Bosko i sirapen

Warner Bros hade 1932 etablerat sig som studion som gjorde lite mer socialrealistiska filmer, ofta med berättelser tagna direkt från tidningarnas rubriker. Deras gangsterfilmer gjorde stjärnor av skådespelare som Edward G. Robinson och James Cagney, och de startade karriärer för storregissörer som Michael Curtiz (se här och här, till exempel). De fostrade dock också en grupp skådespelare och regissörer som inte blev riktigt lika kända, men vars arbeten idag räknas som minst lika bra.

Paul Muni

Paul Muni, till exempel. Han var redan lite av en stjärna när han skrev kontrakt för Warner Bros. Han hade samma år, 1932, spelat huvudrollen i Scarface, som Howard Hawks hade regisserat för ett oberoende filmbolag, The Caddo Company, och som hade distribuerats av United Artists.

Muni föddes 1895 till judiska föräldrar i Galizien, som då var en del av Österrike-Ungern och som nu är delat mellan Ukraina och Polen. Han och hans familj kom till USA 1902 då de bosatte sig i Chicago. Båda hans föräldrar var skådespelare, så hans bana var möjligen redan utstakad, men Muni visade prov på att helt gå in i roller och blev involverad i teater skriven på jiddisch – upptäckt av Maurice Schwartz, som kom att använda Muni i över 40 teaterproduktioner. Schwartz menade att Muni var en ärlig skådespelare, det var mer än ett jobb för honom.

1929 tog sig Muni till Hollywood och skrev kontrakt för Fox. Hans första film var The Valiant, som blev en kritisk succé och vann Muni sin första Oscarsnominering, men som inte drog särskilt mycket publik. Hans stora genombrottsår blev istället 1932, då han först spelade huvudrollen i nyss nämnda Scarface och sedan lånades ut till Warner Bros för att spela huvudrollen i I Am a Fugitive from a Chain Gang. Baserat på Munis rollprestation i den senare filmen, skrev Warner Bros kontrakt med honom.

I Am a Fugitive var svår att få producerad. Både Jack Warner och Darryl F. Zanuck ville göra filmen, men Warner Bros story-avdelning ansåg att det var svårt att tona ner våldet i berättelsen. Censuren var visserligen fortfarande frivillig, men våldet kunde kanske sänka filmen. Warner och Zanuck drev dock igenom projektet och uppdraget att regissera filmen gav de till Roy Del Ruth, då deras mest välbetalde regissör. Del Ruth vägrade på grund av filmens mörka teman.

Filmen bygger på en sann berättelse om James, en återvändande soldat som råkar hamna i ett rån och döms till 10 års straffarbete i ett kedjegäng i den amerikanska södern. Han lyckas fly till Chicago, där han blir involverad med en kvinna, Marie, som upptäcker hans hemlighet. Hon utpressar honom in i ett äktenskap. James träffar dock en ny kvinna, Helen, och blir kär i henne. När James ber Marie om en skilsmässa, sätter hon dit honom, än en gång tvingas han fly.

Warner och Zanuck gav I Am a Fugitive till Mervyn LeRoy, som därför tvingades lämna musikalen 42nd Street där han hade lyckats ge sin paramour Ginger Rogers en liten roll. Nu fick han uppdraget att hitta huvudrollsinnehavare till I Am a Fugitive istället – och han hittade Paul Muni. LeRoy hade inga problem med mörka filmer, året innan hade han regisserat Little Caesar med Munis nästkusin Edward G. Robinson, och Muni kom direkt från succén Scarface, så allt stämde. Filmen blev en kritisk succé och Warner Bros tredje största kassasuccé under säsongen 1931-1932.

De mörka tonerna i Warner Bros spelfilmer, speglas inte riktigt i produktionen av deras animerade kortfilmer – särskilt inte i de helt verklighetsfrånvända Looney Tunes.

Bosko at the Beach (1932)

I Bosko at the Beach säljer Bosko och hans hund Bruno korvar på stranden.

Samtidigt på en annan del av stranden badar Honey och Wilber. Wilber tar ett dopp, medan Honey distraheras av Bosko – de sjunger en stump medan Wilber dras ut till havs av strömmar. Bosko hoppar i och försöker rädda Wilber, men det gå sisådär. Bruno räddar dagen med hjälp av en stock och en fläkt. Tadaa!

Bosko at the Beach är ingen höjdare. Alltför repetitiv emellanåt. Den regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton, och hade premiär den 23 juli 1932.

Bosko’s Store (1932)

I Bosko’s Store städar Bosko sin affär.

Detta gör han under sång och dans. Tills han distraheras av Honey – då blir det mer sång och dans. Sen dyker Wilber upp, och nu tar det fart – om det inte hade varit för att Bosko fastnar i sirap och inte kommer loss på ett bra tag.

Efter sirapskatastrofen

Filmen gjordes bara 13 år efter den stora sirapskatastrofen i Boston. Det låter påhittat, men är det inte. Den 15 januari 1919 gick en av de stora sirapstankarna sönder på The Purity Distilling Company i stadsdelen North End i Boston och 8,7 miljoner liter sirap rann ut. En åtta meter hög sirapsvåg färdades i 56 km/h och jämnade byggnader vid marken. 21 människor dödades och 150 skadades i sirapskatastrofen. Det tog myndigheterna nästan en vecka att identifiera offren, eftersom de var glaserade, och ytterligare ett halvår innan det drabbade området var städat. På varma dagar sägs det än idag att området omkring North End luktar sirap.

Bosko’s Store regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Bob McKimson, och hade premiär den 13 augusti 1932.

Bosko the Lumberjack (1932)

”Now you give Pierre big kiss.”

Bosko the Lumberjack har ovanligt mycket dialog för en Looney Tunes från 1932. Bosko arbetar som skogshuggare och till sin hjälp har han alla skogens djur som till musik och sång sågar och hugger ner sin egen skog. Honey dyker upp med en picknickkorg. Plötsligt dyker den franskkanadensiske skogshuggaren Pierre upp och rövar bort Honey. Bosko jagar efter och lyckas efter flera bravader befria henne.

Filmen innehåller mer av vad som liknar en berättelse än tidigare Looney Tunes. En tydlig skurk och en story som bygger mot ett klimax. Tyvärr är gagsen inte riktigt upp till par, men en hyfsad animerad kortfilm från Warner Bros.

Bosko the Lumberjack regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Max Maxwell, och hade premiär den 3 september 1932.

Ride Him, Bosko! (1932)

Ride Him, Bosko! påminner väldigt mycket om en film från Fleischer Studios.

Det finns många saker som gör Ride Him, Bosko! unik, men berättelsen är inte en av dem. Bosko befinner sig i vilda västern och anländer till Red Gulch. Honey är på väg dit i dilligens. Banditer rånar dilligensen och Bosko sätter av för att försöka rädda Honey. Nej, istället är det animationen som på ett tydligt sätt påminner om Dave Fleischers metod att försöka klämma in så många animationsgags som möjligt – allt ska leva och röra på sig.

Annars är filmen framför allt berömd för slutet: När Bosko rider efter banditerna som rövat bort Honey, zoomar kameran ut och visar  – den första gången Warner Bros använder sig av riktig film sedan testfilmen Bosko, the Talk-Ink Kid – Hugh Harman, Rudolf Ising och Friz Freleng som sitter och diskuterar hur de ska avsluta filmen:

  • Say, how’s Bosko gonna save the girl?
  • I don’t know.
  • Well, we gotta do something.
  • Let’s go home.

Sen slutar filmen.

Ride Him, Bosko! regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Norm Blackburn och hade premiär den 17 september 1932.

Bosko the Drawback (1932)

Bosko the Drawback inleds med att publiken fyller en fotbollsstadion.

Bosko är quarterback i en ganska tråkig film. Väldigt repetitiv, utdragna scener och väldigt få gags gör den till en lätt bortglömd rulle.

Bosko the Drawback regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Bob McKimson, och hade premiär den 22 oktober 1932.

Bosko’s Dizzy Date (1932)

I Bosko’s Dizzy Date försöker Honey lära Wilber spela fiol, det går sådär.

Honey ringer efter Bosko som, efter lite övertalning av Bruno, kommer som ett skott för att hjälpa Honey. Wilber vill fortfarande inte spela fiol, så Bosko och Honey cyklar ut på en tur istället. De drabbas av ett åskväder och Bosko blir våt. Slut.

Ännu en formelfilm från Looney Tunes, som inte riktigt vet vart den vill. Lättglömd. Men. Bosko’s Dizzy Date var en remake av en film som aldrig hade släppts, Bosko and Honey, och det var Warner Bros som hade sagt stopp. Hugh Harman och Rudolf Ising producerade både Looney Tunes och Merrie Melodies för Leon Schlesinger och de distribuerades sedan av Warner Bros. Bosko and Honey innehöll så pass mycket återanvänd animation, nästan 50%, från tidigare produktioner, främst Bosko’s Holiday, att Warner Bros vägrade distribuera den. Harman och Ising tog tillbaka den, ersatte det mesta av den återanvända animationen med originellt arbete, och släppte den sedan som Bosko’s Dizzy Date. Originalet är, i detta fallet, sämre.

Bosko’s Dizzy Date regisserades av Hugh Harman, animerades av Rollin Hamilton och Bob McKimson, och hade premiär den 19 november 1932.

Bosko’s Woodland Daze (1932)

Bosko’s Woodland Daze inleds som en vanlig Bosko-film – han och hans hund, Bruno, leker i skogen.

Efter lite kurragömma lägger sig Bosko för att vila. Då dyker det upp tomtar och älvor i skogen, de bär iväg honom och skickar iväg honom i en bubbla till en jättes hus. Där fångar jätten honom och börjar bre senap på honom. Då vaknar Bosko ur sin dröm av att Bruno slickar honom. Slut.

Man kan se ansatser till originalitet i filmen, men allt faller platt. Sekvensen med tomtarna och älvorna blir en dålig kopia av en äldre Silly Symphony från Disney. Det enda riktigt originella skämtet är nog när Bosko faller från sin bubbla och ropar ut till biopubliken, ”Is there a doctor in the house?”

Bosko’s Woodland Daze regisserades av Hugh Harman, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 17 december 1932.

Det är uppenbart att Harman och Ising hade löpt linan ut med Bosko. Alla filmer om honom hade samma formel, baserat på gamla Disney-formler, ofta med rätt av plagierade scener från Mickey Mouse. Om Disney fortsatte att utvecklas – animationsmässigt, berättelsemässigt, karaktärsmässigt, innovationsmässigt – så stod Harman och Ising och stampade. Berättelser flöt ut i intet (Ride Him, Bosko!, vars slut visserligen var innovativt, men samtidigt en rejäl copout) eller tog vändningar som inte löste det som från början var filmens anslag (Bosko’s Dizzy Date/Bosko and Honey).

Grundproblemet var fortfarande att Bosko var en tråkig karaktär – alltid glad, alltid sång och dans, alltid utan karaktärsdrag. Den enda karaktären i filmerna som man står ut med är Wilber, som stjäl alla scener han är med i. Det skulle dock dröja till 1933 innan det skedde förändringar inom både Looney Tunes och Merrie Melodies, så mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1932, Harman-Ising Productions, Warner Bros och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.