Animerade rättegångar – del 1 – Disney v. Van Beuren

Walt Disney var givetvis vaksam. Efter allt som hade hänt honom i samband med att Oswald the Lucky Rabbit togs ifrån honom (här), så var han väldigt beskyddande när det gällde sina skapelser. När Ub Iwerks och Carl Stalling slutade (här, här och här), såg Disney till att behålla rättigheterna till Mickey Mouse och Silly Symphonies, två filmserier som Iwerks respektive Stalling hade varit med om att skapa (här resp. här). 1931 hade Disney full kontroll över sin animationsstudio, sina medarbetare och sina skapelser.

Mickey och Milton

Disneys succéer lockade andra animationsstudios att försöka kopiera framgångarna, och den tydligaste stjärnan på den animerade himlen var Mickey Mouse. Disneys störste konkurrent, Fleischer Studios, hade ibland med en Mickey-liknande figur i sina filmer som ofta var elak på något vis (här). När Ub Iwerks startade eget inkorporerade han en Mickey-liknande mus i sin första Flip the Frog-film (här). Paul Terry, den verklige veteranen, kunde inte heller låta bli (här).

Men ingen var tydligare i sin plagiering än Amadee J. Van Beuren. Hans figurer, Milton och Mary/Rita (se här), var alltför lika Mickey och Minnie för att Disney skulle låta det vara. Den 31 mars 1931 stämde Disney sin konkurrent Van Beuren för plagiat.

Van Beuren släppte genast en pressrelease:

In my judgment the action is entirely without merit or foundation. Aesop’s Fables created the characters Milton and Mary Mouse at the inception of the company in 1921 and the company has been using them.

If there has been any imitation, it would appear to be at the door of Walt Disney Productions, whose characters of Mickey Mouse and Minnie Mouse are so similar to ours. As soon as we are served with papers we shall be prepared to defend the action.

Van Beuren hävdade alltså att Milton och Mary hade funnits inom Aesop’s Fables sedan 1921, och att det egentligen var Disney som kopierat Milton och Mary. Tekniskt sett hade han rätt. Karaktärerna Milton och Mary var två möss som använts i flera filmer under 1920-talet, men det Van Beuren så påpassligt glömmer att nämna är att karaktärerna genomgick en drastisk omdesign under 1930 (då också Mary blev Rita). Så sent som i filmen A Close Call var Milton och Mary visserligen antropomorfiska, men mer musliknande än de skulle bli senare.

A Close Call (1929)

Hot Tamale (1930)

Ett år senare, i Hot Tamale, var mössen mycket mer lika Mickey och Minnie.

Milton och Mary designades om av animatören John Foster under 1930, och det är tydligt att anledningen är att försöka kopiera Disneys framgångar.

Cosgrave och Lloyd

Ett fall som Disneys stämning av Van Beuren hamnade hos United States District Court for the Southern District of California, en federal domstol, och domaren som skulle avgöra fallet hette George Cosgrave. Även om han var 60 år gammal, var han ny på jobbet. Han hade nominerats av Herbert Hoover i mars 1930 och börjat arbeta en månad senare. När han fick Disney v. Van Beuren på sitt bord, hade han alltså arbetat på den federala domstolen i ett knappt år. Då hade han i och för sig redan fått göra rätt för sig.

1925 hade Harold Lloyd försökt göra en film om amerikansk fotboll och college i nästan ett decennium. När han äntligen hade fått ett rum med manusförfattare att skriva en sådan berättelse, kontaktade en släkting honom med erbjudande om att träffa en författare vid namn H.C. Witwer. Witwer föreslog att Lloyd skulle läsa en berättelse han hade skrivit om en råakademiker som drömmer om att bli fotbollsproffs. Lloyd läste aldrig berättelsen och hans skrivarstab fortsatte med den ursprungliga idén om en råakademiker som drömmer om att bli populär på college, och som tvingas spela fotboll för att bli det.

Eftersom Lloyd hade hamnat i skottlinjen för plagiatsökande författare tidigare, bland annat för Safety Last! (1923) – den med klockan, ni vet – så sökte hans författarstab upp Witwer igen och beskrev deras annorlunda vinkel på fotboll/college-berättelsen för honom. Lloyds stab fick Witwers välsignelse.

The Freshman, som filmen kom att heta, visade sig vara en stor succé, och Witwer kom på andra tankar. Han tyckte att idén som pitchades för honom var originell, men att slutresultatet, The Freshman, lånade alltför friskt från hans berättelse. Så han stämde Lloyd 1926.

Fallet dröjde. Witwer hann avlida innan det nådde en rättegångssal, och det var hans änka som drev fallet vidare. När det till slut nådde en domstol, var året 1930, domstolen var United States District Court for the Southern District of California, och domaren hette George Cosgrave, nyutsedd domare, men erfaren jurist.

Cosgrave dömde, i fallet Lloyd v. Witwer, till Witwers fördel. Cosgrave ansåg att likheterna var alltför stora för att det skulle kunna vara slumpen. Lloyd hävdade att filmskapande är en lagsport och att berättelsen växt fram på ett organiskt sätt, medan Cosgrave ställde Lloyd helt till svars för det han tyckte var plagiat av Witwers berättelse. Men eftersom domaren inte kunde fastställa att Lloyd hade läst berättelsen, så ansågs Lloyd ”unintentionally guilty of plagiarism.” Detta hade kunnat öppna dammarna för ändlösa stämningar och rättegångar, hur skulle någon i Hollywood kunna skydda sig från unintentional plagiarism? Fallet Lloyd v. Witwer överklagades och i nästa instans friades Lloyd. Då var domstolen av åsikten som uttrycktes bäst av Harry Carr, kolumnist i The Los Angeles Times vid tidpunkten:

Generally speaking all ideas are borrowed. All murder mystery stories are built upon the models of Edgar Allen Poe’s ”Gold Bug” or ”The Murders in the Rue Morgue.” There never was but one western. Told endlessly.

Cosgrave hade en snäv syn vad gäller filmskapande. Filmer var, enligt honom, en ensam persons verk. Vissa i Hollywood arbetade på det viset, alla deras filmer kunde härledas till en ensam persons geni. Charlie Chaplin är ett exempel, Buster Keaton ett annat. Men de tillhör undantagen. Harold Lloyds filmer var lagarbeten, där Lloyd var en lagmedlem som tillsammans med övriga lagmedlemmar arbetade mot ett gemensamt mål. De flesta filmer fungerade, och fungerar, på det viset. Men Cosgrave såg det alltså annorlunda.

Disney och Van Beuren

I april 1931 kom domare Cosgrave med ett tillfälligt åläggande om att Van Beuren skulle upphöra att plagiera Disney. Den formella domen kom fyra månader senare. Van Beuren förbjöds

employing or using or displaying the pictorial representation of ‘Mickey Mouse’ or any variation thereof so nearly similar as to be calculated to be mistaken for or confused with said pictorial representation of ‘Mickey Mouse’.

Domen gav också Disney möjlighet att söka skadestånd och begära alla intäkter som Van Beuren gjort på de plagierade figurerna. Men Disney krävde aldrig några pengar. Nästan 30 år senare, uttryckte Walt Disneys bror, Roy, det såhär:

We just stopped him. That’s all we were out to do. We didn’t ask any damages. We even let him finish marketing his pictures. We wanted to establish our right. That’s what we were after. To establish a copyright like that is a big thing and that’s an important thing to do.

Walt Disneys vaksamhet lönade sig. Domen innebar att Disney skyddade sin upphovsrätt, och det råder väl ingen tvekan om att grunden till ett av världens största mediekonglomerat började byggas här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Van Beuren Studios, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lantz och Oswalds situationer

De animerade kortfilmerna från Walter Lantz fokuserade på situationskomik och musik. Oswald the Lucky Rabbit, som Lantz hade ärvt av Walt Disney och Charles Mintz, hade ingen personlighet alls, så det var situationerna man satte Oswald i som bestämde filmens riktning. Oswald själv bara, liksom, hängde med.

I överenskommelsen när Lantz startade Universal Pictures animationsstudio, ingick att producera en animerad kortfilm var tredje vecka. Kvaliteten blir därför, som vi har sett tidigare, högst varierande. Men Lantz och hans huvudanimatör, Bill Nolan, spenderade stora delar av dygnet med att flitigt producera Oswald-filmer från sin skrubb på Universals studioområde.

Arbetssättet hos Lantz verkar ha varit: (1) tänk ut en situation/titel; (2) animera filmen, improvisera mycket; (3) jaha, filmen blev något annat, det gör inget, behåll titeln.

China (1931)

Oswald i Kina – det blir precis så stereotypt som det låter. De sneda ögonen, oförmågan att säga ”r” och förkärleken för att arbeta i tvätterier – allt finns här.

China har, precis som föregående Oswald-filmer, en stream-of-consciousness-anarki i sig. Hänglås lever, strykjärn blir till ångbåtar och stärkta underkläder springer iväg. Men Oswald har fortfarande ingen personlighet. China hade premiär den 12 januari 1931.

College (1931)

Det var Bill Nolan som uppfann städet som skämt i animerade filmer. Enligt flera källor ska städet ha använts för första gången i en Warner Bros-film från 1942, men här är det, i College, redan 1931. När Oswald ska springa ett lopp, stoppar en medtävlare ner ett städ i hans byxor. När starten sedan går, springer Oswald på stället. Detta borde alltså vara första gången ett städ används som skämt i en animerad kortfilm.

College innehåller ett par fina gags. När medtävlaren laddar för att slå till Oswald, tar kaninen på sig ett par glasögon – man slår ju inte någon med glasögon. Då sparkas Oswald i baken istället. När medtävlaren vid ett senare tillfälle, som förlorare i loppet, ska slå till Oswald igen, tar kaninen på sig glasögonen än en gång. För att gardera sig, har Oswald också tagit på sig glasögon över rumpan. Roligt, med 1931 års glasögon…

Men någon skola går Oswald inte i. Han är på studentpuben, och sedan deltar han i en studenttävling. Titeln, College, har väldigt lite med handlingen att göra. Ett tydligt exempel på hur Lantz animationsstudio verkar ha fungerat.

Shipwreck (1931)

I Shipwreck befinner sig Oswald och en papegoja på en flotte. De försöker få tag i mat genom att fiska, men hamnar själv på kroken och senare på havets botten.

Väl där upptäcker de strax en orgel som de börjar spela på. Havets djur stämmer in i deras sång- och dansnummer.

Filmen innehåller väl inget särskilt. Möjligtvis kan man nämna att Oswald vid ett tillfälle vänder ut-och-in på en fisk, och börjar spela xylofon på fiskbenen. Inte roligt, kanske, men ganska överraskande.

The Farmer (1931)

The Farmer påminner starkt om en Mickey Mouse-film, The Barn Dance. Oswald-versionen innehåller karaktärer som verkar vara karikatyrer av Horace Horsecollar och Clarabelle Cow, men framför allt antagonisten, som inte så lite påminner om Pegleg Pete.

I stort sett en musikal. Ett par kul gags väger inte upp att The Farmer är en dålig kopia av Disneys bättre sång- och dans-filmer. Oswald är dock inte lika snäll som Mickey, så när kaninen tar av den enbente antagonistens träben och slår honom med det, så blir man inte förvånad. Eller?

The Fireman (1931)

För att vara en film om en brandman, så är det förvånansvärt få brandmän i The Fireman.

Oswald med flickvän ska på brandmännens picknick, men de faller av brandbilen och hamnar efter. På vägen stöter de på ett litet barn som är oerhört störigt, så störigt att Oswald försöker bli av med det. Väl på picknicken dyker det upp tre blinda möss, som Oswald skänker pengar till. Barnet stjäl dock pengarna från de blinda mössen.

Det finns knappt en gnutta story i filmen – inte som hänger samman, i alla fall – men ungen som Oswald försöker göra sig av med, står för en del fina sekvenser.

Sunny South (1931)

I Sunny South styr Oswald kosan mot den amerikanska södern.

När Oswald väl anländer till Dixie, så välkomnas han av en kommitté, oklart varför, som givetvis, I Wish I Was in Dixie, Syds nationalsång under det amerikanska inbördeskriget. Stereotyperna av svarta är många, inte ovanligt vid den här tiden.

Filmen verkar improviserad från början till slut. Nolan har börjat animera sekvenser med tåget som Oswald kör, fastnat i dem, så att när väl kaninen kommer till södern, så är vi halvvägs genom filmen. En typisk Lantz-film från 1931.

Det är tyvärr inte mycket som är innovativt eller jätteintressant med Walter Lantz filmer från början av 1931. De är billiga och hastigt ihopskrapade, och den improviserade animationen underlättar inte. Den stora behållningen är väl att det fortfarande är Mickey Rooney som gör rösten till Oswald.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bimbo på gott och ont

Fleischer Studios var det främsta alternativet till Disney 1931. Medan de andra studiorna försökte efterapa musen, försökte bröderna Fleischer göra lite mer vuxna, lite mer vågade animerade kortfilmer, gärna med rejäla nypor jazz. En av anledningarna till att filmerna från Fleischer Studios var lite annorlunda var att medan alla större animationsstudior flyttade till Hollywood, stannade bröderna Fleischer i New York.

Det är svårt att förstå varför de stannade. Under 1930 förlorade studion flera animatörer, ett par till Charles Mintz och ett par till Van Beuren, vilket betydde att de egentligen var ganska handikappade. Ett val hade kunnat vara att flytta till Hollywood och försöka locka över animatörer från andra studior där, men de valde att stanna på östkusten. För att fylla hålen efter de förlorade animatörerna befordrade de ett antal inbetweeners, Al Eugster och Rudy Zamora, exempelvis, till animatörer.

För att underlätta de nya animatörernas arbete inrättade Fleischer Studios tyvärr en timingavdelning och satte Nelly Sanborn, Dave Fleischers sekreterare, som chef över avdelningen. Detta var ett beslut studion tog i slutet av 1930, och som skulle få konsekvenser för framtida filmer: Varje animationscell skulle överlappa den direkt föregående. Det kan låta som en småsak, men det ledde till att timingen av skämten och filmen i stort blev jämnare – och det är inte bra. Karaktärernas rörelser blir visserligen mjukare och följsammare, men det bäddar inte för överraskande gags och halsbrytande slapstick, direkt.

Ace of Spades (1931)

Ace of Spades var länge försvunnen. Den hittades 2010 och visades vid ett event i New York i augusti det året. Ursprungligen hade den premiär den 16 januari 1931. Hela filmen verkar inte finnas utgiven någonstans, men här är några fragment:

Det är oklart om hela filmen består av så här mycket dialog, eller om musikstyckena är bortklippta mellan fragmenten. Enligt ett par källor gör Ko-Ko the Clown, en av bröderna Fleischers första skapelser på 1910-talet, en comeback i filmen, men han förekommer inte i de här klippen.

Teacher’s Pest (1931)

Nästa Bimbo-film, Teacher’s Pest, hade premiär den 7 februari 1931 och här dyker Betty Boop upp i en liten biroll.

En väldigt osammanhängande film som fullständigt spårar ur på slutet. Av Fleischers mästerliga filmer i slutet av 1930 finns inga spår kvar. Det kan bero på att man förlorat animatörer, eller att timingavdelningen fått genomslag, eller att Dave Fleischers jakt på gags nu inte behöver ha med handlingen att göra. Oavsett, är Teacher’s Pest ett stort meh.

Tree Saps (1931)

I Tree Saps har Bimbo återgått till sitt tidigare vita utseende, som han hade i Hot Dog (1930), till exempel (se här). Bristen på standardiserade utseenden för animerade karaktärer var inte bara ett problem hos Fleischer Studios – Disneys Mickey Mouse ändrade också utseendet över åren – men det är en ganska stor skillnad mellan vita Bimbo och svarta Bimbo.

Inte särskilt mycket berättelse i filmen, som hade premiär den 23 februari 1931, men man kan börja se antydningar till karaktärernas mjukare, överlappande, rörelser. Tree Saps är en ganska ointressant Talkartoon.

The Cow’s Husband (1931)

The Cow’s Husband, som hade premiär den 13 mars 1931, är desto mer intressant.

Filmen inleds som en ganska typisk tjurfäktar-film. Bimbo hyllas medan han vandrar under pomp och ståt mot tjurfäktningsarenan. Bimbo-scenerna växlar emellertid med scener med tjuren som sitter och gråter eftersom han strax ska möta döden. Han säger farväl till sina fyra gråtande barn, medan Bimbo hyllas som hjälte utanför.

När Bimbo och tjuren väl möts ute på arenan, brister de ut i sång och dans, vilket osökt leder in oss på två intressanta sidospår:

Rösten till både Bimbo och tjuren görs av Billy Murray, the Denver Nightingale, en tenor-sångare med en lång karriär bakom sig. Han hade börjat på scen och senare gjort ett antal inspelningar under 1900-talets första årtionden. På den tiden tvingades sångarna att sjunga på ett särskilt sätt – överdriven artikulation och pratsång in i en tratt – för att de skulle fastna på vaxrullarna som användes vid inspelningarna. När de elektriska mikrofonerna gjorde intåg i mitten på 1920-talet, populariserades istället crooning, en mjukare sångstil, medan Murrays pratande sångstil blev omodern. I slutet av 1920-talet anlitades Murray till att göra röster och sånger till animerade kortfilmer. Hans sångröst passade nämligen utmärkt till sing-along-filmer med en studsande boll längs textraderna – en filmstil som Fleischer hade uppfunnit i och med Ko-Ko Song Car-Tunes (som nämnts här). Bröderna Fleischer fortsatte att anlita Murray en bit in på 1930-talet.

Bröderna Fleischer hade också uppfunnit rotoscope-tekniken – att man först filmar en person göra rörelser, och att man sedan kalkerar rörelserna när man animerar. Just den tekniken hade de inte använt särskilt mycket sedan Koko the Clown, men nu, i filmen The Cow’s Husband, dyker den upp igen. När tjuren dansar på arenan, så är hans rörelser animerade med hjälp av rotoscope-tekniken.

Efter 1930 års förluster av animatörer, skulle man kunna säga att bröderna Fleischer sökte sig till sina rötter. Dels stannade de kvar i New York; dels frångick de jazzen till förmån för Billy Murrays mer traditionella musikstil; dels började de använda rotoscope-tekniken igen; dels, har vi sett, återgick de emellanåt till Bimbos gamla ljusare design; dels har de nästan glömt bort sin nya stjärna: Betty Boop.

The Bum Bandit (1931)

Betty Boop gör en comeback i The Bum Bandit, som hade premiär den 4 april 1931.

Bimbo rånar ett tåg, men blir senare själv rånad av en skäggig bandit som visar sig vara hans fru i förklädnad: Betty Boop.

I The Bum Bandit föreställer Betty Boop en karaktär som heter Dangerous Nan McGrew. Nan ska vara en syster till Dan McGrew, en karaktär som förekommer i en berättande dikt av Robert W. Service som heter The Shooting of Dan McGrew. Dikten filmatiserades två gånger, 1915 och 1924, och Tex Avery gjorde två parodier, en 1939 för Warner Bros, Dangerous Dan McFoo, och en 1945 för MGM, The Shooting of Dan McGoo. 1930 gjorde Paramount en film om Dans lika fiktiva syster, Dangerous Nan McGrew, där huvudrollen spelas av Helen Kane. När Grim Natwick hos Fleischer Studios skapade Betty Boop var Kane den ursprungliga inspirationskällan – utseende, manér och till och med catch-frasen ”boop-boop-a-doop”. I The Bum Bandit spelar alltså Betty Boop samma karaktär som hennes förebild gjorde i Dangerous Nan McGrew.

I The Bum Bandit spelar Betty Boop visserligen Bimbos fru, men hon är inte lika tydligt förpassad till en biroll som tidigare. Det betyder inte att Fleischers har upptäckt hennes verkliga potential ännu, men de verkar ha fått upp ögonen för henne. 1932 skulle The Bum Bandit användas som bevisföremål i en rättegång, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko hittar rätt

Hugh Harman och Rudolf Ising var Walt Disneys lärljungar. När de startade en egen serie animerade kortfilmer, Looney Tunes, så använde de givetvis Disneys formler för framgångar. De satte musiken i centrum och sen fick deras alltmer Mickey Mouse-liknande protagonist, Bosko, sjunga, spela och dansa sig igenom film efter film. Men under 1931 kan man börja skönja en förändring.

The Big Man from the North (1931)

I The Big Man from the North är Bosko ett slags vice-sheriff i norra Nordamerika. Under en jakt på en efterlyst brottsling, störs han av en sångerska i en saloon som sjunger och dansar: Honey – en alltmer Minnie-liknande flickvän till Bosko.

The Big Man from the North regisserades av Hugh Harman och animerades av Friz Freleng. Den hade troligen premiär i januari 1931. Den är också väldigt förglömlig.

Ain’t Nature Grand (1931)

Den första halvan av Ain’t Nature Grand är ganska lovande. Musiken av Frank Marsales är nästan endast bakgrundsmusik till berättelsen i filmen. I övrigt byggs det upp en stämning och en berättelse som verkar vara på väg mot något fruktbart.

Men när halva filmen har gått, går Bosko i gamla fotspår och resultatet blir mer sång och dans tillsammans med allehanda djur i titelns grandiosa natur. Först framåt slutet blir filmen lite mer crazy, då två getingar tillverkar ett maskingevär med ett getingbo som magasin, varpå de äntrar en större geting och flyger mot Bosko i ett regelrätt anfall från luften.

Ain’t Nature Grand regisserades av både Hugh Harman och Rudolf Ising och animerades av Friz Freleng. Premiären var troligen i februari 1931.

Ups ‘n Downs (1931)

Det verkar som om Ups ‘n Downs är filmen då Harman och Ising insåg att om man inte kan slå Disney med berättelser och sötma, eller Fleisher med surrealism och musik, så kan man i alla fall slå dem båda i skruvad humor.

I stort, handlar Ups ‘n Downs om Bosko som hot dog-försäljare inför en hästkapplöpning. Han bestämmer sig senare för att delta i kapplöpningen med en mekanisk häst. Och han vinner. På så sätt skiljer den väl inte sig från andra animerade kortfilmer från 1931, men det finns element som är helt vansinniga, och som pekar ut en riktning som Looney Tunes senare ska ta. Det bästa exemplet är när en av kunderna, en hund, förälskar sig i en av Boskos hot dogs och de börjar pussas. Sekvensen slutar med att de skuttar iväg som ett lyckligt par.

Animationen står Rollin Hamilton och Paul Smith för. Regi, Harman och Ising. Musik, som vanligt, Frank Marsales. Premiären ägde troligen rum någon gång under mars 1931.

Dumb Patrol (1931)

Detta är Looney Tunes-filmen Dumb Patrol (1931) med Bosko, inte Looney Tunes filmen Dumb Patrol (1964) med Bugs Bunny och Yosemite Sam. Båda bygger emellertid på en film som heter The Dawn Patrol, som i sin tur bygger på en novell som heter Flight Commander, en berättelse som utspelar sig i Frankrike under Första världskriget. Bosko-filmen bygger främst på filmen The Dawn Patrol (1930) av Howard Hawks och med Douglas Fairbanks, vilken senare gjordes om som The Dawn Patrol (1938) av Edmund Goulding och med Errol Flynn. När man gjorde den senare Flynn-filmen, döpte man om den tidigare Fairbanks-filmen till Flight Commander (1930), som givetvis måste särskiljas från filmerna The Flight Commander (1927) och Flight Command (1940), vilka inte alls utspelar sig under Första världskriget. Komplicerat? Javisst! You’re welcome.

Bosko-filmen Dumb Patrol (1931) utspelar sig alltså under Första världskriget, som vid tiden för filmens tillkomst var känt som det Stora kriget.

Filmen inleds i luften över västfronten, där en tysk gorilla skjuter och bombar det mesta han ser. Bosko står dock på marken och sjunger glatt medan han rengör och putsar sitt flygplan. Först när det nästan antropomorfa planet dör under en bombattack, beger sig Bosko upp i luften för att bekämpa fienden. Bosko skjuts ner och landar på ett piano i en husruin. Där anländer strax en fransktalande Honey och ett sång- och dansnummer inleds. De avbryts dock av att den tyska gorillan bombar sönder pianot. Bosko måste givetvis hämnas. Han tillverkar ett flygplan av några möbler och en tax (!), och skjuter sönder gorillan i hundratals små flygplan som han prompt tar kål på med hjälp av insektsbekämpningsmedel.

Filmen har en ganska engagerande berättelse med en inledning, växande komplikationer och ett klimax, samt ett par roliga gags. Dumb Patrol (1931) är definitivt en av de bättre tidiga Looney Tunes-filmerna. Den regisserades av Harman och Ising, animerades av Friz Freleng och Carman Maxwell, till musik av Frank Marsales, och hade premiär omkring april 1931.

Yodeling Yokels (1931)

Trots att Yodeling Yokels mest är en sång- och dansfilm, så har den rejäla förtjänster.

Efter några musiknummer i Alperna bygger filmen upp till ett rejält klimax som för tiden får ses som mästerligt redigerat. Harman och Ising lyckas hålla tre separata storylines i luften samtidigt – Bosko på ett par skenande skidor, Honey och en hund på isflak i en flod, och en mus som försöker putta en ärta ner i ett osthål – och klipper mellan dem på ett sätt som nog aldrig tidigare setts i en animerad kortfilm. Animationen av Rollin Hamilton och Norm Blackburn håller hyfsad kvalitet och musiken av Frank Marsales håller god standard. Yodeling Yokels hade premiär ungefär i maj 1931.

Bosko’s Holiday (1931)

Bosko’s Holiday, som hade premiär omkring juni 1931, markerar en vändpunkt för Bosko. Dels är det första gången hans namn dyker upp i förtexterna; Dels är det första filmen som inte har sång och dans i centrum – även om det förekommer både och.

Handlingen är väl egentligen inte mycket att orda om – Bosko och Honey åker på en picknick som delvis blir förstörd av en hund – men Bosko’s Holiday fokuserar mer på dialog och gags än tidigare filmer i Looney Tunes. Den animerades av Friz Freleng och Paul Smith, under regi av Harman och Ising.

En av anledningarna till att Looney Tunes blev alltmer fokuserad på dialog, var att Leon Schlesinger hade sålt ytterligare en filmserie till Warner Bros: Merrie Melodies – en serie som skulle fokusera på musik. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Produktionskoden – del 1 – Hays, Fatty och kossans juver

1922 inrättade flera filmproduktionsbolag Motion Picture Producers and Distributors of America (MPPDA) – en branschorganisation som skulle verka som den amerikanska filmproduktionens beskyddare. Till ordförande valde man Will H. Hays, som tidigare hade varit Postmaster General, ansvarig för det statliga postverket och ett av de äldsta ämbetena i Amerika. Benjamin Franklin hade valts till kontinentens första Postmaster General redan 1775, ett år före självständighetsförklaringen och hela 14 år före författningens ratificering.

Will H. Hays var en republikansk politiker som hade varit manager till Warren G. Hardings framgångsrika presidentvalskampanj 1920. Hardings kabinett blev senare indragna i – nja, snarare orsakade – dåtidens största politiska skandal: The Teapot Dome Scandal. Det visade sig att privata oljebolag, Sinclair Oil och dess ägare Harry Ford Sinclair, till exempel, hade fått tillgång till statliga oljefält (bl.a. Teapot Dome-fältet i Wyoming) till mycket förmånliga priser och utan budgivning. Som betalning hade Sinclair mutat flera i Hardings kabinett och det republikanska partiet. Det visade sig 1922 att Will H. Hays, i egenskap av medlem i Hardings kabinett som Postmaster General, hade vidarebfordrat mutor från Sinclair till Republican National Committee (RNC). Hays var en liten fisk i sammanhanget. Till en av de större fiskarna räknas Albert B. Fall, som var Hardings inrikesminister. Fall var den första fd kabinettsledamoten någonsin som fängslades för att ha tagit emot mutor, han satt sex månader i fängelse. Hays slapp straff, klev ner från posten som Postmaster General och blev istället ordförande i MPPDA.

Under Hays vakande öga verkade MPPDA inte bara för att marknadsföra amerikansk film, han började också arbeta fram regler för filmernas produktion och innehåll. Flera starka organisationer, framför allt religiösa, hade redan tidigt protesterat mot det de ansåg vara det moraliskt tveksamma materialet som kom från Hollywood, men under tidigt 1920-tal inträffade ett par incidenter som gav censurivrarna vatten på sina kvarnar och som tvingade fram ett eget regelverk och självcensur inom filmen. Ingen incident var större än Roscoe Arbuckle. Bokstavligen.

Roscoe ”Fatty” Arbuckle var en korpulent stumfilmsstjärna. 1914 blev han den bäst betalde komikern i Hollywood och han var med i flera filmer om de populära Keystone Cops, tillsammans med en nytänd stjärna, Charlie Chaplin. 1917 lyckades han locka den då okände vaudeville-artisten Buster Keaton till Hollywood och fram till 1920 gjorde de 14 filmer tillsammans. Arbuckle behöll sin vänskap med både Chaplin och Keaton, även efter ”incidenten”.

Hotellrummet efter festen

Efter en fest som Arbuckle och några vänner ordnat i ett hotellrum i San Francisco den 5 september 1921, hittades den aspirerande skådespelerskan Virginia Rappe svårt sjuk. Några dagar senare dog hon på sjukhuset på grund av komplikationer till följd av antingen en svår urinvägsinfektion eller på grund av en brusten urinblåsa, uppgifterna går isär. Rappes väninna, som också hade varit på festen, sade på sjukhuset att Arbuckle hade våldtagit Rappe, och att hon hade blivit sjuk på grund av att Arbuckles vikt skulle ha orsakat inre skador. Rappes manager, i sin tur, anklagade Arbuckle för att ha orsakat skadorna på urinblåsan efter att ha våldtagit henne med en istapp, något som i media förvrängdes till att Arbuckle skulle ha våldtagit Rappe med en söndrig Coca Cola-flaska. Framför allt William Randolph Hearsts skandalblaskor blåste upp skandalen till enorma proportioner. Arbuckle ställdes inför rätta för händelserna tre gånger. De två första gångerna kunde juryerna inte enas, medan han friades helt från våldtäkt och dråp i den tredje rättegången. Han fick till och med en ursäkt från juryn för att ha dragit hans namn i smutsen. Även om han regisserade under pseudonym under några år och fick en hyfsad upprättelse som skådespelare i början på 1930-talet, hämtade hans karriär sig aldrig. Arbuckle dog efter sviterna av en hjärtattack 1933.

Tillsammans med ett antal andra skandaler i 1920-talets början, blev Arbuckle en symbol för allt som var fel med Hollywood: sex, alkohol, droger, våldtäkter och mord. Att vissa religiösa grupper ropade efter något slags självcensur var kanske inte så konstigt. Och som ordförande för MPPDA var Will Hays inte sen att agera. Filmer som producerades av företagen som utgjorde MPPDA skulle ha en ”clean moral code”; skådespelarna hos filmstudiorna skulle uppföra sig moraliskt riktigt, även utanför bioduken; och man skulle också se till att andra nationaliteter inte representerades på ett negativt sätt, i ett försök att inte stöta sig med den alltjämt växande internationella biopubliken.

USA hade under 1920-talets början ingen nationell filmcensur. Istället fanns det lokala filmcensurer som ofta styrdes av lokala religiösa grupper. Det som var tillåtet i ett county, kunde vara totalförbjudet eller bortklippt i ett annat. 1924 försökte Hays adressera det problemet genom the Formula: att låta filmbolagen utöva självcensur genom att skicka sina manus till MPPDA för översyn och godkännande före produktionsstarten. Men det blev aldrig obligatoriskt att skicka manusen, det blev inte heller obligatoriskt att följa MPPDA:s rekommendationer om man hade skickat manusen, så the Formula blev fruktlöst. 1927 försökte Hays igen, genom regelboken Don’ts and Be Carefuls, som fungerade på samma sätt, men som mest skickade filmbolagen endast cirka 20% av manusen till MPPDA för översyn, och de lokala filmcensurerna fortsatte öka i både omfång och nitiskhet.

1930 introducerades A Code to Govern the Making of Motion Pictures, eller The Hays Code, som den också kom att kallas. Nu fick Hollywood strikta riktlinjer för vad som inte kunde visas eller sägas i filmerna som producerades. Brott fick inte glamoriseras. Sex fick inte ens antydas. Intima relationer över rasgränserna fick inte visas. Filmerna fick inte vara vulgära, obscena eller innehålla svordomar. De fick inte förlöjliga någon religion eller nation. The Hays Code reglerade också kostymer (framför allt frånvaron av dem), danser (framför allt den mer suggestiva sorten), samt avbildningar av husens rum (framför allt sovrummen).

Man kan tycka att detta har väldigt lite att göra med animerade kortfilmer, men de utsattes också för The Hays Code och det var Walt Disney som först hamnade i skottlinjen. Mickey Mouse hade redan haft problem med censuren, vilket vi har kunnat se tidigare. I takt med att han blev alltmer berömd, fanns det fler ögon som dömde hans omoraliska leverne och redan under 1930 slutade han dricka alkohol och röka. Walt Disney hade egentligen börjat göra Mickey snällare och mer moralisk i sitt sätt redan innan The Hays Code, men nu fick han justera bifigurerna också. Hays, MPPDA och organisationerna som stödde deras arbete för en högre moralisk standard i Hollywood, invände framför allt mot avbildningen av Clarabelle Cow. Så här skrev Time Magazine, den 16 februari 1931:

Motion Picture Producers & Distributors of America last week announced that, because of complaints of many censor boards, the famed udder of the cow in the Mickey Mouse cartoons was now banned. Cows in Mickey Mouse or other cartoon pictures in the future will have small or invisible udders quite unlike the gargantuan organ whose antics of late have shocked some and convulsed other of Mickey Mouse’s patrons. In a recent picture the udder, besides flying violently to left and right or stretching far out behind when the cow was in motion, heaved with its panting when the cow stood still; it also stretched, when seized, in an exaggerated way.

En scen, som den i The Shindig (1930), där Clarabelle ligger naken och läser en erotisk roman, hade man kanske förstått skulle uppröra Moralens väktare (se här), men tydligen var det framför allt hennes juver som väckte omoraliska tankar hos biopubliken. Då är det förmodligen filmer som Mickey’s Choo-Choo (1929) som MPPDA anser bryta mot Koden (se här). I den flyger kossan Clarabelles juver våldsamt åt vänster och höger och sträcks ut på ett överdrivet sätt när hon jagas av ett tåg. Från 1931 var det förbjudet att avbilda kossors juver på det viset, de skulle vara små eller obefintliga framöver. Disney löste det genom att sätta kjol på Clarabelle, något man kan se i The Birthday Party (1931), till exempel (se här). Beslutet kom emellertid inte bara att drabba Disneys kor – det drabbade Fleischers, Warners och Lantz kor också. Det drabbade givetvis också andra karaktärer av andra arter och på andra sätt, det mest berömda exemplet är Betty Boop, men det tar vi en annan gång.

Det är lätt att raljera över att man censurerar kornas juver i animerade kortfilmer, men The Hays Code skulle få långtgående konsekvenser inte bara för Clarabelle Cow och hennes likakönade animerade nötkreatur, utan för Hollywood i stort. Regelverket introducerades 1930, men började inte upprätthållas på allvar förrän 1934, och skulle sedan efterlevas till slutet på 1950-talet, fram till dess slopande 1968 – i stort sett Hollywoods och den animerade kortfilmens storhetstid. Säga vad man vill om The Hays Code, men eftersom Hollywoods gyllene era i princip inleds med striktare censur, så verkar den ha tvingat filmskaparna till att tänka om och göra bättre.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

En ny Mickey

När 1931 inleddes befann sig Walt Disney redan på toppen. Hans filmer var de mest framgångsrika animerade kortfilmerna på repertoaren, ibland fick Mickey-filmerna till och med top billing på biografernas markiser. Disney hade lyckats locka de mest talangfulla animatörerna till sin studio. Mickey Mouse, Disneys främsta skapelse, hade blivit världsberömd och animationsstudios som sökte efter en hit, kopierade musen.

Men Disney hade också insett att framgångarna inte skulle vara någon längre tid om han nöjde sig med att löpande-band-producera filmer som alla liknade varandra. Vi har redan sett hur Disney revolutionerade den animerade kortfilmen med hjälp av ljudet och hur han gjorde Mickey Mouse till en världsstjärna. Disney fortsatte att innovera. Hans tro på den animerade filmen som berättarform var orubblig.

Disney inrättade en story department, en avdelning som endast fokuserade på berättelserna. Tidigare hade man inte haft några egentliga manus, istället hade animatörerna fungerat lite som gag-men – dvs de som kom på berättelserna och skämten som drev filmerna vidare. Men hos Disney fick några animatörer en ny roll att koncentrera sig på filmernas berättelser. I ytterligare ett steg mot att samla all talang inom animationsfältet, lockade Disney över Ted Sears från Fleischer Studios med ett erbjudande att bli chef över avdelningen. Disney Studios var fortfarande en öppen arbetsplats där alla fick läsa alla manus och man fick bonusar för påhittade skämt eller idéer som var användbara. Men en ny fokus på filmernas berättelser innebar att Walt Disney stärkte kontrollen över studion och filmernas kvalitet, samtidigt som han säkrade studions överlevnad och status.

Disney var dessutom den första att låta göra storyboards av hela filmerna – inte bara vissa moment, som man hade gjort tidigare. Webb Smith sattes på att producera storyboards – en procedur som idag är en naturlig del av all filmproduktion, men som då var revolutionär. Man kunde planera filmerna ner till minsta sekund. Berättelserna tecknades i små expressiva bilder på lappar som placerades i sekvens, så att man kunde se filmerna i sin helhet på en vägg, där man kunde arrangera om sekvenserna, eller tänka ut nya skämt, eller se var berättelsen behövde boostas – innan man tecknade en enda cell. Genom att alla inblandade fick se hela storyn framför sig, kunde hela teamet kring en film koordinera arbetet mot ett gemensamt mål. Walt Disney blev dessutom känd för att kunna läsa av en storyboard och se var man behövde göra justeringar.

Tack vare sin story department och sina storyboards blev Disneys filmer i början av 1930-talet referenspunkten som alla såg upp till. Som Leonard Maltin skriver i sin Of Mice and Magic:

Disney’s cartoons had a beginning, a middle, and an end, at a time when other studios were just trying to find a way to fill six minutes.

Förändringen gick inte över en natt, utan kom gradvis.

The Birthday Party (1931)

I The Birthday Party överraskas Mickey av Minne och alla deras vänner. En av presenterna Mickey får är ett piano, därefter följer en musikalisk kavalkad. Inte så mycket berättelse än, alltså. Den är fint animerad, men innehåller de tidstypiska dansande och sjungande djuren, precis som tidigare.

Horace Horsecollar och Clarabelle Cow båda har blivit helt och hållet antropomorfa i The Birthday Party, som hade premiär den 7 januari 1931.

Traffic Troubles (1931)

Två månader senare, den 7 mars 1931, hade nästa Mickey-film premiär. I Traffic Troubles kör Mickey taxi och plockar upp en alltför tjock passagerare i sin väldigt uttrycksfulla bil.

Vi får se en återgång till gamla djurplågande Mickey, då han använder en gris till att pumpa ett däck som fått punktering, men annars är detta en solid film med lite mer fokus på bra gags än på sång och dans.

The Castaway (1931)

The Castaway, som hade premiär den 6 april 1931, handlar om Mickey när han är strandsatt på en öde ö. Givetvis landar en låda innehållande ett piano också på ön. Dags för lite sång och dans. Ön visar sig inte vara så öde, då Mickey får hjälp i sin varieté av mängder av olika djur.

Filmen har inget egentligt slut. Han lyckas besegra ett lejon och en krokodil, men han kommer aldrig ifrån ön.

The Moose Hunt (1931)

Den 3 maj 1931, i The Moose Hunt, får äntligen Mickey Mouse sin hund, och hunden får äntligen sitt namn, Pluto.

The Moose Hunt innehåller inga renodlade sång- och dans-nummer. Mickey är på älgjakt. Efter att först blivit misstagen för en älg och beskjuten, sniffar Pluto rätt på en sådan. Framåt slutet händer två saker som är otypiska för framtida filmer med Pluto. Dels pratar han – han säger ”A moose!” – och dels använder han sina öron för att flyga iväg med Mickey på ryggen.

The Moose Hunt är en ganska tajt film där det märks att man lagt ner ganska mycket tid för att hitta en berättelse med ett anslag, komplikationer och ett klimax. Gagsen är också väl tajmade och utförda. Disneys story department och storyboarding börjar ge utdelning.

The Delivery Boy (1931)

Men den verkliga utdelningen kom i och med The Delivery Boy, som hade premiär den 13 juni 1931.

Filmen är visserligen en sång- och dansfilm med mängder av musicerande djur, som man skulle kunna hävda att man sett många gånger förut, men den har förtjänster som vi inte har sett tidigare. För det första är animationen förstklassig, där karakteriseringarna är tydliga och filmen har fått en tydlig rytm i karaktärernas rörelser. För det andra är musiken en sammanflätad del av filmens berättelse, och inte bara en förevändning för att visa upp synkroniserat ljud. Och för det tredje bygger filmen mot ett musikaliskt och berättarmässigt crescendo. Musiken hjälper berättelsen och berättelsen blir bättre med hjälp av musiken. Mickey Mouse har nått en ny nivå.

Mickey Steps Out (1931)

Mickey Steps Out, som hade premiär den 7 juli 1931, inleds med att Mickey gör sig i ordning för en dejt.

Pluto blir i Mickey Steps Out en drivande karaktär, näst intill en antagonist. Hunden sätter käppar i hjulen och orsakar hinder för Mickey och Minne när de försöker sjunga, spela och dansa. Även den här filmen bygger mot ett crescendo då Pluto jagar Minnies katt in i en kamin som rasar samman och det efterföljande molnet av sot förvandlar alla inblandade till blackface-karaktärer. Pluto understryker detta genom att för andra gången tala: ”Mammy!” – med en tydlig referens till Al Jolsons blackface-karaktär i The Jazz Singer (1927).

Så, under första halvan av 1931 utvecklas Mickey Mouse-filmerna, från sång- och dansfilmer där ofta slumpmässiga saker händer, till sång- och dansfilmer med tydliga idéer och där berättelserna har anslag, komplikationer och klimax.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nystarter och återkomster – del 4 – Terry

Schismen mellan Amadee J Van Beuren och Paul Terry efter 1928 års Dinner Time, ledde inte bara till att Van Beuren bildade en egen animationsstudio – det gjorde Paul Terry också.

TerryToons

Paul Terry var den animerade kortfilmens verklige veteran. Han hade blivit intresserad av animerad film efter att ha sett Gertie the Dinosaur (1914) som kan vara den första riktiga animerade filmen någonsin. Medan Terry arbetade som journalist, finansierade och animerade han sin första film, Little Herman (1915), som han dessutom lyckades sälja till Thanhouser Film Corporation för distribution.

1916 började Terry arbeta hos JR Bray Studios där han hittade på karaktären Farmer Al Falfa som skulle följa honom genom hans karriär. Året därpå bildade Terry en egen animationsstudio, Paul Terry Productions, men företaget lades i träda när Terry åkte över till Europa för att delta i Första världskriget.

Tillbaka efter kriget gick Terry samman med Amadee J Van Beuren och grundlade Fables Studios där de under de kommande åtta åren producerade över 300 filmer om både Aesops fabler och Farmer Al Falfa, ibland samtidigt. Fram tills att de började bråka över Dinner Time. När de gick skilda vägar, behöll Van Beuren rättigheterna till Aesop’s Fables, medan Terry behöll rättigheterna till karaktären Farmer Al Falfa.

TerryToons, som blev namnet på animationsstudion, levde efter Terrys motto:

Disney is the Tiffany’s in this business, and I am the Woolworth’s.

Animerade kortfilmer, menade Terry, var inte exklusiva eller konstnärliga, de var en produkt som skulle krängas så fort och billigt som möjligt. Medan Disney kunde ha sex olika avdelningar som parallellt utvecklade filmer och som kunde ägna upp till åtta veckor åt varje film, så levererade TerryToons en animerad kortfilm varannan vecka – från en studio som hade en femtedel av Disneys personalstyrka.

Filmerna som producerades hos TerryToons höll givetvis låg kvalitet på grund av produktionstakten. De kom att likna Aesop’s Fables, till en början, med nya karaktärer i varje film men med ett par gästspel av Farmer Al Falfa. Innan varje film etablerade man en grundidé, ofta en sensmoral, och sedan började man animera. Av någon outgrundlig anledning hade alla TerryToons-filmerna som släpptes 1930 titlar med matmotiv. Den första:

Caviar (1930)

Den första filmen som TerryToons släppte hette Caviar och hade premiär den 23 februari 1930. Den visar med all önskvärd tydlighet på problemet med de tidiga filmerna från studion.

Den heter alltså Caviar, men någon kaviar finns inte någonstans i filmen. Den enda möjliga referensen är att mössen (kopior av Mickey och Minnie, givetvis) verkar vara ryska, något som musiken och dansen antyder. Ryssland och kaviar, vet ni. Handlingen är minimal och filmen innehåller flera inkonsekvenser. Den börjar på vintern någonstans i Ryssland (?) och den slutar också där, men i mitten hamnar musen på havets botten, fyller en svärdfisk med vodka (Ryssland!) och surfar sedan på fisken på de höga vågorna. På vintern? I Ryssland?

Hela filmen verkar ihopkokad på en kafferast, och med tanke på produktionstakten så kan vi nog förutsätta att så är fallet. En hel del repetitioner av gags genom filmen är också ett tecken på en alltför hög produktionshastighet, samt en snål budget. Det blir inte bättre under året.

Hot Turkey (1930)

Hot Turkey utspelar sig i Turkiet, fast med strutsar och kameler, och hade premiär den 4 maj 1930. Huvudkaraktärerna är fortfarande de två mössen som liknar Disneys skapelser.

Bully Beef (1930)

Förvånansvärt hög dödlighet i den här animerade krigsfilmen, Bully Beef, från 13 juli 1930.

Men vem kan lista ut vad den handlar om? Visst en mus och en katt hamnar på samma sida i ett krig för att de försöker imponera på en muskvinna, men sen då? Vem krigar mot vem? Båda arméerna verkar bestå av både möss och katter.

Nåja, ännu en bagatell från TerryToons.

Scotch Highball (1930)

Scotch Highball, från 16 november 1930, handlar om en hästkapplöpning i Skottland, komplett med säckpipespelande elefanter (!).

Golf Nuts (1930)

I slutet av 1930, 14 december, får Farmer Al Falfa äntligen göra sin comeback i Golf Nuts, om än i en oerhört liten roll.

Filmen handlar istället om musen som vi sett i de andra av filmerna från TerryToons, men han verkar fortfarande inte ha något namn. Han spelar golf, fuskar med antalet slag, och hamnar i en biljakt med poliser. Jakten slutar med att han åker hiss upp till himlen tillsammans med några skelett från Disneys The Skeleton Dance (1929) – seriöst, de ser kalkerade ut. När han väl hamnar i himlen stöter vi äntligen på Farmer Al Falfa, i rollen som Sankte Per, som frågar musen vad hans poäng är. Musen visar upp sitt poängkort från golfrundan, varför Sankte Per kallar honom en lögnare och skickar ner musen i helvetet via en falllucka.

TerryToons skulle aldrig bli en studio som konkurrerade med Disney, MGM eller Warner Bros – inte ens Walter Lantz eller Fleischer Studios – nej, Paul Terry brydde sig inte om det. Han brydde sig bara om att producera så många filmer som möjligt, på så kort tid som möjligt, och så billigt som möjligt. Det skulle dröja till 1940-talet innan TerryToons släppte filmer som hade något som helst konstnärligt värde eller som kan ses som marginella framgångar. Vi lär inte ägna alltför mycket tid åt TerryToons tills dess.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, TerryToons | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nystarter och återkomster – del 3 – Van Beuren

Amadee J Van Beuren hade varit producent av animerade kortfilmer sedan 1920. Hans första framgångar blev tillsammans med Paul Terry, vars idé, Aesop’s Fables, utgjorde ryggraden när de tillsammans skapade Fables Studios. De två herrarna gick skilda vägar 1928 efter Dinner Time, som var den första animerade kortfilmen med synkroniserad dialog (och som vi har sett här), troligen på grund av att Van Beuren var missnöjd med filmen och ville använda klickspår när man ljudsatte de animerade filmerna, medan Paul Terry vägrade. Van Beuren behöll rättigheterna till Aesop’s Fables, men döpte om Fables Studios till Van Beuren Studios.

Van Beuren Studios

Van Beuren var inte animatör i grunden. Han var inte ens regissör. Han var en iskall producent. För honom var konsten att göra animerade kortfilmer endast affärer, ett sätt att tjäna pengar. Han sysslade också med produktion av dokumentärer, där han skulle hitta sina största framgångar med en serie om en jägare, djursamlare och filmproducent vid namn Frank Buck. Den första filmen hette Bring ‘Em Back Alive (1932). Om detta låter bekant för medelålders läsare, så utgjorde dokumentären grunden för en TV-serie med samma namn, med Bruce Boxleitner i rollen som Frank Buck. På svenska kom serien att heta Uppdrag i Singapore och utgjorde en del av fredagsunderhållningen Razzel under dess första säsong 1983.

Som chef över animationsstudion satte Van Beuren John Foster, som hade regisserat Dinner Time och nu alltså fick möjligheten att överse produktionen av Aesop’s Fables. Ordern från Van Beuren verkar ha varit att kopiera Walt Disney så mycket som möjligt för att maximera vinsten. Ingen annan studio gick till Van Beurens längder när det gäller att plagiera Disney. Ett par exempel:

Circus Capers (1930)

Circus Capers hade premiär 28 september 1930 och innehåller två karaktärer som är karbonkopior av Mickey och Minnie Mouse, i princip ner till minsta detalj. Varken berättelsen, animationen eller musiken når upp till Disneys höjder, men Van Beuren Studios gör ett (o)ärligt försök att kopiera Disneys framgångar.

The Office Boy (1930)

I The Office Boy, som hade premiär 23 november 1930, är likheterna med Mickey och Minnie om möjligt ännu större.

1931 stämde Disney Van Beuren för de här uppenbara plagiaten, så det får vi anledning att återkomma till.

Van Beuren Studios gjorde försök att vara originella också. Tyvärr föll det inte så väl ut, i alla fall med nutida ögon sett.

Dixie Days (1930)

Dixie Days kan vara den mest rasistiska animerade kortfilmen genom alla tider.

Inte nog med att den innehåller karikatyrer och nedvärderande stereotyper av svarta amerikaner, den innehåller också en slavauktion – för nöjes skull. De kedjade slavarna som ska säljas, sjunger glatt på väg till auktionen. När ett par slavar flyr, skickas hundarna efter dem, vilket föranleder ett nytt litet sång- och dansnummer.

Visserligen bestod animationsindustrin nästan uteslutande av vita män; och visserligen var rasismen utbredd och delvis lagstadgad i Södern vid den här tiden; och visserligen avbildades afroamerikaner överväldigande ofta som lata, shufflande, vattenmelonätande Uncle Toms, Pickaninnies och Jim Crows – det har vi redan sett, och kommer att få se igen – men Dixie Days tar det till en ny nivå. Filmen är kanske inte unik i sin rasism, men den innehåller så mycket av den, att den står i en klass för sig själv. Vi ställer den där borta. Långt där borta. Och glömmer den ett tag.

Det mesta av Van Beuren Studios produktion var inte rasistiskt, men kvaliteten är genomgående ganska medioker. De försöker konkurrera med Disney, Fleischer och Schlesinger, utan att ha talangen eller viljan. Van Beuren själv verkar inte ha varit särskilt intresserad av kvalitetsprodukter. Han nöjde sig med att kopiera Disney och tjäna pengar på det. Tills Disney röt till, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nystarter och återkomster – del 2 – Mintz

Charles Mintz borde varit mer framgångsrik än han var. Han hade rättigheterna till flera välkända karaktärer, han hade tagit kontrollen över sin frus animationsstudio och han hade de skrupelfria affärsstrategier som krävdes för att klara sig väl i filmindustrin. Men det ville sig aldrig.

Winkler Pictures / Mintz Studio

Winkler Pictures var en animationsstudio som hade skötts av Margaret J Winkler, den främsta kvinnan inom animationsindustrin, någonsin. Winkler hade börjat hos Warner Bros, bland annat med att distribuera filmer om Mutt and Jeff (Storklas och Lillklas). Hon hade hjälpt bröderna Fleischer starta Red Seal Pictures, och distribuerade deras filmer. Hon hjälpte Walt Disney få sin start med Alice-filmerna och senare Oswald the Lucky Rabbit. Vid det laget hade hon dock gift sig med Charles Mintz och när de fick sitt första barn, trädde Margaret Winkler tillbaka till förmån för sin man, som prompt tog över Winkler Pictures. Bolaget skulle senare döpas om till Mintz Studio.

Mintz tog över Oswald och alla Disneys animatörer, utom Ub Iwerks, och började producera filmerna om Oswald själv. När Mintz sedan förlorade Oswald till Universal Pictures och Walter Lantz 1929, kunde Mintz fokusera på en figur vid namn Krazy Kat.

Krazy Kat hade varit en framgångsrik karaktär i dagstidningarnas seriesektioner sedan 1913, och var skapad av George Herriman. Dagsstrippen var ofta surrealistisk och humorn var väldigt offbeat. I serien har Krazy inget kön, hen refereras till som både hon och han. Krazy är tillgiven och kärleksfull mot en mus vid namn Ignatz, men Ignatz försöker hela tiden kasta tegelstenar i Krazys huvud, något Krazy givetvis tolkar som kärleksförklaringar.

Redan 1916-1917 blev Krazy Kat stjärna i 26 animerade stumfilmer av International Film Service, en animationsstudio som var specifikt inrättad för att göra filmer av dagsstrippar som ägdes av William Randolph Hearsts tidningar. 1920-1921 gjorde Bray Productions ytterligare 10 filmer. I de första animerade inkarnationerna höll sig karaktärer och humor nära dagsstrippens originella stil. Här är ett exempel från 1916, givetvis med en tegelstenskastning:

1925 hamnade rättigheterna hos Winkler Pictures, som med hjälp av animatören och regissören Bill Nolan rundade av den spetsiga humorn och gjorde Krazy till en definitiv hankatt. När två andra regissörer tog över Krazy Kat-filmerna hos Winkler, Ben Harrison och Manny Gould, fortsatte filmserien att bli allt mer medioker.

När Mintz tog över Winkler Pictures, bytte studion namn till Mintz Studio och han skaffade ett distributionsavtal med Columbia Pictures. Detta var 1929, då den animerade ljudfilmen hade slagit igenom stort, och även Krazy Kat fick nu ljud. Förödande, skulle det visa sig. Krazy blev nämligen ytterligare ett sjungande och dansande djur som helt dominerade de animerade filmerna vid den här tiden. Han fick till och med en lookalike-flickvän och en hund – allt för att efterlikna Mickey Mouse, så mycket som möjligt.

The Band Master (1930)

Det Mintz och hans regissörer gjort är att de tagit bort allt som gjorde Krazy Kat originell – humorn, surrealismen och karaktärerna – och strömlinjeformat honom bortom all igenkänning. Mintz fortsatte att producera filmer om Krazy Kat fram till 1939, men här kommer vi bara träffa dem sporadiskt.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Winkler Pictures | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Nystarter och återkomster – del 1 – Iwerks

Walt Disney Studios var väl etablerade 1930, giganter inom sitt område, egentligen. Fleischer Studios var deras största konkurrenter. Nya, större, aktörer var Walter Lantz Productions och Warner Bros Cartoons. Utöver de fyra stora, fanns det mindre animationsstudios som antingen fortsatte göra filmer under 1930, eller som etablerade sig under det året.

Iwerks Studio

I början av 1930 slutade Ub Iwerks på Walt Disney Studios och tillsammans med en annan Disney-defektor, Carl Stalling, startades Iwerks Studio. Walt Disney hade behållit rättigheterna till deras gemensamma skapelser, Mickey Mouse (Iwerks) och Silly Symphonies (Stalling), så de båda männen fick börja från scratch. Resultatet blev en groda – Flip the Frog.

Pat Powers, en skrupelfri affärsman (som vi träffat här och här), hade lockat Iwerks med högre lön och en egen studio. Iwerks anställde en liten grupp och satte igång med att producera filmer.

Fiddlesticks (1930)

Fiddlesticks var den första fristående animerade kortfilmen med både ljud och färg, två år före Disneys första färgfilm. Den producerades med en teknik som kallades two-color Technicolor, där man använde två svart-vita kameror, den ena med ett rött filter, den andra med ett grönt. Resultatet blev färgfilm med ganska dämpade färger:

Fiddlesticks distribuerades av Celebrity Pictures (Pat Powers bolag) tillsammans med The King of Jazz i august 1930, vilket är lite märkligt. The King of Jazz innehåller en kort animerad sekvens, i färg och ljud, av Walter Lantz (som ni kan läsa om här). Två konkurrerande animatörer visade alltså upp sina animerade ljud- och färg-filmer samtidigt.

Iwerks film är egentligen samma sång- och dans-film som han gjort under Disney så många gånger förr. Ingen dialog alls.

Mortimer vs. Mickey

Halvvägs in i Fiddlesticks dyker en mus upp och spelar fela. Han är misstänkt lik Mortimer Mouse – prototypen till Mickey Mouse innan han genomgick en designförändring och ett namnbyte. Antagligen valde Iwerks att använda Mortimers design för att kringgå upphovsrätten, men kängan mot Iwerks tidigare arbetsgivare är tydlig.

Iwerks gjorde ytterligare en film där Flip the Frog är tydligt lik en groda – Puddle Pranks – men Pat Powers var inte nöjd. Han tvingade Iwerks att designa om Flip till att bli mindre grodlik och mer antropomorf. Med hjälp av de följande filmerna, med den omdesignade Flip the Frog, lyckades Powers sluta ett distributionsavtal med MGM, en av Hollywoods största filmstudios.

Ub Iwerks visste allt man kunde veta om animation, men han saknade helt Disneys känsla för berättelser och Fleischers känsla för komedi. Filmerna om Flip the Frog är animerade musikaler helt utan engagerande berättelser och roliga gags. Iwerks verkade inte alls intresserad av att utveckla de här förmågorna heller, han var mest upptagen med att försöka fylla kvoten och möta sina deadlines.

Tack vare distributionsavtalet med MGM lyckades dock Iwerks förstärka sin animationsstudio med personal. Först lockade han över Carl Stalling från Disney, sedan ett par animatörer från Fleischer Studios – Grim Natwick, och lite senare Rudy Zamora och Al Eugster – men han lockade också nykomlingar. Det största klippet var när han anställde en viss Charles ”Chuck” Jones, som fick sitt första animationsjobb hos Iwerks: att tvätta animationsceller.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Iwerks Studio | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar