Bröderna Fleischer i spenaten

1933 introducerade bröderna Max och Dave Fleischer en ny karaktär i sina animerade kortfilmer – en karaktär som kom att bli populärare än Mickey Mouse. Efter en rad av originalkaraktärer som Koko the Clown, Bimbo och Betty Boop, valde Fleischers den här gången att köpa rättigheterna till någon annans skapelse.

E.C. Segar

Elzie Crisler ”E.C.” Segar föddes till judiska föräldrar 1894 och växte upp i Chester, Illinois. Hans pappa var hantverkare och ett tag verkade det som om E.C. skulle följa i sin faders fotspår – måla hus och sätta tapeter – men eftersom han dessutom kunde spela trummor, sökte han sig strax till underhållningsindustrin. Han arbetade med att ackompanjera vaudeville-akter och tidiga stumfilmer och senare tog han arbete som filmprojektionist. När han var 18 beslöt E.C. sig för att söka sig till Chicago och bli tecknare. Han började ta korrespondenskurser och träffade flera tidiga pionjärer i den tecknade seriens värld, bland annat Richard F. Outcault, som skapade världens första tecknade serie: The Yellow Kid. Outcault hade kontakter i dagstidningsbranschen, och snart hade Segar arbete som tecknare på The Chicago Herald.

Segars första tecknade serie publicerades 1916 och var en daglig seriestrip som hette Charlie Chaplin’s Comic Capers – ett tidigt exempel på en serie som byggde på en kändis. 1918 rekryterades Segar av William Randolph Hearst till Chicago Evening American där han tecknade serier och ibland gjorde inhopp som teaterkritiker. Evening American hade en chefredaktör vid namn William Curley, som trodde att Segar skulle göra större framgångar i New York, så han skickades dit och fick jobb hos King Features Syndicate – också ett företag inom Hearst-koncernen – där han fick skapa en seriestrip vid namn Thimble Theatre.

Thimble Theatre publicerades för första gången i The New York Journal den 19 december 1919 och tidningens läsare fick inom kort lära känna Olive Oyl och hennes pojkvän Harold Hamgravy, även kallad Ham Gravy, samt delar av familjen Oyl – Olives bror Castor, och hennes föräldrar Cole och Nana. Thimble Theatre var inte särskilt framgångsrik, men gick inte med förlust. Efter 9 år i ett halvdussin tidningar introducerade Segar den 17 januari 1929 en ny karaktär i Thimble Theatre: en matros vid namn Popeye.

Popeye var ursprungligen inte tänkt som en återkommande karaktär – han anlitades av Olive och Ham till att leda en fartygsexpedition, ett äventyr som varade i några strippar – men Thimble Theatres läsare reagerade väldigt positivt på honom. Efter ett tag blev han återkommande, och efter ytterligare ett tag blev han huvudkaraktär. Popeyes popularitet ledde till att Thimble Theatre syndikerades till allt fler dagstidningar. Olive Oyl lämnade Ham Gravy för Popeye och Ham försvann ur serien.

I november 1932 köpte Max Fleischer filmrättigheterna till Thimble Theatre av King Features Syndicate, med målet att göra Popeye till en konkurrent till den animerade filmens krönte konung: Mickey Mouse. Fleischer Studios satte genast igång att producera Popeye-filmer, men för att introducera honom fick han göra debut i en Betty Boop-film:

Popeye the Sailor (1933)

Popeye the Sailor inleds med att Popeye får sjunga sin låt på ett fartyg som är på väg mot hamn.

När Popeye anländer till hamnen, väntar Olive Oyl på honom. Hon träffar dock först på ett par matroser som hon måste freda sig emot. En av dem är Bluto, en karaktär som Segar bara hade använt en gång, men som i filmerna om Popeye blev den huvudsakliga antagonisten. Till slut kommer dock Popeye och räddar Olive från Bluto och de går på tivoli tillsammans. Bluto följer efter.

Efter att ha gått igenom ett par attraktioner – slägga och bollkastning – där Popeye har besegrat Bluto varje gång, träffar vi på Betty Boop som håller i en tivolivaudeville. Betty dansar sin hula-dans, som vi sett i tidigare filmer, och hon bjuder upp Popeye, som givetvis ställer upp. Medan Betty och Popeye dansar passar Bluto på att röva bort Olive. Popeye följer efter och medan Bluto knyter fast Olive vid en tågräls (av någon anledning) börjar de slåss. Spenatdags. Även om Popeye har varit oerhört stark genom hela filmen, får han extra krafter av en burk spenat. Segar hade använt spenat som rekvisita i ett par strippar om Popeye, men sekvensen då han äter de gröna bladen kom att bli standard i filmerna. Hursomhelst knockar Popeye tåget som är på väg att köra över Olive, innan han knyter upp rälsen och befriar henne.

Väldigt mycket av det som kom att utgöra grunden för alla framtida Popeye-filmer var på plats redan i debuten: spenaten, triangeldramat kring Olive, och Bluto som huvudsaklig antagonist. Bröderna Fleischer såg att de hade hittat en formel, trots att den avvek en hel del från Segars Thimble Theatre.

Popeye the Sailor regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, och hade premiär den 14 juli 1933.

I Yam What I Yam (1933)

I I Yam What I Yam leder Popeye en roddbåt, där Olive ror och längst bak i båten sitter J. Wellington Wimpy, ännu en karaktär från Segars Thimble Theatre.

Båten går under i en storm och Popeye, Olive och Wimpy når en ö. Popeye börjar av någon anledning avverka en mindre skog med sina nävar. Stammarna faller dock ihop till ett hus och Olive och Wimpy går genast in medan de skickar Popeye till att fixa mat. På ön finns det indianer som dels smyger på huset, dels förföljer Popeye. När indianerna attackerar huset flyr Wimpy, medan Olive försvarar väldigt väl. Trots det ropar hon oavbrutet på Popeye. Till slut får Popeye nog – spenatdags – och besegrar alla indianerna, inklusive hövdingen, som nedslagen blir till en karikatyr av Mahatma Gandhi. An Indian becomes an Indian, supposedly.

När filmen slutar har Wimpy försvunnit ur handlingen. Han har ägnat hela filmen åt att äta, eller planera för att äta och han sågs sist när han förföljde några ankor som han ville tillaga. I filmerna om Popeye dyker Wimpy bara upp då och då som en bifigur, men i seriestrippen var han en av huvudkaraktärerna, även efter det att Popeye blev seriens stora stjärna.

I Yam What I Yam regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och William Henning, och hade premiär den 29 september 1933.

Blow Me Down! (1933)

Blow Me Down! inleds med att Popeye seglar in i en hamn på en val.

Hamnen verkar befinna sig någonstans i Mexiko och med Popeye går genom stan tittar många skurkar fram ur sina hålor och fönster – uppenbarligen ute efter ett lätt offer. Popeye köper först en blomma och letar sedan upp Olive, som dansar på en mexikanska saloon. In på baren kommer en mexikansk Bluto och utmanar Popeye på en skjuttävling. Bluto träffar allt han siktar på. När det är Popeyes tur, stoppar han revolvern i munnen, tuggar den väl, och skjuter sedan med munnen, minst lika bra som Bluto. Bluto blir arg och kallar in alla sina skurkvänner. Spenatdags. Medan Popeye är upptagen med att banka skiten ur Blutos gäng, letar Bluto upp Olive. Även om Olive verkar klara av Bluto alldeles själv, hjälper Popeye till och slår Bluto ett varv runt jorden. Slut.

En väldigt våldsam film det här, men den visar lite av det som kom att göra Popeye så populär framöver. Berättelseformeln är definitivt färdig: Popeye uppvaktar Olive, Bluto dyker upp och tar Olive från honom, Popeye käkar spenat och fixar biffen.

Blow Me Down! regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och William Sturm, och hade premiär den 27 oktober 1933.

I Eats My Spinach (1933)

I I Eats My Spinach kommer Popeye gående och sjunger sin sång, som sig bör.

Efter ett tag kommer Popeye fram till Olives hus och de två går på rodeo tillsammans. Där uppträder Bluto, men först får man en glimt av Wimpy som sitter och käkar ett berg av hamburgare. Blutos tricks på rodeon får Olive på fall. Popeye blir avundsjuk och ska själv visa vad han går för. Men det är en tjur som först får Bluto på fall. Filmen övergår nu från rodeo till tjurfäktning. Förödmjukad av först tjuren och sedan Popeye, ger sig Bluto på Olive. Spenatdags. Popeye knockar Bluto, bara för att se tjuren komma emot honom. Tjuren får en sådan smocka att han faller i bitar – köttbitar i ett köttaffär.

Den här filmen, i likhet med alla tidiga Popeye-filmer, innehåller vissa element från Segars serie, men de flesta gagsen och bifigurerna är typiskt Fleischer Studios. Det är fortfarande många skämt som verkar improviserade, bara för att Dave Fleischer ville ha gags i varje sekvens, och de flesta statistkaraktärerna är antropomorfa djur, något Segar inte sysslade med alls.

I Eats My Spinach regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, och hade premiär den 17 november 1933.

Seasin’s Greetinks! (1933)

I Seasin’s Greetinks! levererar Fleischer Studios en julfilm med Popeye.

Filmen inleds i vanlig ordning med Popeye som sjunger sin sång. Den här gången åker han skridsko mot Olives hus där han knackar på och ger en henne en julklapp – ett par skridskor. De åker ut på en tur, men när Olive råkar åka lite i förväg dyker Bluto upp, fångar henne och begär en liten kyss. När Popeye hinner fram får han en snyting. Popeye slår tillbaka och han och Olive kan fortsätta skridskoturen. Olive råkar falla genom isen, Popeye räddar henne, men hon råkar glida iväg på sin nedisade ändalykt. Bluto fortsätter sina närmanden, men när han avvisas ännu en gång sågar han sönder isen under Olive som börjar flyta på ett isflak mot ett vattenfall. Popeye hinner ikapp och räddar henne. Bluto rullar ihop en stor snöboll och rullar den mot Popeye och Olive, men han råkar tappa balansen och rulla efter bollen rakt mot Popeye och Olive. Spenatdags. Knockout. Slut.

Seasin’s Greetinks! håller sig till formeln och Fleischers något tjatiga gags. Den enda julanknytningen filmen innehåller är julgranen som bildas av Blutos snöboll, samt att Popeye önkar alla en god jul på slutet.

Filmen regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, precis som förra filmen, och hade premiär den 17 november 1933, precis som förra filmen.

Wild Elephinks (1933)

I Wild Elephinks seglar Popeye och Olive till djungeln.

Efter det att Popeye har gett en stor vild elefant på snabeln, rövas Olive bort av en gorilla och Popeye måste fajtas med en älg (!) och gorillan för att få tillbaka henne. Därefter anfaller djungelns alla djur, inklusive elefanten och gorillan än en gång. Popeye knockar alla upp i luften och när de landar gör de det som behändiga pälsverk som Olive kan ta på sig. Popeye misstar Olive för gorillan och slår henne också, men medan Popeye sjunger slutvisan slår Olive tillbaka.

Wild Elephinks regisserades av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och William Sturm, och hade premiär den 29 december 1933.

Rösten till Popeye gjordes i de här tidiga filmerna av William Costello, en röstskådespelare och vaudeville-akt som senare skulle visa sig vara jobbig att arbeta med. Olive Oyls röst gjordes inledningsvis av Bonnie Poe, också en röstskådespelare, som senare också skulle göra rösten till Betty Boop.

Popeye var en av få animerade karaktärer som hade en egen sång – och då hade Popeye egentligen tre: I de första två filmerna, Popeye the Sailor och I Yam What I Yam, använder Fleischers en omskriven version av Strike Up the Band av George Gershwin: Strike the Band for Popeye the Sailor. Därefter inleds varje Popeye-film med en instrumentell låt som är en variation av The Sailor’s Hornpipe, en traditionell visa som först nedtecknades i slutet av 1700-talet. Denna kombinerades alltid med sången som Popeye själv sjöng i början av sina filmer, I’m Popeye the Sailor Man, som skrevs av Sammy Lerner – och inte av Sammy Timberg, som hade skrivit musiken till Betty Boop, eftersom Timberg råkade ha en dejt just den kvällen han skulle påbörja kompositionen, så han gav uppdraget till Lerner, som skrev låten på två timmar. Lerner blev inte särskilt känd. Han tyckte inte om den första filmen, Popeye the Sailor, och ville inte ha sitt namn på den. Det beslutet ångrade han senare, eftersom låten blev Lerners mest kända, men som plåster på såren fick han givetvis royalties.

Popeye skulle bli desto kändare, men mer om det vid andra tillfällen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, Fleischer Studios, Paramount Pictures och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.