Gamla och nya melodier

Sommaren 1933 kulminerade en konflikt mellan producenterna och regissörerna Hugh Harman och Rudolf Ising på ena sidan, och den exekutive producenten Leon Schlesinger på andra sidan. Framför allt Harman ville ha högre budget för att producera filmerna, så att kvaliteten kunde förbättras, men Schlesinger vägrade att minska på sina egna marginaler och ville absolut inte ta mer betalt av distributören Warner Bros. Schlesinger menade att alla var nöjda med att Harman-Ising producerade repetitiva formelfilmer – de var billiga och gav mer än pengarna tillbaka. De sista filmerna de gjorde i Merrie Melodies-serien är utmärkta exempel på detta:

Shuffle Off to Buffalo (1933)

Shuffle Off to Buffalo utspelar sig i en bebiscentral som storkarna utgår ifrån.

Bebiscentralen sköts som en tomteverkstad, typ Disneys Santa’s Workshop, och innehåller mängder av gags – men ingen berättelse. Merrie Melodies var bara ett sätt för Warner Bros att försöka sälja sina egna sånger – här Shuffle Off to Buffalo, ursprungligen från musikalen 42nd Street. Ett par snyggt animerade sekvenser och karaktärer lyfter filmen till genomsnittet.

Filmen Shuffle Off to Buffalo regisserades av Rudolf Ising och Friz Freleng, animerades främst av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 8 juli 1933.

The Dish Ran Away with the Spoon (1933)

Titeln, The Dish Ran Away with the Spoon, är ganska tydlig med vad filmen handlar om – en tallrik som rymmer med en sked.

Ett par ok gags, men i övrigt är detta en musikalfilm med spelande serviser och bestick istället för djur, dvs vi har sett det förut.

The Dish Ran Away with the Spoon regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Robert ”Bob” McKimson, och hade premiär den 5 augusti 1933.

We’re in the Money (1933)

I We’re in the Money, försöker Harman och Ising sälja låten med samma titel från filmen Gold Diggers of 1933 – också en Warner Bros-produktion.

Efter varuhusets stängning vaknar alla leksaker till liv och lever loppan. Ja, även här finns det ett antal gags som fungerar – bl.a. en Mae West-karikatyr – men Merrie Melodies är endast till för att sälja musik och saknar innovationen som liknande filmserier hade, Silly Symphonies, till exempel.

We’re in the Money regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, och hade premiär den 26 augusti 1933. Det var den sista filmen i Merrie Melodies som producerades av Harman och Ising. Konflikten med Schlesinger avslutades nu med att Harman och Ising lämnade samarbetet och gick sin egen väg.

Leon Schlesinger

Leon Schlesinger satt nu i en rävsax. Han hade ett kontrakt med Warner Bros, där han var tvungen att leverera animerade kortfilmer, men han hade ingen som kunde producera dem. Han bestämde sig för att raida Hollywoods animationsstudios på talanger. Från Harman-Ising lockade han Bob Clampett och Friz Freleng att stanna kvar hos Warner; från Disney lockade han över Tom Palmer, som blev produktionsmanager, och Jack King, som blev huvudanimatör. Genom att placera Disney-folk på ledande positioner i det nybildade Leon Schlesinger Productions, hoppades Schlesinger på att konkurrera med Disney på riktigt. Schlesinger lockade också över Earl Duvall, Paul Fennell och Bill Mason från Disney. Från Walter Lantz Productions plockade man Don Williams. Duvall fick huvudansvaret för Looney Tunes, medan Tom Palmer fick huvudansvaret för Merrie Melodies, men regiuppdragen var inte lika fasta som för Harman och Ising.

Merrie Melodies fortsatte att gräva i Warner Bros stora musikarkiv efter låtar som de kunde göra populära genom att animera dem:

I’ve Got to Sing a Torch Song (1933)

Mycket riktigt inleds I’ve Got to Sing a Torch Song med ett ”produced by Leon Schlesinger”.

Själva filmen startar med en familj som utför morgongympa till ett radioprogram. Redan märker man en skillnad med Harman och Isings produktioner – filmen innehåller inga sjungande djur, leksaker eller serviser. Det är en människofamilj som gympar. Filmen går sedan vidare till andra som lyssnar på samma gympaprogram på radion och den här sekvensen innehåller ett par fina gags – bland annat pappan i familjen som verkar göra axelövningar med gummiband, men som visar sig vara hustruns korsett som han drar åt. Radiostationen fortsätter med fler program och bland de som uppträder och de som lyssnar dyker väldigt många karikatyrer upp. Benito Mussolini gör hälsningar i takt med musiken. Bing Crosby (som Cros Bingsby) sjunger i badkaret. Mae West, James Cagney och Boswell Sisters är också med. Filmen avslutas med att Greta Garbo får säga ”That’s All, Folks!” – för första gången i Merrie Melodies. Frasen var annars bara med i Looney Tunes-serien, i Merrie Melodies sa karaktärerna vanligtvis alltid ”So Long, Folks!”

I’ve Got a Sing a Torch Song regisserades av Tom Palmer, animerades av Jack King och Frank Tashlin, och hade premiär den 23 september 1933.

Sittin’ on a Backyard Fence (1933)

I Sittin’ on a Backyard Fence är vi tyvärr tillbaka i animerade djur och ting som sjunger.

Huvudparten av filmen handlar om en kvinnlig katt som uppvaktas av flertalet manliga katter. I stort sett är vi tillbaka där Merrie Melodies startade – som reklamfilmer för låtar i Warner Bros bibliotek. En sekvens är dock minnesvärd: Två katter rullar på telefontrådarna och för att följa med dem skiftar bildvinkeln flera gånger med fina tredimensionella effekter.

Sittin’ on a Backyard Fence regisserades av Earl Duvall, animerades av Jack King och Don Williams, och hade premiär den 16 december 1933.

För Leon Schlesinger innebar Harman och Isings avsked givetvis en stor omvälvning, men han kom ur 1933 med hedern i behåll samt ett stall med regissörer och animatörer som skulle ta de animerade filmerna från Warner Bros till nästa nivå.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Harman-Ising Productions, Leon Schlesinger Productions, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Flip, Willie och fascism

1933 distribuerade Metro-Goldwyn-Mayer fortfarande animerade kortfilmer från Ub Iwerks studio. Samma år hade MGM den ofattbart smaklösa idén att släppa en film som heter Gabriel Over the White House.

Titeln på filmen låter änglalik – Gabriel är givetvis ängeln Gabriel – men filmens innehåll är allt annat än änglalikt. Gabriel Over the White House handlar om en amerikansk president, Judson C. ”Judd” Hammond, som är handlingsförlamad mot den stora depressionens verkningar i landet. Karaktären bygger i lika delar på Herbert Hoover, som var president under börskraschen och åren som följde, och Warren G. Harding, som var president under The Teapot Dome-skandalen.

President Judd Hammond, spelad i filmen av Walter Huston (pappa till John Huston, farfar till Anjelica Huston), råkar ut för en bilolycka och får under en koma visioner av en gudomlig natur. När han vaknar från koman är han mer beslutsam och gör en politisk u-sväng. Han slänger ut sitt kabinett, gör kongressen maktlös, inför undantagstillstånd och upphäver författningen. Han tar den absoluta makten, efter fascistisk modell. Som diktator inför Hammond en ny armé och federala brunskjortade poliser, och använder dem för att arrestera folkets fiender, ställa dem inför skenrättegångar och summariskt avrätta dem på Vita husets baksida.

Hammond kommer till rätta med den stora depressionens problem, bland annat genom att utmåla maffian som folkets fiender och samtidigt förstatliga alkoholindustrin. Han får till stånd världsfred genom att hota USA:s fiender med ett hemligt massförstörelsevapen och utpressa världen till att nedrusta. Efter att ha avslutat världens alla krig och lågkonjunkturer avlider Hammond av en stroke – också den ett gudomligt ingripande.

President Hammond är filmens protagonist – karaktären som publiken ska identifiera sig med och heja på. Hans tydligt fascistiska metoder utmålas som lösningarna på världens alla problem. Att säga att Gabriel Over the White House är en problematisk film är en underdrift.

William Randolph Hearst

Filmen finansierades av William Randolph Hearst, en tidningspamp som hade inlett sin bana i San Francisco, men som byggde ett tidningsimperium i New York och senare hela USA. Vid sekelskiftet 1900 blev Hearst alltmer intresserad av politik och valdes till kongressman för Demokraterna ett par gånger. I samband med Första världskrigets slut växte hans konservatism, även om han behöll sitt stöd till det demokratiska partiet. Under 1920-talet förespråkade han isolationism och militant nationalism och han blev mer och mer anti-kommunistisk i sin retorik. Under depressionen förlorade Hearst stora delar av sin förmögenhet, men kunde trots det behålla stora delar av sitt tidningsimperium. Vid presidentvalet 1932 kampanjade Hearst för Franklin D. Roosevelt, demokrat, men bara ett par år senare hade han blivit Roosevelts huvudfiende på högerkanten. Hearsts tidningar kunde under mitten av 1930-talet publicera krönikor av Adolf Hitler, Benito Mussolini och Hermann Göring, samtidigt som Hearst själv åkte till Tyskland för att föra lite egen diplomati.

Hearsts 180-graders politiska sväng var fascinerande för många redan då. Hans liv blev senare film – världens mest kritikerrosade film: Citizen Kane – en film som Hearst försökte stoppa till varje pris, utan lycka.

Strax innan Gabriel Over the White House släpptes fick MGM:s studioboss, Louis B. Mayer, se filmen. Han blev rasande och ville egentligen låsa in filmen, men släppte den ändå. Den hade premiär den 31 mars 1933, några veckor efter Franklin D. Roosevelts installation som USA:s president. Roosevelt visade sig tycka om filmen.

Samtidigt som MGM släppte reaktionära fascistfantasier, distribuerade de animerade kortfilmer från Ub Iwerks studio. Iwerks hade fortsatt göra filmer om Flip the Frog:

Techno-Cracked (1933)

I Techno-Cracked vill Flip inte klippa gräsmattan, så han bygger en robot.

Roboten har dock en egen vilja och klipper ner allt den ser. Till slut spränger Flip roboten med dynamit, som man gör, och sen slutar filmen. Precis som alla andra filmer från Ub Iwerks Studio, så är Techno-Cracked inget speciellt. Den regisserades av Ub Iwerks, animerades av Shamus Culhane, och hade premiär den 12 april 1933. Det enda som kan sägas vara försonande med Iwerks filmer är kompositören, som fortfarande är Carl Stalling och som fortfarande gör ett solitt arbete. Inget mot vad som komma skall, men i alla fall.

Iwerks Studio lade ner Flip the Frog senare under 1933 och startade istället Willie Whopper – en pojke som berättar fantastiska berättelser, rena lögner (whoppers), som animeras i filmerna. En av filmerna från 1933 gjordes i tvåfärgssystemet Cinecolor:

Davy Jones’ Locker (1933)

Davy Jones’ Locker är en riktig fiskehistoria.

Willie Whopper berättar om en gång han och hans flickvän var ute och fiskade och råkade få Neptunus på kroken. Neptunus blir arg och startar en storm som sänker Willies fartyg. På havets botten träffar de på Davy Jones och hans kista, som försöker förgripa sig på flickvännen. Willie räddar henne.

Davy Jones’ Locker är ännu en väldigt intetsägande film som regisserades av Ub Iwerks. Den animerades av Grim Natwick (som hade skapat Betty Boop för Fleischer Studios och som nu återfanns hos Ub Iwerks) och hade premiär den 9 december 1933.

Någon vecka senare startade Ub Iwerks ännu en animerad kortfilmsserie, ComiColor Cartoons, och som namnet antyder producerades de helt i färg, också Cinecolor.

Jack and the Beanstalk (1933)

I Jack and the Beanstalk återberättar Iwerks den klassiska sagan som återberättats tidigare, bland annat av Walter Lantz i Oswald-filmen Wonderland (se här) och Fleischer Studios i Betty Boops Jack and the Beanstalk (1931) (se här).

Jack och hans mamma är fattiga och svälter. Jack byter bort deras ko mot tre bönor. Mamman blir arg och slänger ut bönorna genom fönstret. Över natten växer sig en bönstjälk upp över molnen. Jack klättrar uppför bönstjälken. Där uppe träffar han på ett jättepar som vill äta upp honom. Jack lyckas fly därifrån med en magisk harpa och en höna som lägger pengafyllda ägg. Jättarna förföljer honom nedför bönstjälken, men Jack hugger ner den. Han och hans mamma lever lyckliga, och rika, i alla sina dagar.

Filmen är en ganska trogen adaption av den engelska folksagan. Animationen är förhållandevis vacker, där färgen gör sitt. Jack and the Beanstalk regisserades av Ub Iwerks, Shamus Culhane och Al Eugster (också tidigare hos Fleischer Studios); animerades av Shamus Culhane, Al Eugster och  Grim Natwick; och hade premiär den 25 november 1933.

Det skulle dröja ett tag till innan MGM gav sig in i den animerade kortfilmsbranschen själva, de nöjde sig med att distribuera Iwerks filmer. Deras fokus låg istället på att producera storfilmer, och en och annan fascistisk fantasi.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Iwerks Studio, MGM | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Ett öga för en originell idé

1933 blev Tex Avery skjuten av Charles Hastings. I Walter Lantz animationsstudioUniversal Pictures tomt satt Hastings strax bakom Avery till vänster och hade en obehindrad skottlinje. Enligt flera vittnen ropade han ”Hey, Tex!” och avfyrade sen ett gem med hjälp av ett gummiband. Avery hann vända sig mot Hastings precis innan gemet träffade hans vänstra öga.

Tex Avery

Tex förlorade synen på ögat, och hyste, inte helt oväntat, lite agg mot Charles Hastings efter det. Annars var det ofta Tex Avery som tog skämten till nya nivåer på kontoret. En gång hade han fyllt Manuel Morenos skrivbord med hästbajs. En annan gång hade han fått tag på en skyltdocka, klätt ut den till Bill Nolan och lagt den på golvet med ansiktet nedåt, så att det såg ut som om Nolan gått ur tiden.

Även om Walter Lantz studio var full av skämt och practical jokes, var det en stressig atmosfär. De var fortfarande tvungna att fylla kvoten med animerade kortfilmer – en varannan vecka – och de hade väl börjat märka att Oswald the Lucky Rabbit inte hade så mycket kvar att ge som ensam karaktär. 1932 vågade sig Lantz på att skapa sin egna första originella karaktär: Pooch the Pup.

Filmerna är svåra att få tag på, endast ett par är utgivna på dvd, ytterligare några kan man hitta på YouTube, men sen är det stopp – i alla fall om man inte har tillgång till välsorterade filmarkiv. Faktum är, av de fem filmerna med Pooch the Pup som gjordes 1932, har ingen dykt upp. Året därpå gjorde Walter Lantz åtta filmer med Pooch the Pup, varav två finns utgivna på DVD:

King Klunk (1933)

King Klunk är en parodi på King Kong från samma år (se här).

Den totalt intetsägande Pooch är upptäckare och har tagit med sig sin flickvän, Poodles. På ön de besöker finns det också en rasistiskt karikerad stam som ska offra en av de sina till King Klunk. Den stora gorillan byter ut stamflickan med Poochs flickvän och blir givetvis kär i sitt nya byte. Pooch lyckas rädda sin flickvän och fånga King Klunk. Pooch tar med gorillan till New York för att visa upp honom, men han rymmer och Pooch tvingas rädda flickvännen än en gång.

Filmen är alltså en ganska trogen återberättelse av King Kong. Den innehåller en hel del ansatser till fina gags, men de flesta faller väldigt platt. Oinspirerad animation och totalt odramatisk musik gör King Klunk till ett stort ”meh”. Walter Lantz ville med Pooch skapa något nytt och originellt, men det blev bara mer av samma enformiga karaktärer som tidigare filmer från studion. Det hade varit enkelt att byta ut Pooch mot Oswald utan någon som helst skillnad.

King Klunk regisserades av Walter Lantz, animerades av Manuel Moreno, Lester Kline, Fred Kopietz, Charles Hastings och Ernest Smythe, och hade premiär den 4 september 1933.

She Done Him Right (1933)

She Done Him Right är en parodi på She Done Him Wrong, också från 1933 (se här).

Pooch klistrar upp affischer om att den stora stjärnan Poodles ska komma till stan. Han råkar få syn på henne och följer efter henne. Då säger hon den berömda ekivoka repliken ”You ought to come up some time” från originalfilmen. Det låter som Mae Wests röst, men det skulle lika gärna kunna vara någon som härmar henne. När Poodles föreställning börjar sjunger hon Minnie the Moocher’s Wedding Day, ett slags uppföljare till Minnie the Moocher av Cab Calloway (se här). Även den här gången låter det som Mae Wests röst. Men det kan det väl inte vara? Nåja, Poodles sugardaddy dyker upp och försöker röva bort henne, men Pooch räddar henne och vinner äntligen hennes kärlek.

Pooch har fortfarande ingen karaktär, men filmen är faktiskt helt ok, mycket tack vare Poodles/Mae West. Ett par ganska bra gags och filmens huvudlåt om Minnie the Moochers bröllopsdag – fylld av referenser till droger – är riktigt bra.

She Done Him Right regisserades av Walter Lantz, animerades av Manuel Moreno, Lester Kline, Fred Kopietz, George Grandpre och Ernest Smythe, och hade premiär den 9 oktober 1933.

Pooch the Pup var inte särskilt framgångsrik. Endast tretton filmer producerades under 1932 och 1933. Det är inte svårt att förstå varför. Andra animationsstudios hade börjat förstå att karaktärs- och berättelseutveckling var en nyckel för kvalitet. Disney låg, i vanlig ordning, i framkant, med både Warner Bros och bröderna Fleischer i hasorna. Lantz satt på Universal med ett kontrakt som inte tillät några sådana utsvävningar – han hade en kvot att fylla. Då är det kanske inte så konstigt att resultatet blev så mediokert.

Istället för Pooch var Walter Lantz fast med karaktären Oswald the Lucky Rabbit, som i alla fall inte gick med förlust. Lantz hade ärvt karaktären från Walt Disney, via lite omvägar, och outtröttligt arbetat vidare med Oswald under några år. I flera fall hade Lantz inte ens animerat filmerna, utan bara tagit Disneys stumma filmer och satt ljud på dem. 1932- och 1933 års försök att skapa en originell karaktär föll inte så väl ut, så det skulle dröja några år tills nästa gång.

Mannen som sköt Tex Avery, Charles Hastings, arbetade med Pooch under Walter Lantz, medan Avery animerade Oswald under Bill Nolan, vid tidpunkten för incidenten. Nolan delegerade mer och mer arbete till Avery, så snart var han i princip regissör – utan att ha varken titeln eller lönen. Detta var givetvis inte hållbart för Avery, som under det kommande året skulle bli alltmer missnöjd med lönen och arbetsförhållandena – ett missnöje som skulle yttra sig i att han lämnade in sämre och sämre arbete så att han till slut fick sparken.

1935 skulle Tex Avery få ett stort genombrott hos Warner Bros och han skulle förändra den animerade kortfilmen i grunden och för all framtid. Det är inte utan att man ställer sig frågan om den stora explosionen av kreativitet och nyskapande Avery skulle visa upp de kommande åren hade sin grund i att han förlorade synen på sitt ena öga. Detta kan man givetvis bara spekulera om, men det kan väl inte bara vara ett sammanträffande?

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Universal Pictures, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Betty från jazzpingla till sagotant

Bröderna Max och Dave Fleischer började 1933 inse att de behövde förstärka berättelserna och karaktärerna. Fleischer Studios kunde inte fortsätta med att improvisera gagsen, berättelserna och, framför allt, sluten, på filmerna längre. Men förändringen gick långsamt, särskilt i filmerna om Betty Boop, där de egentligen inte visste vad de skulle ha Betty till. Resultatet blev väldigt varierat.

Betty Boop’s Birthday Party (1933)

I Betty Boop’s Birthday Party är det, inte helt oväntat, Betty Boops födelsedag.

Bimbo och Koko har anordnat en överraskningsfest åt Betty. Den urartar ganska snabbt till ett matkrig och Betty ror iväg med en staty av George Washington. En riktig utfyllnadsfilm som verkar helt improviserad från början till slut.

Betty Boop’s Birthday Party regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Myron Waldman, samt hade premär den 21 april 1933.

Betty Boop’s May Party (1933)

Betty Boop’s May Party är ännu en festfilm från Fleischer Studios.

Den här festen inleds på en båt, men de landstiger strax och av någon anledning bär Betty och Bimbo varsin krona på huvudet. De sätter sig på varsin upphöjd tron, medan de övriga passagerarna roar sig på ett tivoli. Tillställningen kompliceras senare av att en elefant råkar ta hål på ett gummiträd som börjar spruta rågummi över hela tivolit. Musiken, som tidigare varit den ganska intetsägande Here We Are, övergår i It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing), samtidigt som hela tivolit, dess besökare, floden och båten förvandlas till gummi.

It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing) komponerades av Duke Ellington 1931 och spelades in för första gången 1932, med Ivie Anderson på sång. Både arrangemanget och texten fångade en känsla bland samtidens jazzmusiker. Jazzen fick under 1930-talet ett sväng som den tidigare inte hade haft.

Louis Armstrong

Musikgenren hade sina rötter i New Orleans blandning av polyrytmer från Afrika och Latinamerika, samt europeisk folk– och konstmusik. I samband med den stora migrationen av svarta från den amerikanska söderns Jim Crow-lagar till storstäderna i norr, New York och Chicago, förändrades jazzen i grunden. I New Orleans hade jazzen varit en ganska strikt 2/4-takt – i praktiken marschmusik, blandat med franska danser, med rötter i stadens berömda begravningståg – med framför allt polyfoniska brassinstrument, kanske med ett par träblås i ett call & response-mönster – en kollektiv improvisation där sousafonen ofta utgjorde baslinjen. När musiken vandrade norrut började man använda ståbasen istället för sousafonen, vilket frigjorde tempot till 4/4-takt. Musiken blev snabbare samtidigt som den kontrapunktiska kollektiva improvisationen utvecklades till mer soloorienterat. Louis Armstrong, trumpetare ursprungligen från New Orleans, senare i New York, via Chicago, började betona den andra och fjärde takten istället för det vanligare första och tredje, och han använde ofta noter som ledde in i takterna. Detta gav musiken en rytmisk puls som betonade det som hände mellan takterna nästan lika mycket som det som hände på takterna – musiken fick ett sväng, en swing.

Duke Ellington

Den svängiga jazzen, swingen, fick det stora genombrottet med Benny Goodman och hans orkester under andra halvan av 1930-talet, men från slutet av 1920-talet spelades den redan på hak i Chicago och New York. Det egentliga genomslaget fick swingen på The Cotton Club i New York, där Duke Ellingtons och Cab Calloways orkestrar svängde järnet under de sista åren av förbudstiden, men det var inte förrän efter depressionens slut, då den vita publiken också började kräva jazz, som swingen svängde över hela USA, hela vägen genom andra världskriget.

Betty Boop’s May Party är egentligen en väldigt bra bild av jazzens förändring. Den är fortfarande full av Fleischer Studios animerade improvisation, som oftast mest bara blir konstigt – animation för att fylla ut tiden – men ibland blir bra, nästan jazzigt. Betty Boop’s May Party startar som det förra – improviserad animation utan liv – men slutar som det senare – rejält svängig jazzanimation. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av David Tendlar och William Henning, och hade premiär den 12 maj 1933.

Betty Boop’s Big Boss (1933)

I Betty Boop’s Big Boss söker Betty jobb på översta våningen i en kontorsbyggnad.

Med inte så lite anspelningar på hennes sexualitet får Betty givetvis jobbet hos den gubbsjuke direktören. Medan hon utför sekreterarsysslor, sitter direktören och dreglar över henne. I en ganska mörk vändning i filmen försöker direktören sen tvinga till sig en kyss och överfaller i princip Betty. Hon lyckas dock ringa polisen som försöker inta byggnaden med allt de har, men direktören försvarar sig med kulspruta (!). Polisen demonterar byggnaden våning för våning och när de kommer till den översta, har Betty ändrat sig – hon vill väldigt gärna kyssa direktören, så hon drar för en gardin.

Till viss del påminner storyn om Baby Face från samma år (se här) i och med att Betty s.a.s. ligger sig till toppen. Men här värjer Betty sig först mot direktörens avancemang, innan hon ger efter, så detta är inte bara hon som använder sig av sin sexualitet för att klättra på karriärsstegen, detta är rent sexuellt utnyttjande. Visserligen rör detta sig om en animerad kortfilm, och att kvinnosynen inte var den bästa 1933 kan man till viss del förklara – men detta kan rimligtvis inte varit ok då heller. Men här är det i alla fall.

Betty Boop’s Big Boss regisserades givetvis av Dave Fleischer, animerades av Bernard Wolf och David Tendlar, och hade premiär den 2 juni 1933.

Mother Goose Land (1933)

I Mother Goose Land läser Betty en bok med Gåsmammans berättelser.

Gåsmamman själv dyker upp ur boken och bär med Betty till Gåsmammans land där hon träffar och sjunger om många av karaktärerna i sagosamlingen.

Mother Goose Land är Fleischer Studios andra film som återberättar sagor, den första, Snow-White, kom bara några månader tidigare (se här). Walt Disney hade redan använt sig av Gåsmammans sagor i en Silly Symphony från 1931, Mother Goose Melodies (se här). Fleischer Studios version är sämre.

Mother Goose Land regisserades av Dave Fleischer, animerades av Roland Crandall och Seymour Kneitel, och hade premiär den 23 juni 1933.

Fleischer Studios verkade inte riktigt veta vad man skulle göra med Betty Boop. Skulle hon vara en sexig, jazzig flapper, eller skulle hon vara en sagohjältinna? Fram till sommaren 1933 hade det inte spelat så stor roll, eftersom hon i princip varit ensamt regerande på Fleischers animerade tron, men i juli 1933 introducerade de en ny karaktär som skulle bli större och mer berömd än Betty, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Fleischer Studios, Paramount Pictures | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Inte så fånigt längre

Medan de andra animationsstudiorna härmade tidiga Walt Disney-filmer, oftast med ett sämre resultat, fortsatte Huset Som Musen Byggde att utvecklas. De hade tidigt satsat på synkroniserat ljud, och regissörerna och musikarrangörerna styrde filmernas tajming. De hade satsat på berättelserna, med manusutveckling och storyboarding, så när animatörerna fick sina uppgifter var filmen redan planerad ner till minsta detalj; De hade satsat på animationen, med en fast anställd konstlärare och kvällskurser för studions animatörer; Och nu satsade de på karaktärsutveckling, även i filmer med karaktärer som inte var återkommande, Silly Symphonies. Filmserien var nu, för övrigt, helt i Technicolor, trefärgssystemet som Disney fortfarande hade monopol på (se här).

Birds in the Spring (1933)

Birds in the Spring är ett tidigt exempel på hur man arbetade med karaktärer.

Filmens titel låter som en gammal Silly Symphony då filmen i sin helhet egentligen inte hade haft någon berättelse, utan bara hade handlat om olika fåglar som sjunger in våren. Och så inleds den här filmen också, men snart utkristalliserar sig ett par fåglar som väntar ägg. Ur de tre äggen föds tre fåglar, varav en är lite udda. Den annorlunda fågelungen växer upp med en annorlunda färgteckning än sina syskon, den har inte lika stort intresse i fågelpappans sångövningar, den är lite speciell, helt enkelt. Den stora komplikationen är att den udda fågelungen kommer ifrån sin familj och måste klara sig själv mot andra fåglar, ormar, och bin. Fågelungen återförenas med sin familj på slutet, även om hen också måste utstå lite smisk från pappan.

Till skillnad från tidiga Disney-filmer, har studion alltså börjat arbeta med att karakterisera figurerna. Fågelungen, som i en tidigare film inte haft någon särskild personlighet, har här fått övermod, upptäckarlusta och fantasifullhet – lite attityd.

Birds in the Spring regisserades av David Hand, animerades av hela studion (det går knappt att tala om individuella animatörer på enskilda filmer från Walt Disney Productions längre, men undantag följer), och hade premiär den 11 mars 1933.

Father Noah’s Ark (1933)

De bibliska berättelserna är inte många inom den animerade kortfilmen, men Father Noah’s Ark är ett exempel.

Filmen är ganska trogen den bibliska berättelsen, med ett par instoppade skämt. Det roligaste kommer på slutet, när hundarna äntligen släpps ut efter 40 dagar på arken och det första de gör är att söka upp träd de kan sniffa på. Vad gäller karakteriseringar är väl filmen inget särskilt, även om Noahs fru har fått lite personlighet.

Filmen regisserades av Wilfred Jackson, animerades av Chuck Couch, Paul Fennell och Harry Reeves, med flera, och hade premiär den 8 april 1933.

Three Little Pigs (1933)

Three Little Pigs var ett enormt steg framåt för Walt Disney i synnerhet och den animerade filmen i allmänhet.

Den första grisen bygger sitt hus av halm, snabbt och enkelt för att få mer tid att leka. Den andra grisen bygger sitt hus av grenar, också snabbt och enkelt av samma anledning. Den tredje grisen bygger emellertid sitt hus av tegel, noggrant och stabilt. En stor stygg varg kommer och blåser ner de första två grisarnas hus. Grisarna söker skydd hos den tredje grisen, vars hus vargen inte lyckas blåsa ner. Vargen försöker istället klättra ner genom skorstenen, men bränner sig i ändalykten i en gryta på elden och springer därifrån. Sensmoralen är att hårt arbete lönar sig.

Joseph Jacobs

Three Little Pigs var ursprungligen en folksaga som nedtecknades för första gången 1849 i Nursery Rhymes and Nursery Tales av folkloristen James Halliwell-Phillipps. Sagan skrevs sedan om av Joseph Jacobs, en australiensisk samlare och nedtecknare av folksagor, och publicerades i sin mest berömda form i 1890 års English Fairy Tales. Jacobs angav Halliwell-Philllips som källa till sagan. Jacobs populariserade också andra folksagor, som Jack and the Beanstalk och Goldilocks and the Three Bears.

I Jacobs mest berömda version av sagan, äter vargen upp de första två grisarna efter att han blåst ner deras hus. Den tredje grisen kokar vargen i grytan och äter upp honom. Sensmoralen är densamma, men det är förståeligt att Disney valde att mildra sagan något. De gjorde karaktärerna näst intill mänskliga. För att åstadkomma detta specialiserade animatörerna sig: Dick Lundy, Fred Moore och Jack King fokuserade på grisarna, medan Norm Ferguson och Art Babbitt fokuserade på den stora stygga vargen.

Three Little Pigs regisserades av en Disney-veteran, Burt Gillett. Han hade anlänt hos Walt Disney Studios våren 1929, då Walt Disney tog ett steg tillbaka och slutade regissera. Animatören Ub Iwerks började då regissera Silly Symphonies, medan Burt Gillett anställdes för att regissera Mickey Mouse-filmerna. Även om Walt Disney inte längre regisserade, så var gränserna mellan Disney som producent och Gillett och de andra som regissörer flytande – det var främst ett lagarbete. Efter Iwerks slutade, fortsatte Gillett mestadels med Mickey Mouse, men då och då fick han i uppdrag att regissera en Silly Symphony. Det var han som regisserade den första animerade kortfilmen i Technicolor, Flowers and Trees, som vann en Oscar, och nu hade han alltså regisserat Three Little Pigs också.

Frank Churchill

Musiken i filmen komponerades av Frank Churchill, som hade arbetat hos Disney sedan 1930. Låten Who’s Afraid of the Big Bad Wolf? – skriven speciellt till filmen – bidrog till att göra Three Little Pigs till en enorm succé.

När Three Little Pigs hade premiär, den 27 maj 1933, hade Disney spenderat mer än 22 000 dollar på den, långt över budget och en ofattbar summa för en animerad kortfilm 1933. Det var ett högt spel, men Disney trodde att allt förarbete, med ljudsynkronisering, storyboarding och animation, skulle betala sig i längden. Han fick rätt. Three Little Pigs var en större succé än någon tidigare film i Silly Symphonies-serien. Under det första året spelade den in 125 000 dollar och efter ett par omreleaser spelade den in dubbelt så mycket. Även om Mickey Mouse hade varit Disneys populäraste filmserie, och även om introduktionen av färg i Silly Symphonies gjorde att också den filmserien blev en succé, så var Three Little Pigs i en helt ny liga.

Walt Disney var fortfarande inte nöjd. Han tyckte att studion saknade att kunna animera människor som trovärdiga karaktärer. I Father Noah’s Ark förekommer människokaraktärer, men djuren är bättre animerade. Disney ansåg sig också begränsad av kortfilmsformen – sjuminutersfilmerna var tillräckliga för att betala räkningarna, det visade inte minst framgångarna med Three Little Pigs, men sju minuter var inte tillräckligt för de berättelser som Disney ville berätta. Inom ett år skulle Walt Disney ställa om studion till produktion av både kortfilmer samt det mest ambitiösa projektet någonsin för någon animationsstudio – en långfilm. Det får vi anledning att återkomma till.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, United Artists, Walt Disney Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko på väg ut

Även om Warner Bros hade börjat göra framgångsrika musikaler med Busby Berkeley, lämnade de inte sina realistiska rötter. 1933 hade deras mest kontroversiella film premiär: Baby Face.

Baby Face handlar om Lily Powers, spelad av Barbara Stanwyck, som arbetar på sin fars speakeasy. Sedan 14 års ålder har hennes pappa tvingat Lily att ligga med kunderna för pengar. Lily litar egentligen bara på en Nietzsche-citerande skomakare, Cragg, som får henne att inse att hennes kropp är hennes främsta tillgång och att hon kan utnyttja män med hjälp av den. Därefter ligger Lily med varenda man som kan främja hennes stigande i graderna.

Filmen var så tydlig med sitt sexuella innehåll att censuren givetvis slog till. Staten New Yorks censorer släppte inte igenom filmen när Warner Bros försökte distribuera den i april 1933. Filmbolaget ändrade i dialog, klippte bort scener, ersatte vissa scener med nyfilmat material, och slängde på ett välsockrat slut. Den omgjorda versionen av Baby Face hade premiär den 1 juli 1933 och blev förhållandevis framgångsrik.

Den ocensurerade versionen av Baby Face försvann och hittades inte förrän 2004 i ett filmvalv i Ohio. Den versionen har sedan dess restaurerats, haft nypremiär och det är den ocensurerade Baby Face som visas på Turner Classic Movies numera. 1933, däremot, kunde den inte visas, och filmen brukar ses som den sista spiken i kistan på tiden då produktionskoden inte behövde tillämpas.

När Warner Bros inte bråkade med censorer, så bråkade de med sina animatörer. Hugh Harman och Rudolf Ising, som producerade Looney Tunes och Merrie Melodies, krävde mer betalt för de animerade kortfilmerna. Den exekutive producenten, Leon Schlesinger, vägrade minska sin andel, och vägrade fråga Warner Bros efter mer pengar, så Harman och Ising fick nöja sig med att fortsätta som om inget hade hänt. De hade dock fortfarande ett tajt produktionsschema och missnöjet hos dem växte. Detta är deras sista Bosko-filmer i Looney Tunes-serien för Warner Bros:

Bosko in Dutch (1933)

I Bosko in Dutch är det vinter i Holland.

Bosko åker, på sitt dumglada vis, skridsko på de holländska kanalerna. Det är vindmöllor och träskor och inte mycket till handling, förrän den sista minuten då två kattungar (?) hamnar i en isvak och Bosko räddar dem. Man kanske kan framhålla musiken i filmen, som är ganska fint orkestrerad av Frank Marsales, men annars är det inte mycket att hänga i julgranen.

Bosko in Dutch regisserades av Hugh Harman och av en regidebuterande Friz Freleng, som dock inte står med i förtexterna, den animerades av Freleng och Thomas McKimson, och hade premiär den 14 januari 1933.

Bosko in Person (1933)

Bosko in Person är något så tråkigt som en sång- och dansfilm av gammalt Mickey Mouse-snitt.

Filmen är utan berättelse där den största komplikationen är att Bosko inte klarar av en särskild typ av danssteg. Honey gör en karikatyr på Greta Garbo, Bosko gör ett par på Maurice Chevalier och Jimmy Durante, men annars har filmen få förtjänster. Den avslutas dock med en hyllning till den nyvalde presidenten, Franklin D. Roosevelt, och att förbudstiden närmade sig sitt slut: en karikatyr av Roosevelt höjer ett ölglas och frågar: ”Is everybody happy?” – en catchphrase som kommer från underhållaren Ted Lewis.

Bosko in Person regisserades av Hugh Harman och Friz Freleng, animerades av Rollin Hamilton och Bob McKimson, och hade premiär den 11 februari 1933.

Bosko the Speed King (1933)

I Bosko the Speed King förbereder sig Bosko med flera inför ett bilrace.

Filmen innehåller exakt ett (1) roligt skämt. Hunden som startar tävlingen stammar. Det tar därför ett litet tag när han säger ”Ready” och ”Steady”, men när han ska säga ”Go” får han inte fram det, utan det blir ”Scram” istället. Detta påminner starkt som stamningen som några år senare skulle bli Porky Pigs signum. I övrigt är filmen inget särskilt.

Bosko the Speed King regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 22 mars 1933.

Bosko’s Knight-Mare (1933)

I Bosko’s Knight-Mare somnar Bosko med en bok med berättelser om medeltida riddare.

Bosko drömmer givetvis om sig själv som riddare. I ett slott stöter han på riddarna vid det runda bordet – fyra av dem är karikatyrer av bröderna Marx. Till slottet kommer en ond riddare som rövar bort Honey. Bosko rider efter, men lyckas inte rädda henne. Istället vaknar han från sin mardröm.

I mångt och mycket påminner filmen om vissa av Fleischer Studios filmer från den här tiden – med improviserad animation och visuella skämt från ingenstans. Ett par gags går dock faktiskt hem – som när den onde riddaren kavlar upp sina ärmar, på sin rustning, till exempel. Filmen är ganska fartfylld och har en tydlig berättelse med både ett klimax och ett hyfsat slut. Ganska sevärd.

Bosko’s Knight-Mare regisserades av Hugh Harman, animerades av Bob McKimson och Robert Stokes, och hade premiär den 29 april 1933.

Bosko the Sheep-Herder (1933)

Bosko the Sheep-Herder hade lika gärna kunnat vara en tidig Silly Symphony från Walt Disney Productions.

Bosko vaktar får. Ett av fåren går runt och äter blommor och stöter på flera insekter som blir ganska milda hinder. Även den här filmen innehåller exakt ett (1) roligt skämt: Bosko frågar en ekorre, ”Hey, whaddaya got there?” Ekorren svarar irriterat, ”Nuts!” En större komplikation dyker upp i form av en varg. Den klär ut sig i fårakläder och rövar bort ett av fåren. Bosko och framför allt hans hund, Bruno, räddar dagen.

Bosko the Sheep-Herder är helt ok för att vara Looney Tunes under Harman och Isings era. Den regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Carman ”Max” Maxwell, och hade premiär den 3 juni 1933.

Beau Bosko (1933)

Beau Bosko hade premiär framför ovan nämnda Baby Face.

Filmen öppnar i Algeriet där Bosko har gått med i Främlingslegionen. Han får i uppdrag att leta upp en skurk i öknen. Han kommer till en stad där han stöter på Honey. Då anfaller skurken och hans gäng staden och skottlossning mellan dem och Bosko utbryter. Bosko fångar skurken. Slut.

Främlingslegionen hade inrättats 1831. Året dessförinnan hade Frankrike förbjudit utländska soldater i den franska armén, och inrättandet av Främlingslegionen i de franska nordafrikanska kolonierna sågs som den bästa lösningen. Med tiden utvecklades Främlingslegionen till en elitstyrka som var inblandad i de flesta väpnade konflikter som Frankrike hade någon del i. 1933, då Bosko tydligen gått med, hade de nyligen stridit vid Verdun på västfronten under Första världskriget 1916 och sedan i det andra marockanska kriget, också kallat Rifkriget, 1920-1926. Rifkriget var egentligen en uppgörelse mellan den spanska kolonialmakten i Marocko och det marockanska berberfolket, där Spanien senare fick hjälp av den franska Främlingslegionen. Berberna besegrades, men den spanska krigföringen i Marocko ledde till en militärkupp i Spanien som kom att utgöra förspelet till det spanska inbördeskriget 1936-1939. 1933 var dock Bosko en glad skit i Algeriet.

Beau Bosko regisserades av Hugh Harman och Friz Freleng, animerades av Rollin Hamilton och Norm Blackburn, och hade premiär den 1 juli 1933 – samma dag som Baby Face, alltså.

Bosko’s Picture Show (1933)

Bosko’s Picture Show blev Harman och Isings sista Bosko-film för Leon Schlesinger och Warner Bros. Det råkar bli en av deras bästa Bosko-filmer, men de inkorporerar också en gruvlig hämnd.

Bosko sköter en orgel under en biografvisning. Han inleder med att sjunga hymnen som avslutade den stora depressionen: We’re in the Money – från Warner Bros-filmen Gold Diggers of 1933 (se här) – med allsångsfunktion. Därefter följer nyhetsrullen – Out-of-Tone-News. Den inleds med en fredskonferens där alla slåss, fortsätter med en bikinitävling, en boxningsmatch med Jack Dumpsey (en karikatyr av en åldrande Jack Dempsey – tungviktsmästare i boxning 1919-1926 som inte hade fajtats sedan 1927), och en hundkapplöpning där ledarhunden jagas av bröderna Marx. Nyhetsrullen avslutas med ett reportage från Preztel, Tyskland, där Jimmy Durante jagas av en lederhosen-bärande Adolf Hitler med en svastika på armen. Det är kanske den första gången Hitler avbildas i en animerad kortfilm. Nyhetsrullen följs av en kortfilm med Haurel och Lardy (givetvis karikatyrer av Laurel och Hardy). Därefter följer ”långfilmen”: He Done Her Dirt – en satir på She Done Him Wrong. Honey kommer cyklande, förföljd av bröderna Marx (igen!). Snart dyker en skurk upp, Dirty Dalton, som uppenbarligen är ute efter Honey. Bosko, vid orgeln, utbrister:

That dirty fuck!

Ja, han verkar faktiskt använda det ordet. Det har debatterats sedan dess om han använder ”mug” eller ”fox”, men flera framstående forskare inom animerad film hävdar bestämt att det är ”fuck” han använder. De flesta menar att det är Harman och Isings sista ord gentemot Leon Schlesinger, som vägrade ge dem större budgetar för filmerna de producerade.

Bosko’s Picture Show avslutas i stor stil med att referera till Buster Keatons Sherlock Jr. genom att Bosko hoppar igenom filmduken och besegrar Dirty Dalton.

Bosko’s Picture Show regisserades av Hugh Harman och Friz Freleng, animerades av Friz Freleng och Max Maxwell, och hade premiär den 26 augusti 1933.

Det går att märka en viss förbättring i Harman och Isings Bosko-filmer under första halvan av 1933, där den sista, Bosko’s Picture Show definitivt är den bästa, men Harman & Ising slutade hos Leon Schlesinger och Warner Bros, och de tog Bosko med sig. Schlesinger stod kvar utan någon att sköta animationsstudion och utan några karaktärer. Men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Harman-Ising Productions, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Apan och depressionen

King Kong blev en av RKO Pictures första stora succéer, men framgången hade nog blivit ännu större om inte president Franklin D. Roosevelt hade bestämt sig för att försöka sätta stopp för den stora depressionen.

När Merian C. Cooper anlände till RKO hade han levt ett långt liv under en kort tid. Han föddes 1893. 1915 blev han utkastad från U.S. Naval Academy. 1916 jagade han Pancho Villa i Mexiko som medlem i Georgia National Guard. 1917 blev han pilot och stack genast till Frankrike för att strida i första världskriget. 1918 blev hans bombplan nedskjutet över Tyskland och han dödförklarades, men han hade bara blivit tillfångatagen av tyskarna. 1919 ställde han upp som frivillig på den polska sidan i det polsk-sovjetiska kriget. 1920 sköts han ner och spenderade nio månader i sovjetiskt läger för krigsfångar. 1921 flydde han från fånglägret. Tillbaka i USA blev han journalist på New York Times och Asia Magazine. 1923 träffade han Ras Tafari Makonnen (Haile Selassie I) och skrev en rad artiklar om Abessinien. På väg tillbaka från Abessinien, sköts hans fartyg i sank, men han överlevde. 1924 åkte han, Ernest Schoedsack och Marguerite Harrison till Turkiet och Persien och spelade in dokumentärfilmen Grass. Filmen såldes 1925 till Paramount, där Cooper träffade Jesse L. Lasky, som gav Cooper, Schoedsack och Harrison möjlighet att producera ett par filmer till, Chang och The Four Feathers. 1927 var Cooper med och bildade Pan Am, flygbolaget som gjorde de första reguljära flygningarna över Atlanten. Under tiden som styrelsemedlem i Pan Am skrev han dock på en filmidé om en stor apa som terroriserade New York.

Det var David O. Selznick som satsade pengarna på King Kong. Selznick hade fått hjälp av Cooper att få jobb på RKO, där han anlände 1931 som fullfjädrad chef över produktionerna, 29 år gammal. Under 15 månader var han väldigt framgångsrik, både med filmerna som producerades och regissörerna och filmstjärnorna han anställde. Som tack för jobbet, anställde Selznick Cooper till att regissera hans King Kong.

RKO hade några år tidigare insett att gorillor och lättklädda kvinnor drog publik genom att producera och släppa den fantastiskt rasistiska och exploaterande Ingagi. Filmen är en låtsasdokumentär om en upptäckare som under en resa till belgiska Kongo stöter på en stam som i ritualer ger kvinnor som sexslavar till gorillor. Ingagi innehåller nakenhet och tydliga antydningar till bestialitet – och blev givetvis en succé. Det var därför enkelt för Cooper att övertyga RKO om att satsa pengar på en dyr storproduktion med mängder av specialeffekter som knappt var uppfunna ännu: miniatyrer, stop-motion-animation, bakprojektion och matte paintings.

Cooper fick alltså göra sin King Kong. Filmen var en ny version av Skönheten och odjuret med element av En försvunnen värld-berättelser som var populära då. Filmen hade allt för att göra den till en riktig blockbuster, men USA var fortfarande i den stora depressionens grepp. Galapremiären ägde rum den 2 mars 1933 på Radio City Music Hall och RKO RoxySixth Avenue i New York – två biografer med sammanlagt 9900 säten som sålde ut tio föreställningar om dagen i fyra dagar. Den 6 mars stängde landets alla  banker, något som hämmade biobesöken.

Franklin D Roosevelt hade installerats som USA:s president den 4 mars och den påtvingade bankhelgen ett par dagar senare var ett sätt att driva en bankreform, The Emergency Banking Act, genom kongressen – ett reformförslag som ratificerades den 9 mars. Detta var det första steget i det som kom att bli The New Deal – ett enormt reformprogram som under loppet av några år bekämpade effekterna av den stora depressionen och fick USA tillbaka på rätt köl.

Ännu en galapremiär av King Kong ägde rum den 23 mars på Grauman’s Chinese Theater i Los Angeles. Filmen öppnade över hela landet den 10 april. Då hade bankerna öppnat och publiken började strömma till biograferna igen. Efter den första succéhelgen i New York hade biljettförsäljningen tappat 50% på grund av bankhelgen, men efter Los Angeles-premiären steg siffrorna. Under det första året gick filmen med $650 000 i vinst.

Utöver blockbusters som King Kong, distribuerade RKO mediokra animerade kortfilmer från Van Beuren Studios. Studiochefen Amadee J. Van Beuren tog aldrig chansen att satirisera filmerna som kom från deras distributör, något som kanske hade kunnat höja deras filmer över medelmåttigheten. Istället var det Walt Disney som använde Ingagi som ett skämt i The Gorilla Mystery (se här), och King Kong skulle inspirera flera animerade kortfilmer från Van Beurens konkurrenter. Van Beuren fortsatte emellertid att använda sig av de intetsägande karaktärerna Tom and Jerry. Även de kunde ibland hitta berättelser värda att berätta, om depressionen, till exempel:

Happy Hoboes (1933)

När distributören Official Films köpte Van Beurens Tom and Jerry-filmer på 1950-talet, döptes de om till Dick and Larry, för att inte blanda ihop dem med det mer berömda katt- och mus-paret. Det är därför förtexterna till Happy Hoboes ser ut som de gör.

Filmen inleds i en Hooverville där luffarna Tom och Jerry spelar musik och underhåller sina kåkhusgrannar. Plötsligt kommer en polis dit och sätter upp en notis om att alla luffare måste bort från platsen innan solnedgången. Givetvis bär alla med sig sina kåkhus när de går. Tom och Jerry fäller ihop sitt hus och lägger det på tåget som sedan avgår. Under tågets färd utbryter en snöstorm och lokförarna, Tom och Jerry hittar en kinarestaurang i skogen där de erbjuds mat av en kines och en skogshuggare. Då strömmar det plötsligt fram hundratals luffare ur tåget och tar all maten. Skogshuggaren blir arg och välter ner stockar, tåget, restaurangen och alla luffare i en flod. Tom och Jerry sköljs upp i sin gamla Hooverville, där de erbjuds mat av kinarestaurangens ägare.

Fullkomligt obegriplig story, men den visar i alla fall en sida av den stora depressionen som egentligen var ganska välkänd i USA 1933 – kåkstäderna med samhällets utslagna som man helst inte ville veta av. Filmen som sådan är dock ganska usel. Kvaliteten på animationen är låg och i princip är det en stumfilm utan dialog, men med synkroniserad musik och ett par ljudeffekter.

Happy Hoboes regisserades av George Stallings och George Rufle och hade premiär den 31 mars 1933.

Hook and Ladder Hokum (1933)

I Hook and Ladder Hokum är Tom och Jerry brandmän.

De slappar och tar det lugnt. Spelar lite spel och förbereder för att gå och lägga sig. Då går larmet. Sen försöker de släcka ett hus i lågor och rädda ett par människor som fastnat där. Det är inte roligt, inte spännande, inte vackert att titta på.

Det enda intressanta med Hook and Ladder Hokum är att, utöver Van Beuren-veteranen George Stallings, regisserades filmen av en person som i förtexterna står som Tish Tash. Bakom den uppenbara pseudonymen döljer sig Frank Tashlin, som 1930 hade debuterat som animatör för John Fosters Aesop’s Fables innan han började hos Van Beuren. Senare under 1933 skulle han gå över till att arbeta för Leon Schlesinger hos Warner Bros. Det skulle inte heller bli långvarigt. Tashlin var en vandrare som gick från studio till studio under 30- och 40-talet. De bästa filmerna gjorde han hos Warner Bros, under de tre perioderna han var där. Han gjorde de definitivt inte hos Van Beuren, i alla fall. Hook and Ladder Hokum hade premiär den 28 april 1933.

Nej, Van Beuren var inte RKO:s flaggskepp. 1933 var det King Kong.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, RKO, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Kaninen och isberget

Universal Pictures producerade inte bara egna filmer, de distribuerade också filmer från utlandet. Under stumfilmstiden hade språket aldrig varit ett problem, eftersom det var lätt att översätta textskyltarna. När ljudfilmen kom hittade man på en annan, mycket dyrare, lösning, man filmade flera versioner av samma film på flera språk – en Multiple-language version (MLV). Praktiken var vanligast i Hollywood – vi har redan sett exempel på hur Universal gjorde det med Dracula (se här) – men MLV-produktioner förekom i andra länder också. Tyskland, till exempel.

S.O.S. Eisberg var en tysk-amerikansk samproduktion som spelades in under 1932 och 1933. Den handlar om en arktisk expedition som söker efter en annan expedition som försvunnit året tidigare. Filmen spelades in i två versioner samtidigt, en på tyska och en på engelska och även om en del skådespelare var olika, så spelade vissa skådespelare samma roller i båda versionerna – Leni Riefenstahl, till exempel.

Medan filmens båda versioner redigerades tog Adolf Hitler makten i Tyskland. Hitler hade fått upp ögonen för Riefenstahl redan i en tidigare film, Das Blaue Licht, som hon både hade regisserat och spelat huvudrollen i, och Riefenstahl hade blivit betagen av Hitler under ett tal 1932. För Tysklands nye ledare förkroppsligade Riefenstahl den ariska kvinnan, och för Riefenstahl förkroppsligade Hitler Tysklands framtid.

Redan året då S.O.S. Eisberg hade premiär, 1933, fick Riefenstahl i uppdrag att filma nazisternas partidagar i Nürnberg. Resultatet blev Der Sieg des Glaubens – en film som imponerade nazisternas toppskikt så mycket att Riefenstahl året därpå fick uppdraget att åter igen filma partidagarna i Nürnberg. Resultatet den gången blev hennes mästerverk, Triumph des Willens – en stor propagandaframgång för nazisterna och Hitler. Leni Riefenstahl gick från att vara en skådespelare i ringa roller, till en regissör av stora mått, tack vare Hitlers goda öga till henne och hennes ambition att göra en insats för Nazityskland.

Leni Riefenstahl samtalar med Heinrich Himmler under partidagarna i Nürnberg 1934.

S.O.S. Eisberg var en besvikelse för Universal. Den engelskspråkiga versionen spelade knappt ens in produktionskostnaderna. Den måste dock ha varit en större besvikelse för Friedrich Wolf, vars berättelse låg som grund för manuset till filmen. Den nya nazistiska regeringen kunde inte tillåta att Wolfs namn förekom någonstans i filmens för- eller eftertexter på grund av att han var kommunist och jude. Wolf flydde senare Tyskland och hamnade i Moskva. Efter kriget återvände han till det som blev Östtyskland, där han senare fick jobb som östtysk ambassadör till Polen. Wolf dog 1953.

Samtidigt som nazisterna tog över makten i Tyskland och Universal Pictures producerade S.O.S. Eisberg, satt Walter Lantz och hans animationsstudio på Universals studiotomt och fortsatte producera billigt ihopkrafsade Oswald the Lucky Rabbit-filmer som bara ibland reste sig över medelmåttet.

The Plumber (1933)

I The Plumber försöker Oswald stoppa ett antal vattenläckor i sin lägenhet.

Han får ingen hjälp från sin son – tvärtom. Filmen är ganska fint animerad, men musiken är störig på gränsen till hissmusik. Den regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Bill Weber, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 16 januari 1933.

The Shriek (1933)

The Shriek är en parodi på stumfilmen The Sheik (1921).

Det märks att The Shriek bygger på en stumfilm – dialogen är obefintlig. Animationen är ganska fin, men känns improviserad – ett tecken på begränsad budget och dålig fantasi. Oswald och flickvän rider genom öknen, när plötsligt flickvännen rövas bort av en vargliknande skurk. Nästan hela filmen utspelar sig sedan i ett palats där Oswald springer rundor för att försöka rädda sin flickvän. Inte särskilt engagerande.

The Shriek regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Willams, och hade premiär den 27 februari 1933.

Going to Blazes (1933)

I Going to Blazes är Oswald brandman.

Det är ganska tydligt att Walter Lantz Productions börjat förbättra både animationen och berättelserna, men gagsen är ofta för få, eller faller för platt, eller är alldeles för omständliga. Tempot och tajmingen är lite off. Universals animerade produktion tillhör fortfarande B-laget.

Going to Blazes regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 10 april 1933.

Beau Best (1933)

Beau Best är ännu en Oswald-film som utspelar sig i ett arabiskt land.

Oswald anländer till en stad i öknen och får se många konstiga ting. Efter ett antal märkliga gags dyker en magdansös upp och när hon får en lavett av en varg, försöker Oswald rädda henne och filmen får nästan en handling. Oswald och den beslöjade magdansösen jagas genom staden av vargens män. När Oswald till slut lyckas rädda magdansösen vill hon ha en kyss. Oswald lyfter på slöjan och hon visar sig vara ful som stryk. Ganska fint animerad, och berättelsen håller nästan, men Lantz och Nolan har fortfarande inte anammat ljudfilmen som uttrycksmedel – dvs ingen dialog och knappt några ljudeffekter. Den ganska generiska musiken dominerar ljudbilden.

Beau Best regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, och hade premiär den 21 maj 1933.

Ham and Eggs (1933)

Ham and Eggs innebär en liten förändring för Oswald-filmerna.

Den inleds med ett sång- och dansnummer med synkroniserad sång, något Lantz och Nolan knappt vågat sig på tidigare. Oswald och flickvän sköter en restaurang och handskas med diverse kunder som är missnöjda med maten eller inte vill betala. Filmen har väl ingen egentlig handling mer än så, men får nog ändå ses som ett fall framåt för Oswald-filmerna.

Ham and Eggs regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 19 juni 1933.

De totalt apolitiska och mediokra animerade kortfilmerna från Walter Lantz Productions gav kanske inte Universal Pictures kvalitetsstämpeln de eftersökte. Besvikelser som den tyska samproduktionen S.O.S. Eisberg hjälpte inte direkt till. Universal var helt enkelt som bäst när de gjorde skräckfilmer.

Atmosfären på Walter Lantz studio var dock på topp. Regissörerna och animatörerna hade roligt tillsammans, något som inte minst märks på alla historier om de allt mer avancerade practical jokes man gjorde på varandra där. Sommaren 1933 skulle ett sånt skämt spåra ur så att en av 1900-talets främsta animatörer förlorade synen på ena ögat. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Universal Pictures, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Betty och Mae II

1933 började Fleischer Studios och Paramount Pictures ta allt större risker och utmana produktionskoden, the Hays Code, och Betty Boops och Mae Wests karriärer fortsatte att följas åt.

Betty Boop’s Ker-Choo (1933)

I Betty Boop’s Ker-Choo tävlar Betty, Bimbo och Koko i ett bilrace.

Betty är lite sen till starten, eftersom hon är förkyld, men hon vinner i slutänden eftersom hon nyser ihop medtävlarna till en seriekrock och sedan nyser sig över mållinjen. Filmen innhåller tyvärr inga särskilt bra gags, bara mer av det som Fleischer Studios var kända för, dvs random animerade skämt för att fylla ut tiden.

Betty Boop’s Ker-Choo regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf, och hade premiär den 6 januari 1933.

Betty Boop’s Crazy Inventions (1933)

I Betty Boop’s Crazy Inventions håller Betty, Bimbo och Koko i en show som visar upp mer eller mindre fantastiska uppfinningar.

De demonstrerar en fläckborttagare som helt tar bort fläcken och ersätter den med ett hål, en cigarettsläckare – i praktiken en sko som släcker cigaretten och en borste och skyffel som sopar upp fimpen, och flera andra uppfinningar. Den stora finalen är en självträdande symaskin som löper amok.

Betty Boop’s Crazy Inventions regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Ugo D’Orsi, och hade premiär den 27 januari 1933 framför Mae Wests She Done Him Wrong.

Mae West hade endast gjort en tidigare film, Night After Night (1932), men hade inte varit nöjd med den. Visserligen hade hon skrivit om scenerna hon var med i, men hon hade inte haft huvudrollen. Hennes nästa film byggde dock på en pjäs hon själv hade skrivit, Diamond Lil, vilket innebar en högre grad av kontroll. Däremot förbjöd produktionskoden att använda just den pjäsen, eftersom den innehöll alltför mycket sexuella anspelningar, så man adapterade den under ett annat namn: She Done Him Wrong. Produktionskoden förbjöd också användandet av pjäsens titel i marknadsföringen, samt karaktärsnamnet Diamond Lil, så att biopubliken inte skulle förstå att filmen byggde på pjäsen.

She Done Him Wrong handlar om en sångerska (Mae West) som arbetar på en saloon där ägaren inte bara ger Wests karaktär många diamanter, utan också sysslar med människohandel och prostitution för att finansiera hennes dyra vanor. Intill haket ligger en mission där en ung man (Cary Grant i en av sina första stora roller) låtsas arbeta som missionär. Egentligen är han en federal agent som försöker avslöja oegentligheter som förekommer på saloonen.

She Done Him Wrong hade alltså vissa problem med censuren, men den släpptes utan klipp. Betty Boops nästa film borde kanske också haft vissa problem med censuren, men produktionskoden var fortfarande frivillig, så ingen brydde sig egentligen om den.

Is My Palm Read (1933)

I Is My Palm Read går Betty till spåmannen Bimbo.

Censorerna borde ha haft en del att säga om när man ser Betty Boops nakna konturer under klänningen, eller när Bimbos kristallkula visar Betty naken i badkaret (som bebis, visserligen), eller när hon sköljs iland på en ö och tvingas ta av sig sina våta kläder, men allt gick igenom censuren 1933. Det dröjde dock inte länge förrän sådan sekvenser inte skulle tillåtas på amerikanska biografer.

Is My Palm Read regisserades av Dave Fleischer, animerades av David Tendlar och William Henning, och hade premiär den 17 februari 1933.

Betty Boop’s Penthouse (1933)

I Betty Boop’s Penthouse har Bimbo och Koko en laboratorium tillsammans.

På taket mittemot har Betty Boop ett penthouse-hus och en takterass där hon iklädd väldigt få kläder går och tar hand om sina blommor, till applåder från Bimbo och Koko som råkar glömma ett av sina experiment. Plötsligt uppstår ett slags jazzigt Frankensteins monster som givetvis blir helt betagen av Betty. Hon sprayar monstret med växtnäring så att det förvandlas till en dansande blomma.

En riktigt bra jazzlåt väger nästan upp den tunna berättelsen.

Betty Boop’s Penthouse regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky, och hade premiär den 10 mars 1933.

Snow-White (1933)

Snow-White var ett passionsprojekt för en av Fleischer Studios animatörer som ensam arbetade med filmen i sex månader.

Filmen är en adaption av bröderna Grimms saga om Snövit. Drottningen påminner om en karaktär som snart kommer till Fleischer Studios – Olive Oyl – medan spegeln har fått ansikte och röst från Cab Calloway. Betty Boop anländer till drottningens palats där spegeln givetvis berättar att Betty är vackrast i landet. Drottningen beordrar Bettys avrättning, något två av drottningens vakter, Bimbo och Koko i rustning, bara låtsas utföra. Bimbo och Koko gräver en grav, fyller den med bråte och råkar falla ner i den. Betty hamnar genom en olycka i en snöboll nedför en sluttning, ner i en sjö, komma upp innesluten i en sarkofag av is och glider sedan in i de sju dvärgarnas hus. Dvärgarna tar med issarkofagen till sin mystiska grotta. Drottningen upptäcker att graven är tom, hoppar ner i den och väcker av en slump Bimbo och Koko. Drottningen fortsätter in i den mystiska grottan, medan Koko börjar sjunga St. James Infirmary Blues med Cab Calloways röst och dans. Drottningen förvandlas till en drake, som Bimbo vänder ut och in på. Betty, Bimbo och Koko dansar. Slut.

Den här ganska osammanhängande filmen är fantastiskt vackert animerad. Musiken är av högsta klass, särskilt Cab Calloways nummer. Snow-White måste nog räknas som en ny höjdpunkt för Fleischer Studios, det var ett tag sedan sist.

Snow-White regisserades någotsånär av Dave Fleischer, animerades helt och hållet av Roland Crandall, och hade premiär den 31 mars 1933.

Under 1933 var filmbolagen fria att helt ignorera produktionskoden, något som särskilt märks hos Mae West och Betty Boop. Men sen var det ju också egentligen West och Boop som tvingade fram en mer strikt tillämpning av koden. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Fleischer Studios, Paramount Pictures | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey och Don

1933 anställde Walt Disney en konstlärare från Chouinard Art Institute som på kvällarna höll lektioner med studions animatörer. Han hade anlitats redan 1932 och då hade Disney personligen skjutsat animatörerna till Chouinard för lektionerna, men nu anställdes han på heltid på Walt Disney Productions.

Donald W. Graham

Donald ”Don” Graham föddes 1883 i Ontario, Kanada, men flyttade redan som barn till södra Kalifornien där han växte upp i Pasadena. Han flyttade senare till Stanford där han pluggade för att bli ingenjör. Under ett besök hemma, följde han med sin mamma till en konstskola där hon tog lektioner. Där blev Don så tagen av dofterna från färgerna och terpentinen och hela den konstnärliga miljön, att han beslutade sig för att byta karriär och bli konstnär. Han skrev in sig på Chouinard Art Institute och för att klara skolavgiften arbetade han som vaktmästare på skolan. Don var en väldigt duktig student och 1924, under sitt andra år på skolan, började han också undervisa där, främst i perspektiv.

När Don hade avlagt examen på Chouinard, reste han först till New York för att måla och studera, och sedan till New Orleans där han undervisade i aktstudier – konstnärlig gestaltning av mänskliga kroppar och kroppsställningar. 1930 var han tillbaka i Los Angeles, vid Chouinard, och det var där och då Walt Disney fick upp ögonen för honom.

Dons uppdrag på Walt Disneys studio var att träna animatörerna till att bli bättre på naturliga rörelser, animera mer tredimensionellt, samt att förbättra sina animationstekniker rent allmänt. Nästan alla animatörer vid den här tiden kom från marknadsföring – det gällde inte bara Disney, utan alla studios – nästan ingen var utbildad konstnär (även om exempelvis Chuck Jones, hade gått på Chouinard), så behovet fanns. Men det var bara Walt Disney som hade modet och pengarna att göra en sådan utbildningssatsning.

Walt Disney Productions var redan i en klass för sig: De hade tidigare satsat på att förbättra de animerade kortfilmernas manus; De hade börjat göra storyboards, dvs rita ut filmerna i serieform innan man började animera; De hade strömlinjeformat själva produktionen av filmerna, där alla animatörer var involverade i alla filmer och animerade kortare sekvenser var; Och nu fick alltså alla animatörer träna sig att bli konstnärer. Det var alltså ingen slump att Disney hade tagit emot den första Oscarsstatyetten för animerade kortfilmer och i princip skulle prenumerera på det priset under flera år framöver.

Silly Symphonies hade vid det här laget gått över till att produceras i färg, men Mickey Mouse var fortfarande svartvit.

Building a Building (1933)

1933 års första Mickey Mouse-film, Building a Building, nominerades till en Oscar.

Mickey sköter en grävskopa på en byggarbetsplats dit Minnie kommer för att sälja lunchlådor. Pete är arbetsledare för bygget där Mickey visar sig vara ganska klantig och Pete råkar illa ut. När det sedan är lunch, hämnas Pete genom att sno Mickeys lunch, men som tur är erbjuder Minnie honom en låda. I lunchen ingår bland annat en majskolv, som Mickey givetvis äter som en skrivmaskin. Kan det vara första gången det skämtet används? Pete rövar dock bort Minnie och Mickey måste rädda henne – även om det i praktiken blir tvärtom.

Filmen är vackert animerad. Särskilt en sekvens sticker ut, när Mickey kör med en skottkärra full med tegelstenar på hög höjd längs stålbalkar, rep och plankor. En tydlig detalj är att kameran verkar ha blivit rörligare. I en senare jaktsekvens följer kameran med händelserna på ett väldigt dynamiskt sätt – den tiltar, panorerar och zoomar, något som hjälper filmen att nå en riktig höjdpunkt framåt slutet.

Building a Building regisserades av David Hand, hans första regiuppdrag för Disney, och hade premiär den 7 januari 1933.

The Mad Doctor (1933)

The Mad Doctor är en kort animerad skräckfilm. Den förbjöds i Storbritannien och Tyskland för att den ansågs skrämmande för barn. Av samma anledning begränsades visningarna i USA.

Det är en mörk och stormig natt. I en hundkoja ligger Pluto och lyckas inte riktigt sova. Mickey ligger inne i huset och sover gott. Plötsligt ylar Pluto till och Mickey hör ett ondskefullt skratt. När Mickey kommer ut är Pluto borta, men Mickey lyckas hitta spår som han följer till ett kusligt slott uppe på en klippa. Karaktären som har rövat bort Pluto bär stora likheter med the Phantom Blot (Spökplumpen), men han skulle inte uppfinnas förrän 1938 av Floyd Gottfredson, som ritade den dagliga Mickey-seriestrippen. Karaktären i filmen visar sig dock vara en galen doktor, Dr. XXX, som planerar att kombinera en hund och en höna för att se vad det blir. Under flera skräckfyllda minuter i slottet försöker Mickey nå fram till Pluto, men det slutar med att han själv blir tillfångatagen och håller på att sågas mitt itu – när han vaknar från sin mardröm.

Ett par av filmens gags är återanvända från Disneys egen Haunted House från 1929, men animationen här är av mycket högre kvalitet. Användandet av ljus och skuggor bör väl belysas främst. Under en kort sekvens verkar en av animatörerna blivit inspirerade av Don Grahams lektioner i perspektiv – Mickey går utmed en korridor och sedan nedför en trappa. Tak, golv och väggar är vackert animerade och skapar en fin tredimensionell effekt, liknande den som användes av Fleischer Studios i, till exempel, The Herring Murder Case (se här).

The Mad Doctor var David Hands andra regiuppdrag, den hade premiär den 21 januari 1933.

Mickey’s Pal Pluto (1933)

I Mickey’s Pal Pluto hittar Pluto en säck med kattungar.

Pluto, Mickey och Minnie tar hand om kattungarna, men när Pluto ser att husse och matte verkar ta hand om dem bättre än honom, dyker en liten djävuls-Pluto upp och säger åt honom att jaga ut kattungarna så att de inte tar hans plats i huset. Därefter dyker en liten ängel-Pluto upp och vädjar till hans godhet. Först fnyser han bort djävulen, men när kattungarna leker med hans bollar och äter hans mat, väljer Pluto att gå på ondskans linje. Han försöker jaga ut kattungarna, men Mickey får syn på det och tvingar ut honom i kylan. Därefter lyckas kattungarna smita ut ur huset och ramla ner i en brunn. Pluto ser detta och konsulterar först med djävulen och ängeln om han ska låta dem drunkna eller inte. Ängeln vinner argumentet, men efter att fiskat upp kattungarna råkar Pluto ramla i brunnen istället. Mickey räddar honom och Pluto får belöning för att ha räddat kattungarna.

Detta är första gången som Plutos ängel och djävul dyker upp, de kommer att återkomma i fler filmer. Mickey’s Pal Pluto är en fin liten moralkaka som regisserades av Burt Gillett och hade premiär den 18 februari 1933.

Mickey’s Mellerdrammer (1933)

I Mickey’s Mellerdrammer presenterar Mickey Mouse en föreställning av Uncle Tom’s Cabin.

Och det blir precis så stereotypt som man kan tänka sig. Clarabelle Cow sminkar sig i blackface, Mickey Mouse åstadkommer samma effekt med hjälp av en smällare i munnen. Föreställningen går inte så bra – Goofy ställer till det, ett antal hundar och katter ställer till det – men det slutar lyckligt.

Som sådan, är filmen inget speciellt, men den regisserades av Wilfred Jackson, och hade premiär den 18 mars 1933.

Ye Olden Days (1933)

Ye Olden Days är en riddarhistoria.

Barden Mickey Mouse anländer till kungadömet Palapazoo där kungen ska gifta bort sin dotter, prinsessan Minnie, till prinsen av Poopapadoo, Goofy – eller som han fortfarande heter, Dippy Dawg. Minnie vill inte gifta sig med honom, så hon slängs i en fängelsecell högt uppe i ett torn. Mickey räddar henne, men de åker båda fast. Filmens klimax är när Mickey och Goofy duellerar och Mickey slutligen vinner.

Goofy som skurk? Tja, det funkar. Annars en ganska intetsägande film utan särskilt roliga gags. Ye Olden Days regisserades av Burt Gillett, och hade premiär den 8 april 1933.

The Mail Pilot (1933)

I The Mail Pilot flyger Mickey ett postflygplan.

Inget särskilt händer i filmen förrän Pete dyker upp i en roll som en flygande postrånare. The Mail Pilot regisserades av David Hand och hade premiär den 13 maj 1933.

Även om vissa av filmerna inte var så engagerande, så märks det att Disneys filmer hade blivit alltmer beroende av berättelser. Bara något år tidigare var alla Mickey-filmer musikaler – med uppträde av Mickey och/eller någon annan – men nu hade de istället blivit sammanhängande berättelser som försökte bygga mot något slags klimax.

Animationen tog hela tiden stora kliv framåt – den blev mer konsekvent, mer avancerad och mer realistisk – inom sina animerade ramar, i alla fall. Mycket av det hade med Don Grahams arbete att göra.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, United Artists, Walt Disney Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar