Flip, Willie och fascism

1933 distribuerade Metro-Goldwyn-Mayer fortfarande animerade kortfilmer från Ub Iwerks studio. Samma år hade MGM den ofattbart smaklösa idén att släppa en film som heter Gabriel Over the White House.

Titeln på filmen låter änglalik – Gabriel är givetvis ängeln Gabriel – men filmens innehåll är allt annat än änglalikt. Gabriel Over the White House handlar om en amerikansk president, Judson C. ”Judd” Hammond, som är handlingsförlamad mot den stora depressionens verkningar i landet. Karaktären bygger i lika delar på Herbert Hoover, som var president under börskraschen och åren som följde, och Warren G. Harding, som var president under The Teapot Dome-skandalen.

President Judd Hammond, spelad i filmen av Walter Huston (pappa till John Huston, farfar till Anjelica Huston), råkar ut för en bilolycka och får under en koma visioner av en gudomlig natur. När han vaknar från koman är han mer beslutsam och gör en politisk u-sväng. Han slänger ut sitt kabinett, gör kongressen maktlös, inför undantagstillstånd och upphäver författningen. Han tar den absoluta makten, efter fascistisk modell. Som diktator inför Hammond en ny armé och federala brunskjortade poliser, och använder dem för att arrestera folkets fiender, ställa dem inför skenrättegångar och summariskt avrätta dem på Vita husets baksida.

Hammond kommer till rätta med den stora depressionens problem, bland annat genom att utmåla maffian som folkets fiender och samtidigt förstatliga alkoholindustrin. Han får till stånd världsfred genom att hota USA:s fiender med ett hemligt massförstörelsevapen och utpressa världen till att nedrusta. Efter att ha avslutat världens alla krig och lågkonjunkturer avlider Hammond av en stroke – också den ett gudomligt ingripande.

President Hammond är filmens protagonist – karaktären som publiken ska identifiera sig med och heja på. Hans tydligt fascistiska metoder utmålas som lösningarna på världens alla problem. Att säga att Gabriel Over the White House är en problematisk film är en underdrift.

William Randolph Hearst

Filmen finansierades av William Randolph Hearst, en tidningspamp som hade inlett sin bana i San Francisco, men som byggde ett tidningsimperium i New York och senare hela USA. Vid sekelskiftet 1900 blev Hearst alltmer intresserad av politik och valdes till kongressman för Demokraterna ett par gånger. I samband med Första världskrigets slut växte hans konservatism, även om han behöll sitt stöd till det demokratiska partiet. Under 1920-talet förespråkade han isolationism och militant nationalism och han blev mer och mer anti-kommunistisk i sin retorik. Under depressionen förlorade Hearst stora delar av sin förmögenhet, men kunde trots det behålla stora delar av sitt tidningsimperium. Vid presidentvalet 1932 kampanjade Hearst för Franklin D. Roosevelt, demokrat, men bara ett par år senare hade han blivit Roosevelts huvudfiende på högerkanten. Hearsts tidningar kunde under mitten av 1930-talet publicera krönikor av Adolf Hitler, Benito Mussolini och Hermann Göring, samtidigt som Hearst själv åkte till Tyskland för att föra lite egen diplomati.

Hearsts 180-graders politiska sväng var fascinerande för många redan då. Hans liv blev senare film – världens mest kritikerrosade film: Citizen Kane – en film som Hearst försökte stoppa till varje pris, utan lycka.

Strax innan Gabriel Over the White House släpptes fick MGM:s studioboss, Louis B. Mayer, se filmen. Han blev rasande och ville egentligen låsa in filmen, men släppte den ändå. Den hade premiär den 31 mars 1933, några veckor efter Franklin D. Roosevelts installation som USA:s president. Roosevelt visade sig tycka om filmen.

Samtidigt som MGM släppte reaktionära fascistfantasier, distribuerade de animerade kortfilmer från Ub Iwerks studio. Iwerks hade fortsatt göra filmer om Flip the Frog:

Techno-Cracked (1933)

I Techno-Cracked vill Flip inte klippa gräsmattan, så han bygger en robot.

Roboten har dock en egen vilja och klipper ner allt den ser. Till slut spränger Flip roboten med dynamit, som man gör, och sen slutar filmen. Precis som alla andra filmer från Ub Iwerks Studio, så är Techno-Cracked inget speciellt. Den regisserades av Ub Iwerks, animerades av Shamus Culhane, och hade premiär den 12 april 1933. Det enda som kan sägas vara försonande med Iwerks filmer är kompositören, som fortfarande är Carl Stalling och som fortfarande gör ett solitt arbete. Inget mot vad som komma skall, men i alla fall.

Iwerks Studio lade ner Flip the Frog senare under 1933 och startade istället Willie Whopper – en pojke som berättar fantastiska berättelser, rena lögner (whoppers), som animeras i filmerna. En av filmerna från 1933 gjordes i tvåfärgssystemet Cinecolor:

Davy Jones’ Locker (1933)

Davy Jones’ Locker är en riktig fiskehistoria.

Willie Whopper berättar om en gång han och hans flickvän var ute och fiskade och råkade få Neptunus på kroken. Neptunus blir arg och startar en storm som sänker Willies fartyg. På havets botten träffar de på Davy Jones och hans kista, som försöker förgripa sig på flickvännen. Willie räddar henne.

Davy Jones’ Locker är ännu en väldigt intetsägande film som regisserades av Ub Iwerks. Den animerades av Grim Natwick (som hade skapat Betty Boop för Fleischer Studios och som nu återfanns hos Ub Iwerks) och hade premiär den 9 december 1933.

Någon vecka senare startade Ub Iwerks ännu en animerad kortfilmsserie, ComiColor Cartoons, och som namnet antyder producerades de helt i färg, också Cinecolor.

Jack and the Beanstalk (1933)

I Jack and the Beanstalk återberättar Iwerks den klassiska sagan som återberättats tidigare, bland annat av Walter Lantz i Oswald-filmen Wonderland (se här) och Fleischer Studios i Betty Boops Jack and the Beanstalk (1931) (se här).

Jack och hans mamma är fattiga och svälter. Jack byter bort deras ko mot tre bönor. Mamman blir arg och slänger ut bönorna genom fönstret. Över natten växer sig en bönstjälk upp över molnen. Jack klättrar uppför bönstjälken. Där uppe träffar han på ett jättepar som vill äta upp honom. Jack lyckas fly därifrån med en magisk harpa och en höna som lägger pengafyllda ägg. Jättarna förföljer honom nedför bönstjälken, men Jack hugger ner den. Han och hans mamma lever lyckliga, och rika, i alla sina dagar.

Filmen är en ganska trogen adaption av den engelska folksagan. Animationen är förhållandevis vacker, där färgen gör sitt. Jack and the Beanstalk regisserades av Ub Iwerks, Shamus Culhane och Al Eugster (också tidigare hos Fleischer Studios); animerades av Shamus Culhane, Al Eugster och  Grim Natwick; och hade premiär den 25 november 1933.

Det skulle dröja ett tag till innan MGM gav sig in i den animerade kortfilmsbranschen själva, de nöjde sig med att distribuera Iwerks filmer. Deras fokus låg istället på att producera storfilmer, och en och annan fascistisk fantasi.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, Iwerks Studio, MGM och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.