Mickey – från en robot till en jätte

Mickey Mouse rullade på med rasande fart och populariteten bara växte. Filmerna var fortfarande svartvita, eftersom det var billigare att producera än den mycket dyrare trefärgs-Technicolor-processen, som Walt Disney Productions fortfarande hade monopol på. Färgen sparade Disney till Silly Symphonies. Mickey Mouse-filmerna hade något annat: mer utmejslade karaktärer (till och med Mickey började få karaktär), mer utarbetade berättelser, bättre tempo och mer dialog. Mickey Mouse hade blivit animationsindustrins guldmyntfot.

Mickey’s Mechanical Man (1933)

I Mickey’s Mechanical Man har Mickey byggt en robot som ska boxas med en gorilla.

Under träningen av roboten tutar Minnie i en tuta, ett ljud som får roboten att bli galen. Mickey försöker berätta detta för henne, men hon bryr sig inte och tutar igen. Roboten blir galen och springer därifrån. Mickey träffar dock på honom vid boxningsarenan och strax är matchen mot gorillan igång. Inledningsvis går det bra för Mickeys robot, men snart knockas den av gorillan. Då tutar Mickey med Minnies tuta och roboten blir galen och vinner matchen.

Berättelsen är väl inget speciellt. Istället är det animationen av karaktärerna som träder fram. Det märks att Disneys animatörer övar på att få karaktärerna att röra sig på ett realistiskt sätt. Armarna och benen har fått fungerande leder och kropparna har fått tyngd. Inget mer av de gummibandsliknande effekterna och de ledlösa lemmarna som tidigare animation har haft.

Mickey’s Mechanical Man regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 17 juni 1933.

Mickey’s Gala Premiere (1933)

Mickey’s Gala Premiere innehåller fler karikatyrer än någon annan animerad kortfilm dittills. Den kom också att få en legendarisk status i Storbritannien.

På premiären av Mickey Mouses senaste film, Galloping Romance (som inte existerar i verkligheten, men som påminner om Gallopin’ Goucho) dyker hela Hollywoods elit upp. Karikatyrerna är för många för att räkna upp, men de har en sak gemensamt: de är människor – inte antropomorfa djur eller ting. Disney tog ytterligare steg mot ökad realism i sina filmer.

I Storbritannien började man utveckla televisionen tidigt, från 1926. Tre år senare, 1929, genomförde man de första testsändningarna, experiment som pågick några år. I augusti 1936 påbörjade man reguljära sändningar från London. Den 1 september 1939 beräknar man att BBC nådde ca 40 000 tittare. Samma dag upphörde de reguljära sändningar på grund av det andra världskrigets utbrott. Det sista programmet som sändes var Mickey’s Gala Premiere. Vissa uppgifter säger att filmen avbröts, men den ska ha visats i sin helhet innan sändningarna avslutades.

Efter krigsslutet återupptogs sändningarna från BBC. Den 7 juni 1946 sändes det första programmet: Mickey’s Gala Premiere, en animerad kortfilm från Disney, fick således symbolisera början och slutet på ett världskrig.

Mickey’s Gala Premiere regisserades av Burt Gillett och hade premiär den 1 juli 1933.

Puppy Love (1933)

I Puppy Love ska Mickey och Pluto på en dubbeldejt med Minnie och hennes hund Fifi.

Allt går bra till en början, då Mickey och Minnie sjunger en duett, kära som de är. Hundarna Pluto och Fifi är också kära i varandra. Pluto hittar ett chokladask som Mickey gett till Minnie och ger den till Fifi som glufsar den i sig. Pluto lägger ett ben i chokladasken som ett skämt. När Minnie upptäcker benet blir hon arg på Mickey och kastar ut honom. Pluto skrattar åt skämtet och blir utkastad också han. Fifi försöker trösta Minnie med de få chokladbitarna som blev kvar efter hennes frosseri, och först då förstår Minnie att det var Fifi som åt chokladen och att hela grälet med Mickey var över ingenting.

Filmen är mer dialogdriven än tidigare Mickey-filmer, vilket är uppfriskande. Den innehåller visserligen ett sångnummer, men handlingen har blivit så viktig att ett sångnummer mest tar upp tid. Snart skulle det vara slut med musiknumren i Mickey-filmerna – de sparades till Silly Symphonies.

Puppy Love regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 2 september 1933.

The Steeplechase (1933)

I The Steeplechase ska Mickey tävla i hästkapplöpning.

Mickey och Minnie besöker en gammal lomhörd Colonel Rolf Rolfe som har satsat sina sista dollar på hästen Thunderbolt. Två stereotypiskt tröga afroamerikanska stallpojkar ska göra hästen i ordning, men medan de putsar sadeln får Thunderbolt tag på en flaska gin och super sig stupfull. När Mickey upptäcker det hela, efter att ha lovat Minnie att vinna loppet för Colonel Rolfes skull, försöker Mickey och de två stallpojkarna att nyktra till hästen. När det inte lyckas, klär Mickey stallpojkarna i en hästdräkt och rider dem i loppet. De ligger sist, fram tills att de råkar stöta i ett getingbo – då blir det fart på pojkarna. De vinner loppet och Rolfe blir inte av med sina sista pengar.

Berättelsen har en bra premiss, men bilderna där Mickey piskar sina, till en häst utklädda, afroamerikanska stallpojkar är inte särskilt vackra. Berättelsen är ändå tajt och habilt berättad. Animationen är, som alltid vad gäller Disney, bra. Men detta är inte en av 1933 års bättre Mickey-filmer.

The Steeplechase regisserades av Burt Gillett och hade premiär den 30 september 1933.

The Pet Store (1933)

I The Pet Store får Mickey jobb på en djuraffär.

Affären ägs av en enormt tjock italienare som sjunger en operaliknande sång mest hela tiden. Mickeys första arbete blir att städa affären medan ägaren går på lunch. Han fortsätter vissla på låten. Snart kommer Minnie in i affären och sjunger vidare. En struts råkar äta upp både sångfågelfrö och Minnies parasoll, så varje gång den hickar kommer det ett litet kvitter samtidigt som parasollet fälls upp och ner. En gorilla läser en tidskrift och härmar bilderna i den, vilket är ok så länge det är bilder på Stan Laurel, men när apan kommer fram till en bild på King Kong, så brakar det löst. Gorillan slänger bort Mickey och tar Minnie och klättrar upp på en hög med lådor – givetvis efterliknande filmen om King Kong, som hade haft premiär några månader tidigare. Istället för flygplan, flyger det fåglar omkring apan. Mindre apor börjar kasta grejor på gorillan. Djuraffären är ett kaos. Mickey och Minnie lyckas dock fly från affären, och när de ser affärsinnehavaren komma tillbaka från lunchen – ständigt sjungande – smiter de runt hörnet och sticker ifrån scenen.

En del gags i filmen påminner om gamle Mickey, dvs den elaka, djurplågande musen, men det är mycket snällare här. Avbildningen av den italienske affärsinnehavaren är stereotypisk – alla skyltar i affären är felstavade på ett italienskklingande sätt – men karikatyren är väl ganska mild. Berättelsen är inledningsvis en throwback till äldre filmer, då musiken stod i centrum, men den innehåller en tydlig konfliktstegring och ett klimax. Slutet är dock en lite copout. Att bara sticka ifrån kaoset som inträffat i djuraffären är inte riktigt hur senare Mickey skulle ha löst problemen. Troligen. Gorillan är för övrigt samma gorilla som i Mickey’s Mechanical Man: Beppo.

The Pet Store regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 28 oktober 1933.

Giantland (1933)

Giantland är den första filmen som inleds med Mickey som sagoberättare för sina brorsöner – det skulle komma flera.

Berättelsen han berättar är givetvis Jack och bönstjälken, men med Mickey i rollen som Jack. När Mickey har klättrat upp till jättens land får han lift av en enorm fjäril till jättens slott. Då kommer jätten Rumplewatt gående, sjungande en visa: ”Fee-fi-fo-fum/I’m the king of Giantland.” Väl inne i slottet hamnar Mickey på jättens bord, där han håller på att bli nerrörd som socker i kaffet strax före han faktiskt blir uppäten i en macka. Inne i jättens mun försöker Mickey undvika att bli tuggad. Sedan måste han simma järnet för att inte bli svald när jätten dricker. Efter maten tänder jätten en pipa och Mickey håller på att kvävas. När jätten tar ut pipan följer Mickey med, men då upptäcks han. Efter ett nervöst skratt får Mickey ur sig ett ”Hi, big boy!” Efter en kort jakt lyckas Mickey slänga peppar i jättens ansikte och den katastrofala nysningen som följer förstör slottet. Mickey tar sig nedför bönstjälken, men jätten följer efter. När Mickey når marken tänder han eld på bönstjälken. Jätten slår ner i marken och fortsätter falla genom jorden och kommer ut på andra sidan, i Kina.

Animationen i filmen är väldigt dynamisk. Kameran är väldigt rörlig och följer med i händelseförloppet. Sekvensen i jättens mun är särskilt framstående.

Giantland regisserades av Burt Gillett och hade premiär den 25 november 1933.

Filmerna om Mickey Mouse var fortfarande av lite varierande kvalitet, men det är ändå tydligt att karaktärerna, berättelserna och den mer realistiska animationen har stått i fokus hos Walt Disney. Den lille musen var än så länge kung över den animerade kortfilmens värld, även om tronpretendenterna blev allt fler.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, United Artists, Walt Disney Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bröderna Fleischer i spenaten

1933 introducerade bröderna Max och Dave Fleischer en ny karaktär i sina animerade kortfilmer – en karaktär som kom att bli populärare än Mickey Mouse. Efter en rad av originalkaraktärer som Koko the Clown, Bimbo och Betty Boop, valde Fleischers den här gången att köpa rättigheterna till någon annans skapelse.

E.C. Segar

Elzie Crisler ”E.C.” Segar föddes till judiska föräldrar 1894 och växte upp i Chester, Illinois. Hans pappa var hantverkare och ett tag verkade det som om E.C. skulle följa i sin faders fotspår – måla hus och sätta tapeter – men eftersom han dessutom kunde spela trummor, sökte han sig strax till underhållningsindustrin. Han arbetade med att ackompanjera vaudeville-akter och tidiga stumfilmer och senare tog han arbete som filmprojektionist. När han var 18 beslöt E.C. sig för att söka sig till Chicago och bli tecknare. Han började ta korrespondenskurser och träffade flera tidiga pionjärer i den tecknade seriens värld, bland annat Richard F. Outcault, som skapade världens första tecknade serie: The Yellow Kid. Outcault hade kontakter i dagstidningsbranschen, och snart hade Segar arbete som tecknare på The Chicago Herald.

Segars första tecknade serie publicerades 1916 och var en daglig seriestrip som hette Charlie Chaplin’s Comic Capers – ett tidigt exempel på en serie som byggde på en kändis. 1918 rekryterades Segar av William Randolph Hearst till Chicago Evening American där han tecknade serier och ibland gjorde inhopp som teaterkritiker. Evening American hade en chefredaktör vid namn William Curley, som trodde att Segar skulle göra större framgångar i New York, så han skickades dit och fick jobb hos King Features Syndicate – också ett företag inom Hearst-koncernen – där han fick skapa en seriestrip vid namn Thimble Theatre.

Thimble Theatre publicerades för första gången i The New York Journal den 19 december 1919 och tidningens läsare fick inom kort lära känna Olive Oyl och hennes pojkvän Harold Hamgravy, även kallad Ham Gravy, samt delar av familjen Oyl – Olives bror Castor, och hennes föräldrar Cole och Nana. Thimble Theatre var inte särskilt framgångsrik, men gick inte med förlust. Efter 9 år i ett halvdussin tidningar introducerade Segar den 17 januari 1929 en ny karaktär i Thimble Theatre: en matros vid namn Popeye.

Popeye var ursprungligen inte tänkt som en återkommande karaktär – han anlitades av Olive och Ham till att leda en fartygsexpedition, ett äventyr som varade i några strippar – men Thimble Theatres läsare reagerade väldigt positivt på honom. Efter ett tag blev han återkommande, och efter ytterligare ett tag blev han huvudkaraktär. Popeyes popularitet ledde till att Thimble Theatre syndikerades till allt fler dagstidningar. Olive Oyl lämnade Ham Gravy för Popeye och Ham försvann ur serien.

I november 1932 köpte Max Fleischer filmrättigheterna till Thimble Theatre av King Features Syndicate, med målet att göra Popeye till en konkurrent till den animerade filmens krönte konung: Mickey Mouse. Fleischer Studios satte genast igång att producera Popeye-filmer, men för att introducera honom fick han göra debut i en Betty Boop-film:

Popeye the Sailor (1933)

Popeye the Sailor inleds med att Popeye får sjunga sin låt på ett fartyg som är på väg mot hamn.

När Popeye anländer till hamnen, väntar Olive Oyl på honom. Hon träffar dock först på ett par matroser som hon måste freda sig emot. En av dem är Bluto, en karaktär som Segar bara hade använt en gång, men som i filmerna om Popeye blev den huvudsakliga antagonisten. Till slut kommer dock Popeye och räddar Olive från Bluto och de går på tivoli tillsammans. Bluto följer efter.

Efter att ha gått igenom ett par attraktioner – slägga och bollkastning – där Popeye har besegrat Bluto varje gång, träffar vi på Betty Boop som håller i en tivolivaudeville. Betty dansar sin hula-dans, som vi sett i tidigare filmer, och hon bjuder upp Popeye, som givetvis ställer upp. Medan Betty och Popeye dansar passar Bluto på att röva bort Olive. Popeye följer efter och medan Bluto knyter fast Olive vid en tågräls (av någon anledning) börjar de slåss. Spenatdags. Även om Popeye har varit oerhört stark genom hela filmen, får han extra krafter av en burk spenat. Segar hade använt spenat som rekvisita i ett par strippar om Popeye, men sekvensen då han äter de gröna bladen kom att bli standard i filmerna. Hursomhelst knockar Popeye tåget som är på väg att köra över Olive, innan han knyter upp rälsen och befriar henne.

Väldigt mycket av det som kom att utgöra grunden för alla framtida Popeye-filmer var på plats redan i debuten: spenaten, triangeldramat kring Olive, och Bluto som huvudsaklig antagonist. Bröderna Fleischer såg att de hade hittat en formel, trots att den avvek en hel del från Segars Thimble Theatre.

Popeye the Sailor regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, och hade premiär den 14 juli 1933.

I Yam What I Yam (1933)

I I Yam What I Yam leder Popeye en roddbåt, där Olive ror och längst bak i båten sitter J. Wellington Wimpy, ännu en karaktär från Segars Thimble Theatre.

Båten går under i en storm och Popeye, Olive och Wimpy når en ö. Popeye börjar av någon anledning avverka en mindre skog med sina nävar. Stammarna faller dock ihop till ett hus och Olive och Wimpy går genast in medan de skickar Popeye till att fixa mat. På ön finns det indianer som dels smyger på huset, dels förföljer Popeye. När indianerna attackerar huset flyr Wimpy, medan Olive försvarar väldigt väl. Trots det ropar hon oavbrutet på Popeye. Till slut får Popeye nog – spenatdags – och besegrar alla indianerna, inklusive hövdingen, som nedslagen blir till en karikatyr av Mahatma Gandhi. An Indian becomes an Indian, supposedly.

När filmen slutar har Wimpy försvunnit ur handlingen. Han har ägnat hela filmen åt att äta, eller planera för att äta och han sågs sist när han förföljde några ankor som han ville tillaga. I filmerna om Popeye dyker Wimpy bara upp då och då som en bifigur, men i seriestrippen var han en av huvudkaraktärerna, även efter det att Popeye blev seriens stora stjärna.

I Yam What I Yam regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och William Henning, och hade premiär den 29 september 1933.

Blow Me Down! (1933)

Blow Me Down! inleds med att Popeye seglar in i en hamn på en val.

Hamnen verkar befinna sig någonstans i Mexiko och med Popeye går genom stan tittar många skurkar fram ur sina hålor och fönster – uppenbarligen ute efter ett lätt offer. Popeye köper först en blomma och letar sedan upp Olive, som dansar på en mexikanska saloon. In på baren kommer en mexikansk Bluto och utmanar Popeye på en skjuttävling. Bluto träffar allt han siktar på. När det är Popeyes tur, stoppar han revolvern i munnen, tuggar den väl, och skjuter sedan med munnen, minst lika bra som Bluto. Bluto blir arg och kallar in alla sina skurkvänner. Spenatdags. Medan Popeye är upptagen med att banka skiten ur Blutos gäng, letar Bluto upp Olive. Även om Olive verkar klara av Bluto alldeles själv, hjälper Popeye till och slår Bluto ett varv runt jorden. Slut.

En väldigt våldsam film det här, men den visar lite av det som kom att göra Popeye så populär framöver. Berättelseformeln är definitivt färdig: Popeye uppvaktar Olive, Bluto dyker upp och tar Olive från honom, Popeye käkar spenat och fixar biffen.

Blow Me Down! regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och William Sturm, och hade premiär den 27 oktober 1933.

I Eats My Spinach (1933)

I I Eats My Spinach kommer Popeye gående och sjunger sin sång, som sig bör.

Efter ett tag kommer Popeye fram till Olives hus och de två går på rodeo tillsammans. Där uppträder Bluto, men först får man en glimt av Wimpy som sitter och käkar ett berg av hamburgare. Blutos tricks på rodeon får Olive på fall. Popeye blir avundsjuk och ska själv visa vad han går för. Men det är en tjur som först får Bluto på fall. Filmen övergår nu från rodeo till tjurfäktning. Förödmjukad av först tjuren och sedan Popeye, ger sig Bluto på Olive. Spenatdags. Popeye knockar Bluto, bara för att se tjuren komma emot honom. Tjuren får en sådan smocka att han faller i bitar – köttbitar i ett köttaffär.

Den här filmen, i likhet med alla tidiga Popeye-filmer, innehåller vissa element från Segars serie, men de flesta gagsen och bifigurerna är typiskt Fleischer Studios. Det är fortfarande många skämt som verkar improviserade, bara för att Dave Fleischer ville ha gags i varje sekvens, och de flesta statistkaraktärerna är antropomorfa djur, något Segar inte sysslade med alls.

I Eats My Spinach regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, och hade premiär den 17 november 1933.

Seasin’s Greetinks! (1933)

I Seasin’s Greetinks! levererar Fleischer Studios en julfilm med Popeye.

Filmen inleds i vanlig ordning med Popeye som sjunger sin sång. Den här gången åker han skridsko mot Olives hus där han knackar på och ger en henne en julklapp – ett par skridskor. De åker ut på en tur, men när Olive råkar åka lite i förväg dyker Bluto upp, fångar henne och begär en liten kyss. När Popeye hinner fram får han en snyting. Popeye slår tillbaka och han och Olive kan fortsätta skridskoturen. Olive råkar falla genom isen, Popeye räddar henne, men hon råkar glida iväg på sin nedisade ändalykt. Bluto fortsätter sina närmanden, men när han avvisas ännu en gång sågar han sönder isen under Olive som börjar flyta på ett isflak mot ett vattenfall. Popeye hinner ikapp och räddar henne. Bluto rullar ihop en stor snöboll och rullar den mot Popeye och Olive, men han råkar tappa balansen och rulla efter bollen rakt mot Popeye och Olive. Spenatdags. Knockout. Slut.

Seasin’s Greetinks! håller sig till formeln och Fleischers något tjatiga gags. Den enda julanknytningen filmen innehåller är julgranen som bildas av Blutos snöboll, samt att Popeye önkar alla en god jul på slutet.

Filmen regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, precis som förra filmen, och hade premiär den 17 november 1933, precis som förra filmen.

Wild Elephinks (1933)

I Wild Elephinks seglar Popeye och Olive till djungeln.

Efter det att Popeye har gett en stor vild elefant på snabeln, rövas Olive bort av en gorilla och Popeye måste fajtas med en älg (!) och gorillan för att få tillbaka henne. Därefter anfaller djungelns alla djur, inklusive elefanten och gorillan än en gång. Popeye knockar alla upp i luften och när de landar gör de det som behändiga pälsverk som Olive kan ta på sig. Popeye misstar Olive för gorillan och slår henne också, men medan Popeye sjunger slutvisan slår Olive tillbaka.

Wild Elephinks regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och William Sturm, och hade premiär den 29 december 1933.

Rösten till Popeye gjordes i de här tidiga filmerna av William Costello, en röstskådespelare och vaudeville-akt som senare skulle visa sig vara jobbig att arbeta med. Olive Oyls röst gjordes inledningsvis av Bonnie Poe, också en röstskådespelare, som senare också skulle göra rösten till Betty Boop.

Popeye var en av få animerade karaktärer som hade en egen sång – och då hade Popeye egentligen tre: I de första två filmerna, Popeye the Sailor och I Yam What I Yam, använder Fleischers en omskriven version av Strike Up the Band av George Gershwin: Strike the Band for Popeye the Sailor. Därefter inleds varje Popeye-film med en instrumentell låt som är en variation av The Sailor’s Hornpipe, en traditionell visa som först nedtecknades i slutet av 1700-talet. Denna kombinerades alltid med sången som Popeye själv sjöng i början av sina filmer, I’m Popeye the Sailor Man, som skrevs av Sammy Lerner – och inte av Sammy Timberg, som hade skrivit musiken till Betty Boop, eftersom Timberg råkade ha en dejt just den kvällen han skulle påbörja kompositionen, så han gav uppdraget till Lerner, som skrev låten på två timmar. Lerner blev inte särskilt känd. Han tyckte inte om den första filmen, Popeye the Sailor, och ville inte ha sitt namn på den. Det beslutet ångrade han senare, eftersom låten blev Lerners mest kända, men som plåster på såren fick han givetvis royalties.

Popeye skulle bli desto kändare, men mer om det vid andra tillfällen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Fleischer Studios, Paramount Pictures | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Gamla och nya melodier

Sommaren 1933 kulminerade en konflikt mellan producenterna och regissörerna Hugh Harman och Rudolf Ising på ena sidan, och den exekutive producenten Leon Schlesinger på andra sidan. Framför allt Harman ville ha högre budget för att producera filmerna, så att kvaliteten kunde förbättras, men Schlesinger vägrade att minska på sina egna marginaler och ville absolut inte ta mer betalt av distributören Warner Bros. Schlesinger menade att alla var nöjda med att Harman-Ising producerade repetitiva formelfilmer – de var billiga och gav mer än pengarna tillbaka. De sista filmerna de gjorde i Merrie Melodies-serien är utmärkta exempel på detta:

Shuffle Off to Buffalo (1933)

Shuffle Off to Buffalo utspelar sig i en bebiscentral som storkarna utgår ifrån.

Bebiscentralen sköts som en tomteverkstad, typ Disneys Santa’s Workshop, och innehåller mängder av gags – men ingen berättelse. Merrie Melodies var bara ett sätt för Warner Bros att försöka sälja sina egna sånger – här Shuffle Off to Buffalo, ursprungligen från musikalen 42nd Street. Ett par snyggt animerade sekvenser och karaktärer lyfter filmen till genomsnittet.

Filmen Shuffle Off to Buffalo regisserades av Rudolf Ising och Friz Freleng, animerades främst av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 8 juli 1933.

The Dish Ran Away with the Spoon (1933)

Titeln, The Dish Ran Away with the Spoon, är ganska tydlig med vad filmen handlar om – en tallrik som rymmer med en sked.

Ett par ok gags, men i övrigt är detta en musikalfilm med spelande serviser och bestick istället för djur, dvs vi har sett det förut.

The Dish Ran Away with the Spoon regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Robert ”Bob” McKimson, och hade premiär den 5 augusti 1933.

We’re in the Money (1933)

I We’re in the Money, försöker Harman och Ising sälja låten med samma titel från filmen Gold Diggers of 1933 – också en Warner Bros-produktion.

Efter varuhusets stängning vaknar alla leksaker till liv och lever loppan. Ja, även här finns det ett antal gags som fungerar – bl.a. en Mae West-karikatyr – men Merrie Melodies är endast till för att sälja musik och saknar innovationen som liknande filmserier hade, Silly Symphonies, till exempel.

We’re in the Money regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, och hade premiär den 26 augusti 1933. Det var den sista filmen i Merrie Melodies som producerades av Harman och Ising. Konflikten med Schlesinger avslutades nu med att Harman och Ising lämnade samarbetet och gick sin egen väg.

Leon Schlesinger

Leon Schlesinger satt nu i en rävsax. Han hade ett kontrakt med Warner Bros, där han var tvungen att leverera animerade kortfilmer, men han hade ingen som kunde producera dem. Han bestämde sig för att raida Hollywoods animationsstudios på talanger. Från Harman-Ising lockade han Bob Clampett och Friz Freleng att stanna kvar hos Warner; från Disney lockade han över Tom Palmer, som blev produktionsmanager, och Jack King, som blev huvudanimatör. Genom att placera Disney-folk på ledande positioner i det nybildade Leon Schlesinger Productions, hoppades Schlesinger på att konkurrera med Disney på riktigt. Schlesinger lockade också över Earl Duvall, Paul Fennell och Bill Mason från Disney. Från Walter Lantz Productions plockade man Don Williams. Duvall fick huvudansvaret för Looney Tunes, medan Tom Palmer fick huvudansvaret för Merrie Melodies, men regiuppdragen var inte lika fasta som för Harman och Ising.

Merrie Melodies fortsatte att gräva i Warner Bros stora musikarkiv efter låtar som de kunde göra populära genom att animera dem:

I’ve Got to Sing a Torch Song (1933)

Mycket riktigt inleds I’ve Got to Sing a Torch Song med ett ”produced by Leon Schlesinger”.

Själva filmen startar med en familj som utför morgongympa till ett radioprogram. Redan märker man en skillnad med Harman och Isings produktioner – filmen innehåller inga sjungande djur, leksaker eller serviser. Det är en människofamilj som gympar. Filmen går sedan vidare till andra som lyssnar på samma gympaprogram på radion och den här sekvensen innehåller ett par fina gags – bland annat pappan i familjen som verkar göra axelövningar med gummiband, men som visar sig vara hustruns korsett som han drar åt. Radiostationen fortsätter med fler program och bland de som uppträder och de som lyssnar dyker väldigt många karikatyrer upp. Benito Mussolini gör hälsningar i takt med musiken. Bing Crosby (som Cros Bingsby) sjunger i badkaret. Mae West, James Cagney och Boswell Sisters är också med. Filmen avslutas med att Greta Garbo får säga ”That’s All, Folks!” – för första gången i Merrie Melodies. Frasen var annars bara med i Looney Tunes-serien, i Merrie Melodies sa karaktärerna vanligtvis alltid ”So Long, Folks!”

I’ve Got a Sing a Torch Song regisserades av Tom Palmer, animerades av Jack King och Frank Tashlin, och hade premiär den 23 september 1933.

Sittin’ on a Backyard Fence (1933)

I Sittin’ on a Backyard Fence är vi tyvärr tillbaka i animerade djur och ting som sjunger.

Huvudparten av filmen handlar om en kvinnlig katt som uppvaktas av flertalet manliga katter. I stort sett är vi tillbaka där Merrie Melodies startade – som reklamfilmer för låtar i Warner Bros bibliotek. En sekvens är dock minnesvärd: Två katter rullar på telefontrådarna och för att följa med dem skiftar bildvinkeln flera gånger med fina tredimensionella effekter.

Sittin’ on a Backyard Fence regisserades av Earl Duvall, animerades av Jack King och Don Williams, och hade premiär den 16 december 1933.

För Leon Schlesinger innebar Harman och Isings avsked givetvis en stor omvälvning, men han kom ur 1933 med hedern i behåll samt ett stall med regissörer och animatörer som skulle ta de animerade filmerna från Warner Bros till nästa nivå.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Harman-Ising Productions, Leon Schlesinger Productions, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Flip, Willie och fascism

1933 distribuerade Metro-Goldwyn-Mayer fortfarande animerade kortfilmer från Ub Iwerks studio. Samma år hade MGM den ofattbart smaklösa idén att släppa en film som heter Gabriel Over the White House.

Titeln på filmen låter änglalik – Gabriel är givetvis ängeln Gabriel – men filmens innehåll är allt annat än änglalikt. Gabriel Over the White House handlar om en amerikansk president, Judson C. ”Judd” Hammond, som är handlingsförlamad mot den stora depressionens verkningar i landet. Karaktären bygger i lika delar på Herbert Hoover, som var president under börskraschen och åren som följde, och Warren G. Harding, som var president under The Teapot Dome-skandalen.

President Judd Hammond, spelad i filmen av Walter Huston (pappa till John Huston, farfar till Anjelica Huston), råkar ut för en bilolycka och får under en koma visioner av en gudomlig natur. När han vaknar från koman är han mer beslutsam och gör en politisk u-sväng. Han slänger ut sitt kabinett, gör kongressen maktlös, inför undantagstillstånd och upphäver författningen. Han tar den absoluta makten, efter fascistisk modell. Som diktator inför Hammond en ny armé och federala brunskjortade poliser, och använder dem för att arrestera folkets fiender, ställa dem inför skenrättegångar och summariskt avrätta dem på Vita husets baksida.

Hammond kommer till rätta med den stora depressionens problem, bland annat genom att utmåla maffian som folkets fiender och samtidigt förstatliga alkoholindustrin. Han får till stånd världsfred genom att hota USA:s fiender med ett hemligt massförstörelsevapen och utpressa världen till att nedrusta. Efter att ha avslutat världens alla krig och lågkonjunkturer avlider Hammond av en stroke – också den ett gudomligt ingripande.

President Hammond är filmens protagonist – karaktären som publiken ska identifiera sig med och heja på. Hans tydligt fascistiska metoder utmålas som lösningarna på världens alla problem. Att säga att Gabriel Over the White House är en problematisk film är en underdrift.

William Randolph Hearst

Filmen finansierades av William Randolph Hearst, en tidningspamp som hade inlett sin bana i San Francisco, men som byggde ett tidningsimperium i New York och senare hela USA. Vid sekelskiftet 1900 blev Hearst alltmer intresserad av politik och valdes till kongressman för Demokraterna ett par gånger. I samband med Första världskrigets slut växte hans konservatism, även om han behöll sitt stöd till det demokratiska partiet. Under 1920-talet förespråkade han isolationism och militant nationalism och han blev mer och mer anti-kommunistisk i sin retorik. Under depressionen förlorade Hearst stora delar av sin förmögenhet, men kunde trots det behålla stora delar av sitt tidningsimperium. Vid presidentvalet 1932 kampanjade Hearst för Franklin D. Roosevelt, demokrat, men bara ett par år senare hade han blivit Roosevelts huvudfiende på högerkanten. Hearsts tidningar kunde under mitten av 1930-talet publicera krönikor av Adolf Hitler, Benito Mussolini och Hermann Göring, samtidigt som Hearst själv åkte till Tyskland för att föra lite egen diplomati.

Hearsts 180-graders politiska sväng var fascinerande för många redan då. Hans liv blev senare film – världens mest kritikerrosade film: Citizen Kane – en film som Hearst försökte stoppa till varje pris, utan lycka.

Strax innan Gabriel Over the White House släpptes fick MGM:s studioboss, Louis B. Mayer, se filmen. Han blev rasande och ville egentligen låsa in filmen, men släppte den ändå. Den hade premiär den 31 mars 1933, några veckor efter Franklin D. Roosevelts installation som USA:s president. Roosevelt visade sig tycka om filmen.

Samtidigt som MGM släppte reaktionära fascistfantasier, distribuerade de animerade kortfilmer från Ub Iwerks studio. Iwerks hade fortsatt göra filmer om Flip the Frog:

Techno-Cracked (1933)

I Techno-Cracked vill Flip inte klippa gräsmattan, så han bygger en robot.

Roboten har dock en egen vilja och klipper ner allt den ser. Till slut spränger Flip roboten med dynamit, som man gör, och sen slutar filmen. Precis som alla andra filmer från Ub Iwerks Studio, så är Techno-Cracked inget speciellt. Den regisserades av Ub Iwerks, animerades av Shamus Culhane, och hade premiär den 12 april 1933. Det enda som kan sägas vara försonande med Iwerks filmer är kompositören, som fortfarande är Carl Stalling och som fortfarande gör ett solitt arbete. Inget mot vad som komma skall, men i alla fall.

Iwerks Studio lade ner Flip the Frog senare under 1933 och startade istället Willie Whopper – en pojke som berättar fantastiska berättelser, rena lögner (whoppers), som animeras i filmerna. En av filmerna från 1933 gjordes i tvåfärgssystemet Cinecolor:

Davy Jones’ Locker (1933)

Davy Jones’ Locker är en riktig fiskehistoria.

Willie Whopper berättar om en gång han och hans flickvän var ute och fiskade och råkade få Neptunus på kroken. Neptunus blir arg och startar en storm som sänker Willies fartyg. På havets botten träffar de på Davy Jones och hans kista, som försöker förgripa sig på flickvännen. Willie räddar henne.

Davy Jones’ Locker är ännu en väldigt intetsägande film som regisserades av Ub Iwerks. Den animerades av Grim Natwick (som hade skapat Betty Boop för Fleischer Studios och som nu återfanns hos Ub Iwerks) och hade premiär den 9 december 1933.

Någon vecka senare startade Ub Iwerks ännu en animerad kortfilmsserie, ComiColor Cartoons, och som namnet antyder producerades de helt i färg, också Cinecolor.

Jack and the Beanstalk (1933)

I Jack and the Beanstalk återberättar Iwerks den klassiska sagan som återberättats tidigare, bland annat av Walter Lantz i Oswald-filmen Wonderland (se här) och Fleischer Studios i Betty Boops Jack and the Beanstalk (1931) (se här).

Jack och hans mamma är fattiga och svälter. Jack byter bort deras ko mot tre bönor. Mamman blir arg och slänger ut bönorna genom fönstret. Över natten växer sig en bönstjälk upp över molnen. Jack klättrar uppför bönstjälken. Där uppe träffar han på ett jättepar som vill äta upp honom. Jack lyckas fly därifrån med en magisk harpa och en höna som lägger pengafyllda ägg. Jättarna förföljer honom nedför bönstjälken, men Jack hugger ner den. Han och hans mamma lever lyckliga, och rika, i alla sina dagar.

Filmen är en ganska trogen adaption av den engelska folksagan. Animationen är förhållandevis vacker, där färgen gör sitt. Jack and the Beanstalk regisserades av Ub Iwerks, Shamus Culhane och Al Eugster (också tidigare hos Fleischer Studios); animerades av Shamus Culhane, Al Eugster och  Grim Natwick; och hade premiär den 25 november 1933.

Det skulle dröja ett tag till innan MGM gav sig in i den animerade kortfilmsbranschen själva, de nöjde sig med att distribuera Iwerks filmer. Deras fokus låg istället på att producera storfilmer, och en och annan fascistisk fantasi.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Iwerks Studio, MGM | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett öga för en originell idé

1933 blev Tex Avery skjuten av Charles Hastings. I Walter Lantz animationsstudioUniversal Pictures tomt satt Hastings strax bakom Avery till vänster och hade en obehindrad skottlinje. Enligt flera vittnen ropade han ”Hey, Tex!” och avfyrade sen ett gem med hjälp av ett gummiband. Avery hann vända sig mot Hastings precis innan gemet träffade hans vänstra öga.

Tex Avery

Tex förlorade synen på ögat, och hyste, inte helt oväntat, lite agg mot Charles Hastings efter det. Annars var det ofta Tex Avery som tog skämten till nya nivåer på kontoret. En gång hade han fyllt Manuel Morenos skrivbord med hästbajs. En annan gång hade han fått tag på en skyltdocka, klätt ut den till Bill Nolan och lagt den på golvet med ansiktet nedåt, så att det såg ut som om Nolan gått ur tiden.

Även om Walter Lantz studio var full av skämt och practical jokes, var det en stressig atmosfär. De var fortfarande tvungna att fylla kvoten med animerade kortfilmer – en varannan vecka – och de hade väl börjat märka att Oswald the Lucky Rabbit inte hade så mycket kvar att ge som ensam karaktär. 1932 vågade sig Lantz på att skapa sin egna första originella karaktär: Pooch the Pup.

Filmerna är svåra att få tag på, endast ett par är utgivna på dvd, ytterligare några kan man hitta på YouTube, men sen är det stopp – i alla fall om man inte har tillgång till välsorterade filmarkiv. Faktum är, av de fem filmerna med Pooch the Pup som gjordes 1932, har ingen dykt upp. Året därpå gjorde Walter Lantz åtta filmer med Pooch the Pup, varav två finns utgivna på DVD:

King Klunk (1933)

King Klunk är en parodi på King Kong från samma år (se här).

Den totalt intetsägande Pooch är upptäckare och har tagit med sig sin flickvän, Poodles. På ön de besöker finns det också en rasistiskt karikerad stam som ska offra en av de sina till King Klunk. Den stora gorillan byter ut stamflickan med Poochs flickvän och blir givetvis kär i sitt nya byte. Pooch lyckas rädda sin flickvän och fånga King Klunk. Pooch tar med gorillan till New York för att visa upp honom, men han rymmer och Pooch tvingas rädda flickvännen än en gång.

Filmen är alltså en ganska trogen återberättelse av King Kong. Den innehåller en hel del ansatser till fina gags, men de flesta faller väldigt platt. Oinspirerad animation och totalt odramatisk musik gör King Klunk till ett stort ”meh”. Walter Lantz ville med Pooch skapa något nytt och originellt, men det blev bara mer av samma enformiga karaktärer som tidigare filmer från studion. Det hade varit enkelt att byta ut Pooch mot Oswald utan någon som helst skillnad.

King Klunk regisserades av Walter Lantz, animerades av Manuel Moreno, Lester Kline, Fred Kopietz, Charles Hastings och Ernest Smythe, och hade premiär den 4 september 1933.

She Done Him Right (1933)

She Done Him Right är en parodi på She Done Him Wrong, också från 1933 (se här).

Pooch klistrar upp affischer om att den stora stjärnan Poodles ska komma till stan. Han råkar få syn på henne och följer efter henne. Då säger hon den berömda ekivoka repliken ”You ought to come up some time” från originalfilmen. Det låter som Mae Wests röst, men det skulle lika gärna kunna vara någon som härmar henne. När Poodles föreställning börjar sjunger hon Minnie the Moocher’s Wedding Day, ett slags uppföljare till Minnie the Moocher av Cab Calloway (se här). Även den här gången låter det som Mae Wests röst. Men det kan det väl inte vara? Nåja, Poodles sugardaddy dyker upp och försöker röva bort henne, men Pooch räddar henne och vinner äntligen hennes kärlek.

Pooch har fortfarande ingen karaktär, men filmen är faktiskt helt ok, mycket tack vare Poodles/Mae West. Ett par ganska bra gags och filmens huvudlåt om Minnie the Moochers bröllopsdag – fylld av referenser till droger – är riktigt bra.

She Done Him Right regisserades av Walter Lantz, animerades av Manuel Moreno, Lester Kline, Fred Kopietz, George Grandpre och Ernest Smythe, och hade premiär den 9 oktober 1933.

Pooch the Pup var inte särskilt framgångsrik. Endast tretton filmer producerades under 1932 och 1933. Det är inte svårt att förstå varför. Andra animationsstudios hade börjat förstå att karaktärs- och berättelseutveckling var en nyckel för kvalitet. Disney låg, i vanlig ordning, i framkant, med både Warner Bros och bröderna Fleischer i hasorna. Lantz satt på Universal med ett kontrakt som inte tillät några sådana utsvävningar – han hade en kvot att fylla. Då är det kanske inte så konstigt att resultatet blev så mediokert.

Istället för Pooch var Walter Lantz fast med karaktären Oswald the Lucky Rabbit, som i alla fall inte gick med förlust. Lantz hade ärvt karaktären från Walt Disney, via lite omvägar, och outtröttligt arbetat vidare med Oswald under några år. I flera fall hade Lantz inte ens animerat filmerna, utan bara tagit Disneys stumma filmer och satt ljud på dem. 1932- och 1933 års försök att skapa en originell karaktär föll inte så väl ut, så det skulle dröja några år tills nästa gång.

Mannen som sköt Tex Avery, Charles Hastings, arbetade med Pooch under Walter Lantz, medan Avery animerade Oswald under Bill Nolan, vid tidpunkten för incidenten. Nolan delegerade mer och mer arbete till Avery, så snart var han i princip regissör – utan att ha varken titeln eller lönen. Detta var givetvis inte hållbart för Avery, som under det kommande året skulle bli alltmer missnöjd med lönen och arbetsförhållandena – ett missnöje som skulle yttra sig i att han lämnade in sämre och sämre arbete så att han till slut fick sparken.

1935 skulle Tex Avery få ett stort genombrott hos Warner Bros och han skulle förändra den animerade kortfilmen i grunden och för all framtid. Det är inte utan att man ställer sig frågan om den stora explosionen av kreativitet och nyskapande Avery skulle visa upp de kommande åren hade sin grund i att han förlorade synen på sitt ena öga. Detta kan man givetvis bara spekulera om, men det kan väl inte bara vara ett sammanträffande?

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Universal Pictures, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Betty från jazzpingla till sagotant

Bröderna Max och Dave Fleischer började 1933 inse att de behövde förstärka berättelserna och karaktärerna. Fleischer Studios kunde inte fortsätta med att improvisera gagsen, berättelserna och, framför allt, sluten, på filmerna längre. Men förändringen gick långsamt, särskilt i filmerna om Betty Boop, där de egentligen inte visste vad de skulle ha Betty till. Resultatet blev väldigt varierat.

Betty Boop’s Birthday Party (1933)

I Betty Boop’s Birthday Party är det, inte helt oväntat, Betty Boops födelsedag.

Bimbo och Koko har anordnat en överraskningsfest åt Betty. Den urartar ganska snabbt till ett matkrig och Betty ror iväg med en staty av George Washington. En riktig utfyllnadsfilm som verkar helt improviserad från början till slut.

Betty Boop’s Birthday Party regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Myron Waldman, samt hade premär den 21 april 1933.

Betty Boop’s May Party (1933)

Betty Boop’s May Party är ännu en festfilm från Fleischer Studios.

Den här festen inleds på en båt, men de landstiger strax och av någon anledning bär Betty och Bimbo varsin krona på huvudet. De sätter sig på varsin upphöjd tron, medan de övriga passagerarna roar sig på ett tivoli. Tillställningen kompliceras senare av att en elefant råkar ta hål på ett gummiträd som börjar spruta rågummi över hela tivolit. Musiken, som tidigare varit den ganska intetsägande Here We Are, övergår i It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing), samtidigt som hela tivolit, dess besökare, floden och båten förvandlas till gummi.

It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing) komponerades av Duke Ellington 1931 och spelades in för första gången 1932, med Ivie Anderson på sång. Både arrangemanget och texten fångade en känsla bland samtidens jazzmusiker. Jazzen fick under 1930-talet ett sväng som den tidigare inte hade haft.

Louis Armstrong

Musikgenren hade sina rötter i New Orleans blandning av polyrytmer från Afrika och Latinamerika, samt europeisk folk– och konstmusik. I samband med den stora migrationen av svarta från den amerikanska söderns Jim Crow-lagar till storstäderna i norr, New York och Chicago, förändrades jazzen i grunden. I New Orleans hade jazzen varit en ganska strikt 2/4-takt – i praktiken marschmusik, blandat med franska danser, med rötter i stadens berömda begravningståg – med framför allt polyfoniska brassinstrument, kanske med ett par träblås i ett call & response-mönster – en kollektiv improvisation där sousafonen ofta utgjorde baslinjen. När musiken vandrade norrut började man använda ståbasen istället för sousafonen, vilket frigjorde tempot till 4/4-takt. Musiken blev snabbare samtidigt som den kontrapunktiska kollektiva improvisationen utvecklades till mer soloorienterat. Louis Armstrong, trumpetare ursprungligen från New Orleans, senare i New York, via Chicago, började betona den andra och fjärde takten istället för det vanligare första och tredje, och han använde ofta noter som ledde in i takterna. Detta gav musiken en rytmisk puls som betonade det som hände mellan takterna nästan lika mycket som det som hände på takterna – musiken fick ett sväng, en swing.

Duke Ellington

Den svängiga jazzen, swingen, fick det stora genombrottet med Benny Goodman och hans orkester under andra halvan av 1930-talet, men från slutet av 1920-talet spelades den redan på hak i Chicago och New York. Det egentliga genomslaget fick swingen på The Cotton Club i New York, där Duke Ellingtons och Cab Calloways orkestrar svängde järnet under de sista åren av förbudstiden, men det var inte förrän efter depressionens slut, då den vita publiken också började kräva jazz, som swingen svängde över hela USA, hela vägen genom andra världskriget.

Betty Boop’s May Party är egentligen en väldigt bra bild av jazzens förändring. Den är fortfarande full av Fleischer Studios animerade improvisation, som oftast mest bara blir konstigt – animation för att fylla ut tiden – men ibland blir bra, nästan jazzigt. Betty Boop’s May Party startar som det förra – improviserad animation utan liv – men slutar som det senare – rejält svängig jazzanimation. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av David Tendlar och William Henning, och hade premiär den 12 maj 1933.

Betty Boop’s Big Boss (1933)

I Betty Boop’s Big Boss söker Betty jobb på översta våningen i en kontorsbyggnad.

Med inte så lite anspelningar på hennes sexualitet får Betty givetvis jobbet hos den gubbsjuke direktören. Medan hon utför sekreterarsysslor, sitter direktören och dreglar över henne. I en ganska mörk vändning i filmen försöker direktören sen tvinga till sig en kyss och överfaller i princip Betty. Hon lyckas dock ringa polisen som försöker inta byggnaden med allt de har, men direktören försvarar sig med kulspruta (!). Polisen demonterar byggnaden våning för våning och när de kommer till den översta, har Betty ändrat sig – hon vill väldigt gärna kyssa direktören, så hon drar för en gardin.

Till viss del påminner storyn om Baby Face från samma år (se här) i och med att Betty s.a.s. ligger sig till toppen. Men här värjer Betty sig först mot direktörens avancemang, innan hon ger efter, så detta är inte bara hon som använder sig av sin sexualitet för att klättra på karriärsstegen, detta är rent sexuellt utnyttjande. Visserligen rör detta sig om en animerad kortfilm, och att kvinnosynen inte var den bästa 1933 kan man till viss del förklara – men detta kan rimligtvis inte varit ok då heller. Men här är det i alla fall.

Betty Boop’s Big Boss regisserades givetvis av Dave Fleischer, animerades av Bernard Wolf och David Tendlar, och hade premiär den 2 juni 1933.

Mother Goose Land (1933)

I Mother Goose Land läser Betty en bok med Gåsmammans berättelser.

Gåsmamman själv dyker upp ur boken och bär med Betty till Gåsmammans land där hon träffar och sjunger om många av karaktärerna i sagosamlingen.

Mother Goose Land är Fleischer Studios andra film som återberättar sagor, den första, Snow-White, kom bara några månader tidigare (se här). Walt Disney hade redan använt sig av Gåsmammans sagor i en Silly Symphony från 1931, Mother Goose Melodies (se här). Fleischer Studios version är sämre.

Mother Goose Land regisserades av Dave Fleischer, animerades av Roland Crandall och Seymour Kneitel, och hade premiär den 23 juni 1933.

Fleischer Studios verkade inte riktigt veta vad man skulle göra med Betty Boop. Skulle hon vara en sexig, jazzig flapper, eller skulle hon vara en sagohjältinna? Fram till sommaren 1933 hade det inte spelat så stor roll, eftersom hon i princip varit ensamt regerande på Fleischers animerade tron, men i juli 1933 introducerade de en ny karaktär som skulle bli större och mer berömd än Betty, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Fleischer Studios, Paramount Pictures | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Inte så fånigt längre

Medan de andra animationsstudiorna härmade tidiga Walt Disney-filmer, oftast med ett sämre resultat, fortsatte Huset Som Musen Byggde att utvecklas. De hade tidigt satsat på synkroniserat ljud, och regissörerna och musikarrangörerna styrde filmernas tajming. De hade satsat på berättelserna, med manusutveckling och storyboarding, så när animatörerna fick sina uppgifter var filmen redan planerad ner till minsta detalj; De hade satsat på animationen, med en fast anställd konstlärare och kvällskurser för studions animatörer; Och nu satsade de på karaktärsutveckling, även i filmer med karaktärer som inte var återkommande, Silly Symphonies. Filmserien var nu, för övrigt, helt i Technicolor, trefärgssystemet som Disney fortfarande hade monopol på (se här).

Birds in the Spring (1933)

Birds in the Spring är ett tidigt exempel på hur man arbetade med karaktärer.

Filmens titel låter som en gammal Silly Symphony då filmen i sin helhet egentligen inte hade haft någon berättelse, utan bara hade handlat om olika fåglar som sjunger in våren. Och så inleds den här filmen också, men snart utkristalliserar sig ett par fåglar som väntar ägg. Ur de tre äggen föds tre fåglar, varav en är lite udda. Den annorlunda fågelungen växer upp med en annorlunda färgteckning än sina syskon, den har inte lika stort intresse i fågelpappans sångövningar, den är lite speciell, helt enkelt. Den stora komplikationen är att den udda fågelungen kommer ifrån sin familj och måste klara sig själv mot andra fåglar, ormar, och bin. Fågelungen återförenas med sin familj på slutet, även om hen också måste utstå lite smisk från pappan.

Till skillnad från tidiga Disney-filmer, har studion alltså börjat arbeta med att karakterisera figurerna. Fågelungen, som i en tidigare film inte haft någon särskild personlighet, har här fått övermod, upptäckarlusta och fantasifullhet – lite attityd.

Birds in the Spring regisserades av David Hand, animerades av hela studion (det går knappt att tala om individuella animatörer på enskilda filmer från Walt Disney Productions längre, men undantag följer), och hade premiär den 11 mars 1933.

Father Noah’s Ark (1933)

De bibliska berättelserna är inte många inom den animerade kortfilmen, men Father Noah’s Ark är ett exempel.

Filmen är ganska trogen den bibliska berättelsen, med ett par instoppade skämt. Det roligaste kommer på slutet, när hundarna äntligen släpps ut efter 40 dagar på arken och det första de gör är att söka upp träd de kan sniffa på. Vad gäller karakteriseringar är väl filmen inget särskilt, även om Noahs fru har fått lite personlighet.

Filmen regisserades av Wilfred Jackson, animerades av Chuck Couch, Paul Fennell och Harry Reeves, med flera, och hade premiär den 8 april 1933.

Three Little Pigs (1933)

Three Little Pigs var ett enormt steg framåt för Walt Disney i synnerhet och den animerade filmen i allmänhet.

Den första grisen bygger sitt hus av halm, snabbt och enkelt för att få mer tid att leka. Den andra grisen bygger sitt hus av grenar, också snabbt och enkelt av samma anledning. Den tredje grisen bygger emellertid sitt hus av tegel, noggrant och stabilt. En stor stygg varg kommer och blåser ner de första två grisarnas hus. Grisarna söker skydd hos den tredje grisen, vars hus vargen inte lyckas blåsa ner. Vargen försöker istället klättra ner genom skorstenen, men bränner sig i ändalykten i en gryta på elden och springer därifrån. Sensmoralen är att hårt arbete lönar sig.

Joseph Jacobs

Three Little Pigs var ursprungligen en folksaga som nedtecknades för första gången 1849 i Nursery Rhymes and Nursery Tales av folkloristen James Halliwell-Phillipps. Sagan skrevs sedan om av Joseph Jacobs, en australiensisk samlare och nedtecknare av folksagor, och publicerades i sin mest berömda form i 1890 års English Fairy Tales. Jacobs angav Halliwell-Philllips som källa till sagan. Jacobs populariserade också andra folksagor, som Jack and the Beanstalk och Goldilocks and the Three Bears.

I Jacobs mest berömda version av sagan, äter vargen upp de första två grisarna efter att han blåst ner deras hus. Den tredje grisen kokar vargen i grytan och äter upp honom. Sensmoralen är densamma, men det är förståeligt att Disney valde att mildra sagan något. De gjorde karaktärerna näst intill mänskliga. För att åstadkomma detta specialiserade animatörerna sig: Dick Lundy, Fred Moore och Jack King fokuserade på grisarna, medan Norm Ferguson och Art Babbitt fokuserade på den stora stygga vargen.

Three Little Pigs regisserades av en Disney-veteran, Burt Gillett. Han hade anlänt hos Walt Disney Studios våren 1929, då Walt Disney tog ett steg tillbaka och slutade regissera. Animatören Ub Iwerks började då regissera Silly Symphonies, medan Burt Gillett anställdes för att regissera Mickey Mouse-filmerna. Även om Walt Disney inte längre regisserade, så var gränserna mellan Disney som producent och Gillett och de andra som regissörer flytande – det var främst ett lagarbete. Efter Iwerks slutade, fortsatte Gillett mestadels med Mickey Mouse, men då och då fick han i uppdrag att regissera en Silly Symphony. Det var han som regisserade den första animerade kortfilmen i Technicolor, Flowers and Trees, som vann en Oscar, och nu hade han alltså regisserat Three Little Pigs också.

Frank Churchill

Musiken i filmen komponerades av Frank Churchill, som hade arbetat hos Disney sedan 1930. Låten Who’s Afraid of the Big Bad Wolf? – skriven speciellt till filmen – bidrog till att göra Three Little Pigs till en enorm succé.

När Three Little Pigs hade premiär, den 27 maj 1933, hade Disney spenderat mer än 22 000 dollar på den, långt över budget och en ofattbar summa för en animerad kortfilm 1933. Det var ett högt spel, men Disney trodde att allt förarbete, med ljudsynkronisering, storyboarding och animation, skulle betala sig i längden. Han fick rätt. Three Little Pigs var en större succé än någon tidigare film i Silly Symphonies-serien. Under det första året spelade den in 125 000 dollar och efter ett par omreleaser spelade den in dubbelt så mycket. Även om Mickey Mouse hade varit Disneys populäraste filmserie, och även om introduktionen av färg i Silly Symphonies gjorde att också den filmserien blev en succé, så var Three Little Pigs i en helt ny liga.

Walt Disney var fortfarande inte nöjd. Han tyckte att studion saknade att kunna animera människor som trovärdiga karaktärer. I Father Noah’s Ark förekommer människokaraktärer, men djuren är bättre animerade. Disney ansåg sig också begränsad av kortfilmsformen – sjuminutersfilmerna var tillräckliga för att betala räkningarna, det visade inte minst framgångarna med Three Little Pigs, men sju minuter var inte tillräckligt för de berättelser som Disney ville berätta. Inom ett år skulle Walt Disney ställa om studion till produktion av både kortfilmer samt det mest ambitiösa projektet någonsin för någon animationsstudio – en långfilm. Det får vi anledning att återkomma till.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, United Artists, Walt Disney Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko på väg ut

Även om Warner Bros hade börjat göra framgångsrika musikaler med Busby Berkeley, lämnade de inte sina realistiska rötter. 1933 hade deras mest kontroversiella film premiär: Baby Face.

Baby Face handlar om Lily Powers, spelad av Barbara Stanwyck, som arbetar på sin fars speakeasy. Sedan 14 års ålder har hennes pappa tvingat Lily att ligga med kunderna för pengar. Lily litar egentligen bara på en Nietzsche-citerande skomakare, Cragg, som får henne att inse att hennes kropp är hennes främsta tillgång och att hon kan utnyttja män med hjälp av den. Därefter ligger Lily med varenda man som kan främja hennes stigande i graderna.

Filmen var så tydlig med sitt sexuella innehåll att censuren givetvis slog till. Staten New Yorks censorer släppte inte igenom filmen när Warner Bros försökte distribuera den i april 1933. Filmbolaget ändrade i dialog, klippte bort scener, ersatte vissa scener med nyfilmat material, och slängde på ett välsockrat slut. Den omgjorda versionen av Baby Face hade premiär den 1 juli 1933 och blev förhållandevis framgångsrik.

Den ocensurerade versionen av Baby Face försvann och hittades inte förrän 2004 i ett filmvalv i Ohio. Den versionen har sedan dess restaurerats, haft nypremiär och det är den ocensurerade Baby Face som visas på Turner Classic Movies numera. 1933, däremot, kunde den inte visas, och filmen brukar ses som den sista spiken i kistan på tiden då produktionskoden inte behövde tillämpas.

När Warner Bros inte bråkade med censorer, så bråkade de med sina animatörer. Hugh Harman och Rudolf Ising, som producerade Looney Tunes och Merrie Melodies, krävde mer betalt för de animerade kortfilmerna. Den exekutive producenten, Leon Schlesinger, vägrade minska sin andel, och vägrade fråga Warner Bros efter mer pengar, så Harman och Ising fick nöja sig med att fortsätta som om inget hade hänt. De hade dock fortfarande ett tajt produktionsschema och missnöjet hos dem växte. Detta är deras sista Bosko-filmer i Looney Tunes-serien för Warner Bros:

Bosko in Dutch (1933)

I Bosko in Dutch är det vinter i Holland.

Bosko åker, på sitt dumglada vis, skridsko på de holländska kanalerna. Det är vindmöllor och träskor och inte mycket till handling, förrän den sista minuten då två kattungar (?) hamnar i en isvak och Bosko räddar dem. Man kanske kan framhålla musiken i filmen, som är ganska fint orkestrerad av Frank Marsales, men annars är det inte mycket att hänga i julgranen.

Bosko in Dutch regisserades av Hugh Harman och av en regidebuterande Friz Freleng, som dock inte står med i förtexterna, den animerades av Freleng och Thomas McKimson, och hade premiär den 14 januari 1933.

Bosko in Person (1933)

Bosko in Person är något så tråkigt som en sång- och dansfilm av gammalt Mickey Mouse-snitt.

Filmen är utan berättelse där den största komplikationen är att Bosko inte klarar av en särskild typ av danssteg. Honey gör en karikatyr på Greta Garbo, Bosko gör ett par på Maurice Chevalier och Jimmy Durante, men annars har filmen få förtjänster. Den avslutas dock med en hyllning till den nyvalde presidenten, Franklin D. Roosevelt, och att förbudstiden närmade sig sitt slut: en karikatyr av Roosevelt höjer ett ölglas och frågar: ”Is everybody happy?” – en catchphrase som kommer från underhållaren Ted Lewis.

Bosko in Person regisserades av Hugh Harman och Friz Freleng, animerades av Rollin Hamilton och Bob McKimson, och hade premiär den 11 februari 1933.

Bosko the Speed King (1933)

I Bosko the Speed King förbereder sig Bosko med flera inför ett bilrace.

Filmen innehåller exakt ett (1) roligt skämt. Hunden som startar tävlingen stammar. Det tar därför ett litet tag när han säger ”Ready” och ”Steady”, men när han ska säga ”Go” får han inte fram det, utan det blir ”Scram” istället. Detta påminner starkt som stamningen som några år senare skulle bli Porky Pigs signum. I övrigt är filmen inget särskilt.

Bosko the Speed King regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 22 mars 1933.

Bosko’s Knight-Mare (1933)

I Bosko’s Knight-Mare somnar Bosko med en bok med berättelser om medeltida riddare.

Bosko drömmer givetvis om sig själv som riddare. I ett slott stöter han på riddarna vid det runda bordet – fyra av dem är karikatyrer av bröderna Marx. Till slottet kommer en ond riddare som rövar bort Honey. Bosko rider efter, men lyckas inte rädda henne. Istället vaknar han från sin mardröm.

I mångt och mycket påminner filmen om vissa av Fleischer Studios filmer från den här tiden – med improviserad animation och visuella skämt från ingenstans. Ett par gags går dock faktiskt hem – som när den onde riddaren kavlar upp sina ärmar, på sin rustning, till exempel. Filmen är ganska fartfylld och har en tydlig berättelse med både ett klimax och ett hyfsat slut. Ganska sevärd.

Bosko’s Knight-Mare regisserades av Hugh Harman, animerades av Bob McKimson och Robert Stokes, och hade premiär den 29 april 1933.

Bosko the Sheep-Herder (1933)

Bosko the Sheep-Herder hade lika gärna kunnat vara en tidig Silly Symphony från Walt Disney Productions.

Bosko vaktar får. Ett av fåren går runt och äter blommor och stöter på flera insekter som blir ganska milda hinder. Även den här filmen innehåller exakt ett (1) roligt skämt: Bosko frågar en ekorre, ”Hey, whaddaya got there?” Ekorren svarar irriterat, ”Nuts!” En större komplikation dyker upp i form av en varg. Den klär ut sig i fårakläder och rövar bort ett av fåren. Bosko och framför allt hans hund, Bruno, räddar dagen.

Bosko the Sheep-Herder är helt ok för att vara Looney Tunes under Harman och Isings era. Den regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Carman ”Max” Maxwell, och hade premiär den 3 juni 1933.

Beau Bosko (1933)

Beau Bosko hade premiär framför ovan nämnda Baby Face.

Filmen öppnar i Algeriet där Bosko har gått med i Främlingslegionen. Han får i uppdrag att leta upp en skurk i öknen. Han kommer till en stad där han stöter på Honey. Då anfaller skurken och hans gäng staden och skottlossning mellan dem och Bosko utbryter. Bosko fångar skurken. Slut.

Främlingslegionen hade inrättats 1831. Året dessförinnan hade Frankrike förbjudit utländska soldater i den franska armén, och inrättandet av Främlingslegionen i de franska nordafrikanska kolonierna sågs som den bästa lösningen. Med tiden utvecklades Främlingslegionen till en elitstyrka som var inblandad i de flesta väpnade konflikter som Frankrike hade någon del i. 1933, då Bosko tydligen gått med, hade de nyligen stridit vid Verdun på västfronten under Första världskriget 1916 och sedan i det andra marockanska kriget, också kallat Rifkriget, 1920-1926. Rifkriget var egentligen en uppgörelse mellan den spanska kolonialmakten i Marocko och det marockanska berberfolket, där Spanien senare fick hjälp av den franska Främlingslegionen. Berberna besegrades, men den spanska krigföringen i Marocko ledde till en militärkupp i Spanien som kom att utgöra förspelet till det spanska inbördeskriget 1936-1939. 1933 var dock Bosko en glad skit i Algeriet.

Beau Bosko regisserades av Hugh Harman och Friz Freleng, animerades av Rollin Hamilton och Norm Blackburn, och hade premiär den 1 juli 1933 – samma dag som Baby Face, alltså.

Bosko’s Picture Show (1933)

Bosko’s Picture Show blev Harman och Isings sista Bosko-film för Leon Schlesinger och Warner Bros. Det råkar bli en av deras bästa Bosko-filmer, men de inkorporerar också en gruvlig hämnd.

Bosko sköter en orgel under en biografvisning. Han inleder med att sjunga hymnen som avslutade den stora depressionen: We’re in the Money – från Warner Bros-filmen Gold Diggers of 1933 (se här) – med allsångsfunktion. Därefter följer nyhetsrullen – Out-of-Tone-News. Den inleds med en fredskonferens där alla slåss, fortsätter med en bikinitävling, en boxningsmatch med Jack Dumpsey (en karikatyr av en åldrande Jack Dempsey – tungviktsmästare i boxning 1919-1926 som inte hade fajtats sedan 1927), och en hundkapplöpning där ledarhunden jagas av bröderna Marx. Nyhetsrullen avslutas med ett reportage från Preztel, Tyskland, där Jimmy Durante jagas av en lederhosen-bärande Adolf Hitler med en svastika på armen. Det är kanske den första gången Hitler avbildas i en animerad kortfilm. Nyhetsrullen följs av en kortfilm med Haurel och Lardy (givetvis karikatyrer av Laurel och Hardy). Därefter följer ”långfilmen”: He Done Her Dirt – en satir på She Done Him Wrong. Honey kommer cyklande, förföljd av bröderna Marx (igen!). Snart dyker en skurk upp, Dirty Dalton, som uppenbarligen är ute efter Honey. Bosko, vid orgeln, utbrister:

That dirty fuck!

Ja, han verkar faktiskt använda det ordet. Det har debatterats sedan dess om han använder ”mug” eller ”fox”, men flera framstående forskare inom animerad film hävdar bestämt att det är ”fuck” han använder. De flesta menar att det är Harman och Isings sista ord gentemot Leon Schlesinger, som vägrade ge dem större budgetar för filmerna de producerade.

Bosko’s Picture Show avslutas i stor stil med att referera till Buster Keatons Sherlock Jr. genom att Bosko hoppar igenom filmduken och besegrar Dirty Dalton.

Bosko’s Picture Show regisserades av Hugh Harman och Friz Freleng, animerades av Friz Freleng och Max Maxwell, och hade premiär den 26 augusti 1933.

Det går att märka en viss förbättring i Harman och Isings Bosko-filmer under första halvan av 1933, där den sista, Bosko’s Picture Show definitivt är den bästa, men Harman & Ising slutade hos Leon Schlesinger och Warner Bros, och de tog Bosko med sig. Schlesinger stod kvar utan någon att sköta animationsstudion och utan några karaktärer. Men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Harman-Ising Productions, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Apan och depressionen

King Kong blev en av RKO Pictures första stora succéer, men framgången hade nog blivit ännu större om inte president Franklin D. Roosevelt hade bestämt sig för att försöka sätta stopp för den stora depressionen.

När Merian C. Cooper anlände till RKO hade han levt ett långt liv under en kort tid. Han föddes 1893. 1915 blev han utkastad från U.S. Naval Academy. 1916 jagade han Pancho Villa i Mexiko som medlem i Georgia National Guard. 1917 blev han pilot och stack genast till Frankrike för att strida i första världskriget. 1918 blev hans bombplan nedskjutet över Tyskland och han dödförklarades, men han hade bara blivit tillfångatagen av tyskarna. 1919 ställde han upp som frivillig på den polska sidan i det polsk-sovjetiska kriget. 1920 sköts han ner och spenderade nio månader i sovjetiskt läger för krigsfångar. 1921 flydde han från fånglägret. Tillbaka i USA blev han journalist på New York Times och Asia Magazine. 1923 träffade han Ras Tafari Makonnen (Haile Selassie I) och skrev en rad artiklar om Abessinien. På väg tillbaka från Abessinien, sköts hans fartyg i sank, men han överlevde. 1924 åkte han, Ernest Schoedsack och Marguerite Harrison till Turkiet och Persien och spelade in dokumentärfilmen Grass. Filmen såldes 1925 till Paramount, där Cooper träffade Jesse L. Lasky, som gav Cooper, Schoedsack och Harrison möjlighet att producera ett par filmer till, Chang och The Four Feathers. 1927 var Cooper med och bildade Pan Am, flygbolaget som gjorde de första reguljära flygningarna över Atlanten. Under tiden som styrelsemedlem i Pan Am skrev han dock på en filmidé om en stor apa som terroriserade New York.

Det var David O. Selznick som satsade pengarna på King Kong. Selznick hade fått hjälp av Cooper att få jobb på RKO, där han anlände 1931 som fullfjädrad chef över produktionerna, 29 år gammal. Under 15 månader var han väldigt framgångsrik, både med filmerna som producerades och regissörerna och filmstjärnorna han anställde. Som tack för jobbet, anställde Selznick Cooper till att regissera hans King Kong.

RKO hade några år tidigare insett att gorillor och lättklädda kvinnor drog publik genom att producera och släppa den fantastiskt rasistiska och exploaterande Ingagi. Filmen är en låtsasdokumentär om en upptäckare som under en resa till belgiska Kongo stöter på en stam som i ritualer ger kvinnor som sexslavar till gorillor. Ingagi innehåller nakenhet och tydliga antydningar till bestialitet – och blev givetvis en succé. Det var därför enkelt för Cooper att övertyga RKO om att satsa pengar på en dyr storproduktion med mängder av specialeffekter som knappt var uppfunna ännu: miniatyrer, stop-motion-animation, bakprojektion och matte paintings.

Cooper fick alltså göra sin King Kong. Filmen var en ny version av Skönheten och odjuret med element av En försvunnen värld-berättelser som var populära då. Filmen hade allt för att göra den till en riktig blockbuster, men USA var fortfarande i den stora depressionens grepp. Galapremiären ägde rum den 2 mars 1933 på Radio City Music Hall och RKO RoxySixth Avenue i New York – två biografer med sammanlagt 9900 säten som sålde ut tio föreställningar om dagen i fyra dagar. Den 6 mars stängde landets alla  banker, något som hämmade biobesöken.

Franklin D Roosevelt hade installerats som USA:s president den 4 mars och den påtvingade bankhelgen ett par dagar senare var ett sätt att driva en bankreform, The Emergency Banking Act, genom kongressen – ett reformförslag som ratificerades den 9 mars. Detta var det första steget i det som kom att bli The New Deal – ett enormt reformprogram som under loppet av några år bekämpade effekterna av den stora depressionen och fick USA tillbaka på rätt köl.

Ännu en galapremiär av King Kong ägde rum den 23 mars på Grauman’s Chinese Theater i Los Angeles. Filmen öppnade över hela landet den 10 april. Då hade bankerna öppnat och publiken började strömma till biograferna igen. Efter den första succéhelgen i New York hade biljettförsäljningen tappat 50% på grund av bankhelgen, men efter Los Angeles-premiären steg siffrorna. Under det första året gick filmen med $650 000 i vinst.

Utöver blockbusters som King Kong, distribuerade RKO mediokra animerade kortfilmer från Van Beuren Studios. Studiochefen Amadee J. Van Beuren tog aldrig chansen att satirisera filmerna som kom från deras distributör, något som kanske hade kunnat höja deras filmer över medelmåttigheten. Istället var det Walt Disney som använde Ingagi som ett skämt i The Gorilla Mystery (se här), och King Kong skulle inspirera flera animerade kortfilmer från Van Beurens konkurrenter. Van Beuren fortsatte emellertid att använda sig av de intetsägande karaktärerna Tom and Jerry. Även de kunde ibland hitta berättelser värda att berätta, om depressionen, till exempel:

Happy Hoboes (1933)

När distributören Official Films köpte Van Beurens Tom and Jerry-filmer på 1950-talet, döptes de om till Dick and Larry, för att inte blanda ihop dem med det mer berömda katt- och mus-paret. Det är därför förtexterna till Happy Hoboes ser ut som de gör.

Filmen inleds i en Hooverville där luffarna Tom och Jerry spelar musik och underhåller sina kåkhusgrannar. Plötsligt kommer en polis dit och sätter upp en notis om att alla luffare måste bort från platsen innan solnedgången. Givetvis bär alla med sig sina kåkhus när de går. Tom och Jerry fäller ihop sitt hus och lägger det på tåget som sedan avgår. Under tågets färd utbryter en snöstorm och lokförarna, Tom och Jerry hittar en kinarestaurang i skogen där de erbjuds mat av en kines och en skogshuggare. Då strömmar det plötsligt fram hundratals luffare ur tåget och tar all maten. Skogshuggaren blir arg och välter ner stockar, tåget, restaurangen och alla luffare i en flod. Tom och Jerry sköljs upp i sin gamla Hooverville, där de erbjuds mat av kinarestaurangens ägare.

Fullkomligt obegriplig story, men den visar i alla fall en sida av den stora depressionen som egentligen var ganska välkänd i USA 1933 – kåkstäderna med samhällets utslagna som man helst inte ville veta av. Filmen som sådan är dock ganska usel. Kvaliteten på animationen är låg och i princip är det en stumfilm utan dialog, men med synkroniserad musik och ett par ljudeffekter.

Happy Hoboes regisserades av George Stallings och George Rufle och hade premiär den 31 mars 1933.

Hook and Ladder Hokum (1933)

I Hook and Ladder Hokum är Tom och Jerry brandmän.

De slappar och tar det lugnt. Spelar lite spel och förbereder för att gå och lägga sig. Då går larmet. Sen försöker de släcka ett hus i lågor och rädda ett par människor som fastnat där. Det är inte roligt, inte spännande, inte vackert att titta på.

Det enda intressanta med Hook and Ladder Hokum är att, utöver Van Beuren-veteranen George Stallings, regisserades filmen av en person som i förtexterna står som Tish Tash. Bakom den uppenbara pseudonymen döljer sig Frank Tashlin, som 1930 hade debuterat som animatör för John Fosters Aesop’s Fables innan han började hos Van Beuren. Senare under 1933 skulle han gå över till att arbeta för Leon Schlesinger hos Warner Bros. Det skulle inte heller bli långvarigt. Tashlin var en vandrare som gick från studio till studio under 30- och 40-talet. De bästa filmerna gjorde han hos Warner Bros, under de tre perioderna han var där. Han gjorde de definitivt inte hos Van Beuren, i alla fall. Hook and Ladder Hokum hade premiär den 28 april 1933.

Nej, Van Beuren var inte RKO:s flaggskepp. 1933 var det King Kong.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, RKO, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kaninen och isberget

Universal Pictures producerade inte bara egna filmer, de distribuerade också filmer från utlandet. Under stumfilmstiden hade språket aldrig varit ett problem, eftersom det var lätt att översätta textskyltarna. När ljudfilmen kom hittade man på en annan, mycket dyrare, lösning, man filmade flera versioner av samma film på flera språk – en Multiple-language version (MLV). Praktiken var vanligast i Hollywood – vi har redan sett exempel på hur Universal gjorde det med Dracula (se här) – men MLV-produktioner förekom i andra länder också. Tyskland, till exempel.

S.O.S. Eisberg var en tysk-amerikansk samproduktion som spelades in under 1932 och 1933. Den handlar om en arktisk expedition som söker efter en annan expedition som försvunnit året tidigare. Filmen spelades in i två versioner samtidigt, en på tyska och en på engelska och även om en del skådespelare var olika, så spelade vissa skådespelare samma roller i båda versionerna – Leni Riefenstahl, till exempel.

Medan filmens båda versioner redigerades tog Adolf Hitler makten i Tyskland. Hitler hade fått upp ögonen för Riefenstahl redan i en tidigare film, Das Blaue Licht, som hon både hade regisserat och spelat huvudrollen i, och Riefenstahl hade blivit betagen av Hitler under ett tal 1932. För Tysklands nye ledare förkroppsligade Riefenstahl den ariska kvinnan, och för Riefenstahl förkroppsligade Hitler Tysklands framtid.

Redan året då S.O.S. Eisberg hade premiär, 1933, fick Riefenstahl i uppdrag att filma nazisternas partidagar i Nürnberg. Resultatet blev Der Sieg des Glaubens – en film som imponerade nazisternas toppskikt så mycket att Riefenstahl året därpå fick uppdraget att åter igen filma partidagarna i Nürnberg. Resultatet den gången blev hennes mästerverk, Triumph des Willens – en stor propagandaframgång för nazisterna och Hitler. Leni Riefenstahl gick från att vara en skådespelare i ringa roller, till en regissör av stora mått, tack vare Hitlers goda öga till henne och hennes ambition att göra en insats för Nazityskland.

Leni Riefenstahl samtalar med Heinrich Himmler under partidagarna i Nürnberg 1934.

S.O.S. Eisberg var en besvikelse för Universal. Den engelskspråkiga versionen spelade knappt ens in produktionskostnaderna. Den måste dock ha varit en större besvikelse för Friedrich Wolf, vars berättelse låg som grund för manuset till filmen. Den nya nazistiska regeringen kunde inte tillåta att Wolfs namn förekom någonstans i filmens för- eller eftertexter på grund av att han var kommunist och jude. Wolf flydde senare Tyskland och hamnade i Moskva. Efter kriget återvände han till det som blev Östtyskland, där han senare fick jobb som östtysk ambassadör till Polen. Wolf dog 1953.

Samtidigt som nazisterna tog över makten i Tyskland och Universal Pictures producerade S.O.S. Eisberg, satt Walter Lantz och hans animationsstudio på Universals studiotomt och fortsatte producera billigt ihopkrafsade Oswald the Lucky Rabbit-filmer som bara ibland reste sig över medelmåttet.

The Plumber (1933)

I The Plumber försöker Oswald stoppa ett antal vattenläckor i sin lägenhet.

Han får ingen hjälp från sin son – tvärtom. Filmen är ganska fint animerad, men musiken är störig på gränsen till hissmusik. Den regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Bill Weber, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 16 januari 1933.

The Shriek (1933)

The Shriek är en parodi på stumfilmen The Sheik (1921).

Det märks att The Shriek bygger på en stumfilm – dialogen är obefintlig. Animationen är ganska fin, men känns improviserad – ett tecken på begränsad budget och dålig fantasi. Oswald och flickvän rider genom öknen, när plötsligt flickvännen rövas bort av en vargliknande skurk. Nästan hela filmen utspelar sig sedan i ett palats där Oswald springer rundor för att försöka rädda sin flickvän. Inte särskilt engagerande.

The Shriek regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Willams, och hade premiär den 27 februari 1933.

Going to Blazes (1933)

I Going to Blazes är Oswald brandman.

Det är ganska tydligt att Walter Lantz Productions börjat förbättra både animationen och berättelserna, men gagsen är ofta för få, eller faller för platt, eller är alldeles för omständliga. Tempot och tajmingen är lite off. Universals animerade produktion tillhör fortfarande B-laget.

Going to Blazes regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 10 april 1933.

Beau Best (1933)

Beau Best är ännu en Oswald-film som utspelar sig i ett arabiskt land.

Oswald anländer till en stad i öknen och får se många konstiga ting. Efter ett antal märkliga gags dyker en magdansös upp och när hon får en lavett av en varg, försöker Oswald rädda henne och filmen får nästan en handling. Oswald och den beslöjade magdansösen jagas genom staden av vargens män. När Oswald till slut lyckas rädda magdansösen vill hon ha en kyss. Oswald lyfter på slöjan och hon visar sig vara ful som stryk. Ganska fint animerad, och berättelsen håller nästan, men Lantz och Nolan har fortfarande inte anammat ljudfilmen som uttrycksmedel – dvs ingen dialog och knappt några ljudeffekter. Den ganska generiska musiken dominerar ljudbilden.

Beau Best regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, och hade premiär den 21 maj 1933.

Ham and Eggs (1933)

Ham and Eggs innebär en liten förändring för Oswald-filmerna.

Den inleds med ett sång- och dansnummer med synkroniserad sång, något Lantz och Nolan knappt vågat sig på tidigare. Oswald och flickvän sköter en restaurang och handskas med diverse kunder som är missnöjda med maten eller inte vill betala. Filmen har väl ingen egentlig handling mer än så, men får nog ändå ses som ett fall framåt för Oswald-filmerna.

Ham and Eggs regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 19 juni 1933.

De totalt apolitiska och mediokra animerade kortfilmerna från Walter Lantz Productions gav kanske inte Universal Pictures kvalitetsstämpeln de eftersökte. Besvikelser som den tyska samproduktionen S.O.S. Eisberg hjälpte inte direkt till. Universal var helt enkelt som bäst när de gjorde skräckfilmer.

Atmosfären på Walter Lantz studio var dock på topp. Regissörerna och animatörerna hade roligt tillsammans, något som inte minst märks på alla historier om de allt mer avancerade practical jokes man gjorde på varandra där. Sommaren 1933 skulle ett sånt skämt spåra ur så att en av 1900-talets främsta animatörer förlorade synen på ena ögat. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Universal Pictures, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar