Betty och Mae

Sommaren 1932 gjorde flappern Betty Boop debut i en egen filmserie, efter att tidigare bara varit en del av serien Talkartoons. Någon månad tidigare hade Fleischer Studios distributör, Paramount Pictures, skrivit kontrakt med en ny sorts sexig stjärna. Om Betty Boop och alla hennes lookalikes hade spelat på sin pojkiga barnslighet med kort svart hår, bebisröst och nonsensfraser, var Mae West en riktig kvinna som spelade på sin sexualitet – hon hade altröst, var blond, voluptuös, och mogen – hon var närmare 40 när hon skrev sitt första filmkontrakt.

Mae West

Född Mary Jane West, den 17 augusti 1893 i New York, hade hon en lång karriär inom vaudeville och teater innan hon lockades till filmen. Hon hade börjat spela i pjäser och revyer redan som 5-åring. 1911 fick hon ett mindre genombrott på Broadway, då hon spelade en liten roll mot Al Jolson i operetten Vera Violetta. Hon fick ett större genombrott 1918 med musikalen Sometime av bröderna Schubert.

Sitt största genombrott fick hon emellertid 1926 i pjäsen Sex, som hon hade skrivit, producerat, regisserat och spelade huvudrollen i. Titeln var kontroversiell, givetvis, men innehållet var skandalöst. Så pass, att Mae West dömdes till fängelse i tio dagar för att ha ”korrumperat ungdomen”. Hon satt åtta dagar, och släpptes tidigt för gott uppförande. Domen och fängelsevistelsen var en rejäl boost för hennes karriär och hon mjölkade varenda droppe ur den.

Hennes nästa produktion hette The Drag och var inte mindre kontroversiell. Den handlade om homosexualitet. Mae West var en tidig pionjär för homosexuellas rättigheter och den kvinnliga frigörelsen, men hon använde sig mest av sin egna straighta heterosexualitet för att få uppmärksamhet. Under resten av 1920-talet fortsatte West med att skriva och producera pjäser med mer eller mindre skandalöst innehåll. Hennes allra största succé var Diamond Lil, som hade premiär 1928 till fina recensioner och stor publiktillströmning. Givetvis knackade Hollywood på dörren.

1932 skrev alltså Mae West kontrakt med Paramount Pictures, filmbolaget som distribuerade Fleischer Studios animerade kortfilmer. Hennes karriär skulle framöver vara märkligt sammankopplat med Betty Boops – de skulle få samma sorts svårigheter med produktionskoden och Hollywoods självcensur under de kommande två åren. Men nu, sommaren 1932, bredde båda ut sina egna vingar i Hollywood – West med ett nytt filmkontrakt, Boop med en alldeles egen filmserie.

Stopping the Show (1932)

Betty Boops första egna film, Stopping the Show, inleds med en vaudevilleshow blandat med ett par korta filmer.

Så, efter ett par newsreels från Paramouse (geddit?) och en väldigt kort film med Koko och Bimbo i huvudrollerna, träder Betty Boop in på scenen. I originalversionen sjunger hon That’s My Weakness Now, en låt som gjorde Helen Kane känd. När Stopping the Show skulle släppas, togs låten bort från filmen på grund av att Kane hade stämt Fleischer Studios för intrång på upphovsrätten (se här). Därefter följer två uppträden då Betty föreställer Fanny Brice, som senare skulle spelas av Barbara Streisand i Funny Girl (1968), respektive Maurice Chevalier, som vid minst ett tidigare tillfälle gjort sångrösten till Bimbo (se här). Efter Bettys uppträden fortsätter showen, men publiken vill ha tillbaka Betty. Fleischer Studios hade lyssnat på biopubliken och gav dem Betty Boops egna filmer.

Filmen i sig, är väl inget särskilt, men det är tydligt att Betty förpassat Bimbo till facket för bifigurer. Betty är inte bara en show-stopper, hon är showen.

Stopping the Show regisserades av Dave Fleischer, animerades av Ronald Crandall och Rudolph Eggeman, och hade premiär den 15 augusti 1932.

Betty Boop’s Bizzy Bee (1932)

I Betty Boop’s Bizzy Bee arbetar Betty i köket på en diner.

Någon egentlig handling är det svårt att tala om. Betty gör pannkakor, och både Bimbo och Koko dyker upp på dinern, men det händer inget särskilt. Dave Fleischers förkärlek till helt random animationsgags är i full vy här. Pannkakorna beter sig inte som vanliga pannkakor. Filmen slutar med att alla får magknip, även spisen och själva dinern.

Betty Boop’s Bizzy Bee regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf, och hade premiär den 19 augusti 1932.

Betty Boop, M.D. (1932)

I Betty Boop, M.D. försöker Betty, Bimbo och Koko sälja snake-oil.

Mirakelmedicinen kallas för Jippo. När Koko försöker sälja den vill ingen köpa, men när Betty försöker vill plötsligt hela byn köpa. Den kurerar allt, från handikapp till ålder, både ålderdom och ungdom.

Filmen är inte särskilt bra, innehåller mestadels improviserad animation, och slutar på ett väldigt oförutsägbart sätt. Den huvudsakliga låten som spelar är dock lite studsig och innehåller scatsång som efterliknar en ukulele. Länge trodde man att det var Cliff ”Ukulele Ike” Edwards som sjöng – en man som senare skulle göra rösten till Jiminy Cricket i Disneys Pinocchio, men senare har det kommit fram att det kanske var William ”Billy” Costello som sjöng – en man som senare skulle göra rösten till Popeye för Fleischer Studios.

Betty Boop, M.D. regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Thomas Goodson, och hade premiär den 2 september 1932.

Betty Boop’s Bamboo Isle (1932)

Synen på ursprungsbefolkningen i Betty Boop’s Bamboo Isle är inte särskilt godtagbar idag.

Filmen inleds med ett kort oanimerat klipp med en Samoansk musik- och dansgrupp – the Royal Samoans. Därefter träffar vi Bimbo som hamnar på en ö i Söderhavet, möter Betty samt en stam infödingar. Genom att måla ansiktet i blackface lyckas Bimbo övertyga infödingarna att han är deras kung. Under ett sång- och dansnummer börjar det dock regna. Ansiktsfärgen rinner av och Bimbo och Betty flyr ön.

Den stora behållningen i filmen är dansnumren. Det första är fyra infödingar som dansar synkroniserat i en sekvens som är rotoscopad till väldigt god effekt. Men det andra numret är helt fantastiskt – Betty Boop gör en huladans iförd bastkjol och väldigt lite annat. Sekvensen är oerhört vackert animerat – också rotoscopad, givetvis – där framför allt bastkjolens svajande och Betty Boops benrörelser ser väldigt naturliga ut.

I övrigt har Betty Boop’s Bamboo Isle väldigt lite att komma med. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf, och hade premiär den 23 september 1932.

Betty Boop’s Ups and Downs (1932)

I Betty Boop’s Ups and Downs tvingas Betty sälja sitt hus.

Filmen anspelar givetvis på den stora depressionen, då många tvingades överge sina hus. Strax efter Betty har lämnat sitt hus tillsammans med Bimbo på en vagn, zoomar vi ut i rymden. Nedstucken i Jorden står en skylt med ”till salu”. Vi zoomar ut lite till och månen och solsystemets andra planeter dyker upp. Månen börjar förrätta en auktion till melodin London Bridge Is Falling Down. Mars bjuder 50, Venus bjuder 40, Saturnus bjuder 20. Den tydligt judiska karikatyren av Saturnus, vinner Jorden i auktionen och drar ut Jordens hästskoformade magnet ur innandömet. Då slutar gravitationen att fungera. Hus, träd och varelser flyger uppåt, inklusive Betty och Bimbo på sin vagn. Efter ett antal gags i nollgravitation, drar Jorden tillbaka sin magnet från Saturnus och allt återvänder till planetens yta.

Inte så mycket Betty Boop i filmen, alltså, och inte så mycket handling heller i denna surrealistiska bagatell. Ganska snygg animation på sina ställen, och en del av gagsen är roliga.

Betty Boop’s Ups and Downs regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Ugo D’Orsi, och hade premiär den 14 oktober 1932.

Filmen premiärvisades framför Mae Wests filmdebut som hade premiär samma datum, Night After Night, ett drama om en speakeasy-ägare, spelad av George Raft, som blir kär i en societetsdam. West spelar en vän till societetsdamen. Night After Night är baserad på en artikel i Cosmopolitan av Louis Bromfield och adapterades av manusförfattarna Vincent Lawrence och Kathryn Scola, men Mae West fick stora möjligheter att ändra sina repliker. I en annars dramatisk film ledde detta till att West tilläts stjäla varenda scen hon var med i, med sina egenskrivna repliker och sin komiska tajming. Hennes filmdebut ledde till fler roller med samma sensuella och sexuella laddning. Även om hon hade arbetat i showbusiness i många år, blev hon filmstjärna över en natt.

Både Mae West och Betty Boop skulle snart hamna i blåsväder när produktionskoden blev allt mindre frivillig, men det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1932, Fleischer Studios, Paramount Pictures och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.