Betty från jazzpingla till sagotant

Bröderna Max och Dave Fleischer började 1933 inse att de behövde förstärka berättelserna och karaktärerna. Fleischer Studios kunde inte fortsätta med att improvisera gagsen, berättelserna och, framför allt, sluten, på filmerna längre. Men förändringen gick långsamt, särskilt i filmerna om Betty Boop, där de egentligen inte visste vad de skulle ha Betty till. Resultatet blev väldigt varierat.

Betty Boop’s Birthday Party (1933)

I Betty Boop’s Birthday Party är det, inte helt oväntat, Betty Boops födelsedag.

Bimbo och Koko har anordnat en överraskningsfest åt Betty. Den urartar ganska snabbt till ett matkrig och Betty ror iväg med en staty av George Washington. En riktig utfyllnadsfilm som verkar helt improviserad från början till slut.

Betty Boop’s Birthday Party regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Myron Waldman, samt hade premär den 21 april 1933.

Betty Boop’s May Party (1933)

Betty Boop’s May Party är ännu en festfilm från Fleischer Studios.

Den här festen inleds på en båt, men de landstiger strax och av någon anledning bär Betty och Bimbo varsin krona på huvudet. De sätter sig på varsin upphöjd tron, medan de övriga passagerarna roar sig på ett tivoli. Tillställningen kompliceras senare av att en elefant råkar ta hål på ett gummiträd som börjar spruta rågummi över hela tivolit. Musiken, som tidigare varit den ganska intetsägande Here We Are, övergår i It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing), samtidigt som hela tivolit, dess besökare, floden och båten förvandlas till gummi.

It Don’t Mean a Thing (If It Ain’t Got That Swing) komponerades av Duke Ellington 1931 och spelades in för första gången 1932, med Ivie Anderson på sång. Både arrangemanget och texten fångade en känsla bland samtidens jazzmusiker. Jazzen fick under 1930-talet ett sväng som den tidigare inte hade haft.

Louis Armstrong

Musikgenren hade sina rötter i New Orleans blandning av polyrytmer från Afrika och Latinamerika, samt europeisk folk– och konstmusik. I samband med den stora migrationen av svarta från den amerikanska söderns Jim Crow-lagar till storstäderna i norr, New York och Chicago, förändrades jazzen i grunden. I New Orleans hade jazzen varit en ganska strikt 2/4-takt – i praktiken marschmusik, blandat med franska danser, med rötter i stadens berömda begravningståg – med framför allt polyfoniska brassinstrument, kanske med ett par träblås i ett call & response-mönster – en kollektiv improvisation där sousafonen ofta utgjorde baslinjen. När musiken vandrade norrut började man använda ståbasen istället för sousafonen, vilket frigjorde tempot till 4/4-takt. Musiken blev snabbare samtidigt som den kontrapunktiska kollektiva improvisationen utvecklades till mer soloorienterat. Louis Armstrong, trumpetare ursprungligen från New Orleans, senare i New York, via Chicago, började betona den andra och fjärde takten istället för det vanligare första och tredje, och han använde ofta noter som ledde in i takterna. Detta gav musiken en rytmisk puls som betonade det som hände mellan takterna nästan lika mycket som det som hände på takterna – musiken fick ett sväng, en swing.

Duke Ellington

Den svängiga jazzen, swingen, fick det stora genombrottet med Benny Goodman och hans orkester under andra halvan av 1930-talet, men från slutet av 1920-talet spelades den redan på hak i Chicago och New York. Det egentliga genomslaget fick swingen på The Cotton Club i New York, där Duke Ellingtons och Cab Calloways orkestrar svängde järnet under de sista åren av förbudstiden, men det var inte förrän efter depressionens slut, då den vita publiken också började kräva jazz, som swingen svängde över hela USA, hela vägen genom andra världskriget.

Betty Boop’s May Party är egentligen en väldigt bra bild av jazzens förändring. Den är fortfarande full av Fleischer Studios animerade improvisation, som oftast mest bara blir konstigt – animation för att fylla ut tiden – men ibland blir bra, nästan jazzigt. Betty Boop’s May Party startar som det förra – improviserad animation utan liv – men slutar som det senare – rejält svängig jazzanimation. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av David Tendlar och William Henning, och hade premiär den 12 maj 1933.

Betty Boop’s Big Boss (1933)

I Betty Boop’s Big Boss söker Betty jobb på översta våningen i en kontorsbyggnad.

Med inte så lite anspelningar på hennes sexualitet får Betty givetvis jobbet hos den gubbsjuke direktören. Medan hon utför sekreterarsysslor, sitter direktören och dreglar över henne. I en ganska mörk vändning i filmen försöker direktören sen tvinga till sig en kyss och överfaller i princip Betty. Hon lyckas dock ringa polisen som försöker inta byggnaden med allt de har, men direktören försvarar sig med kulspruta (!). Polisen demonterar byggnaden våning för våning och när de kommer till den översta, har Betty ändrat sig – hon vill väldigt gärna kyssa direktören, så hon drar för en gardin.

Till viss del påminner storyn om Baby Face från samma år (se här) i och med att Betty s.a.s. ligger sig till toppen. Men här värjer Betty sig först mot direktörens avancemang, innan hon ger efter, så detta är inte bara hon som använder sig av sin sexualitet för att klättra på karriärsstegen, detta är rent sexuellt utnyttjande. Visserligen rör detta sig om en animerad kortfilm, och att kvinnosynen inte var den bästa 1933 kan man till viss del förklara – men detta kan rimligtvis inte varit ok då heller. Men här är det i alla fall.

Betty Boop’s Big Boss regisserades givetvis av Dave Fleischer, animerades av Bernard Wolf och David Tendlar, och hade premiär den 2 juni 1933.

Mother Goose Land (1933)

I Mother Goose Land läser Betty en bok med Gåsmammans berättelser.

Gåsmamman själv dyker upp ur boken och bär med Betty till Gåsmammans land där hon träffar och sjunger om många av karaktärerna i sagosamlingen.

Mother Goose Land är Fleischer Studios andra film som återberättar sagor, den första, Snow-White, kom bara några månader tidigare (se här). Walt Disney hade redan använt sig av Gåsmammans sagor i en Silly Symphony från 1931, Mother Goose Melodies (se här). Fleischer Studios version är sämre.

Mother Goose Land regisserades av Dave Fleischer, animerades av Roland Crandall och Seymour Kneitel, och hade premiär den 23 juni 1933.

Fleischer Studios verkade inte riktigt veta vad man skulle göra med Betty Boop. Skulle hon vara en sexig, jazzig flapper, eller skulle hon vara en sagohjältinna? Fram till sommaren 1933 hade det inte spelat så stor roll, eftersom hon i princip varit ensamt regerande på Fleischers animerade tron, men i juli 1933 introducerade de en ny karaktär som skulle bli större och mer berömd än Betty, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, Fleischer Studios, Paramount Pictures och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.