Vampyrerna på Universal

Under andra halvan av 1930 arbetade Walter Lantz med att göra billiga animerade filmer med Oswald the Lucky Rabbit åt Universal Pictures. Samtidigt inledde Universal sin gyllene era med monsterfilmer med att spela in, inte en, utan två, versioner av Dracula.

Universal hade redan gjort ett par monsterfilmer: The Hunchback of Notre Dame (1923) och The Phantom of the Opera (1925). Den senare släpptes dessutom i en ljudversion 1930, men det var ingen riktig ljudfilm, det var bara en stumfilm med ny synkroniserad musik. Biopubliken hade tröttnat på i efterhand ljudsatta stumfilmer. De ville ha riktiga ljudfilmer, med synkroniserad dialog.

Romanen Dracula, skriven av Bram Stoker 1897, hade filmatiserats en gång tidigare. 1922 hade den tyske expressionisten F.W. Murnau gjort Nosferatu, en av de första vampyrfilmerna och ett obestridligt mästerverk. Efter premiären stämde Stokers änka Murnau för brott mot upphovsrätten, och vann. I praktiken skulle alla kopior av Nosferatu förstöras, vilket, tack och lov, aldrig skedde. Men Universals studioboss, Carl Laemmle, var väldigt noggrann med att säkra rättigheterna till romanen när han 1930 planerade att filmatisera den som en stor spektakelfilm.

Suget efter ljudfilmer var stort, både i USA och internationellt, men ett problem som hade uppstått var språket. Stumfilmerna kunde lätt översättas till andra språk, men samma sak gällde inte för talad dialog i ljudfilmerna. Istället blev det vanligt att man spelade in filmerna på flera språk för att göra filmerna tillgängliga på så många marknader som möjligt. Oliver Hardy och Stan Laurel (Helan och Halvan) gjorde, exempelvis, flera filmer på flera språk – förutom engelska, fick de göra filmer på spanska och tyska. Varken Hardy eller Laurel kunde spanska och tyska, så de använde skyltar med dialogen utskriven fonetiskt vid inspelningarna.

Multiple-language version (MLV) kom det att kallas. USA var inte ensamt om att producera filmer på det här viset. Även franska, tyska och spanska filmer gjordes på andra språk än det egna. Det vanligaste var att man lät originalskådespelarna spela in scenerna i olika språkversioner. Laurel & Hardy-filmerna hade förstås varit omöjliga att göra med andra skådespelare, eftersom namnen i sig var det som drog folk till biograferna, men i vissa produktioner använde man andra skådespelare i de andra språkversionerna.

Så blev fallet när Universal filmatiserade Dracula. På dagarna (7-19) spelade man in Dracula (1931), efter ett engelskt manus, med Bela Lugosi i titelrollen och i regi av Tod Browning. På nätterna (19-7) spelade man in Drácula (1931), efter ett manus översatt till spanska, med Carlos Villarías i titelrollen och i regi av George Melford. Man filmade båda filmerna i samma studio, i samma kulisser och med samma rekvisita – bara i olika skift. Filmerna spelades in mellan den 29 september och 15 november 1930, och hade premiär i februari 1931 (den engelska versionen i USA) och mars, april och maj 1931 (den spanska versionen på Kuba, i Spanien, respektive i Mexiko).

Det fanns fler vampyrer på Universals studioområde, hösten 1930. Walter Lantz arbetade ofta nätter. Därför är det inte orimligt att anta att han regisserade flera animerade kortfilmer på samma studioområde samtidigt som den spanskspråkiga versionen av Dracula spelades in. En del animatörer (bl.a. Tex Avery) arbetade kanske på dagarna, då den engelskspråkiga versionen spelades in, men arbetet på animationsstudion styrdes av den nattarbetande Lantz. Bill Nolan, Lantz huvudanimatör, var så produktiv att han verkar ha arbetat dygnet runt.

Oavsett tid på dygnet, fortsatt Lantz göra Oswald-filmer. Vi har sett ett lyckat fall då Oswald interagerar med en annan av Universals karaktärer, då han träffar the Phantom i Spooks (1930), men vanligtvis fick kaninen testa på olika yrken, eller resa till exotiska platser. Lantz Oswald-produkt var av väldigt varierande kvalitet. Universal hade lagt en enorm tidspress på animationsstudion, som var tvungen att klämma ut en animerad kortfilm varannan vecka, vilket betyder att hela filmserien är något av ett hastverk. Men några höjdpunkter producerades under 1930 års senare halva:

The Detective (1930)

The Detective inleds med ett brott. En fågel tar en mask från dess barnvagn. Maskmamman skjuter då en pil mot fågeln och dödar den. Oswald kommer lekande med en pilbåge och upptäcker den döda fågeln, och i precis det ögonblicket dyker titelns detektiv upp och anklagar Oswald för att ha dödat fågeln. Resten av filmen utspelar sig under en rättgång och innehåller ett sång- och dansnummer som klimax. Den hade premiär den 22 september 1930.

The Navy (1930)

I The Navy är Oswald, föga förvånande, sjöman. När han sjunger en serenad för sin kvinna inleder han en duett, först genom att ta på sig ett plommonstop för att sjunga mansrösten, sedan en solhatt för att sjunga kvinnorösten. När båda rösterna ska sjunga samtidigt, delar sig Oswalds ansikte i två – två munnar som sjunger två olika stämmor. Bill Nolan, animatören, var övertygad om att inom animation kan man göra vad som helst, kropparna kan göra vad som helst. I The Navy får vi se ett tydligt exempel på det.

Africa (1930)

I Africa reser Oswald till Egypten. Filmen är mest känd för att Oswalds signaturmelodi hörs för första gången. Han sjunger den själv, halvvägs genom filmen.

Alaska (1930)

I Alaska sjungs Oswalds signaturmelodi under de inledande titlarna. I övrigt är filmen fylld med ganska tydliga Disney-kalkeringar och är bara ett långt sång- och dansnummer med kända melodier.

Mars (1930)

I Mars får Bill Nolans fantasi fritt spelrum. Oswald sparkas, bokstavligen, till planeten Mars, och där träffar han på mängder av varelser som alla, givetvis, spelar musik.

Animationen i Oswald-filmerna är verkligen en klass för sig. Inte första klass, kanske, men det finns inga andra filmer som liknar dem. Det finns ett slags stream-of-consciousness-anarki i dem som kan ha att göra med att många av Lantz filmer gjordes hastigt på ett tajt schema, men också kanske på grund av att de ofta animerades på nätterna.

Under hösten 1930 fanns det inte bara två vampyrer på Universals studioområde – Dracula och Drácula – det fanns en hel nattarbetande animationsstudio ledd av en alldeles egen vampyr: Walter Lantz.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey hittar rätt

Sommaren 1930 markerade två-års-jubileet sedan Mickey Mouses födelse. Walt Disneys studio hade växt till över 30 personer, vars talanger och specialiseringar var spridda inom många olika fält. Animerade ljudfilmer var dessutom dyra och komplicerade att producera. De krävde kompositörer, ljudeffekter och dialoger, samt synkronisering av alltsammans. Samtidigt befann sig Mickey Mouse i helt andra händer än de som skapade honom. Walt Disney hade tagit det mer övergripande ansvaret som producent och från juli 1930 fick Burt Gillett ensamt ansvar att regissera filmerna om den numera berömde musen.

The Shindig (1930)

The Shindig animerades av Ben Sharpsteen och Dick Lundy. Den senare hade börjat hos Disney 1929, först som inker (”bläckare”), senare som inbetweener – en person som ritar bilderna mellan olika poser. 1930 hade Lundy blivit animatör. Om några år skulle han vara en av skaparna till Donald Duck.

The Shindig liknar alla andra Mickey Mouse-musikaler. Mickey och Minnie spelar och sjunger tillsammans med mer eller mindre antropomorfa djur. Clarabelle Cow och Horace Horsecollar har blivit nästan helt antropomorfa, vilket är tur, eftersom Mickey Mouse är lika intetsägande som tidigare. Det är sidokaraktärerna som står för humorn och gagsen.

Även om Disneys filmer är något tamare än, exempelvis, Looney Tunes och bröderna Fleischer, så finns det några mer vågade referenser här. Tidigt i The Shindig hittar vi Clarabelle, naken i sängen läsandes Three Weeks, en erotisk roman från 1907 av Elinor Glyn. Hennes fantasier avbryts av Horace, som har dykt upp för att ta Clarabelle till festen.

The Shindig hade premiär den 11 juli 1930.

The Chain Gang (1930)

The Chain Gang, som hade premiär 18 augusti 1930, börjar med att Mickey Mouse sitter i fängelse, oklart varför.

Fångarna i filmen är, trots sin situation, lika glada som i andra Mickey Mouse-filmer. Det sjungs och spelas, precis som vanligt, och någon direkt handling har filmen inte. Ja, inte förrän två minuter från slutet, då Pete anordnar en storflykt från fängelset. De Pete-liknande fångvaktarna inleder en skottlossning och i tumultet som uppstår flyr Mickey också. Han jagas av blodhundar, som skulle kunna ses som prototyper till Pluto.

Animationen verkar vara gjord av de flesta som arbetade på Walt Disney Studios. Förutom Les Clark, Ben Sharpsteen, Jack King, Dick Lundy, Tom Palmer, Norm Ferguson och Wilfred Jackson, animerades The Chain Gang av Johnny Cannon, Jack Cutting, Dave Hand och Charlie Byrne. Resultatet av så många kockar på soppan gör att animationen blir lite märklig emellanåt. I vissa fall stiliserad och enkel, i andra fall underligt detaljerad och inkonsekvent.

The Gorilla Mystery (1930)

The Gorilla Mystery är kanske den första Mickey-filmen som har en riktig berättelse, med ett anslag, stegrande komplikationer och ett klimax. Även om den har lika många animatörer som förra filmen, så är den mer konsekvent animerad och resultatet blir en tajt, sammanhållen film med flera goda kvaliteter.

Ett av problemen Mickey Mouse hade råkat ut 1930 för var hans berömmelse. Det är ett uråldrigt problem – om ingen vet vem du är, kan du göra vad som helst, men om alla vet vem du är, kan du inte göra något. På grund av berömmelsen hade klagomålen börjat strömma in och censuren hade börjat reagera. Musen kunde inte längre dricka, röka, plåga djur, och annat som han hade gjort i de tidigare filmerna. Problemet förstärktes av att Mickey Mouse inte hade någon riktig karaktär – han var bara ännu ett roligt animerat djur som inte skilde sig nämnvärt från andra roliga animerade djur (Bosko, Bimbo, Felix the Cat, osv).

Walt Disney hade två lösningar på problemet: den första var att förstora sidokaraktärernas roller (Minnie, Clarabelle, Horace, Pete) för att skapa dynamik och konflikter i filmerna; den andra var att skapa en story- och gags-avdelning på studion, för att filmerna inte skulle stagnera i musikal-träsket.

I The Gorilla Mystery ser vi Disneys förändrade fokus. Filmen inleds med att Mickey läser om att en gorilla rymt från zoo. Han ringer Minnie för att varna henne. Hon lugnar honom genom att inleda en duett över telefonen, men den avbryts av att gorillan dyker upp hos Minnie. Mickey rusar dit och letar igenom huset efter dem, och vi får se ett av de första exemplen på gagset med många dörrar: Mickey öppnar en dörr för att leta efter Minnie och gorillan. Gorillan och Minnie dyker upp ur en andra dörr och går in i en tredje. Mickey öppnar då den tredje dörren, men gorillan och Minnie dyker då upp ur den första dörren och går in i en fjärde. Och så vidare. På 60-talet använde TV-serien Scooby-Doo dörr-gagset i nästan varje avsnitt, så gagset kom att heta Scooby-Doo Doors, men här har vi alltså fått se ett tidigt exempel.

Mickey hör plötsligt vad han tror är Minnies röst ropa på hjälp bakom en dörr. När han öppnar den visar det sig vara en störig papegoja. Mickey kastar en bok mot papegojan. Det kan vara samma papegoja som han kastar en potatis mot i Steamboat Willie (1928).

När Mickey slutligen hittar Minnie, bunden vid en stol med munkavle (hur nu en gorilla lyckas med det), trängs han in ett hörn av gorillan. Mickey riktar en revolver mot gorillan och säger ”Bring her back, Mr. Ingagi” – en helt obegriplig replik för dagens publik. Det är en referens till en film som kommit ut tidigare under året, Ingagi (1930), och som hade blivit en publiksuccé. I den filmen är ordet ingagi ett afrikanskt ord för gorilla (det är det inte). Ingagi ansågs länge vara en förlorad film, men 2016 kunde man bekräfta att filmen fanns i Library of Congress arkiv, tyvärr utan ljudspåret.

The Gorilla Mystery slutar med att Mickey frigör Minnie och att de med gemensamma krafter fäller och binder gorillan. Filmen innehåller alltså en tydlig berättelse med en engagerande inledning, stegrande spänning, ett tydligt klimax och en upplösning.

The Picnic (1930)

Trots att The Picnic har ett överlångt musikalnummer, så märks Disneys nya fokus på berättelser här också. Dessutom får Mickey Mouse äntligen sin hund, Pluto – även om han heter Rover här och faktiskt är Minnies från början.

The Picnic, som hade premiär den 23 oktober 1930, innebär att den första karaktären som senare kommer att få en egen filmserie nu är introducerad.

Pioneer Days (1930)

Pioneer Days hade premiär den 5 december 1930 och är i stort sett ännu ett stort sång- och dansnummer, men framåt slutet stegras spänningen snabbt. Filmen inleds med Mickey och Minnie i spetsen för ett vagntåg med nybyggare på väg västerut.

Mickey och Minnie sjunger och dansar sig igenom första halvan av filmen, därefter anfalls vagntåget av ondskefulla indianer. En minnesvärd sekvens är när Mickey slåss med en indian där Minnie hjälper Mickey ur knipan med hjälp av glödande kol ner i indianens byxor.

Av otydliga anledningar har slutet i flera tidiga versioner av Pioneer Days på VHS, laserdisc och TV censurerats. Indianerna skräms bort av Mickey och Minnie som låtsas vara ett helt kavalleriregemente. Varför det skulle vara mer skrämmande, eller mer stereotypt än, exempelvis, skalperingen som sker strax före slutet, är högst oklart. DVD-utgåvan har dock återinsatt slutet.

Pioneer Days var den sista Mickey Mouse-filmen år 1930. Tidigt 1931 skulle Disney inrätta en hel avdelning vars enda syfte var att arbeta med berättelserna och gagsen. Disney kom att vara pionjär (pioneer) vad gäller storyboarding och planering av filmerna, innan de animerades och ljudsattes. Snart var det slut på de renodlade sång- och dansfilmerna. Tack och lov.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko inleder Looney Tunes

Baserat på en fem minuters pilotfilm helt utan musik, bara dialog, där en riktig person pratar med sin tecknade karaktär, valde en av Hollywoods mest framgångsrika filmstudios att satsa på animation. Ett lyckokast, minst sagt.

Skaparna till figuren Bosko var redan berömda och erfarna. Hugh Harman och Rudolf Ising hade arbetat hos Walt Disney med både Alice-filmerna och Oswald the Lucky Rabbit. När Charles Mintz tog över rättigheterna till Oswald och de flesta animatörerna från Disney, så producerade Harman och Ising Oswald-filmerna åt Winkler Pictures. När det stod klart att Mintz skulle förlora rättigheterna till Universal, skrapade Harman och Ising ihop pengar till en egen pilot-film. Resultatet blev Bosko the Talk-Ink Kid (se här), och baserat på den lyckades Leon Schlesinger övertala Warner Bros att distribuera en serie filmer om Bosko via Leon Schelsinger Productions. Våren 1930 drog serien igång.

Sinkin’ in the Bathtub (1930)

Sinkin’ in the Bathtub, som hade premiär 19 april 1930, var nog ingen besvikelse för Warner Bros. De fick Bosko, som likt Mickey Mouse, spelade musik på allt som var tillgängligt, och precis som Mickey hade sin Minnie, hade Bosko sin Honey. Warner fick en serie animerade filmer som kunde konkurrera med Disney på Disneys spelplan. De fick, å andra sidan, inte det de egentligen köpte. I piloten spelar Bosko visserligen lite musik, men tyngdpunkten i Bosko the Talk-Ink Kid är dialog. De som förväntade sig animerade filmer där karaktärerna huvudsakligen pratar med varandra, blev besvikna. Istället fick Warner Bros en Mickey Mouse-kopia i en serie filmer som tog namnet som en omskrivning av Silly Symphonies: Looney Tunes.

Det som däremot är närvarande i Sinkin’ in the Bathtub, är den lite mer anarkistiska animationen och den något skarpare humorn, som senare kom att bli Looney Tunes signum. Vid ett tillfälle i filmen snubblar Bosko och faller bokstavligen i bitar, ett tiotal små Boskos, som efter några ögonblick smälter samman till original-Bosko.

Filmen animerades delvis av Harman och Ising, som ännu inte hade tagit rollerna som renodlade regissörer, men filmen animerades huvudsakligen av två animatörer som hade följt med Disney från Kansas City, via Winkler Pictures, till Schlesinger: Rollin Hamilton och Isadore ”Friz” Freleng.

Musiken i filmen arrangerades av Frank Marsales, men byggde till största delen på en poplåt från tiden, Singing in the Bathtub. Marsales kom att göra största delen av kompositionerna för Harman och Ising hos Warner Bros.

Filmen avslutas med frasen som kom att bli Warner Bros-filmernas signum: ”That’s All, Folks!” Rösten gjorde av Carman ”Max” Maxwell, ännu en tidigare Disney-medarbetare från Kansas City. I piloten, Bosko the Talk-Ink Kid, är Bosko en svart kille och har en tydlig afroamerikansk dialekt med en twang från den amerikanska Södern. När Bosko dyker upp i Looney Tunes har han blivit ännu ett talande djur i en hel animationsindustri med talande djur. Vilket djur verkar emellertid vara helt obestämt. Boskos afroamerikanska Södern-dialekt är borta – förutom i ”That’s All, Folks!”

Congo Jazz (1930)

Att Bosko egentligen är en kopia av det mest framgångsrika talande djuret 1930, Mickey Mouse, blir särskilt tydligt i Congo Jazz, som hade premiär i september 1930. Än en gång görs Boskos röst av Carman Maxwell, som dessutom animerar filmen tillsammans med Paul Smith, också han en tidigare anställd hos Disney.

Bosko börjar med att jaga i djungeln, men filmen utvecklar sig till en musikal där djuren både spelas på och spelar med i låtarna. Filmen är väldigt snarlik Mickey Mouse-filmen Jungle Rhythm (1929) (se här).

Han har fått en ny röst, mer i falsett som Mickey Mouse, men Bosko säger inte särskilt mycket i den här filmen heller. Han får dock säga ”That’s All, Folks!” igen.

Hold Anything (1930)

Om man behöver fler bevis på att Harman och Ising efterhärmar Disney, kan man se Hold Anything, som hade premiär i oktober 1930. Förutom Friz Freleng, animerades filmen av Norman Blackburn, ja, ytterligare en fd Disney-animatör.

Även om Looney Tunes kopierar Disney vad gäller både huvudkaraktärer och ”handling”, så är humorn det som skiljer dem åt. Mössen i filmen är på pricken lika Mickey Mouse, men ett av mössen tappar bokstavligen huvudet, om än tillfälligt. De lite vuxnare skämten och den mer vågade humorn, skulle bli det som särskilde Looney Tunes från Disneys lite tamare filmer.

The Booze Hangs High (1930)

Att Looney Tunes är lite mer vågade blir tydligt i The Booze Hangs High, animerad av Friz Freleng och Paul Smith, premiär i november 1930. Fler byxor dras ner, fler toalettbesök görs och här dricks det dessutom sprit.

Det mest förvånande är kanske att de två grisbarnen dricker sprit utan att få bannor från sin far. Men det mest förvånande borde nog vara att sprit dricks över huvud taget. Filmen gjordes 1930 och i USA var alkohol fortfarande förbjudet.

Förbudet mot alkohol hade 1919 skrivits in i grundlagen som ett tillägg (det 18:e) och tidigt nästa år blivit en lagsamling (Volstead Act) som förbjöd tillverkning, distribution, försäljning och konsumtion av alkohol i hela USA. Det var resultatet av en flera decennier lång kamp mot alkoholkonsumtion, som ansågs vara ogudaktig. Nykterhetsrörelsen i USA var en progressiv och protestantisk rörelse, som sprang ur kampen mot slaveriet, kampen för kvinnlig rösträtt och kampen för sociala reformer. I rörelsen fanns också inslag av främlingsfientlighet och antisemitism, eftersom de största invandrargrupperna i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet – tyskar, irländare, italienare, polacker och judar – hade andra alkoholvanor än det huvudsakligen protestantiska USA. Den öppet rasistiska kristna sekten Ku Klux Klan, som hade återuppstått 1915 i samband med filmen The Birth of a Nation, var också för ett alkoholförbud.

Förbudet fungerade inte. Under hela 1920-talet ökade smugglingen. Hembränningen ökade. Svartklubbarna (speakeasies) blev fler. De kriminella som skötte den svarta marknaden på alkohol blev alltmer organiserade och gav upphov till ett gangstervälde som spände över hela kontinenten, där de köpte poliser, advokater, domare och politiker som skulle se genom fingrarna för brotten som begicks. Vanligt folk drack sprit ändå och underhållningen på svartklubbarna var storartad. När 1920-talet nådde sitt slut, flödade alkoholen lika mycket som före förbudets införande.

1929 drabbades USA av en börskrasch som kastade landet in i en djup ekonomisk depression. Arbetslösheten och misären ökade dramatiskt under några år och stora vågor av migranter från den av miljökatastrofer hårt drabbade Mellanvästern (the Dust Bowl) sökte sig till kusterna och städerna. Kåkstäder växte fram som kom att få namnet Hoovervilles, efter den dåvarande presidenten Herbert Hoover (R).

1932 valde USA en ny president, Franklin D. Roosevelt (D), och när han tillträdde lanserade han ett ekonomiskt tillväxtpaket (the New Deal) som bland annat innehöll ett avskaffande av förbudet mot alkohol. Roosevelt ansåg att ett land i depression skulle behöva en öl. Dessutom kunde alkoholen beskattas och dra in inkomster till tillväxtpaketet. I december 1933 ratificerades det 21:a tillägget till författningen, som avskaffade det 18:e tillägget. (Det 19:e tillät kvinnlig rösträtt och det 20:e handlade om datum för mandatperioder.)

1930 var alkohol alltså fortfarande förbjudet, även om det var socialt accepterat att dricka sprit, även i animerade filmer som The Booze Hangs High. där spriten bokstavligen finns i titeln. Filmens titel kommer från en låt, The Goose Hangs High, från filmen Song of the Flame, en musikal från 1930 som innehöll den första widescreen-sekevensen i färg, men den filmen anses ha gått förlorad.

Box Car Blues (1930)

Depressionen, med de åtföljande migrationsvågorna från Mellanvästern, var ett motiv i nästa Looney Tunes-film, Box Car Blues, som hade premiär i december 1930. Filmen inleds med Bosko på luffen i en godsvagn tillsammans med en grisliknande karaktär.

Musiken är fortfarande i fokus och Bosko är fortfarande en intetsägande karaktär, men till skillnad från Disneys feelgood-musikaler, så finns det i Looney Tunes en svärta och en villighet att beröra ämnen som alkohol, arbetslöshet och den extrema lågkonjunkturen. Detta stämmer väl överens med Warner Bros produktion av spelfilmer. Studion blev berömd för att göra filmer som handlade om samhällets bak- och skuggsidor, och som gärna tog berättelserna direkt från tidningarnas förstasidor. Produktionen av spelfilmer under 1930-talet handlade om gangsters, privatdeckare och fallna kvinnor. De tog upp ämnen som prostitution, fängelsevistelser och gängkrig. Deras distribution av animerade kortfilmer speglade till en viss del deras produktion av ”riktiga” filmer.

Animationen i Box Car Blues sköttes av Rollin Hamilton och Carman Maxwell och känns lite slarvig, med många repetitioner av skämt och simpla bakgrunder. En del gags funkar dock ganska bra, med två höjdpunkter – när Bosko tappar huvudet och kon som trycks ihop som ett dragspel.

Trots att Looney Tunes inledningsvis försöker efterapa Disneys tyngdpunkter på musik och platta karaktärer, så verkar de hitta en egenhet – de lite svårare ämnena och de lite mer vågade gagsen. Senare under 1930-talet skulle de utveckla karaktärer som var allt annat än intetsägande – Porky Pig, Daffy Duck och Bugs Bunny.

That’s All, Folks. Eller: Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fånigt interludium

Precis som Mickey Mouse, drabbades Silly Symphonies också av att Walt Disneys två närmsta medarbetare slutade i januari 1930. Att animatören och regissören Ub Iwerks slutade, var väl ganska enkelt löst av Disney. Det fanns andra regissörer och animatörer att ta hans plats. Att kompositören Carl Stalling slutade, borde kanske varit svårare. Silly Symphonies var ju trots allt Stallings idé. Roy Disney löste emellertid det hela snabbt och enkelt, medan Walt fortfarande satt i möten med Pat Powers i New York. Han anlitade Bert Lewis.

Lewis hade skrivit musiken till Steamboat Willie (1928), innan Carl Stalling anställdes, och hade därefter hjälpt Stalling med orkestrering och dirigering. Nu fick Lewis kliva upp ett steg på karriärstegen och bli kompositör.

Cannibal Capers (1930)

Arbetet med Cannibal Capers hade knappt börjat när Ub Iwerks och Carl Stalling slutade. Burt Gillett, som redan hade regisserat ett par Mickey Mouse-filmer, satte sig i regissörsstolen, och Bert Lewis började skriva på musiken.

Filmen bör komma med en trigger-warning: Cannibal Capers är öppet rasistisk. Vid senare tillfällen kommer längre resonemang om rasismen i klassiska animerade filmer, men här räcker det nog med ett kallt konstaterande: filmen producerades i en kontext och en tidsanda då det var acceptabelt att vara nedvärderande mot svarta afrikaner.

Trots att Ub Iwerks knappt jobbade på Cannibal Capers, lider filmen av hans tendenser att göra all animation symmetriskt gungande till musiken. Först framåt slutet bryter Gillett mönstret något. Scenen med lejonet, kannibalen och skeden är ett exempel på hur gags och musik kan samspela med komisk träffsäkerhet, något Iwerks aldrig riktigt lyckades med. Samma scen visar emellertid också på att Iwerks är saknad. Om man, exempelvis, tittar på hur lejonet animeras i filmen, så ser det inte likadant ut i alla scener. Animatörerna har fått för fria händer, vilket lett till att animationen blivit inkonsekvent. Iwerks var, om inget annat, konsekvent.

Cannibal Capers hade premiär den 13 mars 1930 och animerades av Les Clark, Jack King, Ben Sharpsteen och Wilfred Jackson. Två namn var nya: David Hand, som kom att arbeta hos Disney i 14 år, regissera flera kortfilmer och blev senare den övergripande regissören till Disneys första animerade långfilm, Snow White and the Seven Dwarfs; samt Floyd Gottfredson:

Floyd Gottfredson arbetade som animatör på Cannibal Capers och ett par filmer till. Hans stora avtryck på historien blev dock som ansvarig för den dagliga seriestrippen, Mickey Mouse, som publicerades i tidningar över hela världen. Efter framgångarna med de animerade kortfilmerna, fanns det en efterfrågan på fler produkter med musens namn på. En av de första produkterna var en syndikerad seriestrip som föddes den 13 januari 1930. De inledande veckorna var seriestrippen bara en adaption av Plane Crazy, skriven av Walt Disney och tecknad av Ub Iwerks. Som hjälp hade de en ”bläckare”, Win Smith, som i maj 1930 fick ensamt ansvar för strippen, då Disney hade tagit ett mer övergripande ansvar över animationsstudion, och hade Iwerks slutat. Ensam med ansvaret att skriva, skissa och bläcka seriestrippen helt själv, sade Smith upp sig. Seriestrippen lämnades över till Floyd Gottfredson, som kom att behålla det ansvaret i 45 år, fram till 1975, då han gick i pension. Året därpå lades den dagliga Mickey Mouse-serien ner. Gottfredson blev för Mickey Mouse, vad Carl Barks senare skulle bli för Donald Duck.

Frolicking Fish (1930)

Frolicking Fish, som hade premiär den 8 maj 1930, regisserades av Burt Gillett och innehöll musik av Bert Lewis. Även den här filmen lider av det symmetriska, rytmiska Iwerks-gungandet.

En av animatörerna på Frolicking Fish hette Norman Ferguson. Han lade grunden för det som inom animation heter overlapping action – att en karaktärs olika kroppsdelar rör sig med olika hastigheter, eller att hela kroppen inte rör sig samtidigt. Det vill säga: Att de animerade karaktärerna och deras kläder, hår, etc, följer fysikens lagar. I scenen med de tre dansande fiskarna, ca 2 minuter in i filmen, kan man se de inledande försöken till overlapping action.

Arctic Antics (1930)

Arctic Antics var den sista filmen som Ub Iwerks regisserade och hade premiär 5 juni 1930, drygt fyra månader efter Iwerks hade slutat hos Disney. Musiken var dock av Bert Lewis.

Vi kan kanske här bortse ifrån att pingviner dansar sida vid sida med isbjörnar. Det spelar ingen roll. Filmen lider av Iwerks. Djur dansar symmetriskt och när de inte dansar, gungar de i takt. Disneys animerade kortfilmer kom inte att lida av att Iwerks slutade, snarare tvärtom. Disney hade vi det här laget, i mitten av 1930, börjat inse den animerade filmens potential. Den behöver inte användas för att bara göra musikaliska nummer, den kan användas för att berätta berättelser med anslag, komplikationer och klimax.

Midnight in a Toy Shop (1930)

Wilfred Jackson hade regisserat en Mickey Mouse-film tidigare, Mickey’s Follies (se här), men i och med Midnight in a Toy Shop fick han möjligheten att regissera Silly Symphonies. Den hade premiär den 3 juli 1930 och har, till skillnad från tidigare Iwerks-influerade filmer, en början, en mitt och ett slut.

Filmen handlar om en spindel som tar sig in i en leksaksaffär där leksakerna blir levande efter midnatt. Här kan man se influenser på framtida filmer, framför allt Silly Symphonin Santa’s Workshop (1932, också den regisserad av Jackson), som visas varje Julafton vid 15-tiden. Exempelvis dockan som säger ”mama” och pickaninnyn som säger ”mammy” dyker upp i båda filmerna.

Filmen har ett definitivt klimax, då spindeln råkar välta ner ett ljus i en låda med fyrverkerier.

Night (1930)

Night representerar det egentliga slutet på en tidigare era hos Walt Disney Studios, den var nämligen den sista animerade kortfilmen som regisserades av Walt Disney själv. Den hade premiär den 31 juli 1930.

Filmen har kanske lite fler gags än en vanlig Silly Symphony, men lider fortfarande av att inte ha någon direkt berättelse. Night är ett koncept, precis som de fyra årstiderna. De mer strukturerade berättelserna inom ramen för Silly Symphonies skulle komma, och bli framgångsrika. Väldigt framgångsrika.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

I kaninens spår

Walter Lantz vann möjligheten att leda Universal Pictures nya animationsstudio i ett parti poker mot Universals chef, Carl Laemmle. Det första filmbolaget att skapa en egen animationsstudio, lämnade över produktionen till en 30-åring.

Lantz ärvde då nästan alla animatörer från sin tid hos Charles Mintzs Winkler Pictures, som tidigare hade producerat filmer för distribution hos Universal. Rollin Hamilton, Tom Palmer och, framför allt, Bill Nolan följde med till det nya produktionsbolaget. Med följde också en ganska ny ”bläckare” som 1930 tog karriärsteget uppåt till animatör, Fred ”Tex” Avery.

De tidiga Walter Lantz-filmerna är av högst varierande kvalitet. Lantz hade kontrakt på att klämma ut en Oswald-film varannan vecka, vilket egentligen omöjliggör kvalitet. Men några höjdpunkter bör vi ta upp.

Broadway Folly (1930)

För att vara en film om Oswald the Lucky Rabbit, så handlar Broadway Folly väldigt lite om Oswald. Och för att vara en film med sjungande djur, så sjungs det väldigt lite. Allt sker väldigt långsamt och tajmingen är inte den bästa, men ett par gags är ganska roliga, framför allt det stående med vargungen som letar efter sin pappa överallt med ”Is my father in there?”

Broadway Folly hade premiär den 3 mars 1930. I de tidiga Oswald-filmerna, som den här, gjordes rösten till Oswald av Walter Lantz själv, alternativt av Bill Nolan. Det verkade inte spela så stor roll. Filmen ansågs försvunnen under många år, innan den dök upp 2010.

The Hash Shop (1930)

The Hash Shop hade premiär den 12 april 1930. Bill Nolan känner här väldigt stor frihet vad gäller animationen – kroppar kan göra precis vad som helst. Filmens klimax är när en flodhäst säger till Oswald att han är hungrig nog att äta en häst. Oswald, service-minded, producerar en häst vid flodhästens bord. Flodhästen trycker ner hästen i Oswalds hals, varvid Oswald får en hästs form.

Oswald-filmerna är tidigt mer beroende av dialog än musik. I The Hash Shop gjordes rösten till Oswald av en ganska nybliven barnstjärna: Mickey Rooney. Som sjuåring hade Rooney slagit igenom i en serie filmer om Mickey McGuire, 78 stycken hann det bli mellan 1927 och 1936, och som tioåring fick han jobb som rösten till Oswald the Lucky Rabbit. Rooney kom senare att bli Hollywoods största publikdragare i en filmserie om Andy Hardy, 14 filmer mellan 1937 och 1946. I samband med att han slog igenom som Andy Hardy, gjorde han en biroll i Boys Town, som vann honom en särskild Academy Juvenile Award, en bokstavligt talat mindre Oscar för skådespelare under 18. Han var en aktiv skådespelare fram till sin död 2014, 94 år gammal, och har setts i hundratals filmer och TV-serier.

Hell’s Heels (1930)

Hell’s Heels är en parodi på filmen Hell’s Heroes (1929), regisserad av William Wyler, som senare i sin karriär skulle regissera Roman Holiday (1953), Ben-Hur (1959) och Funny Girl (1968). Hell’s Heroes är en västernfilm som handlar om tre bankrånare som under sin flykt tvingas ta hand om ett spädbarn. John Ford skulle senare göra om filmen med John Wayne i 3 Godfathers (1948). Men redan 1930 gjode alltså Lantz om berättelsen i en tecknad kortfilm med Oswald the Lucky Rabbit.

Det finns inte mycket mer intressant än så att säga om filmen. Den visar på sitt alldeles alltför tydliga sätt att Lantz försöker härma Disney. Det är djur som spelar på djur, döda eller levande. Oswald har lika mycket karaktär som Mickey Mouse, dvs nästan ingen alls.

Spooks (1930)

1925 gjorde Universal Pictures en stumfilm på berättelsen The Phantom of the Opera. 1930 släpptes den igen, exakt samma film, men nu med ett pålagt ljudspår. Senare samma år, släppte Universal den här Oswald-filmen, Spooks, som har en Phantom-liknande karaktär.

Det finns många märkligheter i den här produktionen. Den inleds som Mickey Mouse-filmen The Haunted House (1929), nästan exakt bild för bild. Filmen innehåller också en karaktär som är väldigt lik Mickey Mouse. Musen dyker upp ett par gånger och vid ett tillfälle gör den ett exakt likadant spruttande ljud med munnen som Mickey gör i flera av sina tidiga filmer. Och filmens slut, ja, jösses. Idéerna verkar bara tagit slut. Oswald får en gåta av Phantom, ”Vad sa hönan som lade ett fyrkantigt ägg?” varpå Oswald svarar ”Ouch”, vilket tydligen var rätt svar. Phantom försvinner och filmen slutar.

The Singing Sap (1930)

Även The Singing Sap innehåller en karaktär som liknar Mickey Mouse, men filmen är värd att notera av två andra anledningar. Dels påminner den om Disneys mer musikaliska produktioner, även om den är lite mer anarkisk; Dels är det första filmen som Fred ”Tex” Avery får animations-cred.

Walter Lantz Productions siktar under 1930 på att bli som Walt Disney Studios, det är ganska tydligt. Oswald the Lucky Rabbit som karaktär är väldigt snarlik Mickey Mouse. Trots det, drar man sig inte från att plagiera Mickey och använda honom som en icke namngiven karaktär. Musiken i filmerna håller inte Disneys höga standard och det gör inte animationen heller, men under 30-talet skulle det bli bättre. Det skulle dock ta ganska lång tid, fram till 1940-talets början, innan Walter Lantz skulle våga sig på att vara helt och hållet originell.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey under ny ledning

Under andra halvan av 1929 blev Walt Disney allt mer exekutiv producent och allt mindre regissör, medan Mickey Mouses andre skapare, Ub Iwerks, blev mer och mer upptagen av att regissera Silly Symphonies. I Wild Waves regisserades Mickey för första gången av någon annan än de som hade skapat honom.

Wild Waves (1929)

Det råder, som vanligt, oenighet om när filmen släpptes, men för Wild Waves är oenigheten ovanligt stor. Vissa källor säger att den hade premiär den 15 augusti 1929, andra den 21 december 1929, ytterligare andra säger den 25 april 1930. Oavsett vilket, är filmen en av de första Burt Gillett regisserade.

Filmen innehåller inledningsvis mer berättelse än de vanliga Mickey-filmerna. Minnie ger sig ut i havet för att simma, men hamnar i sjönöd och Mickey sätter igång och försöker rädda henne. Efter det att han lyckas, halvvägs igenom filmen, faller Wild Waves in i det vanliga djur-spelar-musik-schticket, som fortfarande plågar filmserien. Ett par höjdpunkter är dock att Mickey för första gången ger ifrån sig det nervösa ”he-he”-skrattet, som kommer att bli en signatur för honom. Hans sopranröst, som görs av Walt Disney själv, liknar senare produktioners. Han börjar få en karaktär och en personlighet, mycket tack vare Burt Gilletts regi.

I början av 1930 slutade animatören och regissören Ub Iwerks. Det gjorde också kompositören Carl Stalling, och Disney fick ett nytt distributionsavtal med Columbia Pictures. Läs mer här, här och här.

The Barnyard Concert (1930)

The Barnyard Concert räknas som den första filmen som Iwerks inte var involverad i, varken som regissör eller som animatör, samtidigt som det var den första filmen som distribuerades av Columbia. Walt Disney står själv för regin. Den hade premiär den 3 mars 1930.

The Barnyard Concert är den första filmen där Mickey Mouse är dirigent, men det är inte den sista. Tyvärr är det lika mycket berättelse och karaktärsutveckling som man kan förvänta sig från en konsertfilm, dvs ingen alls. Djur spelar musik, igen.

Fiddlin’ Around (1930)

Fiddlin’ Around, Fiddling Around eller Just Mickey, som egentligen verkar vara det mest vedertagna namnet, hade premiär den 14 mars 1930, och är ännu en konsertfilm. Den här gången är emellertid Mickey Mouse ensam på scenen, vilket förklarar titeln Just Mickey. Han spelar fiol, vilket förklarar titeln Fiddlin’ Around.

I filmen tar sig Mickey igenom en del av Träumerei av Schumann, och en del av Ungerska Danser Nr 5 av Brahms, innan han avslutar med den sista biten av ouvertyren till Wilhelm Tell av Rossini. En del småroliga gags väger dock inte upp tyngden av att vara ännu en djur-spelar-musik-film.

The Cactus Kid (1930)

The Cactus Kid innebar slutet på en era. Dels var det sista filmen Ub Iwerks animerade för Disney; Dels var det sista filmen Walt Disney själv regisserade. Den hade premiär den 11 april 1930.

Filmen är mest berömd för att det är den första filmen då Marcellite Garner gör rösten till Minnie, som den första reguljära skådespelaren för rollen. I övrigt så är det samma sång- och dansnummer som vi sett till leda i tidigare Mickey Mouse-filmer.

The Fire Fighters (1930)

Även om The Cactus Kid innebar slutet på en era, hade den nya eran redan börjat. The Fire Fighters var den andra filmen som regisserades av Burt Gillett (den första var Wild Waves, se ovan). Ub Iwerks hade slutat. Carl Stalling hade slutat. Walt Disney hade slutat regissera, för att fokusera på helheten som producent. Gillett hade tidigare fått förmånen att regissera Silly Symphonies, nu fick han också ansvaret för att regissera Mickey Mouse.

Under 1930 började Disney arbeta mycket mer medvetet med berättelserna i filmerna, något som märks i The Fire Fighters. Musiken är inte längre i centrum, och den här filmen bygger berättelsen mot ett klimax. Man kan också se att Mickey har börjat hitta sin karaktär. Scenen där han mjölkar brandposten, misslyckas, mjölkar den igen, misslyckas igen, är ett exempel på utvecklingen han genomgår. Filmen innehåller visserligen ett sångnummer, och djurplågeriet pågår fortfarande – Mickey använder en katt som siren – men i övrigt börjar musen bli mänsklig.

Nu får ni inte mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1929, 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fleischers Bimbo

Bröderna Fleischer hade fortsatt göra animerade kortfilmer under hela 20-talet, men när de kom fram till 1930 hade de fortfarande ingen egentlig karaktär att arbeta med. De höll igång Screen Songs, en serie som hade sina rötter i Ko-Ko Song Car-Tunes – i princip karaoke-filmer för biograferna. I samband med att de tecknade ett distributionsavtal med Paramount Pictures 1929, körde de också igång Talkartoons, en filmserie som inledningsvis innehöll karaktärer som bara dök upp en gång, men den 29 mars 1930 debuterade Bimbo:

Hot Dog (1930)

Bimbo är en hund i en egentligen helt obegriplig film:

Animationen i Hot Dog verkar improviserad från början till slut, vilket kanske inte är så långt ifrån sanningen. Dave Fleischer, regissör, letade hela tiden efter gags och gick ofta runt bland animatörerna och frågade vilket gag de höll på med för tillfället. Om de inte höll på med något just då, försökte han komma på det åt dem på stället. Det bådar visserligen för en del visuella skämt, men någon sammanhängande berättelse med anslag, komplikationer och klimax, blir det inte.

Filmen har dock en stor höjdpunkt: blueslåten Bimbo sjunger och spelar på slutet. Låten heter St. Louis Blues och skrevs av bluesens första låtskrivarstjärna, W.C. Handy.

Årtiondet före 1930 brukar annars räknas som jazzens årtionde, då stjärnor som Louis Armstrong, Duke Ellington och Billie Holiday tändes. Både jazz och blues föddes i Louisiana och Mississippi strax före sekelskiftet 1900, men jazzen har sina rötter i New Orleans, en multikulturell hamnstad, medan bluesen växte från Mississippi-deltat och den fattigare landsbygden däromkring. Jazzen spelades ofta i band av klassiskt skolade musiker, på klassiska instrument som piano, trumpet och klarinett, och kännetecknas av polyfoniska improvisationer. Bluesen spelades ofta av självlärda soloartister på lite billigare instrument som gitarr, banjo och munspel, och kännetecknas av cyklisk repetition av ackord och call-and-respons-sång. Både jazzen och bluesen vandrade norrut i takt med de stora svarta migrationsvågorna från det Jim Crow-drabbade Södern i början på 1900-talet. Jazzen mot New York, där den blev till storbandsswing, en musikstil som slog stort i hela USA och tilltalade även en vit publik och vita musiker som Benny Goodman och Glenn Miller. Bluesen mot St. Louis, via Memphis, och senare mot Chicago, där den skulle elektrifieras. Bluesen förblev en övervägande svart musikstil, tills den utvecklades till Rock-n-Roll på 1950-talet.

W.C. Handy föddes i Alabama 1873, son till en svart pastor som tyckte att musikinstrument var djävulens verktyg. Ja, förutom orgel då – Handys far lärde honom läsa noter och spela orgel. Handy utbildade sig till lärare, men på grund av den låga lönen, valde han att arbeta inom industrin istället. På fritiden lärde han sig spela gitarr och trumpet, och han turnerade sedan med ett flertal band innan han år 1900 fick jobb som musiklärare på ett svart college i Alabama. Han tvingades där lära ut europeisk klassisk musik, men han hade en passion för musik som han ansåg vara distinkt amerikansk – jazz och blues. Sommaren 1902 spenderade han i Mississippi och Louisiana med att studera svart musik, framför allt blues.

1909 flyttade W.C. Handy och hans band till Memphis, Tennessee, där han skrev mängder av låtar. Hans genombrott som låtskrivare blev med Memphis Blues, som ursprungligen var en kampsång för en borgmästarkandidat. Den blev också 1914 den första blueslåten som någonsin spelades in. Samma år skrev Handy St. Louis Blues, som kom att spelas in av många artister genom åren. Många anser att den bästa inspelningen är den med Bessie Smith och Louis Armstrong från 1925.

1930 hamnade St. Louis Blues i en animerad kortfilm av bröderna Fleischer. En lång resa, minst sagt. Det anmärkningsvärda är att jazzen var en populär musikform som hade ett enormt genomslag på 1920-talet. Bluesen var fortfarande underground, framför allt svart, musik. Nu använde Fleischer visserligen en inspelning av Eddie Peabody, the King of Banjo, en vit man, men ändå.

Fire Bugs (1930)

Nästa film i Fleischer Studios Talkartoons-serie hade premiär den 9 maj 1930. Det är den första som namnger animatörerna, som i tidigare filmer av bröderna Fleischer varit anonyma. Fire Bugs animerades av Ted Sears och Grim Natwick. Sears hade jobbat med Fleischer sedan mitten på 1920-talet. Natwick hade tidigare arbetat med att designa och rita omslag till populära nothäften, men hade av Fleischer fått chansen att arbeta med animation, framför allt karaktärsdesign.

Höjdpunkten i Fire Bugs är när Bimbo försöker rädda en pianist från ett brinnande hus. Pianisten vägrar sluta spela Ungersk Rapsodi No 2, trots att flygeln brinner. Bimbo tvingas bära ner pianisten och den brinnande flygeln från huset.

Dizzy Dishes (1930)

I Dizzy Dishes, som hade premiär den 9 augusti 1930, får Bimbo äntligen en flickvän.

Betty Boop var alltså ursprungligen en hund med flaxande öron. Hon skulle senare bli Fleischer Studios stora stjärna. Så pass, att man döpte om Talkartoons till Betty Boop, även om det skulle dröja ytterligare några filmer. Rösten till Betty Boop gjordes här av Margie Hines, som senare även skulle göra rösten till en annan av Fleischers skapelser, Olive Oyl, Popeyes kärleksintresse.

I Dizzy Dishes hade Bimbo ändrat utseende. Även om han behöll sitt plommonstop, så var han nu en svart hund, inte en vit. Han liknade därmed alla andra animerade huvudkaraktärer – olika djur, men svarta: Mickey Mouse (Disney), Bosko (Warner Bros), Felix the Cat (Sullivan), Oswald the Lucky Rabbit (Lantz), Krazy Kat (Mintz). Likriktningen hos de animerade kortfilmerna och deras karaktärer är ganska anmärkningsvärd. Detta skulle komma att förändras när Betty Boop blev huvudkaraktär och mindre lik en hund.

Barnacle Bill (1930)

I Barnacle Bill, som hade premiär den 31 augusti 1930, liknar dock Betty Boop fortfarande en hund och hon heter ännu inte Betty Boop, hon heter Nancy Lee, och är fortfarande bara en sidokaraktär. Än en gång är Bimbo (Barnacle Bill här) intresserad av henne.

Låten de sjunger är en ren version av en äldre visa, mycket snuskigare, mycket råare: Ballochy Bill the Sailor. När Bimbo sjunger

Well, hurry before I bust in the door
I’ll rare and tear and rant and roa
I’ll spin you yarns and tell you lies
I’ll drink your wine and eat your pies
I’ll pinch your cheeks and black your eyes

svarar Betty

Sing me a love song low and sweet
Sing me a love song low and sweet
Sing me a love song low and sweet

I originalet låter det så här:

”Open the door and let me in,”
Said Ballochy Bill the sailor.

”You may sleep upon the floor,”
Said the fair young maiden.
”To hell with the floor, I can’t fuck that,”
Said Ballochy Bill the sailor.

[…]

”O, I’ve got a nice pin-cushion,”
Said the fair young maiden.
”And I’ve got a pin that will just fit in,”
Said Ballochy Bill the sailor.

”But what if we have a baby?”
Said the fair young maiden.
”Strangle the bastard and throw him away,”
Said Ballochy Bill the sailor.

Att bröderna Fleischer valde att tona ner originalet är väl ganska förståeligt. Melodin kom senare att bli signatur åt Bluto, Popeyes ärkefiende.

Swing, You Sinners! (1930)

Swing, You Sinners! kan nog räknas som ett av Fleischer Studios första mästerverk. Den hade premiär den 24 september 1930, och kan närmast liknas vid Disneys Silly Symphony The Skeleton Dance, men som mycket annat av Fleischers output är Swing, You Sinners! mycket mörkare i tonen.

Det börjar med Bimbos jakt på en kyckling, fortsätter med att Bimbo blir instängd  på en kyrkogård och sedan blir filmen alltmer abstrakt innan den faller samman i en komplett mardröm – mestadels till tonerna av Sing, You Sinners! Det var ingen slump att låten nyligen hade givits ut av Famous Music, Paramounts musikförlag. Paramount distribuerade Fleischers filmer.

Sing, You Sinners! var 1930 redan en populär låt. Duke Ellington hade gjort en inspelning av den det året med ett av sina mindre band, Harlem Hot Chocolates. Det är dock inte den inspelningen som används här. Mycket tyder på att Lou Fleischer använt bakgrundssångare från The Cotton Club, en berömd jazz-klubb i Harlem 1930, och olika mer eller mindre berömda jazzmusiker från New York vid inspelningen.

Om man jämför Fleischer Studios med andra animationsstudios vid den här tiden, så är det uppenbart att bröderna Fleischer riktar sig helt och hållet till en vuxnare publik. Filmerna har mycket mörkare, och ibland rent av snuskigare, teman. Animationen håller hög kvalitet, även om Daves sökande efter visuella gags ofta tar över en berättelse och får den att spåra ur. I en film som Hot Dogs funkar det inte riktigt, det blir för slumpmässigt och abrupt, men i en film som Swing, You Sinners! blir resultatet ruggigt bra – i vissa sekvenser påminner den om Disneys senare mästerverk Fantasia (1940).

Tack vare Bimbo, i viss utsträckning, och Betty Boop, i större utsträckning, skulle Fleischer Studios utmana Walt Disney Studios under 1930-talets början. Mer om det sen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1930, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fyra fåniga årstider – del 3 – höstproblem

I januari 1930, mellan premiärerna av Summer och Autumn, sade två av Walt Disneys trognaste medarbetare upp sig. Samtidigt stod Disneys filmer utan distribution.

Ub Iwerks hade varit trogen Walt Disney sedan deras gemensamma tid i Kansas City under det tidiga 1920-talet. Roten till varför Iwerks slutade hos Disney kan hittas redan där, i Kansas City. Anledningen var inte bara att de grälade med varandra. Iwerks ansåg att Walt Disney var en gröngöling, utan någon egentlig talang och erfarenhet vad gäller animation. Den tecknade filmen i Amerika såg ut som den gjorde 1930 på grund av Iwerks stil och produktivitet, som han hade utvecklat under mer än ett decennium. Iwerks var dessutom högst ansvarig för Mickey Mouses skapelse och design. Och ändå var det Disneys namn som stod överst i filmtitlarna, och det var Disneys namn som stod på företagets dörrar. Det måste ha lett till en viss avundsjuka, där grälen var ett symptom. När då Pat Powers (se del 2) kunde locka Iwerks med en egen animationsstudio, under eget namn, så hoppade givetvis Iwerks på det.

Carl Stallings anledning till att sluta var, enligt honom, att han inte kom överens med Walt Disney. Man kan misstänka att det var mer än så, nämligen Disneys oförmåga att förmedla exakt vad han tyckte om saker och ting, något som drev Stalling till vansinne. Stalling borde dock ha tyckt om de fria konstnärliga händerna i en serie som Silly Symphonies, men det verkar inte ha varit tillräckligt. När Iwerks slutade, följde Stalling med. De båda männen verkar ha kommit bättre överens med varandra än med Walt Disney.

Autumn (1930)

Efter Iwerks och Stallings sorti, hade ytterligare en Silly Symphony-film om årstiderna premiär. Autumn släpptes den 15 februari 1930, tre veckor efter medarbetarnas sorti från Walt Disney Studios. Iwerks stod för regin, Stalling för musiken.

Ingen antydan till berättelse eller experimentlusta i den här Iwerks-filmen heller. Silly Symphonies skulle senare bli en grogrund för experimentellt berättande och banbrytande animation, men inte ännu. Istället får vi en samling insekter som dansar och spelar till Carl Stallings toner, inte olikt de tidigare Springtime och Summer.

Autumn distribuerades enligt Disneys tidigare avtal med Pat Powers Celebrity Pictures, men när filmen släpptes hade avtalet avslutats. Kvar i New York i början av februari 1930, för fortsatta möten med Powers, gav Disney sina advokater i uppdrag att leta ny distributör till företagets filmer. Warner Bros sa nej, eftersom de hade börjat upprätta en egen animationsstudio som skulle komma igång senare under 1930. MGM sa nej, eftersom Pat Powers redan hade ordnat så att Ub Iwerks skulle gör filmer i eget namn och MGM skulle distribuera filmerna. Columbia Pictures, som redan distribuerade Silly Symphonies i ett sidoavtal med Pat Powers, gick med på att distribuera alla Disneys filmer framöver. Så fort det avtalet slöts, åkte Walt Disney hem till Hollywood.

Iwerks och Stalling var de enda två som slutade hos Disney i januari 1930. Faktum är att den här konfliktens upplösning var mycket mindre i omfattning än den som skedde 1928, då Hugh Harman och Rudolf Ising slutade, tillsammans med alla andra animatörer, förutom Iwerks. 1928 förlorade dessutom Disney rättigheterna till sina figurer, det gjorde han inte 1930. Han behöll Mickey Mouse och Silly Symphonies-serien. Han behöll alla andra regissörer och animatörer. Och han behöll makten över företaget. Efter januari 1930 innehöll Walt Disney Studios inte en enda person som kunde ifrågasätta Walt Disneys ledarskap.

Produktionen av Silly Symphonies fortsatte efter Autumn, men den avslutande delen av de fyra årstiderna, Winter, skulle dröja till slutet av 1930. Den tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fyra fåniga årstider – del 2 – sommarbekymmer

Nästa film i tetralogin om de fyra årstiderna, Summer, hade premiär 4:e januari 1930. Disney hade då bekymmer med sin distributör, Celebrity Pictures, en konflikt som skulle eskalera till att helt förändra Walt Disney Studios.

Celebrity Pictures styrdes av Pat Powers, som var en invandrad irländsk affärsman som i USA hade sysslat med musik sedan 1900 och med film sedan 1907. 1910 grundlade han Powers Motion Picture Company, som 1912 skulle gå samman med Carl Laemmles Independent Moving Pictures Company och bilda Universal Pictures. Vid 1923 ledde han ett bolag som hette Film Booking Offices of America, som senare skulle ledas av Joseph P. Kennedy fram till 1928, då det gick samman med ett annat bolag och bildade Radio-Keith-Orpheum (RKO). Powers hade då redan lämnat bolaget.

1927 försökte Pat Powers ta över DeForest Phonofilm, som hade utvecklat ett ljud-på-film-system. När han misslyckades med det, anställde han en tekniker från bolaget och skapade ett likadant ljud-på-film-system, Powers Cinephone, som lyckades överleva trots patentstriderna som följde. När Walt Disney 1928 letade efter ett ljudsystem till att producera animerade ljudfilmer, erbjöd Pat Powers sitt Cinephone. Och när Disney inte kunde hitta en distributör till sina animerade ljudfilmer, erbjöd Powers på nytt sina tjänster, via Powers-ägda Celebrity Pictures. De tidiga Mickey Mouse-filmerna distribuerades direkt från Celebrity Pictures, medan de första Silly Symphony-filmerna distribuerades av Celebrity via Columbia Pictures.

Efter ett år med flera framgångsrika filmer i både Mickey Mouse- och Silly Symphonies-serien, ansåg Walt Disney att det fanns ett behov av att omförhandla distributionsavtalet. Bokföringen stämde inte och Disney ansåg att han inte hade fått tillräckligt betalt för flera av filmerna som Celebrity Pictures distribuerade. Den 17 januari 1930, åkte Walt Disney och hans fru, Lillian, tillsammans med Disneys advokat, Gunther Lessing, till New York för att förhandla med Pat Powers. Detta var knappt två veckor efter premiären på den andra Silly Symphonies-filmen om de fyra årstiderna:

Summer (1930)

Summer hade premiär den 4:e januari 1930. Eller möjligtvis den 6:e januari, eller kanske den 16:e januari. Källorna stämmer inte överens, som vanligt.

Åter igen får vi se en musikcentrerad film regisserad av Ub Iwerks, med musik av Carl Stalling. Den ena sortens insekt efter den andra spelar och dansar till somrig musik. Ingen dialog, ingen handling.

Det är fullt möjligt att Summer gick på några av New Yorks biografer när Walt Disney, Lillian och Gunther Lessing anlände till staden för att förhandla med Powers.

Mötet mellan Walt Disney och Pat Powers var stämt till den 21 januari. I tron att mötet skulle vara en förhandling om pengar för produktion och distribution, blev Disney överraskad och besviken av att få reda på att Ub Iwerks någon dag tidigare hade skrivit kontrakt med Powers om att upprätta en egen animationsstudio på Celebrity Pictures.

I Hollywood, samma dag, den 21:e, berättade Iwerks själv för Roy Disney om att han lämnade Walt Disney Studios. Han nämnde dock inget om sitt nya kontrakt med Powers. Istället hävdade han att han slutade på grund av grälen med Walt. Dagen efter fick Roy reda på hur det egentligen låg till, via ett telegram från Walt. Roy löste då ut Iwerks från Walt Disney Studios. För Iwerks option på 20% av företaget betalade Roy endast lönen som hade tillbakahållits, knappt 3000 dollar. Detta var ett genialiskt drag av Roy Disney, som helt säkrade rättigheterna till Mickey Mouse inom företaget, trots att Ub Iwerks egentligen hade hjälpt till att skapa karaktären.

Den 24 januari, Ub Iwerks sista avlönade dag hos Disney, lämnade Carl Stalling också företaget. Roy Disney såg till att också Stalling löstes ut, utan att ha några band till Walt Disney Studios. Stalling hade investerat i ljudutrustning för inspelning och uppspelning av musik, och nu fick han ersättning för det utan att få behålla några rättigheter till musiken han komponerat till filmerna.

Från slutet på januari 1930 stod Walt Disney som ensam rättighetsinnehavare till Mickey Mouse och Silly Symphonies, men han hade inte längre någon distribution till filmerna. Han stannade kvar i New York för att lösa den saken.

Snart får ni ännu mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1930, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fyra fåniga årstider – del 1 – vårtrubbel

Under loppet av ett år, med början i oktober 1929, släppte Walt Disney fyra Silly Symphonies som hade temat årstider. Under det året skulle animationsstudion genomgå stora förändringar. Ub Iwerks, som hade känt Disney sedan tidigt 1920-tal i Kansas City och som hade stannat vid hans sida under maktstriden med Charles Mintz, skulle lockas att sluta och starta eget. Carl Stalling, upphovsmannen till Silly Symphonies och som också hade känt Disney sedan Kansas City, skulle även han lämna företaget. Nya regissörer, kompositörer och animatörer skulle få sin chans. Walt Disney Studios såg helt annorlunda ut i oktober 1930, än det hade gjort i oktober 1929.

Springtime (1929)

Som vanligt, går åsikterna isär vad gäller premiärdatum. En del källor säger 24:oktober, men troligare är att den hade premiär 4:e oktober 1929, tre dagar efter Mickey’s Choo-Choo. Oavsett vilket, är Springtime den första i en tetralogin om årstiderna.

Det är en ganska osentimental film om våren. Tidigt i filmen, exempelvis, dansar en tusenfoting glatt omkring till vårmelodier, men strax kommer en lika glad fågel och äter upp tusenfotingen, segment för segment. En Circle-of-Life-lektion, 65 år före The Lion King.

Filmen regisserades av Ub Iwerks och animationen hade lämnats åt Wilfred Jackson, som hade varit delaktig i att utveckla ljudsystemet till Steamboat Willie, och Les Clark, som senare kom att tillhöra en grupp som kallas Disney’s Nine Old Men. Gruppen var inte komplett förrän Snow White and the Seven Dwarfs (1937), men av de nio hade Les Clark varit med längst, sedan 1927, då han var med och utvecklade Mickey Mouse tillsammans med Ub Iwerks.

Ub Iwerks och Carl Stalling passade varandra. De var noggranna och tydliga i vad de ville göra med Silly Symphonies. Även om Walt Disney till en början hade varit försiktigt positiv till en filmserie som fokuserade på musik, så låg hans primära intresse inte i musikfilmer. Enligt Carl Stalling kunde Disney dock inte artikulera vad det var han egentligen ville göra, vilket drev både Stalling och Iwerks till vansinne. Disneys ledarstil, som verkar ha varit lite laissez faire vid den här tiden, gav upphov till gräl mellan Disney på ena sidan och Iwerks och Stalling på den andra.

Ub Iwerks, Walt Disney och Carl Stalling

Samtidigt, under andra hälften av 1929, började Walt Disney Studios tydligt delas upp i två produktionsgrupper, med Walt Disney som direktör över det hela. Han blev allt mindre regissör, och alltmer exekutiv producent. Ub Iwerks regisserade Silly Symphonies-filmerna, som animerades av Jackson och Clark. För Mickey Mouse-filmerna hade Disney anställt Burt Gillett som regissör. Som animatörer anställde Disney bl.a. Ben Sharpsteen, som kom från Fleischer Studios, och Jack King. Uppdelningen i två produktionslinjer förstärkte friktionen mellan Disney och Iwerks & Stalling. Både Iwerks och Stalling kom inom kort att söka nya arbetsgivare.

Snart får ni mer för den här 25-öringen.

Publicerat i 1929, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar