De censurerade elva – del 1 – Hittin’ the Trail

Många animerade kortfilmer från den gyllene eran är censurerade. Det kan vara att de följt produktionskoden under produktionen, dvs att studiorna har valt bort att ta upp vissa ämnen, eller att korta scener har klippts bort för att kunna visas på TV. I det senare fallet rör det sig oftast om korta scener där det förekommer ett rasistiskt skämt eller en förolämpande stereotyp. Den vanligaste scenen som tagits bort är troligen när en explosion får en karaktär att framträda i blackface och säga något roligt på typisk afroamerikansk dialekt. I Sverige är den mest berömda sekvensen den med den svarta pickaninny-dockan som ropar ”mammy” till Jultomten i Kalle Ankas Julafton. Disney beslutade att klippa bort den sekvensen 2012 och den har inte visats på svensk TV sedan dess. Den filmen kommer vi att ägna oss åt vid ett senare tillfälle.

Det förekommer emellertid animerade kortfilmer där hela premissen och handlingen bygger på nedsättande stereotyper och rasistiska skämt, men som ändå ansetts uppfylla riktlinjerna i produktionskoden. Vi har redan sett exempel på ett par sådana från de mindre animationsstudiorna (se här, till exempel), men nu är det dags att börja ta tag i den mytomspunna samlingen animerade kortfilmer från Warner Bros som går under namnet The Censored Eleven – de censurerade elva.

Rättigheterna till Warner Bros filmserier Looney Tunes och Merrie Melodies har skiftat händer många gånger under åren. Ibland har vissa filmer distribuerats av ett bolag, medan andra filmer distribuerats av ett annat. Detta har framför allt gällt syndikering – distribution till olika TV-kanaler. I TV:ns barndom, 1950-talet, ville Warner Bros inte ha med mediet att göra, så bolaget sålde rättigheterna till sina filmer till olika syndikeringsbolag. Detta ledde till ett virrvarr av rättighetsägande.

1956 ägde Sunset Productions alla svartvita Looney Tunes, plus alla svartvita Merrie Melodies efter Harman-Ising (ca 1933), medan Associated Artists Productions (a.a.p.) ägde alla Looney Tunes och Merrie Melodies i färg producerade före augusti 1948, plus de svartvita Harman-Ising-filmerna, med ett undantag: Lady, Play Your Mandolin! (1931) – den behöll, av någon anledning, Warner Bros för sig själva. 1967 köpte Warner Bros tillbaka TV-rättigheterna till Sunset Productions bibliotek. Då hade a.a.p:s bibliotek hamnat hos United Artists bolag United Artists Associated (u.a.a.). När man idag refererar till pre-August-1948-paketet, så är det a.a.p:s/u.a.a:s filmer man hänvisar till. Vem har sagt att det ska vara enkelt?

När u.a.a. började distribuera de animerade Warner Bros-filmerna man hade rättigheter till, plockade man bort elva kortfilmer som man ansåg ha stötande eller rasistiskt innehåll. Senare, 1986, då Turner Broadcasting System köpte upp u.a.a:s bibliotek, lät också de bli att ge ut de elva filmerna när de gav ut alla de andra på Laserdisc i en annars komplett samling. 1996 köpte Time Warner upp Turner Broadcasting System, och kunde därmed samla alla Looney Tunes och Merrie Melodies under samma paraply, men inte heller nu gavs filmerna ut. De censurerade elva har aldrig kunnat ses på TV efter 1968 och har heller aldrig samlats i officiella utgåvor på DVD eller Blu-ray. Illegala kopior existerar, emellertid, och en del har samlats i inofficiella VHS- eller DVD-samlingar. 2010 visades åtta av dem på en särskild biografvisning i Hollywood. Filmerna existerar alltså, men kräver särskild behandling och trigger-varningar. Så innan vi tar itu med den första av de censurerade elva som producerades, några varnande ord från Warner Bros själva, från menyerna i några av deras DVD-samlingar:

The cartoons you are about to see are products of their time. They may depict some of the ethnic and racial prejudices that were commonplace in American society. These depictions were wrong then and are wrong today. While the following does not represent the Warner Bros. view of today’s society, these cartoons are presented as they were originally created, because to do otherwise would be the same as claiming these prejudices never existed.

Hittin’ the Trail for Hallelujah Land (1931)

Karaktären Piggy var bara med i två filmer. Den första hette You Don’t Know What You’re Doin’! (se här), den andra, och sista med Piggy, hette Hittin’ the Trail for Hallelujah Land.

I Hittin’ the Trail for Hallelujah Land är Piggy kapten på en flodångare, medan hans flickvän, Fluffy, är på väg med häst och vagn för att stiga ombord på fartyget. Fluffys kusk är inte en helt tydlig karikatyr av en svart äldre man som kallas för Uncle Tom. Även om filmen till största delen handlar om Piggy och Fluffy, innehåller den en lång sekvens där Uncle Tom råkar hamna på en kyrkogård.

Uncle Tom är en karaktär från Harriet Beecher Stowes roman Uncle Tom’s Cabin. När romanen kom ut, 1851, hade en ny lag kommit, the Fugitive Slave Act, som krävde att slavar som flydde från den amerikanska södern skulle tvingas tillbaka till sina ägare. Lagen gällde även i de delstater i norr som förbjöd slaveriet, något som Stowe vände sig särskilt emot. Hennes roman var också en uppgörelse med samtida stereotypiska skildringar av svarta och slaveriet i den amerikanska södern, då främst minstrel-shower.

Minstrel-shower hade blivit populära redan i början av 1800-talet och utgjorde sedan en betydande andel av den amerikanska show-kulturen fram till 1910-talet, men amatöruppträdanden drog sig inte för genren en bra bit in på 1960-talet. Minstrel-showerna var nästan uteslutande varietéer med sketcher, sång och musik som hånade och förlöjligade svarta. Ofta spelades alla rollerna av vita som målades i blackface, men det förekom också svarta skådespelare och sångare som också målades för att överdriva deras utseende. Flera svarta arketyper kommer från minstrel-showerna, däribland Jim Crow, som blev namnet på segregationslagarna i den amerikanska södern när de implementerades på 1890-talet.

Med karaktären Uncle Tom ville Harriet Beecher Stowe nyansera bilden av svarta i den amerikanska populärkulturen. I romanen blir Uncle Tom en frälsare för flera kvinnliga slavar som tack vare honom lyckas fly från slaveriet, och Uncle Tom dör martyrdöden när han vägrar avslöja vart de tagit vägen. Harriet Beecher Stowe låter Uncle Tom göra detta på ett passivt sätt, accepterande av sin situation som slav, för att utmåla de kvinnliga slavarnas mod och aktiva handlingar som så mycket större. Hon vänder på könsrollerna på ett nyskapande sätt, som kommer att bli ödesdigert för begreppet Uncle Tom.

Frederick Douglass

Stowe var abolitionist, hon kämpade för att avskaffa slaveriet, och meningen med boken var att visa slaveriet från sin värsta sida. Den republikanske senatorn Charles Sumner hävdade att Uncle Tom’s Cabin fick Abraham Lincoln vald till president, andra framstående politiker hävdade att romanen var en av orsakerna till det amerikanska inbördeskriget. Om så vore fallet, skulle man kunna säga att Harriet Beecher Stowe lyckades. Före detta slaven Frederick Douglass hyllade romanen, men kritiken mot Uncle Tom fanns tidigt. Redan på 1850-talet börjar man sätta upp teaterpjäser baserade på romanen, så kallade Tom Shows. I de blir Uncle Tom än mer passiv, medgivande och hjälpsam gentemot sina slavägare. Han deltar i förtrycket mot slavarna och förråder på sätt sin egen ras med överdriven godhet och acceptans av sin träldom. Romanens Uncle Tom förvanskades således till att betyda något annat än vad som var Harriet Beecher Stowes intention. Idag betyder Uncle Tom i princip rasförrädare.

Filmen Hittin’ the Trail for Hallelujah Land avbildar inte Uncle Tom som överdrivet god, men kanske överdrivet dum och feg. I sekvensen på kyrkogården är han rädd för minsta lilla, och senare måste Piggy rädda honom från att drunkna – en slags vite mannens börda i animerad form.

Hittin’ the Trail är egentligen en känga åt Walt Disney. Sekvenserna på flodbåten påminner inte så lite om Steamboat Willie och sekvensen på kyrkogården innehåller bland annat dansande skelett, som i The Skeleton Dance. Filmen innehåller stereotypiska och nedvärderande skildringar av svarta, visst, men filmen är långt ifrån kränkande jämfört med andra animerade kortfilmer.

Filmen regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 28 november 1931, troligen före filmen Local Boy Makes Good med Joe E. Brown i huvudrollen. Brown är idag mest känd för slutrepliken i Billy Wilders Some Like It Hot:

Well, nobody’s perfect.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1931, Warner Bros och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.