Från havets djup till Nordpolen

Walt Disney Studios befann sig i ännu en övergångsperiod. Man hade gått från stumfilm till ljudfilm endast fem år tidigare, och nu började man gå från svartvitt till färg. Övergången skedde först i serien Silly Symphonies.

Walt Disney Studios hade växt något enormt under 1931 och 1932, och uppgifterna hade blivit alltmer specialiserade. De spenderade alltmer tid på att göra storyboards och karaktärsnycklar, så animeringen blev mer standardiserad och processen blev strömlinjeformad. Walt Disney själv ansåg att ett sätt att hålla kvaliteten hög var att vara konsekvent under hela processen, framför allt under animationen. Karaktärerna fick inte skilja sig från en sekvens till en annan, trots att alla animatörer arbetade med samma film och animerade varsin sekvens.

King Neptune (1932)

Den förra filmen i Silly Symphony-serien, den oscarsbelönade Flowers and Trees, hade inlett produktionen som en svartvit film, och sedan gjorts om till en färgfilm (se här), men King Neptune är den första animerade kortfilmen som producerades i färg från början.

Den store kung Neptunus sitter på sin tron på havets botten. De havslevande varelserna, inklusive några topless sjöjungfrur, leker med honom. Sjöjungfrurna letar sig sedan upp till ytan för att sola, då ett piratskepp dyker upp och rövar bort en av dem. Havets alla varelser ställer upp och inleder ett krig mot piratskeppet innan Neptunus startar en storm som sänker skeppet och den bortrövade sjöjungfrun återförenas med sina fränder.

Filmen får väl räknas som en Silly Symphony standard 1A – en musikfilm med en relativt simpel komplikation som löser sig på slutet. Den regisserades av Burt Gillett, animerades av hela studion* och hade premiär den 10 september 1932.

Bugs in Love (1932)

Bugs in Love var den sista Silly Symphony-filmen som producerades i svartvitt.

Filmen inleds på ett tivoli för nyckelpigor – med cykelhjul som pariserhjul och grammofonspelare som karuseller – innan vi zoomar in på ett förälskat par. Under deras uppvaktning av varandra dyker plötsligt en fågel upp och börjar jaga dem. De andra nyckelpigorna kommer och räddar dem. Slut.

Inte den mest avancerade storyn och karaktärerna är intetsägande, kanske med undantag för fågeln, som har en sliten hög hatt, gamla damasker och en liten tillstymmelse till personlighet. Filmen regisserades av Burt Gillett, animerades av hela studion*, och hade premiär den 1 oktober 1932.

Babes in the Woods (1932)

Babes in the Woods är den tredje färgfilmen från Silly Symphonies, den andra som från början producerats i färg, och handlar om två barn som går vilse i skogen.

Berättelsen bygger på lika delar en engelsk folksaga, Babes in the Wood, och den mer berömda tyska folksagan om Hans och Greta som nedtecknades av bröderna Grimm, men Disney slänger in en liten by med vänliga tomtar som inte finns med i någon av sagorna. Två barn, en pojke och en flicka, är i alla fall vilse i en skog efter att ha lämnats där av någon styvförälder. I den engelska folksagan dör barnen och täcks med löv av rödhakar och styvpappan drabbas av hemskheter. I bröderna Grimms Hans och Greta hittar barnen en häxa som göder dem i ett kakhus för att äta upp dem, men som de sedan dödar och när de återvänder hem har styvmamman avlidit.

Disneys version är givetvis tamare, något som är tydligt redan när byn med små tomtar dyker upp. I tomtebyn dyker det upp en häxa som lockar med de två barnen på sin kvast till sitt kakhus. Där förvandlar hon pojken till en spindel med hjälp av en magisk vätska, men när häxan ska förvandla flickan till en råtta, dyker plötsligt en hel tomtearmé upp. Medan tomtarna besegrar häxan, häller flickan den magiska vätskan på spindeln, som förvandlas tillbaka till pojken. Tillsammans häller de sedan vätska på andra djur i kakhuset som alla förvandlas tillbaka till barn. Häxan förvandlas till en sten.

Babes in the Woods är verkligen färgsprakande. Disney drar full nytta av den nya teknologin och filmen är fin att titta på. Handlingen är väl lite småspännande, men karaktärerna, även häxan, är ganska intetsägande. Filmen regisserades av Burt Gillett och hade premiär den 19 november 1932.

Santa’s Workshop (1932)

Bilden av Santa Claus, jultomten, cementeras i och med Disneys Santa’s Workshop.

Alla svenskar vet säkert vad filmen handlar om – den har visats i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul på svensk TV varje julafton utan undantag sedan 1960 – under sång förbereder jultomten och hans nissar sig inför julklappsutdelningen. De flesta svenskar känner säkert också till att delar av filmen har censurerats i olika omgångar – bland annat nidbilder av svarta och judar. Filmen har också klippts ned av tidsskäl, eftersom den har behövt passa in i Disneys julspecial – en liten sång som Jultomten sjunger strax före han beger sig med släden, exempelvis.

Det här med censur av Santa’s Workshop på julafton är väl egentligen ganska uttjatat, men det tål att upprepas: Det är alltså inte SVT som censurerar och klipper i filmerna, det är Walt Disney Studios. Det är deras produkt och de vill inte förknippas med otidsenliga stereotypa skildringar av svarta, judar och andra minoriteter. När de släppte filmen oklippt på DVD, fick filmkritikern Leonard Maltin sätta in den och andra filmer med liknande kontroversiellt innehåll i en historisk kontext. Det var acceptabelt att skämta om och nedvärdera minoriteter på 1930-talet, det är det inte längre. Framför allt blir det lite märkligt om man kräver att få se ocensurerade animerade kortfilmer på julafton. Då får man vara konsekvent och också kräva att få se Goofy sätta en gaffel i ett eluttag i Mickey’s Trailer (som förklarar varför han äter popcorn istället för majskolv i husvagnen), eller kräva att man får se den lustiga fågeln mejas ner av Donald Ducks kulspruta i Clown of the Jungle. Vissa saker passar inte på julafton, vissa saker passar bättre i en historisk kontext, och en del passar sig inte alls längre.

Santa’s Workshop regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 10 december 1932.

Walt Disney Studios personal 1932

*De animatörer som arbetade med filmerna ovan var: Les Clark, Jack King, Tom Palmer, Norm Ferguson, Frenchy de Tremaudan, Joe D’Igalo, Charles Hutchinson, Ed Love, Frank Tipper, Hardie Gramatky, Hamilton Luske, Bill Roberts, Fred Moore, Eddie Donnelly, Johnny Cannon, David Hand, Dick Lundy, Ben Sharpsteen, Art Babbitt, Fred Spencer, Paul Fennell, Chuck Couch, Harry Reeves, Dick Williams, Charles Byrne, Marvin Woodward, Louie Schmitt, Jack Kinney, Jack Cutting, Nick George, Clyde Geronimi och George Drake – minst.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1932, United Artists, Walt Disney Productions och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.