Produktionskoden – del 1 – Hays, Fatty och kossans juver

1922 inrättade flera filmproduktionsbolag Motion Picture Producers and Distributors of America (MPPDA) – en branschorganisation som skulle verka som den amerikanska filmproduktionens beskyddare. Till ordförande valde man Will H. Hays, som tidigare hade varit Postmaster General, ansvarig för det statliga postverket och ett av de äldsta ämbetena i Amerika. Benjamin Franklin hade valts till kontinentens första Postmaster General redan 1775, ett år före självständighetsförklaringen och hela 14 år före författningens ratificering.

Will H. Hays var en republikansk politiker som hade varit manager till Warren G. Hardings framgångsrika presidentvalskampanj 1920. Hardings kabinett blev senare indragna i – nja, snarare orsakade – dåtidens största politiska skandal: The Teapot Dome Scandal. Det visade sig att privata oljebolag, Sinclair Oil och dess ägare Harry Ford Sinclair, till exempel, hade fått tillgång till statliga oljefält (bl.a. Teapot Dome-fältet i Wyoming) till mycket förmånliga priser och utan budgivning. Som betalning hade Sinclair mutat flera i Hardings kabinett och det republikanska partiet. Det visade sig 1922 att Will H. Hays, i egenskap av medlem i Hardings kabinett som Postmaster General, hade vidarebfordrat mutor från Sinclair till Republican National Committee (RNC). Hays var en liten fisk i sammanhanget. Till en av de större fiskarna räknas Albert B. Fall, som var Hardings inrikesminister. Fall var den första fd kabinettsledamoten någonsin som fängslades för att ha tagit emot mutor, han satt sex månader i fängelse. Hays slapp straff, klev ner från posten som Postmaster General och blev istället ordförande i MPPDA.

Under Hays vakande öga verkade MPPDA inte bara för att marknadsföra amerikansk film, han började också arbeta fram regler för filmernas produktion och innehåll. Flera starka organisationer, framför allt religiösa, hade redan tidigt protesterat mot det de ansåg vara det moraliskt tveksamma materialet som kom från Hollywood, men under tidigt 1920-tal inträffade ett par incidenter som gav censurivrarna vatten på sina kvarnar och som tvingade fram ett eget regelverk och självcensur inom filmen. Ingen incident var större än Roscoe Arbuckle. Bokstavligen.

Roscoe ”Fatty” Arbuckle var en korpulent stumfilmsstjärna. 1914 blev han den bäst betalde komikern i Hollywood och han var med i flera filmer om de populära Keystone Cops, tillsammans med en nytänd stjärna, Charlie Chaplin. 1917 lyckades han locka den då okände vaudeville-artisten Buster Keaton till Hollywood och fram till 1920 gjorde de 14 filmer tillsammans. Arbuckle behöll sin vänskap med både Chaplin och Keaton, även efter ”incidenten”.

Hotellrummet efter festen

Efter en fest som Arbuckle och några vänner ordnat i ett hotellrum i San Francisco den 5 september 1921, hittades den aspirerande skådespelerskan Virginia Rappe svårt sjuk. Några dagar senare dog hon på sjukhuset på grund av komplikationer till följd av antingen en svår urinvägsinfektion eller på grund av en brusten urinblåsa, uppgifterna går isär. Rappes väninna, som också hade varit på festen, sade på sjukhuset att Arbuckle hade våldtagit Rappe, och att hon hade blivit sjuk på grund av att Arbuckles vikt skulle ha orsakat inre skador. Rappes manager, i sin tur, anklagade Arbuckle för att ha orsakat skadorna på urinblåsan efter att ha våldtagit henne med en istapp, något som i media förvrängdes till att Arbuckle skulle ha våldtagit Rappe med en söndrig Coca Cola-flaska. Framför allt William Randolph Hearsts skandalblaskor blåste upp skandalen till enorma proportioner. Arbuckle ställdes inför rätta för händelserna tre gånger. De två första gångerna kunde juryerna inte enas, medan han friades helt från våldtäkt och dråp i den tredje rättegången. Han fick till och med en ursäkt från juryn för att ha dragit hans namn i smutsen. Även om han regisserade under pseudonym under några år och fick en hyfsad upprättelse som skådespelare i början på 1930-talet, hämtade hans karriär sig aldrig. Arbuckle dog efter sviterna av en hjärtattack 1933.

Tillsammans med ett antal andra skandaler i 1920-talets början, blev Arbuckle en symbol för allt som var fel med Hollywood: sex, alkohol, droger, våldtäkter och mord. Att vissa religiösa grupper ropade efter något slags självcensur var kanske inte så konstigt. Och som ordförande för MPPDA var Will Hays inte sen att agera. Filmer som producerades av företagen som utgjorde MPPDA skulle ha en ”clean moral code”; skådespelarna hos filmstudiorna skulle uppföra sig moraliskt riktigt, även utanför bioduken; och man skulle också se till att andra nationaliteter inte representerades på ett negativt sätt, i ett försök att inte stöta sig med den alltjämt växande internationella biopubliken.

USA hade under 1920-talets början ingen nationell filmcensur. Istället fanns det lokala filmcensurer som ofta styrdes av lokala religiösa grupper. Det som var tillåtet i ett county, kunde vara totalförbjudet eller bortklippt i ett annat. 1924 försökte Hays adressera det problemet genom the Formula: att låta filmbolagen utöva självcensur genom att skicka sina manus till MPPDA för översyn och godkännande före produktionsstarten. Men det blev aldrig obligatoriskt att skicka manusen, det blev inte heller obligatoriskt att följa MPPDA:s rekommendationer om man hade skickat manusen, så the Formula blev fruktlöst. 1927 försökte Hays igen, genom regelboken Don’ts and Be Carefuls, som fungerade på samma sätt, men som mest skickade filmbolagen endast cirka 20% av manusen till MPPDA för översyn, och de lokala filmcensurerna fortsatte öka i både omfång och nitiskhet.

1930 introducerades A Code to Govern the Making of Motion Pictures, eller The Hays Code, som den också kom att kallas. Nu fick Hollywood strikta riktlinjer för vad som inte kunde visas eller sägas i filmerna som producerades. Brott fick inte glamoriseras. Sex fick inte ens antydas. Intima relationer över rasgränserna fick inte visas. Filmerna fick inte vara vulgära, obscena eller innehålla svordomar. De fick inte förlöjliga någon religion eller nation. The Hays Code reglerade också kostymer (framför allt frånvaron av dem), danser (framför allt den mer suggestiva sorten), samt avbildningar av husens rum (framför allt sovrummen).

Man kan tycka att detta har väldigt lite att göra med animerade kortfilmer, men de utsattes också för The Hays Code och det var Walt Disney som först hamnade i skottlinjen. Mickey Mouse hade redan haft problem med censuren, vilket vi har kunnat se tidigare. I takt med att han blev alltmer berömd, fanns det fler ögon som dömde hans omoraliska leverne och redan under 1930 slutade han dricka alkohol och röka. Walt Disney hade egentligen börjat göra Mickey snällare och mer moralisk i sitt sätt redan innan The Hays Code, men nu fick han justera bifigurerna också. Hays, MPPDA och organisationerna som stödde deras arbete för en högre moralisk standard i Hollywood, invände framför allt mot avbildningen av Clarabelle Cow. Så här skrev Time Magazine, den 16 februari 1931:

Motion Picture Producers & Distributors of America last week announced that, because of complaints of many censor boards, the famed udder of the cow in the Mickey Mouse cartoons was now banned. Cows in Mickey Mouse or other cartoon pictures in the future will have small or invisible udders quite unlike the gargantuan organ whose antics of late have shocked some and convulsed other of Mickey Mouse’s patrons. In a recent picture the udder, besides flying violently to left and right or stretching far out behind when the cow was in motion, heaved with its panting when the cow stood still; it also stretched, when seized, in an exaggerated way.

En scen, som den i The Shindig (1930), där Clarabelle ligger naken och läser en erotisk roman, hade man kanske förstått skulle uppröra Moralens väktare (se här), men tydligen var det framför allt hennes juver som väckte omoraliska tankar hos biopubliken. Då är det förmodligen filmer som Mickey’s Choo-Choo (1929) som MPPDA anser bryta mot Koden (se här). I den flyger kossan Clarabelles juver våldsamt åt vänster och höger och sträcks ut på ett överdrivet sätt när hon jagas av ett tåg. Från 1931 var det förbjudet att avbilda kossors juver på det viset, de skulle vara små eller obefintliga framöver. Disney löste det genom att sätta kjol på Clarabelle, något man kan se i The Birthday Party (1931), till exempel (se här). Beslutet kom emellertid inte bara att drabba Disneys kor – det drabbade Fleischers, Warners och Lantz kor också. Det drabbade givetvis också andra karaktärer av andra arter och på andra sätt, det mest berömda exemplet är Betty Boop, men det tar vi en annan gång.

Det är lätt att raljera över att man censurerar kornas juver i animerade kortfilmer, men The Hays Code skulle få långtgående konsekvenser inte bara för Clarabelle Cow och hennes likakönade animerade nötkreatur, utan för Hollywood i stort. Regelverket introducerades 1930, men började inte upprätthållas på allvar förrän 1934, och skulle sedan efterlevas till slutet på 1950-talet, fram till dess slopande 1968 – i stort sett Hollywoods och den animerade kortfilmens storhetstid. Säga vad man vill om The Hays Code, men eftersom Hollywoods gyllene era i princip inleds med striktare censur, så verkar den ha tvingat filmskaparna till att tänka om och göra bättre.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1931, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.