Apan och depressionen

King Kong blev en av RKO Pictures första stora succéer, men framgången hade nog blivit ännu större om inte president Franklin D. Roosevelt hade bestämt sig för att försöka sätta stopp för den stora depressionen.

När Merian C. Cooper anlände till RKO hade han levt ett långt liv under en kort tid. Han föddes 1893. 1915 blev han utkastad från U.S. Naval Academy. 1916 jagade han Pancho Villa i Mexiko som medlem i Georgia National Guard. 1917 blev han pilot och stack genast till Frankrike för att strida i första världskriget. 1918 blev hans bombplan nedskjutet över Tyskland och han dödförklarades, men han hade bara blivit tillfångatagen av tyskarna. 1919 ställde han upp som frivillig på den polska sidan i det polsk-sovjetiska kriget. 1920 sköts han ner och spenderade nio månader i sovjetiskt läger för krigsfångar. 1921 flydde han från fånglägret. Tillbaka i USA blev han journalist på New York Times och Asia Magazine. 1923 träffade han Ras Tafari Makonnen (Haile Selassie I) och skrev en rad artiklar om Abessinien. På väg tillbaka från Abessinien, sköts hans fartyg i sank, men han överlevde. 1924 åkte han, Ernest Schoedsack och Marguerite Harrison till Turkiet och Persien och spelade in dokumentärfilmen Grass. Filmen såldes 1925 till Paramount, där Cooper träffade Jesse L. Lasky, som gav Cooper, Schoedsack och Harrison möjlighet att producera ett par filmer till, Chang och The Four Feathers. 1927 var Cooper med och bildade Pan Am, flygbolaget som gjorde de första reguljära flygningarna över Atlanten. Under tiden som styrelsemedlem i Pan Am skrev han dock på en filmidé om en stor apa som terroriserade New York.

Det var David O. Selznick som satsade pengarna på King Kong. Selznick hade fått hjälp av Cooper att få jobb på RKO, där han anlände 1931 som fullfjädrad chef över produktionerna, 29 år gammal. Under 15 månader var han väldigt framgångsrik, både med filmerna som producerades och regissörerna och filmstjärnorna han anställde. Som tack för jobbet, anställde Selznick Cooper till att regissera hans King Kong.

RKO hade några år tidigare insett att gorillor och lättklädda kvinnor drog publik genom att producera och släppa den fantastiskt rasistiska och exploaterande Ingagi. Filmen är en låtsasdokumentär om en upptäckare som under en resa till belgiska Kongo stöter på en stam som i ritualer ger kvinnor som sexslavar till gorillor. Ingagi innehåller nakenhet och tydliga antydningar till bestialitet – och blev givetvis en succé. Det var därför enkelt för Cooper att övertyga RKO om att satsa pengar på en dyr storproduktion med mängder av specialeffekter som knappt var uppfunna ännu: miniatyrer, stop-motion-animation, bakprojektion och matte paintings.

Cooper fick alltså göra sin King Kong. Filmen var en ny version av Skönheten och odjuret med element av En försvunnen värld-berättelser som var populära då. Filmen hade allt för att göra den till en riktig blockbuster, men USA var fortfarande i den stora depressionens grepp. Galapremiären ägde rum den 2 mars 1933 på Radio City Music Hall och RKO RoxySixth Avenue i New York – två biografer med sammanlagt 9900 säten som sålde ut tio föreställningar om dagen i fyra dagar. Den 6 mars stängde landets alla  banker, något som hämmade biobesöken.

Franklin D Roosevelt hade installerats som USA:s president den 4 mars och den påtvingade bankhelgen ett par dagar senare var ett sätt att driva en bankreform, The Emergency Banking Act, genom kongressen – ett reformförslag som ratificerades den 9 mars. Detta var det första steget i det som kom att bli The New Deal – ett enormt reformprogram som under loppet av några år bekämpade effekterna av den stora depressionen och fick USA tillbaka på rätt köl.

Ännu en galapremiär av King Kong ägde rum den 23 mars på Grauman’s Chinese Theater i Los Angeles. Filmen öppnade över hela landet den 10 april. Då hade bankerna öppnat och publiken började strömma till biograferna igen. Efter den första succéhelgen i New York hade biljettförsäljningen tappat 50% på grund av bankhelgen, men efter Los Angeles-premiären steg siffrorna. Under det första året gick filmen med $650 000 i vinst.

Utöver blockbusters som King Kong, distribuerade RKO mediokra animerade kortfilmer från Van Beuren Studios. Studiochefen Amadee J. Van Beuren tog aldrig chansen att satirisera filmerna som kom från deras distributör, något som kanske hade kunnat höja deras filmer över medelmåttigheten. Istället var det Walt Disney som använde Ingagi som ett skämt i The Gorilla Mystery (se här), och King Kong skulle inspirera flera animerade kortfilmer från Van Beurens konkurrenter. Van Beuren fortsatte emellertid att använda sig av de intetsägande karaktärerna Tom and Jerry. Även de kunde ibland hitta berättelser värda att berätta, om depressionen, till exempel:

Happy Hoboes (1933)

När distributören Official Films köpte Van Beurens Tom and Jerry-filmer på 1950-talet, döptes de om till Dick and Larry, för att inte blanda ihop dem med det mer berömda katt- och mus-paret. Det är därför förtexterna till Happy Hoboes ser ut som de gör.

Filmen inleds i en Hooverville där luffarna Tom och Jerry spelar musik och underhåller sina kåkhusgrannar. Plötsligt kommer en polis dit och sätter upp en notis om att alla luffare måste bort från platsen innan solnedgången. Givetvis bär alla med sig sina kåkhus när de går. Tom och Jerry fäller ihop sitt hus och lägger det på tåget som sedan avgår. Under tågets färd utbryter en snöstorm och lokförarna, Tom och Jerry hittar en kinarestaurang i skogen där de erbjuds mat av en kines och en skogshuggare. Då strömmar det plötsligt fram hundratals luffare ur tåget och tar all maten. Skogshuggaren blir arg och välter ner stockar, tåget, restaurangen och alla luffare i en flod. Tom och Jerry sköljs upp i sin gamla Hooverville, där de erbjuds mat av kinarestaurangens ägare.

Fullkomligt obegriplig story, men den visar i alla fall en sida av den stora depressionen som egentligen var ganska välkänd i USA 1933 – kåkstäderna med samhällets utslagna som man helst inte ville veta av. Filmen som sådan är dock ganska usel. Kvaliteten på animationen är låg och i princip är det en stumfilm utan dialog, men med synkroniserad musik och ett par ljudeffekter.

Happy Hoboes regisserades av George Stallings och George Rufle och hade premiär den 31 mars 1933.

Hook and Ladder Hokum (1933)

I Hook and Ladder Hokum är Tom och Jerry brandmän.

De slappar och tar det lugnt. Spelar lite spel och förbereder för att gå och lägga sig. Då går larmet. Sen försöker de släcka ett hus i lågor och rädda ett par människor som fastnat där. Det är inte roligt, inte spännande, inte vackert att titta på.

Det enda intressanta med Hook and Ladder Hokum är att, utöver Van Beuren-veteranen George Stallings, regisserades filmen av en person som i förtexterna står som Tish Tash. Bakom den uppenbara pseudonymen döljer sig Frank Tashlin, som 1930 hade debuterat som animatör för John Fosters Aesop’s Fables innan han började hos Van Beuren. Senare under 1933 skulle han gå över till att arbeta för Leon Schlesinger hos Warner Bros. Det skulle inte heller bli långvarigt. Tashlin var en vandrare som gick från studio till studio under 30- och 40-talet. De bästa filmerna gjorde han hos Warner Bros, under de tre perioderna han var där. Han gjorde de definitivt inte hos Van Beuren, i alla fall. Hook and Ladder Hokum hade premiär den 28 april 1933.

Nej, Van Beuren var inte RKO:s flaggskepp. 1933 var det King Kong.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, RKO, Van Beuren Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.