Glada melodier mot högre höjder, eller inte

Både Looney Tunes och Merrie Melodies producerades av Leon Schlesinger för Warner Bros. Medan Looney Tunes regisserades av Hugh Harman och främst handlade om Bosko och hans äventyr, fokuserade Rudolf Ising på Merrie Melodies, som framför allt drog nytta av Warner Bros stora musikbibliotek. Filmerna i Merrie Melodies användes för att marknadsföra låtar, skivor och noter – och filmerna hade under det tidiga 1930-talet sällan återkommande karaktärer, med ett undantag, som vi strax skall se.

Warner Bros animerade kortfilmer var budgetproduktioner, snabbt producerade på ett billigt sätt. Men när vissa animationsstudios kämpade för att hålla takten, lyckades Warner Bros öka kvaliteten, mycket tack vare talanger, tillgång till teknik (ljud) och tillgång till obegränsat med musik som bolaget ägde rättigheter till. Tack vare detta skulle Warner Bros 1932 förtjäna sin första Oscarsnominering i den nyinrättade kategorin, bästa animerade kortfilm. Det kommer vi också strax till.

Pagan Moon (1932)

Pagan Moon hade lika gärna kunnat vara en film med Bosko och Honey.

Det polynesiska paret påminner alltför mycket om huvudkaraktärerna Looney Tunes – så intetsägande är de. Den mest framträdande låten – Pagan Moon – är ganska svängig, men uppväger inte den ganska monotona berättelsen.

Pagan Moon regisserades, som alla andra Merrie Melodies det här året, av Rudolf Ising, animerades av Norm Blackburn och Rollin Hamilton, och hade premiär den 31 januari 1932.

Freddy the Freshman (1932)

Freddy the Freshman bygger på låten med samma namn och som har undertiteln ”the Freshest Kid in Town.”

Freddy hamnar på ett college och börjar spela amerikansk fotboll där, på en väldigt underlig plan, med träd, sjöar, klädställningar och annat. Ganska studsig låt, skriven av Cliff Friend, som också skrev The Merry-Go-Round Broke Down – mer känd som ledmotivet till Looney Tunes.

Freddy the Freshman regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 20 februari 1932.

Crosby, Columbo, and Vallee (1932)

Crosby, Columbo, and Vallee bygger också på en låt med samma namn.

Låten hånar crooners som Bing Crosby, Russ Columbo och Rudy Vallee – särskilt att de sätter kvinnors hjärtan i brand. Filmen, däremot, utspelar sig bland indianer, där en indianpojke tar hem en radio till sin flickvän. Det borde kanske vara ett stort misstag, men en brand bryter ut i skogen där de bor, så de blir upptagna med det istället.

Ännu en studsig låt och en habil film. Ingen höjdare, men heller inget bottennapp. Den regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Max Maxwell, och hade premiär den 19 mars 1932.

Goopy Geer (1932)

I Goopy Geer introduceras vi till Goopy Geer. Detta blev Rudolf Isings sista försök att skapa en återkommande karaktär.

Goopy Geer ser nästan ut som Disneys Goofy, komplett med ett fånigt skratt, men detta är innan Goofy ens fått sitt namn. Den första filmen om Goopy Geer är bara en i raden av musikrevy-filmer som vi sett till leda under 1930-talets första år. Ett par småroliga gags väger inte upp det dödstrista upplägget.

Goopy Geer regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton och hade premiär den 16 april 1932.

It’s Got Me Again! (1932)

I It’s Got Me Again! verkar Warner Bros ha anammat Disneys tänkande, en musikalisk revy är ok, så länge den har en berättelse med ett klimax.

Huvudkaraktärerna är ett gäng möss, väldigt snarlika Mickey Mouse, som tar över ett hus och sjunger och spelar – som de brukar i början av 1930-talet. Halvvägs genom filmen dyker en ondskefull katt upp och filmen börjar plötsligt handla om något. Den har en viss charm, men egentligen inte mer än andra Warner Bros-filmer från den här tiden.

It’s Got Me Again! nominerades till en Oscar. Den är inte helt utan charm, men Oscars-nivå? Nej.

Filmen hade premiär den 14 maj 1932, regisserades av Rudolf Ising, och animerades av Friz Freleng och Thomas McKimson. Thomas var den äldre brodern till Robert och Charles McKimson – alla tre arbetade som animatörer för Warner Bros.

Moonlight for Two (1932)

Goopy Geer gör comeback i Moonlight for Two.

Låten i fokus är givetvis Moonlight for Two, men frågan är om inte filmens tolkning av She’ll Be Comin’ Round the Mountain är bättre – svängigare och studsigare. Filmen utspelar sig i vad som verkar vara Appalacherna där Goopy Geer med flickvän går och dansar på en lokal Honky-Tonk-Bar. Framåt slutet av filmen dyker det upp en svartmuskig skurk, men sällskapet räddas av en spis (!).

Filmen regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Martin och hade premiär den 11 juni 1932.

Förutom Oscars-nomineringen var väl första delen av 1932 inget bra halvår för Merrie Melodies. Animationsstudions kompositör, Frank Marsales, gräver genom Warner Bros arkiv för att hitta låtar de kan marknadsföra och sätta animation till. Musiken är det sällan fel på, men Rudolf Ising producerar inte några större höjdare under den här tiden. Varken han eller Hugh Harman skulle vara kvar så länge till hos Warner Bros, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Oswald med och utan hjärta

Universal Pictures hade hittat guld i sin nisch – monsterfilmer drog publik – och det kom att spilla över på deras animerade produktion. Walter Lantz, som skötte Universals animationsavdelning, tog tacksamt emot uppslag för filmer. Enligt kontrakt tvingad att leverera en animerad kortfilm varannan, hade Lantz inget val – alla idéer var bra idéer. Han och hans huvudanimatör och medregissör, Bill Nolan, levererade kvalitetsmässigt väldigt varierande filmer – endast undantagsvis blev resultatet bra. Universals spelsfilmsproduktion hade kanske lite bättre snitt den animerade, särskilt när de satsade på monsterrullar.

Edgar Allan Poe

Efter succéerna med Dracula (1931) och Frankenstein (1931) fortsatte Universal utveckla skräckfilmer på litterära förlagor. Som Dracula fick Bela Lugosi äntligen sitt genombrott och han hade hoppats få spela Victor Frankenstein i projektet som utvecklats av Robert Florey, men Universals boss, Carl Laemmle Jr, sade nej, både till Lugosi och Florey. Frankenstein gjordes istället av James Whale, och resten är historia. Som tröst fick Lugosi och Florey utveckla en novell av Edgar Allan PoeThe Murders in the Rue Morgue.

Poes novell brukar räknas som en av de första deckarna, huvudkaraktären är C. Auguste Dupin – en excentrisk men briljant detektiv – som ska lösa ett par mystiska mord på ett bårhus. Den publicerades 1841 – 46 år före Sherlock Holmes, 79 år före Hercule Poirot, två andra excentriska men briljanta detektiver som båda har lånat egenskaper av Dupin.

I filmatiseringen av The Murders in the Rue Morgue fick Bela Lugosi spela galen vetenskapsman – en roll han alltså egentligen skulle haft i Frankenstein. Dupin spelades av Leon Ames. Även om Florey hade skrivit det mesta av manuset, plockade man in unga manusförfattare för att bättra på det. En av dem som skrev dialog för filmen hette John Huston.

Filmen The Murders in the Rue Morgue mottogs bättre av recensenterna än av publiken. Det var framför allt Floreys regi som tilltalade recensenterna. Han tog hjälp av fotografen Karl Freund, som kom från den tyska expressionistiska filmen och hade fotat The Golem (1920) och Metropolis (1927). The Murders in the Rue Morgue drar fördel av expressionismen och det konstnärliga värdet går inte att argumentera emot, men särskilt publikfriande blir det inte.

Universal Studios satt dock Walter Lantz i sin animationsstudio och drog fördel av Universals nyfunna nisch inom spelfilmen. Han hade varken pengar eller tid att lägga på sina produktioner, och han var fast med en helt intetsägande karaktär, Oswald the Lucky Rabbit, så kvaliteten blev lidande, men han försökte i alla fall.

För att dryga ut produktionen av de egna filmerna, men ändå behålla takten man var ålagd att hålla, satte man ljud på flera gamla Oswald-filmer som hade gjorts av Walt Disney Studios. Lantz och Universal hade rättigheterna till figurerna, och tydligen var detta helt ok med alla. Disney hade visserligen förlorat rättigheterna till figuren, men att släppa någon annans produktion under eget namn är helt obegripligt idag.

Grandma’s Pet (1932)

Grandma’s Pet är en adaption av Rödluvan.

Oswald läser Rödluvan, somnar och drömmer Rödluvan. Det som inleds som sagan, plus Oswald, spårar ur när vargen hittar en trollstav som kan förflytta karaktärerna till olika platser. Slutet skiljer sig också från sagan, eftersom vargen hamnar på mormors tallrik, tillagad.

Snyggt animerad emellanåt, men oerhört bedrövlig i vissa sekvenser. En snabbt producerad budgetfilm utan hjärta, som hade premiär den 18 januari 1932.

Den 1 februari 1932 släppte Walter Lantz en Disney-film under eget namn. Oh, Teacher hade gjorts av Walt Disney 1927, animerats av Hugh Harman, Friz Freleng och Rollin Hamilton. Lantz lade på musik och ljudeffekter och släppte den för Universal. Stumfilmen från Disney är försvunnen, ljudfilmen från Lantz är den enda versionen som överlevt.

Mechanical Man (1932)

Roboten i Mechanical Man saknar hjärta, bokstavligt.

En ond uppfinnare behöver ett hjärta till sin robot så han kidnappar Oswalds flickvän. Vissa element i filmen ser ut att vara tagna från Universals monsterfilmer, men i händerna på en animationsstudio med ett tajt schema och en ännu tajtare budget, blir resultatet helt obegripligt. Det är en utmaning att se slutet som en logisk följd, de verkar inte ha pratat igenom berättelsen innan de började animera. Ett par fina gags (som man kan misstänka kommer från Tex Avery) väger inte upp den obegripliga storyn.

Mechanical Man hade premiär den 15 februari 1932. Två veckor senare, den 29 februari 1932, släppte Lantz ännu en Disney-producerad Oswald-film med nypålagt ljud: Great Guns.

Wins Out (1932)

I Wins Out är Oswald bagare åt en flodhästkung.

En flock kråkor ställer till med problem när Oswald försöker baka en paj åt kungen. Plötsligt dyker det upp en drake och sen blir filmen helt obegriplig. Ännu en undermålig produktion från Walter Lantz. Wins Out hade premiär den 14 mars 1932.

Beau and Arrows (1932)

I Beau and Arrows leder Oswald ett vagntåg av nybyggare.

Vagntåget anfalls av onda och korkade indianer. Resten av filmen är en radda gags som är mer eller mindre roliga. De flesta involverar kanonkulor, som tydligen var viktigt att bära med sig som nybyggare. Ingen höjdare, men ändå något bättre än par för Walter Lantz Productions. Filmen hade premiär den 28 mars 1932.

Making Good (1932)

I Making Good försöker storken leverera barn.

Alla försöker undvika att få fler barn – kråkor, ekorrar – och Oswald hjälper dem att undvika besök från storken. En gammal kvinna som bor i en stor sko blir dock överlistad av storken och får således ett trettiotal barn levererade. Den som vill kan ju försöka förstå resten av filmen: En stor hund vill tugga på den stora skon och lyckas till slut förstöra den gamla kvinnans hem. Oswald lyckas emellertid få ett antal stora skor kastade efter sig, så nu har den gamla kvinnan och hennes trettio barn nya hem att bo i. Jösses.

Making Good hade premiär den 11 april 1932.

1932 års inledning var ingen höjdare för Walter Lantz Productions. Nästa gång blir det bättre filmer. Det är ett löfte.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Bimbo till Betty III

Idag är det lätt att underskatta hur annorlunda Betty Boop var som animerad karaktär, på samma sätt som det är lätt att underskatta hur annorlunda Fleischer Studios var som animationsstudio. När 1932 inleddes, hade Betty Boop för alltid blivit av med sina hundöron, hon var nu en människa – den enda animerade människan i ett hav av animerade djur från de andra studiorna. Hennes paradoxala blandning av utåtriktad sexbomb och barnslig flapper låg helt rätt i tiden. Fleischer Studios, som satt mitt på Broadway i New York, var dessutom väldigt lyhörd inför de stora kulturella strömningarna under 1930-talets början, framför allt jazzen, och de drog sig inte för att använda musik av tidens populäraste afroamerikanska musiker, något vi strax ska se exempel på.

Den stora depressionen nådde sin absoluta botten 1932. Börserna hade rasat sedan kraschen 1929 och värdepapperna hade sjunkit i värde med 90% – det skulle dröja till 1954 innan de nådde samma nivå som innan 1929. Värdeminskningarna och obetalda lån ledde till att 3000 banker om året tvingades slå igen. Arbetslösheten i USA var 25%, fattigdomen var utbredd och kåkstäderna (sk Hoovervilles, efter president Herbert Hoover) bredde ut sig. Depressionen präglade allt i det amerikanska samhället och den samtida kulturen – inklusive de animerade kortfilmerna.

Samhället och kulturen präglades också av alkoholförbudet. Sedan införandet 1920 hade visserligen konsumtionen gått ner, men att dricka alkohol var fortfarande accepterat. Förbudet erbjöd en vinstdrivande marknad genom smuggling, mer eller mindre organiserad hembränning och svartklubbar, sk speakeasies. Den svarta marknaden gav upphov till en gangsterism som framför allt påverkade storstäderna Chicago och New York, med maffiagrupperingar som krigade om andelar av marknaden för alkohol och svartklubbar. Våldsspiralen var i uppåtgående.

Den stora migrationen från den amerikanska södern fortsatte med oförminskad styrka. Under slutet av 1800-talet hade sydstaterna börjat införa segregationslagar, sk Jim Crow-lagar, där raserna skiljdes åt. Svarta och vita fick inte gifta sig, skaffa barn, äta på samma avdelningar i restauranger, åka i samma avdelningar på bussar eller gå i samma skolor. Afroamerikaner i Södern blev en andra klassens medborgare, utan inflytande, utan rösträtt och utan tillgång till näringslivet. Det var inledningen på en stor migrationsvåg, där svarta sydstatsbor flyttade norrut, framför allt mot storstäderna Chicago och New York, via Memphis och St Louis. Med sig tog de bluesen och jazzen från Louisiana och Mississippi. Olika stilar utvecklades i de olika städerna och särskilt jazzen blev populär hos en företrädesvis vit publik. Jazzens popularitet växte ytterligare genom att man började kunna köpa grammofonskivor. Jazzen blev också musiken som spelades på speakeasies, där Amerikas befolkning började integreras – mestadels svarta musiker och vit publik, men ändå.

Den kvinnliga frigörelsen utgjorde också kraft som påverkade samhället och kulturen under 1920- och 1930-talen. Amerikanska kvinnor fick sin rösträtt 1920 och en kvinnlig kultur utvecklades under det följande decenniet. Bäst representerades den nya kvinnan av flappern: en kvinna med korta kjolar, kortklippt hår och överdriven makeup; en kvinna som rökte, drack alkohol, dansade till jazz, och som hade en ganska liberal syn på sex; en kvinna som utmanade samtidens sociala, kulturella och sexuella normer. Någon organiserad feminism var det inte tala om, men flappern ville kunna göra samma saker som män – rösta, dricka sprit och dansa på svartklubbar.

I en nation som tyngdes av depressionen, förbudstiden och segregationslagar, är det alltså inte så konstigt att den jazziga, sexiga flappern Betty Boop blev oerhört populär på biograferna. Fleischer Studios höll örat till marken och deras animerade kortfilmer förändrades under 1932. Huvudkaraktären i deras serie Talkartoons, hunden Bimbo, fick allt mindre utrymme, medan hans flickvän, människan Betty Boop, fick allt större.

Any Rags (1932)

I Any Rags är Bimbo lumpsamlare i en storstad märkt av depressionen.

Låten Bimbo sjunger när han samlar lump är dels en ragtime-schottis-fusion från 1902: Any Rags av Thomas S. Allen; dels en låt av lite mer tveksam natur: The (New) Call of the Freaks inspelad av Luis Russell 1929. Texten i filmen lyder ”Bring out your cans, here comes the garbage man”, en rad som inte förekommer i Any Rags, men som finns i The (New) Call of the Freaks: ”Stick out your can, here comes the garbage man”. Melodin och texten till The (New) Call of the Freaks är troligen inte skriven av Luis Russell, även om han gjorde den första inspelningen, utan kan vara traditionell. Låten handlar om sodomi, där can och garbage man är eufemismer, men huruvida Fleischer Studios var medvetna om detta är oklart. Att Koko the Clown gör ett kort inhopp, och gör ett väldigt queer intryck, kanske innebär att Fleischers var medvetna om detta, men inget annat i filmen tyder på det.

Betty Boop dyker inte upp förrän halvvägs genom Any Rags, men hon stjäl alla sekvenser hon medverkar i – hennes stjärnstatus är självklar. Fleischer Studios brydde sig inte om the Hays Code, vilket innebär att Bettys kjol är kort, hon ”råkar” visa sin BH ett flertal gånger och hennes sexuella anspelningar är många och tydliga.

Som många andra filmer från Fleischer Studios, faller Any Rags sönder i sina beståndsdelar och handlingen blir mer eller mindre obegriplig framåt slutet. Dave Fleischer stod som vanligt för regin, Willard Bowsky och Thomas Bonfiglio för animationen, och den hade premiär den 2 januari 1932.

Boop-Oop-a-Doop (1932)

Boop-Oop-a-Doop får sin titel från Betty Boops nonsensfras som redan hade blivit hennes signum, men i den här filmen får frasen faktiskt en ganska sexuell betydelse.

Vi kommer att gå igenom ursprunget till ”Boop-Oop-a-Doop” vid ett senare tillfälle, när Fleischer Studios stäms av en berömd skådespelerska senare under 1932, men i den här filmen verkar frasen betyda Betty Boops oskuld. Betty arbetar på en cirkus med en väldigt påträngande cirkusdirektör och när hans alltmer intensiva närmanden övergår i ett våldtäktsförsök (ja, det finns inget annat sätt att beskriva det), räddas hon av Koko the Clown. Koko viskar en fråga till henne, hon svarar: ”No, he couldn’t take my Boop-Oop-a-Doop away!”

Rösten till Betty Boop gjordes här av Mae Questel. Året innan den animerade Boop-Oop-a-Doop gjorde hon låten Don’t Take My Boop-Oop-a-Doop Away, skriven och komponerad av Sammy Timberg. Den framfördes i en kortfilm från Paramount Pictures, som också distribuerade filmerna från Fleischer Studios, som heter Musical Justice. I kortfilmen, som inte är animerad, ställs Betty Boop inför rätta för att ha stört den musikaliska friden med sitt boop-oop-a-doopande. Mae Questel spelar Betty Boop och sjunger låten till sitt försvar.

Frasen är givetvis nonsens, en improviserad scat, och när den användes i Musical Justice hade den en musikalisk mening – domaren höll på att ta bort hennes sätt att sjunga. I den animerade kortfilmen Boop-Oop-a-Doop fick dock frasen en sexuell mening. Cirkusdirektören var på väg att ta Betty Boops oskuld.

Boop-Oop-a-Doop hade premiär den 16 januari 1932, regisserades av Dave Fleischer och animerades av Al Eugster.

The Robot (1932)

Bröderna Fleischer ville tydligen fortfarande satsa på Bimbo, så The Robot handlar främst om honom.

Bimbo har fått tillbaka sitt äldre, vita, slankare utseende, och flickan han tar med på en boxningsmatch ser inte ut som Betty Boop, inte förrän i den sista tredjedelen. Filmen ser helt enkelt äldre, slarvigare och mer inkonsekvent ut än samtida produktioner. En bagatell vi inte behöver orda mer om, mer än att den hade premiär den 5 februari 1932.

Minnie the Moocher (1932)

Minnie the Moocher är kanske Betty Boops mest berömda film och det bästa exemplet på det kulturella avtrycket hon gjorde under 1932.

Filmen inleds med en kort sekvens som inte är animerad – Cab Calloway dansar på sitt högst personliga sätt framför sitt band till tonerna av Prohibition Blues. Därefter övergår filmen till att bli animerad och vi får träffa Betty Boop hemma vid middagsbordet där hon skälls ut av sina föräldrar, framför allt sin far. Betty sätter sig gråtande i farstun och skriver ett brev där hon säger farväl till sina föräldrar. För att inte glömma sina rötter, låter bröderna Fleischer Koko the Clown hoppa upp ur Bettys bläckhorn (deras första filmserie hette Out of the Inkwell). Hon ringer Bimbo, som kommer och hämtar henne utanför hennes hem.

När Betty och Bimbo beger sig därifrån hörs tonerna till låten som gett filmen sin titel. I en grotta stöter Betty och Bimbo på en spökvalross som börjar sjunga låten, givetvis med Cab Calloways röst, och dansa. Valrossens dans är rotoscopad, kalkerad av Cab Calloway själv, och han utför här The Buzz, ett danssteg som Michael Jackson senare skulle kopiera och kalla för Moonwalk.

Cab Calloway

Cab Calloway föddes på Juldagen 1907 i Rochester, New York, in i den afroamerikanska övre medelklassen – hans mamma var lärare, hans pappa var advokat. När Cab var elva flyttade familjen till Baltimore, Maryland, till ett område som då var ett centrum för afroamerikansk kultur, politik och företagsamhet – Sugar Hill. Hans föräldrar hade tidigt upptäckt att Cab hade ett öra för musik, så de kultiverade det. 1922 började han ta sånglektioner. Hans föräldrar och lärare tyckte illa om jazz, men Cab älskade det – han började besöka och uppträda på jazzklubbar i Baltimore, där han träffade många av tidens främsta jazzmusiker.

1925 gick han ut gymnasiet – han hade gått på Frederick Douglass High School – och strax därefter åkte han på turné med sin syster, Blanche Calloway, som var den första kvinnan som ledde ett band med bara män. För att göra sina föräldrar glada, började Cab på college i Chicago, för att studera till att bli advokat. Han spenderade dock väldigt mycket tid på olika jazzklubbar i staden, bland annat Sunset Café, där han träffade Louis Armstrong som lärde honom hur man sjunger scat. Cab Calloway blev aldrig färdig advokat. 1930 fick han ett erbjudande om att ta över ett band, the Missourians, som strax döptes om till Cab Calloway and His Orchestra.

Det största året i Cab Calloways liv bör ha varit 1931. Dels fick han ett gig som ersättare för Duke Ellington och hans orkester på The Cotton Club i New York medan de åkte ut på turnéer. För ändamålet bildades The Cab Calloway Orchestra; Dels spelade han in skivan med det som kom att bli hans största hit någonsin: Minnie the Moocher.

Refrängen till Minnie the Moocher är i princip bara nonsensstavelser och scat – Cab Calloway kom att bli känd som The Hi-De-Ho-Man på grund av detta. Verserna är dock inte nonsens och ganska deprimerade. Den första versen beskriver hennes personlighet, tuff och hård, men med ett stort hjärta. I den andra versen träffar Minnie en man som heter Smokey, som introducerar henne för droger som kokain – ”cokey” – och opium – ”kick the gong around”. I de sista två verserna drömmer Minnie sig bort – hon träffar den svenske kungen (Gustav V, då alltså?) och han överöser henne med rikedomar och måltider.

Eftersom det var Fleischer Studios som gjorde animerad kortfilm av Minnie the Moocher, spårar den givetvis ur på slutet och blir helt osammanhängande. Den regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Ralph Somerville, och hade premiär den 11 mars 1932, med största sannolikhet framför Paramounts jazzgangsterrulle Dancers in the Dark.

Swim or Sink (1932)

Swim or Sink, eller som den också kallas S.O.S, inleds med en storm till havs och ett fartyg i sjönöd.

Fartyget sjunker och Betty Boop, Bimbo och Koko hamnar på en flotte. De plockas upp av pirater som håller dem fångna. Medan piraterna sjunger och dricker, lyckas Bimbo fly och han befriar Koko och Betty. Trion leder sedan piraterna ner i ett hajgap. Inuti hajen fortsätter piraterna sjunga och dricka.

Swim or Sink är en ganska medelmåttig film som är full av regissören Dave Fleischers förkärlek för helt absurda animationsgags. Den animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf och hade premiär den 11 mars 1932, verkar det som. Det skulle i så fall vara på samma dag som Minnie the Moocher, vilket inte är särskilt troligt. Kanske båda filmerna upphovsrättsskyddades samma dag.

1932 var året då Betty Boops popularitet verkligen tog fart på grund av att hon låg helt rätt i tiden. Depressionen och förbudstiden, jazz och flappers – allt beredde vägen för en animerad superstjärna. I början av året hette filmserien fortfarande Talkartoons, men det skulle snart ändras.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko lallar på

Warner Bros två animerade filmserier fortsatte som vanligt i början av 1932. Merrie Melodies använde sällan några återkommande karaktärer, istället använde de sig av Warners stora musikkatalog, främst för att sälja skivor eller nothäften. Looney Tunes, å andra sidan, tröskade på med Bosko – i förhoppningen att han skulle bli minst lika stor som Mickey Mouse.

Bosko at the Zoo (1932)

Om man tyckte att Mickey Mouse-filmerna kunde vara mediokra ibland, så är det inget mot Bosko at the Zoo, som tar medioker till en ny nivå.

Bosko och Honey går på zoo och råkar ut för det ena djuret efter det andra. Det mest dramatiska som händer är när en struts tar Boskos hatt och springer iväg med den. I sekvensen som följer, när han tar tillbaka hatten, skulle man nästan kunna skönja en personlighet hos Bosko, men nej: Alldeles för fort tar han fram en flöjt och spelar så att strutsen dansar.

Filmen slutar med att Bosko, strutsen och en valross jagas av ett lejon. I ett tafatt försök att avsluta filmen, utan att ha någon aning om hur, hoppar Bosko upp på en mur, medan lejonet brakar in i valrossen och strutsen så att de tre djuren blir ett – en kropp med tre olika huvuden. The end. That’s all folks.

Filmen regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, musiken komponerades av Frank Marsales, och Bosko at the Zoo hade premiär den 9 januari 1932 – framför The Woman from Monte Carlo, regisserad av Michael Curtiz.

Michael Curtiz

Curtiz föddes 1886 till judiska föräldrar i den ungerska delen av det som då var Österrike-Ungern. Redan tidigt blev han intresserad av teater och han studerade sedan för att bli skådespelare. Under sina unga år reste han runt i ett kompani av skådespelare och spelade Shakespeare och Ibsen över hela Europa. I kompaniet hade de mer än en uppgift, ibland fick Curtiz regissera. 1912 regisserade han sin första film, samtidigt Ungerns första långfilm. Samma år ställde han upp i Ungerns fäktningslag vid de olympiska spelen i Stockholm.

1926 lockades Michael Curtiz över till Hollywood. Han var då 39 år gammal och väldigt erfaren – i Ungern hade han regisserat ett 60-tal kort- och långfilmer. Hans produktivitet var fortsatt hög i Hollywood – han regisserade tre, fyra, fem, ibland sex långfilmer om året under 30-talet, och däremellan gjorde han kortfilmer.

Precis som alla hans andra filmer, höll The Woman from Monte Carlo hög kvalitet vad gäller regi, scenografi, ljussättning och foto, men den blev inte någon större succé. Hans genombrott skulle komma senare under 30-talet – då han gjorde Errol Flynn och Olivia de Havilland till stjärnor genom en rad filmer: Captain Blood (1935), The Charge of the Light Brigade (1937), The Adventures of Robin Hood (1938) och The Private Lives of Elizabeth and Essex (1939).

Vi har alltså all anledning att återkomma till Michael Curtiz, låt oss därför återgå till Bosko:

Battling Bosko (1932)

Battling Bosko handlar om Bosko som boxare.

Medan Bosko tränar på en vanlig boxboll, tränar hans avsevärt större motståndare genom att boxa på ett upphängt städ. När det är dags för boxningsmatchen, lyssnar Honey på radio. Av någon outgrundlig anledning är Bosko favorit, men i slutet av matchen knockas han och räknas ut. Trots att Honey har anlänt och försöker återuppväcka honom, väljer Bosko att dra mattan över sig och somna om. Ett ganska märkligt slut.

Battling Bosko regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 6 februari 1932.

Big-Hearted Bosko (1932)

I Big-Hearted Bosko är Bosko och hans hund Bruno ute och åker skridskor.

Vid strandkanten hittar de ett barn som de tar hand om. Väl hemma, försöker de trösta barnet på än det ena sättet, än det andra. I slutändan är det bara musik och dans som räcker.

Filmen regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton, och hade premiär den 5 mars 1932.

Bosko’s Party (1932)

Bosko’s Party är egentligen Honeys party.

Bosko och ett stort antal djur försöker ordna en överraskningsfest åt Honey. När det till slut lyckas – det är inte helt lätt – sjunger de Happy Birthday to You, och detta är intressant nog för en utvikning:

Mildred och Patty Hill

Happy Birthday to You bygger egentligen på en låt som heter Good-Morning to All som komponerades av systrarna Patty och Mildred Hill i slutet av 1800-talet. På 1890-talet användes låten som en välkomstvisa i flera skolor runt om i USA. Vid födelsedagar ändrades texten ofta till Happy Birthday to You. Den första versionen för födelsedagar upphovsrättsskyddades 1901 och det är denna versionen som används i Bosko’s Party.

1935, tre år efter den här filmen, upphovsrättsskyddades ett specifikt pianoarrangemang för låten, skrivet av Preston Ware Orem, tillsammans med en tidigare okänd andra vers, av bolaget Summy Company. 1957 blev gick Summy Company samman med C.C. Birchard & Company och blev Summy-Birchard Company – ett bolag som på 1970-talet blev en division av Birch Tree Group Limited. 1988 köptes divisionen av Warner/Chappell Group. Under hela den här tiden har man inte kunnat använda sången Happy Birthday to You utan att betala royalties till innehavarna av upphovsrätten. 2008 tjänade Warner/Chappell ca 2 miljoner dollar om året på låten.

Inom EU har man räknat upphovsrätten till 70 år efter upphovspersonens död. Då upphovspersonen har setts som Patty Hill, som dog 1946, har man inom EU kunnat använda låten fritt sedan den 1 januari 2017. I USA blev det lite mer komplicerat. Genom omfattande research kunde en juridikprofessor, Robert Brauneis, 2010 slå fast att sången med stor sannolikhet inte längre omfattades av upphovsrätten. 2013 gjorde en produktionsbolag en dokumentär om originalet Good-Morning to You och stämde Warner/Chappell för att upprätthålla felaktig upphovsrätt till Happy Birthday to You. 2015 kom domen: Warner/Chappells upphovsrätt gäller endast det specifika pianoarrangemanget – inte texten och inte melodin. 2016 gjorde Warner/Chappell upp och sedan dess finns Happy Birthday to You i public domain.

Warner Bros använde alltså Happy Birthday to You i Bosko’s Party – utan att veta att den skulle upphovsrättsskyddas tre år senare; utan att veta att den 1988 skulle ägas av en division av det egna bolaget, Warner Bros; utan att veta att vi idag kan använda den hur vi vill. Bosko’s Party regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, och hade premiär den 2 april 1932.

Bosko and Bruno (1932)

Bosko and Bruno är ännu en remake av Disneys Trolley Troubles (1927), Universals Trolley Troubles (1931) och Warners egna Smile, Darn Ya, Smile! (1931).

Inledningen skiljer sig något, men klimax är näst intill identisk – ett skenande tåg med Bosko/Oswald/Foxy ombord som försöker stoppa det. Lättja eller budget – spelar ingen roll, slutresultatet blir ändå mediokert.

Filmen regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Paul Smith, och hade premiär den 30 april 1932.

Bosko’s Dog Race (1932)

I Bosko’s Dog Race är Bosko och Bruno ute på jakt igen.

Den misslyckade jakten leder till att Bruno anmäls till ett hundrace där väldigt många slumpartade händelser leder till att Bruno vinner. Ingen höjdare.

Den regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Norm Blackburn, och hade premiär den 25 juni 1932.

Detta var inte ett bra halvår för Looney Tunes.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey och Olympiaden

Den 15 januari 1932 släppte Columbia Pictures ännu en Frank Capra-film, Forbidden med Barbara Stanwyck. Några år tidigare hade Capra blivit kontrakterad av Columbias studioboss, Harry Cohn, och sedan dess hade Capra regisserat två-tre långfilmer om året. Han var den ende regissören som Columbia hade på kontrakt. Mestadels producerade bolaget kortfilmer, nyhetsfilmer, B-filmer och en och annan A-film, de senare oftast regisserade av just Capra.

Frågan är dock om Columbia Pictures inte tjänade mer på de animerade kortfilmerna de distribuerade. De satt på distributionsrättigheterna till flera animationsstudios. Den de hade distribuerat längst var Mintz Studio där Charles Mintz översåg flera filmserier, bland annat Krazy Kat, Scrappy och Toby the Pup. Men Columbia satt också på distributionsrättigheterna till den animerade kortfilmens allra största publikmagnet, Mickey Mouse.

Före 1930 hade Mickey Mouse distribuerats av Pat Powers Celebrity Pictures. I januari 1930 åkte Walt Disney till New York för att förhandla med Powers eftersom han tyckte att Powers undanhöll pengar från honom. I New York insåg Disney att Powers hade lockat över Disneys trognaste medarbetare, Ub Iwerks och Carl Stalling, till en egen animationsstudio som Powers höll på att bygga upp. Disney började då förhandla med andra filmbolag om distributionsrättigheterna. MGM sa nej, men först efter att Powers hotade med att stämma dem. Disney kontaktade då Harry Cohn på Columbia Pictures. Powers hotade åter med att stämma, men då hotade Cohn med en egen stämning av Powers. Det hela slutade med att Powers lade ner stämningarna och släppte distributionsrättigheterna till Columbia (se mer om Disney/Powers här och här). Med tanke på Cohns förbindelser med maffian (se här), kan man fråga sig om inte Cohn gav Powers ”an offer he couldn’t refuse.” Hursomhelst, Cohn och Disney skrev ett avtal på två år – ett avtal som alltså löpte ut under våren 1932, strax efter Columbias premiär av Forbidden. Detta är Mickey Mouse-filmerna som Columbia distribuerade 1932:

The Duck Hunt (1932)

I The Duck Hunt är Mickey och Pluto ute för att jaga änder.

De är riktigt usla jägare. Först hittar de inga änder, sen överlistas de av änderna, och när Mickey verkligen ska till och skjuta en av dem råkar han först skjuta ner en gren, och sedan skjuta hål på båten han står i. Filmen är väl genomtänkt, men vissa delar känns improviserade för att fylla ut tiden. Den bygger visserligen upp ett klimax, men det är ingen fullträff.

The Duck Hunt regisserades av Burt Gillett och verkar ha animerats av alla på Walt Disney Studios: Johnny Cannon, David Hand, Andrew Hutchinson, Clyde Geronimi, Norm Ferguson, Jack King, Ben Sharpsteen, Chuck Couch, Harry Reeves, Frenchy de Tremaudan, Rudy Zamora, och Dick Lundy. Den hade premiär den 28 januari 1932.

The Grocery Boy (1932)

I The Grocery Boy arbetar Mickey, och delvis Pluto, med att leverera mat.

När Minnie beställer mat, levereras maten givetvis snabbt och Mickey bjuds in för att hjälpa till att laga maten. Pluto ställer dock till det och i slutet av filmen står det ingen färdig mat på bordet.

En ganska medelmåttig Mickey-film regisserad av Wilfred Jackson och främst animerad av David Hand. Den hade premiär den 11 februari 1932.

The Mad Dog (1932)

The Mad Dog är något originellare.

Pluto råkar svälja en tvål och misstas för en rabiessmittad hund, vilket föranleder en hundfångare, Pete givetvis, att jaga Pluto och Mickey resten av filmen. Filmen innehåller fin animation och en hel del bra gags och är sammantaget helt ok. Regisserad av Burt Gillett hade filmen premiär den 5 mars 1932.

Barnyard Olympics (1932)

Barnyard Olympics håller ett brutalt tempo.

Det är olympiad på bondgården och filmen inleds med publikbilder och flera grenar som pågår samtidigt. Om man är uppmärksam inom den första halvminuten hittar man i publiken en figur som är väldigt lik Goofy, som ännu inte dykt upp i Disneys filmer, men här är han, med hatt och allt.

Den stora grenen är ett slags terränglopp där Mickey ska tävla. Loppet inleds med löpning, fortsätter med stavhopp och rodd innan de sätter sig på cyklar. Filmen har mängder med gags, där flera av dem är väldigt roliga. En höjdpunkt är när fältet med cyklister råkar cykla in i ett hus, bara för att komma ut genom alla tillgängliga dörrar, fönster och luckor på andra sidan.

Loppet slutar givetvis med vinst för Mickey.

The Barnyard Olympics hade premiär den 15 april 1932, något som var väldigt väl tajmat. Den 30 juli samma år invigdes de tionde moderna olympiska spelen i Los Angeles, bara någon kilometer från där Walt Disney Studios låg.

1932 års olympiska spel ägde rum mitt under den djupaste delen av den stora depressionen som hade svept över världen. Antalet deltagande länder minskade därför med hälften jämfört med 1928 års olympiska spel i Amsterdam. Inte ens den amerikanske presidenten, Herbert Hoover, deltog i några ceremonier under spelen.

Den enda arenan som byggdes för spelen var en simanläggning – alla övriga anläggningar var befintliga arenor. Den mest berömda var och är Los Angeles Memorial Coliseum, som för spelen döptes om till Olympic Stadium och som kommer att vara den första arenan som använts vid tre olympiska spel: 1932, 1984 och de kommande 2028.

USA tog flest guldmedaljer, 41 st, följt av Italien och Frankrike på tolv respektive tio guld. Sverige hamnade på fjärde plats med nio guldmedaljer, varav sex togs i brottning. Den mest udda medaljfördelningen var i landhockey där Indien tog guld, Japan tog silver medan USA fick nöja sig med en sista plats – ett brons, eftersom det bara var tre deltagande länder i grenen.

Stanislawa Walasiewicz, 1938

Den mest kontroversiella medaljören vid 1932 års olympiska spel var Stanislawa Walasiewicz. Hon tangerade världsrekordet på finalen i 100 meter och vann därmed guldmedalj. När hon kom hem till Polen hyllades hon givetvis som hjälte. Fyra år senare, vid de olympiska spelen i Berlin, försökte hon försvara sin guldmedalj, men förlorade med två hundradelar till USA:s Helen Stephens. Stephens anklagades för att vara man och fick genomgå en förnedrande könsinspektion för att bevisa sin könstillhörighet. Detta skulle visa sig vara väldigt ironiskt. Stanislawa Walasiewicz flyttade senare till USA och tog namnet Stella Walsh. 1980 hamnade hon i skottlinjen vid ett rån och dog av skottskadorna. Vid obduktionen upptäcktes att hon egentligen var intersex. Hennes yttre var i stort sett kvinnligt, men hennes genetiska uppsättning var mestadels XY-kromosomer och hon saknade livmoder.

Eftersom antalet deltagare var lägre än tidigare, och eftersom majoriteten av de olympiska arenorna var befintliga före spelen, gick 1932 års olympiska spel i Los Angeles med vinst. De kunde dessutom dra nytta av närheten till Hollywood, där filmer som The Barnyard Olympics gjorde gratis reklam för eventet.

The Barnyard Olympics var en liten återgång till gamla Mickey Mouse på sin bondgård, där många tidigare filmer hade utspelat sig. Nästa Mickey Mouse-film skulle dock innebära en större återgång till det gamla, men den skulle också innebära en viss förnyelse:

Mickey’s Revue (1932)

Mickey’s Revue rör sig om ännu en musikfilm, där Mickeys lada gjorts om till en musikteater. Det hade kunnat bli ännu en medioker musikal, men filmen har flera förtjänster.

Goofy gör äntligen entré i Disneys filmer. Han sitter i publiken och prasslar med en jordnötspåse så att de som sitter i närheten stör sig på honom. När Pluto sedan råkar blanda sig i det som händer på scenen, skrattar Goofy gott – det välbekanta skrattet är välkommet. Han verkar nästan redan vara en fullfjädrad karaktär som Disney från början vet kommer att bli något alldeles särskilt.

När publiken omkring Goofy stört sig på hans skratt tillräckligt, slår de honom i huvudet med släggor så att han segnar ner, och sedan börjar de också skratta lika fånigt som Goofy. Det är ett vältajmat och väl genomfört gag – en ovanlighet i Disneys kortfilmer.

Mickey’s Revue regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 25 maj 1932.

Musical Farmer (1932)

I Musical Farmer är vi tillbaka på bondgården och ännu en musikal med inslag av djurplågeri.

Här använder Mickey bland annat tre gäss som en säckpipa. En fullständigt medioker Mickey-film där klimax är när Mickey försöker ta ett fotografi, men misslyckas. Filmen regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 9 juli 1932.

Mickey in Arabia (1932)

Inte helt oväntat handlar Mickey in Arabia om Mickey i Arabien.

Minnie blir bortrövad för att ingå i Petes harem, och Mickey försöker ta tillbaka henne. Filmen innehåller en hel del slentrianmässig rasism och lyckas aldrig bli mer än medelmåttigt bra. Den regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 18 juli 1932, knappt två veckor innan de olympiska spelen i Los Angeles invigdes.

Mickey in Arabia blev den sista Disney-filmen som Columbia Pictures distribuerade. Tvåårsavtalet hade löpt ut under våren och Disney hade redan sökt och hittat ett nytt distributionsavtal med ett annat filmbolag, United Artists. Men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 5 – Columbia Pictures

De två bröderna kom aldrig överens – inte under sin uppväxt, eller när de jobbade på Universal, eller när de bildade ett eget filmbolag.

Två bröder och mannen mellan dem

Jack Cohn

Jack Cohn föddes 1889 i New York till fattiga judiska immigrantföräldrar – hans pappa från Ryssland, hans mamma från Polen. Som tonåring blev han reklamman, men redan 1908 började Jack arbeta hos Carl Laemmles bolag Film Service Company, som senare ombildades till Independent Moving Pictures Company (IMP) och ännu senare till Universal Pictures. 1913 hade Jack skitsnackat sig till att både producera newsreels, att bli chef över kortfilmsproduktionen och att producera Universals första långfilm, Traffic in Souls. Långfilmen blev en succé och övertygade Carl Laemmle både om att att den långa filmformen var framtiden, samt att en flytt västerut, till Hollywood, var nödvändig.

Harry Cohn

Harry Cohn var två år yngre än sin bror, växte upp i hans skugga, och tog en lite längre väg in i filmbranschen. Han inledde sin yrkesbana med att leverera lådor med noter till olika musikbolag. Han blev partner med Harry Ruby och de båda uppträdde på olika nickelodeons för några dollar i veckan, där Ruby tog merparten. Efter en kort sejour som spårvagnskonduktör fick Harry idén att promota musik tillsammans med filmer. Han skrapade ihop lite pengar och producerade ett par kortfilmer där stumfilmsskådespelarna mimade till musik som spelades upp i biograferna. De blev hyfsat framgångsrika, de räckte i alla fall för att Harry skulle få jobb på sin storebrors bolag. 1918 började han hos Universal.

Joe Brandt

Joe Brandt var äldre än bröderna Cohn, född 1882. Han pluggade till advokat och fick jobb på samma reklambyrå som Jack Cohn arbetade på. När Cohn gick över till att arbeta för Carl Laemmle, följde Brandt med och blev Laemmles personlige sekreterare. Brandt var instrumentell i formandet av Universal 1912. Sex år senare gick Brandt sin egen väg och bildade ett filmproduktionsbolag, National Film Corporation of America, tillsammans med William Parsons. Året därpå dog Parsons hastigt, och bolaget lades ner.

Bröderna Cohn och Jacks gamle vän Brandt, bildade 1921 Cohn-Brandt-Cohn Film Sales Company (CBC). Tiden i CBC blev påfrestande för Brandt. Bröderna Cohn grälade den mesta tiden – den övriga tiden vägrade de prata med varandra – och Brandt var fast mellan dem. Lösningen blev att dela på bröderna.

Kärleken som inte växte med avståndet

För att växa ur Jacks skugga, upprättade Harry en 4500 kilometer stor buffertzon: Harry flyttade till Hollywood för att sköta produktionen, medan Jack och Brandt stannade i New York och skötte distribution och marknadsföring. CBC hyrde en liten studiotomt på den billiga Gower Street, Hollywood, där det låg flera mindre filmbolag som gemensamt kallades för Poverty Row. Det var ett ställe dit karriärer gick för att dö.

Columbias studio på Gower Street

Harry började producera kortfilmer med låg budget, låg kvalitet och låga publiksiffor. Det hela var så uselt att CBC fick öknamnet Corned Beef and Cabbage Productions. Han lyckades dock övertala Jack och Brandt att sätta 20 000 dollar på en första långfilm. Resultatet blev More to Be Pitied than Scorned, som lyckades skrapa ihop en vinst på 130 000 dollar, trots att CBC saknade biografer. Succén följdes av ytterligare 10 långfilmer under 1922 och 1923, alla mer eller mindre vinstgivande. Trots medelstora framgångar lyckades CBC inte skaka ryktet som en lågkvalitativ filmstudio. Harry lobbade för att bolaget skulle byta namn, och kontoret på östkusten gick med på det.

Columbia Pictures Corporation blev verklighet den 10 januari 1924. Året därpå kunde de köpa en riktig studio på Sunset Boulevard. Under hela tiden grälade bröderna med varandra. Harry hade talang för att hitta kreativa personer, men var illa omtyckt av nästan alla som hade med honom att göra. Jack satt på östkusten som pengaman utan insyn i de kreativa processerna på västkusten. Brandt var budbärare, medlare och diplomat mellan bröderna. Det var inte en ideal situation för ett nystartat företag.

Trots brödernas osämja, fortsatte Columbia göra det CBC hade gjort – producera små till medelstora hits. Filmerna var inga succéer, men gick inte med förlust. Deras beslut att inte köpa biografer stod dessutom fast, något som skulle visa sig klokt en bit på 1940-talet, men som 1925 verkade högst oklokt.

Filmbolaget med bara en stjärna

Harry Cohns produktioner för Columbia tjänade alltid pengar. En av anledningarna var att de inte kontrakterade filmstjärnor utan lånade dem från andra filmbolag – ofta stjärnor i nedan, lite avdankade och lite bortglömda. 1927 satsade Columbia lite extra en på en film vid namn The Blood Ship, med Hobart Bosworth i huvudrollen. Bosworth hade varit stor på 1910-talet, bland annat med ett eget bolag som producerade filmer baserade på Jack Londons romaner (i en, The Sea Wolf, Varg-Larsen på svenska, är Jack London själv med i en biroll som matros). Under 1920-talet reducerades Bosworth dock till biroller. Karriären gick så dåligt att han gick med på att medverka i Columbias The Blood Ship gratis. Filmen gick (givetvis) med vinst, men misslyckades återuppväcka Bosworths karriär, vars existens på Poverty Row fortsatte. The Blood Ship är för övrigt den första Columbia-filmen som använder den nu så berömda loggan med kvinnan med facklan.

Samma år, 1927, skulle Columbia dock göra ett första undantag till sin policy att inte skriva kontrakt med några stjärnor. De lyckades fånga en ung man som hade gjort ett par kortfilmer för dem redan när de var CBC men som sedan hade skrivit gags åt Hal Roach och hans Our Gang-filmer, och därefter skrivit manus åt ett 20-tal framgångsrika filmer med Harry Langdon – den fjärde största stumfilmskomikern efter Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Den unge mannen hette Frank Capra och skulle bli en av 1930-talets mest framgångsrika och prisbelönade regissörer.

Frank Capra

Francesco Rosario Capra föddes 1897 på Sicilien, yngst av sju syskon. 1903 emigrerade familjen till USA, men till skillnad från de flesta andra italienska invandrare, stannade Capra inte i New York, utan fortsatte till Los Angeles, Kalifornien. Hans pappa fick jobb som fruktplockare, medan Frank sålde tidningar efter skolan under hela sin skoltid. Efter gymnasiet ville Franks föräldrar att han skulle börja jobba heltid, men Frank valde att studera vidare istället. Han blev kemisk ingenjör, men fick aldrig något arbete som det. Direkt efter college hamnade han i San Francisco, i flottan, där han undervisade i matematik. Under 1910-talet drabbades Capra av flera sjukdomar och var kroniskt arbetslös, trots att han var den ende i familjen som hade utbildning. Han lyckades dock göra en dokumentär om ett italienskt krigsskepp på besök i San Francisco och på så sätt kunde han ta sig in i filmbranschen via CBC, Hal Roach och Harry Langdon. Bröderna Cohn fick upp ögonen för regissören och anställde honom på kontrakt för Columbia, 1 000 dollar per film.

Capra var mest intresserad av den tekniska aspekten av film, troligen på grund av hans ingenjörsexamen, därför var han särskilt lämpad att göra en av Columbias första ljudfilmer, The Younger Generation, en part-talkie som hade synkroniserad musik och ljudeffekter samt några få sekvenser då karaktärerna talade. Det första året hos Columbia visade Capra bevis på stor talang och de flesta av hans filmer gick inte bara med vinst, de var också kvalitetsmässigt bättre än de Columbia tidigare hade producerat. Snart stod Capra med ett kontrakt på 25 000 dollar om året.

Hollywoods mest hatade man

1932 tröttnade Joe Brandt på bråken mellan bröderna Cohn och sålde sin tredjedel av bolaget till Harry, som då fick majoritet och kunde styra bolaget som han ville. Pengarna till köpet fick Harry troligen av Abner Zwillman, en judisk maffiaboss i New Jersey. Harry Cohn var också god vän med John Roselli från the Chicago Outfit, Al Capones gäng. Roselli skulle senare, på 1960-talet, anlitas av CIA för att mörda Fidel Castro. 1972 blev Harry Cohn förebild för Jack Woltz, filmbolagschefen i The Godfather som hittar ett hästhuvud i sin säng.

Harry Cohn med Rita Hayworth och Anita Louise

Harry Cohn blev en av Hollywoods mest hatade män. Han var en av de filmbolagschefer som i stor utsträckning använde sin maktposition för att ha sex med unga tjejer med skådespelarambitioner, och ibland även etablerade filmstjärnor. Cohn var definitivt inte den förste som gjorde det, och han var absolut inte den siste, men han gjorde the casting couch till ett begrepp som fortfarande används idag. Cohn hatades inte bara av kvinnorna som tvingades utföra sexuella tjänster, han hatades av alla. Han övervakade sina produktioner genom att installera mikrofoner och högtalare överallt. På så sätt kunde han höra vad alla sa om honom och direkt skälla ut dem via högtalarsystemet.

Hatet mot honom verkade emellertid inte bekomma Harry Cohn. Han styrde Columbia Pictures till sin död 1958, i 40 år. Den ende filmbolagschefen som var aktiv längre, var Jack Warner – som var chef för Warner Bros i över 50 år. Storebrodern, Jack Cohn stannade kvar i bolaget under resten av sin livstid, han dog ett par år före Harry, och de bråkade hela tiden. Bröderna Cohn måste vara själva definitionen på hatkärlek.

Bröderna Cohn och bolaget de skapade reste sig inte ur Poverty Row, utan utvecklade en stolthet i att mestadels producera B-filmer. De tjänade helt enkelt pengar på allt de gjorde – de gjorde aldrig någon förlust. En av anledningarna är att Columbia Pictures förblev horisontellt integrerat, dvs de ägde produktionen och distributionen, men inga biografer. När de större, vertikalt integrerade, filmbolagen på 1940-talet tvingades sälja sina biografkedjor till vrakpriser, kunde Columbia fortsätta producera filmer som om inget hade hänt.

Förutom med Capra, skrev Columbia väldigt få kontrakt. De fortsatte göra kortfilmer, newsreels, en hel del B-filmer och ett fåtal A-filmer. De distribuerade också film från andra producenter, bland annat animerade kortfilmer från Walt Disney. I alla fall fram till 1932, då Disney hittade en ny distributör, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De censurerade elva – del 1 – Hittin’ the Trail

Många animerade kortfilmer från den gyllene eran är censurerade. Det kan vara att de följt produktionskoden under produktionen, dvs att studiorna har valt bort att ta upp vissa ämnen, eller att korta scener har klippts bort för att kunna visas på TV. I det senare fallet rör det sig oftast om korta scener där det förekommer ett rasistiskt skämt eller en förolämpande stereotyp. Den vanligaste scenen som tagits bort är troligen när en explosion får en karaktär att framträda i blackface och säga något roligt på typisk afroamerikansk dialekt. I Sverige är den mest berömda sekvensen den med den svarta pickaninny-dockan som ropar ”mammy” till Jultomten i Kalle Ankas Julafton. Disney beslutade att klippa bort den sekvensen 2012 och den har inte visats på svensk TV sedan dess. Den filmen kommer vi att ägna oss åt vid ett senare tillfälle.

Det förekommer emellertid animerade kortfilmer där hela premissen och handlingen bygger på nedsättande stereotyper och rasistiska skämt, men som ändå ansetts uppfylla riktlinjerna i produktionskoden. Vi har redan sett exempel på ett par sådana från de mindre animationsstudiorna (se här, till exempel), men nu är det dags att börja ta tag i den mytomspunna samlingen animerade kortfilmer från Warner Bros som går under namnet The Censored Eleven – de censurerade elva.

Rättigheterna till Warner Bros filmserier Looney Tunes och Merrie Melodies har skiftat händer många gånger under åren. Ibland har vissa filmer distribuerats av ett bolag, medan andra filmer distribuerats av ett annat. Detta har framför allt gällt syndikering – distribution till olika TV-kanaler. I TV:ns barndom, 1950-talet, ville Warner Bros inte ha med mediet att göra, så bolaget sålde rättigheterna till sina filmer till olika syndikeringsbolag. Detta ledde till ett virrvarr av rättighetsägande.

1956 ägde Sunset Productions alla svartvita Looney Tunes, plus alla svartvita Merrie Melodies efter Harman-Ising (ca 1933), medan Associated Artists Productions (a.a.p.) ägde alla Looney Tunes och Merrie Melodies i färg producerade före augusti 1948, plus de svartvita Harman-Ising-filmerna, med ett undantag: Lady, Play Your Mandolin! (1931) – den behöll, av någon anledning, Warner Bros för sig själva. 1967 köpte Warner Bros tillbaka TV-rättigheterna till Sunset Productions bibliotek. Då hade a.a.p:s bibliotek hamnat hos United Artists bolag United Artists Associated (u.a.a.). När man idag refererar till pre-August-1948-paketet, så är det a.a.p:s/u.a.a:s filmer man hänvisar till. Vem har sagt att det ska vara enkelt?

När u.a.a. började distribuera de animerade Warner Bros-filmerna man hade rättigheter till, plockade man bort elva kortfilmer som man ansåg ha stötande eller rasistiskt innehåll. Senare, 1986, då Turner Broadcasting System köpte upp u.a.a:s bibliotek, lät också de bli att ge ut de elva filmerna när de gav ut alla de andra på Laserdisc i en annars komplett samling. 1996 köpte Time Warner upp Turner Broadcasting System, och kunde därmed samla alla Looney Tunes och Merrie Melodies under samma paraply, men inte heller nu gavs filmerna ut. De censurerade elva har aldrig kunnat ses på TV efter 1968 och har heller aldrig samlats i officiella utgåvor på DVD eller Blu-ray. Illegala kopior existerar, emellertid, och en del har samlats i inofficiella VHS- eller DVD-samlingar. 2010 visades åtta av dem på en särskild biografvisning i Hollywood. Filmerna existerar alltså, men kräver särskild behandling och trigger-varningar. Så innan vi tar itu med den första av de censurerade elva som producerades, några varnande ord från Warner Bros själva, från menyerna i några av deras DVD-samlingar:

The cartoons you are about to see are products of their time. They may depict some of the ethnic and racial prejudices that were commonplace in American society. These depictions were wrong then and are wrong today. While the following does not represent the Warner Bros. view of today’s society, these cartoons are presented as they were originally created, because to do otherwise would be the same as claiming these prejudices never existed.

Hittin’ the Trail for Hallelujah Land (1931)

Karaktären Piggy var bara med i två filmer. Den första hette You Don’t Know What You’re Doin’! (se här), den andra, och sista med Piggy, hette Hittin’ the Trail for Hallelujah Land.

I Hittin’ the Trail for Hallelujah Land är Piggy kapten på en flodångare, medan hans flickvän, Fluffy, är på väg med häst och vagn för att stiga ombord på fartyget. Fluffys kusk är inte en helt tydlig karikatyr av en svart äldre man som kallas för Uncle Tom. Även om filmen till största delen handlar om Piggy och Fluffy, innehåller den en lång sekvens där Uncle Tom råkar hamna på en kyrkogård.

Uncle Tom är en karaktär från Harriet Beecher Stowes roman Uncle Tom’s Cabin. När romanen kom ut, 1851, hade en ny lag kommit, the Fugitive Slave Act, som krävde att slavar som flydde från den amerikanska södern skulle tvingas tillbaka till sina ägare. Lagen gällde även i de delstater i norr som förbjöd slaveriet, något som Stowe vände sig särskilt emot. Hennes roman var också en uppgörelse med samtida stereotypiska skildringar av svarta och slaveriet i den amerikanska södern, då främst minstrel-shower.

Minstrel-shower hade blivit populära redan i början av 1800-talet och utgjorde sedan en betydande andel av den amerikanska show-kulturen fram till 1910-talet, men amatöruppträdanden drog sig inte för genren en bra bit in på 1960-talet. Minstrel-showerna var nästan uteslutande varietéer med sketcher, sång och musik som hånade och förlöjligade svarta. Ofta spelades alla rollerna av vita som målades i blackface, men det förekom också svarta skådespelare och sångare som också målades för att överdriva deras utseende. Flera svarta arketyper kommer från minstrel-showerna, däribland Jim Crow, som blev namnet på segregationslagarna i den amerikanska södern när de implementerades på 1890-talet.

Med karaktären Uncle Tom ville Harriet Beecher Stowe nyansera bilden av svarta i den amerikanska populärkulturen. I romanen blir Uncle Tom en frälsare för flera kvinnliga slavar som tack vare honom lyckas fly från slaveriet, och Uncle Tom dör martyrdöden när han vägrar avslöja vart de tagit vägen. Harriet Beecher Stowe låter Uncle Tom göra detta på ett passivt sätt, accepterande av sin situation som slav, för att utmåla de kvinnliga slavarnas mod och aktiva handlingar som så mycket större. Hon vänder på könsrollerna på ett nyskapande sätt, som kommer att bli ödesdigert för begreppet Uncle Tom.

Frederick Douglass

Stowe var abolitionist, hon kämpade för att avskaffa slaveriet, och meningen med boken var att visa slaveriet från sin värsta sida. Den republikanske senatorn Charles Sumner hävdade att Uncle Tom’s Cabin fick Abraham Lincoln vald till president, andra framstående politiker hävdade att romanen var en av orsakerna till det amerikanska inbördeskriget. Om så vore fallet, skulle man kunna säga att Harriet Beecher Stowe lyckades. Före detta slaven Frederick Douglass hyllade romanen, men kritiken mot Uncle Tom fanns tidigt. Redan på 1850-talet börjar man sätta upp teaterpjäser baserade på romanen, så kallade Tom Shows. I de blir Uncle Tom än mer passiv, medgivande och hjälpsam gentemot sina slavägare. Han deltar i förtrycket mot slavarna och förråder på sätt sin egen ras med överdriven godhet och acceptans av sin träldom. Romanens Uncle Tom förvanskades således till att betyda något annat än vad som var Harriet Beecher Stowes intention. Idag betyder Uncle Tom i princip rasförrädare.

Filmen Hittin’ the Trail for Hallelujah Land avbildar inte Uncle Tom som överdrivet god, men kanske överdrivet dum och feg. I sekvensen på kyrkogården är han rädd för minsta lilla, och senare måste Piggy rädda honom från att drunkna – en slags vite mannens börda i animerad form.

Hittin’ the Trail är egentligen en känga åt Walt Disney. Sekvenserna på flodbåten påminner inte så lite om Steamboat Willie och sekvensen på kyrkogården innehåller bland annat dansande skelett, som i The Skeleton Dance. Filmen innehåller stereotypiska och nedvärderande skildringar av svarta, visst, men filmen är långt ifrån kränkande jämfört med andra animerade kortfilmer.

Filmen regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 28 november 1931, troligen före filmen Local Boy Makes Good med Joe E. Brown i huvudrollen. Brown är idag mest känd för slutrepliken i Billy Wilders Some Like It Hot:

Well, nobody’s perfect.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Egypten till den fula ankungen

Walt Disney och hans studio producerade nu två framgångsrika filmserier. De största publiksuccéerna kom med Mickey Mouse, medan den andra serien, Silly Symphonies, snart kom att röna mer konstnärliga framgångar, bli mer prisbelönta, mycket på grund av att det var i den serien som Walt Disney Studios vågade experimentera mer med ljud och bild.

Burt Gillett regisserade mest Mickey Mouse-filmer under 1931, så regin för Silly Symphonies lämnades åt Wilfred Jackson. Musiken stod Frank Churchill för.

Egyptian Melodies (1931)

Egyptian Melodies handlar om en spindel som vågar sig in i en pyramid.

Filmen innehåller en den riktigt fin experimentell animation. Den tredimensionella effekten när spindeln går nedför trappan är ett ypperligt exempel på det. Ett par roterande pelare är ett annat. Det märks att Disney hade tid och pengar att spendera på animation.

Spindeln stöter strax på fyra mumier som genomför en dans, inte så lite påminnande om skelettens dans i The Skeleton Dance (1929). Efter dansen väcks väggarnas hieroglyfer till liv, i ytterligare ett exempel på fantastisk animation.

Berättelsen är underordnad Egyptian Melodies animation och musik, på ett bra sätt. Den hade premiär den 21 augusti 1931.

The Clock Store (1931)

The Clock Store utspelar sig, inte helt oväntat, i en klockaffär.

Filmen innehåller klockor och figurer som dansar i takt med tickandet och musiken, men animationen är emellanåt väldigt vacker. Den gamle mannen som i inledningen går och tänder gaslyktor är ett fint samspel mellan ljus och mörker. De två 1700-tals-figurerna som dansar har ett väldigt realistiskt rörelsemönster, men det är troligen inte rotoscopat.

The Clock Store hade premiär den 28 september 1931.

The Spider and the Fly (1931)

The Spider and the Fly inleds med att fokusera på ett gäng flugor. Kameran zoomar ut och vi ser att de sitter upp och ned i taket. Kameran vrider rummet rätt och vi kan äntligen orientera oss. En ganska snygg lösning att starta en film med.

Ett förälskat par flugor förirrar sig och lockas av en spindel som spelar harpmusik på sitt nät. Spindeln fångar den ena flugan, medan den andra ropar på hjälp. Flugorna samlar sig till anfall. Några blir till ett kavalleri till häst(fluga). Andra använder sig av trollsländor för att bli ett flygvapen. Ytterligare några blir till en pansardivision med hjälp av kängor som drivs av larv(fötter). De besegrar givetvis den onda spindeln, som slutar sina dagar på ett flugpapper, och de förälskade flugorna återförenas.

The Spider and the Fly är en lite tråkig film, men med en del finurligheter. Den hade premiär den 23 oktober 1931.

The Fox Hunt (1931)

The Fox Hunt liknar inte många andra Disney-filmer från den här perioden.

Det första man lägger märke till är att det förekommer väldigt många mänskliga karaktärer i filmen. Ganska ovanligt för Disney-filmer. De aristokratiska jägarna är snobbiga och i de flesta fallen feta – man ska heja på räven. Räven lyckas ta sig ur knipan med hjälp av en skunk.

Lite udda och annorlunda, men ingen höjdare. The Fox Hunt hade premiär den 20 november 1931. Looney Tunes-filmen Bosko’s Fox Hunt som hade premiär en månad senare är en bättre film.

The Ugly Duckling (1931)

1931 års The Ugly Duckling är den första av Disneys tolkningar av H.C. Andersens saga. Adaptionen är inte särskilt trogen originalet.

Vi befinner oss på en hönsgård och ur en kull kycklingar föds en anka som inte accepteras av sina syskon eller sin hönsmamma. Ankan blir utfryst och ger sig iväg. Så långt, ganska likt Andersens saga, men då dyker en tornado upp. Ankan försöker varna sin mamma och syskon. När de, efter viss tvekan, lyssnar, blåser kycklingarna iväg med sitt hönshus som landar på en strid flod. Hönsmamman kan inte simma, men det kan ankan. Ankan räddar sina syskon och får äntligen sin mammas kärlek.

Några år senare, 1938, skulle Disney göra en färgversion av samma saga, då mycket trognare originalberättelsen. Den här svartvita versionen hade premiär den 16 december 1931.

Silly Symphonies var under andra hälften av 1931 en grund för experimentell animation hos Walt Disney Studios. Det skulle bära prisbelönt frukt under kommande år.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Monster och konst på Universal

Efter succén med Dracula tidigt under 1931, hade Universal Pictures chef för produktionen, Carl Laemmle Jr, beställt fler monsterfilmer. Redan den 21 november 1931 hade Frankenstein premiär. Variety gav den en lysande recension och skrev att den

looks like a “Dracula” plus, touching a new peak in horror plays and handled in production with supreme craftsmanship. Exploitation, which dwells upon the shock angle, is also a punchful asset with hair-raising lobby and newspaper trumpeting.

Och vidare:

Boris Karloff enacts the monster and makes a memorable figure of the bizarre figure with its indescribably terrifying face of demoniacal calm, a fascinating acting bit of mesmerism.

Recensionerna av Frankenstein var nästan odelat positiva och publiken strömmade till. Den blev både en konstnärlig och publikfriande framgång. Det fanns dock några klåfingrar som inte kunde låta den vara. Riktlinjerna för vad som kunde visas på film eller inte, var fastlagda genom the Hays Code, men Hollywood hade inte börja framtvinga dem. Det låg istället på delstatliga och lokala censurstyrelser.

Den scenen som skapade störst debatt är när monstret kastar en flicka i vattnet på skoj, men där hon råkar drunkna. I flera delstater klipptes den andra halvan av den scenen bort. Kansas ville gå längre och klippa om 32 scener, något som hade förkortat filmens speltid med hälften. Universal Pictures tillgodosåg inte Kansas helt och hållet, men klippte bort drunkningen för nästan alla. När filmen släpptes i en nyrelease några år efter att the Hays Code börjat följas strikt, gjorde Universal klipp i originalrullarna, och drunkningsscenen försvann för all tid. Trodde man. Den återfanns på en brittisk kopia av filmen på 1980-talet och alla nutida utgivningar av filmen innehåller scenen i sin helhet.

Under tiden som Frankenstein släpptes och gjorde succé överallt, utom i Kansas, satt Walter Lantz i sin animationsstudio hos Universal och gjorde inte särskilt konstnärliga filmer om Oswald the Lucky Rabbit.

Hot Feet (1931)

I Hot Feet säljer Oswald lemonad, men hotas av några gangsters.

En näst intill obegriplig film, där berättelsen verkar helt improviserad. Det är fortfarande Bill Nolan som står för animationen och regin, tillsammans med Walter Lantz. Filmen hade premiär den 14 september 1931.

The Hunter (1931)

The Hunter, som hade premiär den 12 oktober 1931, har en tydligare story.

Oswald ger sig ut på jakt, eftersom en tjej vill ha ett rävskinn. Räven sätter givetvis käppar i hjulet för rävjakten.

Det kan vara värt att notera att Tex Avery fortfarande är med och animerar, samt att Mickey Rooney fortfarande gör rösten till Oswald.

Wonderland (1931)

Man hade kunnat tro att Wonderland är en adaption av Alice i Underlandet, men det är det inte. Det är en adaption av Jack och bönstjälken.

Adaptionen är inte särskilt trogen den klassiska engelska folksagan. Jack och bönstjälken nedtecknades troligen för första gången på engelska 1734, men berättelsen är sannolikt mycket äldre än så – historier om en ung man som stjäl en skatt från ett troll/en jätte/ett monster har funnits i tusentals år. En intressant detalj är att jätten i folksagan, samt i den här kortfilmen, uttalar sitt klassiska ”Fee-fi-fo-fum!” Repliken har sitt ursprung i William Shakespeares King Lear, i akt 3, scen 4 – samma replik som innehåller ursprunget till Stephen Kings livsverk, the Dark Tower:

EDGAR

Child Rowland to the dark tower came,

His word was still, – Fie, foh, and fum,

I smell the blood of a British man.

Folksagans Jack är inte hjälte bara i berättelsen om bönstjälken, utan förekommer i Jack Frost, Little Jack Horner, Jack – the Giant Killer och This Is the House that Jack Built. Han är, helt enkelt, en arketypisk brittisk hjältefigur i likhet med Tysklands Hans och Rysslands Ivan.

Wonderland är, trots den klassiska litterära förlagan, inte särskilt bra. Walter Lantz filmer lider fortfarande av att Oswald inte har någon riktig personlighet, samt att Bill Nolans regi och animation till stor del bygger på improvisation och upprepningar – troligen för att spara tid. Wonderland hade premiär den 26 oktober 1931.

Trolley Troubles (1931)

En titel vi känner igen. Trolley Troubles gjordes ursprungligen 1927, den andra Oswald-filmen av Walt Disney, med animation av Ub Iwerks m.fl. Hugh Harman och Rudolf Ising, som också animerade Trolley Troubles, gjorde senare en remake av berättelsen (också 1931) för Warner Bros Merrie Melodies: Smile, Darn Ya, Smile! (se här). Den här Oswald-filmen är i princip bara en nyrelease av 1927 års Disney-film, men med tillagt spår av musik och ljud.

Trolley Troubles är alltså en film som står i två olika tidsepoker. Den gjordes under stumfilmstiden, men fick nu ljud. Den regisserades av Walt Disney och animerades av Harman och Ising, med hjälp från Ub Iwerks och Friz Freleng, men släpptes nu som en film av Walter Lantz och Bill Nolan. Och alla verkar ha varit ok med detta.

Walter Lantz och Walt Disney blev ganska goda vänner, trots att Lantz tog över Disneys skapelse, Oswald. Den främsta anledningen är nog att den stora skurken i dramat hette Charles Mintz, som var den som såg till att rättigheterna till karaktären togs ifrån Disney och hamnade hos Universal (se här). När Universals boss, Carl Laemmle, kickade Mintz, fick Lantz ta över Oswald – och Lantz var noga med att få Disneys välsignelse. Om inte Mickey Mouse hade varit en sådan succé, så hade Disney nog inte varit lika givmild.

Ljudversionen av Trolley Troubles hade premiär den 23 november 1931.

The Hare Mail (1931)

Till skillnad från många andra Oswald-filmer från den här epoken, är The Hare Mail ganska bra.

Den har en ganska tydlig berättelse och Nolans improviserade animationer tar inte över alltför mycket. Oswald är en tidningspojke som bestämmer sig för att ta fast en skurk som han sett på förstasidan. Skurken har tagit en gammal man och hans barnbarn till fånga för att ta reda på var deras förmögenhet finns. Barnbarnet, en tjej i Oswalds ålder, binds fast på en planka och skurken sätter en fläkt som likt en cirkelsåg börjar klyva plankan. Scenen påminner inte så lite om scenen i Goldfinger där James Bond, drygt 30 år senare, skulle hotas med att klyvas – i Bonds fall av en laserstråle.

Ett par fina gags lyfter filmen över de flesta andra Oswald-filmerna från 1931. Det skulle inte förvåna om gagsen kom från Tex Avery, som arbetade som animatör på filmen och vars humor senare skulle lyfta Warner Bros’ och ännu senare MGM:s animerade kortfilmer till osannolika komiska höjder.

The Hare Mail hade premiär den 30 november 1931.

The Fisherman (1931)

The Fisherman är ytterligare en medioker Oswald-film från 1931 där saker och ting verkar hända helt av slumpen.

En grundidé och sedan några gags staplade på varandra – ingen medryckande berättelse, inga genomtänkta skämt, inga engagerande karaktärer. Tillbaka till normaltillståndet – medelmåttighet.

The Fisherman hade premiär den 7 december 1931.

The Clown (1931)

1931 års sista Oswald-film, The Clown, tar oss på cirkus.

Den stora behållningen är, i vanlig ordning, inte Oswald, som här spelar clown. Istället är det en sidokaraktär som stjäl showen: en hund som ska hjälpa clownen Oswald är så deadpan när han bugar, eller när han får en elefant på sig, att det faktiskt blir riktigt roligt. Tyvärr är han bara med i en kort sekvens på max en halvminut.

The Clown hade premiär den 21 december 1931.

Den stora anledningen för att Oswald-filmerna har så varierande kvalitet är givetvis att Lantz var tvungen att fylla en kvot och i princip leverera en animerad kortfilm varannan vecka. Det tvingade honom att driva på sina animatörer så som han själv blev pådriven av Universals chefer. Det blev många och långa nätter också.

Walter Lantz arbetade inte bara under tidspress, han hade också en tajt budget. Den stora depressionen drabbade också filmindustrin, som blev alltmer beroende av billigt producerade B-filmer. Ibland kunde man satsa lite extra på någon enstaka större, lite konstnärligare, produktion, med förhoppningen att den skulle bli succé. Hos Universal satsade man lite extra på monsterfilmer, och Frankenstein blev en succé.

Under depressionen satsade Universal aldrig lite extra på animerade kortfilmer, något som märks tydligt i Walter Lantz produktion. Men han arbetade troget och enträget vidare och lämnade in kortfilmerna i tid och inom budgetramarna. Det måste väl ändå ses som en konst i sig.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Budgetstudion på östkusten

Paul Terry var en veteran inom den animerade kortfilmen, då han varit verksam sedan 1915. I den andra filmen han någonsin gjorde, Down on Phoney Farm (1915), introducerade han karaktären Farmer Al Falfa. Några år senare startade han Fables Studio och började göra filmer baserade på Aesops fabler, varav några använde Al Falfa som bifigur. 1929 tog Terrys partner, Amadee J. Van Beuren, över filmserien om fablerna, medan Terry behöll karaktären Farmer Al Falfa och startade TerryToons, en animationsstudio i New Rochelle, New York, en bit norr om The Bronx i New York City. Därifrån animerade hans studio en kortfilm varannan vecka, filmer av ganska jämn låg kvalitet.

Terry var fullt medveten om att han var en budgetmotsvarighet till Disneys förstaklassprodukt, men han var tillfreds med det. Under 1930-talet fyllde TerryToons Fox Films biorepertoar med animerade bagateller, varav några få gjorde ett bestående intryck.

Popcorn (1931)

Även om Farmer Al Falfa var TerryToons största ”stjärna”, så medverkade han bara i en fjärdedel av filmerna som kom från studion. Popcorn är ett exempel på en film utan farmaren. Filmen hade premiär den 11 januari 1931, troligen framför Fox-produktionen The Man Who Came Back som hade premiär samma dag.

Popcorn är inte särskilt intressant handlingsmässigt – två möss går på tivoli och råkar ut för det ena efter det andra. Humorn är aldrig så mörk som hos bröderna Fleischer, eller så absurd som hos Warner Bros och animationen är inte högklassig, som hos Disney. Popcorn är intressant av en annan anledning.

1955 sålde Paul Terry hela TerryToons-katalogen till TV-kanalen CBS. TerryToons blev den första studion som paketerade sin gamla filmer för TV-visning. CBS bestämde att animerade filmer skulle vara för barn, och lördagsmorgnarna blev på det viset hemvist för animerade filmer för barn under TV:ns genombrottsdecennium. Filmerna var dock tvungna att censureras på de allra grövsta elementen – de hade ursprungligen producerats för en vuxen biopublik. De censurerade versionerna visades på TV, medan originalen glömdes bort och till viss del försvann.

Popcorn tillhör de som censurerades och sedan försvann. En mer komplett kopia av filmen hittades emellertid på brittiska Ebay 2011 och det är den man kan se ovan. Troligen är den också censurerad, efter brittisk standard, men flera klipp som är borta från de bästa amerikanska kopiorna, är här återställda. Ett helt ocensurerat original lär vi aldrig få se.

Censur av animerade kortfilmer får vi snart anledning att återkomma till.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, TerryToons | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar