Monsterkvalitet och kanintollar

Universal Pictures satsade alltmer på kvalitet i sina filmer, framför allt i sina skräckfilmer. Efter succéerna med Dracula och Frankenstein 1931, följde de året därpå upp med The Old Dark House och The Mummy.

The Old Dark House handlar om en grupp människor som söker skydd i ett gammalt mörkt hus under en storm på Wales landsbygd. Boris Karloff, monstret i Frankenstein, dyker upp som en stum butler som har problem med alkoholen. Filmen regisserades av James Whale, som också hade regisserat Frankenstein för Universal, och är känd för att den förnyade en typisk subgenre inom skräckfilmen – det hemsökta huset. Den ansågs förlorad under mer än 50 år, men återfanns 1968 och har sedan dess restaurerats och återupptäckts som ett bra exempel på Universals skräckfilmer.

The Mummy är ett annat lite mer intressant exempel. Här anlitade man filmfotografen Karl Freund till att regissera. Freund var en erfaren filmfotograf och hade först arbetat i Tyskland, där han filmade F.W. Murnaus Der Letzte Mann (1924) och Fritz Langs Metropolis (1927). I den förstnämnda lyckades han på ett innovativt sätt frigöra kameran från sitt stativ genom att sätta den på kranar, dollyvagnar och till och med sin egen cykel för att skapa en slags steadicam-effekt. När Freund kom till Hollywood i början av 1930-talet fortsatte han som fotograf, och filmade bland annat Dracula (1931) och The Murders in the Rue Morgue (1932) för Universal. Han hade regisserat ett par filmer redan i Tyskland, men 1932 fick han alltså chansen att sätta sig i registolen för The Mummy.

Genom sina samarbeten med Lang och Murnau, var Karl Freund stöpt i den tyska expressionismen, något som satte sitt avtryck i filmerna han sedan gjorde i Hollywood, både som fotograf och regissör. Dracula var kanske det främsta exemplet på det, med sin lek med skuggor och överdrivna kulisser, men även i The Mummy kan man se exempel på detta. Filmbolagets go-to-guy för sina skräckfilmer, Boris Karloff, spelade titelrollen, och The Mummy blev ännu en succé i raden av Universals skräckfilmer.

Universal Pictures hade tidigare varit väldigt försiktiga med att satsa alltför mycket pengar på sina produktioner, men under 1930-talets början började man se fler produktioner av hög kvalitet från filmbolaget, däribland dess skräckfilmer. Men om Universal satsade alltmer på kvalitet i sin spelfilmsproduktion, lät man den animerade produktionen fortgå utan någon kvalitetskontroll. Walter Lantz Productions skulle leverera en animerad kortfilm varannan vecka, utan några krav på att de skulle vara bra. Det märks. De fortsatte sin produktion av Oswald the Lucky Rabbit.

Day Nurse (1932)

I Day Nurse är Oswald en polis.

Han patrullerar i en park. En mamma frågar om han kan passa barnet i barnvagnen. Oswald går givetvis med på det, men barnet visar sig vara allt annat än enkelt att passa. Filmen utvecklar sig till en oerhört tråkig jaktfilm, där Oswald ska jaga efter barnet i barnvagnen. Skämten är otajmade och inte särskilt roliga. Animationen är jämn, och därmed utan liv. Musiken studsar väl lite, men alla underliga ljudeffekter stör.

Day Nurse regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Bill Nolan och den hade premiär den 1 augusti 1932.

The Busy Barber (1932)

I The Busy Barber är Oswald en frisör.

Under första halvan av filmen är Oswald mest upptagen med att skaffa en ny randig frisörstolpe, eftersom den stulits. Han hittar en sovande tiger och sågar av hans svans och är sedan upptagen med att ställa upp svansen upprätt. I andra halvan av filmen jobbar han med det han ska, och klipper kund efter kund, men roligt blir det aldrig. Inte ens när tigern kommer för att ta tillbaka sin svans. Oinspirerat och slarvigt.

Regi av Walter Lantz och Bill Nolan, animation av Bill Nolan, premiär den 12 september 1932.

Carnival Capers (1932)

Carnival Capers handlar om Oswald och hans flickvän som går på tivoli.

På tivolit dyker det upp en enbent skurk, inte olikt Mickey Mouses antagonist Pete, som ställer till det för Oswald och flickvännen. Filmen har en antydan till berättelse som utvecklar sig mot ett klimax, men animationen är så oinspirerad och skämten är så trötta, att det ändå blir tråkigt.

Carnival Capers regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Bill Weber, Tex Avery, Jack Carr och Charles Hastings, och hade premiär den 10 oktober 1932.

Wild and Woolly (1932)

Wild and Woolly är en västernfilm med Oswald, flickvän och samme enbente skurk som i förra filmen.

Det stämmer liksom aldrig i Oswald-filmerna. Walter Lantz kan ha hur goda intentioner som helst, men han och hans studio verkar bara intresserade av att klämma ut en film varannan vecka, utan några ansatser till handling eller utarbetade gags. Så också här. Visserligen rövas Oswalds flickvän bort av skurken och Oswald försöker jaga efter dem, men det blir varken spännande eller roligt.

Wild and Woolly regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Nolan, och hade premiär den 21 november 1932.

Teacher’s Pests (1932)

I Teacher’s Pests går Oswald i skolan.

Läraren har problem med stökiga elever i den kanske bästa Oswald-filmen under 1932. Den är fortfarande inte särskilt bra, men ett par gags fungerar fint, särskilt när läraren börjar ge tillbaka. Vid ett tillfälle utvecklar sig filmen till en fäktningsmatch mellan Oswald och läraren, vid ett annat används pennvässaren som en kulspruta, vid ytterligare ett ger läraren tillbaka genom att kasta pajer på eleverna. Inte jätteroligt, men filmen fungerar faktiskt.

Teacher’s Pests regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Bill Nolan och hade premiär den 19 december 1932.

De animerade kortfilmerna från Walter Lantz Productions var fler missar än träffar. Det tajta produktionsschemat och de begränsade budgetarna var naturliga förklaringar till detta. Talangerna i studion förblev outnyttjade – främst då Tex Avery som skulle komma att blomma ut när han hamnade hos Warner Bros, men det dröjde några år till.

Walter Lantz hade lite fastnat i Oswald the Lucky Rabbit-träsket med en helt ointressant karaktär utan utvecklingsmöjligheter. För att försöka komma ur svackan hittade man under 1932 på en originalkaraktär, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 10 – Akademin

1926 var filmbranschen en industri och Hollywoods filmbolag gjorde stora pengar, men Louis B. Mayer var orolig.

Huset på stranden

Studiosystemet var cementerat 1926. Hollywood hade fyra stora filmbolag – MGM, Paramount, Fox och Warner Bros – som var vertikalt integrerade, dvs kontrollerade produktionen, distributionen och biograferna. Ett femte skulle tillkomma 1928, då RKO sällade sig till gruppen filmbolag som under Hollywoods gyllene era skulle kallas för the Big Five. Det fanns tre mindre stora filmbolag också – Universal, Columbia och United Artists – som inte var fullt ut vertikalt integrerade, framför allt saknade de stora biografkedjor för visning av sina filmer – the Little Three. Utöver de åtta stora filmbolagen, som tillsammans kallades för the Majors, fanns det ett myller av oberoende produktions- och distributionsbolag samt biografer, men inget av dem kunde mäta sig med de åtta.

Till filmbolagen knöts producenter, manusförfattare och regissörer som i många fall arbetade exklusivt inom ett filmbolag under större delen av sina karriärer. Bolagen skrev också kontrakt med skådespelare på samma sätt och eftersom skådespelarna var bolagens ansikten utåt gav detta upphov till ett system med kontrakterade filmstjärnor som också förknippades med sina filmbolag. Humphrey Bogart upptäcktes av Warner Bros och skrev kontrakt med dem; Fred Astaire och Ginger Rogers arbetade främst hos RKO; Cary Grant inledde sin bana hos Paramount, till exempel.

Hollywood var mer än bara producenter, regissörer och skådespelare. För att göra filmerna krävdes många arbetstimmar från en mängd olika yrkeskategorier – snickare, elektriker, kameraoperatörer, ljudtekniker, cateringpersonal, städare, administrativ personal, ekonomer, och så vidare.

Studiosystemet fungerade bra. Bankerna på östkusten slängde in pengar i filmbolagen där mogulerna kunde bygga studios och kontraktera talanger till sina filmfabriker. Bankerna tjänade på det, bossarna tjänade på det, och talangerna tjänade på det. Men för filmstudiobossarna fanns det orosmoln. Louis B. Mayer var orolig för sitt hus på stranden.

Som chef över MGM var Louis B. Mayer van vid att lösa problem och att få som han ville.  Ville han producera en film, kontraktera en filmstjärna eller bygga kulisser – så blev det så. 1926 ville han bygga ett hus på stranden i Santa Monica och när folk omkring honom föreslog att han borde anlita arkitekter, entreprenörer och kvalificerade hantverkare, så sa han nej. Mayer ville lösa problemet själv – han anlitade MGM:s chefsdesigner att krafsa ihop ritningar och en av sina producenter, Joe Cohn, att lägga upp en tidsplan. Huset skulle byggas i treskift, dygnet runt, på sex veckor. Meningen var att låta hantverkare från studion bygga huset, men MGM stod inför att skriva ett kollektivavtal med fackföreningen för studiohantverkare, så bygget skulle då bli för dyrt eftersom man skulle bli tvungen att betala övertid och ersättning för obekväma arbetstider. Cohn förslog då att bara ta in ett par hantverkare från studion och att outsourca det tyngre arbetet till billigare arbetskraft. Så fick det bli. Huset byggdes på sex veckor och stod klart på våren 1926.

Mayer var fortfarande orolig. Han fruktade dagen då han skulle vara tvungen att handskas med fackföreningar som företrädde hans största tillgångar – filmstjärnorna, regissörerna och manusförfattarna. De kanske skulle kräva övertidsersättning, sjukvårdsförsäkringar, pensioner och, värst av allt, andelar i filmernas vinster. Lärdomarna från husbygget på stranden var att det var bäst att lösa problemet snabbt, helst innan det uppstod. Det behövdes en organisation som kunde handskas med talangerna och lösa eventuella fackliga dispyter inom filmbranschen, snarare än genom kollektivavtal med fackföreningar utanför. Organisationen skulle också kunna syssla med skadekontroll – framför allt skådespelarna levde i vissa fall skandalösa liv, med exempel på utomäktenskapliga förbindelser, homosexualitet och till och med sex med underåriga – innan sådana saker blev uppblåsta i skandalpressen och skadade filmbranschens rykte.

Akademins bildande

Louis B. Mayer träffade först skådespelaren Conrad Nagel, regissören Fred Niblo och producenten Fred Beetson, och de kom överens om att det fanns ett behov av en intresseorganisation som höll efter filmbranschens fackförbund och skandaler. De beslutade att endast personer från någon av de fem branschgrenarna skulle få vara medlemmar i en sådan organisation – skådespelare, regissörer, författare, tekniker och producenter. Det fanns ännu inga idéer om att en sådan organisation också skulle dela ut priser.

Den 11 januari 1927 träffades 36 personer från filmbranschen på the Ambassador Hotel i Los Angeles för en formell bankett. Mayer presenterade då sin idé, som han kallade the International Academy of Motion Picture Arts and Sciences, och alla på banketten blev grundare för organisationen. De första medlemmarna inkluderade också en dittills okänd gren av filmbranschen: Louis B. Mayer hade lyckats få med sina två egna advokater i medlemsrullorna.

Efter banketten träffades Akademin i ett par konstituerande möten under den första halvan av 1927, givetvis var de också grandiosa banketter. Vid ett, den 4 maj, tog man bort ordet International i Akademins officiella titel, som då blev Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). Vid ett annat, den 11 maj, valde man en ordförande – det blev Hollywoods mest kände skådespelare, Douglas Fairbanks, som fick äran. Regissören Fred Niblo blev vice ordförande. Vid samma möte skrev man också ihop den första medlemslistan, med personer från alla de branschgrenarna. Den slutliga listan landade på 230 namn. Akademins första hedersmedlem invigdes också vid det mötet: Thomas Edison, filmbranschens uppfinnare.

Vid mötet den 11 maj beslutade Akademin också att dela ut priser till särskilt förtjänstfulla insatser på filmområdet – the Academy Awards. Enligt Louis B. Mayer var det enklare att handskas med skådespelare om man delade ut priser till dem – medaljer, statyetter eller pokaler spelade ingen roll. En kommitté tillsattes och ett drygt år senare, i juli 1928, kunde kommittén lägga fram förslag på priskategorier, röstningsregler och själva priset: en statyett av en liten guldbeklädd man som står med ett svärd nedstucket i ett av de fem hålen på en filmrulle – ett hål för varje branschgren. Statyetten var av guldpläterat solitt brons och hade ännu inget namn, men för enkelhetens skull kallar vi den redan nu för Oscar.

De första Oscarsgalorna

Akademins första prisutdelning ägde rum den 16 maj 1929 på the Hollywood Roosevelt Hotel inför 270 gäster under en grandios bankett, givetvis. Värd för ceremonin var Akademins ordförande Douglas Fairbanks, som ensam delade ut 12 statyetter under 15 minuter mitt under måltiden. Vinnarna hade visserligen tillkännagivits tre månader tidigare, så längre tid än så behövde inte läggas på ceremonin.

Inför den första ceremonin kunde man nominera filmer som haft premiär mellan den 1 augusti 1927 och den 31 juli 1928. Det kvalificerade visserligen ett par ljudfilmer, däribland den första, The Jazz Singer, men de största kategorierna var exklusivt för stumfilmer. Det fanns inga birollspriser, men det fanns däremot två regipriser – ett för vanlig regi, ett för regi av komedier – stumfilmens främsta genre. Manuspriserna innehöll också en kvarleva från stumfilmen. Utöver de två som finns kvar idag – originalmanus och adapterat manus – fanns det också ett pris för bästa titlar, textskyltarna som finns i stumfilmer istället för dialog.

Den första Oscarskvällens stora vinnare var 7th Heaven, som av sju nomineringar tog hem tre statyetter. Sunrise: A Song of Two Humans tog också hem tre statyetter, av fem nomineringar. The Jazz Singer tog hem en statyett, ett specialpris utanför de ordinarie kategorierna för att ha revolutionerat filmindustrin.

Inför den andra Oscarsgalan skedde flera förändringar: Det var första gången man sände galan direkt, på radio; Det var första gången vinnarna inte tillkännagavs förrän under ceremonin; Man drog också ner på antalet kategorier till sju – bland annat slog man samman de två regipriserna till ett, och gjorde samma sak med de tre manuspriserna. De nominerade filmerna hade haft premiär mellan den 1 augusti 1928 och den 31 juli 1929, men prisceremonin ägde inte rum förrän den 3 april 1930. Prisutdelare var William C. deMille, Cecil B. deMilles äldre bror. Ingen film blev någon större vinnare. Inför den andra prisutdelningen nominerades ingen film i två eller fler kategorier, och galan är därför fortfarande känd som den enda då ingen film vann mer än en statyett.

1930 är känt som det enda året då det var två Oscarsgalor. Inför den tredje Oscarsgalan hade man insett att nio månader var i längsta laget att gå från nomineringsperiodens slut till prisutdelningen. Filmer som hade haft premiär mellan den 1 augusti 1929 och den 31 juli 1930 fick därför sin gala den 5 november 1930.

Den tredje Oscarsgalan fick en ny kategori – bästa ljudinspelning – så nu var antalet kategorier uppe i åtta. Den stora vinnaren vid ceremonin var All Quiet on the Western Front som fick två statyetter, varav den ena gick till regissören, Lewis Milestone, som därmed blev den första personen någonsin som hade vunnit flera statyetter. Han hade vunnit bästa komediregi under den första galan. Den tredje galan leddes av Conrad Nagel.

Den fjärde galan ägde rum den 10 november 1931 och belönade filmer som haft premiär mellan den 1 augusti 1930 och den 31 juli 1931. Inför galan skedde inga större förändringar. Man delade manuspriset i två – ett för originalmanus och ett för adapterat manus – så nu var galan uppe i nio priser. Däremot introducerade man det som idag är the Academy Scientific and Technical Awards, som belönar vetenskapliga och tekniska framsteg inom filmen och som brukar ha en egen liten bankett strax före den stora Oscarsgalan. De tekniska priserna har tre egna kategorier: Academy Award of Merit (en statyett som på den stora galan), Scientific and Engineering Award (en plakett) och Technical Achievement Award (ett diplom).

På den fjärde ordinarie galan var Cimarron den stora vinnaren, med tre statyetter, bland annat Bästa film. Det var första gången en västernfilm vann en Oscar i den kategorin, nästa gång skulle vara 1991.

Den femte galan introducerade kategorin för animerad kortfilm, vilket betyder att vi får anledning att återkomma till den.

Louis B. Mayers rädsla för fackföreningar ledde således till skapandet av Oscarsgalan. Akademin gav dessutom filmindustrin en konstnärlig, seriös, näst intill vetenskaplig, legitimitet som tidigare inte hade funnits. Det fanns en anledning till att man kallade Akademin just för en akademi – en högre undervisningsinstitution. Film var inte längre enbart en industri – det var en konstform, i alla fall till ytan.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, 1928, 1929, 1930, 1931, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Mickey, färglös, men nyanserad

Medan Silly Symphonies blev Walt Disney Studios laboratorium för experiment med färg, djärva idéer och nya talanger, fortsatte Mickey Mouse att utvecklas åt ett delvis annat håll. Serien förblev i svartvitt, men berättelserna blev tajtare och skämten blev mer utarbetade. Mickey utvecklades som karaktär, och galleriet med bifigurer växte..

Mickey’s Nightmare (1932)

I Mickey’s Nightmare får Mickey och Minnie ett 20-tal barn.

Mickey’s Nightmare är en lång drömsekvens, där Mickey och Minnie först gifter sig och sedan får en massa barn – via skorstenen, av en flock storkar. Alla barnen lever sedan rullan i huset, medan Mickey jagar efter dem. I slutändan visar det hela sig vara en mardröm – vilket filmens titeln redan har avslöjat.

Det första man lägger märke till är animationen, som är oerhört sofistikerad här. Öppningsscenen när Mickey och Pluto går och lägger sig visar hur Walt Disneys animationsstab hanterar skuggor. En senare scen med en roterande spegel reflekterar (!) hur långt studion kommit vad gäller perspektiv. Och sen alla rörelser – karaktärerna ser ut att ha tyngd, fungerande lemmar, ett slags naturligt rörelsemönster – Walt Disney Studios låg så långt framme att det övriga fältet befann sig mil bakom dem.

Filmen är ett tydligt exempel på hur Disney hade arbetat med karaktärer och berättelser. Mickey är nu inte längre ett spelande och dansande djur, utan en fullfjädrad huvudrollsinnehavare. Han hade kanske inte någon större personlighet, men Mickey som vi känner igen honom idag, är helt färdig – den lite klantiga men snälla musen som hamnar i bekymmer, ofta på grund av andras misstag. Filmen har en tydlig premiss och en berättelse som snabbt eskalerar mot ett klimax.

Mickey’s Nightmare regisserades av Burt Gillett, animerades huvudsakligen av David Hand, och hade premiär den 13 augusti 1932.

Trader Mickey (1932)

Nästa film i Mickey Mouse-serien, Trader Mickey, är tyvärr hopplöst föråldrad.

Mickey och Pluto hamnar hos infödingar som vill äta upp dem. Genom att distrahera dem med hjälp av instrument och musik, klarar de sig ur knipan. Avbildningarna av infödingarna är så uppenbart rasistiskt stereotypa, att ju mindre som sägs om filmen, desto bättre. Men den regisserades av David Hand och verkar ha animerats av hela studion – Ben Sharpsteen, Clyde Geronimi, Les Clark, Kevin Donnely, Tom Palmer, Frenchy de Tremaudan, Johnny Cannon, Dick Lundy, Norm Ferguson, Hardie Gramatky och Jack King. Den hade premiär den 20 augusti 1932.

The Whoopee Party (1932)

The Whoopee Party inleds, som så många andra Mickey Mouse-filmer, med en slags musikalisk revy.

Berättelsemässigt är filmen inte mer än så: en sång- och dansfilm, som liknar väldigt många tidiga filmer från Walt Disney Studios. Men. Detta är ändå på en helt annan nivå. Animationen är på topp, musiken svänger – bland annat spelar de en ösig version av Scott Joplins Maple Leaf Rag – och en ny karaktär har etablerats: Goofy. Han hade ännu inte fått sitt namn – i animationsstudion kallades han för Dippy Dawg – men karaktären känns igen, både till skratt och utseende.

The Whoopee Party regisserades av Wilfred Jackson, animerades av hela Walt Disney Studios – se ovan – och hade premiär den 17 september 1932.

Touchdown Mickey (1932)

I Touchdown Mickey spelar Mickey amerikansk fotboll.

Givetvis vinner hans lag matchen i denna ganska medelmåttiga Mickey-filmen. Goofy gör ett nytt gästspel, som kommentator, men i övrigt utan några större höjdpunkter. Den är dock lite annorlunda från andra Disney-filmer. Animationen och gagsen påminner mer om Walter Lantz Oswald-filmer, eller kanske Warner Bros Bosko-filmer, men den verkar skilja sig något från Disneys övriga produktion.

Touchdown Mickey regisserades av Wilfred Jackson, animerades troligen av de flesta på studion, och hade premiär den 15 oktober 1932.

The Wayward Canary (1932)

I The Wayward Canary lämnar Mickey över en fågelbur i present till Minnie.

Filmen som helhet är väl inget speciellt. Fågelburen innehåller en stor och flera små kanariefåglar och de kvittrar och dansar givetvis till musiken som Mickey och Minnie spelar. Filmen innehåller dock några intressanta detaljer:

På ett bord står ett par signerade fotografier – det ena på Douglas Fairbanks, det andra på Mary Pickford. Båda var med och grundade United Artists, som distribuerade Disneys animerade kortfilmer under den här tiden. Med undantag för Charles Lindbergh i Plane Crazy (1928), är detta första gången en animerad kortfilm från Disney innehåller karikatyrer på verkliga personer.

På ett annat bord står en tändare med en omvänd svastika på, två månader innan Adolf Hitler och nazisterna tog makten i Tyskland. Det kan tyckas märkligt, men fram till att svastikan blev en ondskans symbol användes den som en lyckosymbol inom den amerikanska kulturen, särskilt inom den amerikanska indiankulturen. Det faktum att symbolen återfinns på en tändare kan härledas till att rökning ofta förknippades med ursprungsbefolkningen. I äldre filmer och foton förekommer ofta en indianfigur som står och erbjuder cigarrer utanför tobaksaffärer, som ytterligare ett exempel på detta.

Filmen innehåller också ett gag där Pluto och en katt råkar åka igenom en mangel och plattas till. Den sortens gags blev alltmer ovanliga i Disneys filmer – han menade att filmerna borde söka efter ”the plausible impossible” – och snart skulle den här formen av extrema skämt upphöra helt hos Disney. Andra animationsbolag, som Warner Bros och MGM, skulle senare ta över den sortens skämt och raffinera dem.

The Wayward Canary hade premiär den 12 november 1932, regisserades av Burt Gillett och animerades av de flesta på studion.

The Klondike Kid (1932)

The Klondike Kid inleds på en varm saloon i det kalla Klondike där Mickey spelar piano.

Medan Mickey hjälper en nedkyld Minnie, dyker Pierre upp – en franskkanadensisk version av Peg-Leg Pete – och rövar bort henne. Jakten som följer innehåller flera fina gags – slagsmålet med springfjädrar, till exempel – och riktigt högklassig animation – när huset rasar nerför berget, exempelvis. Filmen visar än en gång på hur långt framme Disney låg jämfört med de andra, på alla områden: animation, synkronisering, gags, berättelse, och så vidare.

The Klondike Kid regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 12 november 1932.

Mickey’s Good Deed (1932)

Mickey’s Good Deed är en tidig julfilm från Disney.

Filmen behandlar ganska seriösa ämnen, framför allt kontrasterna mellan fattigdom och rikedom. Mickey och Pluto är fattiga, och tvingas spela musik och tigga för att knappt skrapa ihop till brödfödan. Detta kontrasteras med en bortskämd grispojke och hans pappa och betjänt i ett flott hus. Pojken är inte nöjd med sina julklappar, han vill ha en hund: Pluto. Mickey vill givetvis inte sälja, men efter att ha sett en ännu fattigare familj, säljer Mickey sin hund till grispojken, och för pengarna fixar han den fattiga familjen en storartad jul, med julklappar och allt. Mot slutet av filmen lyckas Pluto fly från grispojken och återförenas med Mickey vid en brasa.

Julbudskapet går inte att ta miste på, generositet belönas alltid i slutändan. En ganska klassisk julberättelse från Disney, med förstklassig animation. Mickey’s Good Deed regisserades av Burt Gillett och hade en vältajmad julpremiär den 17 december 1932.

1932 är året då Walt Disney bevisar för den övriga animerade filmbranschen att hans väg är den rätta. Han hade redan inrättat en avdelning bara för berättelserna, men nu inrättade han också en storyboard-avdelning – en avdelning som redan innan man animerade en endaste cell, bröt ner berättelsen i beats och ritade upp den i storyboards. Alla filmer från Walt Disney Studios hade en tydlig idé och berättelse, en välplanerad story och väl utarbetade gags. Först när filmens story och beats var låsta, började man animera. Flera av Mickey Mouse-filmerna från 1932 visar att detta var en framgångsfaktor och en möjlig väg framåt för de andra animationsstudiorna.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Van Beurens Tom och Jerry

Detta blir bara en kort notis om Van Beuren Studios, som var en liten studio i New York som inte hade några större framgångar på den animerade scenen.

I samband med att Walt Disney stämde Van Beuren Studios för plagiering 1931 (se här), vände sig Amadee J. Van Beuren till ett par nyanställda animatörer, Vernon Stallings och George Rufle, som tillsammans med Van Beurens husregissör, John Foster, hittade på ett udda par – Tom and Jerry. Nej, inte katten och musen, utan en kort och en lång människa, typ Mutt and Jeff (Storklas och Lillklas).

Efter domen mot Van Beuren fick inte studion nästintill plagiera Disney, så genom Tom and Jerry valde de att nästintill plagiera Fleischer Studios istället – de var i praktiken grannar ändå, Fleischer Studios låg mitt emot Van Beuren Studios. Här är ett exempel på Van Beurens Tom and Jerry:

Pots and Pans (1932)

I Pots and Pans sköter Tom och Jerry en diner i en vagn.

Tom och Jerry spelar och sjunger, kunderna spelar och sjunger, maten spelar och sjunger. Tills vagnen börjar rulla nerför en backe och förstör ett ånglok. Helt utan originalitet och fungerande gags. Förglömlig, precis som alla andra Tom and Jerry-filmer från Van Beuren Studios.

Pots and Pans regisserades av John Foster och George Rufle, animerades troligen av George Rufle och Vernon Stallings, och hade premiär den 14 maj 1932. Den kan ha animerats av ännu en nyanställd animatör: Joseph Barbera, som anställdes av Van Beuren 1932 för att arbeta på Tom and Jerry. Detta är givetvis intressant, eftersom Barbera senare tillsammans med William Hanna skulle skapa Tom and Jerry – katten och musen, då, alltså.

Tom och Jerry i Van Beurens gestaltning är intetsägande, har inga personligheter och blev inte heller någon större succé. Amadee J. Van Beuren producerade dock inte bara animerade kortfilmer och 1932 var han upptagen med att producera en dokumentär om jägaren, djursamlaren och äventyraren Frank Buck: Bring ’Em Back Alive. som hade premiär den 19 augusti 1932. Ni kan hitta mer om den här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 9 – RKO

Framgångarna med Warner Bros The Jazz Singer tvingade alla filmbolag att konvertera till ljud. En del bolag med tillgång på ljudteknik, men som ännu inte hade sökt sig till filmbranschen, vädrade morgonluft. Nu blir det alfabetssoppa.

RCA

Guglielmo Marconi

Guglielmo Marconi föddes i Bologna 1874 till den aristokratiske Guiseppe Marconi och Annie Jameson, barnbarn till John Jameson, som var grundare till det irländska whiskeydestilleriet Jameson & Sons. Den unge Marconi gick inte i skolan, utan hans föräldrar anlitade lärare som kom hem till dem och lärde honom kemi, matematik och fysik. Redan tidigt på 1890-talet började Marconi arbeta med trådlös telegrafi, och ett decennium senare kunde han med hjälp av brittiska intressenter skicka trådlösa radiosignaler över Atlanten. Då hade han redan bildat det brittiska bolaget The Wireless Telegraph & Signal Company 1897 och en amerikansk underdivision The Wireless Telegraph Company of America 1899. Ytterligare ett drygt decennium senare, 1909, skulle han få Nobelpriset i fysik för sina uppfinningar.

Värdet av Marconis framgångar inom den trådlösa radiotekniken ökade avsevärt 1912. Ombord på Titanic satt Jack Philips och Harold Bride som telegrafister, inte anställda av rederiet White Star Line, utan anställda av ett av Marconis dotterbolag, och var de första som sände SOS som nödsignal. Philips gick under med Titanic. Bride överlevde, tack vare att man hade lyckats få kontakt med ett annat fartyg, Carpathia, som räddade de som satt i livbåtarna. Telegrafisten på Carpathia, Harold Cottam, också Marconi-anställd, höll kontakten med ett varuhus i New York, Wanamaker’s, och kunde meddela namnen på de överlevande via varuhusets kommunikationschef, David Sarnoff. Egentligen skulle Guglielmo Marconi också stått med på Titanics passagerarlistor, men han hade tagit ett tidigare fartyg mot USA, Lusitania – ett fartyg som tre år senare skulle sänkas av en tysk ubåt och därmed dra med USA i Första världskriget.

1919 köpte General Electric The Wireless Telegraph Company of America. Det amerikanska GE hade tidigare sålt komponenter till Marconis radioapparater, men efter starka påtryckningar från den amerikanska flottan, stod plötsligt GE utan någon att sälja till. Flottan föreslog att GE skulle köpa Marconis dotterbolag, och så fick det bli. Av Marconis amerikanska division skapade GE ett eget helägt dotterbolag: Radio Corporation of America, RCA.

Marconi & Mussolini

Marconi själv blev väldigt rik på sina uppfinningar och han öppnade upp för global trådlös kommunikation. Samtidigt var han, paradoxalt nog, starkt nationalistisk. 1923 gick han med i det italienska fascistpartiet och Benito Mussolini gjorde honom till president över den italienska kungliga akademin, en kortlivad fascistisk vetenskapsakademi. Ett par år innan Andra världskrigets utbrott, 1937, fick Marconi en serie hjärtattacker och dog.

FBO

Robertson-Cole var en brittisk filmbörs – för import, export och distribution av filmer till och från USA – som hade startats av Harry F. Robertson och Rufus S. Cole. 1919 startade de ett amerikanskt dotterbolag, Robertson-Cole (U.S.), eller R-C Pictures, som det var mer känt som. Samma år allierade de sig med Mutual Films, då mest berömt för sina framgångsrika komedier med Charlie Chaplin, och började producera film. Deras första titel var The Mistress of Shenstone från 1921.  Det året tog de hjälp av en börsmäklare från banken Hayden, Stone & Company för ordna med ett företagsköp. Affären gick aldrig igenom, men börsmäklaren skulle dyka upp lite senare, då som en oberoende affärsman. Han hette Joseph P. Kennedy.

Joseph P. Kennedy

1922 genomgick hela Robertson-Cole en stor omstrukturering. R-C Pictures bytte namn till Film Booking Offices of America, FBO, och även om de brittiska ägarna hade fortsatt kontroll över företaget, tog de in flera nya amerikanska investerare. En av dem hette Pat Powers, som vi har träffat i andra sammanhang (här och här, till exempel), men som i princip tog över ledarskapet av FBO. En annan investerare var Joseph P. Kennedy, som tog plats i FBO:s styrelse 1923. Under sin tid på Hayden, Stone & Company hade Kennedy skrutit:

Look at that bunch of pants pressers in Hollywood making themselves millionaires. I could take the whole business away from them.

1925 skred Kennedy till verket. Han reste till Storbritannien och köpte kontrollen över FBO för 1 miljon dollar. Affären gick igenom i februari 1926 och FBO blev ett helt amerikanskt filmbolag. Kennedy skapade stabilitet i det lilla filmbolaget. Han skrev kontrakt med Fred Thompson, som då blev den bäst betalde västernstjärnan i Hollywood, och fixade ett avtal med Paramount som gemensamt med FBO investerade i ett antal supervästerns. Givetvis tjänade Kennedy en grov hacka på avtalen.

Ungefär då anlände ljudfilmen. Lyckligtvis behövde FBO inte leta efter ett ljudsystem, istället letade ljudsystemet efter ett filmbolag. RCA hade vidareutvecklat Photophone, som byggde på Alexander Graham Bells innovation att omvandla ljud till ljus, dvs ljudet kunde spelas in direkt på filmremsan, och behövde nu någon som kunde använda det. Förhandlingarna med FBO ledde till att RCA köpte en andel av filmbolaget. En av de som arbetade fram avtalet var David Sarnoff, telegrafistchefen på Wanamaker’s, som i olika kapaciteter på RCA hade varit startat National Broadcasting Company (NBC), USA:s första nationella radionätverk, och som nu var avdelningschef på RCA.

I samband med RCA:s och FBO:s sammanslagning, började Kennedy leta efter biografer där man kunde visa sina nya ljudfilmer.

KAO

Benjamin F. Keith, född 1846, hade arbetat på cirkus i hela sitt liv, oftast som candy butcher, en slags snacksförsäljare som var en del av showen mellan uppträdena.  Under en period arbetade Keith för den mest berömde av alla showmän, P.T. Barnum. 1883 öppnade Keith ett kuriositetsmuseum i Boston.

The Bijou Theater

Edward F. Albee II, född 1857, hade också arbetat på cirkus i hela sitt liv, i hans fall som en roustabout, en slags alltiallo, också för P.T. Barnum. 1885 inledde han ett samarbete med Benjamin Keith och de tog över the Bijou Theater i Boston tillsammans. The Bijou blev den första teatern i USA som huvudsakligen använde elektriskt ljus, personligen installerat av Thomas Edison själv. Keith och Albee revolutionerade varitéteatern och vaudevillen genom att erbjuda en enda lång show med återkommande uppträden från 10 på förmiddagen till 23 på kvällen varje dag.

Under decenniet som följde byggde Keith och Albee ett imperium med vaudevilleteatrar över hela USA:s östkust. 1896 hade de köpt Union Square Theater i New York och blev de första att visa rörliga bilder i USA. De hade skaffat exklusiva rättigheter till bröderna Lumières filmer och projektorer. Filmvisningen blev en sådan succé att Keith och Albee började köpa fler teatrar enbart för att bygga om dem till biografer. De skrev också kontrakt med Biograph Company, troligen ett av världens äldsta filmbolag, grundat 1895.

Keith drog sig tillbaka till Florida 1909, där han 1913 gifte sig med sin andra fru, mer än 40 år yngre än honom. Året därpå dog han och lämnade sin andel av bolaget till sin son, Andrew Keith. 1918 dog sonen i Spanska sjukan, och Edward F. Albee stod som ensam ägare till Keith-Albee.

Keith-Albee hade inte lyckats ta sig in på vaudeville- eller biografmarknanden på västkusten. Den stora anledningen till det hette Orpheum Circuit, som hade grundats 1886 av Gustav Walter i San Francisco och bestod då endast av ett operahus. Elva år senare gjordes operahuset om till en vaudevilleteater, efter Keith-Albees modell med en kontinuerlig show hela dagen. 1899 köptes Orpheum Circuit av Morris Meyerfield Jr. som inledde en expansion av bolaget med hjälp av Martin Beck.

Beck hade tidigare under 1899 besökt en ölhall i Chicago och fått se en magiker utföra ganska taffliga tricks – Harry Houdini. Beck hade rått Houdini att satsa på utbrytningar och bokade honom på en turné runt Orpheum Circuit. Året därpå åkte Houdini på en världsturné som en superstjärna. 1905 blev Beck VD för Orpheum Circuit.

Under 1910-talet var östkustens Keith-Albee under Albee och västkustens Orpheum Circuit under Beck huvudkonkurrenter, men med en ganska tydlig geografisk uppdelning av USA: Mississippi. Vaudeville var fortfarande väldigt populärt, något som skulle ändras under 1920-talet, då filmen tog alltfler marknadsandelar. I januari 1928 kom Keith-Albee och Orpheum Circuit överens om en sammanslagning: Keith-Albee-Orpheum, KAO. Det skulle vara i några månader.

RKO

I maj 1928 köpte Joseph P. Kennedy en majoritet av KAO. I oktober sålde han vidare både KAO och FBO till RCA. Det nya bolaget hade tillgång till en landsomfattande teater- och biografkedja (KAO), ett produktions- och distributionsbolag (FBO), samt ett nytt ljudsystem (RCA). Bolaget fick namnet Radio-Keith-Orpheum, RKO, och var således från födelsen ett komplett vertikalt integrerat filmbolag.

RKO:s första stora succéer var musikaler, bland annat Rio Rita från 1929 som hade flera inslag av färg i Technicolor. Framgångarna ledde till att RKO kunde köpa upp mer mark i San Fernando Valley för att bygga studios. Depressionen drabbade RKO, precis som den drabbade andra filmbolag, men RKO fortsatte att spendera pengar. De köpte hälften av Van Beuren Studios – en studio som främst förknippades med animerade kortfilmer (se här).

Förutom Rio Rita blev västernfilmen Cimarron en succé för RKO, men i övrigt sågs RKO som ett ganska mediokert filmbolag. I oktober 1931 anställde de emellertid David O. Selznick som produktionschef. Han kom omedelbart från Paramount, men hade tidigare arbetat på MGM. Selznick gav producenterna och regissörerna större individuell frihet genom sin tanke om olika produktionslinjer.

Fred Astaire

Selznicks tid på RKO blev kort, bara 15 månader, men väldigt framgångsrik. Han skrev kontrakt med flera regissörer, till exempel George Cukor, som bland annat regisserade A Bill of Divorcement (1932), samt Merian C. Cooper, som regisserade en av RKO:s mest ambitiösa och framgångsrika filmer: King Kong. Selznick skrev också kontrakt med skådespelare. Han upptäckte Katherine Hepburn, som debuterade i A Bill of Divorcement, och en dansande yngling vid namn Fred Astaire. Enligt legenden beskrevs Astaire efter sin första provfilmning hos RKO så här:

Can’t sing. Can’t act. Balding. Can dance a little.

Astaire kom ändå att bli en av RKO:s stora kassakor. När Selznick lämnade bolaget, tog Merian C. Cooper över som produktionschef och RKO blev än mer framgångsrikt, mest med hjälp av screwball-komedier med Hepburn och musikaler med Astaire. RKO fortsatte också att distribuera animerade kortfilmer från Van Beuren Studios.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Betty och Mae

Sommaren 1932 gjorde flappern Betty Boop debut i en egen filmserie, efter att tidigare bara varit en del av serien Talkartoons. Någon månad tidigare hade Fleischer Studios distributör, Paramount Pictures, skrivit kontrakt med en ny sorts sexig stjärna. Om Betty Boop och alla hennes lookalikes hade spelat på sin pojkiga barnslighet med kort svart hår, bebisröst och nonsensfraser, var Mae West en riktig kvinna som spelade på sin sexualitet – hon hade altröst, var blond, voluptuös, och mogen – hon var närmare 40 när hon skrev sitt första filmkontrakt.

Mae West

Född Mary Jane West, den 17 augusti 1893 i New York, hade hon en lång karriär inom vaudeville och teater innan hon lockades till filmen. Hon hade börjat spela i pjäser och revyer redan som 5-åring. 1911 fick hon ett mindre genombrott på Broadway, då hon spelade en liten roll mot Al Jolson i operetten Vera Violetta. Hon fick ett större genombrott 1918 med musikalen Sometime av bröderna Schubert.

Sitt största genombrott fick hon emellertid 1926 i pjäsen Sex, som hon hade skrivit, producerat, regisserat och spelade huvudrollen i. Titeln var kontroversiell, givetvis, men innehållet var skandalöst. Så pass, att Mae West dömdes till fängelse i tio dagar för att ha ”korrumperat ungdomen”. Hon satt åtta dagar, och släpptes tidigt för gott uppförande. Domen och fängelsevistelsen var en rejäl boost för hennes karriär och hon mjölkade varenda droppe ur den.

Hennes nästa produktion hette The Drag och var inte mindre kontroversiell. Den handlade om homosexualitet. Mae West var en tidig pionjär för homosexuellas rättigheter och den kvinnliga frigörelsen, men hon använde sig mest av sin egna straighta heterosexualitet för att få uppmärksamhet. Under resten av 1920-talet fortsatte West med att skriva och producera pjäser med mer eller mindre skandalöst innehåll. Hennes allra största succé var Diamond Lil, som hade premiär 1928 till fina recensioner och stor publiktillströmning. Givetvis knackade Hollywood på dörren.

1932 skrev alltså Mae West kontrakt med Paramount Pictures, filmbolaget som distribuerade Fleischer Studios animerade kortfilmer. Hennes karriär skulle framöver vara märkligt sammankopplat med Betty Boops – de skulle få samma sorts svårigheter med produktionskoden och Hollywoods självcensur under de kommande två åren. Men nu, sommaren 1932, bredde båda ut sina egna vingar i Hollywood – West med ett nytt filmkontrakt, Boop med en alldeles egen filmserie.

Stopping the Show (1932)

Betty Boops första egna film, Stopping the Show, inleds med en vaudevilleshow blandat med ett par korta filmer.

Så, efter ett par newsreels från Paramouse (geddit?) och en väldigt kort film med Koko och Bimbo i huvudrollerna, träder Betty Boop in på scenen. I originalversionen sjunger hon That’s My Weakness Now, en låt som gjorde Helen Kane känd. När Stopping the Show skulle släppas, togs låten bort från filmen på grund av att Kane hade stämt Fleischer Studios för intrång på upphovsrätten (se här). Därefter följer två uppträden då Betty föreställer Fanny Brice, som senare skulle spelas av Barbara Streisand i Funny Girl (1968), respektive Maurice Chevalier, som vid minst ett tidigare tillfälle gjort sångrösten till Bimbo (se här). Efter Bettys uppträden fortsätter showen, men publiken vill ha tillbaka Betty. Fleischer Studios hade lyssnat på biopubliken och gav dem Betty Boops egna filmer.

Filmen i sig, är väl inget särskilt, men det är tydligt att Betty förpassat Bimbo till facket för bifigurer. Betty är inte bara en show-stopper, hon är showen.

Stopping the Show regisserades av Dave Fleischer, animerades av Ronald Crandall och Rudolph Eggeman, och hade premiär den 15 augusti 1932.

Betty Boop’s Bizzy Bee (1932)

I Betty Boop’s Bizzy Bee arbetar Betty i köket på en diner.

Någon egentlig handling är det svårt att tala om. Betty gör pannkakor, och både Bimbo och Koko dyker upp på dinern, men det händer inget särskilt. Dave Fleischers förkärlek till helt random animationsgags är i full vy här. Pannkakorna beter sig inte som vanliga pannkakor. Filmen slutar med att alla får magknip, även spisen och själva dinern.

Betty Boop’s Bizzy Bee regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf, och hade premiär den 19 augusti 1932.

Betty Boop, M.D. (1932)

I Betty Boop, M.D. försöker Betty, Bimbo och Koko sälja snake-oil.

Mirakelmedicinen kallas för Jippo. När Koko försöker sälja den vill ingen köpa, men när Betty försöker vill plötsligt hela byn köpa. Den kurerar allt, från handikapp till ålder, både ålderdom och ungdom.

Filmen är inte särskilt bra, innehåller mestadels improviserad animation, och slutar på ett väldigt oförutsägbart sätt. Den huvudsakliga låten som spelar är dock lite studsig och innehåller scatsång som efterliknar en ukulele. Länge trodde man att det var Cliff ”Ukulele Ike” Edwards som sjöng – en man som senare skulle göra rösten till Jiminy Cricket i Disneys Pinocchio, men senare har det kommit fram att det kanske var William ”Billy” Costello som sjöng – en man som senare skulle göra rösten till Popeye för Fleischer Studios.

Betty Boop, M.D. regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Thomas Goodson, och hade premiär den 2 september 1932.

Betty Boop’s Bamboo Isle (1932)

Synen på ursprungsbefolkningen i Betty Boop’s Bamboo Isle är inte särskilt godtagbar idag.

Filmen inleds med ett kort oanimerat klipp med en Samoansk musik- och dansgrupp – the Royal Samoans. Därefter träffar vi Bimbo som hamnar på en ö i Söderhavet, möter Betty samt en stam infödingar. Genom att måla ansiktet i blackface lyckas Bimbo övertyga infödingarna att han är deras kung. Under ett sång- och dansnummer börjar det dock regna. Ansiktsfärgen rinner av och Bimbo och Betty flyr ön.

Den stora behållningen i filmen är dansnumren. Det första är fyra infödingar som dansar synkroniserat i en sekvens som är rotoscopad till väldigt god effekt. Men det andra numret är helt fantastiskt – Betty Boop gör en huladans iförd bastkjol och väldigt lite annat. Sekvensen är oerhört vackert animerat – också rotoscopad, givetvis – där framför allt bastkjolens svajande och Betty Boops benrörelser ser väldigt naturliga ut.

I övrigt har Betty Boop’s Bamboo Isle väldigt lite att komma med. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf, och hade premiär den 23 september 1932.

Betty Boop’s Ups and Downs (1932)

I Betty Boop’s Ups and Downs tvingas Betty sälja sitt hus.

Filmen anspelar givetvis på den stora depressionen, då många tvingades överge sina hus. Strax efter Betty har lämnat sitt hus tillsammans med Bimbo på en vagn, zoomar vi ut i rymden. Nedstucken i Jorden står en skylt med ”till salu”. Vi zoomar ut lite till och månen och solsystemets andra planeter dyker upp. Månen börjar förrätta en auktion till melodin London Bridge Is Falling Down. Mars bjuder 50, Venus bjuder 40, Saturnus bjuder 20. Den tydligt judiska karikatyren av Saturnus, vinner Jorden i auktionen och drar ut Jordens hästskoformade magnet ur innandömet. Då slutar gravitationen att fungera. Hus, träd och varelser flyger uppåt, inklusive Betty och Bimbo på sin vagn. Efter ett antal gags i nollgravitation, drar Jorden tillbaka sin magnet från Saturnus och allt återvänder till planetens yta.

Inte så mycket Betty Boop i filmen, alltså, och inte så mycket handling heller i denna surrealistiska bagatell. Ganska snygg animation på sina ställen, och en del av gagsen är roliga.

Betty Boop’s Ups and Downs regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Ugo D’Orsi, och hade premiär den 14 oktober 1932.

Filmen premiärvisades framför Mae Wests filmdebut som hade premiär samma datum, Night After Night, ett drama om en speakeasy-ägare, spelad av George Raft, som blir kär i en societetsdam. West spelar en vän till societetsdamen. Night After Night är baserad på en artikel i Cosmopolitan av Louis Bromfield och adapterades av manusförfattarna Vincent Lawrence och Kathryn Scola, men Mae West fick stora möjligheter att ändra sina repliker. I en annars dramatisk film ledde detta till att West tilläts stjäla varenda scen hon var med i, med sina egenskrivna repliker och sin komiska tajming. Hennes filmdebut ledde till fler roller med samma sensuella och sexuella laddning. Även om hon hade arbetat i showbusiness i många år, blev hon filmstjärna över en natt.

Både Mae West och Betty Boop skulle snart hamna i blåsväder när produktionskoden blev allt mindre frivillig, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Storheten som flippade

Ub Iwerks arbetade vidare med Flip the Frog. Tack vare sin studiochef, Pat Powers, hade han fått distribution av MGM och kunde jobba ostört med sin animation. Och han var produktiv. I början av sin karriär hos Disney, ritade han alla bilderna själv – Plane Crazy, den första Mickey Mouse-filmen, ritade han ensam på två veckor. Detta var en vana som han tog med sig när han lämnade Disney. I takt med att Pat Powers lyckades säkra mer pengar från MGM, anställde Iwerks fler animatörer för att hjälpa honom.

En av de första Iwerks anställde hette Fred Kopiertz, som rekommenderade att de också anställde en vän till honom som kom direkt från Chouinard Art School: Chuck Jones. Jones fick börja med att tvätta animationsceller. Iwerks lockade också över animatörer från konkurrenter, bland annat Grim Natwick, Rudy Zamora, Al Eugster och Shamus Culhane från Fleischer Studios. Redan vid Ub Iwerks Studios födelse hade han lyckats locka över Disneys kompositör som hade skapat Silly Symphonies: Carl Stalling

Med all den talangen samlad i en animationsstudio kunde man ju tro att det skulle komma storhet. Men Iwerks brydde sig bara om att inte gå över deadline för sina filmer. Sådana saker som en stark berättelse eller väl utmejslade karaktärer, var inte viktigt för honom. Så filmerna om Flip the Frog är vackert animerade och har bra musik, men har liksom fastnat i animationens barndom. Väldigt få filmer från Ub Iwerks animationsstudio höjer sig över mängden, och då har de nästan uteslutande kryddat dem med sex.

The Office Boy (1932)

I The Office Boy söker Flip jobb som alltiallo på ett kontor.

Flip får givetvis jobbet på kontoret, där det också jobbar en sexig sekreterare som verkar vara en karikatyr på Joan Crawford. Där springer också omkring en katt och en mus som Flip försöker fånga, men inte utan att lyckas få av sekreteraren merparten av hennes kläder, samt få chefen att daska henne i ändalykten. Filp får givetvis sparken.

The Office Boy är fylld med gags, både i berättelsen och animationen, men tajmingen är inte rätt. Replikerna hänger i luften för sig själva och inga skämt landar riktigt. Trots detta är The Office Boy en av de bättre filmerna med Flip the Frog under 1932. Det har nämnts tidigare, men det tål att upprepas: vi kommer inte ägna alltför mycket tid på Flip the Frog.

Filmen regisserades av Ub Iwerks, animerades mestadels av Ub Iwerks, och hade premiär den 16 juli 1932.

MGM var inte jättenöjda med Iwerks Studios, men var alltför upptagna på andra håll med att producera kvalitet och publikdragande filmer för att ägna utfyllnaden några större tankar. 1932 släppte MGM bland annat Grand Hotel och Tarzan the Ape Man – enorma kritiker- och publiksuccéer – och av de tio mest inkomstbringande filmerna det året, stod MGM för sju. Samma år släppte de också en film som blev den enda som drogs bort från distribution omedelbart efter premiären, dels på grund av negativa recensioner, dels på grund av kontroverser. En kvinna stämde MGM för att filmen hade orsakat hennes missfall:

Freaks.

Tod Brownings inrådan hade MGM köpt rättigheterna till Spurs, en novell av Tod Robbins, men sedan hade det dröjt fyra år innan Irving Thalberg gick med på att låta Browning göra film av den. Det är lätt att förstå varför Thalberg dröjde, men det var svårt att säga nej till en framgångsrik regissör man hade tagit från Universal. Browning hade regisserat Dracula där.

Handlingen till Freaks utspelar sig på en sideshow – en extra attraktion till en cirkus – där en lömsk trapetsartist, Cleopatra, förför en dvärg, Hans, för att komma åt ett stort arv. Hon konspirerar med cirkusens ”starke man”, Hercules, och planerar att först gifta sig med Hans för att sedan mörda honom. Redan på festen efter bröllopet början hon förgifta Hans vin. Men eftersom Cleopatra är ”normal” och har gift sig med en dvärg, kräver cirkusens sideshowmissfoster att hon ska initieras i deras kretsar. Cleopatra råkar bli lite för onykter och av misstag avslöjar hon sina mordplaner, samtidigt som hon hånar missfostren. Hans och missfostren överfaller istället Cleopatra och Hercules. Hercules lyckas fly, men Cleopatra stympas till att likna en mänsklig anka – benen har amputerats, armarna har smälts för att likna ankfötter, och hennes torso har permanent tjärats och fjädrats.

Inte särskilt publikfriande.

Karaktärerna spelades av personer med riktiga handikapp och funktionsnedsättningar. Bland sideshow-karaktärerna återfanns ett mänskligt skelett, ett par kvinnor utan armar, ett par siamesiska tvillingar och ett par fall av mikrocefali. Medverkar gör givetvis också en skäggig dam.

Filmen var inte oväntat chockerande 1932 och MGM insåg att man inte kunde släppa den utan att göra något åt den. Av filmens ursprungliga 90 minuter, återstod bara 64 när MGM:s redigerare var klara med den. Då hade man bland annat klippt bort en scen som förklarade vart Hercules tog vägen. Missfostren hade jagat rätt på honom och kastrerat honom. Trots klippen mottogs Freaks mestadels negativt av både recensenter och publik och var en av de få filmerna som MGM släppte som förlorade pengar. Tod Brownings karriär repade sig aldrig.

De bortklippta sekvenserna har aldrig återfunnits och betraktas idag som förlorade, men den klippta versionen fann en ny publik under 1960-talet och därefter. Nuförtiden räknas den som en klassiker – en udda sådan, men ändå – och har inspirerat många låtar, filmer och TV-serier. Den fjärde säsongen av American Horror Story är tydligt inspirerad av Freaks, och både Simpsons och South Park har gjort avsnitt baserade på den. Filmen var ett modigt experiment som kortsiktigt var katastrofalt för Tod Browning, men som på lång sikt har hittat en plats i den moderna populärkulturen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Iwerks Studio, MGM | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 8 – MGM

Under 1920-talet skedde en stor omstrukturering av hela filmbranschen – den etablerades slutligen i Hollywood, flera bolag integrerades vertikalt från produktion till visning, och många bolag gick under eller köptes upp eller gick samman. Det här är berättelsen om fem män i tre bolag som blev ett.

Metro

Metro Pictures bildades 1915 ur ruinerna av ett distributionsbolag, Alco Films, som bara hade funnits i ett år innan de gick bankrutt. Ägarna till Alco blev ägare till det nya bolaget också: Richard A. Rowland (mannen som kallade United Artists för ett dårhus), VD; George Grombacker, Vice VD; och Louis B. Mayer, styrelseordförande. Metro Pictures distribuerade filmer från flera olika produktionsbolag via börser de ägde över stora delar av USA. Samma år, byggde Metro sin första studio i Hollywood, och började producera filmer. Den första titeln de släppte var Sealed Valley. 1918 lämnade Mayer Metro för att bilda ett eget produktionsbolag, men Rowland och Grombacker fortsatte producera filmer.

Marcus Loew

1920 köptes Metro Pictures av Marcus Loew. Loew, född 1870 till en judisk familj i New York, hade startat sitt affärsliv blygsamt med ett par arkader för spelmaskiner. 1904 hade han dock lyckats skrapa ihop kapital för att investera i Adolph Zukors nickelodeons och under det följande decenniet växte Loews imperium snabbt. 1913 ägde han 16 teatrar i New York och ytterligare tre i Boston, Philadelphia och Washington DC. Fyra år efter det ägde han ett tiotal bolag som kontrollerade ett växande antal teatrar och biografer. Han behövde fylla biograferna med film, och därför köpte han Metro Pictures.

1920 började de distribuera solofilmer av Fatty Arbuckles partner, Buster Keaton. 1921 fick Metro sin största hit, The Four Horsemen of the Apocalypse, som drog mer publik än Charlie Chaplins The Kid det året, och som etablerade en okänd skådespelare, Rudolph Valentino, som en romantisk huvudrollsinnehavare. Men Marcus Loew var inte nöjd med Metro, flertalet av filmerna tjänade knappt tillbaka produktionspengarna. För att komma till rätta med det, köpte han fler filmbolag.

Goldwyn

Samuel Goldwyn

Samuel Goldwyn föddes Szmuel Gelbfisz till chassidiska föräldrar i Warszawa, Polen, 1879. När han var 16 lämnade han utfattig Warszawa för Hamburg i Tyskland. Hos bekanta tränade han som handskmakare i tre år. 1898 tog han sig till Birmingham, England, där han bytte namn till Samuel Goldfish. I januari 1899 tog han sig via Liverpool till New York. Där bosatte han sig, passande nog, i Gloversville, där just handskindustrin hade sitt centrum. Här visade han sig vara väldigt duktig på marknadsföring och inom fyra år var han vice VD för försäljningsavdelningen på Elite Glove Company. Han flyttade dock till New York City sökande efter nya utmaningar.

1913 bildade Samuel Goldfish ett filmproduktionsbolag tillsammans med sin svåger, Jesse L. Lasky, samt Cecil B. DeMille och Oscar Apfel – The Jesse L. Lasky Feature Play Company. Filmerna från bolaget distribuerades av samma distributör som Adolph Zukors Famous Players Company. 1916 gick produktionsbolagen samman och blev The Famous Players-Lasky Corporation. Detta skulle bli fröet till Paramount Pictures, som man kan läsa mer om här. I samband med fusionen blev Samuel Goldfish övertalig.

Tillsammans med ett par Broadway-producenter, bröderna Edgar och Archibald Selwyn, bildade Goldfish ett eget filmproduktionsbolag. Namnet på bolaget blev en kombination av deras efternamn: Goldwyn Pictures. Goldfish passade emellertid på att juridiskt ändra sitt efternamn till Goldwyn. Få av filmerna som producerades av Goldwyn Pictures fram till 1924 blev några större succéer och företaget kämpade hela tiden i uppförsbacke, men en beståndsdel kom att bli väl ihågkommen: Goldwyn Pictures symbol, lejonet Leo (som genom tiderna har spelats av sju lejon). När Marcus Loew sökte efter fler filmer att distribuera till sina biografer såg han en möjlighet. Han köpte Goldwyn Pictures 1924 och slog ihop det med Metro Pictures. I samband med fusionen blev Samuel Goldwyn övertalig, igen.

Goldwyn gav dock inte upp filmbranschen. Han hade redan 1923 startat Samuel Goldwyn Productions, ett renodlad produktionsbolag utan vare sig biografer eller distribution. Han kom att driva ett väldigt framgångsrikt oberoende filmbolag fram till sin pension 1959.

Mayer

Louis B. Mayer

Louis B. Mayer föddes som Lazar Meir till judiska föräldrar i Mir i Vitryssland, men födelsedatumet är väldigt osäkert. I invandringsdokumenten föddes han den 4 juli 1885. I 1901 års kanadensiska folkräkning uppges födelsen till den 12 juli 1884. I hans äktenskapsbevis uppgav han 1882 som födelseår. I 1910 års amerikanska folkräkning uppges han vara född 1883. Oavsett vilket anlände familjen till Long Island, USA, 1887, och bodde där till 1892, då familjen flyttade till New Brunswick i Kanada. 1904 flyttade han själv till Boston, där han gifte sig och arbetade udda jobb, bland annat som skrothandlare.

1907 råkade Mayer komma över en nedgången burleskteater med sexhundra sittplatser i ett hus med dåligt rykte i Haverhill, Massachusetts. Han renoverade och byggde om teatern till sin första biograf, the Orpheum. För att förbättra byggnadens rykte visade han 1912 den ambitiösa filmen From the Manger to the Cross, en religiös film om Jesus liv inspelad i Egypten och Palestina. Då ägde Mayer Haverhills alla fem biografer och han byggde ett partnerskap med Nathan H. Gordon och inom loppet av ett par år hade de två den största biografkedjan i New England.

1915 var Mayer så med om att bilda Metro Pictures – för egen del för att kunna fylla sina biografrepertoarer med material. Men han nöjde sig inte med att distribuera och visa film, han ville producera också. 1918 lämnade han Metro och sökte sig till Los Angeles där han bildade sitt eget produktionsbolag, Louis B. Mayer Pictures Corporation. I Hollywood hittade han en ny partner i B.P. Schulberg, som vi träffat förut (se här) och hade relativt stora framgångar som producent, men Mayers stora genombrott kom 1924, då Marcus Loew kontaktade honom. Loew hade precis köpt Goldwyn Pictures och fusionerat bolaget med Metro Pictures och skapat Metro-Goldwyn. Nu behövde Loew en person som kunde sköta det nya bolaget på västkusten och Louis B. Mayer fanns överst på hans lista. Mayer hade givetvis ett villkor – att hans namn skulle ingå i bolagets namn: Metro-Goldwyn-Mayer. Så fick det bli. MGM var fött. Som symbol tog de Goldwyns lejon.

Thalberg

Irving Thalberg

Irving Thalberg har vi också träffat tidigare (här), då som en underpojke hos Universal Pictures där han börjat som sekreterare vid 18 års ålder, men som redan två år senare blivit studiochef. Thalberg var väldigt framgångsrik vid Universal, men samtidigt kritisk till att bolaget vägrade satsa på en vertikal integrering. Samtidigt som Thalberg började se sig om efter nya utmanande uppdrag, letade Louis B. Mayer efter en produktionschef.

Thalberg och Mayer var varandras motsatser – Thalberg var ung och tystlåten, Mayer var dubbelt så gammal och frispråkig. Mayer hade ett fantastiskt sinne för affärer, men saknade Thalbergs förmåga att kombinera kvalitet med publikframgångar. Inom loppet av tre år skulle MGM bli det mest framgångsrika filmbolaget i världen, mycket tack vare Thalbergs innovativa sätt att sköta produktionen: manuskonferenser, förhandsvisningar, omtagningar, kostnadskontroll, studio hellre än location, pjäser och litteratur som förlagor hellre än originalmanus, användandet av ljus och skugga, risktagande vad gäller ämnesval och satsningar på nya filmstjärnor. Greta Garbo hade inte varit Greta Garbo utan Thalberg.

Thalberg var inte helt oproblematisk. Under sin tid på Universal hade han blivit romantiskt engagerad med studiochefen Carl Laemmles dotter, men de gifte sig aldrig. När han kom till MGM var Mayer orolig att Thalberg skulle förföra en av hans döttrar, så förtroendet var inte hundraprocentigt. Dessutom blev Thalbergs hälsa ett problem. Bara ett år efter han kommit till MGM fick han en hjärtattack, 25 år gammal. Några år senare, 1932, insjuknade Thalberg i influensa – officiellt, även om det gick rykten om ytterligare en hjärtattack – och Mayer passade på att ersätta Thalberg i rollen som produktionschef. När Thalberg kom tillbaka var det som chef över en produktionslinje, snarare än alla produktioner, men det verkade passa honom bra.

Under Thalbergs 12 år vid MGM, blev studion Hollywoods mest framgångsrika, den enda studion som tjänade pengar under hela depressionen och en av de mest prisbelönta. Några av filmerna han producerade var Grand Hotel, Tarzan the Ape Man, Mutiny on the Bounty, A Night at the Opera, Romeo and Juliet och The Good Earth.

Selznick

David O. Selznick

David O. Selznick anställdes som ersättare som produktionschef på MGM efter Thalberg. Hans föräldrar var ukrainska judar, men själv var han född i Pittsburgh 1902. Pappan, Lewis J. Selznick, hade blivit involverad i filmindustrin via Universal och sedan startat ett eget produktionsbolag och det var med pappans kontaktbok som David O. Selznick begav sig till Hollywood. Han hamnade först hos MGM 1926. Två år senare studsade han vidare till Paramount, innan han 1931 hamnade på RKO Pictures där han blev väldigt framgångsrik. King Kong är en av hans produktioner.

Selznick återvände till MGM 1933 som ersättare till Irving Thalberg. Lite ironiskt att Mayer accepterade Selznick, som tre år tidigare hade gift sig med en av hans döttrar, när han var så orolig att Thalberg skulle förföra någon av dem. Det kan lätt framstå som att Mayer och MGM försökte skuffa undan Thalberg till förmån för Selznick, men Selznick stannade bara i två år. Han gjorde visserligen ett bestående avtryck med prestigefyllda produktioner som Dinner at Eight, David Copperfield, Anna Karenina och A Tale of Two Cities. 1935 gick Selznick vidare och skapat ett eget produktionsbolag, Selznick International Pictures, och började skörda nya framgångar med exempelvis Gone With the Wind, världens mest inkomstbringande film och vinnare av åtta Oscars. Han skulle också lyckas övertala Alfred Hitchcock att komma till Hollywood.

1936 avled Thalberg hastigt i ännu en hjärtattack, 37 år gammal. Han sörjdes av hela Hollywood – både vänner och konkurrenter. 1937 började Akademin dela ut The Irving G. Thalberg Memorial Award till framgångsrika producenter, ett pris som med ojämna intervaller delas ut än idag. 1938 döptes MGM:s huvudkontor i Culver City till The Irving Thalberg Building.

MGM hade ingen egen animationsstudio ännu, istället distribuerade man filmer av Ub IwerksDisneys förre medarbetare och medskapare till Mickey Mouse.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Iwerks Studio | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko i sirapen

Warner Bros hade 1932 etablerat sig som studion som gjorde lite mer socialrealistiska filmer, ofta med berättelser tagna direkt från tidningarnas rubriker. Deras gangsterfilmer gjorde stjärnor av skådespelare som Edward G. Robinson och James Cagney, och de startade karriärer för storregissörer som Michael Curtiz (se här och här, till exempel). De fostrade dock också en grupp skådespelare och regissörer som inte blev riktigt lika kända, men vars arbeten idag räknas som minst lika bra.

Paul Muni

Paul Muni, till exempel. Han var redan lite av en stjärna när han skrev kontrakt för Warner Bros. Han hade samma år, 1932, spelat huvudrollen i Scarface, som Howard Hawks hade regisserat för ett oberoende filmbolag, The Caddo Company, och som hade distribuerats av United Artists.

Muni föddes 1895 till judiska föräldrar i Galizien, som då var en del av Österrike-Ungern och som nu är delat mellan Ukraina och Polen. Han och hans familj kom till USA 1902 då de bosatte sig i Chicago. Båda hans föräldrar var skådespelare, så hans bana var möjligen redan utstakad, men Muni visade prov på att helt gå in i roller och blev involverad i teater skriven på jiddisch – upptäckt av Maurice Schwartz, som kom att använda Muni i över 40 teaterproduktioner. Schwartz menade att Muni var en ärlig skådespelare, det var mer än ett jobb för honom.

1929 tog sig Muni till Hollywood och skrev kontrakt för Fox. Hans första film var The Valiant, som blev en kritisk succé och vann Muni sin första Oscarsnominering, men som inte drog särskilt mycket publik. Hans stora genombrottsår blev istället 1932, då han först spelade huvudrollen i nyss nämnda Scarface och sedan lånades ut till Warner Bros för att spela huvudrollen i I Am a Fugitive from a Chain Gang. Baserat på Munis rollprestation i den senare filmen, skrev Warner Bros kontrakt med honom.

I Am a Fugitive var svår att få producerad. Både Jack Warner och Darryl F. Zanuck ville göra filmen, men Warner Bros story-avdelning ansåg att det var svårt att tona ner våldet i berättelsen. Censuren var visserligen fortfarande frivillig, men våldet kunde kanske sänka filmen. Warner och Zanuck drev dock igenom projektet och uppdraget att regissera filmen gav de till Roy Del Ruth, då deras mest välbetalde regissör. Del Ruth vägrade på grund av filmens mörka teman.

Filmen bygger på en sann berättelse om James, en återvändande soldat som råkar hamna i ett rån och döms till 10 års straffarbete i ett kedjegäng i den amerikanska södern. Han lyckas fly till Chicago, där han blir involverad med en kvinna, Marie, som upptäcker hans hemlighet. Hon utpressar honom in i ett äktenskap. James träffar dock en ny kvinna, Helen, och blir kär i henne. När James ber Marie om en skilsmässa, sätter hon dit honom, än en gång tvingas han fly.

Warner och Zanuck gav I Am a Fugitive till Mervyn LeRoy, som därför tvingades lämna musikalen 42nd Street där han hade lyckats ge sin paramour Ginger Rogers en liten roll. Nu fick han uppdraget att hitta huvudrollsinnehavare till I Am a Fugitive istället – och han hittade Paul Muni. LeRoy hade inga problem med mörka filmer, året innan hade han regisserat Little Caesar med Munis nästkusin Edward G. Robinson, och Muni kom direkt från succén Scarface, så allt stämde. Filmen blev en kritisk succé och Warner Bros tredje största kassasuccé under säsongen 1931-1932.

De mörka tonerna i Warner Bros spelfilmer, speglas inte riktigt i produktionen av deras animerade kortfilmer – särskilt inte i de helt verklighetsfrånvända Looney Tunes.

Bosko at the Beach (1932)

I Bosko at the Beach säljer Bosko och hans hund Bruno korvar på stranden.

Samtidigt på en annan del av stranden badar Honey och Wilber. Wilber tar ett dopp, medan Honey distraheras av Bosko – de sjunger en stump medan Wilber dras ut till havs av strömmar. Bosko hoppar i och försöker rädda Wilber, men det gå sisådär. Bruno räddar dagen med hjälp av en stock och en fläkt. Tadaa!

Bosko at the Beach är ingen höjdare. Alltför repetitiv emellanåt. Den regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton, och hade premiär den 23 juli 1932.

Bosko’s Store (1932)

I Bosko’s Store städar Bosko sin affär.

Detta gör han under sång och dans. Tills han distraheras av Honey – då blir det mer sång och dans. Sen dyker Wilber upp, och nu tar det fart – om det inte hade varit för att Bosko fastnar i sirap och inte kommer loss på ett bra tag.

Efter sirapskatastrofen

Filmen gjordes bara 13 år efter den stora sirapskatastrofen i Boston. Det låter påhittat, men är det inte. Den 15 januari 1919 gick en av de stora sirapstankarna sönder på The Purity Distilling Company i stadsdelen North End i Boston och 8,7 miljoner liter sirap rann ut. En åtta meter hög sirapsvåg färdades i 56 km/h och jämnade byggnader vid marken. 21 människor dödades och 150 skadades i sirapskatastrofen. Det tog myndigheterna nästan en vecka att identifiera offren, eftersom de var glaserade, och ytterligare ett halvår innan det drabbade området var städat. På varma dagar sägs det än idag att området omkring North End luktar sirap.

Bosko’s Store regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Bob McKimson, och hade premiär den 13 augusti 1932.

Bosko the Lumberjack (1932)

”Now you give Pierre big kiss.”

Bosko the Lumberjack har ovanligt mycket dialog för en Looney Tunes från 1932. Bosko arbetar som skogshuggare och till sin hjälp har han alla skogens djur som till musik och sång sågar och hugger ner sin egen skog. Honey dyker upp med en picknickkorg. Plötsligt dyker den franskkanadensiske skogshuggaren Pierre upp och rövar bort Honey. Bosko jagar efter och lyckas efter flera bravader befria henne.

Filmen innehåller mer av vad som liknar en berättelse än tidigare Looney Tunes. En tydlig skurk och en story som bygger mot ett klimax. Tyvärr är gagsen inte riktigt upp till par, men en hyfsad animerad kortfilm från Warner Bros.

Bosko the Lumberjack regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Max Maxwell, och hade premiär den 3 september 1932.

Ride Him, Bosko! (1932)

Ride Him, Bosko! påminner väldigt mycket om en film från Fleischer Studios.

Det finns många saker som gör Ride Him, Bosko! unik, men berättelsen är inte en av dem. Bosko befinner sig i vilda västern och anländer till Red Gulch. Honey är på väg dit i dilligens. Banditer rånar dilligensen och Bosko sätter av för att försöka rädda Honey. Nej, istället är det animationen som på ett tydligt sätt påminner om Dave Fleischers metod att försöka klämma in så många animationsgags som möjligt – allt ska leva och röra på sig.

Annars är filmen framför allt berömd för slutet: När Bosko rider efter banditerna som rövat bort Honey, zoomar kameran ut och visar  – den första gången Warner Bros använder sig av riktig film sedan testfilmen Bosko, the Talk-Ink Kid – Hugh Harman, Rudolf Ising och Friz Freleng som sitter och diskuterar hur de ska avsluta filmen:

  • Say, how’s Bosko gonna save the girl?
  • I don’t know.
  • Well, we gotta do something.
  • Let’s go home.

Sen slutar filmen.

Ride Him, Bosko! regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Norm Blackburn och hade premiär den 17 september 1932.

Bosko the Drawback (1932)

Bosko the Drawback inleds med att publiken fyller en fotbollsstadion.

Bosko är quarterback i en ganska tråkig film. Väldigt repetitiv, utdragna scener och väldigt få gags gör den till en lätt bortglömd rulle.

Bosko the Drawback regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Bob McKimson, och hade premiär den 22 oktober 1932.

Bosko’s Dizzy Date (1932)

I Bosko’s Dizzy Date försöker Honey lära Wilber spela fiol, det går sådär.

Honey ringer efter Bosko som, efter lite övertalning av Bruno, kommer som ett skott för att hjälpa Honey. Wilber vill fortfarande inte spela fiol, så Bosko och Honey cyklar ut på en tur istället. De drabbas av ett åskväder och Bosko blir våt. Slut.

Ännu en formelfilm från Looney Tunes, som inte riktigt vet vart den vill. Lättglömd. Men. Bosko’s Dizzy Date var en remake av en film som aldrig hade släppts, Bosko and Honey, och det var Warner Bros som hade sagt stopp. Hugh Harman och Rudolf Ising producerade både Looney Tunes och Merrie Melodies för Leon Schlesinger och de distribuerades sedan av Warner Bros. Bosko and Honey innehöll så pass mycket återanvänd animation, nästan 50%, från tidigare produktioner, främst Bosko’s Holiday, att Warner Bros vägrade distribuera den. Harman och Ising tog tillbaka den, ersatte det mesta av den återanvända animationen med originellt arbete, och släppte den sedan som Bosko’s Dizzy Date. Originalet är, i detta fallet, sämre.

Bosko’s Dizzy Date regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Bob McKimson, och hade premiär den 19 november 1932.

Bosko’s Woodland Daze (1932)

Bosko’s Woodland Daze inleds som en vanlig Bosko-film – han och hans hund, Bruno, leker i skogen.

Efter lite kurragömma lägger sig Bosko för att vila. Då dyker det upp tomtar och älvor i skogen, de bär iväg honom och skickar iväg honom i en bubbla till en jättes hus. Där fångar jätten honom och börjar bre senap på honom. Då vaknar Bosko ur sin dröm av att Bruno slickar honom. Slut.

Man kan se ansatser till originalitet i filmen, men allt faller platt. Sekvensen med tomtarna och älvorna blir en dålig kopia av en äldre Silly Symphony från Disney. Det enda riktigt originella skämtet är nog när Bosko faller från sin bubbla och ropar ut till biopubliken, ”Is there a doctor in the house?”

Bosko’s Woodland Daze regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 17 december 1932.

Det är uppenbart att Harman och Ising hade löpt linan ut med Bosko. Alla filmer om honom hade samma formel, baserat på gamla Disney-formler, ofta med rätt av plagierade scener från Mickey Mouse. Om Disney fortsatte att utvecklas – animationsmässigt, berättelsemässigt, karaktärsmässigt, innovationsmässigt – så stod Harman och Ising och stampade. Berättelser flöt ut i intet (Ride Him, Bosko!, vars slut visserligen var innovativt, men samtidigt en rejäl copout) eller tog vändningar som inte löste det som från början var filmens anslag (Bosko’s Dizzy Date/Bosko and Honey).

Grundproblemet var fortfarande att Bosko var en tråkig karaktär – alltid glad, alltid sång och dans, alltid utan karaktärsdrag. Den enda karaktären i filmerna som man står ut med är Wilber, som stjäl alla scener han är med i. Det skulle dock dröja till 1933 innan det skedde förändringar inom både Looney Tunes och Merrie Melodies, så mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 7 – Warner Bros.

Flera filmbolag var rena familjeföretag. Hos Universal Pictures satt Carl Laemmle, som hade en ”large faemmle” som arbetade hos honom. Hos Columbia Pictures satt bröderna Cohn och anställde massor av släktingar. Men ingen filmstudio förknippas mer med ett familjenamn än Warner Bros.

De fyra bröderna

Familjen Wonskolaser (eller Wonsal) kom från Krasnolsielc, som då låg i den polska delen av det ryska tsardömet som kallades för Kongresspolen. Pappan, Benjamin, anlände till Baltimore, Maryland, 1888, medan hans fru, Pearl, och parets fem överlevande barn kom ett år senare – deras äldsta dotter hade dött 1881. Benjamin hade omedelbart vid ankomsten bytt efternamn till Warner och eftersom han var skomakare, hade han startat ett skomakeri som gick lite sisådär. På en väns inrådan flyttade familjen till Kanada, men efter två arbetsamma och misslyckade år i London, Ontario, flyttade de tillbaka till Baltimore. Familjen, som då hade åtta barn, levde i fattigdom.

Hirsz Wonskolaser föddes 1881 i Krasnolsielc och var den äldsta sonen i syskonskaran. När familjen ankom till USA fick han namnet Harry Warner. 1896 flyttade Harry till Ohio och startade ett skomakeri i den växande industristaden Youngstown. Senare samma år följde hela familjen Warner med dit. Benjamin arbetade först i skomakeriet, men lyckades säkra ett lån och startade en speceri- och charkuteriaffär i centrala Youngstown.

Abraham Wonskolaser föddes 1884 i Krasnolsielc. Vid ankomsten till USA bytte han namn till Albert Warner, men kallades för Abe. Under slutet av 1890-talet blev cyklar väldigt populära i USA, även i Youngstown, Ohio, och inte sena att se en möjlighet, startade Albert och Harry en cykelaffär 1899. De försökte också öppna en bowlinghall, men den gick under efter ett par månader. Harry fortsatte sköta cykelaffären när Albert fick ett jobb som tvålförsäljare i Chicago.

Szmuel Wonskolaser föddes i 1887 i Krasnolsielc och var alltså två när han anlände till USA med mamman och syskonen. Han bytte namn till Samuel Warner, men kallades för Sam, och han var rastlös och lite mer av en showman än sina bröder. Han tog ett jobb som inkastare på ett lokalt tivoli och det var här han först såg en Edison Kinetoscope. En vän visade hur man skötte projektorn och Sam började visa korta filmsnuttar i White City Park i Chicago. Övertygad om att filmen hade en framtid återvände Sam till Youngstown 1903 och övertygade sin far att pantsätta en häst och en klocka för att skrapa ihop lite kapital. Sam investerade pengarna i en projektor och en kopia av The Great Train Robbery av Edwin S. Porter.

Jacob ”Jack” Warner föddes 1892 i London, Ontario. Som barn var han duktig på att sjunga, så när Sam behövde fylla ut programmet på sin lilla provisoriska biograf (filmen han hade var bara 12 minuter lång), sjöng Jack visor till ackompanjemang av sin ömma moder på piano. Sams biograf visade sig vara riktigt framgångsrik, han drog in $300 i veckan. Den äldsta brodern, Harry, fick då en idé.

Familjeimperiets grund

Harry övertygade Sam och Albert att resa runt med sin provisoriska biograf på tivolin i Ohio och Pennsylvania. Det gick runt, men knappt, så 1905 Harry sålde cykelaffären och investerade i en byggnad i New Castle, Pennsylvania, och där byggde bröderna sin första permanenta biograf, the Cascade. Den var framgångsrik och snart kunde de bygga en andra biograf i New Castle, the Bijou. Stolarna till den biografen var de tvungna att låna – från en lokal begravningsbyrå.

1907 hade de tre bröderna Warner expanderat med ytterligare 15 biografer runt om i Pennsylvania. För att kunna få tag på filmer för att fylla repertoaren bildade de ett eget distributionsbolag, The Duquesne Amusement Supply Company, som Harry och Albert skötte från Pittsburgh. Sam skickade de till New York för att få tag på filmer till bolaget. 1909 sålde de the Cascade och öppnade ytterligare ett kontor i Norfolk, Virginia, som sköttes av Sam. När han behövde hjälp skickade man Jack för att bli hans assistent. Nu var alla fyra bröderna involverade i samma bolag.

Distributionsbolaget var också framgångsrikt, men det fanns ett stort orosmoln på horisonten: Thomas Edisons trust Motion Picture Patents Company. Grundat 1908 hade MPPC börjat ta ut avgifter av de som använde något av Edisons patent – vilket var i stort sett alla som sysslade med film. Å ena sidan innebar MPPC en kvalitetskontroll: Man fick inte längre sälja kopior av filmer, man fick bara hyra ut dem, vilket innebar att slitna kopior försvann ur cirkulationen; Dessutom blev hyran standardiserad, oavsett vilka filmer man försökte hyra. Å andra sidan innebar MPPC ett monopol: Eastman Kodak, som hade patent på råfilm, var medlemmar i MPPC och sålde bara till andra medlemmar; Trusten hade också alla patent på filmkameror och tillät bara MPPC:s filmbolag att producera film.

Det måste ha sett ut som om bröderna Warner gav upp, men 1910 sålde de sitt distributionsbolag till General Film Company – MPPC:s distributionsbolag – för drygt $50 000. De kontaktade emellertid Carl Laemmle, som då drev Independent Moving Pictures Company (IMP), ett oberoende produktionsbolag, samt var chef över det nybildade Motion Picture Distribution and Sales Company, ett oberoende distributionsbolag. Laemmle och bröderna Warner, tillsammans med flera andra oberoende filmbolag, utmanade på detta vis Edisons trust. 1912 fick de oberoende bolagen rätt i en federal domstol, och Edisons monopol på filmindustrin krossades.

Samtidigt fick bröderna Warner en liten succé med den italienska filmen Dante’s Inferno och bröt med Laemmle för att starta eget: Warner Features. Harry och Albert öppnade ett kontor i New York, medan Sam och Jack skickades till Kalifornien för att sköta det nya bolagets distribution där. 1918 köpte de filmrättigheterna till romanen My Four Years in Germany och den resulterande filmen med samma namn gjorde tillräckligt med vinst för att bröderna skulle kunna investera i en studiotomt i Culver City, nära Hollywood. Under 1919 och 1920 kämpade Warner Features mot att gå i konkurs. Något oväntat fick de hjälp av bankiren Motley Flint, som betalade av bolagets skulder och hjälpte bröderna på rätt köl. 1921 kunde de därför flytta studion till Sunset Boulevard, mitt i Hollywood. Samma år fick de sin första hit, Why Girls Leave Home. Regissören till filmen, Harry Rapf, blev bolagets exekutiva producent. Efter ytterligare ett lån från Flint, etablerade bröderna Warner den 4 april 1923 bolaget som fortfarande bär deras namn: Warner Brothers Incorporated, förkortat Warner Bros.

Warner Bros studio på Sunset Boulevard

Den stumma hunden

Den 15 september 1918, precis efter att amerikanerna vunnit mot tyskarna i slaget vid Saint-Mihiel, skickades korpral Lee Duncan till den lilla franska byn Flirey. Hans uppdrag var att hitta ett lämpligt flygfält för den 135:e luftskvadronen. Duncan fann istället en sönderbombad kennel som hade försett den tyska armén med schäferhundar, och i den, sex överlevande hundar – en tik och hennes fem veckogamla valpar. Tiken och tre av valparna gav han bort, två av valparna behöll han för sig själv.

När Duncan kom hem från kriget gick han igenom en återinträdesprocess i New York. Under tiden fick schäfervalparna bo hos en Mrs. Wanner, som födde upp polishundar. Där diagnosticerades den ena valpen, Nanette, med lunginflammation. När återinträdesprocessen var avslutad och Duncan skulle åka hem till Los Angeles, fick han en ersättningshund av Mrs. Wanner. På tågresan hem fick Duncan reda på att Nanette hade avlidit. Han döpte därför ersättningshunden till Nanette II. Den andra hunden hette Rin Tin Tin och kom att bli en av Hollywoods största stjärnor.

Väl i Los Angeles tillsammans med sina två schäfervalpar, började Duncan träna dem. Rin Tin Tin visade sig ha många talanger och eftersom Duncan hade vänner som jobbade inom filmindustrin föddes idén om att gör Rin Tin Tin till filmstjärna. Han började med att besöka B-filmsstudiorna på Poverty Row och där fick hunden ett par mindre roller, bland annat som varg i The Man from Hell’s River.

Rin Tin Tin

Lee Duncan skrev själv ett manus till en film för Rin Tin Tin. Bröderna Warner tände på idén och producerade filmen Where the North Begins. Den hade premiär den 1 juli 1923 och blev en välbehövlig succé för det kämpande filmbolaget. Rin Tin Tin var en hårt arbetande skådespelare som rönte stora framgångar för Warner Bros världen över under de kommande åren. Något ironiskt blev hunden enormt framgångsrik hos den kräsna biopubliken i Berlin. För Warner Bros blev den tyska schäfern från Frankrike räddningen från en ständigt hotande konkurs.

Rin Tin Tin och Nanette II producerade 48 valpar själva. Duncan behöll två av dem, de andra såldes eller gavs bort som gåvor. Greta Garbo ägde en.

Den talande filmen

Tack vare Rin Tin Tin, en kontrakterad regissör, Ernst Lubitsch, och en kontrakterad skådespelare, John Barrymore, överlevde Warner Bros 1920-talets första hälft. I takt med att de producerade succéer med hunden och filmer som The Marriage Circle och Beau Brummell, fick filmbolaget alltmer stöd av banker på Wall Street. 1925 hade de säkrat ett stort lån från Goldman Sachs och pengarna investerade de i att köpa upp ett annat filmbolag, Vitagraph Studios. De började också experimentera med radio, och startade bland annat KFWB, en radiostation över Los Angeles.

Sam Warner, som var väldigt framsynt, lyckades efter månader av övertalning övertyga Harry att satsa på ljudfilm. Efter att ha skrivit ett exklusivt kontrakt med Western Electric, som sysslade med ljudteknik, startade de Vitaphone, ett system för filmljud på skiva. Genom dotterbolaget producerade de åtta kortfilmer med ljud, samt en långfilm med John Barrymore, Don Juan. Före varje visning av Don Juan, som var en film utan dialog men med synkroniserad musik och ljudeffekter på skiva, visades de åtta kortfilmerna, som inte heller de hade dialog. Även om Don Juan räknades som en framgång för Warner Bros, lyckades de inte stoppa blödningen – de saknade fortfarande pengar. De andra filmbolagen hade framgångsrikt förhandlat med Western Electric som meddelade Warner Bros om att kontraktet inte längre var exklusivt – de andra filmbolagen var fria att experimentera med ljudfilm.

Harry Warner såg ingen framtid i ljudfilmen, men det gjorde Sam, och efter ytterligare månader av övertalningar, gav Harry med sig. Produktionen av The Jazz Singer drog igång. Filmen räknas som den första med synkroniserad dialog – inte bara musik – men det är bara ca två minuter av den som kan räknas som talkie – däribland huvudrollsinnehavaren Al Jolsons berömda första replik:

Wait a minute. Wait a minute. You ain’t heard nothing yet!

Under produktionen av The Jazz Singer följde lillebror Jack Sams varenda steg. Sam började bete sig annorlunda, fick huvudvärk och näsblod. I slutet av september 1927 lades han in på sjukhus och där upptäcktes en svårartad hjärninfektion. Sam avled den 5 oktober 1927. Dagen efter, den 6 oktober, hade The Jazz Singer premiär. Tekniken som han hade kämpat för under de senaste åren, fick han aldrig se använd fullt ut. Ingen av bröderna Warner deltog på premiären.

The Jazz Singer var en succé, men på grund av Sams bortgång kunde de inte riktigt njuta av den. Filmen hade kostat $500 000 att producera, men spelade in drygt $3 miljoner på några veckor. Den etablerade Warner Bros som en av de stora filmstudiorna som inte längre behövde bry sig om vad de andra gjorde.

Kanske var det en hyllning till Sam att Warner Bros nu satsade helhjärtat på talkies – de producerade hela tolv ljudfilmer under 1928. Tack vare stora succéer som The Singing Fool, också med Al Jolson, och Lights of New York, den första med bara tal, inte musik, kunde Warner Bros ta sig ur filmstudioträsket på Poverty Row.

En av de stora

Efter framgångarna med de första ljudfilmerna blev Warner Bros ekonomiskt oberoende och hamnade i filmbolagens finrum. 1928 påbörjade de en enorm expansion inom flera områden: De etablerade ett stort studioområde och ett nytt högkvarter i Burbank; De lyckades köpa majoriteten av konkurrenten First National Pictures och fick därmed tillgång till en större biografkedja. Expansionen fortsatte under 1929 och 1930: De köpte ytterligare en biografkedja, Skouras Brothers Enterprises; De köpte ett flertal musikförlag och skivförlag och kunde etablera en helt egen musikdivision, Warner Bros. Music, som sköttes av Lewis Warner, Harrys son; Och genom producenten Leon Schlesinger började Warner Bros också producera animerade kortfilmer, Looney Tunes, ursprungligen som ett sätt att kunna marknadsföra och sälja musik.

Warner Bros. Studios, Burbank

Under den tidiga ljudfilmstiden satsade Warner Bros mestadels på musikaler. 1931 fick filmbolaget en ny produktionschef, Darryl F. Zanuck, som hade jobbat inom Warner Bros under flera år, främst som manusförfattare till filmerna om Rin Tin Tin och ett 40-tal andra. När depressionen slog mot filmindustrin, såg Zanuck ett behov av att göra mer socialrealistiska filmer. Warner Bros fortsatte att göra musikaler, för att tillgodose den amerikanska publikens behov att lätta på stämningen under depressionen, men man började också göra gangsterfilmer för att visa på samhällets baksidor. Hårdkokta gangsterrullar som Little Caesar, med Edward G. Robinson, och The Public Enemy, med James Cagney, blev stora succéer och vägvisare för filmbolaget.

Bröderna Warner hade varit närvarande vid den amerikanska fiktionsfilmens födelse, The Great Train Robbery; fört en kamp mot Edisons trust under 1910-talet; upplevt kämpiga år på Hollywoods Poverty Row; varit drivande i filmens övergång till ljud; och klivit in i 1930-talet som chefer över ett av de stora filmbolagen – vertikalt integrerat med full kontroll över filmproduktion, distribution och biografkedjor för visning.

Och så hade de ju Looney Tunes och Merrie Melodies.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar