Från Bimbo till Betty IV

Medan Fleischer Studios och dess chef, Max Fleischer, satt i en rättegångssal våren 1932, höll föremålet för rättegången på att bli storstjärna. Studions filmserie Talkartoons hade haft hunden Bimbo som huvudkaraktär under flera år, men han blev nu alltmer en bifigur till förmån för sin sexiga flickvän, Betty Boop.

Crazy Town (1932)

I Crazy Town hamnar Betty Boop och hennes pojkvän Bimbo i en tvärtomstad.

Fiskar i luften, fåglar i vattnet; fotputsare istället för skoputsare, frisörer som lägger till hår, istället för klipper av det. Det är en ganska bra idé för en animerad kortfilm, men skämten är tråkiga och tempot är ganska långsamt. Bimbo saknar fortfarande personlighet, och Betty har för lite att göra.

Crazy-Town regisserades av Dave Fleischer, animerades av James Culhane och David Tendlar, och hade premiär den 25 mars 1932.

The Dancing Fool (1932)

I The Dancing Fool måste Bimbo och Koko ta sig över några byggnader för att måla lite text på Betty Boops fönster – på markplan.

Det är precis lika tidsödande som det låter. Halva filmen har gått innan Bimbo och Koko når Bettys fönster och under den tiden har de stått för många mediokra gags. Först när Betty tittar ut genom sitt fönster får filmen fart, men den har fortfarande ingen direkt berättelse. Betty sköter en dansskola och under lektionen blir det en massa dansgags innan slutligen byggnaden rasar samman. Slut.

The Dancing Fool har ganska studsig musik, men är ganska medelmåttig. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf, och hade premiär den 8 april 1932.

A Hunting We Will Go (1932)

A Hunting We Will Go tillhör de bättre filmerna från Fleischer Studios repertoar under 1932.

Betty Boop sitter i en timmerstuga i skogen och sjunger att hon vill ha en pälskappa, som man gör. Bimbo och Koko ställer givetvis upp och beger sig ut och försöker jaga rätt på pälsdjur. De lyckas väldigt väl i slutändan, men när Betty får se de stackars pälslösa, frysande djuren, ger hon tillbaka pälsarna.

Förutom Dave Fleischers vanliga märkliga animationsgags, innehåller filmen flera riktigt fina, väl genomtänkta, skämt – de flesta involverar Koko, som bland annat hamnar i en eldstrid när rådjuret han försöker skjuta skjuter tillbaka. Klart över medelmåttigheten,

A Hunting We Will Go regisserades av Dave Fleischer, animerades av Al Eugster och Rudolph Eggeman, och hade premiär den 29 april 1932.

Chess-Nuts (1932)

Chess-Nuts inleds med en kort live-action-sekvens, där två äldre herrar spelar schack.

Ett par pjäser på det riktiga brädet animeras snart som Betty Boop och Bimbo. En tredje pjäs blir en gammal gubbe, King Cole, som hamnar i bråk med Bimbo. Under resten av filmen försöker King Cole få Betty Boop i säng, medan Bimbo försöker rädda henne. Givetvis lyckas han.

Chess-Nuts regisserades av Dave Fleischer, animerades av James Culhane och William Henning, och hade premiär den 13 maj 1932.

Hide and Seek (1932)

Framför Hide and Seek förekommer inga karaktärers namn, varken Betty Boop, Bimbo eller Koko. Lite märkligt.

Dessutom är den vita versionen av Bimbo tillbaka, och det förekommer en flapper-liknande tjej som dock inte är Betty Boop. Filmen ser ut som en äldre film än vad den är, och så är det säkert. I vilket fall som helst är Bimbo en polis som ser en kidnappare, I. Grabber, fånga tjejen. Bimbo sätter efter och lyckas till slut rädda tjejen inuti en vulkan. De råkar dock falla genom Jorden och komma ut i Kina. Där dyker en nedsättande stereotypisk kines upp och han gifter Bimbo och tjejen. Istället för att säga ”I do” säger tjejen ”Chop Suey” och Bimbo ”Chow Mein”. Kul, va?

Hide and Seek regisserades av Dave Fleischer och animerades av Roland Crandall. Den hade premiär den 26 maj 1932.

Admission Free (1932)

Inte heller framför Admission Free dyker karaktärernas namn upp i förtexterna. Betty Boop är med i filmen, men Bimbo har fått ett underligt utseende, någonstans mellan den långa, slanka, vita Bimbo och den korta, runda, svarta Bimbo.

Filmen inleds med en solid idé till en berättelse. Betty Boop jobbar på en arkad med att växla pengar till mynt. Bimbo, Koko och andra spenderar mycket växel på arkaden, främst till de många nickelodeon-maskinerna som står där. Sen ska Bimbo imponera på Betty med att skjuta prick med gevär – och då spårar filmen ur fullständigt. Helt bonkers. En av metallkaninerna som Bimbo skjuter prick på visar sig vara en riktig kanin som rymmer. Bimbo följer efter och med vapenhot tvingar han kaninen att dra av sig pälsen. Parallellt försöker två ekorrar få upp några valnötter, men misslyckas – tills Bimbo börjar skjuta dem – nötterna alltså. Plötsligt dyker den flådda kaninen upp igen, ställer en låda fyrverkeri bakom Bimbo och tänder stubinen. När lådan exploderar följer Betty och Bimbo med en raket upp i skyn. Slut. Som sagt, helt bonkers.

Admission Free regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Thomas Johnson och Rudolph Eggeman, och hade premiär den 10 juni 1932.

The Betty Boop Limited (1932)

I The Betty Boop Limited dyker karaktärernas namn upp igen. Betty Boop är toppnamnet, Bimbo och Koko har helt blivit bifigurer. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att detta är den sista filmen i Talkartoons-serien.

En ganska originell idé att istället för att gänget uppför sin show på en scen, så låter man dem repetera sin show på tåget på väg mot föreställningen. Filmen har i övrigt ingen berättelse, men ett par fina gags (särskilt tågväxeln på slutet) och en rejäl show tune för Betty höjer den över mängden. Betty Boop är helt klart en stjärna nu.

The Betty Boop Limited regisserades av Dave Fleischer, som vanligt, animerades av Willard Bowsky och Thomas Bonfiglio, och hade premiär den 1 juli 1932.

Filmen blev den sista i Talkartoons-serien. Strax efter hade den första filmen i Betty Boops egna filmserie premiär på biograferna, men den tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Animerade rättegångar – del 2 – Kane v. Fleischer

I maj 1932 stämdes Fleischer Studios på $250 000 av skådespelerskan och sångerskan Helen Kane. Rättegången som följde innehöll det mesta: Animerade kortfilmer användes som bevisföring; Lingvistiken bakom frasen Boop-Oop-a-Doop gicks igenom; Och inte mindre än fem skådespelerskor ställde upp som vittnen för karaktären vars röst de gestaltat, Betty Boop.

Akt I: Käranden

Helen Kane

Helen Kane föddes Helen Schroeder den 4 augusti 1904 i New York. Hon började agera i skolpjäser och vid 15 års ålder var hon professionell scenskådespelerska. Hon turnerade bland annat med bröderna Marx och vid 18 års ålder spelade hon på Palace Theater på Broadway där hon regelbundet sjöng i olika shower. 1924 gifte hon sig med en inköpare på ett varuhus, Joseph Kane, och tog hans efternamn.

Helen Kanes stora genombrott kom 1927, då hon var med i musikalen A Night in Spain. Tack vare den anställdes hon 1928 för en uppsättning på Paramount Theater där hon fick sjunga That’s My Weakness Now, som blev en stor hit, främst för att den tilltalade flapper-kulturen som genomsyrade 1920-talet. Tillbaka på Palace Theater senare under 1928 var hon med i en uppsättning av Good Boy av Oscar Hammerstein, där hon sjöng I Wanna Be Loved by You, en låt som kom att bli en stor del av Helen Kanes varumärke. 1928 var också året då hennes äktenskap med Joseph föll sönder och de separerade.

1929 skrev Kane på kontrakt för Paramount Pictures, som hade sitt huvudkontor på Paramount Theater, och under två års tid spelade hon in sju filmer för dem. Hon gjorde filmdebut i Nothing but the Truth (1929) och fick ett mindre genomslag med Pointed Heels (1929). Hon spelade inte huvudrollen i mer än en film, västernfilmen Dangerous Nan McGrew (1930), som Fleischer Studios senare dock definitivt använde för att karikera Helen Kane i The Bum Bandit (se här).

Helen Kanes karriär var under nedgång redan 1931. Den barnsliga sångstilen passade inte längre in i större shower eller spelfilmer då den övriga flapper-kulturen var på väg bort. Förutom i de lite mer vågade filmerna om Betty Boop, då. Helen Kane var näst intill bortglömd då hon stämde Fleischer Studios 1932.

Akt II: Rättegången

Fallet togs upp av New York Supreme Court under ledning av domare Edward J. McGoldrick. Helen Kane representerades av advokat Samuel Robert Weltz (som senare skulle gifta sig med en annan skådespelerska, Louise Henry). På de anklagades bänk satt Max Fleischer, Fleischer Studios och animationsstudions distributör Paramount Publix Corporation, tillsammans representerade av försvarsadvokaterna N. William Welling och Austin C. Keough.

Kanes advokat inledde:

The plaintiff seeks to prevent the defendants from using and exploiting pictorial representations and portrayals of her and to prevent the defendants from using and exploiting her professional, theatrical name, in violation of Sections 50 and 51 of the Civil Rights Law; and the plaintiff seeks to prevent the defendants from deceiving the public into the belief that the performances of the cartoon character Betty Boop are the performances of the plaintiff, and from deceiving the public into the belief that the plaintiff actually supplied the singing and talking synchronized with the actions of the said cartoon character in the Betty Boop cartoons. Plaintiff originates and still uses a method of singing songs consisting of the interpolation at frequent intervals of the sounds Boop-Boop-a-Doop, or Boop-Boopa-Doop or Boop-Boop-Pa-Do or Boopa-Doop or simply Boop alone.

Han fortsatte:

Your honor, we contend this character has Miss Kane’s personality her mannerisms her plumpness, her curls, her eyes, and that she sings the songs Miss Kane made famous.

Kane hävdade alltså att Betty Boop hade konkurrerat ut henne genom att anta samma utseende och manér som henne, samt genom att sjunga samma låtar och använda samma fraser som henne.

Weltz och hans klient började försöka bevisa att Helen Kane var ursprunget till frasen Boop-Oop-a-Doop. Först genom att visa filmen Pointed Heels (1929), där Kane spelar en vaudeville-sångerska som driver sin orkesterledare till vansinne genom sitt boop-oop-a-doopande. Domare McGoldrick ville därefter lyssna på skivorna som Weltz och Kane hade som bevis. De spelade bland annat That’s My Weakness Now. men i den låter frasen mer som Baa-Baap-a-Daa och Boo-Do-Ta-Do. Den viktigaste bevisningen borde ha varit I Wanna Be Loved by You, skriven 1928 av Herbert Stothart och Harry Ruby. I den låter frasen som Boop-Boop-A-Doop eller Bapp-App-A-Dapp.

Varken Helen Kane eller Betty Boop var de enda som boop-oop-a-doopade i början av 1930-talet. Frasen och egentligen hela sättet att sjunga på förknippades starkt med flapper-rörelsen som hade varit så stark under 1920-talet. Den 8 september 1930, ett och ett halvt år före Kane v. Fleischer, hade Chic Youngs dagliga seriestripp Blondie premiär. I serien gifte sig Blondie 1933 med sin pojkvän, en arvinge till en järnvägsförmögenhet, Dagwood Bumstead (Dagobert Krikelin på svenska), och de har levt lyckliga sedan dess. Blondies flicknamn var Blondie Boopadoop.

När låtarna spelades på rättegången började åhörarna skratta, medan Helen Kane föll i tårar, trött på att hennes signaturfras ifrågasattes.

Of course I’m the original Boop girl! I began Booping about 1928. My Boops earned me as much as $25 000 a week. Here’s how I Boop!

sa hon och sedan började hon ge rättegångssalen bevis på hur hon hade sjungit sedan That’s My Weakness Now, som släpptes på skiva i juli 1928, och I Wanna Be Loved by You från musikalen Good Boy, som hade premiär hösten 1928.

Baby Esther

Tidpunkten när Helen Kane började boopa skulle visa sig vara nyckeln till den delen av fallet som rörde sångstilen. Ett vittne, teaterdirektören Lou Bolton, berättade för rätten att han hade sett en afroamerikansk artist vid namn Baby Esther Lee Jones så tidigt som 1925 och att hon hade använt en boopande stil av scatsång. Att hon sjöng på ett barnsligt sätt var kanske inte så konstigt, eftersom Baby Esther då var fem år gammal. På våren 1928 hade Bolton gått på ett av Baby Esthers uppträdanden i New York tillsammans med Helen Kane. Först därefter hade Kane börjat sjunga som Baby Esther.

Rättegångens stenografer hade problem. De beordrades av domare McGoldrick att skriva ner scatsången i några av Baby Esthers sånger. ”Skriv ner det som det låter,” sa han. Och de gjorde de. I utskrifter från rättegången lyder en rad ”do-do-de-do-ho-wa-da-de-da.” Det kan inte ha varit enkelt.

Boltons vittnesmål blev förödande för Kane. Rätten ansåg att hon definitivt inte kunde vara ursprunget till Boop-Oop-a-Doop-frasen, samt att Kane verkade ha snott sångstilen från andra. Fleischer Studios kunde därför inte ha karikerat hennes karakteristiska sångstil.

Under rättegången visades fler filmer med Helen Kane förutom Pointed Heels: Nothing but the Truth och Dangerous Nan McGrew. Som jämförelse visade man flera animerade kortfilmer för att bevisa att Fleischer Studios hade använt Helen Kane som förlaga till Betty Boop: Dizzy Dishes (1930), The Bum Bandit (1931) och Boop-Oop-a-Doop (1932). Filmerna visades utan ljud, mot Kanes advokats protester. Kane ville visa hur snarlik sångrösten och fraserna var, men domare McGoldrick hävdade att filmernas boopande skulle vara inkompetent, immateriellt och irrelevant för rättegången. Fokus för filmerna skulle vara på utseendet.

Max Fleischer

Max Fleischer, den äldre brodern som var chef över Fleischer Studios, vittnade. Han mindes att han hade sett Helen Kane på en show 1928, men att han samtidigt hade sett så många andra kvinnor att han inte kunde minnas några namn. Vidare menade han att han inte var ensam om att skapa karaktären Betty Boop, att det var ett samarbete och att influenserna till karaktärens utseende kom från väldigt många håll. Max Fleischer hävdade att hans stora bidrag till Betty Boop var hennes stora rullande ögon och hennes mogna kropp.

Enligt Helen Kane var problemet inte att hon såg ut som Betty Boop, utan att Betty Boop såg ut som henne. Men Max Fleischer var tydlig, Bettys utseende hade många inspirationskällor. Varken Betty Boop eller Helen Kane var ensamma om flapperstilen, med kortklippt hår, uppsatt i en slags krullig mittbena; de korta kjolarna; strumpebanden; den ganska hårda makeupen med de starka kontraster; klackarna.

Mae Questel

Fram till rättegångens slut hade Fleischer Studios använt fem olika kvinnor till att göra rösten till Betty Boop: Mae Questel, Bonnie Poe, Margie Hines, Kate Wright och Ann Little. Alla av dem hade tydliga likheter med Betty Boop och alla av dem vittnade vid rättegången, främst om sångstilen och boopandet, men åhörarna och framför allt domaren kunde inte undgå att se de utseendemässiga likheterna. Flera av rösterna till Betty Boop hade tidigare vunnit Helen Kane lookalike-tävlingar, något som spädde på fientligheten från Kanes sida.

Sanningen om ursprunget till Betty Boops utseende kom inte fram förrän långt efter rättegången. Max Fleischer hade gett ett nothäfte med låten I Wanna Be Loved by You till animatören Grim Natwick, som sedan hade använt Helen Kane som en förlaga när han animerade Betty Boop för första gången i Dizzy Dishes. Han hade fått fria händer att hitta på en flickvän till Bimbo, så han använde Helen Kane som inspiration. Under rättegången hävdade dock Natwick att han mest hade inspirerats av Clara Bow, samt att Max Fleischer och flera animatörer kommit med förslag till ändringar.

Akt III: Domen

Helen Kane förlorade rättegången. Även om den hade varit seriös och allvarlig för de inblandande, så hade den setts som ett slags komisk opera av allmänheten. Tidningarna skrev spaltkilometer om den och nästan alltid i ett löjeväckande skimmer. Det gick ju inte att komma runt att Helen Kane i princip hade stämt en animerad figur och att hon försökte upphovsrättsskydda bebisfraser och en sedan länge etablerad flapper-stil.

Det var svårt att inte få intrycket att Kane försökte rädda en sviktande karriär och hennes sjunkande popularitet i samband med Betty Boops stigande popularitet var säkerligen den främsta anledningen till att hon stämde Fleischer Studios.

I have become a ghost. Recently in Hollywood when some children ran to open the door of my car they greeted me as Betty Boop. Betty is just one stroke removed from Mickey Mouse.

Fleischer Studios var dåliga vinnare. Max Fleischer och de fem rösterna till Betty Boop spelade in en kort vinnarfilm:

Efter rättegången ville Helen Kane inte ha med Betty Boop, Hollywood och Broadway att göra. I december 1932, åkte hon till Mexiko och tog ut den slutliga skilsmässan från Joseph Kane, efter att de levt separata liv under flera år, troligen för att kunna gifta om sig med skådespelaren Max Hoffman Jr i februari 1933. Han lämnade dock henne efter ett halvår, och hon tog på nytt ut en skilsmässa som blev klar 1935.

1939 gifte sig Helen Kane med skådespelaren Dan Healy, som hon hade jobbat med under uppsättningen av Good Boy 1928. De flyttade till New York och öppnade en restaurang, Healy’s Grill. De förblev gifta fram till Kanes död 1966 då hon förlorade ett drygt årtiondes kamp mot cancer.

Idag erkänns Helen Kane som den ursprungliga inspirationen till Betty Boop, alldeles oavsett vad som sades på och omkring rättegången 1932.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fåniga symfonier får färg

Filmerna i Walt Disney Studios Silly Symphony-serie var egentligen inte särskilt framgångsrika. De var kostsamma och experimentella, och man gick inte på bio för att se en Silly Symphony på samma sätt som man gick på bio för att se en Mickey Mouse. Detta kom att förändras under 1932.

I januari 1932 hade den sista Silly Symphony-filmen som distribuerades av Columbia Pictures premiär.

The Bird Store (1932)

The Bird Store handlar om burfåglar i en affär som kvittrar i takt med musiken.

En katt tar sig in i affären och först efter koordinerade attacker mot katten lyckas fåglarna bli av med den. Filmen innehåller inledningsvis ganska naturalistisk animation av fåglarna, men under filmens gång blir den mer absurd och fåglar mer udda. Bland annat dyker det upp the Marx Birds – fyra karikatyrer av bröderna Marx. Filmen har ett väl genomtänkt klimax och slut, och mer kan man inte begära från en Silly Symphony.

Filmen regisserades av Wilfred Jackson, animerades av David Hand och Harry Reeves, och hade premiär den 16 januari 1932.

Efter The Bird Store skulle det dröja ett halvår innan nästa film i Silly Symphony-serien hade premiär. Anledningen var givetvis att de bytte distributör, från Columbia Pictures till United Artists.

The Bears and the Bees (1932)

I The Bears and the Bees försöker två björnungar hitta något gott att äta, men de jagas hela tiden bort av en stor elak björn

När björnungarna upptäcker honung, jagas de bort än en gång, men den här gången koordinerar bina en attack mot den stora björnen, som själv jagas bort. Björnungarna avslutar filmen med att njuta av honung i lugn och ro.

The Bears and the Bees är en ganska medelmåttig film som regisserades av Wilfred Jackson, animerades av David Hand, Fred Moore och Harry Reeves, och hade premiär den 9 juli 1932.

Just Dogs (1932)

Just Dogs handlar om Pluto, i sitt första soloframträdande.

Filmen inleds på en hundfångarkennel där Pluto sitter fången. Tack vare en annan hund lyckas alla fly och under resten av filmen slåss de alla om ett ben.

Just Dogs regisserades av Burt Gillett, animerades av David Hand, med flera, och hade premiär den 30 juli 1932.

Det skulle dröja fem år innan Pluto fick en egen filmserie. Walt Disney och hans studio skulle under de närmaste åren bli upptagna med att revolutionera den animerade filmen, dels med teknik, och dels med att 1933 inleda ett fyraårsprojekt som skulle mynna ut i den första animerade långfilmen. Men först skulle filmerna få färg.

De första färgfilmerna var handmålade direkt på den svartvita filmremsan. Georges Méliès, till exempel, kunde ta extra betalt för handmålade kopior av sina filmer. Eller så använde man sig av tintade filter. för att skapa hela scener och sekvenser i olika färgnyanser. De tintade filtren använde man sig sedan för att skapa additiv färg. Med hjälp av roterande färgfilter exponerade man svartvit film, som man sedan projicerade med ett likadant roterande färgfilter så att de alternerande bilderna (varannan gröntintad, varannan rödtintad) gav ett intryck av färg på duken. Kinemacolor är ett exempel på additiv färg, en teknik som först demonstrerades 1906. Den additiva filmtekniken reproducerade inte ljus särskilt bra, var svår att synkronisera, och blev därför inte särskilt spridd.

Kinemacolor

Technicolor var också additiv när bolaget startades 1914, men använde ett prisma och två filter mot två filmremsor istället för ett roterande filter. När filmen sedan projicerades sattes de två olika tintade bilderna samman med samma sorts prisma. Detta krävde särskilda kameror och särskilda projektorer och var därför en dyr och svårimplementerad teknik. Technicolor, som hade startats av Herbert Kalmus, Daniel Comstock och W. Burton Wescott, övergav den additiva färgtekniken ganska snart.

Istället fokuserade Technicolor på subtraktiv färgteknik, genom att fortfarande använda samma kameror, men att man överförde de två oliktintade filmremsorna till en filmremsa, rödtintad på ena sidan, gröntintad på andra sidan. Då kunde man använda samma projektorer som tidigare, men ändå få färgfilm på duken. Detta var en teknik som kallades Two-color eller Two-strip. Snart hade man utvecklat en teknik att överföra båda bilderna till samma sida av en färgfilmsremsa. Eftersom det fortfarande fattades en grundfärg, blå, reproducerades inte färgerna fullständigt, men tekniken började ändå användas i spelfilmer i slutet av 1920-talet, början av 1930-talet. Andra bolag började använda two-strip färgfilm, med Cinecolor som den största aktören.

Technicolor Two-Strip

Technicolor hade då emellertid börjat utveckla en Three-strip-teknik för att få med regnbågens alla färger. I den nya kameran man hade utvecklat exponerades tre svartvita filmremsor som var för sig spelade in de tre olika färgspektrumen, röd, grön och blå. De tre filmremsorna gick därefter igenom en process med sina komplementfärger (röd/cyan, grön/magenta, och blå/gul). Sedan överförde man bilderna i lager på varandra på en ny filmremsa och – voilà! – färgfilm.

Technicolor Three-Strip

Walt Disney hade i princip avslutat produktionen av sin nya Silly Symphony när han övertygades av Herbert Kalmus att använda sig av Technicolors nya three-strip-teknik. Disney blev så övertygad av presentationen att han påbörjade en ny produktion av samma film som han precis var i slutskedet av, men nu i färg. Animationsstudion var tvungen att göra om bakgrunderna, medan man kunde återanvända animationscellerna genom att behålla bläcklinjerna, tvätta bort de gråa nyanserna på baksidan och sedan måla dem med riktiga färger istället.

Disney visade båda filmerna, den svartvita och den i färg, för sin nya distributör, United Artists, som stod för pengarna. De var fortfarande tveksamma. Inte på grund av filmen, utan på grund av kostnaderna. Technicolor var en dyr investering. Technicolor hade dock hittat sin första inkörsport till det stora Hollywood. De gick med på att stå för delar av kostnaderna, och att prioritera processerna för Disneys filmer. United Artists gick då med på att producera ytterligare tre Silly Symphonies i färg. Senare, när färgfilmerna visat sig var en enorm succé, gick de med på ytterligare sex, och därefter på att hela serien skulle vara i färg.

Som en del av avtalet lyckades Disney förhandla sig till exklusiva rättigheter till three-strip Technicolor – i alla fall för animerade kortfilmer. Ingen annan animationsstudio fick lov att använda bolagets three-strip-teknik. När konkurrenterna Fleischer Studios och Warner Bros började göra färgfilmer strax härefter, fick de nöja sig med Cinecolors two-strip-teknik. Disneys exklusiva rättigheter sträckte sig till 1935.

Det var här det började:

Flowers and Trees (1932)

Handlingen i Flowers and Trees är väl som en Silly Symphony är mest, en animerad musikal.

Träden, blommorna och djuren vaknar i en idyllisk skog. Två träd, ett manligt och ett kvinnligt, står i centrum, men deras lycka hotas snart av en gammal trädstump som är så elak att han startar en skogsbrand. Branden sprider sig, men träden, blommorna och djuren hjälps åt att släcka den. Det enda som förgås är den gamla trädstumpen.

Flowers and Trees var egentligen den perfekta filmen för att visa vad three-strip Technicolor går för. Växtlighet, himmel, sjöar, eld – det blev en färgsprakande inledning på en ny era. När den gick upp på biograferna blev det en storartad framgång och Silly Symphonies, som tidigare varit det lite bortglömda småsyskonet till den framgångsrike Mickey Mouse, var nu plötsligt på samma nivå. Framgångarna för filmen slutade inte med den tillströmmande publiken, den nominerades också till en Oscar i den nyinrättade kategorin Bästa animerade kortfilm. Flowers and Trees regisserades av Burt Gillett, animerades av David Hand, Les Clark och Tom Palmer, och hade premiär på Grauman’s Chinese Theater mitt i Hollywood den 30 juli 1932. Den animerade filmen skulle aldrig bli sig lik.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 6 – United Artists

En filmbolagschef uttryckte det som att dårarna hade tagit över dårhuset, och egentligen: hur skulle tre skådespelare och en regissör kunna sköta ett eget filmbolag? Ganska väl, skulle det visa sig.

Den störste dåren

Charlie Chaplin

Charlie Chaplin kom till Hollywood 1913, 24 år gammal. Han hade då upplevt en fattig och turbulent uppväxt i England, med en alkoholiserad och frånvarande pappa, den ganska framgångsrike sångaren Charles Chaplin Sr, och en mamma som åkt in och ut ur sinnessjukhus sedan Charlie var nio. Mamman, Hannah Chaplin (tidigare Hill), hade mellan sina psykotiska episoder uppmuntrat Charlie till att uppträda. När han var 14, fick Charlie sitt genombrott på Londons teaterscener, och hans framgångar växte i och med ett par turnéer runt om i England. 1910 åkte han på en turné i Nordamerika som var så framgångsrik att teatertruppen återvände dit 1912. Då fick en representant för Keystone Studios upp ögonen för Charlie Chaplin. I september 1913 skrev Chaplin på kontrakt för filmbolaget och började göra filmer i Hollywood. Keystones chef, Mark Sennett, recensenterna och publiken kände igen en stor talang redan i första filmen, Making A Living.

Chaplins luffarkaraktär, som kom att bli ikonisk, tittade fram i hans andra och tredje film. Han dyker först upp i Kid Auto Races at Venice som hade premiär den 9 februari 1914, och två dagar senare i Mabel’s Strange Predicament, som dock hade spelats in före Kid Auto Races. Chaplin fortsatte jobba för Keystone, men gjorde sig ovän med regissörerna eftersom han ofta hade åsikter om sin karaktär och hur filmerna borde regisseras. Mark Sennett lät strax Chaplin regissera sina egna filmer. Hans regidebut gjordes i och med Caught in the Rain, som hade premiär den 4 maj 1914 och som blev en stor succé. Därefter regisserade Chaplin alla sina kortfilmer. I slutet av 1914 var Chaplin en stor stjärna och han försökte omförhandla sin lön, från $150 till $1000 i veckan. Sennett vägrade och Chaplin lämnade Keystone.

Under 1915 var Charlie Chaplin hos Essanay Film Manufacturing Company för $1250 i veckan, och blev under det året ett kulturellt fenomen. Hans luffare förändrades, blev snällare och mer empatisk, och populariteten ökade ytterligare. Inför 1916 kunde Chaplin förhandla sig till ett nytt kontrakt på två år hos Mutual Film Corporation, $670 000 om året, som gjorde honom till den bäst betalda filmstjärnan i världen, 26 år gammal. Han gjorde 12 filmer för Mutual 1916, men bara fyra 1917. De senare räknas som hans finaste kortfilmer (The Immigrant, till exempel), och de blev framgångsrika. Mutual var ganska nöjda med den minskade produktionstakten och den ökade kvaliteten, men kontraktet omförhandlades inte.

I juni 1917 skrev Chaplin på ett nytt kontrakt, det här för åtta filmer åt First National, på $1 miljon. För pengarna byggde Chaplin en egen studio på Sunset Boulevard där han kunde ha total kontroll över sina filmer. Den första filmen han gjorde åt First National hette A Dog’s Life och togs väl emot av både kritiker och publik. Den andra filmen han gjorde trodde ingen på – en komedi som utspelade sig i första världskrigets skyttegravar, skyttegravar som Chaplin själv lyckats undvika, i ett krig som just då fortfarande pågick. Shoulder Arms blev en ännu större succé, men Chaplin hade spenderat fyra månader med att spela in en 45-minuters film för ovanligt mycket pengar. När han krävde mer pengar från First National för sin tredje film, sade de nej. Hur mycket kontroll Chaplin än hade skaffat sig, hade han fortfarande inte total kontroll. För det krävdes ett eget produktionsbolag.

De andra dårarna

Mary Pickford

Mary Pickford föddes som Gladys Louis Smith 1892 i Toronto, Kanada. Hennes alkoholiserade pappa dog av en blodpropp när Gladys var fem. Hennes mamma tog då in hyresgäster i deras lägenhet och en av dem var Mr Murphy, som arbetade som teatermanager och som såg talang i Gladys. När hon var sju, spelade Gladys i en pjäs som hette The Silver King i Toronto. Hennes lillasyster var också på scenen, medan hennes mamma spelade orgel till pjäsen. År 1900 hade teater blivit ett litet företag för familjen Smith och de började turnera i USA. 1907 landade Gladys en roll på Broadway, The Warrens of Virginia, skriven av William C. deMille, vars bror, Cecil, också spelade i pjäsen. Producenten till The Warrens of Virginia insisterade på att Gladys Smith bytte namn och föreslog Mary Pickford. Så fick det bli.

1909 provspelade Mary Pickford för D.W. Griffiths Biograph Company i New York. Hon fick inte rollen, men Griffith var så tagen av Pickford att hon ändå anställdes på kontrakt. Hon medverkade i 51 filmer det året, för $10 i veckan, och följde med bolaget när det etablerades i Hollywood. Under några år varvade Pickford filmer i Hollywood med pjäser på Broadway, men 1913 beslutade hon att satsa uteslutande på film. Hon anställdes av Adolph Zukors Famous Players, som senare skulle ombildas till Paramount Pictures. Under de kommande två, tre åren etablerades Mary Pickford som en filmstjärna och både kvaliteten på hennes filmer och hennes lön ökade. 1916 skrev hon ett nytt kontrakt med Zukor, då hon fick den nya rekordlönen på $10 000 i veckan samt full kontroll över filmproduktionerna hon medverkade i – något som var helt unikt, särskilt för en kvinna. 1918 skulle kontraktet med Zukor omförhandlas, men Pickford gick inte med på Zukors krav, så hon gick till First National. Hon hade då tappat lite av sin självständighet, för att återfå den krävdes ett eget produktionsbolag.

Douglas Fairbanks

Douglas Fairbanks föddes 1883 i Denver, Colorado. Han var sin mammas fjärde barn, det andra barnet med hennes tredje man. Hans pappa lämnade familjen när Douglas var fem, trött på sin frus ständiga affärer med andra män. Trots, eller tack vare, den splittrade familjen, sökte sig Douglas till teatern. Efter skolpjäser och ett par turnéer med teatertrupper, fann han sig, 18 år gammal, på Broadway som arbetande skådespelare. 1907 gifte han sig med Anna Beth Sully och de fick en son tillsammans, Douglas Fairbanks Jr. 1915 flyttade de till Hollywood.

Samma år, 1915, hade Fairbanks första film premiär, The Lamb, skriven av D.W. Griffith, som tog den unge Fairbanks under sina vingar. 1916 startade Fairbanks ett eget filmbolag och började jobba för Paramount Pictures. Samma år träffade han Mary Pickford på en fest och de båda inledde en affär som kom att leda till att Fairbanks och Sully skiljde sig 1918. Då hade Fairbanks blivit Hollywoods mest populäre skådespelare och den tredje bäst betalde, efter Chaplin och Pickford. Han hade mest spelat i romantiska komedier och västernfilmer och ännu inte etablerat sitt akrobatiskt svärdfäktande persona. Fairbanks hade börjat skriva och producera sina filmer, men var inte heller han nöjd med hur filmbolagen lade sig i hur filmerna och skådespelarna borde utformas. För fullständig självständighet krävdes ett eget produktionsbolag.

D.W. Griffith

David Wark Griffith föddes 1875 på en bondgård i Kentucky. Hans pappa hade varit överste i sydstaternas armé under inbördeskriget och dog när David var tio. När han var 14 lämnade resten av familjen till Louisville där David var tvungen att börja arbeta istället för att gå i skolan. På den lilla fritiden han hade, började han agera i olika turnerande teatrar och under tiden försökte han skriva pjäser. 1907 flyttade han till New York och försökte sälja ett manus till Edwin PorterEdison Studios. Porter sa nej, men anställde honom som skådespelare istället. Året därpå fick han chansen att regissera film för Biograph Company.

Griffith anlände i Hollywood 1910, där han regisserade den första filmen som någonsin spelades in där, In Old California. Fyra år senare regisserade han sin första långfilm, Judith of Bethulia, men Biograph trodde inte på konceptet långfilm. D.W. Griffith gick till Mutual Film istället, där han producerade The Life of General Villa, en film om det mexikanska inbördeskriget med Pancho Villa i rollen som sig själv. Därefter bildade Griffith Reliance-Majestic Studios som kom att producera hans största framgång, tillika den mest kontroversiella filmen någonsin: The Birth of a Nation.

The Birth of a Nation byggde på romanen The Clansman och är ökänd för sin uppenbara rasism. Skurkarna i filmen är afroamerikaner som gärna våldtar vita kvinnor, hjältarna är de modiga riddarna i Ku Klux Klan. Trots rasismen, måste filmen ändå ses som ett mästerverk. Griffith var oerhört innovativ vad gäller berättarteknik, klippning och kameraarbete, tekniker som var helt nya när filmen kom ut 1915. The Birth of a Nation blev en succé, trots att den bojkottades över stora delar av USA, men Griffith försökte senare göra avbön genom sin nästa film, den episka Intolerance som kom ut 1916. Intolerance ruinerade Griffith, som tvingades bli inhyrd regissör för First National. Han ville dock fortfarande ha kontroll över sina produktioner, men för det krävdes ett eget produktionsbolag.

Det inte fullt så dåraktiga dårhuset

Idén till ett filmbolag som ägdes av skådespelarna kom ursprungligen från Chaplin, Fairbanks, Pickford och en fjärde skådespelare, William S. Hart. Hart hade fått en sen start inom filmen, han var 49 år gammal när han var med i sin första film 1914. Han blev en av de första stora västernstjärnorna under 1910-talets andra hälft och en riktig publikdragare. Av oklara anledningar drog sig Hart ur filmbolagsprojektet innan det egentligen hade startat. Hans plats fylldes av Griffith.

Under senare delen av 1910-talet höll filmbolagen på att konsolidera sig. Kontrollen skärptes, produkterna (filmerna) blev alltmer strömlinjeformade, skådespelare och regissörer blev alltmer kuggar i ett maskineri – studiosystemet etablerades. Detta var kanske de utlösande faktorerna till att Chaplin, Fairbanks, Pickford och Griffith den 5 februari 1919 startade United Artists.

I förgrunden: D.W. Griffith, Mary Pickford, Charlie Chaplin (sittande) och Douglas Fairbanks. I bakgrunden: advokaterna Albert Banzhaf och Dennis F. O’Brien.

En drivande kraft bakom beslutet var Hiram Abrams, som tidigare hade arbetat hos Paramount Pictures och hjälpt Adolph Zukor till makten, men som hade fått sparken 1917 efter att ha fotograferats med kvinnor i ett hus med dåligt rykte. Abrams hjälpte Chaplin, Fairbanks, Pickford och Griffith med att upprätta United Artists och som belöning blev han produktionsbolagets verkställande direktör. Bolaget inrättade också en distributionsavdelning, som kom att skötas av Woodrow Wilsons tidigare finansminister, en man med det fantastiska namnet William Gibbs McAdoo.

Den första filmen som producerades av United Artists var His Majesty, the American, skriven av Fairbanks, med Fairbanks i huvudrollen. Det blev en succé, men kunde inte riktigt driva ytterligare produktion. När bolaget startade var målet att de fyra aktörerna skulle producera fem filmer var per år, men bolaget hade inget kapital. De var tvungna att sälja filmerna till biograferna innan de producerades vilket var väldigt tidsödande och osäkert, så under de första fem åren producerade UA endast fem filmer per år.

Chaplin var fortfarande fast i kontrakt hos First National, så det var upp till Douglas Fairbanks att bli den store publikdragaren åt United Artists – och det blev han. Från mestadels lättsamma romantiska komedier och västernfilmer, ändrade Fairbanks stil och persona till den svärdfäktande och akrobatiske hjälten man kanske ser honom som idag. Hans största succéer var The Mark of Zorro (1920), The Three Musketeers (1921), Robin Hood (1922) och The Thief of Bagdad (1924).

Mary Pickford drog också in stora pengar till United Artists, även om hon mest satsade på romantiska dramer, ofta i historisk skrud, och ofta baserade på litterära förlagor. Hennes största succéer var Pollyanna (1920), Little Lord Fauntleroy (1921) och Rosita (1923).

D.W. Griffiths största succéer hos United Artists var Broken Blossoms (1919), Way Down East (1920) och Orphans of the Storm (1921), men hans produktionskostnader skenade. Efter en kostsam flopp, Isn’t Life Wonderful (1924), tvingades Griffith bort från bolaget.

Dårhuset reformeras

Med ökande produktionskostnader, en kostsam distribution och ett par floppar, stod United Artists inför ett vägskäl. De anställde Joseph Schenck som kom med ett berömt bagage: Schencks fru, Norma Talmadge, som tillsammans med Mary Pickford får räknas till det tidiga 1920-talets största stumfilmsstjärnor; Schencks svägerska, Normas syster, Constance Talmadge, också en framstående skådespelerska; och Schencks svåger, Buster Keaton, gift med den tredje systern, Natalie Talmadge. Förutom de tre berömda systrarna Talmadge och den oerhört populäre Buster Keaton, tog Joseph Schenk med sig signerade distributionskontrakt från två stora oberoende producenter: Samuel Goldwyn och pilotmiljonären Howard Hughes. Goldwyn kom att släppa flera kritiska och publikdragande succéer via United Artists, bland annat Arrowsmith (1931) av John Ford och Dodsworth (1936) av William Wyler. De mest berömda filmerna som Hughes släppte via United Artists var Hell’s Angels (1930), med regi av Hughes själv, och Scarface (1932) av Howard Hawks. Tillsammans med Darryl F. Zanuck bildade Schenck Twentieth Century Pictures, som också kom att producera filmer åt United Artists.

Al Jolson, Mary Pickford, Ronald Coleman, Gloria Swanson, Douglas Fairbanks, Joseph Schenck, Charlie Chaplin, Samuel Goldwyn och Eddie Cantor

Under den andra halvan av 1920-talet kom Charlie Chaplin loss från sitt gamla kontrakt och började producera filmer åt United Artists. De var inte många, och det tog flera år mellan dem, men de var långfilmer och inte vilka som helst: The Gold Rush (1925), The Circus (1928), City Lights (1931) och Modern Times (1936).

Schencks ankomst till United Artists förändrade bolaget, från vad som verkade vara ett slags hobbyverksamhet utan styrfart, till ett professionellt filmbolag för produktion och distribution. Schenck såg också till att börja köpa upp biografer för att fullborda den vertikala integreringen, men antalet biografer som United Artists ägde förblev ett fåtal. United Artists blev aldrig ett av de stora filmbolagen, men de gick med vinst och producerade flera kritiska och publikdragande hits under 1930-talet.

1932 lyckades Schenck också locka till sig det mest framgångsrika filmbolaget för animerade kortfilmer: Walt Disney Studios. Detta var strax innan Walt Disney lyckades säkra ett monopol på Technicolor, en teknik för att producera färgfilm, samt strax innan de vann Oscar för bästa animerade kortfilm, den första någonsin. Mer om det nästa gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Glada melodier mot högre höjder, eller inte

Både Looney Tunes och Merrie Melodies producerades av Leon Schlesinger för Warner Bros. Medan Looney Tunes regisserades av Hugh Harman och främst handlade om Bosko och hans äventyr, fokuserade Rudolf Ising på Merrie Melodies, som framför allt drog nytta av Warner Bros stora musikbibliotek. Filmerna i Merrie Melodies användes för att marknadsföra låtar, skivor och noter – och filmerna hade under det tidiga 1930-talet sällan återkommande karaktärer, med ett undantag, som vi strax skall se.

Warner Bros animerade kortfilmer var budgetproduktioner, snabbt producerade på ett billigt sätt. Men när vissa animationsstudios kämpade för att hålla takten, lyckades Warner Bros öka kvaliteten, mycket tack vare talanger, tillgång till teknik (ljud) och tillgång till obegränsat med musik som bolaget ägde rättigheter till. Tack vare detta skulle Warner Bros 1932 förtjäna sin första Oscarsnominering i den nyinrättade kategorin, bästa animerade kortfilm. Det kommer vi också strax till.

Pagan Moon (1932)

Pagan Moon hade lika gärna kunnat vara en film med Bosko och Honey.

Det polynesiska paret påminner alltför mycket om huvudkaraktärerna Looney Tunes – så intetsägande är de. Den mest framträdande låten – Pagan Moon – är ganska svängig, men uppväger inte den ganska monotona berättelsen.

Pagan Moon regisserades, som alla andra Merrie Melodies det här året, av Rudolf Ising, animerades av Norm Blackburn och Rollin Hamilton, och hade premiär den 31 januari 1932.

Freddy the Freshman (1932)

Freddy the Freshman bygger på låten med samma namn och som har undertiteln ”the Freshest Kid in Town.”

Freddy hamnar på ett college och börjar spela amerikansk fotboll där, på en väldigt underlig plan, med träd, sjöar, klädställningar och annat. Ganska studsig låt, skriven av Cliff Friend, som också skrev The Merry-Go-Round Broke Down – mer känd som ledmotivet till Looney Tunes.

Freddy the Freshman regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 20 februari 1932.

Crosby, Columbo, and Vallee (1932)

Crosby, Columbo, and Vallee bygger också på en låt med samma namn.

Låten hånar crooners som Bing Crosby, Russ Columbo och Rudy Vallee – särskilt att de sätter kvinnors hjärtan i brand. Filmen, däremot, utspelar sig bland indianer, där en indianpojke tar hem en radio till sin flickvän. Det borde kanske vara ett stort misstag, men en brand bryter ut i skogen där de bor, så de blir upptagna med det istället.

Ännu en studsig låt och en habil film. Ingen höjdare, men heller inget bottennapp. Den regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Max Maxwell, och hade premiär den 19 mars 1932.

Goopy Geer (1932)

I Goopy Geer introduceras vi till Goopy Geer. Detta blev Rudolf Isings sista försök att skapa en återkommande karaktär.

Goopy Geer ser nästan ut som Disneys Goofy, komplett med ett fånigt skratt, men detta är innan Goofy ens fått sitt namn. Den första filmen om Goopy Geer är bara en i raden av musikrevy-filmer som vi sett till leda under 1930-talets första år. Ett par småroliga gags väger inte upp det dödstrista upplägget.

Goopy Geer regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton och hade premiär den 16 april 1932.

It’s Got Me Again! (1932)

I It’s Got Me Again! verkar Warner Bros ha anammat Disneys tänkande, en musikalisk revy är ok, så länge den har en berättelse med ett klimax.

Huvudkaraktärerna är ett gäng möss, väldigt snarlika Mickey Mouse, som tar över ett hus och sjunger och spelar – som de brukar i början av 1930-talet. Halvvägs genom filmen dyker en ondskefull katt upp och filmen börjar plötsligt handla om något. Den har en viss charm, men egentligen inte mer än andra Warner Bros-filmer från den här tiden.

It’s Got Me Again! nominerades till en Oscar. Den är inte helt utan charm, men Oscars-nivå? Nej.

Filmen hade premiär den 14 maj 1932, regisserades av Rudolf Ising, och animerades av Friz Freleng och Thomas McKimson. Thomas var den äldre brodern till Robert och Charles McKimson – alla tre arbetade som animatörer för Warner Bros.

Moonlight for Two (1932)

Goopy Geer gör comeback i Moonlight for Two.

Låten i fokus är givetvis Moonlight for Two, men frågan är om inte filmens tolkning av She’ll Be Comin’ Round the Mountain är bättre – svängigare och studsigare. Filmen utspelar sig i vad som verkar vara Appalacherna där Goopy Geer med flickvän går och dansar på en lokal Honky-Tonk-Bar. Framåt slutet av filmen dyker det upp en svartmuskig skurk, men sällskapet räddas av en spis (!).

Filmen regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Martin och hade premiär den 11 juni 1932.

Förutom Oscars-nomineringen var väl första delen av 1932 inget bra halvår för Merrie Melodies. Animationsstudions kompositör, Frank Marsales, gräver genom Warner Bros arkiv för att hitta låtar de kan marknadsföra och sätta animation till. Musiken är det sällan fel på, men Rudolf Ising producerar inte några större höjdare under den här tiden. Varken han eller Hugh Harman skulle vara kvar så länge till hos Warner Bros, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Oswald med och utan hjärta

Universal Pictures hade hittat guld i sin nisch – monsterfilmer drog publik – och det kom att spilla över på deras animerade produktion. Walter Lantz, som skötte Universals animationsavdelning, tog tacksamt emot uppslag för filmer. Enligt kontrakt tvingad att leverera en animerad kortfilm varannan, hade Lantz inget val – alla idéer var bra idéer. Han och hans huvudanimatör och medregissör, Bill Nolan, levererade kvalitetsmässigt väldigt varierande filmer – endast undantagsvis blev resultatet bra. Universals spelsfilmsproduktion hade kanske lite bättre snitt den animerade, särskilt när de satsade på monsterrullar.

Edgar Allan Poe

Efter succéerna med Dracula (1931) och Frankenstein (1931) fortsatte Universal utveckla skräckfilmer på litterära förlagor. Som Dracula fick Bela Lugosi äntligen sitt genombrott och han hade hoppats få spela Victor Frankenstein i projektet som utvecklats av Robert Florey, men Universals boss, Carl Laemmle Jr, sade nej, både till Lugosi och Florey. Frankenstein gjordes istället av James Whale, och resten är historia. Som tröst fick Lugosi och Florey utveckla en novell av Edgar Allan PoeThe Murders in the Rue Morgue.

Poes novell brukar räknas som en av de första deckarna, huvudkaraktären är C. Auguste Dupin – en excentrisk men briljant detektiv – som ska lösa ett par mystiska mord på ett bårhus. Den publicerades 1841 – 46 år före Sherlock Holmes, 79 år före Hercule Poirot, två andra excentriska men briljanta detektiver som båda har lånat egenskaper av Dupin.

I filmatiseringen av The Murders in the Rue Morgue fick Bela Lugosi spela galen vetenskapsman – en roll han alltså egentligen skulle haft i Frankenstein. Dupin spelades av Leon Ames. Även om Florey hade skrivit det mesta av manuset, plockade man in unga manusförfattare för att bättra på det. En av dem som skrev dialog för filmen hette John Huston.

Filmen The Murders in the Rue Morgue mottogs bättre av recensenterna än av publiken. Det var framför allt Floreys regi som tilltalade recensenterna. Han tog hjälp av fotografen Karl Freund, som kom från den tyska expressionistiska filmen och hade fotat The Golem (1920) och Metropolis (1927). The Murders in the Rue Morgue drar fördel av expressionismen och det konstnärliga värdet går inte att argumentera emot, men särskilt publikfriande blir det inte.

Universal Studios satt dock Walter Lantz i sin animationsstudio och drog fördel av Universals nyfunna nisch inom spelfilmen. Han hade varken pengar eller tid att lägga på sina produktioner, och han var fast med en helt intetsägande karaktär, Oswald the Lucky Rabbit, så kvaliteten blev lidande, men han försökte i alla fall.

För att dryga ut produktionen av de egna filmerna, men ändå behålla takten man var ålagd att hålla, satte man ljud på flera gamla Oswald-filmer som hade gjorts av Walt Disney Studios. Lantz och Universal hade rättigheterna till figurerna, och tydligen var detta helt ok med alla. Disney hade visserligen förlorat rättigheterna till figuren, men att släppa någon annans produktion under eget namn är helt obegripligt idag.

Grandma’s Pet (1932)

Grandma’s Pet är en adaption av Rödluvan.

Oswald läser Rödluvan, somnar och drömmer Rödluvan. Det som inleds som sagan, plus Oswald, spårar ur när vargen hittar en trollstav som kan förflytta karaktärerna till olika platser. Slutet skiljer sig också från sagan, eftersom vargen hamnar på mormors tallrik, tillagad.

Snyggt animerad emellanåt, men oerhört bedrövlig i vissa sekvenser. En snabbt producerad budgetfilm utan hjärta, som hade premiär den 18 januari 1932.

Den 1 februari 1932 släppte Walter Lantz en Disney-film under eget namn. Oh, Teacher hade gjorts av Walt Disney 1927, animerats av Hugh Harman, Friz Freleng och Rollin Hamilton. Lantz lade på musik och ljudeffekter och släppte den för Universal. Stumfilmen från Disney är försvunnen, ljudfilmen från Lantz är den enda versionen som överlevt.

Mechanical Man (1932)

Roboten i Mechanical Man saknar hjärta, bokstavligt.

En ond uppfinnare behöver ett hjärta till sin robot så han kidnappar Oswalds flickvän. Vissa element i filmen ser ut att vara tagna från Universals monsterfilmer, men i händerna på en animationsstudio med ett tajt schema och en ännu tajtare budget, blir resultatet helt obegripligt. Det är en utmaning att se slutet som en logisk följd, de verkar inte ha pratat igenom berättelsen innan de började animera. Ett par fina gags (som man kan misstänka kommer från Tex Avery) väger inte upp den obegripliga storyn.

Mechanical Man hade premiär den 15 februari 1932. Två veckor senare, den 29 februari 1932, släppte Lantz ännu en Disney-producerad Oswald-film med nypålagt ljud: Great Guns.

Wins Out (1932)

I Wins Out är Oswald bagare åt en flodhästkung.

En flock kråkor ställer till med problem när Oswald försöker baka en paj åt kungen. Plötsligt dyker det upp en drake och sen blir filmen helt obegriplig. Ännu en undermålig produktion från Walter Lantz. Wins Out hade premiär den 14 mars 1932.

Beau and Arrows (1932)

I Beau and Arrows leder Oswald ett vagntåg av nybyggare.

Vagntåget anfalls av onda och korkade indianer. Resten av filmen är en radda gags som är mer eller mindre roliga. De flesta involverar kanonkulor, som tydligen var viktigt att bära med sig som nybyggare. Ingen höjdare, men ändå något bättre än par för Walter Lantz Productions. Filmen hade premiär den 28 mars 1932.

Making Good (1932)

I Making Good försöker storken leverera barn.

Alla försöker undvika att få fler barn – kråkor, ekorrar – och Oswald hjälper dem att undvika besök från storken. En gammal kvinna som bor i en stor sko blir dock överlistad av storken och får således ett trettiotal barn levererade. Den som vill kan ju försöka förstå resten av filmen: En stor hund vill tugga på den stora skon och lyckas till slut förstöra den gamla kvinnans hem. Oswald lyckas emellertid få ett antal stora skor kastade efter sig, så nu har den gamla kvinnan och hennes trettio barn nya hem att bo i. Jösses.

Making Good hade premiär den 11 april 1932.

1932 års inledning var ingen höjdare för Walter Lantz Productions. Nästa gång blir det bättre filmer. Det är ett löfte.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Bimbo till Betty III

Idag är det lätt att underskatta hur annorlunda Betty Boop var som animerad karaktär, på samma sätt som det är lätt att underskatta hur annorlunda Fleischer Studios var som animationsstudio. När 1932 inleddes, hade Betty Boop för alltid blivit av med sina hundöron, hon var nu en människa – den enda animerade människan i ett hav av animerade djur från de andra studiorna. Hennes paradoxala blandning av utåtriktad sexbomb och barnslig flapper låg helt rätt i tiden. Fleischer Studios, som satt mitt på Broadway i New York, var dessutom väldigt lyhörd inför de stora kulturella strömningarna under 1930-talets början, framför allt jazzen, och de drog sig inte för att använda musik av tidens populäraste afroamerikanska musiker, något vi strax ska se exempel på.

Den stora depressionen nådde sin absoluta botten 1932. Börserna hade rasat sedan kraschen 1929 och värdepapperna hade sjunkit i värde med 90% – det skulle dröja till 1954 innan de nådde samma nivå som innan 1929. Värdeminskningarna och obetalda lån ledde till att 3000 banker om året tvingades slå igen. Arbetslösheten i USA var 25%, fattigdomen var utbredd och kåkstäderna (sk Hoovervilles, efter president Herbert Hoover) bredde ut sig. Depressionen präglade allt i det amerikanska samhället och den samtida kulturen – inklusive de animerade kortfilmerna.

Samhället och kulturen präglades också av alkoholförbudet. Sedan införandet 1920 hade visserligen konsumtionen gått ner, men att dricka alkohol var fortfarande accepterat. Förbudet erbjöd en vinstdrivande marknad genom smuggling, mer eller mindre organiserad hembränning och svartklubbar, sk speakeasies. Den svarta marknaden gav upphov till en gangsterism som framför allt påverkade storstäderna Chicago och New York, med maffiagrupperingar som krigade om andelar av marknaden för alkohol och svartklubbar. Våldsspiralen var i uppåtgående.

Den stora migrationen från den amerikanska södern fortsatte med oförminskad styrka. Under slutet av 1800-talet hade sydstaterna börjat införa segregationslagar, sk Jim Crow-lagar, där raserna skiljdes åt. Svarta och vita fick inte gifta sig, skaffa barn, äta på samma avdelningar i restauranger, åka i samma avdelningar på bussar eller gå i samma skolor. Afroamerikaner i Södern blev en andra klassens medborgare, utan inflytande, utan rösträtt och utan tillgång till näringslivet. Det var inledningen på en stor migrationsvåg, där svarta sydstatsbor flyttade norrut, framför allt mot storstäderna Chicago och New York, via Memphis och St Louis. Med sig tog de bluesen och jazzen från Louisiana och Mississippi. Olika stilar utvecklades i de olika städerna och särskilt jazzen blev populär hos en företrädesvis vit publik. Jazzens popularitet växte ytterligare genom att man började kunna köpa grammofonskivor. Jazzen blev också musiken som spelades på speakeasies, där Amerikas befolkning började integreras – mestadels svarta musiker och vit publik, men ändå.

Den kvinnliga frigörelsen utgjorde också kraft som påverkade samhället och kulturen under 1920- och 1930-talen. Amerikanska kvinnor fick sin rösträtt 1920 och en kvinnlig kultur utvecklades under det följande decenniet. Bäst representerades den nya kvinnan av flappern: en kvinna med korta kjolar, kortklippt hår och överdriven makeup; en kvinna som rökte, drack alkohol, dansade till jazz, och som hade en ganska liberal syn på sex; en kvinna som utmanade samtidens sociala, kulturella och sexuella normer. Någon organiserad feminism var det inte tala om, men flappern ville kunna göra samma saker som män – rösta, dricka sprit och dansa på svartklubbar.

I en nation som tyngdes av depressionen, förbudstiden och segregationslagar, är det alltså inte så konstigt att den jazziga, sexiga flappern Betty Boop blev oerhört populär på biograferna. Fleischer Studios höll örat till marken och deras animerade kortfilmer förändrades under 1932. Huvudkaraktären i deras serie Talkartoons, hunden Bimbo, fick allt mindre utrymme, medan hans flickvän, människan Betty Boop, fick allt större.

Any Rags (1932)

I Any Rags är Bimbo lumpsamlare i en storstad märkt av depressionen.

Låten Bimbo sjunger när han samlar lump är dels en ragtime-schottis-fusion från 1902: Any Rags av Thomas S. Allen; dels en låt av lite mer tveksam natur: The (New) Call of the Freaks inspelad av Luis Russell 1929. Texten i filmen lyder ”Bring out your cans, here comes the garbage man”, en rad som inte förekommer i Any Rags, men som finns i The (New) Call of the Freaks: ”Stick out your can, here comes the garbage man”. Melodin och texten till The (New) Call of the Freaks är troligen inte skriven av Luis Russell, även om han gjorde den första inspelningen, utan kan vara traditionell. Låten handlar om sodomi, där can och garbage man är eufemismer, men huruvida Fleischer Studios var medvetna om detta är oklart. Att Koko the Clown gör ett kort inhopp, och gör ett väldigt queer intryck, kanske innebär att Fleischers var medvetna om detta, men inget annat i filmen tyder på det.

Betty Boop dyker inte upp förrän halvvägs genom Any Rags, men hon stjäl alla sekvenser hon medverkar i – hennes stjärnstatus är självklar. Fleischer Studios brydde sig inte om the Hays Code, vilket innebär att Bettys kjol är kort, hon ”råkar” visa sin BH ett flertal gånger och hennes sexuella anspelningar är många och tydliga.

Som många andra filmer från Fleischer Studios, faller Any Rags sönder i sina beståndsdelar och handlingen blir mer eller mindre obegriplig framåt slutet. Dave Fleischer stod som vanligt för regin, Willard Bowsky och Thomas Bonfiglio för animationen, och den hade premiär den 2 januari 1932.

Boop-Oop-a-Doop (1932)

Boop-Oop-a-Doop får sin titel från Betty Boops nonsensfras som redan hade blivit hennes signum, men i den här filmen får frasen faktiskt en ganska sexuell betydelse.

Vi kommer att gå igenom ursprunget till ”Boop-Oop-a-Doop” vid ett senare tillfälle, när Fleischer Studios stäms av en berömd skådespelerska senare under 1932, men i den här filmen verkar frasen betyda Betty Boops oskuld. Betty arbetar på en cirkus med en väldigt påträngande cirkusdirektör och när hans alltmer intensiva närmanden övergår i ett våldtäktsförsök (ja, det finns inget annat sätt att beskriva det), räddas hon av Koko the Clown. Koko viskar en fråga till henne, hon svarar: ”No, he couldn’t take my Boop-Oop-a-Doop away!”

Rösten till Betty Boop gjordes här av Mae Questel. Året innan den animerade Boop-Oop-a-Doop gjorde hon låten Don’t Take My Boop-Oop-a-Doop Away, skriven och komponerad av Sammy Timberg. Den framfördes i en kortfilm från Paramount Pictures, som också distribuerade filmerna från Fleischer Studios, som heter Musical Justice. I kortfilmen, som inte är animerad, ställs Betty Boop inför rätta för att ha stört den musikaliska friden med sitt boop-oop-a-doopande. Mae Questel spelar Betty Boop och sjunger låten till sitt försvar.

Frasen är givetvis nonsens, en improviserad scat, och när den användes i Musical Justice hade den en musikalisk mening – domaren höll på att ta bort hennes sätt att sjunga. I den animerade kortfilmen Boop-Oop-a-Doop fick dock frasen en sexuell mening. Cirkusdirektören var på väg att ta Betty Boops oskuld.

Boop-Oop-a-Doop hade premiär den 16 januari 1932, regisserades av Dave Fleischer och animerades av Al Eugster.

The Robot (1932)

Bröderna Fleischer ville tydligen fortfarande satsa på Bimbo, så The Robot handlar främst om honom.

Bimbo har fått tillbaka sitt äldre, vita, slankare utseende, och flickan han tar med på en boxningsmatch ser inte ut som Betty Boop, inte förrän i den sista tredjedelen. Filmen ser helt enkelt äldre, slarvigare och mer inkonsekvent ut än samtida produktioner. En bagatell vi inte behöver orda mer om, mer än att den hade premiär den 5 februari 1932.

Minnie the Moocher (1932)

Minnie the Moocher är kanske Betty Boops mest berömda film och det bästa exemplet på det kulturella avtrycket hon gjorde under 1932.

Filmen inleds med en kort sekvens som inte är animerad – Cab Calloway dansar på sitt högst personliga sätt framför sitt band till tonerna av Prohibition Blues. Därefter övergår filmen till att bli animerad och vi får träffa Betty Boop hemma vid middagsbordet där hon skälls ut av sina föräldrar, framför allt sin far. Betty sätter sig gråtande i farstun och skriver ett brev där hon säger farväl till sina föräldrar. För att inte glömma sina rötter, låter bröderna Fleischer Koko the Clown hoppa upp ur Bettys bläckhorn (deras första filmserie hette Out of the Inkwell). Hon ringer Bimbo, som kommer och hämtar henne utanför hennes hem.

När Betty och Bimbo beger sig därifrån hörs tonerna till låten som gett filmen sin titel. I en grotta stöter Betty och Bimbo på en spökvalross som börjar sjunga låten, givetvis med Cab Calloways röst, och dansa. Valrossens dans är rotoscopad, kalkerad av Cab Calloway själv, och han utför här The Buzz, ett danssteg som Michael Jackson senare skulle kopiera och kalla för Moonwalk.

Cab Calloway

Cab Calloway föddes på Juldagen 1907 i Rochester, New York, in i den afroamerikanska övre medelklassen – hans mamma var lärare, hans pappa var advokat. När Cab var elva flyttade familjen till Baltimore, Maryland, till ett område som då var ett centrum för afroamerikansk kultur, politik och företagsamhet – Sugar Hill. Hans föräldrar hade tidigt upptäckt att Cab hade ett öra för musik, så de kultiverade det. 1922 började han ta sånglektioner. Hans föräldrar och lärare tyckte illa om jazz, men Cab älskade det – han började besöka och uppträda på jazzklubbar i Baltimore, där han träffade många av tidens främsta jazzmusiker.

1925 gick han ut gymnasiet – han hade gått på Frederick Douglass High School – och strax därefter åkte han på turné med sin syster, Blanche Calloway, som var den första kvinnan som ledde ett band med bara män. För att göra sina föräldrar glada, började Cab på college i Chicago, för att studera till att bli advokat. Han spenderade dock väldigt mycket tid på olika jazzklubbar i staden, bland annat Sunset Café, där han träffade Louis Armstrong som lärde honom hur man sjunger scat. Cab Calloway blev aldrig färdig advokat. 1930 fick han ett erbjudande om att ta över ett band, the Missourians, som strax döptes om till Cab Calloway and His Orchestra.

Det största året i Cab Calloways liv bör ha varit 1931. Dels fick han ett gig som ersättare för Duke Ellington och hans orkester på The Cotton Club i New York medan de åkte ut på turnéer. För ändamålet bildades The Cab Calloway Orchestra; Dels spelade han in skivan med det som kom att bli hans största hit någonsin: Minnie the Moocher.

Refrängen till Minnie the Moocher är i princip bara nonsensstavelser och scat – Cab Calloway kom att bli känd som The Hi-De-Ho-Man på grund av detta. Verserna är dock inte nonsens och ganska deprimerade. Den första versen beskriver hennes personlighet, tuff och hård, men med ett stort hjärta. I den andra versen träffar Minnie en man som heter Smokey, som introducerar henne för droger som kokain – ”cokey” – och opium – ”kick the gong around”. I de sista två verserna drömmer Minnie sig bort – hon träffar den svenske kungen (Gustav V, då alltså?) och han överöser henne med rikedomar och måltider.

Eftersom det var Fleischer Studios som gjorde animerad kortfilm av Minnie the Moocher, spårar den givetvis ur på slutet och blir helt osammanhängande. Den regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Ralph Somerville, och hade premiär den 11 mars 1932, med största sannolikhet framför Paramounts jazzgangsterrulle Dancers in the Dark.

Swim or Sink (1932)

Swim or Sink, eller som den också kallas S.O.S, inleds med en storm till havs och ett fartyg i sjönöd.

Fartyget sjunker och Betty Boop, Bimbo och Koko hamnar på en flotte. De plockas upp av pirater som håller dem fångna. Medan piraterna sjunger och dricker, lyckas Bimbo fly och han befriar Koko och Betty. Trion leder sedan piraterna ner i ett hajgap. Inuti hajen fortsätter piraterna sjunga och dricka.

Swim or Sink är en ganska medelmåttig film som är full av regissören Dave Fleischers förkärlek för helt absurda animationsgags. Den animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf och hade premiär den 11 mars 1932, verkar det som. Det skulle i så fall vara på samma dag som Minnie the Moocher, vilket inte är särskilt troligt. Kanske båda filmerna upphovsrättsskyddades samma dag.

1932 var året då Betty Boops popularitet verkligen tog fart på grund av att hon låg helt rätt i tiden. Depressionen och förbudstiden, jazz och flappers – allt beredde vägen för en animerad superstjärna. I början av året hette filmserien fortfarande Talkartoons, men det skulle snart ändras.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko lallar på

Warner Bros två animerade filmserier fortsatte som vanligt i början av 1932. Merrie Melodies använde sällan några återkommande karaktärer, istället använde de sig av Warners stora musikkatalog, främst för att sälja skivor eller nothäften. Looney Tunes, å andra sidan, tröskade på med Bosko – i förhoppningen att han skulle bli minst lika stor som Mickey Mouse.

Bosko at the Zoo (1932)

Om man tyckte att Mickey Mouse-filmerna kunde vara mediokra ibland, så är det inget mot Bosko at the Zoo, som tar medioker till en ny nivå.

Bosko och Honey går på zoo och råkar ut för det ena djuret efter det andra. Det mest dramatiska som händer är när en struts tar Boskos hatt och springer iväg med den. I sekvensen som följer, när han tar tillbaka hatten, skulle man nästan kunna skönja en personlighet hos Bosko, men nej: Alldeles för fort tar han fram en flöjt och spelar så att strutsen dansar.

Filmen slutar med att Bosko, strutsen och en valross jagas av ett lejon. I ett tafatt försök att avsluta filmen, utan att ha någon aning om hur, hoppar Bosko upp på en mur, medan lejonet brakar in i valrossen och strutsen så att de tre djuren blir ett – en kropp med tre olika huvuden. The end. That’s all folks.

Filmen regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, musiken komponerades av Frank Marsales, och Bosko at the Zoo hade premiär den 9 januari 1932 – framför The Woman from Monte Carlo, regisserad av Michael Curtiz.

Michael Curtiz

Curtiz föddes 1886 till judiska föräldrar i den ungerska delen av det som då var Österrike-Ungern. Redan tidigt blev han intresserad av teater och han studerade sedan för att bli skådespelare. Under sina unga år reste han runt i ett kompani av skådespelare och spelade Shakespeare och Ibsen över hela Europa. I kompaniet hade de mer än en uppgift, ibland fick Curtiz regissera. 1912 regisserade han sin första film, samtidigt Ungerns första långfilm. Samma år ställde han upp i Ungerns fäktningslag vid de olympiska spelen i Stockholm.

1926 lockades Michael Curtiz över till Hollywood. Han var då 39 år gammal och väldigt erfaren – i Ungern hade han regisserat ett 60-tal kort- och långfilmer. Hans produktivitet var fortsatt hög i Hollywood – han regisserade tre, fyra, fem, ibland sex långfilmer om året under 30-talet, och däremellan gjorde han kortfilmer.

Precis som alla hans andra filmer, höll The Woman from Monte Carlo hög kvalitet vad gäller regi, scenografi, ljussättning och foto, men den blev inte någon större succé. Hans genombrott skulle komma senare under 30-talet – då han gjorde Errol Flynn och Olivia de Havilland till stjärnor genom en rad filmer: Captain Blood (1935), The Charge of the Light Brigade (1937), The Adventures of Robin Hood (1938) och The Private Lives of Elizabeth and Essex (1939).

Vi har alltså all anledning att återkomma till Michael Curtiz, låt oss därför återgå till Bosko:

Battling Bosko (1932)

Battling Bosko handlar om Bosko som boxare.

Medan Bosko tränar på en vanlig boxboll, tränar hans avsevärt större motståndare genom att boxa på ett upphängt städ. När det är dags för boxningsmatchen, lyssnar Honey på radio. Av någon outgrundlig anledning är Bosko favorit, men i slutet av matchen knockas han och räknas ut. Trots att Honey har anlänt och försöker återuppväcka honom, väljer Bosko att dra mattan över sig och somna om. Ett ganska märkligt slut.

Battling Bosko regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 6 februari 1932.

Big-Hearted Bosko (1932)

I Big-Hearted Bosko är Bosko och hans hund Bruno ute och åker skridskor.

Vid strandkanten hittar de ett barn som de tar hand om. Väl hemma, försöker de trösta barnet på än det ena sättet, än det andra. I slutändan är det bara musik och dans som räcker.

Filmen regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton, och hade premiär den 5 mars 1932.

Bosko’s Party (1932)

Bosko’s Party är egentligen Honeys party.

Bosko och ett stort antal djur försöker ordna en överraskningsfest åt Honey. När det till slut lyckas – det är inte helt lätt – sjunger de Happy Birthday to You, och detta är intressant nog för en utvikning:

Mildred och Patty Hill

Happy Birthday to You bygger egentligen på en låt som heter Good-Morning to All som komponerades av systrarna Patty och Mildred Hill i slutet av 1800-talet. På 1890-talet användes låten som en välkomstvisa i flera skolor runt om i USA. Vid födelsedagar ändrades texten ofta till Happy Birthday to You. Den första versionen för födelsedagar upphovsrättsskyddades 1901 och det är denna versionen som används i Bosko’s Party.

1935, tre år efter den här filmen, upphovsrättsskyddades ett specifikt pianoarrangemang för låten, skrivet av Preston Ware Orem, tillsammans med en tidigare okänd andra vers, av bolaget Summy Company. 1957 blev gick Summy Company samman med C.C. Birchard & Company och blev Summy-Birchard Company – ett bolag som på 1970-talet blev en division av Birch Tree Group Limited. 1988 köptes divisionen av Warner/Chappell Group. Under hela den här tiden har man inte kunnat använda sången Happy Birthday to You utan att betala royalties till innehavarna av upphovsrätten. 2008 tjänade Warner/Chappell ca 2 miljoner dollar om året på låten.

Inom EU har man räknat upphovsrätten till 70 år efter upphovspersonens död. Då upphovspersonen har setts som Patty Hill, som dog 1946, har man inom EU kunnat använda låten fritt sedan den 1 januari 2017. I USA blev det lite mer komplicerat. Genom omfattande research kunde en juridikprofessor, Robert Brauneis, 2010 slå fast att sången med stor sannolikhet inte längre omfattades av upphovsrätten. 2013 gjorde en produktionsbolag en dokumentär om originalet Good-Morning to You och stämde Warner/Chappell för att upprätthålla felaktig upphovsrätt till Happy Birthday to You. 2015 kom domen: Warner/Chappells upphovsrätt gäller endast det specifika pianoarrangemanget – inte texten och inte melodin. 2016 gjorde Warner/Chappell upp och sedan dess finns Happy Birthday to You i public domain.

Warner Bros använde alltså Happy Birthday to You i Bosko’s Party – utan att veta att den skulle upphovsrättsskyddas tre år senare; utan att veta att den 1988 skulle ägas av en division av det egna bolaget, Warner Bros; utan att veta att vi idag kan använda den hur vi vill. Bosko’s Party regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, och hade premiär den 2 april 1932.

Bosko and Bruno (1932)

Bosko and Bruno är ännu en remake av Disneys Trolley Troubles (1927), Universals Trolley Troubles (1931) och Warners egna Smile, Darn Ya, Smile! (1931).

Inledningen skiljer sig något, men klimax är näst intill identisk – ett skenande tåg med Bosko/Oswald/Foxy ombord som försöker stoppa det. Lättja eller budget – spelar ingen roll, slutresultatet blir ändå mediokert.

Filmen regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Paul Smith, och hade premiär den 30 april 1932.

Bosko’s Dog Race (1932)

I Bosko’s Dog Race är Bosko och Bruno ute på jakt igen.

Den misslyckade jakten leder till att Bruno anmäls till ett hundrace där väldigt många slumpartade händelser leder till att Bruno vinner. Ingen höjdare.

Den regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Norm Blackburn, och hade premiär den 25 juni 1932.

Detta var inte ett bra halvår för Looney Tunes.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey och Olympiaden

Den 15 januari 1932 släppte Columbia Pictures ännu en Frank Capra-film, Forbidden med Barbara Stanwyck. Några år tidigare hade Capra blivit kontrakterad av Columbias studioboss, Harry Cohn, och sedan dess hade Capra regisserat två-tre långfilmer om året. Han var den ende regissören som Columbia hade på kontrakt. Mestadels producerade bolaget kortfilmer, nyhetsfilmer, B-filmer och en och annan A-film, de senare oftast regisserade av just Capra.

Frågan är dock om Columbia Pictures inte tjänade mer på de animerade kortfilmerna de distribuerade. De satt på distributionsrättigheterna till flera animationsstudios. Den de hade distribuerat längst var Mintz Studio där Charles Mintz översåg flera filmserier, bland annat Krazy Kat, Scrappy och Toby the Pup. Men Columbia satt också på distributionsrättigheterna till den animerade kortfilmens allra största publikmagnet, Mickey Mouse.

Före 1930 hade Mickey Mouse distribuerats av Pat Powers Celebrity Pictures. I januari 1930 åkte Walt Disney till New York för att förhandla med Powers eftersom han tyckte att Powers undanhöll pengar från honom. I New York insåg Disney att Powers hade lockat över Disneys trognaste medarbetare, Ub Iwerks och Carl Stalling, till en egen animationsstudio som Powers höll på att bygga upp. Disney började då förhandla med andra filmbolag om distributionsrättigheterna. MGM sa nej, men först efter att Powers hotade med att stämma dem. Disney kontaktade då Harry Cohn på Columbia Pictures. Powers hotade åter med att stämma, men då hotade Cohn med en egen stämning av Powers. Det hela slutade med att Powers lade ner stämningarna och släppte distributionsrättigheterna till Columbia (se mer om Disney/Powers här och här). Med tanke på Cohns förbindelser med maffian (se här), kan man fråga sig om inte Cohn gav Powers ”an offer he couldn’t refuse.” Hursomhelst, Cohn och Disney skrev ett avtal på två år – ett avtal som alltså löpte ut under våren 1932, strax efter Columbias premiär av Forbidden. Detta är Mickey Mouse-filmerna som Columbia distribuerade 1932:

The Duck Hunt (1932)

I The Duck Hunt är Mickey och Pluto ute för att jaga änder.

De är riktigt usla jägare. Först hittar de inga änder, sen överlistas de av änderna, och när Mickey verkligen ska till och skjuta en av dem råkar han först skjuta ner en gren, och sedan skjuta hål på båten han står i. Filmen är väl genomtänkt, men vissa delar känns improviserade för att fylla ut tiden. Den bygger visserligen upp ett klimax, men det är ingen fullträff.

The Duck Hunt regisserades av Burt Gillett och verkar ha animerats av alla på Walt Disney Studios: Johnny Cannon, David Hand, Andrew Hutchinson, Clyde Geronimi, Norm Ferguson, Jack King, Ben Sharpsteen, Chuck Couch, Harry Reeves, Frenchy de Tremaudan, Rudy Zamora, och Dick Lundy. Den hade premiär den 28 januari 1932.

The Grocery Boy (1932)

I The Grocery Boy arbetar Mickey, och delvis Pluto, med att leverera mat.

När Minnie beställer mat, levereras maten givetvis snabbt och Mickey bjuds in för att hjälpa till att laga maten. Pluto ställer dock till det och i slutet av filmen står det ingen färdig mat på bordet.

En ganska medelmåttig Mickey-film regisserad av Wilfred Jackson och främst animerad av David Hand. Den hade premiär den 11 februari 1932.

The Mad Dog (1932)

The Mad Dog är något originellare.

Pluto råkar svälja en tvål och misstas för en rabiessmittad hund, vilket föranleder en hundfångare, Pete givetvis, att jaga Pluto och Mickey resten av filmen. Filmen innehåller fin animation och en hel del bra gags och är sammantaget helt ok. Regisserad av Burt Gillett hade filmen premiär den 5 mars 1932.

Barnyard Olympics (1932)

Barnyard Olympics håller ett brutalt tempo.

Det är olympiad på bondgården och filmen inleds med publikbilder och flera grenar som pågår samtidigt. Om man är uppmärksam inom den första halvminuten hittar man i publiken en figur som är väldigt lik Goofy, som ännu inte dykt upp i Disneys filmer, men här är han, med hatt och allt.

Den stora grenen är ett slags terränglopp där Mickey ska tävla. Loppet inleds med löpning, fortsätter med stavhopp och rodd innan de sätter sig på cyklar. Filmen har mängder med gags, där flera av dem är väldigt roliga. En höjdpunkt är när fältet med cyklister råkar cykla in i ett hus, bara för att komma ut genom alla tillgängliga dörrar, fönster och luckor på andra sidan.

Loppet slutar givetvis med vinst för Mickey.

The Barnyard Olympics hade premiär den 15 april 1932, något som var väldigt väl tajmat. Den 30 juli samma år invigdes de tionde moderna olympiska spelen i Los Angeles, bara någon kilometer från där Walt Disney Studios låg.

1932 års olympiska spel ägde rum mitt under den djupaste delen av den stora depressionen som hade svept över världen. Antalet deltagande länder minskade därför med hälften jämfört med 1928 års olympiska spel i Amsterdam. Inte ens den amerikanske presidenten, Herbert Hoover, deltog i några ceremonier under spelen.

Den enda arenan som byggdes för spelen var en simanläggning – alla övriga anläggningar var befintliga arenor. Den mest berömda var och är Los Angeles Memorial Coliseum, som för spelen döptes om till Olympic Stadium och som kommer att vara den första arenan som använts vid tre olympiska spel: 1932, 1984 och de kommande 2028.

USA tog flest guldmedaljer, 41 st, följt av Italien och Frankrike på tolv respektive tio guld. Sverige hamnade på fjärde plats med nio guldmedaljer, varav sex togs i brottning. Den mest udda medaljfördelningen var i landhockey där Indien tog guld, Japan tog silver medan USA fick nöja sig med en sista plats – ett brons, eftersom det bara var tre deltagande länder i grenen.

Stanislawa Walasiewicz, 1938

Den mest kontroversiella medaljören vid 1932 års olympiska spel var Stanislawa Walasiewicz. Hon tangerade världsrekordet på finalen i 100 meter och vann därmed guldmedalj. När hon kom hem till Polen hyllades hon givetvis som hjälte. Fyra år senare, vid de olympiska spelen i Berlin, försökte hon försvara sin guldmedalj, men förlorade med två hundradelar till USA:s Helen Stephens. Stephens anklagades för att vara man och fick genomgå en förnedrande könsinspektion för att bevisa sin könstillhörighet. Detta skulle visa sig vara väldigt ironiskt. Stanislawa Walasiewicz flyttade senare till USA och tog namnet Stella Walsh. 1980 hamnade hon i skottlinjen vid ett rån och dog av skottskadorna. Vid obduktionen upptäcktes att hon egentligen var intersex. Hennes yttre var i stort sett kvinnligt, men hennes genetiska uppsättning var mestadels XY-kromosomer och hon saknade livmoder.

Eftersom antalet deltagare var lägre än tidigare, och eftersom majoriteten av de olympiska arenorna var befintliga före spelen, gick 1932 års olympiska spel i Los Angeles med vinst. De kunde dessutom dra nytta av närheten till Hollywood, där filmer som The Barnyard Olympics gjorde gratis reklam för eventet.

The Barnyard Olympics var en liten återgång till gamla Mickey Mouse på sin bondgård, där många tidigare filmer hade utspelat sig. Nästa Mickey Mouse-film skulle dock innebära en större återgång till det gamla, men den skulle också innebära en viss förnyelse:

Mickey’s Revue (1932)

Mickey’s Revue rör sig om ännu en musikfilm, där Mickeys lada gjorts om till en musikteater. Det hade kunnat bli ännu en medioker musikal, men filmen har flera förtjänster.

Goofy gör äntligen entré i Disneys filmer. Han sitter i publiken och prasslar med en jordnötspåse så att de som sitter i närheten stör sig på honom. När Pluto sedan råkar blanda sig i det som händer på scenen, skrattar Goofy gott – det välbekanta skrattet är välkommet. Han verkar nästan redan vara en fullfjädrad karaktär som Disney från början vet kommer att bli något alldeles särskilt.

När publiken omkring Goofy stört sig på hans skratt tillräckligt, slår de honom i huvudet med släggor så att han segnar ner, och sedan börjar de också skratta lika fånigt som Goofy. Det är ett vältajmat och väl genomfört gag – en ovanlighet i Disneys kortfilmer.

Mickey’s Revue regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 25 maj 1932.

Musical Farmer (1932)

I Musical Farmer är vi tillbaka på bondgården och ännu en musikal med inslag av djurplågeri.

Här använder Mickey bland annat tre gäss som en säckpipa. En fullständigt medioker Mickey-film där klimax är när Mickey försöker ta ett fotografi, men misslyckas. Filmen regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 9 juli 1932.

Mickey in Arabia (1932)

Inte helt oväntat handlar Mickey in Arabia om Mickey i Arabien.

Minnie blir bortrövad för att ingå i Petes harem, och Mickey försöker ta tillbaka henne. Filmen innehåller en hel del slentrianmässig rasism och lyckas aldrig bli mer än medelmåttigt bra. Den regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 18 juli 1932, knappt två veckor innan de olympiska spelen i Los Angeles invigdes.

Mickey in Arabia blev den sista Disney-filmen som Columbia Pictures distribuerade. Tvåårsavtalet hade löpt ut under våren och Disney hade redan sökt och hittat ett nytt distributionsavtal med ett annat filmbolag, United Artists. Men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 5 – Columbia Pictures

De två bröderna kom aldrig överens – inte under sin uppväxt, eller när de jobbade på Universal, eller när de bildade ett eget filmbolag.

Två bröder och mannen mellan dem

Jack Cohn

Jack Cohn föddes 1889 i New York till fattiga judiska immigrantföräldrar – hans pappa från Ryssland, hans mamma från Polen. Som tonåring blev han reklamman, men redan 1908 började Jack arbeta hos Carl Laemmles bolag Film Service Company, som senare ombildades till Independent Moving Pictures Company (IMP) och ännu senare till Universal Pictures. 1913 hade Jack skitsnackat sig till att både producera newsreels, att bli chef över kortfilmsproduktionen och att producera Universals första långfilm, Traffic in Souls. Långfilmen blev en succé och övertygade Carl Laemmle både om att att den långa filmformen var framtiden, samt att en flytt västerut, till Hollywood, var nödvändig.

Harry Cohn

Harry Cohn var två år yngre än sin bror, växte upp i hans skugga, och tog en lite längre väg in i filmbranschen. Han inledde sin yrkesbana med att leverera lådor med noter till olika musikbolag. Han blev partner med Harry Ruby och de båda uppträdde på olika nickelodeons för några dollar i veckan, där Ruby tog merparten. Efter en kort sejour som spårvagnskonduktör fick Harry idén att promota musik tillsammans med filmer. Han skrapade ihop lite pengar och producerade ett par kortfilmer där stumfilmsskådespelarna mimade till musik som spelades upp i biograferna. De blev hyfsat framgångsrika, de räckte i alla fall för att Harry skulle få jobb på sin storebrors bolag. 1918 började han hos Universal.

Joe Brandt

Joe Brandt var äldre än bröderna Cohn, född 1882. Han pluggade till advokat och fick jobb på samma reklambyrå som Jack Cohn arbetade på. När Cohn gick över till att arbeta för Carl Laemmle, följde Brandt med och blev Laemmles personlige sekreterare. Brandt var instrumentell i formandet av Universal 1912. Sex år senare gick Brandt sin egen väg och bildade ett filmproduktionsbolag, National Film Corporation of America, tillsammans med William Parsons. Året därpå dog Parsons hastigt, och bolaget lades ner.

Bröderna Cohn och Jacks gamle vän Brandt, bildade 1921 Cohn-Brandt-Cohn Film Sales Company (CBC). Tiden i CBC blev påfrestande för Brandt. Bröderna Cohn grälade den mesta tiden – den övriga tiden vägrade de prata med varandra – och Brandt var fast mellan dem. Lösningen blev att dela på bröderna.

Kärleken som inte växte med avståndet

För att växa ur Jacks skugga, upprättade Harry en 4500 kilometer stor buffertzon: Harry flyttade till Hollywood för att sköta produktionen, medan Jack och Brandt stannade i New York och skötte distribution och marknadsföring. CBC hyrde en liten studiotomt på den billiga Gower Street, Hollywood, där det låg flera mindre filmbolag som gemensamt kallades för Poverty Row. Det var ett ställe dit karriärer gick för att dö.

Columbias studio på Gower Street

Harry började producera kortfilmer med låg budget, låg kvalitet och låga publiksiffor. Det hela var så uselt att CBC fick öknamnet Corned Beef and Cabbage Productions. Han lyckades dock övertala Jack och Brandt att sätta 20 000 dollar på en första långfilm. Resultatet blev More to Be Pitied than Scorned, som lyckades skrapa ihop en vinst på 130 000 dollar, trots att CBC saknade biografer. Succén följdes av ytterligare 10 långfilmer under 1922 och 1923, alla mer eller mindre vinstgivande. Trots medelstora framgångar lyckades CBC inte skaka ryktet som en lågkvalitativ filmstudio. Harry lobbade för att bolaget skulle byta namn, och kontoret på östkusten gick med på det.

Columbia Pictures Corporation blev verklighet den 10 januari 1924. Året därpå kunde de köpa en riktig studio på Sunset Boulevard. Under hela tiden grälade bröderna med varandra. Harry hade talang för att hitta kreativa personer, men var illa omtyckt av nästan alla som hade med honom att göra. Jack satt på östkusten som pengaman utan insyn i de kreativa processerna på västkusten. Brandt var budbärare, medlare och diplomat mellan bröderna. Det var inte en ideal situation för ett nystartat företag.

Trots brödernas osämja, fortsatte Columbia göra det CBC hade gjort – producera små till medelstora hits. Filmerna var inga succéer, men gick inte med förlust. Deras beslut att inte köpa biografer stod dessutom fast, något som skulle visa sig klokt en bit på 1940-talet, men som 1925 verkade högst oklokt.

Filmbolaget med bara en stjärna

Harry Cohns produktioner för Columbia tjänade alltid pengar. En av anledningarna var att de inte kontrakterade filmstjärnor utan lånade dem från andra filmbolag – ofta stjärnor i nedan, lite avdankade och lite bortglömda. 1927 satsade Columbia lite extra en på en film vid namn The Blood Ship, med Hobart Bosworth i huvudrollen. Bosworth hade varit stor på 1910-talet, bland annat med ett eget bolag som producerade filmer baserade på Jack Londons romaner (i en, The Sea Wolf, Varg-Larsen på svenska, är Jack London själv med i en biroll som matros). Under 1920-talet reducerades Bosworth dock till biroller. Karriären gick så dåligt att han gick med på att medverka i Columbias The Blood Ship gratis. Filmen gick (givetvis) med vinst, men misslyckades återuppväcka Bosworths karriär, vars existens på Poverty Row fortsatte. The Blood Ship är för övrigt den första Columbia-filmen som använder den nu så berömda loggan med kvinnan med facklan.

Samma år, 1927, skulle Columbia dock göra ett första undantag till sin policy att inte skriva kontrakt med några stjärnor. De lyckades fånga en ung man som hade gjort ett par kortfilmer för dem redan när de var CBC men som sedan hade skrivit gags åt Hal Roach och hans Our Gang-filmer, och därefter skrivit manus åt ett 20-tal framgångsrika filmer med Harry Langdon – den fjärde största stumfilmskomikern efter Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Den unge mannen hette Frank Capra och skulle bli en av 1930-talets mest framgångsrika och prisbelönade regissörer.

Frank Capra

Francesco Rosario Capra föddes 1897 på Sicilien, yngst av sju syskon. 1903 emigrerade familjen till USA, men till skillnad från de flesta andra italienska invandrare, stannade Capra inte i New York, utan fortsatte till Los Angeles, Kalifornien. Hans pappa fick jobb som fruktplockare, medan Frank sålde tidningar efter skolan under hela sin skoltid. Efter gymnasiet ville Franks föräldrar att han skulle börja jobba heltid, men Frank valde att studera vidare istället. Han blev kemisk ingenjör, men fick aldrig något arbete som det. Direkt efter college hamnade han i San Francisco, i flottan, där han undervisade i matematik. Under 1910-talet drabbades Capra av flera sjukdomar och var kroniskt arbetslös, trots att han var den ende i familjen som hade utbildning. Han lyckades dock göra en dokumentär om ett italienskt krigsskepp på besök i San Francisco och på så sätt kunde han ta sig in i filmbranschen via CBC, Hal Roach och Harry Langdon. Bröderna Cohn fick upp ögonen för regissören och anställde honom på kontrakt för Columbia, 1 000 dollar per film.

Capra var mest intresserad av den tekniska aspekten av film, troligen på grund av hans ingenjörsexamen, därför var han särskilt lämpad att göra en av Columbias första ljudfilmer, The Younger Generation, en part-talkie som hade synkroniserad musik och ljudeffekter samt några få sekvenser då karaktärerna talade. Det första året hos Columbia visade Capra bevis på stor talang och de flesta av hans filmer gick inte bara med vinst, de var också kvalitetsmässigt bättre än de Columbia tidigare hade producerat. Snart stod Capra med ett kontrakt på 25 000 dollar om året.

Hollywoods mest hatade man

1932 tröttnade Joe Brandt på bråken mellan bröderna Cohn och sålde sin tredjedel av bolaget till Harry, som då fick majoritet och kunde styra bolaget som han ville. Pengarna till köpet fick Harry troligen av Abner Zwillman, en judisk maffiaboss i New Jersey. Harry Cohn var också god vän med John Roselli från the Chicago Outfit, Al Capones gäng. Roselli skulle senare, på 1960-talet, anlitas av CIA för att mörda Fidel Castro. 1972 blev Harry Cohn förebild för Jack Woltz, filmbolagschefen i The Godfather som hittar ett hästhuvud i sin säng.

Harry Cohn med Rita Hayworth och Anita Louise

Harry Cohn blev en av Hollywoods mest hatade män. Han var en av de filmbolagschefer som i stor utsträckning använde sin maktposition för att ha sex med unga tjejer med skådespelarambitioner, och ibland även etablerade filmstjärnor. Cohn var definitivt inte den förste som gjorde det, och han var absolut inte den siste, men han gjorde the casting couch till ett begrepp som fortfarande används idag. Cohn hatades inte bara av kvinnorna som tvingades utföra sexuella tjänster, han hatades av alla. Han övervakade sina produktioner genom att installera mikrofoner och högtalare överallt. På så sätt kunde han höra vad alla sa om honom och direkt skälla ut dem via högtalarsystemet.

Hatet mot honom verkade emellertid inte bekomma Harry Cohn. Han styrde Columbia Pictures till sin död 1958, i 40 år. Den ende filmbolagschefen som var aktiv längre, var Jack Warner – som var chef för Warner Bros i över 50 år. Storebrodern, Jack Cohn stannade kvar i bolaget under resten av sin livstid, han dog ett par år före Harry, och de bråkade hela tiden. Bröderna Cohn måste vara själva definitionen på hatkärlek.

Bröderna Cohn och bolaget de skapade reste sig inte ur Poverty Row, utan utvecklade en stolthet i att mestadels producera B-filmer. De tjänade helt enkelt pengar på allt de gjorde – de gjorde aldrig någon förlust. En av anledningarna är att Columbia Pictures förblev horisontellt integrerat, dvs de ägde produktionen och distributionen, men inga biografer. När de större, vertikalt integrerade, filmbolagen på 1940-talet tvingades sälja sina biografkedjor till vrakpriser, kunde Columbia fortsätta producera filmer som om inget hade hänt.

Förutom med Capra, skrev Columbia väldigt få kontrakt. De fortsatte göra kortfilmer, newsreels, en hel del B-filmer och ett fåtal A-filmer. De distribuerade också film från andra producenter, bland annat animerade kortfilmer från Walt Disney. I alla fall fram till 1932, då Disney hittade en ny distributör, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar