Från Bimbo till Betty III

Idag är det lätt att underskatta hur annorlunda Betty Boop var som animerad karaktär, på samma sätt som det är lätt att underskatta hur annorlunda Fleischer Studios var som animationsstudio. När 1932 inleddes, hade Betty Boop för alltid blivit av med sina hundöron, hon var nu en människa – den enda animerade människan i ett hav av animerade djur från de andra studiorna. Hennes paradoxala blandning av utåtriktad sexbomb och barnslig flapper låg helt rätt i tiden. Fleischer Studios, som satt mitt på Broadway i New York, var dessutom väldigt lyhörd inför de stora kulturella strömningarna under 1930-talets början, framför allt jazzen, och de drog sig inte för att använda musik av tidens populäraste afroamerikanska musiker, något vi strax ska se exempel på.

Den stora depressionen nådde sin absoluta botten 1932. Börserna hade rasat sedan kraschen 1929 och värdepapperna hade sjunkit i värde med 90% – det skulle dröja till 1954 innan de nådde samma nivå som innan 1929. Värdeminskningarna och obetalda lån ledde till att 3000 banker om året tvingades slå igen. Arbetslösheten i USA var 25%, fattigdomen var utbredd och kåkstäderna (sk Hoovervilles, efter president Herbert Hoover) bredde ut sig. Depressionen präglade allt i det amerikanska samhället och den samtida kulturen – inklusive de animerade kortfilmerna.

Samhället och kulturen präglades också av alkoholförbudet. Sedan införandet 1920 hade visserligen konsumtionen gått ner, men att dricka alkohol var fortfarande accepterat. Förbudet erbjöd en vinstdrivande marknad genom smuggling, mer eller mindre organiserad hembränning och svartklubbar, sk speakeasies. Den svarta marknaden gav upphov till en gangsterism som framför allt påverkade storstäderna Chicago och New York, med maffiagrupperingar som krigade om andelar av marknaden för alkohol och svartklubbar. Våldsspiralen var i uppåtgående.

Den stora migrationen från den amerikanska södern fortsatte med oförminskad styrka. Under slutet av 1800-talet hade sydstaterna börjat införa segregationslagar, sk Jim Crow-lagar, där raserna skiljdes åt. Svarta och vita fick inte gifta sig, skaffa barn, äta på samma avdelningar i restauranger, åka i samma avdelningar på bussar eller gå i samma skolor. Afroamerikaner i Södern blev en andra klassens medborgare, utan inflytande, utan rösträtt och utan tillgång till näringslivet. Det var inledningen på en stor migrationsvåg, där svarta sydstatsbor flyttade norrut, framför allt mot storstäderna Chicago och New York, via Memphis och St Louis. Med sig tog de bluesen och jazzen från Louisiana och Mississippi. Olika stilar utvecklades i de olika städerna och särskilt jazzen blev populär hos en företrädesvis vit publik. Jazzens popularitet växte ytterligare genom att man började kunna köpa grammofonskivor. Jazzen blev också musiken som spelades på speakeasies, där Amerikas befolkning började integreras – mestadels svarta musiker och vit publik, men ändå.

Den kvinnliga frigörelsen utgjorde också kraft som påverkade samhället och kulturen under 1920- och 1930-talen. Amerikanska kvinnor fick sin rösträtt 1920 och en kvinnlig kultur utvecklades under det följande decenniet. Bäst representerades den nya kvinnan av flappern: en kvinna med korta kjolar, kortklippt hår och överdriven makeup; en kvinna som rökte, drack alkohol, dansade till jazz, och som hade en ganska liberal syn på sex; en kvinna som utmanade samtidens sociala, kulturella och sexuella normer. Någon organiserad feminism var det inte tala om, men flappern ville kunna göra samma saker som män – rösta, dricka sprit och dansa på svartklubbar.

I en nation som tyngdes av depressionen, förbudstiden och segregationslagar, är det alltså inte så konstigt att den jazziga, sexiga flappern Betty Boop blev oerhört populär på biograferna. Fleischer Studios höll örat till marken och deras animerade kortfilmer förändrades under 1932. Huvudkaraktären i deras serie Talkartoons, hunden Bimbo, fick allt mindre utrymme, medan hans flickvän, människan Betty Boop, fick allt större.

Any Rags (1932)

I Any Rags är Bimbo lumpsamlare i en storstad märkt av depressionen.

Låten Bimbo sjunger när han samlar lump är dels en ragtime-schottis-fusion från 1902: Any Rags av Thomas S. Allen; dels en låt av lite mer tveksam natur: The (New) Call of the Freaks inspelad av Luis Russell 1929. Texten i filmen lyder ”Bring out your cans, here comes the garbage man”, en rad som inte förekommer i Any Rags, men som finns i The (New) Call of the Freaks: ”Stick out your can, here comes the garbage man”. Melodin och texten till The (New) Call of the Freaks är troligen inte skriven av Luis Russell, även om han gjorde den första inspelningen, utan kan vara traditionell. Låten handlar om sodomi, där can och garbage man är eufemismer, men huruvida Fleischer Studios var medvetna om detta är oklart. Att Koko the Clown gör ett kort inhopp, och gör ett väldigt queer intryck, kanske innebär att Fleischers var medvetna om detta, men inget annat i filmen tyder på det.

Betty Boop dyker inte upp förrän halvvägs genom Any Rags, men hon stjäl alla sekvenser hon medverkar i – hennes stjärnstatus är självklar. Fleischer Studios brydde sig inte om the Hays Code, vilket innebär att Bettys kjol är kort, hon ”råkar” visa sin BH ett flertal gånger och hennes sexuella anspelningar är många och tydliga.

Som många andra filmer från Fleischer Studios, faller Any Rags sönder i sina beståndsdelar och handlingen blir mer eller mindre obegriplig framåt slutet. Dave Fleischer stod som vanligt för regin, Willard Bowsky och Thomas Bonfiglio för animationen, och den hade premiär den 2 januari 1932.

Boop-Oop-a-Doop (1932)

Boop-Oop-a-Doop får sin titel från Betty Boops nonsensfras som redan hade blivit hennes signum, men i den här filmen får frasen faktiskt en ganska sexuell betydelse.

Vi kommer att gå igenom ursprunget till ”Boop-Oop-a-Doop” vid ett senare tillfälle, när Fleischer Studios stäms av en berömd skådespelerska senare under 1932, men i den här filmen verkar frasen betyda Betty Boops oskuld. Betty arbetar på en cirkus med en väldigt påträngande cirkusdirektör och när hans alltmer intensiva närmanden övergår i ett våldtäktsförsök (ja, det finns inget annat sätt att beskriva det), räddas hon av Koko the Clown. Koko viskar en fråga till henne, hon svarar: ”No, he couldn’t take my Boop-Oop-a-Doop away!”

Rösten till Betty Boop gjordes här av Mae Questel. Året innan den animerade Boop-Oop-a-Doop gjorde hon låten Don’t Take My Boop-Oop-a-Doop Away, skriven och komponerad av Sammy Timberg. Den framfördes i en kortfilm från Paramount Pictures, som också distribuerade filmerna från Fleischer Studios, som heter Musical Justice. I kortfilmen, som inte är animerad, ställs Betty Boop inför rätta för att ha stört den musikaliska friden med sitt boop-oop-a-doopande. Mae Questel spelar Betty Boop och sjunger låten till sitt försvar.

Frasen är givetvis nonsens, en improviserad scat, och när den användes i Musical Justice hade den en musikalisk mening – domaren höll på att ta bort hennes sätt att sjunga. I den animerade kortfilmen Boop-Oop-a-Doop fick dock frasen en sexuell mening. Cirkusdirektören var på väg att ta Betty Boops oskuld.

Boop-Oop-a-Doop hade premiär den 16 januari 1932, regisserades av Dave Fleischer och animerades av Al Eugster.

The Robot (1932)

Bröderna Fleischer ville tydligen fortfarande satsa på Bimbo, så The Robot handlar främst om honom.

Bimbo har fått tillbaka sitt äldre, vita, slankare utseende, och flickan han tar med på en boxningsmatch ser inte ut som Betty Boop, inte förrän i den sista tredjedelen. Filmen ser helt enkelt äldre, slarvigare och mer inkonsekvent ut än samtida produktioner. En bagatell vi inte behöver orda mer om, mer än att den hade premiär den 5 februari 1932.

Minnie the Moocher (1932)

Minnie the Moocher är kanske Betty Boops mest berömda film och det bästa exemplet på det kulturella avtrycket hon gjorde under 1932.

Filmen inleds med en kort sekvens som inte är animerad – Cab Calloway dansar på sitt högst personliga sätt framför sitt band till tonerna av Prohibition Blues. Därefter övergår filmen till att bli animerad och vi får träffa Betty Boop hemma vid middagsbordet där hon skälls ut av sina föräldrar, framför allt sin far. Betty sätter sig gråtande i farstun och skriver ett brev där hon säger farväl till sina föräldrar. För att inte glömma sina rötter, låter bröderna Fleischer Koko the Clown hoppa upp ur Bettys bläckhorn (deras första filmserie hette Out of the Inkwell). Hon ringer Bimbo, som kommer och hämtar henne utanför hennes hem.

När Betty och Bimbo beger sig därifrån hörs tonerna till låten som gett filmen sin titel. I en grotta stöter Betty och Bimbo på en spökvalross som börjar sjunga låten, givetvis med Cab Calloways röst, och dansa. Valrossens dans är rotoscopad, kalkerad av Cab Calloway själv, och han utför här The Buzz, ett danssteg som Michael Jackson senare skulle kopiera och kalla för Moonwalk.

Cab Calloway

Cab Calloway föddes på Juldagen 1907 i Rochester, New York, in i den afroamerikanska övre medelklassen – hans mamma var lärare, hans pappa var advokat. När Cab var elva flyttade familjen till Baltimore, Maryland, till ett område som då var ett centrum för afroamerikansk kultur, politik och företagsamhet – Sugar Hill. Hans föräldrar hade tidigt upptäckt att Cab hade ett öra för musik, så de kultiverade det. 1922 började han ta sånglektioner. Hans föräldrar och lärare tyckte illa om jazz, men Cab älskade det – han började besöka och uppträda på jazzklubbar i Baltimore, där han träffade många av tidens främsta jazzmusiker.

1925 gick han ut gymnasiet – han hade gått på Frederick Douglass High School – och strax därefter åkte han på turné med sin syster, Blanche Calloway, som var den första kvinnan som ledde ett band med bara män. För att göra sina föräldrar glada, började Cab på college i Chicago, för att studera till att bli advokat. Han spenderade dock väldigt mycket tid på olika jazzklubbar i staden, bland annat Sunset Café, där han träffade Louis Armstrong som lärde honom hur man sjunger scat. Cab Calloway blev aldrig färdig advokat. 1930 fick han ett erbjudande om att ta över ett band, the Missourians, som strax döptes om till Cab Calloway and His Orchestra.

Det största året i Cab Calloways liv bör ha varit 1931. Dels fick han ett gig som ersättare för Duke Ellington och hans orkester på The Cotton Club i New York medan de åkte ut på turnéer. För ändamålet bildades The Cab Calloway Orchestra; Dels spelade han in skivan med det som kom att bli hans största hit någonsin: Minnie the Moocher.

Refrängen till Minnie the Moocher är i princip bara nonsensstavelser och scat – Cab Calloway kom att bli känd som The Hi-De-Ho-Man på grund av detta. Verserna är dock inte nonsens och ganska deprimerade. Den första versen beskriver hennes personlighet, tuff och hård, men med ett stort hjärta. I den andra versen träffar Minnie en man som heter Smokey, som introducerar henne för droger som kokain – ”cokey” – och opium – ”kick the gong around”. I de sista två verserna drömmer Minnie sig bort – hon träffar den svenske kungen (Gustav V, då alltså?) och han överöser henne med rikedomar och måltider.

Eftersom det var Fleischer Studios som gjorde animerad kortfilm av Minnie the Moocher, spårar den givetvis ur på slutet och blir helt osammanhängande. Den regisserades i vanlig ordning av Dave Fleischer, animerades av Willard Bowsky och Ralph Somerville, och hade premiär den 11 mars 1932, med största sannolikhet framför Paramounts jazzgangsterrulle Dancers in the Dark.

Swim or Sink (1932)

Swim or Sink, eller som den också kallas S.O.S, inleds med en storm till havs och ett fartyg i sjönöd.

Fartyget sjunker och Betty Boop, Bimbo och Koko hamnar på en flotte. De plockas upp av pirater som håller dem fångna. Medan piraterna sjunger och dricker, lyckas Bimbo fly och han befriar Koko och Betty. Trion leder sedan piraterna ner i ett hajgap. Inuti hajen fortsätter piraterna sjunga och dricka.

Swim or Sink är en ganska medelmåttig film som är full av regissören Dave Fleischers förkärlek för helt absurda animationsgags. Den animerades av Seymour Kneitel och Bernard Wolf och hade premiär den 11 mars 1932, verkar det som. Det skulle i så fall vara på samma dag som Minnie the Moocher, vilket inte är särskilt troligt. Kanske båda filmerna upphovsrättsskyddades samma dag.

1932 var året då Betty Boops popularitet verkligen tog fart på grund av att hon låg helt rätt i tiden. Depressionen och förbudstiden, jazz och flappers – allt beredde vägen för en animerad superstjärna. I början av året hette filmserien fortfarande Talkartoons, men det skulle snart ändras.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1932, Fleischer Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.