bara ett par timmar söderut, vilket möjliggjorde en flykt dit om man blev tvungen.

Så vanns vilda västern

Nestor Film Company grundades 1909, som en västkustfilial till Centaur Film Company i Bayonne, New Jersey. 1911 byggde Nestor Film Company den första permanenta filmstudion i Hollywood, Kalifornien. 1912 skulle Nestor Film Company slås samman med flera andra filmbolag till Universal Pictures Manufacturing Company, under överseende av Carl Laemmle Sr. Universal är den äldsta filmstudion som fortfarande existerar och det var den första studion som var vertikalt integrerad, vilket innebar att studion kontrollerade filmproduktionen, filmdistributionen och biograferna som filmerna visades i. Den vertikala integrationen skulle vara det som utmärkte Hollywoods studiosystem – ja, det, samt filmerna, filmstjärnorna och allt glitter och glamour som följde med, givetvis.

1915 är en brytpunkt. Det var året då D.W. Griffiths The Birth of a Nation hade premiär. Det var en tre timmar lång långfilm som fick ett enormt genomslag. Trots att den innehåller rasistiska porträtt av svarta och en glorifiering av både slaveriet och Ku Klux Klan, blev den en publiksuccé. D.W. Griffith blev Hollywoods första regissörsstjärna och etablerade Hollywood som filmindustrins främsta hopp. Det var också året då MPPC förlorade ett rättsfall, som förklarade att MPPC var en kartell med monopolställning som var tvungen att splittras.

Det blev fritt fram att producera film var som helst i USA, men Hollywood visade sig ha allt filmbolagen letade efter. Fram till 1920 skulle de flesta filmbolagen ha etablerat sig där och platsen Hollywood blev begreppet Hollywood.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i -1927, Hollywood och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.