Från Egypten till den fula ankungen

Walt Disney och hans studio producerade nu två framgångsrika filmserier. De största publiksuccéerna kom med Mickey Mouse, medan den andra serien, Silly Symphonies, snart kom att röna mer konstnärliga framgångar, bli mer prisbelönta, mycket på grund av att det var i den serien som Walt Disney Studios vågade experimentera mer med ljud och bild.

Burt Gillett regisserade mest Mickey Mouse-filmer under 1931, så regin för Silly Symphonies lämnades åt Wilfred Jackson. Musiken stod Frank Churchill för.

Egyptian Melodies (1931)

Egyptian Melodies handlar om en spindel som vågar sig in i en pyramid.

Filmen innehåller en den riktigt fin experimentell animation. Den tredimensionella effekten när spindeln går nedför trappan är ett ypperligt exempel på det. Ett par roterande pelare är ett annat. Det märks att Disney hade tid och pengar att spendera på animation.

Spindeln stöter strax på fyra mumier som genomför en dans, inte så lite påminnande om skelettens dans i The Skeleton Dance (1929). Efter dansen väcks väggarnas hieroglyfer till liv, i ytterligare ett exempel på fantastisk animation.

Berättelsen är underordnad Egyptian Melodies animation och musik, på ett bra sätt. Den hade premiär den 21 augusti 1931.

The Clock Store (1931)

The Clock Store utspelar sig, inte helt oväntat, i en klockaffär.

Filmen innehåller klockor och figurer som dansar i takt med tickandet och musiken, men animationen är emellanåt väldigt vacker. Den gamle mannen som i inledningen går och tänder gaslyktor är ett fint samspel mellan ljus och mörker. De två 1700-tals-figurerna som dansar har ett väldigt realistiskt rörelsemönster, men det är troligen inte rotoscopat.

The Clock Store hade premiär den 28 september 1931.

The Spider and the Fly (1931)

The Spider and the Fly inleds med att fokusera på ett gäng flugor. Kameran zoomar ut och vi ser att de sitter upp och ned i taket. Kameran vrider rummet rätt och vi kan äntligen orientera oss. En ganska snygg lösning att starta en film med.

Ett förälskat par flugor förirrar sig och lockas av en spindel som spelar harpmusik på sitt nät. Spindeln fångar den ena flugan, medan den andra ropar på hjälp. Flugorna samlar sig till anfall. Några blir till ett kavalleri till häst(fluga). Andra använder sig av trollsländor för att bli ett flygvapen. Ytterligare några blir till en pansardivision med hjälp av kängor som drivs av larv(fötter). De besegrar givetvis den onda spindeln, som slutar sina dagar på ett flugpapper, och de förälskade flugorna återförenas.

The Spider and the Fly är en lite tråkig film, men med en del finurligheter. Den hade premiär den 23 oktober 1931.

The Fox Hunt (1931)

The Fox Hunt liknar inte många andra Disney-filmer från den här perioden.

Det första man lägger märke till är att det förekommer väldigt många mänskliga karaktärer i filmen. Ganska ovanligt för Disney-filmer. De aristokratiska jägarna är snobbiga och i de flesta fallen feta – man ska heja på räven. Räven lyckas ta sig ur knipan med hjälp av en skunk.

Lite udda och annorlunda, men ingen höjdare. The Fox Hunt hade premiär den 20 november 1931. Looney Tunes-filmen Bosko’s Fox Hunt som hade premiär en månad senare är en bättre film.

The Ugly Duckling (1931)

1931 års The Ugly Duckling är den första av Disneys tolkningar av H.C. Andersens saga. Adaptionen är inte särskilt trogen originalet.

Vi befinner oss på en hönsgård och ur en kull kycklingar föds en anka som inte accepteras av sina syskon eller sin hönsmamma. Ankan blir utfryst och ger sig iväg. Så långt, ganska likt Andersens saga, men då dyker en tornado upp. Ankan försöker varna sin mamma och syskon. När de, efter viss tvekan, lyssnar, blåser kycklingarna iväg med sitt hönshus som landar på en strid flod. Hönsmamman kan inte simma, men det kan ankan. Ankan räddar sina syskon och får äntligen sin mammas kärlek.

Några år senare, 1938, skulle Disney göra en färgversion av samma saga, då mycket trognare originalberättelsen. Den här svartvita versionen hade premiär den 16 december 1931.

Silly Symphonies var under andra hälften av 1931 en grund för experimentell animation hos Walt Disney Studios. Det skulle bära prisbelönt frukt under kommande år.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Monster och konst på Universal

Efter succén med Dracula tidigt under 1931, hade Universal Pictures chef för produktionen, Carl Laemmle Jr, beställt fler monsterfilmer. Redan den 21 november 1931 hade Frankenstein premiär. Variety gav den en lysande recension och skrev att den

looks like a “Dracula” plus, touching a new peak in horror plays and handled in production with supreme craftsmanship. Exploitation, which dwells upon the shock angle, is also a punchful asset with hair-raising lobby and newspaper trumpeting.

Och vidare:

Boris Karloff enacts the monster and makes a memorable figure of the bizarre figure with its indescribably terrifying face of demoniacal calm, a fascinating acting bit of mesmerism.

Recensionerna av Frankenstein var nästan odelat positiva och publiken strömmade till. Den blev både en konstnärlig och publikfriande framgång. Det fanns dock några klåfingrar som inte kunde låta den vara. Riktlinjerna för vad som kunde visas på film eller inte, var fastlagda genom the Hays Code, men Hollywood hade inte börja framtvinga dem. Det låg istället på delstatliga och lokala censurstyrelser.

Den scenen som skapade störst debatt är när monstret kastar en flicka i vattnet på skoj, men där hon råkar drunkna. I flera delstater klipptes den andra halvan av den scenen bort. Kansas ville gå längre och klippa om 32 scener, något som hade förkortat filmens speltid med hälften. Universal Pictures tillgodosåg inte Kansas helt och hållet, men klippte bort drunkningen för nästan alla. När filmen släpptes i en nyrelease några år efter att the Hays Code börjat följas strikt, gjorde Universal klipp i originalrullarna, och drunkningsscenen försvann för all tid. Trodde man. Den återfanns på en brittisk kopia av filmen på 1980-talet och alla nutida utgivningar av filmen innehåller scenen i sin helhet.

Under tiden som Frankenstein släpptes och gjorde succé överallt, utom i Kansas, satt Walter Lantz i sin animationsstudio hos Universal och gjorde inte särskilt konstnärliga filmer om Oswald the Lucky Rabbit.

Hot Feet (1931)

I Hot Feet säljer Oswald lemonad, men hotas av några gangsters.

En näst intill obegriplig film, där berättelsen verkar helt improviserad. Det är fortfarande Bill Nolan som står för animationen och regin, tillsammans med Walter Lantz. Filmen hade premiär den 14 september 1931.

The Hunter (1931)

The Hunter, som hade premiär den 12 oktober 1931, har en tydligare story.

Oswald ger sig ut på jakt, eftersom en tjej vill ha ett rävskinn. Räven sätter givetvis käppar i hjulet för rävjakten.

Det kan vara värt att notera att Tex Avery fortfarande är med och animerar, samt att Mickey Rooney fortfarande gör rösten till Oswald.

Wonderland (1931)

Man hade kunnat tro att Wonderland är en adaption av Alice i Underlandet, men det är det inte. Det är en adaption av Jack och bönstjälken.

Adaptionen är inte särskilt trogen den klassiska engelska folksagan. Jack och bönstjälken nedtecknades troligen för första gången på engelska 1734, men berättelsen är sannolikt mycket äldre än så – historier om en ung man som stjäl en skatt från ett troll/en jätte/ett monster har funnits i tusentals år. En intressant detalj är att jätten i folksagan, samt i den här kortfilmen, uttalar sitt klassiska ”Fee-fi-fo-fum!” Repliken har sitt ursprung i William Shakespeares King Lear, i akt 3, scen 4 – samma replik som innehåller ursprunget till Stephen Kings livsverk, the Dark Tower:

EDGAR

Child Rowland to the dark tower came,

His word was still, – Fie, foh, and fum,

I smell the blood of a British man.

Folksagans Jack är inte hjälte bara i berättelsen om bönstjälken, utan förekommer i Jack Frost, Little Jack Horner, Jack – the Giant Killer och This Is the House that Jack Built. Han är, helt enkelt, en arketypisk brittisk hjältefigur i likhet med Tysklands Hans och Rysslands Ivan.

Wonderland är, trots den klassiska litterära förlagan, inte särskilt bra. Walter Lantz filmer lider fortfarande av att Oswald inte har någon riktig personlighet, samt att Bill Nolans regi och animation till stor del bygger på improvisation och upprepningar – troligen för att spara tid. Wonderland hade premiär den 26 oktober 1931.

Trolley Troubles (1931)

En titel vi känner igen. Trolley Troubles gjordes ursprungligen 1927, den andra Oswald-filmen av Walt Disney, med animation av Ub Iwerks m.fl. Hugh Harman och Rudolf Ising, som också animerade Trolley Troubles, gjorde senare en remake av berättelsen (också 1931) för Warner Bros Merrie Melodies: Smile, Darn Ya, Smile! (se här). Den här Oswald-filmen är i princip bara en nyrelease av 1927 års Disney-film, men med tillagt spår av musik och ljud.

Trolley Troubles är alltså en film som står i två olika tidsepoker. Den gjordes under stumfilmstiden, men fick nu ljud. Den regisserades av Walt Disney och animerades av Harman och Ising, med hjälp från Ub Iwerks och Friz Freleng, men släpptes nu som en film av Walter Lantz och Bill Nolan. Och alla verkar ha varit ok med detta.

Walter Lantz och Walt Disney blev ganska goda vänner, trots att Lantz tog över Disneys skapelse, Oswald. Den främsta anledningen är nog att den stora skurken i dramat hette Charles Mintz, som var den som såg till att rättigheterna till karaktären togs ifrån Disney och hamnade hos Universal (se här). När Universals boss, Carl Laemmle, kickade Mintz, fick Lantz ta över Oswald – och Lantz var noga med att få Disneys välsignelse. Om inte Mickey Mouse hade varit en sådan succé, så hade Disney nog inte varit lika givmild.

Ljudversionen av Trolley Troubles hade premiär den 23 november 1931.

The Hare Mail (1931)

Till skillnad från många andra Oswald-filmer från den här epoken, är The Hare Mail ganska bra.

Den har en ganska tydlig berättelse och Nolans improviserade animationer tar inte över alltför mycket. Oswald är en tidningspojke som bestämmer sig för att ta fast en skurk som han sett på förstasidan. Skurken har tagit en gammal man och hans barnbarn till fånga för att ta reda på var deras förmögenhet finns. Barnbarnet, en tjej i Oswalds ålder, binds fast på en planka och skurken sätter en fläkt som likt en cirkelsåg börjar klyva plankan. Scenen påminner inte så lite om scenen i Goldfinger där James Bond, drygt 30 år senare, skulle hotas med att klyvas – i Bonds fall av en laserstråle.

Ett par fina gags lyfter filmen över de flesta andra Oswald-filmerna från 1931. Det skulle inte förvåna om gagsen kom från Tex Avery, som arbetade som animatör på filmen och vars humor senare skulle lyfta Warner Bros’ och ännu senare MGM:s animerade kortfilmer till osannolika komiska höjder.

The Hare Mail hade premiär den 30 november 1931.

The Fisherman (1931)

The Fisherman är ytterligare en medioker Oswald-film från 1931 där saker och ting verkar hända helt av slumpen.

En grundidé och sedan några gags staplade på varandra – ingen medryckande berättelse, inga genomtänkta skämt, inga engagerande karaktärer. Tillbaka till normaltillståndet – medelmåttighet.

The Fisherman hade premiär den 7 december 1931.

The Clown (1931)

1931 års sista Oswald-film, The Clown, tar oss på cirkus.

Den stora behållningen är, i vanlig ordning, inte Oswald, som här spelar clown. Istället är det en sidokaraktär som stjäl showen: en hund som ska hjälpa clownen Oswald är så deadpan när han bugar, eller när han får en elefant på sig, att det faktiskt blir riktigt roligt. Tyvärr är han bara med i en kort sekvens på max en halvminut.

The Clown hade premiär den 21 december 1931.

Den stora anledningen för att Oswald-filmerna har så varierande kvalitet är givetvis att Lantz var tvungen att fylla en kvot och i princip leverera en animerad kortfilm varannan vecka. Det tvingade honom att driva på sina animatörer så som han själv blev pådriven av Universals chefer. Det blev många och långa nätter också.

Walter Lantz arbetade inte bara under tidspress, han hade också en tajt budget. Den stora depressionen drabbade också filmindustrin, som blev alltmer beroende av billigt producerade B-filmer. Ibland kunde man satsa lite extra på någon enstaka större, lite konstnärligare, produktion, med förhoppningen att den skulle bli succé. Hos Universal satsade man lite extra på monsterfilmer, och Frankenstein blev en succé.

Under depressionen satsade Universal aldrig lite extra på animerade kortfilmer, något som märks tydligt i Walter Lantz produktion. Men han arbetade troget och enträget vidare och lämnade in kortfilmerna i tid och inom budgetramarna. Det måste väl ändå ses som en konst i sig.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Budgetstudion på östkusten

Paul Terry var en veteran inom den animerade kortfilmen, då han varit verksam sedan 1915. I den andra filmen han någonsin gjorde, Down on Phoney Farm (1915), introducerade han karaktären Farmer Al Falfa. Några år senare startade han Fables Studio och började göra filmer baserade på Aesops fabler, varav några använde Al Falfa som bifigur. 1929 tog Terrys partner, Amadee J. Van Beuren, över filmserien om fablerna, medan Terry behöll karaktären Farmer Al Falfa och startade TerryToons, en animationsstudio i New Rochelle, New York, en bit norr om The Bronx i New York City. Därifrån animerade hans studio en kortfilm varannan vecka, filmer av ganska jämn låg kvalitet.

Terry var fullt medveten om att han var en budgetmotsvarighet till Disneys förstaklassprodukt, men han var tillfreds med det. Under 1930-talet fyllde TerryToons Fox Films biorepertoar med animerade bagateller, varav några få gjorde ett bestående intryck.

Popcorn (1931)

Även om Farmer Al Falfa var TerryToons största ”stjärna”, så medverkade han bara i en fjärdedel av filmerna som kom från studion. Popcorn är ett exempel på en film utan farmaren. Filmen hade premiär den 11 januari 1931, troligen framför Fox-produktionen The Man Who Came Back som hade premiär samma dag.

Popcorn är inte särskilt intressant handlingsmässigt – två möss går på tivoli och råkar ut för det ena efter det andra. Humorn är aldrig så mörk som hos bröderna Fleischer, eller så absurd som hos Warner Bros och animationen är inte högklassig, som hos Disney. Popcorn är intressant av en annan anledning.

1955 sålde Paul Terry hela TerryToons-katalogen till TV-kanalen CBS. TerryToons blev den första studion som paketerade sin gamla filmer för TV-visning. CBS bestämde att animerade filmer skulle vara för barn, och lördagsmorgnarna blev på det viset hemvist för animerade filmer för barn under TV:ns genombrottsdecennium. Filmerna var dock tvungna att censureras på de allra grövsta elementen – de hade ursprungligen producerats för en vuxen biopublik. De censurerade versionerna visades på TV, medan originalen glömdes bort och till viss del försvann.

Popcorn tillhör de som censurerades och sedan försvann. En mer komplett kopia av filmen hittades emellertid på brittiska Ebay 2011 och det är den man kan se ovan. Troligen är den också censurerad, efter brittisk standard, men flera klipp som är borta från de bästa amerikanska kopiorna, är här återställda. Ett helt ocensurerat original lär vi aldrig få se.

Censur av animerade kortfilmer får vi snart anledning att återkomma till.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, TerryToons | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – Del 4 – 20th Century Fox

Både Universal Pictures och Paramount Pictures grundades av starka män som behöll bolagens makt, om inte för sig själv, så i alla fall inom familjen. 1915 bildades ett filmbolag vars grundare skulle förlora allt – sin förmögenhet, sitt filmbolag och nästan sitt liv. Filmbolaget skulle dock leva vidare och bära hans namn.

Rävens bakgrund

William Fox

Vilmos Fried föddes 1879 till judiska föräldrar, Michael Fried och Hannah Fuchs, i Tolcsva, Ungern, som då var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. När Vilmos var 9 månader, flyttade familjen till USA där de bosatte sig i New York City. Vilmos fick ytterligare tolv syskon, varav endast sex överlevde till vuxen ålder. Som ung skaffade sig Vilmos arbete som springpojke, tidningspojke och lagerarbetare inom pälsindustrin. Han bytte namn till William Fox, en anglifiering av hans förnamn och mammans efternamn.

William Fox startade sitt första bolag 1900, men hittade snart en passion i filmens värld. För att ha råd att köpa sin första nickelodeon 1904, sålde hans sitt bolag. Under tio års tid, koncentrerade han sig på att köpa upp biografer, framför allt i New York-området, samt att köpa upp filmer och distribuera dem för visning på sina egna dukar. William såg film som ett rent entreprenöriellt företag – han var mer intresserad av den monetära aspekten, än den konstnärliga. Han bildade ett distributionsbolag, Greater New York Film Rental Company, som senare döptes om till Box Office Attraction Film Rental Company när Fox expanderade utanför New York 1914. Vid den här tiden distribuerade han, exempelvis, en av de tidigaste animerade kortfilmerna, Gertie the Dinosaur.

För att tjäna mer pengar, insåg William Fox att han borde producera film. I likhet med de andra filmbolagen vid den här tiden lät han bygga sin första filmstudio i Fort Lee, New Jersey. Den första filmen som producerades av Fox och hans Box Office Attraction-bolag hette Life’s Shop Window, som släpptes till ganska ljum kritik och som numera är försvunnen. Året därpå, 1915, bildade Fox filmbolaget som kom att bära hans namn: Fox Film Corporation.

Rävens uppgång

Sol M. Wurtzel

1917 skickade William Fox en av sina närmaste medarbetare, Sol M. Wurtzel, till Hollywood för att leda Fox Film Corporations västkuststudio. Han kom att revolutionera filmproduktionen genom att satsa på B-filmer – snabba och billiga att producera, men samtidigt publikfriande och väldigt inkomstbringande. Många av B-filmerna var västerns, bland annat en radda filmer med cowboyen och skådespelaren Tom Mix (hans enastående riktiga namn). Wurtzel satsade också på journalfilmer, nyheter på film, som kom att heta Fox News – ej att förväxla med dagens propagandamaskin.

Fox Film Corporation tjänade bra pengar på B-filmerna och journalfilmerna, vilket möjliggjorde dem att göra större produktioner. Och med de större produktionerna kom talangerna. En av regissörerna som upptäcktes av Fox var John Ford. Han inledde sin karriär som B-filmsregissör hos Fox, och fick snart förtroendet att göra större, längre och bättre filmer. Mellan 1917 och 1928 gjorde han ett 60-tal stumfilmer, varav de största höjdpunkterna är The Iron Horse (1924) och 3 Bad Men (1926) – den senare inspirerade Akira Kurosawa till att göra Hidden Fortress (1958), som i sin tur inspirerade George Lucas till att göra Star Wars (1977).

Fox Film var tidiga med ljudfilm. När Warner Bros inledde ljuderan med 1927 års The Jazz Singer, hade de ljudet på skivor som synkroniserades med filmen. Redan 1925 köpte Fox en teknik där ljudet istället fanns direkt på filmremsan, vilket givetvis var lättare att synkronisera, men dyrare att implementera eftersom de krävde nya projektorer. Fox Movietone hette ljudtekniken när bolaget 1928 ställde om till ljudfilm. Samma år köpte Fox ett nytt studioområde väster om Beverly Hills: Movietone City, som för sin tid var världens bäst utrustade plats för filminspelning.

Rävens fall

1927 dog Marcus Loew, ägare till Loew’s Incorporated som ägde mer än 200 biografer och kontrollerade filmbolaget MGM. William Fox lade ett bud på Loew’s och försäljningen gick igenom 1929. Samma år gick allting fel för William Fox.

Louis B. Mayer

MGM:s chef, Louis B. Mayer, var inte inkluderad i försäljningen av Loew’s och han bestämde sig för att motarbeta den. Ungefär samtidigt, sommaren 1929, skadades William Fox allvarligt i en bilolycka, som tvingade honom till flera månader av rehabilitering. Medan Fox kämpade för att komma tillbaka, inträffade börskraschen på Wall Street, något som utraderade hans förmögenhet och omöjliggjorde köpet av Loew’s Inc. 1930 stod William Fox på randen till personlig konkurs. Han lämnade bolaget.

Under 1931 och 1932 skövlades Fox Film Corporation av olika intressenter och den resterande delen av bolaget vansköttes av Fox efterträdare. Bolaget gick alltmer med minus, men överlevde hjälpligt ytterligare några år.

Fram till 1936 kämpade William Fox mot att gå i konkurs. När Fox förhördes av en domstol det året, begick han mened vid upprepade tillfällen och mutade till och med domaren, John Warren Davis. Fox dömdes till sex månader i fängelse för mened och efter avtjänat straff återvände han aldrig till filmbranschen. Domare Davis erkände mutorna och tvingades bort från sin domstol. William Fox dog i New York 1952, bortglömd och utfattig. Ingen från Hollywood närvarade på hans begravning.

Rävens arv

Joseph M. Schenck & Darryl F. Zanuck

1933 grundades ett annat filmbolag av två gamla rävar i spelet om Hollywood: Joseph M. Schenck, tidigare hos United Artists, och Darryl F. Zanuck, tidigare hos Warner Bros. Bolaget finansierades bland annat av Nicholas Schenck, VD för Loew’s (och Josephs bror), och Louis B. Mayer, studioboss hos MGM. Det nya filmbolaget fick namnet Twentieth Century Pictures.

Schencks och Zanucks nya filmbolag gick ganska bra, av deras första 18 filmer var alla utom en finansiella succéer. Filmerna som producerades av Twentieth Century Pictures, distribuerades av United Artists, men var en av de första större oberoende filmproducenterna.

1934 ville Zanuck köpa aktier i United Artists, men fick nej av en av bolagets större aktieinnehavare, skådespelerskan Mary Pickford. Schenck blev förbannad över Zanucks behandling, så de båda lämnade United Artists och började söka efter nya distributörer. En man med det osannolika, men ändå välklingande, namnet Spyros Skouras presenterade sig. Han var vid tidpunkten manager till en del (nåja, ca 500) av Fox Films biografer. Skouras hade en idé om en fusion av Fox Film Corporation och Twentieth Century Pictures, och Schenck och Zanuck nappade. 1935 bildades så 20th Century-Fox.

Det kan vara värt att nämna, för att behålla den här bloggens primära fokus, att Fox Film Corporation och senare 20th Century-Fox också distribuerade animerade kortfilmer: TerryToons. Fox Film Corporation började distribuera Paul Terrys filmer när Terry gick över till ljud 1930. TerryToons var hastigt producerade filmer av ganska låg kvalitet, men de fyllde repertoaren. Först på 1940-talet fick Terry några större hits med karaktärer som Mighty Mouse och Heckle & Jeckle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, TerryToons | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Bimbo till Betty II

Fleischer Studios var inte en integrerad del av Paramount Pictures, eller Paramount Famous Lasky Corporation som filmbolaget fortfarande hette 1931. Fleischers animerade kortfilmer distribuerades av Paramount, och Adolph Zukor stod som exekutiv producent för dem, tillsammans med Max Fleischer, men animationsstudion ingick inte i filmbolaget. Men de låg ganska nära varandra. Även om Paramount hade köpt och byggt nya studios i Hollywood, hade de kvar en studio på östkusten, i Queens, New York: Kaufman Astoria Studios. Ett väldigt långt stenkast därifrån, på Broadway, mitt på Manhattan, låg Fleischer Studios. De hade aldrig flyttat västerut, till Hollywood. Det var i New York som de gjorde sina kortfilmer om den hundliknande Bimbo. Snart skulle de skifta fokus till Bimbos flickvän, Betty Boop.

Bimbo’s Express (1931)

Bimbo’s Express inleds med ett titelkort som lyder ”Bimbo & Betty in Bimbo’s Express”, vilket visar på Bettys större roll i Fleischer Studios produktion. Filmen hade premiär den 22 augusti 1931.

I filmen har Bimbo en flyttfirma som ska flytta Bettys möbler till en ny lägenhet. På samma sätt som tidigare filmer från Fleischer Studios, fyller regissören, Dave Fleischer, filmerna med de mest udda gagsen man kan tänka sig. När Bimbo ringer på hos Betty, sitter hon och klipper tånaglarna, som man gör när man väntar på flyttfirman. När hon råkar klippa av bara en halv nagel, får tån plötsligt ett ansikte och armar och pekar på den delen av nageln som inte blev avklippt. Betty klipper av resten, och ansiktet på tån försvinner nöjt. På detta oväntade, och tydligen helt improviserade, sätt har Dave fyllt ytterligare tio sekunder av filmen.

Maurice Chavalier

Bimbo förälskar sig givetvis i Betty, och halvvägs in i filmen börjar han sjunga Hello Beautiful till henne. Sångrösten görs av Maurice Chevalier, som då var en av världens mest berömda sångare. Chevalier inledde sin karriär som musikal- och operett-artist i Paris under slutet av 1910-talet, träffade kompositörerna Irving Berlin och George Gershwin i New York, och hade flera stora hits under 20-talet, bland annat Valentine från 1924. Han inledde en skådespelarbana med hjälp av Charlie Chaplin och Douglas Fairbanks och 1928 skrev han kontrakt med Paramount Pictures. Han blev en av filmbolagets bäst betalda skådespelare. På grund av sin sångröst hamnade han i musikalfacket, något han inte var helt nöjd med.

1931 var Chevaliers pass, inte Chevalier själv, med i Monkey Business – en Paramount-komedi med bröderna Marx. De fyra bröderna är fripassagerare på en oceanångare och när de ska stiga i land visar de upp Chevaliers pass. För att bevisa att de är den berömde franske sångaren sjunger de varsin version av You Brought a New Kind of Love to Me, på sina särskilda sätt.

Trots de här kopplingarna är Bimbo’s Express inte särskilt bra. Den påminner till viss del om The Music Box, en Laurel & Hardy-film som kom året därpå. Se hellre den. Eller Monkey Business, för all del.

Minding the Baby (1931)

Minding the Babys titelkort lyder ”Betty Boop and Bimbo in Minding the Baby” – Betty tar förstaplatsen för att reflektera hennes växande popularitet.

Det är dock fortfarande Bimbo som spelar huvudrollen. Här tvingas han vara barnvakt åt sin lillebror, en ondskefull bebis, medan deras mamma springer några ärenden. I en byggnad tvärs över gatan vill dock Bimbos flickvän, Betty, umgås – hennes föräldrar har precis gått hemifrån.

Bimbos lillebror kör med sin storebror. När Bimbo vid ett tillfälle tittar bort, tar bebisen fram en cigarr och tidningen och läser om ”The Stuck Market.” Den ondskefulle bebisen, som skämt, dyker senare upp i Who Framed Roger Rabbit? i  inledningsscenen med Baby Herman. Den numera arketypiska karaktären ser vi idag i en TV-serie (Stewie i Family Guy) och en hel långfilm (The Boss Baby).

Minding the Baby hade premiär den 26 september 1931.

In the Shade of the Old Apple Sauce (1931)

In the Shade of the Old Apple Sauce är en mystisk film. Den är försvunnen och ingen verkar veta vad den handlade om, bara att Bimbo och Betty Boop var med i den och att den upphovsrättsskyddades den 16 oktober 1931. Det finns bevis på att den visades före den Eddie Cantor-filmen Palmy Days – Cantor, som alltså skrev signaturmelodin till Warner Bros filmserie Merrie Melodies (se här).

För att komplicera saken, gjorde Fleischer Studios 1930 en Screen Song – en karaoke-liknande film – som heter In the Shade of the Old Apple Tree, sjungen av en Billy Murray, som gjorde rösten till Bimbo fram till The Herring Murder Case (se här).

Mask-A-Raid (1931)

I Mask-A-Raid blir det ännu tydligare att Betty Boop håller på att bli Fleischers nya stjärna. Titelkortet lyder: ”Betty Boop in Mask-A-Raid – with Bimbo.

Mask-A-Raid är den första filmen där Betty Boop tydligt är en människa, utan hundöron. Här är hon en maskeradbalsdrottning. Maskeradbalskungen visar sig vara en riktig kåtbock och Betty spenderar första halvan av filmen med att värja sig från hans avancemang. Hon är istället intresserad av hunden, Bimbo.

Betty som sexsymbol är i förgrunden. Bimbo dreglar vid åsynen av hennes långa ben, där strumpebandshållarna tittar fram under kjolen.

Walter Van Brunt / Walter J. Scanlan

I filmen sjunger Bimbo vid ett par tillfällen en italienskklingande scat. Rösten görs av Walter Van Brunt, som hade inlett sin karriär 1917 som Billy Murray-imitatör, och som senare skulle arbeta med Billy Murray i flera Fleischer Studios-produktioner. Men det var först efter en skandal som involverade en pseudonym, Walter J. Scanlan, och en annan skandal som involverade bigami. Varför bröderna Fleischer skulle vilja jobba med honom verkar helt obegripligt, men rösten kanske vägde upp hans tillkortakommanden.

Mask-A-Raid hade premiär den 7 november 1931.

Jack and the Beanstalk (1931)

Vi är nu tillbaka till ett titelkort som lyder ”Betty Boop and Bimbo in Jack and the Beanstalk,” men troligen har produktionen av Jack and the Beanstalk inletts före Mask-A-Raid.

En sovande jätte på ett moln tappar sin stora cigarr ner i Bimbos hus. Bimbo planterar en böna och åker upp till jätten där han hitta Betty Boop som slavar i jättens kök. Betty räddas av Bimbo och de flyger iväg med en magisk höna, som blir till en bil när de landar.

Animationen verkar vara mestadels improviserad för att fylla ut tid. Den är också inkonsekvent. Bettys hundöron är tillbaka och Bimbo är vit igen. En del av detta kan bero på att produktionen börjat ganska tidigt och sedan dragit ut på tiden, men det finns inget som indikerar att de lagt ner särskilt mycket tid, varken på berättelse eller animation. Oavsett när produktionen inleddes så hade filmen premiär den 21 november 1931.

Dizzy Red Riding Hood (1931)

Nu intar Betty Boop huvudrollen igen. Bimbo är degraderad till en biroll. Dizzy Red Riding Hood är givetvis Betty Boops version av Rödluvan.

Filmen inleds så som Rödluvan bör – Betty/Rödluvan ska gå till mormor och alla varnar henne för vargen i skogen. Hon bryr sig inte, hon tycker om vargar. Berättelsen tar en ganska skarp vänstersväng när Bimbo dödar vargen, flår den och tar på sig pälsen – eftersom Betty tycker om vargar. Bimbo i vargpäls tar mormors plats, och när han tar av sig pälsen inför Betty, kysser de varandra.

Dizzy Red Riding Hood innehåller inte så lite sexuella anspelningar – även homosexuella sådana. När Betty går i sin mormors trädgård och plockar blommor sjunger hon ”I think she’d like a pansy” (pansy = pensé & gay man) – dyker det plötsligt upp ett träd som sjunger ”the fairies like them too” (fairy = älva & gay man).

De sexuella anspelningarna är dock tydligare vad gäller Bettys och Bimbos förhållande. Bettys ben är helt exponerade och hennes strumpeband faller titt som tätt nedför spirorna. Det bör påminnas om att även om produktionskoden borde följas, så var det nästan inga filmer som brydde sig om den förrän 1934. Betty Boops sexualitet är på full display här och skulle så förbli de kommande åren.

Dizzy Red Riding Hood hade premiär den 12 december 1931.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 3 – Paramount Pictures

Universal Pictures stannade i växten ungefär vid övergången till ljudfilm under slutet av 1920-talet. En anledning var studiobossen Carl Laemmles konservativa syn på filmproduktion som han ansåg borde vara skild från distribution och visningsfönster. Universal satsade därför aldrig på biografkedjor. Det lämnade han till andra filmbolag att göra – och det gjorde de, framgångsrikt.

Tre män…

Adolph Zukor

Adolph Zukor föddes till judiska föräldrar år 1873 i Ricse, en by i det som då var Österrike-Ungern. Han blev föräldralös under tonåren och beslutade sig för att utvandra till USA. Zukor anlände till New York 1891 och fick arbete som tapetserare. Ett år senare blev han lärling som körsnär och han visade på stora färdigheter med att designa pälsar. 1893 startade han ett eget pälsföretag i Chicago inför den stora utställningen där det året, World’s Columbian Exposition. Inom tio år var han rik, ungefär samtidigt som hans intresse för film väcktes.

1903 uppsökte en av Adolph Zukors kusiner honom med ett förslag. Max Goldstein ville investera i en kedja biografer ägda av Mitchel Mark, som med sin bror Moe hade öppnat USA:s första permanenta biograf i Buffalo, New York, 1896. Zukor, bröderna Mark och en fjärde man, Morris Kohn, startade några biografer i bland annat New York City, Boston, Philadelphia och Newark. Biografkedjan fick ytterligare finansiering av Marcus Loew, som senare skulle vara med och starta MGM.

Zukor ingick ett annat partnerskap 1912, då han startade Famous Players Film Company tillsammans med bröderna Daniel, Gustave och Charles Frohman. Famous Players började som ett distributionsbolag som bland annat distribuerade Les Amours de la reine Élizabeth, en fransk film med Sarah Bernhard. Redan året därpå, 1913, släppte de dock sin första egna produktion, The Count of Monte Christo. Famous Players brukar räknas som det första fröet till Paramount Pictures, men för ett större filmbolag krävdes fler partnerskap.

Jesse L. Lasky

Jesse L. Lasky föddes till judiska föräldrar 1880 i San Francisco, Kalifornien. Han sökte sig till New York där han inledde en teaterkarriär på Broadway, först på scenen, men senare bakom som producent. 1911 träffade han Beatrice DeMille, en annan teaterproducent på Broadway, som introducerade honom till sin son Cecil B. DeMille. Året dessförinnan hade Laskys syster, Blanche, gift sig med en Samuel Goldfish. Lasky, DeMille och Goldfish, tillsammans med en fjärde man, Oscar Apfel, bildade 1913 Jesse L. Lasky Feature Play Company för att ge sig in i filmbranschen. Samma år begav de sig till Kalifornien och hyrde en lada utanför Los Angeles där DeMille och Apfel tillsammans regisserade The Squaw Man, som räknas som den första långfilmen som gjordes i Hollywood.

Jesse L. Lasky Feature Play Company – eller Lasky Company – producerade en lång rad stumfilmer på kort tid, nästan alla regisserade av Cecil B. DeMille. DeMille och hans samtida konkurrent, D.W. Griffith, var pionjärerna som uppfann filmens grammatik. Griffith var intresserad av parallella berättelser och redigering. DeMille var intresserad av ljussättning och skådespelare/filmstjärnor.

William Wadsworth Hodkinson

William Wadsworth Hodkinson föddes i Pueblo, Colorado, 1881. Han arbetade som budbärare, telegrafist och akrobatisk cyklist (!) innan han 1907 köpte sin första biograf i Ogden, Utah. Hans strategi var att ta lite högre inträde och byta program två gånger i veckan för att locka publiken till återkommande besök. Lönsamheten var så stor att han snart kunde köpa upp alla biografer i Salt Lake City, Utah, och senare expandera till filmdistribution i Los Angeles och San Francisco.

1914 sammanfogade han 11 olika distributörer till det första bolaget för nationell filmdistribution – Paramount Pictures Corporation. Hodkinson introducerade det som kallas block booking – om man ville köpa en film för visning, var man tvungen att köpa ett helt paket som innehöll flera andra filmer som producerats av bolaget som Paramount hade exklusiva rättigheter till. Hodkinsons distributionsbolag skrev samma år exklusiva kontrakt med två bolag: Zukors Famous Players Film Company och Laskys Jesse L. Lasky Feature Play Company. Paramount hjälpte Zukor och Lasky med att se till att alla deras filmer visades på biografer runt om i landet, mot en avgift, givetvis, på 35% brutto på alla intäkter från visningarna.

…och ett filmbolag

Redan från början i partnerskapet insåg Zukor och Lasky att de stora inkomsterna gick till Hodkinson och att de båda skulle tjäna mer pengar om de integrerade biograferna med sin produktion och distribution. 1915 började Zukor köpa upp aktier i Paramount Pictures Corporation, bland annat från en Hiram Abrams, som satt i Paramounts styrelse. På det årliga styrelsemötet 1916, förlorade Hodkinson ordförandeskapet till Abrams med en rösts övervikt, och Abrams lämnade i princip över styrelsen till Zukor med omedelbar verkan.

I slutet av 1917 bildades filmbolaget Famous Players-Lasky Corporation, under vilket Paramount Pictures Corporation var ett dotterbolag. Med Hodkinson utmanövrerad, blev Adolph Zukor ordförande och Jesse Lasky vice ordförande. Lasky, DeMille och Goldfish skötte produktionen, medan Abrams skötte distributionen. Två år senare var även Samuel Goldfish utmanövrerad. Han gick vidare, bytte namn till Samuel Goldwyn och var med och bildade MGM. Bröderna Frohman lämnade också för att starta eget. Som en lite utvikare kan nämnas att vid den tidpunkten var det bara två bröder kvar. Den yngste, Charles, hade varit med på RMS Lusitania då passagerarfartyget söder om Irland torpederades av en tysk ubåt den 7 maj 1915 – något som var en bidragande faktor till att USA gick med i Första världskriget.

1919 hade Adolph Zukor utmanövrerat de främsta hoten mot hans makt. Han var nu en filmbolagsboss att räkna med.

Kostnaderna för att göra film ökade alltjämt. Delvis på grund av att manusen kostade mer att köpa, men det var framför allt stjärnsystemet som sprängde budgetarna. I takt med att filmstjärnornas popularitet ökade, växte lönekraven, och Famous Players-Lasky hade många filmstjärnor under kontrakt: Mary Pickford, Douglas Fairbanks, Gloria Swanson och Rudolph Valentino, för att bara nämna de mest inkomstbringande stjärnorna i slutet av 1910-talet. De ökande utgifterna krävde ökande intäkter och Zukor gjorde detta genom att vertikalt integrera filmbolaget. Allt skulle in under samma paraply – produktion, distribution och visning. Bolaget hade dock väldigt få biografer.

1919 hotade First National, en rikstäckande kedja av biografer, med att bojkotta Famous Players-Lasky Corporation. Zukor insåg att det enda rätta var att bygga sig en egen biografkedja. Han började köpa upp större och mindre kedjor över hela USA, så att i mitten av 1920-talet hade Famous Players-Lasky tillgång till det största nätverket av biografer i landet. Publix Theatres Corporation, som nätverket kallades, hade i slutet av 20-talet mer än 2000 biografer.

Mary Pickford, D.W. Griffith, Charlie Chaplin, Douglas Fairbanks

Samma år som Famous Players-Lasky expanderade sina visningsmöjligheter, 1919, minskade dess stjärnkraft. Mary Pickford och Douglas Fairbanks lämnade Zukors bolag för att tillsammans med Charlie Chaplin och D.W. Griffith bilda ett eget filmbolag som styrdes av filmskaparna – skådespelarna och regissörerna. Med sig tog de Hiram Abrams. En ung man vid namn B.P. Shulberg, som arbetat hos Famous Players-Lasky som pressansvarig, hamnade på fel sida i schismen inom företaget, och tvingades sluta.

Motgångarna för Zukor fortsatte 1921. The Federal Trade Commission stämde Famous Players-Lasky samt de flesta av deras nyligen uppköpta biografkedjor för ”konspiration och hinder för handel.” Det FTC främst vände sig emot var bolagens block booking – att man tvingades köpa filmer i paket, ofta utan att få reda på vilka de var först. Flera oberoende biografer vittnade om oetiskt förfarande för att tvinga dem att köpa filmpaketen. Fallet pågick under sex år.

Hollywood definierat

1926 återanställde Zukor B.P. Shulberg till Famous Players-Lasky Corporation. Efter det att han tvingades sluta, hade Shulberg 1919 startat ett eget filmbolag, Preferred Pictures, och byggt det runt en skådespelerska, Katherine MacDonald. När hon lämnade 1923 skrev Preferred Pictures kontrakt med en annan skådespelerska, Clara Bow. Shulberg producerade egna filmer med Bow i huvudrollen, men mest lukrativt var att låna ut henne till andra filmbolag. Under loppet av tre år byggde Shulberg Clara Bow till Hollywoods största filmstjärna, samtidigt som hon var den exakta gdefinitionen av en flapper. När Shulberg återanställdes av Zukor, följde Bow med (det kan ha varit en grundförutsättning), och hon skrev eget kontrakt med Famous Players-Lasky Corporation.

Zukor byggde vidare på sin idé om att sälja filmerna med hjälp av filmstjärnor, och filmbolaget hade fortfarande ett av de mest berömda skådespelarstallen i världen. B.P. Shulberg hade dessutom visat sig vara en genial marknadsförare. Tack vare honom hade Mary Pickford blivit ”America’s Sweetheart”, och nu blev Clara Bow ”The It Girl”. Han skrev också slogans till bolaget han arbetade för, först ”Famous Players in Famous Plays” och senare ”If it’s a Paramount Picture, it’s the best show in town.” Med Zukors sinne för affärer och Shulbergs sinne för marknadsföring, blev Famous Players-Lasky specifikt och Hollywood generellt synonymt med filmstjärnor.

Paramount Pictures Studio

1927 var ett år av stora förändringar: Famous Players-Lasky Corporation blev Paramount Famous Lasky Corporation; I samband med namnbytet till Paramount Famous Lasky Corporation köpte Zukor ett stort område i Hollywood som redan fungerade som en filmstudio, Robert Brunton Studios, som senare skulle bli Paramount Pictures Studio; FTC vann över Paramount Famous Lasky Corporation och försökte tvinga dem att sluta med block bookings; Och filmerna blev ännu dyrare att producera och visa genom ljudfilmens ankomst – inte nog med att man var tvungen att spela in ljudet, man var tvungen att spela upp det i biograferna också – det var en kostsam omställning för filmbolagen och biografkedjorna.

Det skulle dröja ytterligare några år innan Paramount Famous Lasky Corporation blev Paramount Pictures, även om Zukor räknade 1912 som bolagets grundande. Då hade Paramount växt till en mastondont – ett vertikalt integrerat filmbolag som hade ett rejält stall med filmstjärnor och som skötte hela kedjan av filmindustrin – från produktion, via distribution, till biograferna. Trots att FTC försökte få Paramount att sluta med sina block bookings, fortsatte bolaget med sedvänjan. Eftersom filmbolaget ägde de flesta av biograferna som visade deras filmer, fanns det inte så mycket FTC kunde göra.

Paramount var också tidiga med att ställa om till ljudfilm. Även om det initialt var kostsamt, blev omställningen enormt lukrativ, särskilt för de bolagen som var vertikalt integrerade. 1927 började Paramount göra journalfilmer, ett slags nyhetsmagasin med rörliga bilder som visades på biograferna – TV-nyheter före TV:ns ankomst. Det var ett billigt och bra sätt att fylla ut biografernas tablåer. Ett annat sätt var att distribuera animerade kortfilmer, och 1928 skrev Paramount avtal med Fleischer Studios, vars filmserier Inkwell Imps, Screen Songs och Talkartoons ledde till Betty Boop och Popeye. Fleischer Studios blev Walt Disneys störste konkurrent, mycket tack vara Paramounts egna nätverk av biografer.

Paramount Pictures, som bolaget äntligen kom att heta 1935 efter 23 år av alfabetssoppor, kom att definiera Hollywood. Filmbolaget ägde egna studior och egna biografer. De producerade, distribuerade och visade sina egna filmer. När stumfilmstidens silvriga era övergick till ljudfilmens gyllene era, stod Paramount Pictures som starkast.

Paramount Pictures räknas som världens sjätte äldsta filmbolag som fortfarande existerar.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Fleischer Studios, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko – seriös och fånig

1931 fördubblade Leon Schelsinger produktionen av animerade kortfilmer på uppmaning av sin distributör, Warner Bros. De två tidigare animatörerna för Disney, Hugh Harman och Rudolf Ising, delade på uppdraget. Ising tog hand om den nya filmserien Merrie Melodies, medan Harman fortsatte arbeta med Bosko-filmer under Looney Tunes.

The Tree’s Knees (1931)

The Tree’s Knees, som hade premiär i juli 1931, var den sista Bosko-filmen som regisserades av både Harman och Ising.

Bosko är ute skogen för att hugga träd. När ett träd värjer sig och skyddas av dess sticklingar, blir filmen en ordinär musikfilm som vi redan har sett till leda. Inget originellt, utan en dålig kopia av en av DisneySilly Symphonies. Den enda behållningen som går att finna är två möss som visserligen liknar Mickey Mouse, men som visar sig vara en tidig version av Disneys senare duo Chip ‘n’ Dale. Lite kul, för ett par korta ögonblick.

The Tree’s Knees animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton. Musiken stod Frank Marsales för.

Bosko Shipwrecked! (1931)

Som titeln avslöjar handlar Bosko Shipwrecked! om när Bosko råkar ut för en förlisning och hamnar på en ö, som visar sig inte vara öde.

Detta är den första filmen i Looney Tunes-serien som har Hugh Harman som ensam regissör. Medan Rudolf Isings Merrie Melodies främst är musikaliska filmer, så börjar Looney Tunes och Bosko söka sig mot berättelser och karaktärer som drivkrafter för filmerna. Bosko Shipwrecked! är ett utmärkt exempel på den riktningen.

Bosko landar på ön och råkar ut för det ena djuret efter det andra, innan han står inför att slängas i kannibalstams gryta. Han lyckas fly därifrån, givetvis. Filmen är tempofylld och skämtens tajming är utsökt. Förutom den inbyggda rasismen i framställandet av kannibalerna så är Bosko Shipwrecked! en första höjdpunkt som visar åt vilket håll Looney Tunes är på väg – mot högre tempo och mer genomtänkta och vältajmade gags.

Filmen hade premiär den 19 september 1931. Animation av Rollin Hamilton och Larry Martin. Musik av Frank Marsales.

Bosko the Doughboy (1931)

Bosko hade varit i krig tidigare – i Dumb Patrol (se här), som främst utspelade sig i luften över skyttegravarna. I Bosko the Doughboy är han tillbaka vid västfronten, den här gången på marken.

Filmen inleds med stridsscener vid fronten, men snart hittar vi Bosko i en skyttegrav där han glatt sitter och äter. Han blir upprörd när hans mat blir sönderskjuten. Då tar Bosko fram ett fotografi på sin flickvän. När det blir sönderskjutet, blir han arg. På väg upp ur skyttegraven stoppas han av en flodhäst som vill spela musik och dansa. Bosko ställer glatt upp. Bosko och flodhästen blir dock avbrutna av kriget som pågår omkring dem.

Hugh Harman, regissören, tar väldigt lätt på krigets fasor i Bosko the Doughboy. Det verkar mest vara en förevändning för några roliga visuella gags som de hade kommit på. Visst, det ska vara en rolig animerad kortfilm, men någon direkt svärta går inte att finna. Att bli bombade eller beskjutna verkar vara roligt. Filmen avslutas med ännu ett ”mammy”-skämt, som anspelar på Al Jolson blackface-rutin i The Jazz Singer (1927), en film producerad av Warner Bros.

Animation av Rollin Hamilton och Carman Maxwell. Musik, igen, av Frank Marsales. Bosko the Doughboy hade premiär den 17 oktober 1931.

Bosko’s Soda Fountain (1931)

I Bosko’s Soda Fountain arbetar Bosko på ett glasscafé.

Filmen innehåller en del roliga gags. Ett exempel är den lilla Mickey Mouse-liknande figuren som beställer en alldeles för stor milkshake och som sedan, efter att ha skrattat åt ett av Boskos misslyckanden bakom disken, används som en visp. Det bästa exemplet är dock en liten katt i parallellhandlingen, där Honey är pianolärare, en katt som är väldigt uttråkad av sin pianolektion. Efter varje misslyckad skala utbrister han i ett ”I want an ice-cream cone!” – ett tidigt exempel på att man göra en unik och minnesvärd karaktär med väldigt små medel. Den lilla katten är en starkare karaktär än både Bosko och Honey, som vägrar utveckla karaktärsdrag.

Bosko’s Soda Fountain regisserades av Harman, animerades av Rollin Hamilton och Friz Freleng, till musik av Frank Marsales. Filmen hade premiär den 14 november 1931.

Bosko’s Fox Hunt (1931)

Handlingen i Bosko’s Fox Hunt påminner om flera filmer som senare ska komma från Warner Bros-stallet.

Bosko är alltså på rävjakt och stöter på en märkligt Foxy-liknande räv – kanske ett litet inside-skämt mellan Harman och Ising. Filmen innehåller ett tidigt exempel på ett odödligt gag. När räven hoppar ner i ett hål för att undkomma, sticker Bosko ner geväret i det. Plötsligt dyker mynningen upp ur ett annat hål bakom honom. När han avfyrar, skjuter Bosko sig själv i ändalykten. Klassiskt idag, nyskapande 1931.

Bosko’s Fox Hunt hade premiär den 12 december 1931. Regi, Harman; animation, Rollin Hamilton, Norm Blackburn; musik, Frank Marsales.

Under andra halvan av 1931 börjar man känna igen Looney Tunes. Berättelserna och karaktärerna blir viktigare och gagsen blir mer absurda, innovativa och vältajmade. Grunden för det som komma skall har börjat läggas.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey mot högre höjder

Mickey Mouse genomgick en förändring under 1931 – en förändring som skulle leda till en Oscarsnominering. Inför den femte Oscarsgalan 1932 erkände akademin – The Academy of Motion Pictures Arts and Sciences – animerade kortfilmer som en konstform, och det gick dem inte förbi att Mickey hade utvecklats från ett musicerande djur bland alla andra musicerande djur i den tecknade filmens värld, till en drivande karaktär med personlighet som kunde övervinna hinder som korsade hans väg.

Blue Rhythm (1931)

Efter en dramatisk öppning där Mickey kastar en enorm skugga på bakgrunden, spelande ett klassiskt pianostycke, övergår musiken i Blue Rhythm snart till St. Louis Blues av W.C. Handy, som Fleischer Studios använde i Bimbos debutfilm, Hot Dog (se här).

Mickey visar sig vara en hejare på klarinett, och Pluto, i en ovanlig antropomorf roll, visar sig vara duktig på trombon. Även om filmen är ännu en musikalisk bagatell, har den ett rejält klimax då scenen som orkestern spelar på kollapsar och låten avslutas med ett gemensamt ”Yeah!”.

Filmen hade premiär den 18 augusti 1931 och regisserades av Burt Gillett.

Fishin’ Around (1931)

I Fishin’ Around är Mickey ute och fiskar med Pluto.

Det visar sig att de är ute och tjuvfiskar på förbjudet vatten. I vilket fall som helst retar fiskarna dem så mycket så att de vid ett tillfälle stjäl allt bete från burken på båten, och vid ett annat binder samman Mickeys och Plutos fiskelinor så att de tvingas kämpa mot varandra i tron att de fångat något stort.

Filmen hade premiär den 25 september 1931 och regisserades av Burt Gillett.

The Barnyard Broadcast (1931)

På ytan är The Barnyard Broadcast ännu en musikfilm som äger rum på Mickeys bondgård. Även om det låter som standardberättelse 1A, så är det inte helt sant.

Filmen har visserligen musiken i centrum, men utifrån den enkla premissen – Mickey sänder en radioshow från sin lada – har Walt Disney och regissören, Burt Gillett, skapat en väl sammanhållen berättelse. Mickey måste övervinna ett antal hinder, framför allt en katt som riskerar att störa sändningarna, och jakten på katten bygger till ett klimax och ett tillfredsställande slut. Dessutom innehåller filmen vacker och fint synkroniserad animation till musiken av Bert Lewis. En liten höjdare från 1931. Den hade premiär den 10 oktober det året.

The Beach Party (1931)

Att Mickey-filmerna fortfarande har musiken i fokus behöver inte alltid vara till deras fördel – som i The Beach Party.

Till musik och dans vandrar Horace Horsecollar, Clarabelle Cow, Mickey, Minnie och Pluto till stranden. Väl där, engagerar de i allehanda musikaliska sätt att bada och äta picknick på. Ganska sent i filmen dyker dock en bläckfisk upp, som ett slags antagonist, men då är det så dags. Filmen når visserligen ett klimax, men det känns lite påklistrat. Burt Gillett står för regin och den hade premiär den 5 november 1931.

Mickey Cuts Up (1931)

Mickey Cuts Up är ännu en musik- och dansfilm som inte visar Disneys rätta potential.

I filmen försöker Mickey och Minne ta hand om en trädgård, men på grund av en katt och Pluto förstörs deras drömmar. Än en gång bygger filmen mot ett klimax med hjälp av stegrande komplikationer och det finns väl inga egentliga fel med den, men den saknar charm. Regi, Burt Gillett. Premiär, den 30  november 1931.

Mickey’s Orphans (1931)

Mickey’s Orphans inleds i juletid med att någon lämnar en korg utanför Mickeys, Minnies och Plutos hus. I korgen finner de ett hundratal kattungar.

Dessa kattungar går sedan bärsärkagång genom huset, trots att Mickey försöker lugna dem med julklappar som t.ex. sågar (!). Situationen eskalerar, givetvis, tills hela huset är förstört. Vem som lämnade kattungarna på trappan avslöjas aldrig.

Mickey’s Orphans, som hade premiär den 9 december 1931, innehåller ett flertal riktigt fina gags och väl uppbyggda skämt. 1931 är dessutom året då Walt Disney Studios sätter en ny standard vad gäller animation. Den här filmen har flera exempel på att ribban för animerade kortfilmer har höjts rejält, men frågan är om inte The Barnyard Broadcast var en bättre Mickey-film 1931.

Mickey’s Orphans var den första animerade filmen som nominerades till en Oscar inför den femte årgången av galan, som gick av stapeln den 18 november 1932. Hur det gick då, tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lantz kämpar vidare

Universal Pictures läckte pengar och gick 2,2 miljoner dollar back 1930. I februari året därpå sålde den engelskspråkiga versionen av Dracula 50 000 biljetter på 48 timmar, vilket motsvarade en vinst på 700 000 dollar, för en film, under en helg – en rejäl kassasuccé, med andra ord. Universals studiochef, Carl Laemmle Jr. beordrade genast fler monsterfilmer.

Robert Florey var en fransk regissör som hade kommit till USA 1921 och regisserat mindre filmer under hela 1920-talet. 1929 delade han regissörsstolen med Joseph Santleybröderna Marxs första långfilm, the Cocoanauts – Floreys första större framgång. Under första delen av 1931 arbetade han med ett projekt tillsammans Bela Lugosi, skådespelaren som hade spelat Dracula. Ett projekt som passade Universal och Laemmle perfekt, om ett monster utan känslor som mördade människor urskillningslöst. Ett projekt som hette Frankenstein.

Florey skrev manuset som byggde (ganska löst) på Mary Shelleys roman med samma namn. Bela Lugosi hoppades få rollen som Dr. Frankenstein, men Carl Laemmle tyckte att han skulle spela monstret. Florey och Lugosi gjorde några make-up-tester och provscener, med Lugosi som monstret, men de var inte nöjda. Det var inte Carl Laemmle heller, men om det var Lugosi och Florey som slutade, eller om det var Laemmle som sparkade dem, verkar inte vara helt tydligt. I vilket fall som helst, lämnade Lugosi och Florey filmen om Frankenstein.

Mitt emot kontoret där de här diskussionerna höll på, tvärs över en öppen gräsplan i Universal City, låg Universals animationsstudio. Där arbetade Walter Lantz tillsammans med Bill Nolan och ett gäng animatörer, främst nätter, med att producera och regissera animerade kortfilmer om Oswald the Lucky Rabbit.

Country School (1931)

I Country School går Oswald i skolan. På vägen dit träffar han Mary och hennes får – en sekvens som slutar med att Oswald kysser fåret på rumpan.

Väl i skolan försöker lärarinnan spela orgel och behålla elevernas uppmärksamhet samtidigt. Det går sådär.

Animationen är det väl egentligen inget fel på, men Oswald lider fortfarande av att inte ha någon personlighet. Oswald-filmerna bygger framför allt på scenariot och så många gags som möjligt. Det räcker knappt för sex-sju minuter. Country School hade premiär den 5 maj 1931.

The Bandmaster (1931)

The Bandmaster, som hade premiär den 18 maj 1931, innehåller nästan ingen dialog alls. Istället förs all kommunikation genom att spela på instrument eller saker som liknar instrument.

Förutom ett par strofer fin jazzmusik och ett par roliga gags, är the Bandmaster inget mästerverk.

Northwoods (1931)

Northwoods har både mer gags och en bättre sammanhållen historia än de flesta andra Oswald-filmer. Här är Oswald en sheriff.

Tyvärr blir en del av gagsen helt obegripliga (de åtta mössen på hästen), och en del blir lite för utdragna (den rullande stenen). Oswalds filmer lider inte bara av huvudkaraktärens brist på personlighet, utan också på det oerhört snabba tempot Lantz tvingades till att producera filmerna. Ibland märks det att de bara vill ha filmen fylld med tillräckligt mycket bilder för att fylla sex minuter, men så mycket substans blir det inte. The Northwoods hade premiär den 1 juni 1931, den tredje Oswald-filmen på mindre än en månad.

The Stone Age (1931)

Nästa film, The Stone Age, dröjde lite, den hade premiär den 15 juli 1931.

Den extra tiden märks inte. Filmen är precis lika improviserad och osammanhängande som tidigare filmer med Oswald. Den utspelar sig på stenåldern, men innehåller givetvis anakronismer. När den enbente skurken ska jaga Oswald, som befinner sig på en cykel, tar han fram en portmonä och skakar fram två små skostora bilar som han ställer sig på. Två små chaufförer kommer springande och sätter sig i bilarna, och skurken kan följaktligen jaga efter Oswald. Gaget visserligen ganska lyckat, men timingen är fortfarande ett problem. När animatörerna fick fria händer att förlänga gags, bara av den enkla anledningen att tiden behövde fyllas, led komedin. Det blir, helt enkelt, inte lika roligt.

Radio Rhythm (1931)

Radio Rhythm är en sång- och dans-film som utspelar sig på en bondgård, ett scenario som verkar ha utgjort hälften av all animerad kortfilm vid den här tiden.

Filmen innehåller en studsig version av låten One More Time. Om det låter bekant så är One More Time titeln på den tredje filmen i Merrie Melodies (se här), där samma låt förekommer. Oswald-filmen Radio Rhythm hade premiär den 27 juli 1931, mer än två månader före Warner Bros. One More Time.

Kentucky Belles (1931)

Kentucky Belles hade premiär den 2 september 1931 och handlar om en kapplöpning.

Filmen innehåller, givetvis vid det här laget, en del obegripligt utdragna gags, men också en del roliga sådana. I slutscenen, när Mary ska ge en kyss till vinnaren, Oswald, sticker hästen sitt huvud mellan dem och får bådas kyssar. Klassiskt.

Alla filmer från Walter Lantz Productions regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan under den här perioden. Nolan har säkerligen hjälpt till med animationen, som annars sköttes av deras team av animatörer: Clyde Geronimi, Manuel Moreno, Ray Abrams, Fred ”Tex” Avery, Lester Kline, Chet Karrberg och Pinto Colvig.

Medan Lantz animationsstudio var upptagna med att komma på och animera de här kortfilmerna i ett hus i Universal City, gick Frankenstein framför kamerorna, nu med nytt manus, ny regissör och nya skådespelare. James Whale, en nyanländ britt, fick uppdraget i regissörsstolen. Rollen som det nu mycket snällare monstret gick till Boris Karloff. Filmen hade premiär den 21 november 1931. Resten är historia.

Bela Lugosi skulle få spela Frankensteins monster några år senare, men det var inte förrän Universals monsterfilmer, tillsammans med Lugosi, hade förpassats till B-filmsträsket. Lugosi och Florey fick dock göra en film tillsammans som kompensation för att ha missat Frankenstein: Murders in the Rue Morgue (1932).

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 2 – Universal Pictures

Filmindustrin föddes i Fort Lee, New Jersey, under Thomas Edisons patenttrust, men det var en utmanare till Edisons patent som skulle göra Hollywood till filmproduktionens centrum.

En ny sorts filmbolag

Carl Laemmle Sr.

Carl Laemmle Senior föddes 1867 till judiska föräldrar i Laupheim, Wüttenburg, som då var en del av det Tyska Förbundet. Han och hans bror flyttade 1884 till USA och bosatte sig i Chicago. Carl blev amerikansk medborgare 1887 och kom att arbeta som revisor på ett klädföretag. 1904 insåg han filmens möjligheter och började köpa upp Nickelodeons, små biografer, och senare startade han ett distributionsbolag, Laemmle Film Service. 1906 slutade han arbeta som revisor och startade en biograf i Chicago.

1909 flyttade Laemmle till New York med fru och sin då 1-årige son, Carl Laemmle Junior. Där startade han Independent Moving Pictures Company (IMP), ett filmproduktionsbolag med kontor på Manhattan och en studio i Fort Lee, New Jersey. Laemmle var inte nöjd med Edisons nybildade monopol på olika filmrelaterade patent, Motion Picture Patents Company (MPPC), och utmanade det gång på gång. Ett sätt att gå på Edisons nerver var att annonsera filmerna med skådespelarnas namn. Genom att marknadsföra skådespelare som Florence Lawrence och King Baggot, exempelvis, skapade Laemmle stjärnsystemet som skulle göda filmindustrin när den väl flyttade till Hollywood.

IMP och andra bolag försökte bli oberoende genom att 1910 tillsammans skapa Motion Picture Distribution and Sales Company under ledning av Laemmle. De stämdes av Edisons MPPC, men vann. 1910 hade dessutom expansionen västerut påbörjats. Det året hade IMP byggt en studio vid Sunset Boulevard i Los Angeles, Kalifornien. Flera av bolagen som sökte oberoende följde efter, men deras gemensamma distributions- och försäljningsbolag knakade i fogarna.

Den 30 april 1912 samlades Carl Laemmle (IMP), Pat Powers (Powers Motion Picture Company), Mark Dintenfass (Champion Film Company), William Swanson (Rex Motion Picture Company), David Horsley (Nestor Film Company), samt Charles Baumann och Adam Kessel (New York Motion Picture Company), och i ett kontor i New York skapade de tillsammans Universal Film Manufacturing Company med Carl Laemmle Sr. som chef. Det sammanslagna bolaget hade då ett flertal studios i Fort Lee, Jacksonville och Hollywood, men redan i slutet av 1912 hade de fokuserat nästan alla sina produktioner till Kalifornien.

1913 slog Laemmle samman ett antal av filmbolagens studior till en enhet, Universal City, men området var redan för litet. Han påbörjade sökandet efter större sammanhängande mark för att bygga ett väl tilltaget studioområde och hittade det på en ranch norr om Los Angeles i San Fernando Valley, det som idag är North Hollywood. Den andra, större, versionen av Universal City invigdes där den 15 mars 1915.

Universal City Studios, 1915

Många av hans konkurrenter tyckte att Laemmle var tokig som byggde ett stort studioområde långt utanför staden, och Laemmle själv var också orolig att satsningen skulle gå fel. Oron skulle visa sig vara obefogad.

Studion som byggde en industri

Universal var inte det första filmbolaget som omlokaliserade till Hollywood, men det skulle bli det första filmbolaget i Hollywood som överlevde till våra dagar. Universal är det femte äldsta ännu existerande filmbolaget efter Gaumont (Frankrike, 1895), Pathé (Frankrike, 1896), Titanus (Italien, 1904) och Nordisk Film (Danmark, 1906).

Redan från 1915 var Universal City Studios de största studiorna för filmproduktion i Hollywood, och skulle så förbli i ett decennium. Även om Carl Laemmle Senior var innovativ på många sätt, valde han att inte satsa på en egen kedja biografer. Universal satsade istället på sina studior och började redan tidigt släppa in turister på guidade turer runt området. Filmerna från Universal var helt finansierade av bolaget, Laemmle vägrade låna pengar, vilket både hade negativa och positiva sidor – negativa, då vissa produktioner ibland gick över budget och fick svårt att tjäna tillbaka pengarna; positiva, då andra produktioner kunde bli stora succéer, och då gick vinsten rakt in i bolaget.

Irving Thalberg

Carl Laemmle Senior var slug i sin marknadsföring genom att utnyttja kraften från filmstjärnorna – deras namn blev en dragkraft i sig – något han redan hade gjort i Fort Lee. Han var också slug i vilka människor han omgav sig med. Till kontoret i New York anställde Laemmle 1917 den då 18-årige Irving Thalberg som sekreterare. Thalberg blev inom kort Laemmles personlige sekreterare och visade sig komma med väldigt kloka förslag till förbättringar, både vad gäller bolaget och filmerna som producerades. 1919 bjöd Laemmle med Thalberg till Universal City i Hollywood och efter att ha besökt studiorna där frågade Leammle sin sekreterare vilka förbättringar som kunde göras.

THALBERG: The first thing you should do is establish a new job of studio manager and give him the responsibility of watching day-to-day operations.

LAEMMLE: All right. You’re it.

Tjugo år gammal blev Irving Thalberg studio manager för Universal Pictures i Hollywood. Omedelbart blev han ansvarig för nio filmer under produktion och ytterligare 30 filmer under utveckling.

Erich von Stroheim

Trots sin ungdom skulle Thalberg visa sig vara väldigt duktig på att sköta ett filmbolag – insiktsfull, noggrann och väldigt envis, samt ett gott sinne för filmen som medium. Film, insåg han, var en underlig blandning av försäljning och konst, av hantverk och teknologi, och av berättelser och spektakel. Snart utsattes Thalberg för sitt största styrkeprov, då han tvingades gå några ronder med den diktatoriska regissören Erich von Stroheim. Von Stroheim var från Österrike och startade sin skådespelarbana i Hollywood 1914. 1919 blev han manusförfattare och regissör och 1921 fick han av Universal uppdraget att göra Foolish Wives.

Von Stroheim var perfektionist och Foolish Wives gick över budget. Den skulle bli den första filmen som kostade över 1 miljon dollar att göra, den dyraste filmen som dittills producerats. Som jämförelse hade John Ford regisserat fem västernfilmer för Universal under 1921 som sammanlagt hade kostat 200 000 dollar. Det första filmutkastet till Foolish Wives var över fem timmar lång och det föll på Thalberg att övertala von Stroheim att klippa ner den. Då von Stroheim vägrade, tog Thalberg över redigeringen av filmen, som släpptes 3,5 timmar lång. Ett par år senare hamnade Thalberg och von Stroheim igen i en liknande situation över filmen Merry-Go-Round, som var mer än dubbelt så lång som avtalat och som också hade gått över budget. Den här gången avskedade Thalberg von Stroheim. Thalberg var då 24 år gammal.

Före avskedandet av von Stroheim hade Hollywood varit regissörernas heliga mark. Regissörer som von Stroheim, D.W. Griffith och Cecil B. DeMille var i princip konstnärer som hade total autonomi och filmbolagens stöd i sitt konstnärliga sökande. Efter Thalbergs uppgörelse med von Stroheim blev Hollywood en business där producenterna var de som skötte budgeten och anställde och avskedade skådespelare och regissörer efter behov och för att hålla kontona på plussidan. Regissörer och skådespelare underordnade sig filmbolagens producenter, studiosystemet etablerades och Hollywood blev en industri.

Studion som aldrig blev stor

Under 1920-talet var flertalet filmbolag etablerade med allt större studioområden i Hollywood. Flera av dem hade hela sina högkvarter i Kalifornien, men Carl Laemmle satt kvar i New York, med ansvar för marknadsföring och distribution. Hollywood var till för filmproduktion, menade han, och där hade han satt Irving Thalberg som chef. Thalberg var inte övertygad om att uppdelningen mellan filmproduktion och filmförsäljning var något positivt. Han ville dessutom att Universal borde köpa en biografkedja för att det sista ledet, visningen av filmerna, också skulle befinna sig inom bolaget. Andra filmbolag hade växt till sig genom att kontrollera hela kedjan, från produktion till visning, och Thalberg menade att det var det enda sättet för Universal att överleva. Thalberg var också övertygad om att Universal borde satsa på större prestigeprojekt för att skapa de stora kassasuccéerna.

Lon Chaney som Quasimodo

1922 satsade Irving Thalberg lite extra på en filmatisering av The Hunchback of Notre Dame, med Lon Chaney i huvudrollen. Med spektakulära kulisser och en spektakulär tolkning av Lon Chaney försökte Thalberg göra Universal till ett filmbolag som stod för kvalitet. I egenskap av studiochef översåg Thalberg redigeringen av filmen och när han ansåg att filmen saknade folkmassor i ett par scener, tog han beslutet att filma om de scenerna med fler statister, utan att fråga Laemmle på New York-kontoret. Relationen mellan Laemmle och Thalberg blev, kanske inte så förvånande, ansträngd. När så Thalberg kontaktades av bossen för ett litet produktionsbolag, Louis B. Mayer Productions, för att i stort sett ha samma roll som i Universal, hoppade han på det. Louis B. Mayer Productions skulle inom några år gå ihop med Metro Pictures Corporation och Goldwyn Pictures Corporation och bilda Metro Goldwyn Mayer – MGM.

The Hunchback of Notre Dame blev, trots Thalbergs avsked, en stor succé för Universal och skapade en ny filmstjärna i Lon Chaney. Ett par år senare fick han nya framgångar med The Phantom of the Opera. Förutom att cementera Chaneys stjärnstatus, skapade de två filmerna grunden för det som skulle bli Universals nisch i Hollywood – monsterfilmer.

Carl Laemmle Jr.

Carl Laemmle Seniors något konservativa syn på hur ett filmbolag borde vara, med produktionen skild från distributionen och helst inga biografer alls, ledde till att Universal Pictures aldrig blev ett av de stora filmbolagen i Hollywood. Den här konservatismen tog sig andra uttryck, bland annat en utbredd nepotism. 1928 namngav Carl Laemmle Senior sin efterträdare: Carl Laemmle Junior. Det var en födelsedagspresent på hans 21-årsdag. Då arbetade ett 70-tal familjemedlemmar och släktingar till Laemmle i företaget. Poeten Ogden Nash uttryckte det så här: ”Uncle Carl Laemmle/Has a very large faemmle.”

Carl Laemmle Junior styrde Universal genom en intensiv förändringsperiod. Övergången till ljudfilm. Färre billiga västernfilmer och fler dyrare monsterfilmer. Etablerandet av en egen animationsstudio under Walter Lantz – som ni kan läsa om här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar