Mickey och Weimarrepubliken

Ett drygt år efter debuten hade Mickey Mouse blivit världsberömd och Walt Disney hade skapat en karaktär som skulle visa sig vara en bestående symbol för företaget i synnerhet och animation i allmänhet. Men först skulle Mickey hamna i trubbel med Weimarrepubliken:

The Barnyard Battle (1929)

The Barnyard Battle hade kanske premiär den 25 april 1929. Eller kanske den 2 juni 1929. Eller kanske den 10 oktober 1929. Det finns motstridiga uppgifter. Den troligaste förklaringen är att den färdigställdes den 25 april, upphovsrättsskyddades den 2 juni, och hade premiär den 10 oktober, men källorna är oense om vilket datum som gäller.

Oavsett premiärdatum, befinner sig Mickey Mouse på sin bondgård, där flera tidigare filmer har utspelat sig (Plane Crazy, The Barn Dance, The Plow Boy), och där han mönstrar till en musarmé som tydligen behövs på gården. Efter att Mickey genomgår en fysisk undersökning, invaderas gården plötsligt av en kattarmé, ledda av Pete, Mickeys ständige antagonist.

Mickeys armé bär kläder som är underligt snarlika uniformerna som bars av Södern i det amerikanska inbördeskriget, och när mössen marscherar, gör de det till tonerna av Söderns mest populära sång, Dixie. Den totala hyllningen till Södern uteblir dock, för när striderna tar slut, firar mössen med en annan sång, Battle Cry of Freedom, den mest populära låten i Norr under samma krig. Visserligen skrev Södern om Battle Cry med egen text, men här kanske vi kan välja att tro att Disney inte var confederalist.

Censuren i Weimarrepublikens Tyskland fokuserade dock på kattarmén och dess hjälmar som påminde om de tyska hjälmarna under Första världskriget. I krigets inledning hade soldaterna i den tyska armén burit Pickelhaube, läderhjälmar med ett spetsigt mässingsornament på hjässan. Föga förvånande var Pickelhaube inte särskilt användbara i skyttegravarna, så 1916 bytte de tyska soldaterna till bättre skyddande stålhjälmar utan en glimrande pricktavla av mässing på toppen. Kattarmén som anfaller Mickeys bondgård ser ut att bära den senare sortens tyska stålhjälmar.

På grund av avbildandet av kattarmén med tyska hjälmar ansågs The Barnyard Battle såra den nationella tyska stoltheten. Det var bara tio år sedan den ytterst förnedrande Versaillesfreden efter Första världskriget då kejsardömet hade gått under och ersatts av en väldigt bräcklig republik. 1920-talet i Tyskland var en ganska paradoxal tid. Dels tvingades Tyskland betala stora skadestånd till Frankrike och drabbades av ekonomisk depression och hyperinflation parat med att minoritetsregering avlöstes av minoritetsregering; Dels upplevde man, i städerna i alla fall, främst Berlin, en ny öppenhet och ett storartat nöjesliv, med mängder av nattklubbar, kabaréer och även gaybarer. Men den nationella stoltheten var sårad efter världskriget och Walt Disney och Mickey Mouse strödde salt i såren, så The Barnyard Battle förbjöds i Tyskland.

Censuren i USA slog också ned på filmen. På gott och ont, den mest minnesvärda sekvensen i The Barnyard Battle är den förnedrande fysiska undersökningen som Mickey Mouse tvingas genomgå. Han får byxorna neddragna. Han får tungan utdragen tills han vänds ut-och-in. Hans hjärta undersöks genom att ta ut det ur kroppen. I vissa senare versioner av filmen har den fysiska undersökningen helt sonika klippts bort.

The Barnyard Battle var emellertid ingen propagandafilm av det slag som skulle prägla hela animationsindustrin under första halvan av 1940-talet. Filmen gjordes för att underhålla. I en annan minnesvärd sekvens tar kulorna till Mickeys kulspruta slut och då använder han tangenterna på ett piano och skjuter iväg dem, i skalor. Inte pacifistiskt, kanske, men underhållande.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bröderna Fleischer och ljudet

Max Fleischer var en sann pionjär inom filmen. Han och hans bror Dave hade producerat animerad film sedan 1910-talet och startade en studio som hette Inkwell Studios 1921. Inom ramen för en av sina serier, Ko-Ko Song Car-Tunes (eller Song Cartunes), där My Old Kentucky Home har nämnts här tidigare, hade bröderna använt en ljud-på-film-teknik. Inom ramen för sin andra serie, Out of the Inkwell, hade de varit pionjärer inom animationen. Max uppfann bl.a. rotoscope-tekniken, där man först filmar en verklig person, och sedan kalkerar personens rörelser, för att få fram ett mer realistiskt rörelsemönster. Dagens motion-capture-teknik får nog anses vara släkt, i rakt nedstigande led, till Max Fleischers uppfinning.

Här animerar Max (som spelar sig själv) Koko the Clown (som spelas av Dave) i den första Out of the Inkwell-filmen, The Clown’s Pup, från 1919:

Max och Dave Fleischer hade först distribuerats av J.R. Bray Studios och efter 1924 av Red Seal Pictures, men 1927 skrev Paramount Pictures kontrakt med de två bröderna. De fortsatte experimentera med ljud och efter något år anlitade de en kompositör, Lou Fleischer, den tredje brodern i syskonskaran.

Paramount, som hade hamnat lite på efterkälken vid övergången till ljud, fullkomligt skrek efter ljudfilmer, och animerade kortfilmer var billiga och snabba att producera. Bröderna Fleischer var villiga att jobba hårt. De bytte namn på Song Cartunes till Screen Songs och började producera liknande allsångsfilmer med studsande bollar längs textraderna som tidigare. Vissa av Screen Songs-filmerna var direkta remakes, men med nytt soundtrack och ett bättre ljud-på-film-system, RCA Photophone. Även om Screen Songs var framgångsrika, så var den mest uppfinningsrika av bröderna, Max, inte nöjd. Han ville experimentera mer med ljud och dialog i animerade filmer. Dessutom hade en storkonkurrent seglat ikapp och förbi: Walt Disney.

Noah’s Lark (1929)

Bröderna Fleischer pitchade en idé för Paramount om en serie filmer där karaktärerna skulle vara mer än bara rekvisita till låtar som filmstudion ägde rättigheterna till. Paramount köpte idén. Resultatet blev filmserien Talkartoons. Den första filmen i serien hade premiär 25 oktober 1929 och hette Noah’s Lark:

Det första man lägger märke till är den detaljerade animationen. Disneys filmer ser slarviga och simpla ut i jämförelse. Men att det är ett försök att konkurrera med Disney är tydligt. Särskilt en karaktär i filmen påminner lite för mycket om Mickey Mouse för att det skulle vara ett sammanträffande. Fleischer Studios skulle dock senare skapa flera originella karaktärer, som Betty Boop och Popeye, och i början av 1930-talet var Disney och Fleischer nästan jämbördiga konkurrenter.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En fånig ouvertyr

Carl Stalling hade en idé. Walt Disney hade anlitat honom för att komponera musiken till de två första stumma Mickey Mouse-filmerna, Plane Crazy och The Gallopin’ Gaucho, och Stalling var inte sen med att pitcha sin idé för Disney. Den 23:e september, 1928, två månader före premiären av Steamboat Willie, skrev Walt till sin bror Roy och vän Ub Iwerks:

Carl’s idea of the ‘Skeleton Dance’ for a Musical Novelty has been growing on me. I think it has dandy possibilities.

Stallings idé var att komponera musiken och spela in den och först därefter animera filmen så att händelserna matchade musiken perfekt. Resultatet blev den första filmen i serien Silly Symphonies.

The Skeleton Dance (1929)

Filmen hade premiär den 22:e augusti 1929, troligen framför F.W. Murnaus Four Devils, en numera försvunnen stumfilm från 1928, som fick ett hastigt ihopkrafsat ljudspår och hade nypremiär 1929. The Skeleton Dance har ingen handling, mer än att fyra skelett dansar på en kyrkogård. Det var musiken, dansen och spektaklet att allt animerat som gjorde filmen till en succé och den första i en serie filmer som kom att vinna Walt Disney flera Oscars.

Vanligtvis tog det Ub Iwerks två-tre veckor att animera en film. The Skeleton Dance tog sex veckor. Det syns. Animationen är mer sofistikerad, mer detaljerad, än en vanlig Mickey Mouse-film. Tack vare att Iwerks animerade efter att ljudet hade spelats in, blir synkroniseringen tajtare. Musiken var till största delen skriven av Carl Stalling, även om han använder element ur Edvard Griegs Trolltog. The Skeleton Dance väckte stor uppmärksamhet och en ny filmserie var född. Under 1929 skulle Disney producera ytterligare tre fristående Silly Symphonies:

El Terrible Toreador (1929)

Musiken till El Terrible Toreador är inte skriven av Carl Stalling. Istället har han arrangerat delar ur Georges Bizets Carmen. Ub Iwerks har sedan, tillsammans med ett flertal animatörer, bildsatt musiken. Filmen utspelar sig i Spanien och handlar om en tjurfäktare. Han påminner inte sällan om tjurfäktaren i Ferdinand the Bull (1938) som vi i Sverige har sett till leda varje år de senaste 40 åren. Filmen innehåller dessutom en scen där tjurfäktaren luktar på blommor tillsammans med tjuren.

Missa inte slutet på filmen, då tjurfäktaren vänder tjuren ut och in (!).

El Terrible Toreador hade premiär 26 september 1929 och får nog anses som en av de sämre, inte bara i Silly Symphony-serien, utan också i Disneys hela produktion. Musiken håller hög klass, men animationen känns slarvig och hastad. Den stora behållningen är nog, nja: Hur ofta får man i en animerad film se ett djur vändas ut-och-in?

Hell’s Bells (1929)

Här går det bokstavligen åt helvete. Hell’s Bells handlar om några smådjävlar som ordnar mat åt Hin Håle själv, bl.a. genom att mjölka en drake på eld (!), innan de själva blir mat åt Djävulens trehövdade hund. Filmen slutar med att Djävulen kastas nedför ett stup och konsumeras av helvetets eldar.

Carl Stallings musik i Hell’s Bells är inspirerad av I Dovregubbens Hall, av Edvard Grieg, samt Charles GounodMarche funèbre d’une marionnette, som senare skulle bli signaturmelodi till TV-serien Alfred Hitchcock presenterar. Den här gången stod Ub Iwerks för regin, och han animerade filmen tillsammans med Wilfred Jackson och Les Clark. Filmen hade premiär 21 november 1929.

The Merry Dwarfs (1929)

The Merry Dwarfs, som hade premiär 16 december 1929, handlar om en by med dvärgar som spelar, dansar och dricker öl. Under filmens gång blir de fullare och fullare, tills de raglar och faller ihop i slutet. Vissa element känns igen i senare Disney-produktioner, bl.a. Snow White and the Seven Dwarfs (1937) – kanske inte så oväntat – Santa’s Workshop (1932), en senare Silly Symphony som visas på SVT varje Julafton, samt Dumbo (1942).

The Merry Dwarfs regisserades av Walt Disney och animerades av Ub Iwerks, Wilfred Jackson och Les Clark. Musik, som vanligt, av Carl Stalling.

En av Disneys Silly Symphonies som gjordes 1929, Springtime, var den första i tetralogi, inte helt oväntat om de fyra årstiderna. Hela tetralogin tas upp vid ett senare tillfälle.

Sammanlagt 75 Silly Symphonies skulle produceras. Sju av dem skulle vinna Oscars som bästa animerade kortfilmer.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko träffar bröderna Warner

När Universal tog över produktionen av Oswald the Lucky Rabbit (se en tidigare post), fann sig Hugh Harman och Rudolf Ising utan jobb. Det var inte på något sätt en ny sensation. De hade arbetat tillsammans hos Walt Disney i Kansas City på det tidiga 1920-talet och när Disney flyttade till Kalifornien, stannade Harman och Ising kvar och försökte starta en animationsstudio tillsammans med Carman Maxwell. När det inte fungerade flyttade de alla västerut och började animera Oswald hos Disney.

1929 var de utan arbete igen. Men de hade idéer.

Bosko, the Talk-Ink Kid (1929)

Harman och Ising hade redan 1928 skapat och säkrat rättigheterna till en apliknande blackface-karaktär de kallade Bosko och trots att de nu saknade arbete, skrapade de ihop finansiering till en pilot-film så att de kunde shoppa distribution. Resultatet blev Bosko, the Talk-Ink Kid:

Animatören spelades av Rudolf Ising. Rösten till Bosko gjordes av Carman Maxwell. En av de som animerade Bosko var Friz Freleng.

Nu sökte de efter ett filmbolag som hade eller ville etablera en animationsstudio. Både Paramount och Universal sa nej.

Ett bolag som visade intresse var Pacific Title & Art Studio, som under 1910- och 1920-talet hade sysslat med att tillverka titel- och dialog-texter till stumfilmer, men som efter ljudfilmens intåg förgrenade sig ut till redigering och postproduktion. Bolaget leddes av en man som hette Leon Schlesinger, som kan ha hjälpt Warner Bros finansiera The Jazz Singer (filmhistorikerna är oense). Han lyckades få Warner Bros att skriva kontrakt med Harman och Ising, samt starta en egen animationsstudio under Schlesingers ledning.

De fyra bröderna Warner (Harry, Albert, Sam och Jack) hade börjat distribuera film redan 1904. Åtta år senare började de producera film och 1918 öppnade sina första kontor i Hollywood, men den första stora framgången kom inte förrän 1923 med Where the North Begins. Stjärnan i filmen fick kontrakt med studion och betalades $1000 i veckan. Han hette Rin Tin Tin och var en schäfer.

Tack vare framgångarna kunde Warner Bros 1925 köpa en filmstudio, Vitagraph Studios, som hade producerat filmer sedan 1897. Med på köpet fick de ett ljudsystem, Vitaphone, vilket kom att innebära att Warner Bros gick i bräschen för ljudfilmen. De släppte den första ljudfilmen med dialog, The Jazz Singer (1927) och den första ljudfilmen med bara dialog, Lights of New York (1928). Succén var så stor att i slutet av 1929, två år efter ljudfilmens introduktion, hade alla filmstudios i Hollywood slutat med stumfilm och gått över till ljudfilm helt och hållet.

Warner Bros var alltså en framgångsrik studio 1929, tack vare sin tidiga satsning på ljudet. Så när Harman och Ising, med hjälp av Schelsinger, knackade på dörren med en idé till en animerad serie ljudfilmer, nappade filmstudion direkt. Bosko, the Talk-Ink Kid visades aldrig på bio, utan var bara Harman och Isings visitkort för att få en fot över tröskeln. Warner Bros kom att bli en enormt produktiv studio för animerade kortfilmer med över tusen producerade titlar under Hollywoods studio-era i två filmserier, Looney Tunes och Merrie Melodies.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey finner sin röst

Produktionen av Mickey Mouse-filmer fortsatte under 1929. Walt Disney regisserade och Ub Iwerks animerade, i princip helt själv, under första halvan av 1929.

The Opry House (1929)

The Opry House var den tredje Mickey Mouse-filmen som släpptes på en vecka. Den hade premiär den 20:e mars 1929, sex dagar efter The Barn Dance, tre dagar efter ljudversionen av Plane Crazy.

Mickey Mouse har fortfarande inte sagt ett ord i någon av sina fem första filmer. Istället är det fortfarande musiken som står i fokus. The Opry House är en av de första animerade filmerna som använder Franz Liszts Ungersk Rapsodi Nr 2, men absolut inte den sista. Musikstycket kom att på 1940-talet stå i centrum för en plagiariatstrid mellan MGM och Warner Bros, men den kommer vi till (om några år).

Filmen kretsar kring en vaudeville-akt som Mickey försöker sätta upp och de olika problem som kan tänkas uppstå när pianon och ridåer har egna viljor. Iwerks animation blir alltmer sofistikerad och den mjuka stilen som kommer att känneteckna Disney-produktionerna framöver är redan tydlig.

En praktisk sak de gör i den här filmen är att man låter Mickey ta på sig handskar. I en svart-vit film, där huvudkaraktären har svart kropp och svarta händer, behövs det handskar för att se vad händerna gör ibland. Nästan 90 år senare har Mickey ännu inte tagit av sig handskarna.

When the Cat’s Away (1929)

Till skillnad från de allra flesta Mickey Mouse-filmer är Mickey här inte i människostorlek, snarare liten som en, ja, mus. Dessutom invaderar han ett hus tillsammans med en massa lookalikes. En del har likadana ikoniska byxor, men det är bara Mickey som har handskar.

When the Cat’s Away hade premiär den 11 april 1929 och publiken hade ännu inte fått höra Mickeys röst.

The Plow Boy (1929)

The Plow Boy är mest känd för att det är Horace Horsecollars första framträdande. Han är fortfarande inte antropomorf, men det skulle komma. Clarabelle Cow gör sitt andra framträdande (det första som knappt igenkännlig i Steamboat Willie). Inte heller Clarabelle är antropomorf ännu.

The Plow Boy hade premiär 25 april 1929 och publiken hade ännu inte fått höra Mickeys röst.

The Karnival Kid (1929)

I The Karnival Kid, med premiär den 31 juli 1929, var det äntligen dags för Mickey Mouse att yttra sina första ord. Något antiklimaktiskt är det ”Hot dogs! Hot dogs!” han ropar. Kompositören Carl Stalling fick äran att göra Mickeys röst, som inte är så sopran-aktig som den senare kom att vara.

För framför allt småbarnsföräldrar är kanske Mickeys första ord bekanta i en låt från Disney Junior-programmet Mickey Mouse ClubhouseHot Dog! – en låt som framförs av They Might Be Giants, ett amerikanskt alternativt rockband.

Ytterligare 7 Mickey Mouse-filmer kom att släppas under 1929, men Disney kom också att påbörja en ny filmserie. Mer om allt detta senare.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mintz, Lantz och kaninen som försvann

Den första kvinnliga producenten och distributören av animerade filmer hette Margaret J. Winkler. Hon hade inlett sin karriär som personlig assistent till Harry Warner, en av bröderna som grundade Warner Bros. När Fleischer Studios sökte distributörer till sin animerade serie Out of the Inkwell, erbjöd Harry Warner Margaret J. Winkler och hennes bror George att starta ett eget distributionsbolag, Winkler Pictures, för distribution av animerade filmer. Winkler Pictures skrev senare kontrakt med Pat Sullivan Productions (Felix the Cat), och Walt Disney (Alice Comedies). 1924 gifte Margaret sig med Charles Mintz, som i samband med giftermålet tog kontrollen över Winkler Pictures.

Charles Mintz var missnöjd med kostnaderna för Disneys Alice-filmer, och han hade dessutom kontakter med Universal Pictures, som försökte ta sig in på den animerade marknaden. Walt Disney och Ub Iwerks skapade därför en ny karaktär, Oswald the Lucky Rabbit, vars första film hade premiär 1927. Universal distribuerade filmerna, som visade sig vara en succé, och ägde dessutom rättigheterna till namnet. Filmerna om kaninen gjordes i en strid ström, 27 st på två år.

Mintz nöjde sig emellertid inte med att bara distribuera filmerna till Universal. Han började anställa Disneys animatörer direkt. Hugh Harman, Rudolf Ising och Friz Freleng tillhörde dem som anställdes av Winkler Pictures. Mintz anställde också nya regissörer och animatörer, bland annat Walter Lantz. Ub Iwerks var den ende animatören som stannade med Walt Disney. Innan det blev tydligt att Mintz tog kontrollen över deras skapelse, Oswald, började de dels utveckla en ny figur i hemlighet, Mickey Mouse, och dels shoppa runt Oswald hos andra distributörer. De träffade bl.a. Fred Quimby, som var ansvarig för kortfilmer på MGM och som senare skulle skapa MGM Cartoon Studio och producera Tom & Jerry och Droopy-filmer. Han tackade dock nej till Oswald. Mintz tog kontrollen över figuren och animatörerna, och lämnade Disney och Iwerks åt sina öden – som ändå får sägas vara till deras lycka.

Winkler Pictures, som senare döptes om till Winkler Studio och snart Mintz Studio, producerade 25 filmer med Oswald the Lucky Rabbit 1928-1929, däribland den första med ljud, Hen Fruit (1929). 14 av dem har försvunnit. Av de 11 som fortfarande existerar (ett par återupptäcktes så sent som 2016) finns det inga som har ljudspåret kvar. Hen Fruit är helt försvunnen. Här är ett exempel på en av de överlevande filmerna från Winkler-eran, Sick Cylinders (1929), som animerades av Hugh Harman och Rudolf Ising. Den ska ha producerats med ljud, men det är bara den stumma versionen som finns kvar:

Anledningarna till att filmerna försvann kan vara många. Den vanligaste var att man bevarade dem på celluloid, som med åldern blev alltmer brandfarlig och lättantändlig och flera filmbolag fick uppleva bränder i sina filmlager. En ansenlig andel filmer brändes med vilje för att utvinna silvret som ingick i filmprocessen. Efter introduktionen av ljudfilmen förstörde man i vissa fall stumfilmer för att man ansåg att de inte längre hade ett kommersiellt värde.

Mintz manövrar för att vrida Oswald ur Disneys händer skulle visa sig vara förgäves. 1929 tog Universal Pictures direkt kontroll över sina tecknade figurer. Filmbolagets chef, Carl Laemmle, upprättade en egen animationsstudio, Universal Studio Cartoons, och gav kontrollen till Walter Lantz. Mintz fokuserade på andra karaktärer som han och Winkler hade rättigheter till, bl.a. Krazy Kat.

Walter Lantz tog över Oswald the Lucky Rabbit och skulle använda honom för att skapa en framgångsrik animationsstudio hos Universal på 1940- och 1950-talen med figurer som Woody Woodpecker, Andy Panda och Chilly Willy. Charles Mintz dog 1939.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios, Walter Lantz Productions, Warner Bros, Winkler Pictures | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Disney, Lindbergh och America First

Plane Crazy (1929)

Egentligen är det i Plane Crazy vi får möta Walt Disneys och Ub Iwerks skapelse Mickey Mouse för första gången, men ljudversionen av filmen blev den fjärde i serien som släpptes, tre dagar efter premiären av The Barn Dance (se förra posten). Plane Crazy inleds med Mickey när han beundrar porträttet av Charles Lindbergh. Mickey bygger sedan ett flygplan av sin bil och drar med sig Minnie upp i luften.

Att Mickey Mouse beundrar svenskättlingen Charles Lindbergh är inte så konstigt. Bara året innan filmen animerades, 1927, hade Lindbergh blivit den första mannen att flyga solo över Atlanten. Som en följd av flygningen blev Lindbergh en amerikansk hjälte och massmedial figur utan tidigare motsvarighet. Han var den första att ha journalister och fotografer i hälarna dag och natt. Samma år fick han Medal of Honor för flygningen – en betygelse man vanligtvis får för mod i krig. Han reste land och rike runt och höll tal och pratade med både flygvapnet och civila flygbolag. 1930 flög han en av de första transkontinentala non-stop-flygningarna från Los Angeles till New York.

Hjältesagan Lindbergh fick en tragisk vändning 1932, då hans 20 månader gamla son kidnappades och senare hittades mördad – ett fall som givetvis tog över löpsedlarna. En tidningsman kallade det för det största fallet sedan Jesu återuppståndelse.

Efter sonens kidnappning och död flyttade Charles Lindbergh med familj, hustru (Anna) och ytterligare fem barn, till Frankrike för att komma undan all uppståndelse. 1936 anlitades han den amerikanska regeringen att åka till Berlin och besöka flygplatser och flygindustrier. Man misstänkte, med all rätta, att Hitlertyskland höll på att bygga upp ett flygvapen, i strid mot Versaillesfreden 1919. Man misstänkte också att Hermann Göring inte skulle kunna motstå att visa upp sitt Luftwaffe för Lindbergh, som givetvis var en hjälte i Europa också. Mycket riktigt. Lindbergh fick se de senaste flygplanen och produktionsmetoderna och allt rapporterade han tillbaka till USA. Men han var imponerad av Tyskland också.

Lindbergh menade att ett starkt Tyskland skulle kunna skydda Europa från kommunismen och de asiatiska horderna. Han blev alltmer övertygad om att USA borde hålla sig neutralt vid en eventuell konflikt i Europa, framför allt för att ett eventuellt stöd till Storbritannien och Frankrike skulle försvaga Tyskland.

Våren 1939 återvände familjen Lindbergh till USA och 1 september det året bröt Andra världskriget ut. Opinionen för amerikansk neutralitet i konflikten var fortfarande stark vid krigets utbrott. Detta var en europeisk angelägenhet, menade man. Året därpå startade, vid Yale-universitetet, the America First Committee (AFC), en grupp som förespråkade isolationism, att hålla sig utanför kriget, men det fanns också inslag av pro-fascism och anti-semitism hos medlemmarna. En prominent medlem blev Charles Lindbergh, som talade vid flera av AFC:s möten. Andra namnkunniga medlemmar eller stödpersoner inkluderade Frank Lloyd Wright, Gerald Ford, John F. Kennedy, Henry Ford och – Walt Disney.

Den 11 september 1941, inför AFC i Des Moines Iowa, talade Lindbergh om britternas och judarnas vilja att få USA gå med i kriget:

I am not attacking either the Jewish or the British people. Both races, I admire. But I am saying that the leaders of both the British and the Jewish races, for reasons which are as understandable from their viewpoint as they are inadvisable from ours, for reasons which are not American, wish to involve us in the war.

We cannot blame them for looking out for what they believe to be their own interests, but we also must look out for ours. We cannot allow the natural passions and prejudices of other peoples to lead our country to destruction.

Charles Lindbergh, 1941

I samma tal visade han också prov på anti-semitism. Om judarna sa han:

Their greatest danger to this country lies in their large ownership and influence in our motion pictures, our press, our radio and our government.

Trots sitt medlemskap i AFC finns det inga bevis för att Walt Disney hyste anti-semitiska sentiment. Kommitténs isolationistiska hållning speglade den allmänna opinionen i USA 1940-41, och även om en del medlemmar var anti-semiter (Henry Ford) och välvilliga gentemot Hitlertyskland (Charles Lindbergh), så var organisationen utåt sett inte pro-nazistisk. Walt Disneys medlemskap får nog ändå anses som problematiskt.

The America First Committee lades ner strax efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor i december 1941. Opinionen svängde och den amerikanska allmänheten blev alltmer angelägna att gå med i kriget mot Japan och senare Tyskland.

Under kriget sökte Lindbergh arbete inom det amerikanska flygvapnet, men fick nej, tydligen på order av Vita huset. Han arbetade istället med civila flygbolag som teknisk konsult. Han fortsatte konsultarbetet efter kriget och besökte på 1960-talet besättningarna på flera av Apollo-flygningarna. Tidigt 70-tal drog han sig tillbaka på Hawaii och dog av cancer där 1974, 72 år gammal.

Walt Disney hjälpte den amerikanska krigsmakten genom att göra ett stort antal animerade kortfilmer som ett led i propagandan för krigsinsatsen och mot axelmakterna Japan och Tyskland. Den mest berömda får väl anses vara Der Fuehrer’s Face (1943) med Donald Duck.

Kopplingarna mellan Disney och Lindbergh tog inte slut, varken i och med AFC:s undergång eller Lindberghs död. Flygplatsen där han startade sin första transkontinentala flygning 1930, Grand Central Airport i Glendale (Los Angeles), lades ner 1959 och området blev istället en industripark. 1961 öppnade Walt Disney en workshop i industriparken och på 1990-talet köpte bolaget upp stora delar för att bygga ett kreativt campus. Idag är flera av Disneys dotterbolag lokaliserade i industriparken och nyligen har Walt Disney Company inlett en renovering av det gamla flygledartornet i Art Deco-stil.

Jaha, då blev det lite politik i den här bloggen också. America First är ju dessutom en slogan som anammades av USA:s nuvarande president, Donald Trump, tidigt i hans kampanj. Säkerligen fullt medveten om dess isolationistiska innebörd, men troligen inte särskilt påläst om ”det där andra”.

Nästa gång blir det mindre politiskt och mer animerat.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Musen som byggde Huset

Efter att ha sett The Jazz Singer (1927) insåg Walt Disney ljudets potential för den animerade filmens framtid. Han hade då redan hunnit göra ett par filmer med sin nya figur, Mickey Mouse, men inför den tredje filmen var han väl förberedd och resultatet blev ett enormt genombrott för Walt Disney, för Mickey Mouse, och för den animerade ljudfilmen.

Walt Disney, 1946

Disney hade redan haft en ganska lång karriär inom teckning och animation. Han inledde sin karriär som reklamtecknare i Kansas City 1919, 18 år gammal. På reklambyrån där han arbetade lärde han känna Ub Iwerks, en annan reklamtecknare vid byrån. Efter att ha blivit övertalig på reklambyrån, gick Disney över till Film Ad Company, ett filmbolag som gjorde tecknade reklamfilmer med hjälp av cutout animation. På Film Ad Company lärde han känna Fred Harman, ytterligare en animerande kollega. Tillsammans var de övertygade om att cell-animation var ett sätt att öka kvaliteten på filmerna.

Disney och Harman gjorde ett antal animerade reklamfilmer för en lokal teater – Newman’s Laugh-O-Grams, vilka blev så framgångsrika att Disney och Harman 1921 bildade Laugh-O-Gram Studio. De anställde Freds bror, Hugh Harman, samt Rudolf Ising och Disneys gamle vän Ub Iwerks. Deras första försök att göra en riktig film utanför reklamvärlden, Alice’s Wonderland, blev en flopp, och Laugh-O-Gram Studio lades ner.

Walt Disney flyttade till Los Angeles och med hjälp av Alice’s Wonderland lyckades han säkra distribution till ytterligare 18 Alice-filmer. Bröderna Disney startade nu Walt Disney Company för att producera filmerna, och Walt lyckades locka med sig Ub Iwerks som animatör. Alice-filmerna var delvis live, delvis animerade, och Disney började tröttna på det. När en producent vid namn Charles Mintz berättade att han hade ett distributionsavtal med Universal, tänkte Disney och Iwerks ut en ny karaktär, Oswald the Lucky Rabbit.

Mintz anställde flera animatörer för att arbeta med Oswald, däribland Hugh Harman, Rudolf Ising, Carman Maxwell och Friz Freleng. I februari 1928 blev dock Mintz och Disney osams, vilket ledde till att Disney och Iwerks lämnade Mintz och kaninen Oswald bakom sig.

Nu behövde Walt Disney och Ub Iwerks en karaktär. Svaret blev Mortimer Mouse. I alla fall tills Walts fru, Lillian, kunde övertala honom att Mickey var ett bättre namn än Mortimer. Disney designade karaktären, Iwerks gjorde designförbättringar för att göra Mickey lättare att animera.

Den första filmen med Mickey Mouse var Plane Crazy (maj 1928) och var en stumfilm som endast testvisades en gång. Den andra filmen, också den stum, var The Gallopin’ Gaucho, som färdigställdes i augusti 1928, men Disney misslyckades med att hitta en distributör. De satsade nu allt på ett kort: ljudfilmen Steamboat Willie.

Steamboat Willie (1928)

Efter att ha färdigställt animationen på den tredje filmen med Mickey skrev Disney kontrakt med ljudsystemet Cinephone, och han spelade in musiken med Green Brothers Novelty Band. Det blev misslyckat. Det visade sig att det var svårt för orkestern att hålla takten och tempot, trots att man hade dirigent och ytterligare två personer från bandet som försökte hjälpa till. Svaret blev att göra ännu en inspelning, nu med klickspår: en animerad studsande boll på duken (à la Ko-Ko Song Car-Tunes) för att underlätta för orkestern att hålla takt och tempo.

Den 18:e november 1928 hade Steamboat Willie premiär framför filmen Gang War. Steamboat Willie blev en succé. Gang War blev det inte. Mickey Mouse blev en stjärna och Walt Disney inledde en bana som har lett fram till det kraftfulla mediekonglomerat som Disney är idag.

Steamboat Willie är idag troligen den mest kända individuella animerade kortfilmen genom alla tider, så vi behöver kanske inte orda mer om dess handling. Här är den:

Filmens genombrott ledde till att Disney valde att sätta ljud på de två tidigare Mickey Mouse-filmerna, Plane Crazy och The Gallopin’ Gaucho. För att förbättra kvaliteten på musiken till filmerna, vände han sig till en gammal vän.

Walt Disney och Carl Stalling hade träffats i Kansas City där Stalling hade arbetat som organist på en stumfilmsbiograf under tidigt 1920-tal och hade spelat musiken till några av de korta filmer som Disney gjorde före sitt genombrott. När Disney var på väg till New York för premiären till Steamboat Willie, stannade han till i Kansas City för att anlita Stalling att skriva musiken till de två första Mickey Mouse-filmerna.

The Gallopin’ Gaucho (1928)

Stumfilmsversionen av The Gallopin’ Gaucho släpptes aldrig. Ljudversionen hade premiär 20:e december 1928, en månad efter Steamboat Willie, och blev också en succé. Disneys status cementerades.

Filmens handling bygger på en stumfilm från 1927, The Gaucho med Douglas Fairbanks, men nu med Mickey Mouse i huvudrollen som en argentisk kofösare.

Det märkvärdigaste med att se filmen idag, är nog att man inte riktigt känner igen Mickey Mouse som karaktär. Utseendet är där, givetvis, men hans agerande är inte särskilt likt dagens helyllemus. Han röker cigarett, dricker öl och förför en kvinna (visserligen Minnie, men ändå). Och precis som i alla andra tidiga Mickey Mouse-filmer visar huvudkaraktären upp förvånansvärt många sätt att behandla och misshandla (andra) djur.

Att originalet var en stumfilm märks emellanåt. De få fåordiga repliker som finns i filmen är animerade ord som dyker upp ur karaktärernas munnar. Musiken är ganska typisk för tidens animerade kortfilmer, den används mest som bakgrund till gags, men ett nummer sticker ut: I filmens andra minut blåser orkestern upp till tango och Mickey och Minnie svänger sina lurviga. Det visar både på att Disney var något på spåren vad gäller att ljud och musik kan förstärka den animerade filmens genomslag, samt att Carl Stalling redan visar prov på den mångsidighet som kom att göra honom till den kanske allra främste kompositören av tecknade kortfilmer.

The Barn Dance (1929)

Efter succén med Steamboat Willie satte produktionen av Mickey Mouse-filmer igång ordentligt och innan Plane Crazy hade fått nypremiär med ljud, släppte Disney och Iwerks den fjärde filmen de hade producerat, The Barn Dance, som fick premiär den 14: e mars 1929.

The Barn Dance är värd att notera av flera anledningar. Den främsta är att Mickey inte får Minnie på slutet. Hon försvinner istället med Pete, Mickeys störste rival, medan Mickey gråter över den förlorade kärleken på slutet. Disney har inte riktigt hittat karaktären ännu. Mickey är faktiskt riktigt klumpig, filmen igenom.

När The Barn Dance hade haft premiär, hade allmänheten fått se tre Mickey Mouse-filmer, men ännu inte den första som animerades. Ljudversionen av Plane Crazy hade premiär den 17:e mars 1929. Då var den inte särskilt kontroversiell, men idag förbinder den Walt Disney med Donald Trump, så den tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1928, 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De första animerade ljudfilmerna

Det är en vanlig missuppfattning att Walt Disneys Steamboat Willie (november 1928) är den första animerade ljudfilmen. Mickey Mouses stora genombrott har visserligen äran att vara den första som fick stor uppmärksamhet, men animerade ljudfilmer hade redan funnits i fyra år, och synkroniserad dialog i animerad film hade funnits sedan 1926.

My Old Kentucky Home (1926)

Den första animerade repliken levereras

De första två minutrarna av My Old Kentucky Home handlar om en hund som kommer in i sitt hus, tvättar sitt ansikte, tuggar på ett ben och sedan omvandlar benet till en trombon. Efter att ha spelat på trombonen yttrar han den första animerade dialogen någonsin: ”Follow the ball, and join in, everybody!”

Resten av filmen är texten till superhitten My Old Kentucky Home från 1852, med en studsande boll längs textraderna – en teknik som bröderna Fleischer kan ha varit först med. Framåt slutet omvandlas bollen till en Pickaninny som hänger tvätt längs texten istället.

My Old Kentucky Home ingår i Fleischer Studios filmserie Ko-Ko Song Car-Tunes. Filmerna var designade som allsångsfilmer där biopubliken kunde följa en animerad boll längs sångens textrader och sjunga med. Förutom karaoke-funktionen hade filmerna, som i detta fallet, ibland en mer traditionellt animerad introduktion. 19 av de sammanlagt 57 filmerna i Ko-Ko Song Car-Tunes-serien hade synkroniserat ljud, övriga var tänkta att ackompanjeras med hjälp av en orkester i biosalongen.

Fleischer Studios använde ett ljudsystem som hette Phonofilm och som var ett av de tidigaste som spelade upp ljudet direkt från filmremsan. Tidigare ljudsystem hade använt sig av skivor, som spelades upp separat från filmen, men de blev inte långlivade eftersom det var svårt att synkronisera ljudet med bilden. Phonofilm uppfanns redan 1919 och de första ljudfilmsvisningar med systemet skedde 1923. Bara ett fåtal långfilmer producerades med ljudtekniken, ett exempel är The Covered Wagon, men med ljud visades filmerna bara vid ett fåtal tillfällen.

My Old Kentucky Home släpptes 13 mars 1926, troligen som förfilm till en film som redan fanns på repertoaren; Kanske stumfilmen The Black Pirate med Douglas Fairbanks, som hade premiär en vecka tidigare.

Bröderna Fleischer – Max, producent, Dave, animatör och regissör – hade arbetat med animerad film sedan 1915 och översåg flera parallella filmserier där Ko-Ko Car-Tunes var en, Out of the Inkwell en annan. Fleischer Studios producerade senare serier som Betty Boop, Popeye och Superman.

Dinner Time (1928)

Farmer Al Falfa kämpar mot hundar

Dinner Time hade premiär i september 1928, och är alltså ännu ett exempel på en animerad ljudfilm som föregick Steamboat Willie. Den ingick i en filmserie som hette Aesop’s Fables och är, inte särskilt förvånande, filmatiseringar av de klassiska grekiska fablerna. Aesop’s Fables var en idé av Paul Terry, som hade gjort animerad film sedan 1915, först oberoende och sedan på J.R. Bray Studios. Där producerade han bland annat elva filmer med en karaktär som hette Farmer Al Falfa. 1917 lämnade Terry J.R. Bray Studios och startade eget, Paul Terry Productions. Med sig tog han Farmer Al Falfa. Det blev dock bara ytterligare en film med honom under de kommande tre åren.

1920 gick Paul Terry ihop med Amadee J. Van Beuren och skapade Fables Studios, där Terry fortsatte göra Farmer Al Falfa-filmer men de startade också en ny serie, Aesop’s Fables. Det var inom ramen för de filmerna som Fables Studios började experimentera med animerade ljudfilmer.

Dinner Time handlar om ett antal djur som försöker få tag på mat – en fågel, en katt, några hundar – innan framför allt hundarna samlas omkring en slaktare (Farmer Al Falfa i en gästroll) och stormar hans slakteri.

Filmen innehåller nästan ingen dialog, utan bara musik och ljudeffekter. Ljudeffekterna är väldigt enkla och ljuden passar inte alltid till det som händer i bild. Walt Disney såg filmen tidigt och i ett brev till sin bror Roy skrev han:

My gosh– terrible –a lot of racket and nothing more.  I was terribly disappointed.  I really expected to see something half-way decent.  But honestly – it was nothing but one of the rottenest fables I believe that I ever saw, and I should know because I have seen almost all of them.  It merely had an orchestra playing and adding some noises.  The talking part does not mean a thing.  It doesn’t even match.  We sure have nothing to worry about from these quarters.

Från: Walt Before Mickey: Disney’s Early Years 1919-1928

Dinner Time använde inte klickspår vid synkroniseringen, det vill säga det fanns få eller inga möjligher att synkronisera musik och ljudeffekter. Terrys partner Van Beuren var, i likhet med konkurrenten Disney, inte imponerad av resultatet, och när han ville satsa på riktigt synkroniserat ljud, vägrade Paul Terry. Samarbetet mellan dem avslutades på grund av detta och Terry tog med sig flera av animatörerna och startade nytt: TerryToons.

Van Beuren startade också eget, Van Beuren Studios, och hade måttliga framgångar med Aesop’s Fables och några egna karaktärer, innan han 1938 tappade filmernas distributör, RKO Pictures (till Walt Disney). Ett par månader senare fick Van Beuren en stroke och avled.

Även om Disney aldrig kände sig hotad av Terry, så hade TerryToons ganska stora framgångar med karaktärer som Mighty Mouse och Heckle and Jeckle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1928, Fleischer Studios, TerryToons, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Om klassiska animerade filmer

Det är en passion. Det finns inget annat ord för det. Som de flesta andra, älskade jag tecknade filmer som barn. Jag har emellertid aldrig växt ifrån dem, jag älskar dem fortfarande.

Under uppväxten var tillgången på tecknad film ett problem. Till skillnad från amerikanska TV-rutor, var våra lördagsmorgnar inte fyllda med cartoons från morgon till lunch. Under programmet Go’morron Sverige på just lördagsmorgnar kunde man ibland få sig en Hacke Hackspett eller en Tom och Jerry, men i övrigt gapade de två statliga svenska TV-kanalernas tablåer tomma vad gäller klassisk amerikansk tecknad film. Under barnprogramstiden på måndagar till fredagar fick vi nöja oss med mimande clowner, socialistiska dockor, utbildningsprogram om ukrainska lantbrukare, eller en och annan tjeckisk animation.

Ibland gläntade Sveriges Television på den tecknade filmens värld, men då i form av Tecknade Pärlor för vuxna – det sistnämnda var tydligen viktigt. Två cartoons klockan 21:45 en skolkväll, var ingen höjdartid för en 10-åring. Ibland kunde man få sig en tecknad dos i form av en märkligt dubbad Långben i Lilla Sportspegeln. Ett litet urval Disney kunde man också få se, varje Julafton de senaste 40+ åren.

I Skåne hade vi tillgång till den danska statliga TV:n också, vilket betydde att vårt kanalutbud var 50% större än stora delar av landet. De hade en fantastisk tradition av Tegnefilm – nästan varje lördag (17:30, om jag minns rätt) visade de tre klassiska cartoons. Ofta två från Warner Bros och en Tom och Jerry.

Så, visserligen var man svältfödd, men det fanns tillräckligt många ljuspunkter för att väcka ett intresse och en passion.

Idag, i en era av DVD-boxar och YouTube, är tillgången inte längre ett stort problem. Meningen med den här bloggen är att försöka se den klassiska tidens tecknade filmer i kronologisk ordning. En del filmer blir kära återseenden, de flesta blir nya bekantskaper. Först, några begränsningar och definitioner:

Tecknad film har funnits sedan filmmediet uppfanns, men jag måste begränsa mig något. Jag tänker börja med ljudets introduktion i den tecknade filmens värld, någon gång under 20-talets andra hälft. Jag planerar att hålla mig till de största animationsstudiorna i Hollywood som var verksamma under den gyllene eran, och jag tänkte begränsa mig till tecknade filmer som visats på bio. Nästan allt som producerades efter 60-talets slut, gjordes för televisionen. Jag talar här om de korta tecknade filmerna på 6-8 minuter, inga animerade långfilmer.

En ganska naturlig begränsning är, åter igen, tillgången. Visserligen har jag fått tag på Warner Bros hela tecknade produktion (med ett nesligt undantag), och Walt Disney har varit frikostiga med att släppa sina filmer på DVD. Walter Lantz Studios har också släppt en del, men för en komplettist är de inte i närheten av Warner och Disney. En mer frustrerande studio är MGM. De har släppt alla Tom och Jerry, Droopy och Tex Avery, men deras mer udda karaktärer saknas. Filmer från Fleischer Studios har till stor del fallit in i Public Domain och finns i DVD-samlingar av låg kvalitet. En del av UPA:s produktion finns på DVD, men bara ett fåtal karaktärer. TerryToons är tyvärr svåra att få tag på i hyfsad kvalitet, men några kommer att hamna här ändå.

Jag kommer konsekvent använda originaltitlarna på de tecknade filmerna. Likaså kommer jag att använda originalnamnen på de tecknade karaktärerna. Snurre Sprätt är alltså Bugs Bunny. Hacke Hackspett är Woody Woodpecker. Kalle Anka är Donald Duck.

Detta är ett projekt som kommer att löpa över några år.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i Om | Lämna en kommentar