Mickey hittar rätt

Sommaren 1930 markerade två-års-jubileet sedan Mickey Mouses födelse. Walt Disneys studio hade växt till över 30 personer, vars talanger och specialiseringar var spridda inom många olika fält. Animerade ljudfilmer var dessutom dyra och komplicerade att producera. De krävde kompositörer, ljudeffekter och dialoger, samt synkronisering av alltsammans. Samtidigt befann sig Mickey Mouse i helt andra händer än de som skapade honom. Walt Disney hade tagit det mer övergripande ansvaret som producent och från juli 1930 fick Burt Gillett ensamt ansvar att regissera filmerna om den numera berömde musen.

The Shindig (1930)

The Shindig animerades av Ben Sharpsteen och Dick Lundy. Den senare hade börjat hos Disney 1929, först som inker (”bläckare”), senare som inbetweener – en person som ritar bilderna mellan olika poser. 1930 hade Lundy blivit animatör. Om några år skulle han vara en av skaparna till Donald Duck.

The Shindig liknar alla andra Mickey Mouse-musikaler. Mickey och Minnie spelar och sjunger tillsammans med mer eller mindre antropomorfa djur. Clarabelle Cow och Horace Horsecollar har blivit nästan helt antropomorfa, vilket är tur, eftersom Mickey Mouse är lika intetsägande som tidigare. Det är sidokaraktärerna som står för humorn och gagsen.

Även om Disneys filmer är något tamare än, exempelvis, Looney Tunes och bröderna Fleischer, så finns det några mer vågade referenser här. Tidigt i The Shindig hittar vi Clarabelle, naken i sängen läsandes Three Weeks, en erotisk roman från 1907 av Elinor Glyn. Hennes fantasier avbryts av Horace, som har dykt upp för att ta Clarabelle till festen.

The Shindig hade premiär den 11 juli 1930.

The Chain Gang (1930)

The Chain Gang, som hade premiär 18 augusti 1930, börjar med att Mickey Mouse sitter i fängelse, oklart varför.

Fångarna i filmen är, trots sin situation, lika glada som i andra Mickey Mouse-filmer. Det sjungs och spelas, precis som vanligt, och någon direkt handling har filmen inte. Ja, inte förrän två minuter från slutet, då Pete anordnar en storflykt från fängelset. De Pete-liknande fångvaktarna inleder en skottlossning och i tumultet som uppstår flyr Mickey också. Han jagas av blodhundar, som skulle kunna ses som prototyper till Pluto.

Animationen verkar vara gjord av de flesta som arbetade på Walt Disney Studios. Förutom Les Clark, Ben Sharpsteen, Jack King, Dick Lundy, Tom Palmer, Norm Ferguson och Wilfred Jackson, animerades The Chain Gang av Johnny Cannon, Jack Cutting, Dave Hand och Charlie Byrne. Resultatet av så många kockar på soppan gör att animationen blir lite märklig emellanåt. I vissa fall stiliserad och enkel, i andra fall underligt detaljerad och inkonsekvent.

The Gorilla Mystery (1930)

The Gorilla Mystery är kanske den första Mickey-filmen som har en riktig berättelse, med ett anslag, stegrande komplikationer och ett klimax. Även om den har lika många animatörer som förra filmen, så är den mer konsekvent animerad och resultatet blir en tajt, sammanhållen film med flera goda kvaliteter.

Ett av problemen Mickey Mouse hade råkat ut 1930 för var hans berömmelse. Det är ett uråldrigt problem – om ingen vet vem du är, kan du göra vad som helst, men om alla vet vem du är, kan du inte göra något. På grund av berömmelsen hade klagomålen börjat strömma in och censuren hade börjat reagera. Musen kunde inte längre dricka, röka, plåga djur, och annat som han hade gjort i de tidigare filmerna. Problemet förstärktes av att Mickey Mouse inte hade någon riktig karaktär – han var bara ännu ett roligt animerat djur som inte skilde sig nämnvärt från andra roliga animerade djur (Bosko, Bimbo, Felix the Cat, osv).

Walt Disney hade två lösningar på problemet: den första var att förstora sidokaraktärernas roller (Minnie, Clarabelle, Horace, Pete) för att skapa dynamik och konflikter i filmerna; den andra var att skapa en story- och gags-avdelning på studion, för att filmerna inte skulle stagnera i musikal-träsket.

I The Gorilla Mystery ser vi Disneys förändrade fokus. Filmen inleds med att Mickey läser om att en gorilla rymt från zoo. Han ringer Minnie för att varna henne. Hon lugnar honom genom att inleda en duett över telefonen, men den avbryts av att gorillan dyker upp hos Minnie. Mickey rusar dit och letar igenom huset efter dem, och vi får se ett av de första exemplen på gagset med många dörrar: Mickey öppnar en dörr för att leta efter Minnie och gorillan. Gorillan och Minnie dyker upp ur en andra dörr och går in i en tredje. Mickey öppnar då den tredje dörren, men gorillan och Minnie dyker då upp ur den första dörren och går in i en fjärde. Och så vidare. På 60-talet använde TV-serien Scooby-Doo dörr-gagset i nästan varje avsnitt, så gagset kom att heta Scooby-Doo Doors, men här har vi alltså fått se ett tidigt exempel.

Mickey hör plötsligt vad han tror är Minnies röst ropa på hjälp bakom en dörr. När han öppnar den visar det sig vara en störig papegoja. Mickey kastar en bok mot papegojan. Det kan vara samma papegoja som han kastar en potatis mot i Steamboat Willie (1928).

När Mickey slutligen hittar Minnie, bunden vid en stol med munkavle (hur nu en gorilla lyckas med det), trängs han in ett hörn av gorillan. Mickey riktar en revolver mot gorillan och säger ”Bring her back, Mr. Ingagi” – en helt obegriplig replik för dagens publik. Det är en referens till en film som kommit ut tidigare under året, Ingagi (1930), och som hade blivit en publiksuccé. I den filmen är ordet ingagi ett afrikanskt ord för gorilla (det är det inte). Ingagi ansågs länge vara en förlorad film, men 2016 kunde man bekräfta att filmen fanns i Library of Congress arkiv, tyvärr utan ljudspåret.

The Gorilla Mystery slutar med att Mickey frigör Minnie och att de med gemensamma krafter fäller och binder gorillan. Filmen innehåller alltså en tydlig berättelse med en engagerande inledning, stegrande spänning, ett tydligt klimax och en upplösning.

The Picnic (1930)

Trots att The Picnic har ett överlångt musikalnummer, så märks Disneys nya fokus på berättelser här också. Dessutom får Mickey Mouse äntligen sin hund, Pluto – även om han heter Rover här och faktiskt är Minnies från början.

The Picnic, som hade premiär den 23 oktober 1930, innebär att den första karaktären som senare kommer att få en egen filmserie nu är introducerad.

Pioneer Days (1930)

Pioneer Days hade premiär den 5 december 1930 och är i stort sett ännu ett stort sång- och dansnummer, men framåt slutet stegras spänningen snabbt. Filmen inleds med Mickey och Minnie i spetsen för ett vagntåg med nybyggare på väg västerut.

Mickey och Minnie sjunger och dansar sig igenom första halvan av filmen, därefter anfalls vagntåget av ondskefulla indianer. En minnesvärd sekvens är när Mickey slåss med en indian där Minnie hjälper Mickey ur knipan med hjälp av glödande kol ner i indianens byxor.

Av otydliga anledningar har slutet i flera tidiga versioner av Pioneer Days på VHS, laserdisc och TV censurerats. Indianerna skräms bort av Mickey och Minnie som låtsas vara ett helt kavalleriregemente. Varför det skulle vara mer skrämmande, eller mer stereotypt än, exempelvis, skalperingen som sker strax före slutet, är högst oklart. DVD-utgåvan har dock återinsatt slutet.

Pioneer Days var den sista Mickey Mouse-filmen år 1930. Tidigt 1931 skulle Disney inrätta en hel avdelning vars enda syfte var att arbeta med berättelserna och gagsen. Disney kom att vara pionjär (pioneer) vad gäller storyboarding och planering av filmerna, innan de animerades och ljudsattes. Snart var det slut på de renodlade sång- och dansfilmerna. Tack och lov.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1930, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.