Storheten som flippade

Ub Iwerks arbetade vidare med Flip the Frog. Tack vare sin studiochef, Pat Powers, hade han fått distribution av MGM och kunde jobba ostört med sin animation. Och han var produktiv. I början av sin karriär hos Disney, ritade han alla bilderna själv – Plane Crazy, den första Mickey Mouse-filmen, ritade han ensam på två veckor. Detta var en vana som han tog med sig när han lämnade Disney. I takt med att Pat Powers lyckades säkra mer pengar från MGM, anställde Iwerks fler animatörer för att hjälpa honom.

En av de första Iwerks anställde hette Fred Kopiertz, som rekommenderade att de också anställde en vän till honom som kom direkt från Chouinard Art School: Chuck Jones. Jones fick börja med att tvätta animationsceller. Iwerks lockade också över animatörer från konkurrenter, bland annat Grim Natwick, Rudy Zamora, Al Eugster och Shamus Culhane från Fleischer Studios. Redan vid Ub Iwerks Studios födelse hade han lyckats locka över Disneys kompositör som hade skapat Silly Symphonies: Carl Stalling

Med all den talangen samlad i en animationsstudio kunde man ju tro att det skulle komma storhet. Men Iwerks brydde sig bara om att inte gå över deadline för sina filmer. Sådana saker som en stark berättelse eller väl utmejslade karaktärer, var inte viktigt för honom. Så filmerna om Flip the Frog är vackert animerade och har bra musik, men har liksom fastnat i animationens barndom. Väldigt få filmer från Ub Iwerks animationsstudio höjer sig över mängden, och då har de nästan uteslutande kryddat dem med sex.

The Office Boy (1932)

I The Office Boy söker Flip jobb som alltiallo på ett kontor.

Flip får givetvis jobbet på kontoret, där det också jobbar en sexig sekreterare som verkar vara en karikatyr på Joan Crawford. Där springer också omkring en katt och en mus som Flip försöker fånga, men inte utan att lyckas få av sekreteraren merparten av hennes kläder, samt få chefen att daska henne i ändalykten. Filp får givetvis sparken.

The Office Boy är fylld med gags, både i berättelsen och animationen, men tajmingen är inte rätt. Replikerna hänger i luften för sig själva och inga skämt landar riktigt. Trots detta är The Office Boy en av de bättre filmerna med Flip the Frog under 1932. Det har nämnts tidigare, men det tål att upprepas: vi kommer inte ägna alltför mycket tid på Flip the Frog.

Filmen regisserades av Ub Iwerks, animerades mestadels av Ub Iwerks, och hade premiär den 16 juli 1932.

MGM var inte jättenöjda med Iwerks Studios, men var alltför upptagna på andra håll med att producera kvalitet och publikdragande filmer för att ägna utfyllnaden några större tankar. 1932 släppte MGM bland annat Grand Hotel och Tarzan the Ape Man – enorma kritiker- och publiksuccéer – och av de tio mest inkomstbringande filmerna det året, stod MGM för sju. Samma år släppte de också en film som blev den enda som drogs bort från distribution omedelbart efter premiären, dels på grund av negativa recensioner, dels på grund av kontroverser. En kvinna stämde MGM för att filmen hade orsakat hennes missfall:

Freaks.

Tod Brownings inrådan hade MGM köpt rättigheterna till Spurs, en novell av Tod Robbins, men sedan hade det dröjt fyra år innan Irving Thalberg gick med på att låta Browning göra film av den. Det är lätt att förstå varför Thalberg dröjde, men det var svårt att säga nej till en framgångsrik regissör man hade tagit från Universal. Browning hade regisserat Dracula där.

Handlingen till Freaks utspelar sig på en sideshow – en extra attraktion till en cirkus – där en lömsk trapetsartist, Cleopatra, förför en dvärg, Hans, för att komma åt ett stort arv. Hon konspirerar med cirkusens ”starke man”, Hercules, och planerar att först gifta sig med Hans för att sedan mörda honom. Redan på festen efter bröllopet början hon förgifta Hans vin. Men eftersom Cleopatra är ”normal” och har gift sig med en dvärg, kräver cirkusens sideshowmissfoster att hon ska initieras i deras kretsar. Cleopatra råkar bli lite för onykter och av misstag avslöjar hon sina mordplaner, samtidigt som hon hånar missfostren. Hans och missfostren överfaller istället Cleopatra och Hercules. Hercules lyckas fly, men Cleopatra stympas till att likna en mänsklig anka – benen har amputerats, armarna har smälts för att likna ankfötter, och hennes torso har permanent tjärats och fjädrats.

Inte särskilt publikfriande.

Karaktärerna spelades av personer med riktiga handikapp och funktionsnedsättningar. Bland sideshow-karaktärerna återfanns ett mänskligt skelett, ett par kvinnor utan armar, ett par siamesiska tvillingar och ett par fall av mikrocefali. Medverkar gör givetvis också en skäggig dam.

Filmen var inte oväntat chockerande 1932 och MGM insåg att man inte kunde släppa den utan att göra något åt den. Av filmens ursprungliga 90 minuter, återstod bara 64 när MGM:s redigerare var klara med den. Då hade man bland annat klippt bort en scen som förklarade vart Hercules tog vägen. Missfostren hade jagat rätt på honom och kastrerat honom. Trots klippen mottogs Freaks mestadels negativt av både recensenter och publik och var en av de få filmerna som MGM släppte som förlorade pengar. Tod Brownings karriär repade sig aldrig.

De bortklippta sekvenserna har aldrig återfunnits och betraktas idag som förlorade, men den klippta versionen fann en ny publik under 1960-talet och därefter. Nuförtiden räknas den som en klassiker – en udda sådan, men ändå – och har inspirerat många låtar, filmer och TV-serier. Den fjärde säsongen av American Horror Story är tydligt inspirerad av Freaks, och både Simpsons och South Park har gjort avsnitt baserade på den. Filmen var ett modigt experiment som kortsiktigt var katastrofalt för Tod Browning, men som på lång sikt har hittat en plats i den moderna populärkulturen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Iwerks Studio, MGM | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 8 – MGM

Under 1920-talet skedde en stor omstrukturering av hela filmbranschen – den etablerades slutligen i Hollywood, flera bolag integrerades vertikalt från produktion till visning, och många bolag gick under eller köptes upp eller gick samman. Det här är berättelsen om fem män i tre bolag som blev ett.

Metro

Metro Pictures bildades 1915 ur ruinerna av ett distributionsbolag, Alco Films, som bara hade funnits i ett år innan de gick bankrutt. Ägarna till Alco blev ägare till det nya bolaget också: Richard A. Rowland (mannen som kallade United Artists för ett dårhus), VD; George Grombacker, Vice VD; och Louis B. Mayer, styrelseordförande. Metro Pictures distribuerade filmer från flera olika produktionsbolag via börser de ägde över stora delar av USA. Samma år, byggde Metro sin första studio i Hollywood, och började producera filmer. Den första titeln de släppte var Sealed Valley. 1918 lämnade Mayer Metro för att bilda ett eget produktionsbolag, men Rowland och Grombacker fortsatte producera filmer.

Marcus Loew

1920 köptes Metro Pictures av Marcus Loew. Loew, född 1870 till en judisk familj i New York, hade startat sitt affärsliv blygsamt med ett par arkader för spelmaskiner. 1904 hade han dock lyckats skrapa ihop kapital för att investera i Adolph Zukors nickelodeons och under det följande decenniet växte Loews imperium snabbt. 1913 ägde han 16 teatrar i New York och ytterligare tre i Boston, Philadelphia och Washington DC. Fyra år efter det ägde han ett tiotal bolag som kontrollerade ett växande antal teatrar och biografer. Han behövde fylla biograferna med film, och därför köpte han Metro Pictures.

1920 började de distribuera solofilmer av Fatty Arbuckles partner, Buster Keaton. 1921 fick Metro sin största hit, The Four Horsemen of the Apocalypse, som drog mer publik än Charlie Chaplins The Kid det året, och som etablerade en okänd skådespelare, Rudolph Valentino, som en romantisk huvudrollsinnehavare. Men Marcus Loew var inte nöjd med Metro, flertalet av filmerna tjänade knappt tillbaka produktionspengarna. För att komma till rätta med det, köpte han fler filmbolag.

Goldwyn

Samuel Goldwyn

Samuel Goldwyn föddes Szmuel Gelbfisz till chassidiska föräldrar i Warszawa, Polen, 1879. När han var 16 lämnade han utfattig Warszawa för Hamburg i Tyskland. Hos bekanta tränade han som handskmakare i tre år. 1898 tog han sig till Birmingham, England, där han bytte namn till Samuel Goldfish. I januari 1899 tog han sig via Liverpool till New York. Där bosatte han sig, passande nog, i Gloversville, där just handskindustrin hade sitt centrum. Här visade han sig vara väldigt duktig på marknadsföring och inom fyra år var han vice VD för försäljningsavdelningen på Elite Glove Company. Han flyttade dock till New York City sökande efter nya utmaningar.

1913 bildade Samuel Goldfish ett filmproduktionsbolag tillsammans med sin svåger, Jesse L. Lasky, samt Cecil B. DeMille och Oscar Apfel – The Jesse L. Lasky Feature Play Company. Filmerna från bolaget distribuerades av samma distributör som Adolph Zukors Famous Players Company. 1916 gick produktionsbolagen samman och blev The Famous Players-Lasky Corporation. Detta skulle bli fröet till Paramount Pictures, som man kan läsa mer om här. I samband med fusionen blev Samuel Goldfish övertalig.

Tillsammans med ett par Broadway-producenter, bröderna Edgar och Archibald Selwyn, bildade Goldfish ett eget filmproduktionsbolag. Namnet på bolaget blev en kombination av deras efternamn: Goldwyn Pictures. Goldfish passade emellertid på att juridiskt ändra sitt efternamn till Goldwyn. Få av filmerna som producerades av Goldwyn Pictures fram till 1924 blev några större succéer och företaget kämpade hela tiden i uppförsbacke, men en beståndsdel kom att bli väl ihågkommen: Goldwyn Pictures symbol, lejonet Leo (som genom tiderna har spelats av sju lejon). När Marcus Loew sökte efter fler filmer att distribuera till sina biografer såg han en möjlighet. Han köpte Goldwyn Pictures 1924 och slog ihop det med Metro Pictures. I samband med fusionen blev Samuel Goldwyn övertalig, igen.

Goldwyn gav dock inte upp filmbranschen. Han hade redan 1923 startat Samuel Goldwyn Productions, ett renodlad produktionsbolag utan vare sig biografer eller distribution. Han kom att driva ett väldigt framgångsrikt oberoende filmbolag fram till sin pension 1959.

Mayer

Louis B. Mayer

Louis B. Mayer föddes som Lazar Meir till judiska föräldrar i Mir i Vitryssland, men födelsedatumet är väldigt osäkert. I invandringsdokumenten föddes han den 4 juli 1885. I 1901 års kanadensiska folkräkning uppges födelsen till den 12 juli 1884. I hans äktenskapsbevis uppgav han 1882 som födelseår. I 1910 års amerikanska folkräkning uppges han vara född 1883. Oavsett vilket anlände familjen till Long Island, USA, 1887, och bodde där till 1892, då familjen flyttade till New Brunswick i Kanada. 1904 flyttade han själv till Boston, där han gifte sig och arbetade udda jobb, bland annat som skrothandlare.

1907 råkade Mayer komma över en nedgången burleskteater med sexhundra sittplatser i ett hus med dåligt rykte i Haverhill, Massachusetts. Han renoverade och byggde om teatern till sin första biograf, the Orpheum. För att förbättra byggnadens rykte visade han 1912 den ambitiösa filmen From the Manger to the Cross, en religiös film om Jesus liv inspelad i Egypten och Palestina. Då ägde Mayer Haverhills alla fem biografer och han byggde ett partnerskap med Nathan H. Gordon och inom loppet av ett par år hade de två den största biografkedjan i New England.

1915 var Mayer så med om att bilda Metro Pictures – för egen del för att kunna fylla sina biografrepertoarer med material. Men han nöjde sig inte med att distribuera och visa film, han ville producera också. 1918 lämnade han Metro och sökte sig till Los Angeles där han bildade sitt eget produktionsbolag, Louis B. Mayer Pictures Corporation. I Hollywood hittade han en ny partner i B.P. Schulberg, som vi träffat förut (se här) och hade relativt stora framgångar som producent, men Mayers stora genombrott kom 1924, då Marcus Loew kontaktade honom. Loew hade precis köpt Goldwyn Pictures och fusionerat bolaget med Metro Pictures och skapat Metro-Goldwyn. Nu behövde Loew en person som kunde sköta det nya bolaget på västkusten och Louis B. Mayer fanns överst på hans lista. Mayer hade givetvis ett villkor – att hans namn skulle ingå i bolagets namn: Metro-Goldwyn-Mayer. Så fick det bli. MGM var fött. Som symbol tog de Goldwyns lejon.

Thalberg

Irving Thalberg

Irving Thalberg har vi också träffat tidigare (här), då som en underpojke hos Universal Pictures där han börjat som sekreterare vid 18 års ålder, men som redan två år senare blivit studiochef. Thalberg var väldigt framgångsrik vid Universal, men samtidigt kritisk till att bolaget vägrade satsa på en vertikal integrering. Samtidigt som Thalberg började se sig om efter nya utmanande uppdrag, letade Louis B. Mayer efter en produktionschef.

Thalberg och Mayer var varandras motsatser – Thalberg var ung och tystlåten, Mayer var dubbelt så gammal och frispråkig. Mayer hade ett fantastiskt sinne för affärer, men saknade Thalbergs förmåga att kombinera kvalitet med publikframgångar. Inom loppet av tre år skulle MGM bli det mest framgångsrika filmbolaget i världen, mycket tack vare Thalbergs innovativa sätt att sköta produktionen: manuskonferenser, förhandsvisningar, omtagningar, kostnadskontroll, studio hellre än location, pjäser och litteratur som förlagor hellre än originalmanus, användandet av ljus och skugga, risktagande vad gäller ämnesval och satsningar på nya filmstjärnor. Greta Garbo hade inte varit Greta Garbo utan Thalberg.

Thalberg var inte helt oproblematisk. Under sin tid på Universal hade han blivit romantiskt engagerad med studiochefen Carl Laemmles dotter, men de gifte sig aldrig. När han kom till MGM var Mayer orolig att Thalberg skulle förföra en av hans döttrar, så förtroendet var inte hundraprocentigt. Dessutom blev Thalbergs hälsa ett problem. Bara ett år efter han kommit till MGM fick han en hjärtattack, 25 år gammal. Några år senare, 1932, insjuknade Thalberg i influensa – officiellt, även om det gick rykten om ytterligare en hjärtattack – och Mayer passade på att ersätta Thalberg i rollen som produktionschef. När Thalberg kom tillbaka var det som chef över en produktionslinje, snarare än alla produktioner, men det verkade passa honom bra.

Under Thalbergs 12 år vid MGM, blev studion Hollywoods mest framgångsrika, den enda studion som tjänade pengar under hela depressionen och en av de mest prisbelönta. Några av filmerna han producerade var Grand Hotel, Tarzan the Ape Man, Mutiny on the Bounty, A Night at the Opera, Romeo and Juliet och The Good Earth.

Selznick

David O. Selznick

David O. Selznick anställdes som ersättare som produktionschef på MGM efter Thalberg. Hans föräldrar var ukrainska judar, men själv var han född i Pittsburgh 1902. Pappan, Lewis J. Selznick, hade blivit involverad i filmindustrin via Universal och sedan startat ett eget produktionsbolag och det var med pappans kontaktbok som David O. Selznick begav sig till Hollywood. Han hamnade först hos MGM 1926. Två år senare studsade han vidare till Paramount, innan han 1931 hamnade på RKO Pictures där han blev väldigt framgångsrik. King Kong är en av hans produktioner.

Selznick återvände till MGM 1933 som ersättare till Irving Thalberg. Lite ironiskt att Mayer accepterade Selznick, som tre år tidigare hade gift sig med en av hans döttrar, när han var så orolig att Thalberg skulle förföra någon av dem. Det kan lätt framstå som att Mayer och MGM försökte skuffa undan Thalberg till förmån för Selznick, men Selznick stannade bara i två år. Han gjorde visserligen ett bestående avtryck med prestigefyllda produktioner som Dinner at Eight, David Copperfield, Anna Karenina och A Tale of Two Cities. 1935 gick Selznick vidare och skapat ett eget produktionsbolag, Selznick International Pictures, och började skörda nya framgångar med exempelvis Gone With the Wind, världens mest inkomstbringande film och vinnare av åtta Oscars. Han skulle också lyckas övertala Alfred Hitchcock att komma till Hollywood.

1936 avled Thalberg hastigt i ännu en hjärtattack, 37 år gammal. Han sörjdes av hela Hollywood – både vänner och konkurrenter. 1937 började Akademin dela ut The Irving G. Thalberg Memorial Award till framgångsrika producenter, ett pris som med ojämna intervaller delas ut än idag. 1938 döptes MGM:s huvudkontor i Culver City till The Irving Thalberg Building.

MGM hade ingen egen animationsstudio ännu, istället distribuerade man filmer av Ub IwerksDisneys förre medarbetare och medskapare till Mickey Mouse.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Iwerks Studio | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko i sirapen

Warner Bros hade 1932 etablerat sig som studion som gjorde lite mer socialrealistiska filmer, ofta med berättelser tagna direkt från tidningarnas rubriker. Deras gangsterfilmer gjorde stjärnor av skådespelare som Edward G. Robinson och James Cagney, och de startade karriärer för storregissörer som Michael Curtiz (se här och här, till exempel). De fostrade dock också en grupp skådespelare och regissörer som inte blev riktigt lika kända, men vars arbeten idag räknas som minst lika bra.

Paul Muni

Paul Muni, till exempel. Han var redan lite av en stjärna när han skrev kontrakt för Warner Bros. Han hade samma år, 1932, spelat huvudrollen i Scarface, som Howard Hawks hade regisserat för ett oberoende filmbolag, The Caddo Company, och som hade distribuerats av United Artists.

Muni föddes 1895 till judiska föräldrar i Galizien, som då var en del av Österrike-Ungern och som nu är delat mellan Ukraina och Polen. Han och hans familj kom till USA 1902 då de bosatte sig i Chicago. Båda hans föräldrar var skådespelare, så hans bana var möjligen redan utstakad, men Muni visade prov på att helt gå in i roller och blev involverad i teater skriven på jiddisch – upptäckt av Maurice Schwartz, som kom att använda Muni i över 40 teaterproduktioner. Schwartz menade att Muni var en ärlig skådespelare, det var mer än ett jobb för honom.

1929 tog sig Muni till Hollywood och skrev kontrakt för Fox. Hans första film var The Valiant, som blev en kritisk succé och vann Muni sin första Oscarsnominering, men som inte drog särskilt mycket publik. Hans stora genombrottsår blev istället 1932, då han först spelade huvudrollen i nyss nämnda Scarface och sedan lånades ut till Warner Bros för att spela huvudrollen i I Am a Fugitive from a Chain Gang. Baserat på Munis rollprestation i den senare filmen, skrev Warner Bros kontrakt med honom.

I Am a Fugitive var svår att få producerad. Både Jack Warner och Darryl F. Zanuck ville göra filmen, men Warner Bros story-avdelning ansåg att det var svårt att tona ner våldet i berättelsen. Censuren var visserligen fortfarande frivillig, men våldet kunde kanske sänka filmen. Warner och Zanuck drev dock igenom projektet och uppdraget att regissera filmen gav de till Roy Del Ruth, då deras mest välbetalde regissör. Del Ruth vägrade på grund av filmens mörka teman.

Filmen bygger på en sann berättelse om James, en återvändande soldat som råkar hamna i ett rån och döms till 10 års straffarbete i ett kedjegäng i den amerikanska södern. Han lyckas fly till Chicago, där han blir involverad med en kvinna, Marie, som upptäcker hans hemlighet. Hon utpressar honom in i ett äktenskap. James träffar dock en ny kvinna, Helen, och blir kär i henne. När James ber Marie om en skilsmässa, sätter hon dit honom, än en gång tvingas han fly.

Warner och Zanuck gav I Am a Fugitive till Mervyn LeRoy, som därför tvingades lämna musikalen 42nd Street där han hade lyckats ge sin paramour Ginger Rogers en liten roll. Nu fick han uppdraget att hitta huvudrollsinnehavare till I Am a Fugitive istället – och han hittade Paul Muni. LeRoy hade inga problem med mörka filmer, året innan hade han regisserat Little Caesar med Munis nästkusin Edward G. Robinson, och Muni kom direkt från succén Scarface, så allt stämde. Filmen blev en kritisk succé och Warner Bros tredje största kassasuccé under säsongen 1931-1932.

De mörka tonerna i Warner Bros spelfilmer, speglas inte riktigt i produktionen av deras animerade kortfilmer – särskilt inte i de helt verklighetsfrånvända Looney Tunes.

Bosko at the Beach (1932)

I Bosko at the Beach säljer Bosko och hans hund Bruno korvar på stranden.

Samtidigt på en annan del av stranden badar Honey och Wilber. Wilber tar ett dopp, medan Honey distraheras av Bosko – de sjunger en stump medan Wilber dras ut till havs av strömmar. Bosko hoppar i och försöker rädda Wilber, men det gå sisådär. Bruno räddar dagen med hjälp av en stock och en fläkt. Tadaa!

Bosko at the Beach är ingen höjdare. Alltför repetitiv emellanåt. Den regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton, och hade premiär den 23 juli 1932.

Bosko’s Store (1932)

I Bosko’s Store städar Bosko sin affär.

Detta gör han under sång och dans. Tills han distraheras av Honey – då blir det mer sång och dans. Sen dyker Wilber upp, och nu tar det fart – om det inte hade varit för att Bosko fastnar i sirap och inte kommer loss på ett bra tag.

Efter sirapskatastrofen

Filmen gjordes bara 13 år efter den stora sirapskatastrofen i Boston. Det låter påhittat, men är det inte. Den 15 januari 1919 gick en av de stora sirapstankarna sönder på The Purity Distilling Company i stadsdelen North End i Boston och 8,7 miljoner liter sirap rann ut. En åtta meter hög sirapsvåg färdades i 56 km/h och jämnade byggnader vid marken. 21 människor dödades och 150 skadades i sirapskatastrofen. Det tog myndigheterna nästan en vecka att identifiera offren, eftersom de var glaserade, och ytterligare ett halvår innan det drabbade området var städat. På varma dagar sägs det än idag att området omkring North End luktar sirap.

Bosko’s Store regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Bob McKimson, och hade premiär den 13 augusti 1932.

Bosko the Lumberjack (1932)

”Now you give Pierre big kiss.”

Bosko the Lumberjack har ovanligt mycket dialog för en Looney Tunes från 1932. Bosko arbetar som skogshuggare och till sin hjälp har han alla skogens djur som till musik och sång sågar och hugger ner sin egen skog. Honey dyker upp med en picknickkorg. Plötsligt dyker den franskkanadensiske skogshuggaren Pierre upp och rövar bort Honey. Bosko jagar efter och lyckas efter flera bravader befria henne.

Filmen innehåller mer av vad som liknar en berättelse än tidigare Looney Tunes. En tydlig skurk och en story som bygger mot ett klimax. Tyvärr är gagsen inte riktigt upp till par, men en hyfsad animerad kortfilm från Warner Bros.

Bosko the Lumberjack regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Max Maxwell, och hade premiär den 3 september 1932.

Ride Him, Bosko! (1932)

Ride Him, Bosko! påminner väldigt mycket om en film från Fleischer Studios.

Det finns många saker som gör Ride Him, Bosko! unik, men berättelsen är inte en av dem. Bosko befinner sig i vilda västern och anländer till Red Gulch. Honey är på väg dit i dilligens. Banditer rånar dilligensen och Bosko sätter av för att försöka rädda Honey. Nej, istället är det animationen som på ett tydligt sätt påminner om Dave Fleischers metod att försöka klämma in så många animationsgags som möjligt – allt ska leva och röra på sig.

Annars är filmen framför allt berömd för slutet: När Bosko rider efter banditerna som rövat bort Honey, zoomar kameran ut och visar  – den första gången Warner Bros använder sig av riktig film sedan testfilmen Bosko, the Talk-Ink Kid – Hugh Harman, Rudolf Ising och Friz Freleng som sitter och diskuterar hur de ska avsluta filmen:

  • Say, how’s Bosko gonna save the girl?
  • I don’t know.
  • Well, we gotta do something.
  • Let’s go home.

Sen slutar filmen.

Ride Him, Bosko! regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Norm Blackburn och hade premiär den 17 september 1932.

Bosko the Drawback (1932)

Bosko the Drawback inleds med att publiken fyller en fotbollsstadion.

Bosko är quarterback i en ganska tråkig film. Väldigt repetitiv, utdragna scener och väldigt få gags gör den till en lätt bortglömd rulle.

Bosko the Drawback regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Bob McKimson, och hade premiär den 22 oktober 1932.

Bosko’s Dizzy Date (1932)

I Bosko’s Dizzy Date försöker Honey lära Wilber spela fiol, det går sådär.

Honey ringer efter Bosko som, efter lite övertalning av Bruno, kommer som ett skott för att hjälpa Honey. Wilber vill fortfarande inte spela fiol, så Bosko och Honey cyklar ut på en tur istället. De drabbas av ett åskväder och Bosko blir våt. Slut.

Ännu en formelfilm från Looney Tunes, som inte riktigt vet vart den vill. Lättglömd. Men. Bosko’s Dizzy Date var en remake av en film som aldrig hade släppts, Bosko and Honey, och det var Warner Bros som hade sagt stopp. Hugh Harman och Rudolf Ising producerade både Looney Tunes och Merrie Melodies för Leon Schlesinger och de distribuerades sedan av Warner Bros. Bosko and Honey innehöll så pass mycket återanvänd animation, nästan 50%, från tidigare produktioner, främst Bosko’s Holiday, att Warner Bros vägrade distribuera den. Harman och Ising tog tillbaka den, ersatte det mesta av den återanvända animationen med originellt arbete, och släppte den sedan som Bosko’s Dizzy Date. Originalet är, i detta fallet, sämre.

Bosko’s Dizzy Date regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Bob McKimson, och hade premiär den 19 november 1932.

Bosko’s Woodland Daze (1932)

Bosko’s Woodland Daze inleds som en vanlig Bosko-film – han och hans hund, Bruno, leker i skogen.

Efter lite kurragömma lägger sig Bosko för att vila. Då dyker det upp tomtar och älvor i skogen, de bär iväg honom och skickar iväg honom i en bubbla till en jättes hus. Där fångar jätten honom och börjar bre senap på honom. Då vaknar Bosko ur sin dröm av att Bruno slickar honom. Slut.

Man kan se ansatser till originalitet i filmen, men allt faller platt. Sekvensen med tomtarna och älvorna blir en dålig kopia av en äldre Silly Symphony från Disney. Det enda riktigt originella skämtet är nog när Bosko faller från sin bubbla och ropar ut till biopubliken, ”Is there a doctor in the house?”

Bosko’s Woodland Daze regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 17 december 1932.

Det är uppenbart att Harman och Ising hade löpt linan ut med Bosko. Alla filmer om honom hade samma formel, baserat på gamla Disney-formler, ofta med rätt av plagierade scener från Mickey Mouse. Om Disney fortsatte att utvecklas – animationsmässigt, berättelsemässigt, karaktärsmässigt, innovationsmässigt – så stod Harman och Ising och stampade. Berättelser flöt ut i intet (Ride Him, Bosko!, vars slut visserligen var innovativt, men samtidigt en rejäl copout) eller tog vändningar som inte löste det som från början var filmens anslag (Bosko’s Dizzy Date/Bosko and Honey).

Grundproblemet var fortfarande att Bosko var en tråkig karaktär – alltid glad, alltid sång och dans, alltid utan karaktärsdrag. Den enda karaktären i filmerna som man står ut med är Wilber, som stjäl alla scener han är med i. Det skulle dock dröja till 1933 innan det skedde förändringar inom både Looney Tunes och Merrie Melodies, så mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 7 – Warner Bros.

Flera filmbolag var rena familjeföretag. Hos Universal Pictures satt Carl Laemmle, som hade en ”large faemmle” som arbetade hos honom. Hos Columbia Pictures satt bröderna Cohn och anställde massor av släktingar. Men ingen filmstudio förknippas mer med ett familjenamn än Warner Bros.

De fyra bröderna

Familjen Wonskolaser (eller Wonsal) kom från Krasnolsielc, som då låg i den polska delen av det ryska tsardömet som kallades för Kongresspolen. Pappan, Benjamin, anlände till Baltimore, Maryland, 1888, medan hans fru, Pearl, och parets fem överlevande barn kom ett år senare – deras äldsta dotter hade dött 1881. Benjamin hade omedelbart vid ankomsten bytt efternamn till Warner och eftersom han var skomakare, hade han startat ett skomakeri som gick lite sisådär. På en väns inrådan flyttade familjen till Kanada, men efter två arbetsamma och misslyckade år i London, Ontario, flyttade de tillbaka till Baltimore. Familjen, som då hade åtta barn, levde i fattigdom.

Hirsz Wonskolaser föddes 1881 i Krasnolsielc och var den äldsta sonen i syskonskaran. När familjen ankom till USA fick han namnet Harry Warner. 1896 flyttade Harry till Ohio och startade ett skomakeri i den växande industristaden Youngstown. Senare samma år följde hela familjen Warner med dit. Benjamin arbetade först i skomakeriet, men lyckades säkra ett lån och startade en speceri- och charkuteriaffär i centrala Youngstown.

Abraham Wonskolaser föddes 1884 i Krasnolsielc. Vid ankomsten till USA bytte han namn till Albert Warner, men kallades för Abe. Under slutet av 1890-talet blev cyklar väldigt populära i USA, även i Youngstown, Ohio, och inte sena att se en möjlighet, startade Albert och Harry en cykelaffär 1899. De försökte också öppna en bowlinghall, men den gick under efter ett par månader. Harry fortsatte sköta cykelaffären när Albert fick ett jobb som tvålförsäljare i Chicago.

Szmuel Wonskolaser föddes i 1887 i Krasnolsielc och var alltså två när han anlände till USA med mamman och syskonen. Han bytte namn till Samuel Warner, men kallades för Sam, och han var rastlös och lite mer av en showman än sina bröder. Han tog ett jobb som inkastare på ett lokalt tivoli och det var här han först såg en Edison Kinetoscope. En vän visade hur man skötte projektorn och Sam började visa korta filmsnuttar i White City Park i Chicago. Övertygad om att filmen hade en framtid återvände Sam till Youngstown 1903 och övertygade sin far att pantsätta en häst och en klocka för att skrapa ihop lite kapital. Sam investerade pengarna i en projektor och en kopia av The Great Train Robbery av Edwin S. Porter.

Jacob ”Jack” Warner föddes 1892 i London, Ontario. Som barn var han duktig på att sjunga, så när Sam behövde fylla ut programmet på sin lilla provisoriska biograf (filmen han hade var bara 12 minuter lång), sjöng Jack visor till ackompanjemang av sin ömma moder på piano. Sams biograf visade sig vara riktigt framgångsrik, han drog in $300 i veckan. Den äldsta brodern, Harry, fick då en idé.

Familjeimperiets grund

Harry övertygade Sam och Albert att resa runt med sin provisoriska biograf på tivolin i Ohio och Pennsylvania. Det gick runt, men knappt, så 1905 Harry sålde cykelaffären och investerade i en byggnad i New Castle, Pennsylvania, och där byggde bröderna sin första permanenta biograf, the Cascade. Den var framgångsrik och snart kunde de bygga en andra biograf i New Castle, the Bijou. Stolarna till den biografen var de tvungna att låna – från en lokal begravningsbyrå.

1907 hade de tre bröderna Warner expanderat med ytterligare 15 biografer runt om i Pennsylvania. För att kunna få tag på filmer för att fylla repertoaren bildade de ett eget distributionsbolag, The Duquesne Amusement Supply Company, som Harry och Albert skötte från Pittsburgh. Sam skickade de till New York för att få tag på filmer till bolaget. 1909 sålde de the Cascade och öppnade ytterligare ett kontor i Norfolk, Virginia, som sköttes av Sam. När han behövde hjälp skickade man Jack för att bli hans assistent. Nu var alla fyra bröderna involverade i samma bolag.

Distributionsbolaget var också framgångsrikt, men det fanns ett stort orosmoln på horisonten: Thomas Edisons trust Motion Picture Patents Company. Grundat 1908 hade MPPC börjat ta ut avgifter av de som använde något av Edisons patent – vilket var i stort sett alla som sysslade med film. Å ena sidan innebar MPPC en kvalitetskontroll: Man fick inte längre sälja kopior av filmer, man fick bara hyra ut dem, vilket innebar att slitna kopior försvann ur cirkulationen; Dessutom blev hyran standardiserad, oavsett vilka filmer man försökte hyra. Å andra sidan innebar MPPC ett monopol: Eastman Kodak, som hade patent på råfilm, var medlemmar i MPPC och sålde bara till andra medlemmar; Trusten hade också alla patent på filmkameror och tillät bara MPPC:s filmbolag att producera film.

Det måste ha sett ut som om bröderna Warner gav upp, men 1910 sålde de sitt distributionsbolag till General Film Company – MPPC:s distributionsbolag – för drygt $50 000. De kontaktade emellertid Carl Laemmle, som då drev Independent Moving Pictures Company (IMP), ett oberoende produktionsbolag, samt var chef över det nybildade Motion Picture Distribution and Sales Company, ett oberoende distributionsbolag. Laemmle och bröderna Warner, tillsammans med flera andra oberoende filmbolag, utmanade på detta vis Edisons trust. 1912 fick de oberoende bolagen rätt i en federal domstol, och Edisons monopol på filmindustrin krossades.

Samtidigt fick bröderna Warner en liten succé med den italienska filmen Dante’s Inferno och bröt med Laemmle för att starta eget: Warner Features. Harry och Albert öppnade ett kontor i New York, medan Sam och Jack skickades till Kalifornien för att sköta det nya bolagets distribution där. 1918 köpte de filmrättigheterna till romanen My Four Years in Germany och den resulterande filmen med samma namn gjorde tillräckligt med vinst för att bröderna skulle kunna investera i en studiotomt i Culver City, nära Hollywood. Under 1919 och 1920 kämpade Warner Features mot att gå i konkurs. Något oväntat fick de hjälp av bankiren Motley Flint, som betalade av bolagets skulder och hjälpte bröderna på rätt köl. 1921 kunde de därför flytta studion till Sunset Boulevard, mitt i Hollywood. Samma år fick de sin första hit, Why Girls Leave Home. Regissören till filmen, Harry Rapf, blev bolagets exekutiva producent. Efter ytterligare ett lån från Flint, etablerade bröderna Warner den 4 april 1923 bolaget som fortfarande bär deras namn: Warner Brothers Incorporated, förkortat Warner Bros.

Warner Bros studio på Sunset Boulevard

Den stumma hunden

Den 15 september 1918, precis efter att amerikanerna vunnit mot tyskarna i slaget vid Saint-Mihiel, skickades korpral Lee Duncan till den lilla franska byn Flirey. Hans uppdrag var att hitta ett lämpligt flygfält för den 135:e luftskvadronen. Duncan fann istället en sönderbombad kennel som hade försett den tyska armén med schäferhundar, och i den, sex överlevande hundar – en tik och hennes fem veckogamla valpar. Tiken och tre av valparna gav han bort, två av valparna behöll han för sig själv.

När Duncan kom hem från kriget gick han igenom en återinträdesprocess i New York. Under tiden fick schäfervalparna bo hos en Mrs. Wanner, som födde upp polishundar. Där diagnosticerades den ena valpen, Nanette, med lunginflammation. När återinträdesprocessen var avslutad och Duncan skulle åka hem till Los Angeles, fick han en ersättningshund av Mrs. Wanner. På tågresan hem fick Duncan reda på att Nanette hade avlidit. Han döpte därför ersättningshunden till Nanette II. Den andra hunden hette Rin Tin Tin och kom att bli en av Hollywoods största stjärnor.

Väl i Los Angeles tillsammans med sina två schäfervalpar, började Duncan träna dem. Rin Tin Tin visade sig ha många talanger och eftersom Duncan hade vänner som jobbade inom filmindustrin föddes idén om att gör Rin Tin Tin till filmstjärna. Han började med att besöka B-filmsstudiorna på Poverty Row och där fick hunden ett par mindre roller, bland annat som varg i The Man from Hell’s River.

Rin Tin Tin

Lee Duncan skrev själv ett manus till en film för Rin Tin Tin. Bröderna Warner tände på idén och producerade filmen Where the North Begins. Den hade premiär den 1 juli 1923 och blev en välbehövlig succé för det kämpande filmbolaget. Rin Tin Tin var en hårt arbetande skådespelare som rönte stora framgångar för Warner Bros världen över under de kommande åren. Något ironiskt blev hunden enormt framgångsrik hos den kräsna biopubliken i Berlin. För Warner Bros blev den tyska schäfern från Frankrike räddningen från en ständigt hotande konkurs.

Rin Tin Tin och Nanette II producerade 48 valpar själva. Duncan behöll två av dem, de andra såldes eller gavs bort som gåvor. Greta Garbo ägde en.

Den talande filmen

Tack vare Rin Tin Tin, en kontrakterad regissör, Ernst Lubitsch, och en kontrakterad skådespelare, John Barrymore, överlevde Warner Bros 1920-talets första hälft. I takt med att de producerade succéer med hunden och filmer som The Marriage Circle och Beau Brummell, fick filmbolaget alltmer stöd av banker på Wall Street. 1925 hade de säkrat ett stort lån från Goldman Sachs och pengarna investerade de i att köpa upp ett annat filmbolag, Vitagraph Studios. De började också experimentera med radio, och startade bland annat KFWB, en radiostation över Los Angeles.

Sam Warner, som var väldigt framsynt, lyckades efter månader av övertalning övertyga Harry att satsa på ljudfilm. Efter att ha skrivit ett exklusivt kontrakt med Western Electric, som sysslade med ljudteknik, startade de Vitaphone, ett system för filmljud på skiva. Genom dotterbolaget producerade de åtta kortfilmer med ljud, samt en långfilm med John Barrymore, Don Juan. Före varje visning av Don Juan, som var en film utan dialog men med synkroniserad musik och ljudeffekter på skiva, visades de åtta kortfilmerna, som inte heller de hade dialog. Även om Don Juan räknades som en framgång för Warner Bros, lyckades de inte stoppa blödningen – de saknade fortfarande pengar. De andra filmbolagen hade framgångsrikt förhandlat med Western Electric som meddelade Warner Bros om att kontraktet inte längre var exklusivt – de andra filmbolagen var fria att experimentera med ljudfilm.

Harry Warner såg ingen framtid i ljudfilmen, men det gjorde Sam, och efter ytterligare månader av övertalningar, gav Harry med sig. Produktionen av The Jazz Singer drog igång. Filmen räknas som den första med synkroniserad dialog – inte bara musik – men det är bara ca två minuter av den som kan räknas som talkie – däribland huvudrollsinnehavaren Al Jolsons berömda första replik:

Wait a minute. Wait a minute. You ain’t heard nothing yet!

Under produktionen av The Jazz Singer följde lillebror Jack Sams varenda steg. Sam började bete sig annorlunda, fick huvudvärk och näsblod. I slutet av september 1927 lades han in på sjukhus och där upptäcktes en svårartad hjärninfektion. Sam avled den 5 oktober 1927. Dagen efter, den 6 oktober, hade The Jazz Singer premiär. Tekniken som han hade kämpat för under de senaste åren, fick han aldrig se använd fullt ut. Ingen av bröderna Warner deltog på premiären.

The Jazz Singer var en succé, men på grund av Sams bortgång kunde de inte riktigt njuta av den. Filmen hade kostat $500 000 att producera, men spelade in drygt $3 miljoner på några veckor. Den etablerade Warner Bros som en av de stora filmstudiorna som inte längre behövde bry sig om vad de andra gjorde.

Kanske var det en hyllning till Sam att Warner Bros nu satsade helhjärtat på talkies – de producerade hela tolv ljudfilmer under 1928. Tack vare stora succéer som The Singing Fool, också med Al Jolson, och Lights of New York, den första med bara tal, inte musik, kunde Warner Bros ta sig ur filmstudioträsket på Poverty Row.

En av de stora

Efter framgångarna med de första ljudfilmerna blev Warner Bros ekonomiskt oberoende och hamnade i filmbolagens finrum. 1928 påbörjade de en enorm expansion inom flera områden: De etablerade ett stort studioområde och ett nytt högkvarter i Burbank; De lyckades köpa majoriteten av konkurrenten First National Pictures och fick därmed tillgång till en större biografkedja. Expansionen fortsatte under 1929 och 1930: De köpte ytterligare en biografkedja, Skouras Brothers Enterprises; De köpte ett flertal musikförlag och skivförlag och kunde etablera en helt egen musikdivision, Warner Bros. Music, som sköttes av Lewis Warner, Harrys son; Och genom producenten Leon Schlesinger började Warner Bros också producera animerade kortfilmer, Looney Tunes, ursprungligen som ett sätt att kunna marknadsföra och sälja musik.

Warner Bros. Studios, Burbank

Under den tidiga ljudfilmstiden satsade Warner Bros mestadels på musikaler. 1931 fick filmbolaget en ny produktionschef, Darryl F. Zanuck, som hade jobbat inom Warner Bros under flera år, främst som manusförfattare till filmerna om Rin Tin Tin och ett 40-tal andra. När depressionen slog mot filmindustrin, såg Zanuck ett behov av att göra mer socialrealistiska filmer. Warner Bros fortsatte att göra musikaler, för att tillgodose den amerikanska publikens behov att lätta på stämningen under depressionen, men man började också göra gangsterfilmer för att visa på samhällets baksidor. Hårdkokta gangsterrullar som Little Caesar, med Edward G. Robinson, och The Public Enemy, med James Cagney, blev stora succéer och vägvisare för filmbolaget.

Bröderna Warner hade varit närvarande vid den amerikanska fiktionsfilmens födelse, The Great Train Robbery; fört en kamp mot Edisons trust under 1910-talet; upplevt kämpiga år på Hollywoods Poverty Row; varit drivande i filmens övergång till ljud; och klivit in i 1930-talet som chefer över ett av de stora filmbolagen – vertikalt integrerat med full kontroll över filmproduktion, distribution och biografkedjor för visning.

Och så hade de ju Looney Tunes och Merrie Melodies.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Walter, Oswald och Walter

Medan Walter Lantz och hans gäng av animatörerUniversal Pictures studiotomt skapade filmer om Oswald the Lucky Rabbit, släppte moderbolaget en film som hette Okay America! och som är baserad på Walter Winchells liv.

Walter Winchell

Walter Winchell var en skvallerjournalist som under 1920-talet hade en veckokolumn och ett stort nätverk av informatörer som kunde hitta de saftigaste kändisskandalerna som sedan dök upp i kolumnen:

I usually get my stuff from people who promised somebody else that they would keep it a secret.

1929 började hans kolumn syndikeras till tidningar över hela USA och strax spreds den över världen. 1930 fick Winchell ett radioprogram på WABC i New York. Han var då den mest spridda skvallerjournalisten i världen. Samtidigt var Winchell involverad med gangsters, bland annat Owney Madden, mannen som hade köpt en sunkig klubb i Harlem, Club Deluxe, och byggt om den och öppnat den som Cotton Club – 30-talets främsta inneställe. Madden hade också köpt en del av Stork Club – en berömd prestigeklubb. Stork Club var Walter Winchells stamställe, där han i princip regerade från bord nummer 50. En liten sidnot om Madden: Under mitten av 20-talet hade han en chaufför vid namn George Raft, som senare skulle bli Hollywood-stjärna med en särskild fallenhet för gangster-roller.

För att undvika gangsterträsket hade Walter Winchell spenderat en kortare tid i Kalifornien, och när han återvände till New York var han omvänd. Plötsligt var han väldigt inställsam åt den federala polisen och hjälpte bland annat till att sätta dit Louis ”Lepke” Buchalter, ledare för det ökända gänget Murder, Inc. Winchell blev god vän med FBI:s grundare J. Edgar Hoover.

Walter Winchell var av judiskt påbrå och en tidig kritiker av både Adolf Hitler och inhemska pro-fascister som Fritz Julius Kuhn och isolationister som Charles Lindbergh. Efter Andra världskriget blev han starkt anti-kommunistisk och en Joseph McCarthy-supporter, men Winchells popularitet sjönk i takt med senator McCarthys på 1950-talet. Hans stil, under hela karriären, hade gjort honom ovän med alla, vän med ingen. Han dog av prostatacancer 1972. Endast en person kom på hans begravning: hans dotter.

När Universal Pictures 1932 gjorde en fiktionaliserad version av Winchell i Okay America! porträtterades han givetvis endast som en skvallerjournalist med goda kontakter i gangstervärlden – allt det andra hade inte hänt ännu. Okay America! blev ingen större succé, men som andra Universal-filmer gick den inte med förlust, och det var huvudsaken. Inte heller Universals animationsstudio gick med förlust – de producerade sina budgetfilmer med Oswald the Lucky Rabbit på löpande band, med oerhört varierande kvalitet.

Let’s Eat (1932)

Let’s Eat inleds i en timmerstuga där Oswald och en hund har drabbats av svält.

De beger sig ut för att fiska. Hunden visar sig vara väldigt användbar i det snö- och istäckta landskapet. Genom att sätta snurr på hundens huvud, kan Oswald använda honom som både snöslunga och isborr. Filmens mest bisarra inslag kommer dock senare. När Oswald och hunden efter många om och men lyckats fånga en fisk, kommer det en säl och äter upp den, sen kommer en isbjörn och äter upp sälen. Oswald och hunden lyckas fånga isbjörnen i en kamin och därefter sätter de eld på isbjörnen. När den är tillagad och de ska hugga in säger Oswald ”Let’s eat!”, varefter ett gäng älgar dyker upp och äter upp isbjörnen för dem. Hunden och Oswald kan inte göra mer än att skratta åt situationen, tydligen. Slut.

Let’s Eat regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Bill Weber, Manuel Moreno och Vet Anderson, och hade premiär den 21 april 1932.

Winged Horse (1932)

Oswald-filmerna är generellt ganska usla. Winged Horse är en ganska usel Oswald-film.

Oswald i orienten. Hans magdansande flickvän rövas bort av en skurk på flygande matta. Oswald lyckas få tag på titelns bevingade häst och efter extrem grymhet mot det stackars djuret lyckas Oswald få upp det i luften och jaga efter flickvännen. Filmen innehåller exakt två ok gags – det ena är en mus som springer efter en elefant för att samla upp eventuell gödsel; det andra är en elefant och en åsna som sitter mitt emot varandra och turas om att slå det hårdaste de kan på den andre. I övrigt är detta, som sagt, uselt.

Winged Horse regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Bill Weber, Vet Anderson och Manuel Moreno. Filmen hade premiär den 9 maj 1932.

Catnipped (1932)

Catnipped är något bättre än den förra.

Ett gäng möss terroriserar Oswald i hans butik. Han fixar en katt, som också blir terroriserad av mössen, tills han springer därifrån. Oswald gör ett sista försök att ta kål på mössen med en kanon, men det slutar med att han förstör butiken och mössen vinner.

Filmens främsta förtjänst är katten, som är något så ovanligt som en riktig karaktär med personlighet. Varje gång han råkar ut för något av mössens hyss, börjar katten yla som en siren. Flera av gagsen är riktigt bra. Bland annat träffas katten av en kassaapparat och det visuella gaget påminner starkt om hur Tom i Tom and Jerry skulle se ut efter något sådant. En av de bättre Oswald-filmerna under 1932.

Catnipped regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, det verkar dock vara okänt vilka som animerade filmen. Den hade premiär den 23 maj 1932.

A Wet Knight (1932)

A Wet Knight når en ny toppnotering i antal bra gags – för en Oswald-film.

Oswald och hans flickvän är ute och paddlar kanot när ett oväder överraskar dem och de måste söka tillflykt i ett spökslott. Där inne jagas de av ett gorilla-liknande monster och antalet gags som faktiskt funkar är stort. Rekommenderas varmt.

A Wet Knight regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Bill Weber, Vet Anderson, Lester Kline och Bunny Ellison, och den hade premiär den 20 juni 1932.

The Jungle Jumble (1932)

The Jungle Jumble verkar vara en uppföljare till Catnipped.

Ännu en gång är det en mus som förpestar Oswalds liv, viket leder till jakter, missförstånd och allmänt tecknat våld. Inte alls med samma innovativa gags som i Catnipped, utan Lantz verkar vara tillbaka i medelmåttigheten.

Medan Walt Disney stämde Van Beuren för plagiariat (se här), verkar Walter Lantz ha fått full frihet att använda Mickey Mouse-liknande möss i sina filmer. Det stämmer visserligen att Lantz hade fått Disneys välsignelse vad gäller Oswald, som ju var Disneys skapelse från början (se här), men de Mickey-liknande mössen verkar alltid vara elaka mot Oswald. Troligen såg Disney aldrig Lantz som ett hot mot sitt växande och alltmer framgångsrika imperium, så han kunde låta småsaker gå honom förbi.

The Jungle Jumble regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan medan animatörerna är okända. Den hade premiär den 4 juli 1932.

Walter Lantz och hans animationsstudio klarade 1932 ganska väl, mycket tack vare en distributör, Universal, som bara brydde sig om de svarta siffrorna på kontot. Kvalitet, var ingen springande punkt för dem.

Walter Winchell skrev troligen aldrig om Oswald eller Walter Lantz. Däremot skulle Winchell förekomma i flera animerade kortfilmer framöver, där framför allt hans telegramliknande röst parodierades. Mer om det vid andra tillfällen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Bimbo till Betty IV

Medan Fleischer Studios och dess chef, Max Fleischer, satt i en rättegångssal våren 1932, höll föremålet för rättegången på att bli storstjärna. Studions filmserie Talkartoons hade haft hunden Bimbo som huvudkaraktär under flera år, men han blev nu alltmer en bifigur till förmån för sin sexiga flickvän, Betty Boop.

Crazy Town (1932)

I Crazy Town hamnar Betty Boop och hennes pojkvän Bimbo i en tvärtomstad.

Fiskar i luften, fåglar i vattnet; fotputsare istället för skoputsare, frisörer som lägger till hår, istället för klipper av det. Det är en ganska bra idé för en animerad kortfilm, men skämten är tråkiga och tempot är ganska långsamt. Bimbo saknar fortfarande personlighet, och Betty har för lite att göra.

Crazy-Town regisserades av Dave Fleischer, animerades av James Culhane och David Tendlar, och hade premiär den 25 mars 1932.

The Dancing Fool (1932)

I The Dancing Fool måste Bimbo och Koko ta sig över några byggnader för att måla lite text på Betty Boops fönster – på markplan.

Det är precis lika tidsödande som det låter. Halva filmen har gått innan Bimbo och Koko når Bettys fönster och under den tiden har de stått för många mediokra gags. Först när Betty tittar ut genom sitt fönster får filmen fart, men den har fortfarande ingen direkt berättelse. Betty sköter en dansskola och under lektionen blir det en massa dansgags innan slutligen byggnaden rasar samman. Slut.

The Dancing Fool har ganska studsig musik, men är ganska medelmåttig. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf, och hade premiär den 8 april 1932.

A Hunting We Will Go (1932)

A Hunting We Will Go tillhör de bättre filmerna från Fleischer Studios repertoar under 1932.

Betty Boop sitter i en timmerstuga i skogen och sjunger att hon vill ha en pälskappa, som man gör. Bimbo och Koko ställer givetvis upp och beger sig ut och försöker jaga rätt på pälsdjur. De lyckas väldigt väl i slutändan, men när Betty får se de stackars pälslösa, frysande djuren, ger hon tillbaka pälsarna.

Förutom Dave Fleischers vanliga märkliga animationsgags, innehåller filmen flera riktigt fina, väl genomtänkta, skämt – de flesta involverar Koko, som bland annat hamnar i en eldstrid när rådjuret han försöker skjuta skjuter tillbaka. Klart över medelmåttigheten,

A Hunting We Will Go regisserades av Dave Fleischer, animerades av Al Eugster och Rudolph Eggeman, och hade premiär den 29 april 1932.

Chess-Nuts (1932)

Chess-Nuts inleds med en kort live-action-sekvens, där två äldre herrar spelar schack.

Ett par pjäser på det riktiga brädet animeras snart som Betty Boop och Bimbo. En tredje pjäs blir en gammal gubbe, King Cole, som hamnar i bråk med Bimbo. Under resten av filmen försöker King Cole få Betty Boop i säng, medan Bimbo försöker rädda henne. Givetvis lyckas han.

Chess-Nuts regisserades av Dave Fleischer, animerades av James Culhane och William Henning, och hade premiär den 13 maj 1932.

Hide and Seek (1932)

Framför Hide and Seek förekommer inga karaktärers namn, varken Betty Boop, Bimbo eller Koko. Lite märkligt.

Dessutom är den vita versionen av Bimbo tillbaka, och det förekommer en flapper-liknande tjej som dock inte är Betty Boop. Filmen ser ut som en äldre film än vad den är, och så är det säkert. I vilket fall som helst är Bimbo en polis som ser en kidnappare, I. Grabber, fånga tjejen. Bimbo sätter efter och lyckas till slut rädda tjejen inuti en vulkan. De råkar dock falla genom Jorden och komma ut i Kina. Där dyker en nedsättande stereotypisk kines upp och han gifter Bimbo och tjejen. Istället för att säga ”I do” säger tjejen ”Chop Suey” och Bimbo ”Chow Mein”. Kul, va?

Hide and Seek regisserades av Dave Fleischer och animerades av Roland Crandall. Den hade premiär den 26 maj 1932.

Admission Free (1932)

Inte heller framför Admission Free dyker karaktärernas namn upp i förtexterna. Betty Boop är med i filmen, men Bimbo har fått ett underligt utseende, någonstans mellan den långa, slanka, vita Bimbo och den korta, runda, svarta Bimbo.

Filmen inleds med en solid idé till en berättelse. Betty Boop jobbar på en arkad med att växla pengar till mynt. Bimbo, Koko och andra spenderar mycket växel på arkaden, främst till de många nickelodeon-maskinerna som står där. Sen ska Bimbo imponera på Betty med att skjuta prick med gevär – och då spårar filmen ur fullständigt. Helt bonkers. En av metallkaninerna som Bimbo skjuter prick på visar sig vara en riktig kanin som rymmer. Bimbo följer efter och med vapenhot tvingar han kaninen att dra av sig pälsen. Parallellt försöker två ekorrar få upp några valnötter, men misslyckas – tills Bimbo börjar skjuta dem – nötterna alltså. Plötsligt dyker den flådda kaninen upp igen, ställer en låda fyrverkeri bakom Bimbo och tänder stubinen. När lådan exploderar följer Betty och Bimbo med en raket upp i skyn. Slut. Som sagt, helt bonkers.

Admission Free regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Thomas Johnson och Rudolph Eggeman, och hade premiär den 10 juni 1932.

The Betty Boop Limited (1932)

I The Betty Boop Limited dyker karaktärernas namn upp igen. Betty Boop är toppnamnet, Bimbo och Koko har helt blivit bifigurer. Inte så konstigt, kanske, med tanke på att detta är den sista filmen i Talkartoons-serien.

En ganska originell idé att istället för att gänget uppför sin show på en scen, så låter man dem repetera sin show på tåget på väg mot föreställningen. Filmen har i övrigt ingen berättelse, men ett par fina gags (särskilt tågväxeln på slutet) och en rejäl show tune för Betty höjer den över mängden. Betty Boop är helt klart en stjärna nu.

The Betty Boop Limited regisserades av Dave Fleischer, som vanligt, animerades av Willard Bowsky och Thomas Bonfiglio, och hade premiär den 1 juli 1932.

Filmen blev den sista i Talkartoons-serien. Strax efter hade den första filmen i Betty Boops egna filmserie premiär på biograferna, men den tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Animerade rättegångar – del 2 – Kane v. Fleischer

I maj 1932 stämdes Fleischer Studios på $250 000 av skådespelerskan och sångerskan Helen Kane. Rättegången som följde innehöll det mesta: Animerade kortfilmer användes som bevisföring; Lingvistiken bakom frasen Boop-Oop-a-Doop gicks igenom; Och inte mindre än fem skådespelerskor ställde upp som vittnen för karaktären vars röst de gestaltat, Betty Boop.

Akt I: Käranden

Helen Kane

Helen Kane föddes Helen Schroeder den 4 augusti 1904 i New York. Hon började agera i skolpjäser och vid 15 års ålder var hon professionell scenskådespelerska. Hon turnerade bland annat med bröderna Marx och vid 18 års ålder spelade hon på Palace Theater på Broadway där hon regelbundet sjöng i olika shower. 1924 gifte hon sig med en inköpare på ett varuhus, Joseph Kane, och tog hans efternamn.

Helen Kanes stora genombrott kom 1927, då hon var med i musikalen A Night in Spain. Tack vare den anställdes hon 1928 för en uppsättning på Paramount Theater där hon fick sjunga That’s My Weakness Now, som blev en stor hit, främst för att den tilltalade flapper-kulturen som genomsyrade 1920-talet. Tillbaka på Palace Theater senare under 1928 var hon med i en uppsättning av Good Boy av Oscar Hammerstein, där hon sjöng I Wanna Be Loved by You, en låt som kom att bli en stor del av Helen Kanes varumärke. 1928 var också året då hennes äktenskap med Joseph föll sönder och de separerade.

1929 skrev Kane på kontrakt för Paramount Pictures, som hade sitt huvudkontor på Paramount Theater, och under två års tid spelade hon in sju filmer för dem. Hon gjorde filmdebut i Nothing but the Truth (1929) och fick ett mindre genomslag med Pointed Heels (1929). Hon spelade inte huvudrollen i mer än en film, västernfilmen Dangerous Nan McGrew (1930), som Fleischer Studios senare dock definitivt använde för att karikera Helen Kane i The Bum Bandit (se här).

Helen Kanes karriär var under nedgång redan 1931. Den barnsliga sångstilen passade inte längre in i större shower eller spelfilmer då den övriga flapper-kulturen var på väg bort. Förutom i de lite mer vågade filmerna om Betty Boop, då. Helen Kane var näst intill bortglömd då hon stämde Fleischer Studios 1932.

Akt II: Rättegången

Fallet togs upp av New York Supreme Court under ledning av domare Edward J. McGoldrick. Helen Kane representerades av advokat Samuel Robert Weltz (som senare skulle gifta sig med en annan skådespelerska, Louise Henry). På de anklagades bänk satt Max Fleischer, Fleischer Studios och animationsstudions distributör Paramount Publix Corporation, tillsammans representerade av försvarsadvokaterna N. William Welling och Austin C. Keough.

Kanes advokat inledde:

The plaintiff seeks to prevent the defendants from using and exploiting pictorial representations and portrayals of her and to prevent the defendants from using and exploiting her professional, theatrical name, in violation of Sections 50 and 51 of the Civil Rights Law; and the plaintiff seeks to prevent the defendants from deceiving the public into the belief that the performances of the cartoon character Betty Boop are the performances of the plaintiff, and from deceiving the public into the belief that the plaintiff actually supplied the singing and talking synchronized with the actions of the said cartoon character in the Betty Boop cartoons. Plaintiff originates and still uses a method of singing songs consisting of the interpolation at frequent intervals of the sounds Boop-Boop-a-Doop, or Boop-Boopa-Doop or Boop-Boop-Pa-Do or Boopa-Doop or simply Boop alone.

Han fortsatte:

Your honor, we contend this character has Miss Kane’s personality her mannerisms her plumpness, her curls, her eyes, and that she sings the songs Miss Kane made famous.

Kane hävdade alltså att Betty Boop hade konkurrerat ut henne genom att anta samma utseende och manér som henne, samt genom att sjunga samma låtar och använda samma fraser som henne.

Weltz och hans klient började försöka bevisa att Helen Kane var ursprunget till frasen Boop-Oop-a-Doop. Först genom att visa filmen Pointed Heels (1929), där Kane spelar en vaudeville-sångerska som driver sin orkesterledare till vansinne genom sitt boop-oop-a-doopande. Domare McGoldrick ville därefter lyssna på skivorna som Weltz och Kane hade som bevis. De spelade bland annat That’s My Weakness Now. men i den låter frasen mer som Baa-Baap-a-Daa och Boo-Do-Ta-Do. Den viktigaste bevisningen borde ha varit I Wanna Be Loved by You, skriven 1928 av Herbert Stothart och Harry Ruby. I den låter frasen som Boop-Boop-A-Doop eller Bapp-App-A-Dapp.

Varken Helen Kane eller Betty Boop var de enda som boop-oop-a-doopade i början av 1930-talet. Frasen och egentligen hela sättet att sjunga på förknippades starkt med flapper-rörelsen som hade varit så stark under 1920-talet. Den 8 september 1930, ett och ett halvt år före Kane v. Fleischer, hade Chic Youngs dagliga seriestripp Blondie premiär. I serien gifte sig Blondie 1933 med sin pojkvän, en arvinge till en järnvägsförmögenhet, Dagwood Bumstead (Dagobert Krikelin på svenska), och de har levt lyckliga sedan dess. Blondies flicknamn var Blondie Boopadoop.

När låtarna spelades på rättegången började åhörarna skratta, medan Helen Kane föll i tårar, trött på att hennes signaturfras ifrågasattes.

Of course I’m the original Boop girl! I began Booping about 1928. My Boops earned me as much as $25 000 a week. Here’s how I Boop!

sa hon och sedan började hon ge rättegångssalen bevis på hur hon hade sjungit sedan That’s My Weakness Now, som släpptes på skiva i juli 1928, och I Wanna Be Loved by You från musikalen Good Boy, som hade premiär hösten 1928.

Baby Esther

Tidpunkten när Helen Kane började boopa skulle visa sig vara nyckeln till den delen av fallet som rörde sångstilen. Ett vittne, teaterdirektören Lou Bolton, berättade för rätten att han hade sett en afroamerikansk artist vid namn Baby Esther Lee Jones så tidigt som 1925 och att hon hade använt en boopande stil av scatsång. Att hon sjöng på ett barnsligt sätt var kanske inte så konstigt, eftersom Baby Esther då var fem år gammal. På våren 1928 hade Bolton gått på ett av Baby Esthers uppträdanden i New York tillsammans med Helen Kane. Först därefter hade Kane börjat sjunga som Baby Esther.

Rättegångens stenografer hade problem. De beordrades av domare McGoldrick att skriva ner scatsången i några av Baby Esthers sånger. ”Skriv ner det som det låter,” sa han. Och de gjorde de. I utskrifter från rättegången lyder en rad ”do-do-de-do-ho-wa-da-de-da.” Det kan inte ha varit enkelt.

Boltons vittnesmål blev förödande för Kane. Rätten ansåg att hon definitivt inte kunde vara ursprunget till Boop-Oop-a-Doop-frasen, samt att Kane verkade ha snott sångstilen från andra. Fleischer Studios kunde därför inte ha karikerat hennes karakteristiska sångstil.

Under rättegången visades fler filmer med Helen Kane förutom Pointed Heels: Nothing but the Truth och Dangerous Nan McGrew. Som jämförelse visade man flera animerade kortfilmer för att bevisa att Fleischer Studios hade använt Helen Kane som förlaga till Betty Boop: Dizzy Dishes (1930), The Bum Bandit (1931) och Boop-Oop-a-Doop (1932). Filmerna visades utan ljud, mot Kanes advokats protester. Kane ville visa hur snarlik sångrösten och fraserna var, men domare McGoldrick hävdade att filmernas boopande skulle vara inkompetent, immateriellt och irrelevant för rättegången. Fokus för filmerna skulle vara på utseendet.

Max Fleischer

Max Fleischer, den äldre brodern som var chef över Fleischer Studios, vittnade. Han mindes att han hade sett Helen Kane på en show 1928, men att han samtidigt hade sett så många andra kvinnor att han inte kunde minnas några namn. Vidare menade han att han inte var ensam om att skapa karaktären Betty Boop, att det var ett samarbete och att influenserna till karaktärens utseende kom från väldigt många håll. Max Fleischer hävdade att hans stora bidrag till Betty Boop var hennes stora rullande ögon och hennes mogna kropp.

Enligt Helen Kane var problemet inte att hon såg ut som Betty Boop, utan att Betty Boop såg ut som henne. Men Max Fleischer var tydlig, Bettys utseende hade många inspirationskällor. Varken Betty Boop eller Helen Kane var ensamma om flapperstilen, med kortklippt hår, uppsatt i en slags krullig mittbena; de korta kjolarna; strumpebanden; den ganska hårda makeupen med de starka kontraster; klackarna.

Mae Questel

Fram till rättegångens slut hade Fleischer Studios använt fem olika kvinnor till att göra rösten till Betty Boop: Mae Questel, Bonnie Poe, Margie Hines, Kate Wright och Ann Little. Alla av dem hade tydliga likheter med Betty Boop och alla av dem vittnade vid rättegången, främst om sångstilen och boopandet, men åhörarna och framför allt domaren kunde inte undgå att se de utseendemässiga likheterna. Flera av rösterna till Betty Boop hade tidigare vunnit Helen Kane lookalike-tävlingar, något som spädde på fientligheten från Kanes sida.

Sanningen om ursprunget till Betty Boops utseende kom inte fram förrän långt efter rättegången. Max Fleischer hade gett ett nothäfte med låten I Wanna Be Loved by You till animatören Grim Natwick, som sedan hade använt Helen Kane som en förlaga när han animerade Betty Boop för första gången i Dizzy Dishes. Han hade fått fria händer att hitta på en flickvän till Bimbo, så han använde Helen Kane som inspiration. Under rättegången hävdade dock Natwick att han mest hade inspirerats av Clara Bow, samt att Max Fleischer och flera animatörer kommit med förslag till ändringar.

Akt III: Domen

Helen Kane förlorade rättegången. Även om den hade varit seriös och allvarlig för de inblandande, så hade den setts som ett slags komisk opera av allmänheten. Tidningarna skrev spaltkilometer om den och nästan alltid i ett löjeväckande skimmer. Det gick ju inte att komma runt att Helen Kane i princip hade stämt en animerad figur och att hon försökte upphovsrättsskydda bebisfraser och en sedan länge etablerad flapper-stil.

Det var svårt att inte få intrycket att Kane försökte rädda en sviktande karriär och hennes sjunkande popularitet i samband med Betty Boops stigande popularitet var säkerligen den främsta anledningen till att hon stämde Fleischer Studios.

I have become a ghost. Recently in Hollywood when some children ran to open the door of my car they greeted me as Betty Boop. Betty is just one stroke removed from Mickey Mouse.

Fleischer Studios var dåliga vinnare. Max Fleischer och de fem rösterna till Betty Boop spelade in en kort vinnarfilm:

Efter rättegången ville Helen Kane inte ha med Betty Boop, Hollywood och Broadway att göra. I december 1932, åkte hon till Mexiko och tog ut den slutliga skilsmässan från Joseph Kane, efter att de levt separata liv under flera år, troligen för att kunna gifta om sig med skådespelaren Max Hoffman Jr i februari 1933. Han lämnade dock henne efter ett halvår, och hon tog på nytt ut en skilsmässa som blev klar 1935.

1939 gifte sig Helen Kane med skådespelaren Dan Healy, som hon hade jobbat med under uppsättningen av Good Boy 1928. De flyttade till New York och öppnade en restaurang, Healy’s Grill. De förblev gifta fram till Kanes död 1966 då hon förlorade ett drygt årtiondes kamp mot cancer.

Idag erkänns Helen Kane som den ursprungliga inspirationen till Betty Boop, alldeles oavsett vad som sades på och omkring rättegången 1932.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Fåniga symfonier får färg

Filmerna i Walt Disney Studios Silly Symphony-serie var egentligen inte särskilt framgångsrika. De var kostsamma och experimentella, och man gick inte på bio för att se en Silly Symphony på samma sätt som man gick på bio för att se en Mickey Mouse. Detta kom att förändras under 1932.

I januari 1932 hade den sista Silly Symphony-filmen som distribuerades av Columbia Pictures premiär.

The Bird Store (1932)

The Bird Store handlar om burfåglar i en affär som kvittrar i takt med musiken.

En katt tar sig in i affären och först efter koordinerade attacker mot katten lyckas fåglarna bli av med den. Filmen innehåller inledningsvis ganska naturalistisk animation av fåglarna, men under filmens gång blir den mer absurd och fåglar mer udda. Bland annat dyker det upp the Marx Birds – fyra karikatyrer av bröderna Marx. Filmen har ett väl genomtänkt klimax och slut, och mer kan man inte begära från en Silly Symphony.

Filmen regisserades av Wilfred Jackson, animerades av David Hand och Harry Reeves, och hade premiär den 16 januari 1932.

Efter The Bird Store skulle det dröja ett halvår innan nästa film i Silly Symphony-serien hade premiär. Anledningen var givetvis att de bytte distributör, från Columbia Pictures till United Artists.

The Bears and the Bees (1932)

I The Bears and the Bees försöker två björnungar hitta något gott att äta, men de jagas hela tiden bort av en stor elak björn

När björnungarna upptäcker honung, jagas de bort än en gång, men den här gången koordinerar bina en attack mot den stora björnen, som själv jagas bort. Björnungarna avslutar filmen med att njuta av honung i lugn och ro.

The Bears and the Bees är en ganska medelmåttig film som regisserades av Wilfred Jackson, animerades av David Hand, Fred Moore och Harry Reeves, och hade premiär den 9 juli 1932.

Just Dogs (1932)

Just Dogs handlar om Pluto, i sitt första soloframträdande.

Filmen inleds på en hundfångarkennel där Pluto sitter fången. Tack vare en annan hund lyckas alla fly och under resten av filmen slåss de alla om ett ben.

Just Dogs regisserades av Burt Gillett, animerades av David Hand, med flera, och hade premiär den 30 juli 1932.

Det skulle dröja fem år innan Pluto fick en egen filmserie. Walt Disney och hans studio skulle under de närmaste åren bli upptagna med att revolutionera den animerade filmen, dels med teknik, och dels med att 1933 inleda ett fyraårsprojekt som skulle mynna ut i den första animerade långfilmen. Men först skulle filmerna få färg.

De första färgfilmerna var handmålade direkt på den svartvita filmremsan. Georges Méliès, till exempel, kunde ta extra betalt för handmålade kopior av sina filmer. Eller så använde man sig av tintade filter. för att skapa hela scener och sekvenser i olika färgnyanser. De tintade filtren använde man sig sedan för att skapa additiv färg. Med hjälp av roterande färgfilter exponerade man svartvit film, som man sedan projicerade med ett likadant roterande färgfilter så att de alternerande bilderna (varannan gröntintad, varannan rödtintad) gav ett intryck av färg på duken. Kinemacolor är ett exempel på additiv färg, en teknik som först demonstrerades 1906. Den additiva filmtekniken reproducerade inte ljus särskilt bra, var svår att synkronisera, och blev därför inte särskilt spridd.

Kinemacolor

Technicolor var också additiv när bolaget startades 1914, men använde ett prisma och två filter mot två filmremsor istället för ett roterande filter. När filmen sedan projicerades sattes de två olika tintade bilderna samman med samma sorts prisma. Detta krävde särskilda kameror och särskilda projektorer och var därför en dyr och svårimplementerad teknik. Technicolor, som hade startats av Herbert Kalmus, Daniel Comstock och W. Burton Wescott, övergav den additiva färgtekniken ganska snart.

Istället fokuserade Technicolor på subtraktiv färgteknik, genom att fortfarande använda samma kameror, men att man överförde de två oliktintade filmremsorna till en filmremsa, rödtintad på ena sidan, gröntintad på andra sidan. Då kunde man använda samma projektorer som tidigare, men ändå få färgfilm på duken. Detta var en teknik som kallades Two-color eller Two-strip. Snart hade man utvecklat en teknik att överföra båda bilderna till samma sida av en färgfilmsremsa. Eftersom det fortfarande fattades en grundfärg, blå, reproducerades inte färgerna fullständigt, men tekniken började ändå användas i spelfilmer i slutet av 1920-talet, början av 1930-talet. Andra bolag började använda two-strip färgfilm, med Cinecolor som den största aktören.

Technicolor Two-Strip

Technicolor hade då emellertid börjat utveckla en Three-strip-teknik för att få med regnbågens alla färger. I den nya kameran man hade utvecklat exponerades tre svartvita filmremsor som var för sig spelade in de tre olika färgspektrumen, röd, grön och blå. De tre filmremsorna gick därefter igenom en process med sina komplementfärger (röd/cyan, grön/magenta, och blå/gul). Sedan överförde man bilderna i lager på varandra på en ny filmremsa och – voilà! – färgfilm.

Technicolor Three-Strip

Walt Disney hade i princip avslutat produktionen av sin nya Silly Symphony när han övertygades av Herbert Kalmus att använda sig av Technicolors nya three-strip-teknik. Disney blev så övertygad av presentationen att han påbörjade en ny produktion av samma film som han precis var i slutskedet av, men nu i färg. Animationsstudion var tvungen att göra om bakgrunderna, medan man kunde återanvända animationscellerna genom att behålla bläcklinjerna, tvätta bort de gråa nyanserna på baksidan och sedan måla dem med riktiga färger istället.

Disney visade båda filmerna, den svartvita och den i färg, för sin nya distributör, United Artists, som stod för pengarna. De var fortfarande tveksamma. Inte på grund av filmen, utan på grund av kostnaderna. Technicolor var en dyr investering. Technicolor hade dock hittat sin första inkörsport till det stora Hollywood. De gick med på att stå för delar av kostnaderna, och att prioritera processerna för Disneys filmer. United Artists gick då med på att producera ytterligare tre Silly Symphonies i färg. Senare, när färgfilmerna visat sig var en enorm succé, gick de med på ytterligare sex, och därefter på att hela serien skulle vara i färg.

Som en del av avtalet lyckades Disney förhandla sig till exklusiva rättigheter till three-strip Technicolor – i alla fall för animerade kortfilmer. Ingen annan animationsstudio fick lov att använda bolagets three-strip-teknik. När konkurrenterna Fleischer Studios och Warner Bros började göra färgfilmer strax härefter, fick de nöja sig med Cinecolors two-strip-teknik. Disneys exklusiva rättigheter sträckte sig till 1935.

Det var här det började:

Flowers and Trees (1932)

Handlingen i Flowers and Trees är väl som en Silly Symphony är mest, en animerad musikal.

Träden, blommorna och djuren vaknar i en idyllisk skog. Två träd, ett manligt och ett kvinnligt, står i centrum, men deras lycka hotas snart av en gammal trädstump som är så elak att han startar en skogsbrand. Branden sprider sig, men träden, blommorna och djuren hjälps åt att släcka den. Det enda som förgås är den gamla trädstumpen.

Flowers and Trees var egentligen den perfekta filmen för att visa vad three-strip Technicolor går för. Växtlighet, himmel, sjöar, eld – det blev en färgsprakande inledning på en ny era. När den gick upp på biograferna blev det en storartad framgång och Silly Symphonies, som tidigare varit det lite bortglömda småsyskonet till den framgångsrike Mickey Mouse, var nu plötsligt på samma nivå. Framgångarna för filmen slutade inte med den tillströmmande publiken, den nominerades också till en Oscar i den nyinrättade kategorin Bästa animerade kortfilm. Flowers and Trees regisserades av Burt Gillett, animerades av David Hand, Les Clark och Tom Palmer, och hade premiär på Grauman’s Chinese Theater mitt i Hollywood den 30 juli 1932. Den animerade filmen skulle aldrig bli sig lik.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 6 – United Artists

En filmbolagschef uttryckte det som att dårarna hade tagit över dårhuset, och egentligen: hur skulle tre skådespelare och en regissör kunna sköta ett eget filmbolag? Ganska väl, skulle det visa sig.

Den störste dåren

Charlie Chaplin

Charlie Chaplin kom till Hollywood 1913, 24 år gammal. Han hade då upplevt en fattig och turbulent uppväxt i England, med en alkoholiserad och frånvarande pappa, den ganska framgångsrike sångaren Charles Chaplin Sr, och en mamma som åkt in och ut ur sinnessjukhus sedan Charlie var nio. Mamman, Hannah Chaplin (tidigare Hill), hade mellan sina psykotiska episoder uppmuntrat Charlie till att uppträda. När han var 14, fick Charlie sitt genombrott på Londons teaterscener, och hans framgångar växte i och med ett par turnéer runt om i England. 1910 åkte han på en turné i Nordamerika som var så framgångsrik att teatertruppen återvände dit 1912. Då fick en representant för Keystone Studios upp ögonen för Charlie Chaplin. I september 1913 skrev Chaplin på kontrakt för filmbolaget och började göra filmer i Hollywood. Keystones chef, Mark Sennett, recensenterna och publiken kände igen en stor talang redan i första filmen, Making A Living.

Chaplins luffarkaraktär, som kom att bli ikonisk, tittade fram i hans andra och tredje film. Han dyker först upp i Kid Auto Races at Venice som hade premiär den 9 februari 1914, och två dagar senare i Mabel’s Strange Predicament, som dock hade spelats in före Kid Auto Races. Chaplin fortsatte jobba för Keystone, men gjorde sig ovän med regissörerna eftersom han ofta hade åsikter om sin karaktär och hur filmerna borde regisseras. Mark Sennett lät strax Chaplin regissera sina egna filmer. Hans regidebut gjordes i och med Caught in the Rain, som hade premiär den 4 maj 1914 och som blev en stor succé. Därefter regisserade Chaplin alla sina kortfilmer. I slutet av 1914 var Chaplin en stor stjärna och han försökte omförhandla sin lön, från $150 till $1000 i veckan. Sennett vägrade och Chaplin lämnade Keystone.

Under 1915 var Charlie Chaplin hos Essanay Film Manufacturing Company för $1250 i veckan, och blev under det året ett kulturellt fenomen. Hans luffare förändrades, blev snällare och mer empatisk, och populariteten ökade ytterligare. Inför 1916 kunde Chaplin förhandla sig till ett nytt kontrakt på två år hos Mutual Film Corporation, $670 000 om året, som gjorde honom till den bäst betalda filmstjärnan i världen, 26 år gammal. Han gjorde 12 filmer för Mutual 1916, men bara fyra 1917. De senare räknas som hans finaste kortfilmer (The Immigrant, till exempel), och de blev framgångsrika. Mutual var ganska nöjda med den minskade produktionstakten och den ökade kvaliteten, men kontraktet omförhandlades inte.

I juni 1917 skrev Chaplin på ett nytt kontrakt, det här för åtta filmer åt First National, på $1 miljon. För pengarna byggde Chaplin en egen studio på Sunset Boulevard där han kunde ha total kontroll över sina filmer. Den första filmen han gjorde åt First National hette A Dog’s Life och togs väl emot av både kritiker och publik. Den andra filmen han gjorde trodde ingen på – en komedi som utspelade sig i första världskrigets skyttegravar, skyttegravar som Chaplin själv lyckats undvika, i ett krig som just då fortfarande pågick. Shoulder Arms blev en ännu större succé, men Chaplin hade spenderat fyra månader med att spela in en 45-minuters film för ovanligt mycket pengar. När han krävde mer pengar från First National för sin tredje film, sade de nej. Hur mycket kontroll Chaplin än hade skaffat sig, hade han fortfarande inte total kontroll. För det krävdes ett eget produktionsbolag.

De andra dårarna

Mary Pickford

Mary Pickford föddes som Gladys Louis Smith 1892 i Toronto, Kanada. Hennes alkoholiserade pappa dog av en blodpropp när Gladys var fem. Hennes mamma tog då in hyresgäster i deras lägenhet och en av dem var Mr Murphy, som arbetade som teatermanager och som såg talang i Gladys. När hon var sju, spelade Gladys i en pjäs som hette The Silver King i Toronto. Hennes lillasyster var också på scenen, medan hennes mamma spelade orgel till pjäsen. År 1900 hade teater blivit ett litet företag för familjen Smith och de började turnera i USA. 1907 landade Gladys en roll på Broadway, The Warrens of Virginia, skriven av William C. deMille, vars bror, Cecil, också spelade i pjäsen. Producenten till The Warrens of Virginia insisterade på att Gladys Smith bytte namn och föreslog Mary Pickford. Så fick det bli.

1909 provspelade Mary Pickford för D.W. Griffiths Biograph Company i New York. Hon fick inte rollen, men Griffith var så tagen av Pickford att hon ändå anställdes på kontrakt. Hon medverkade i 51 filmer det året, för $10 i veckan, och följde med bolaget när det etablerades i Hollywood. Under några år varvade Pickford filmer i Hollywood med pjäser på Broadway, men 1913 beslutade hon att satsa uteslutande på film. Hon anställdes av Adolph Zukors Famous Players, som senare skulle ombildas till Paramount Pictures. Under de kommande två, tre åren etablerades Mary Pickford som en filmstjärna och både kvaliteten på hennes filmer och hennes lön ökade. 1916 skrev hon ett nytt kontrakt med Zukor, då hon fick den nya rekordlönen på $10 000 i veckan samt full kontroll över filmproduktionerna hon medverkade i – något som var helt unikt, särskilt för en kvinna. 1918 skulle kontraktet med Zukor omförhandlas, men Pickford gick inte med på Zukors krav, så hon gick till First National. Hon hade då tappat lite av sin självständighet, för att återfå den krävdes ett eget produktionsbolag.

Douglas Fairbanks

Douglas Fairbanks föddes 1883 i Denver, Colorado. Han var sin mammas fjärde barn, det andra barnet med hennes tredje man. Hans pappa lämnade familjen när Douglas var fem, trött på sin frus ständiga affärer med andra män. Trots, eller tack vare, den splittrade familjen, sökte sig Douglas till teatern. Efter skolpjäser och ett par turnéer med teatertrupper, fann han sig, 18 år gammal, på Broadway som arbetande skådespelare. 1907 gifte han sig med Anna Beth Sully och de fick en son tillsammans, Douglas Fairbanks Jr. 1915 flyttade de till Hollywood.

Samma år, 1915, hade Fairbanks första film premiär, The Lamb, skriven av D.W. Griffith, som tog den unge Fairbanks under sina vingar. 1916 startade Fairbanks ett eget filmbolag och började jobba för Paramount Pictures. Samma år träffade han Mary Pickford på en fest och de båda inledde en affär som kom att leda till att Fairbanks och Sully skiljde sig 1918. Då hade Fairbanks blivit Hollywoods mest populäre skådespelare och den tredje bäst betalde, efter Chaplin och Pickford. Han hade mest spelat i romantiska komedier och västernfilmer och ännu inte etablerat sitt akrobatiskt svärdfäktande persona. Fairbanks hade börjat skriva och producera sina filmer, men var inte heller han nöjd med hur filmbolagen lade sig i hur filmerna och skådespelarna borde utformas. För fullständig självständighet krävdes ett eget produktionsbolag.

D.W. Griffith

David Wark Griffith föddes 1875 på en bondgård i Kentucky. Hans pappa hade varit överste i sydstaternas armé under inbördeskriget och dog när David var tio. När han var 14 lämnade resten av familjen till Louisville där David var tvungen att börja arbeta istället för att gå i skolan. På den lilla fritiden han hade, började han agera i olika turnerande teatrar och under tiden försökte han skriva pjäser. 1907 flyttade han till New York och försökte sälja ett manus till Edwin PorterEdison Studios. Porter sa nej, men anställde honom som skådespelare istället. Året därpå fick han chansen att regissera film för Biograph Company.

Griffith anlände i Hollywood 1910, där han regisserade den första filmen som någonsin spelades in där, In Old California. Fyra år senare regisserade han sin första långfilm, Judith of Bethulia, men Biograph trodde inte på konceptet långfilm. D.W. Griffith gick till Mutual Film istället, där han producerade The Life of General Villa, en film om det mexikanska inbördeskriget med Pancho Villa i rollen som sig själv. Därefter bildade Griffith Reliance-Majestic Studios som kom att producera hans största framgång, tillika den mest kontroversiella filmen någonsin: The Birth of a Nation.

The Birth of a Nation byggde på romanen The Clansman och är ökänd för sin uppenbara rasism. Skurkarna i filmen är afroamerikaner som gärna våldtar vita kvinnor, hjältarna är de modiga riddarna i Ku Klux Klan. Trots rasismen, måste filmen ändå ses som ett mästerverk. Griffith var oerhört innovativ vad gäller berättarteknik, klippning och kameraarbete, tekniker som var helt nya när filmen kom ut 1915. The Birth of a Nation blev en succé, trots att den bojkottades över stora delar av USA, men Griffith försökte senare göra avbön genom sin nästa film, den episka Intolerance som kom ut 1916. Intolerance ruinerade Griffith, som tvingades bli inhyrd regissör för First National. Han ville dock fortfarande ha kontroll över sina produktioner, men för det krävdes ett eget produktionsbolag.

Det inte fullt så dåraktiga dårhuset

Idén till ett filmbolag som ägdes av skådespelarna kom ursprungligen från Chaplin, Fairbanks, Pickford och en fjärde skådespelare, William S. Hart. Hart hade fått en sen start inom filmen, han var 49 år gammal när han var med i sin första film 1914. Han blev en av de första stora västernstjärnorna under 1910-talets andra hälft och en riktig publikdragare. Av oklara anledningar drog sig Hart ur filmbolagsprojektet innan det egentligen hade startat. Hans plats fylldes av Griffith.

Under senare delen av 1910-talet höll filmbolagen på att konsolidera sig. Kontrollen skärptes, produkterna (filmerna) blev alltmer strömlinjeformade, skådespelare och regissörer blev alltmer kuggar i ett maskineri – studiosystemet etablerades. Detta var kanske de utlösande faktorerna till att Chaplin, Fairbanks, Pickford och Griffith den 5 februari 1919 startade United Artists.

I förgrunden: D.W. Griffith, Mary Pickford, Charlie Chaplin (sittande) och Douglas Fairbanks. I bakgrunden: advokaterna Albert Banzhaf och Dennis F. O’Brien.

En drivande kraft bakom beslutet var Hiram Abrams, som tidigare hade arbetat hos Paramount Pictures och hjälpt Adolph Zukor till makten, men som hade fått sparken 1917 efter att ha fotograferats med kvinnor i ett hus med dåligt rykte. Abrams hjälpte Chaplin, Fairbanks, Pickford och Griffith med att upprätta United Artists och som belöning blev han produktionsbolagets verkställande direktör. Bolaget inrättade också en distributionsavdelning, som kom att skötas av Woodrow Wilsons tidigare finansminister, en man med det fantastiska namnet William Gibbs McAdoo.

Den första filmen som producerades av United Artists var His Majesty, the American, skriven av Fairbanks, med Fairbanks i huvudrollen. Det blev en succé, men kunde inte riktigt driva ytterligare produktion. När bolaget startade var målet att de fyra aktörerna skulle producera fem filmer var per år, men bolaget hade inget kapital. De var tvungna att sälja filmerna till biograferna innan de producerades vilket var väldigt tidsödande och osäkert, så under de första fem åren producerade UA endast fem filmer per år.

Chaplin var fortfarande fast i kontrakt hos First National, så det var upp till Douglas Fairbanks att bli den store publikdragaren åt United Artists – och det blev han. Från mestadels lättsamma romantiska komedier och västernfilmer, ändrade Fairbanks stil och persona till den svärdfäktande och akrobatiske hjälten man kanske ser honom som idag. Hans största succéer var The Mark of Zorro (1920), The Three Musketeers (1921), Robin Hood (1922) och The Thief of Bagdad (1924).

Mary Pickford drog också in stora pengar till United Artists, även om hon mest satsade på romantiska dramer, ofta i historisk skrud, och ofta baserade på litterära förlagor. Hennes största succéer var Pollyanna (1920), Little Lord Fauntleroy (1921) och Rosita (1923).

D.W. Griffiths största succéer hos United Artists var Broken Blossoms (1919), Way Down East (1920) och Orphans of the Storm (1921), men hans produktionskostnader skenade. Efter en kostsam flopp, Isn’t Life Wonderful (1924), tvingades Griffith bort från bolaget.

Dårhuset reformeras

Med ökande produktionskostnader, en kostsam distribution och ett par floppar, stod United Artists inför ett vägskäl. De anställde Joseph Schenck som kom med ett berömt bagage: Schencks fru, Norma Talmadge, som tillsammans med Mary Pickford får räknas till det tidiga 1920-talets största stumfilmsstjärnor; Schencks svägerska, Normas syster, Constance Talmadge, också en framstående skådespelerska; och Schencks svåger, Buster Keaton, gift med den tredje systern, Natalie Talmadge. Förutom de tre berömda systrarna Talmadge och den oerhört populäre Buster Keaton, tog Joseph Schenk med sig signerade distributionskontrakt från två stora oberoende producenter: Samuel Goldwyn och pilotmiljonären Howard Hughes. Goldwyn kom att släppa flera kritiska och publikdragande succéer via United Artists, bland annat Arrowsmith (1931) av John Ford och Dodsworth (1936) av William Wyler. De mest berömda filmerna som Hughes släppte via United Artists var Hell’s Angels (1930), med regi av Hughes själv, och Scarface (1932) av Howard Hawks. Tillsammans med Darryl F. Zanuck bildade Schenck Twentieth Century Pictures, som också kom att producera filmer åt United Artists.

Al Jolson, Mary Pickford, Ronald Coleman, Gloria Swanson, Douglas Fairbanks, Joseph Schenck, Charlie Chaplin, Samuel Goldwyn och Eddie Cantor

Under den andra halvan av 1920-talet kom Charlie Chaplin loss från sitt gamla kontrakt och började producera filmer åt United Artists. De var inte många, och det tog flera år mellan dem, men de var långfilmer och inte vilka som helst: The Gold Rush (1925), The Circus (1928), City Lights (1931) och Modern Times (1936).

Schencks ankomst till United Artists förändrade bolaget, från vad som verkade vara ett slags hobbyverksamhet utan styrfart, till ett professionellt filmbolag för produktion och distribution. Schenck såg också till att börja köpa upp biografer för att fullborda den vertikala integreringen, men antalet biografer som United Artists ägde förblev ett fåtal. United Artists blev aldrig ett av de stora filmbolagen, men de gick med vinst och producerade flera kritiska och publikdragande hits under 1930-talet.

1932 lyckades Schenck också locka till sig det mest framgångsrika filmbolaget för animerade kortfilmer: Walt Disney Studios. Detta var strax innan Walt Disney lyckades säkra ett monopol på Technicolor, en teknik för att producera färgfilm, samt strax innan de vann Oscar för bästa animerade kortfilm, den första någonsin. Mer om det nästa gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Glada melodier mot högre höjder, eller inte

Både Looney Tunes och Merrie Melodies producerades av Leon Schlesinger för Warner Bros. Medan Looney Tunes regisserades av Hugh Harman och främst handlade om Bosko och hans äventyr, fokuserade Rudolf Ising på Merrie Melodies, som framför allt drog nytta av Warner Bros stora musikbibliotek. Filmerna i Merrie Melodies användes för att marknadsföra låtar, skivor och noter – och filmerna hade under det tidiga 1930-talet sällan återkommande karaktärer, med ett undantag, som vi strax skall se.

Warner Bros animerade kortfilmer var budgetproduktioner, snabbt producerade på ett billigt sätt. Men när vissa animationsstudios kämpade för att hålla takten, lyckades Warner Bros öka kvaliteten, mycket tack vare talanger, tillgång till teknik (ljud) och tillgång till obegränsat med musik som bolaget ägde rättigheter till. Tack vare detta skulle Warner Bros 1932 förtjäna sin första Oscarsnominering i den nyinrättade kategorin, bästa animerade kortfilm. Det kommer vi också strax till.

Pagan Moon (1932)

Pagan Moon hade lika gärna kunnat vara en film med Bosko och Honey.

Det polynesiska paret påminner alltför mycket om huvudkaraktärerna Looney Tunes – så intetsägande är de. Den mest framträdande låten – Pagan Moon – är ganska svängig, men uppväger inte den ganska monotona berättelsen.

Pagan Moon regisserades, som alla andra Merrie Melodies det här året, av Rudolf Ising, animerades av Norm Blackburn och Rollin Hamilton, och hade premiär den 31 januari 1932.

Freddy the Freshman (1932)

Freddy the Freshman bygger på låten med samma namn och som har undertiteln ”the Freshest Kid in Town.”

Freddy hamnar på ett college och börjar spela amerikansk fotboll där, på en väldigt underlig plan, med träd, sjöar, klädställningar och annat. Ganska studsig låt, skriven av Cliff Friend, som också skrev The Merry-Go-Round Broke Down – mer känd som ledmotivet till Looney Tunes.

Freddy the Freshman regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 20 februari 1932.

Crosby, Columbo, and Vallee (1932)

Crosby, Columbo, and Vallee bygger också på en låt med samma namn.

Låten hånar crooners som Bing Crosby, Russ Columbo och Rudy Vallee – särskilt att de sätter kvinnors hjärtan i brand. Filmen, däremot, utspelar sig bland indianer, där en indianpojke tar hem en radio till sin flickvän. Det borde kanske vara ett stort misstag, men en brand bryter ut i skogen där de bor, så de blir upptagna med det istället.

Ännu en studsig låt och en habil film. Ingen höjdare, men heller inget bottennapp. Den regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Max Maxwell, och hade premiär den 19 mars 1932.

Goopy Geer (1932)

I Goopy Geer introduceras vi till Goopy Geer. Detta blev Rudolf Isings sista försök att skapa en återkommande karaktär.

Goopy Geer ser nästan ut som Disneys Goofy, komplett med ett fånigt skratt, men detta är innan Goofy ens fått sitt namn. Den första filmen om Goopy Geer är bara en i raden av musikrevy-filmer som vi sett till leda under 1930-talets första år. Ett par småroliga gags väger inte upp det dödstrista upplägget.

Goopy Geer regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton och hade premiär den 16 april 1932.

It’s Got Me Again! (1932)

I It’s Got Me Again! verkar Warner Bros ha anammat Disneys tänkande, en musikalisk revy är ok, så länge den har en berättelse med ett klimax.

Huvudkaraktärerna är ett gäng möss, väldigt snarlika Mickey Mouse, som tar över ett hus och sjunger och spelar – som de brukar i början av 1930-talet. Halvvägs genom filmen dyker en ondskefull katt upp och filmen börjar plötsligt handla om något. Den har en viss charm, men egentligen inte mer än andra Warner Bros-filmer från den här tiden.

It’s Got Me Again! nominerades till en Oscar. Den är inte helt utan charm, men Oscars-nivå? Nej.

Filmen hade premiär den 14 maj 1932, regisserades av Rudolf Ising, och animerades av Friz Freleng och Thomas McKimson. Thomas var den äldre brodern till Robert och Charles McKimson – alla tre arbetade som animatörer för Warner Bros.

Moonlight for Two (1932)

Goopy Geer gör comeback i Moonlight for Two.

Låten i fokus är givetvis Moonlight for Two, men frågan är om inte filmens tolkning av She’ll Be Comin’ Round the Mountain är bättre – svängigare och studsigare. Filmen utspelar sig i vad som verkar vara Appalacherna där Goopy Geer med flickvän går och dansar på en lokal Honky-Tonk-Bar. Framåt slutet av filmen dyker det upp en svartmuskig skurk, men sällskapet räddas av en spis (!).

Filmen regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Martin och hade premiär den 11 juni 1932.

Förutom Oscars-nomineringen var väl första delen av 1932 inget bra halvår för Merrie Melodies. Animationsstudions kompositör, Frank Marsales, gräver genom Warner Bros arkiv för att hitta låtar de kan marknadsföra och sätta animation till. Musiken är det sällan fel på, men Rudolf Ising producerar inte några större höjdare under den här tiden. Varken han eller Hugh Harman skulle vara kvar så länge till hos Warner Bros, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar