Animerade rättegångar – del 2 – Kane v. Fleischer

I maj 1932 stämdes Fleischer Studios på $250 000 av skådespelerskan och sångerskan Helen Kane. Rättegången som följde innehöll det mesta: Animerade kortfilmer användes som bevisföring; Lingvistiken bakom frasen Boop-Oop-a-Doop gicks igenom; Och inte mindre än fem skådespelerskor ställde upp som vittnen för karaktären vars röst de gestaltat, Betty Boop.

Akt I: Käranden

Helen Kane

Helen Kane föddes Helen Schroeder den 4 augusti 1904 i New York. Hon började agera i skolpjäser och vid 15 års ålder var hon professionell scenskådespelerska. Hon turnerade bland annat med bröderna Marx och vid 18 års ålder spelade hon på Palace Theater på Broadway där hon regelbundet sjöng i olika shower. 1924 gifte hon sig med en inköpare på ett varuhus, Joseph Kane, och tog hans efternamn.

Helen Kanes stora genombrott kom 1927, då hon var med i musikalen A Night in Spain. Tack vare den anställdes hon 1928 för en uppsättning på Paramount Theater där hon fick sjunga That’s My Weakness Now, som blev en stor hit, främst för att den tilltalade flapper-kulturen som genomsyrade 1920-talet. Tillbaka på Palace Theater senare under 1928 var hon med i en uppsättning av Good Boy av Oscar Hammerstein, där hon sjöng I Wanna Be Loved by You, en låt som kom att bli en stor del av Helen Kanes varumärke. 1928 var också året då hennes äktenskap med Joseph föll sönder och de separerade.

1929 skrev Kane på kontrakt för Paramount Pictures, som hade sitt huvudkontor på Paramount Theater, och under två års tid spelade hon in sju filmer för dem. Hon gjorde filmdebut i Nothing but the Truth (1929) och fick ett mindre genomslag med Pointed Heels (1929). Hon spelade inte huvudrollen i mer än en film, västernfilmen Dangerous Nan McGrew (1930), som Fleischer Studios senare dock definitivt använde för att karikera Helen Kane i The Bum Bandit (se här).

Helen Kanes karriär var under nedgång redan 1931. Den barnsliga sångstilen passade inte längre in i större shower eller spelfilmer då den övriga flapper-kulturen var på väg bort. Förutom i de lite mer vågade filmerna om Betty Boop, då. Helen Kane var näst intill bortglömd då hon stämde Fleischer Studios 1932.

Akt II: Rättegången

Fallet togs upp av New York Supreme Court under ledning av domare Edward J. McGoldrick. Helen Kane representerades av advokat Samuel Robert Weltz (som senare skulle gifta sig med en annan skådespelerska, Louise Henry). På de anklagades bänk satt Max Fleischer, Fleischer Studios och animationsstudions distributör Paramount Publix Corporation, tillsammans representerade av försvarsadvokaterna N. William Welling och Austin C. Keough.

Kanes advokat inledde:

The plaintiff seeks to prevent the defendants from using and exploiting pictorial representations and portrayals of her and to prevent the defendants from using and exploiting her professional, theatrical name, in violation of Sections 50 and 51 of the Civil Rights Law; and the plaintiff seeks to prevent the defendants from deceiving the public into the belief that the performances of the cartoon character Betty Boop are the performances of the plaintiff, and from deceiving the public into the belief that the plaintiff actually supplied the singing and talking synchronized with the actions of the said cartoon character in the Betty Boop cartoons. Plaintiff originates and still uses a method of singing songs consisting of the interpolation at frequent intervals of the sounds Boop-Boop-a-Doop, or Boop-Boopa-Doop or Boop-Boop-Pa-Do or Boopa-Doop or simply Boop alone.

Han fortsatte:

Your honor, we contend this character has Miss Kane’s personality her mannerisms her plumpness, her curls, her eyes, and that she sings the songs Miss Kane made famous.

Kane hävdade alltså att Betty Boop hade konkurrerat ut henne genom att anta samma utseende och manér som henne, samt genom att sjunga samma låtar och använda samma fraser som henne.

Weltz och hans klient började försöka bevisa att Helen Kane var ursprunget till frasen Boop-Oop-a-Doop. Först genom att visa filmen Pointed Heels (1929), där Kane spelar en vaudeville-sångerska som driver sin orkesterledare till vansinne genom sitt boop-oop-a-doopande. Domare McGoldrick ville därefter lyssna på skivorna som Weltz och Kane hade som bevis. De spelade bland annat That’s My Weakness Now. men i den låter frasen mer som Baa-Baap-a-Daa och Boo-Do-Ta-Do. Den viktigaste bevisningen borde ha varit I Wanna Be Loved by You, skriven 1928 av Herbert Stothart och Harry Ruby. I den låter frasen som Boop-Boop-A-Doop eller Bapp-App-A-Dapp.

Varken Helen Kane eller Betty Boop var de enda som boop-oop-a-doopade i början av 1930-talet. Frasen och egentligen hela sättet att sjunga på förknippades starkt med flapper-rörelsen som hade varit så stark under 1920-talet. Den 8 september 1930, ett och ett halvt år före Kane v. Fleischer, hade Chic Youngs dagliga seriestripp Blondie premiär. I serien gifte sig Blondie 1933 med sin pojkvän, en arvinge till en järnvägsförmögenhet, Dagwood Bumstead (Dagobert Krikelin på svenska), och de har levt lyckliga sedan dess. Blondies flicknamn var Blondie Boopadoop.

När låtarna spelades på rättegången började åhörarna skratta, medan Helen Kane föll i tårar, trött på att hennes signaturfras ifrågasattes.

Of course I’m the original Boop girl! I began Booping about 1928. My Boops earned me as much as $25 000 a week. Here’s how I Boop!

sa hon och sedan började hon ge rättegångssalen bevis på hur hon hade sjungit sedan That’s My Weakness Now, som släpptes på skiva i juli 1928, och I Wanna Be Loved by You från musikalen Good Boy, som hade premiär hösten 1928.

Baby Esther

Tidpunkten när Helen Kane började boopa skulle visa sig vara nyckeln till den delen av fallet som rörde sångstilen. Ett vittne, teaterdirektören Lou Bolton, berättade för rätten att han hade sett en afroamerikansk artist vid namn Baby Esther Lee Jones så tidigt som 1925 och att hon hade använt en boopande stil av scatsång. Att hon sjöng på ett barnsligt sätt var kanske inte så konstigt, eftersom Baby Esther då var fem år gammal. På våren 1928 hade Bolton gått på ett av Baby Esthers uppträdanden i New York tillsammans med Helen Kane. Först därefter hade Kane börjat sjunga som Baby Esther.

Rättegångens stenografer hade problem. De beordrades av domare McGoldrick att skriva ner scatsången i några av Baby Esthers sånger. ”Skriv ner det som det låter,” sa han. Och de gjorde de. I utskrifter från rättegången lyder en rad ”do-do-de-do-ho-wa-da-de-da.” Det kan inte ha varit enkelt.

Boltons vittnesmål blev förödande för Kane. Rätten ansåg att hon definitivt inte kunde vara ursprunget till Boop-Oop-a-Doop-frasen, samt att Kane verkade ha snott sångstilen från andra. Fleischer Studios kunde därför inte ha karikerat hennes karakteristiska sångstil.

Under rättegången visades fler filmer med Helen Kane förutom Pointed Heels: Nothing but the Truth och Dangerous Nan McGrew. Som jämförelse visade man flera animerade kortfilmer för att bevisa att Fleischer Studios hade använt Helen Kane som förlaga till Betty Boop: Dizzy Dishes (1930), The Bum Bandit (1931) och Boop-Oop-a-Doop (1932). Filmerna visades utan ljud, mot Kanes advokats protester. Kane ville visa hur snarlik sångrösten och fraserna var, men domare McGoldrick hävdade att filmernas boopande skulle vara inkompetent, immateriellt och irrelevant för rättegången. Fokus för filmerna skulle vara på utseendet.

Max Fleischer

Max Fleischer, den äldre brodern som var chef över Fleischer Studios, vittnade. Han mindes att han hade sett Helen Kane på en show 1928, men att han samtidigt hade sett så många andra kvinnor att han inte kunde minnas några namn. Vidare menade han att han inte var ensam om att skapa karaktären Betty Boop, att det var ett samarbete och att influenserna till karaktärens utseende kom från väldigt många håll. Max Fleischer hävdade att hans stora bidrag till Betty Boop var hennes stora rullande ögon och hennes mogna kropp.

Enligt Helen Kane var problemet inte att hon såg ut som Betty Boop, utan att Betty Boop såg ut som henne. Men Max Fleischer var tydlig, Bettys utseende hade många inspirationskällor. Varken Betty Boop eller Helen Kane var ensamma om flapperstilen, med kortklippt hår, uppsatt i en slags krullig mittbena; de korta kjolarna; strumpebanden; den ganska hårda makeupen med de starka kontraster; klackarna.

Mae Questel

Fram till rättegångens slut hade Fleischer Studios använt fem olika kvinnor till att göra rösten till Betty Boop: Mae Questel, Bonnie Poe, Margie Hines, Kate Wright och Ann Little. Alla av dem hade tydliga likheter med Betty Boop och alla av dem vittnade vid rättegången, främst om sångstilen och boopandet, men åhörarna och framför allt domaren kunde inte undgå att se de utseendemässiga likheterna. Flera av rösterna till Betty Boop hade tidigare vunnit Helen Kane lookalike-tävlingar, något som spädde på fientligheten från Kanes sida.

Sanningen om ursprunget till Betty Boops utseende kom inte fram förrän långt efter rättegången. Max Fleischer hade gett ett nothäfte med låten I Wanna Be Loved by You till animatören Grim Natwick, som sedan hade använt Helen Kane som en förlaga när han animerade Betty Boop för första gången i Dizzy Dishes. Han hade fått fria händer att hitta på en flickvän till Bimbo, så han använde Helen Kane som inspiration. Under rättegången hävdade dock Natwick att han mest hade inspirerats av Clara Bow, samt att Max Fleischer och flera animatörer kommit med förslag till ändringar.

Akt III: Domen

Helen Kane förlorade rättegången. Även om den hade varit seriös och allvarlig för de inblandande, så hade den setts som ett slags komisk opera av allmänheten. Tidningarna skrev spaltkilometer om den och nästan alltid i ett löjeväckande skimmer. Det gick ju inte att komma runt att Helen Kane i princip hade stämt en animerad figur och att hon försökte upphovsrättsskydda bebisfraser och en sedan länge etablerad flapper-stil.

Det var svårt att inte få intrycket att Kane försökte rädda en sviktande karriär och hennes sjunkande popularitet i samband med Betty Boops stigande popularitet var säkerligen den främsta anledningen till att hon stämde Fleischer Studios.

I have become a ghost. Recently in Hollywood when some children ran to open the door of my car they greeted me as Betty Boop. Betty is just one stroke removed from Mickey Mouse.

Fleischer Studios var dåliga vinnare. Max Fleischer och de fem rösterna till Betty Boop spelade in en kort vinnarfilm:

Efter rättegången ville Helen Kane inte ha med Betty Boop, Hollywood och Broadway att göra. I december 1932, åkte hon till Mexiko och tog ut den slutliga skilsmässan från Joseph Kane, efter att de levt separata liv under flera år, troligen för att kunna gifta om sig med skådespelaren Max Hoffman Jr i februari 1933. Han lämnade dock henne efter ett halvår, och hon tog på nytt ut en skilsmässa som blev klar 1935.

1939 gifte sig Helen Kane med skådespelaren Dan Healy, som hon hade jobbat med under uppsättningen av Good Boy 1928. De flyttade till New York och öppnade en restaurang, Healy’s Grill. De förblev gifta fram till Kanes död 1966 då hon förlorade ett drygt årtiondes kamp mot cancer.

Idag erkänns Helen Kane som den ursprungliga inspirationen till Betty Boop, alldeles oavsett vad som sades på och omkring rättegången 1932.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1932, Fleischer Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.