Glada melodier och realistisk eskapism

Warner Bros producerade under 1930-talet mest gangsterfilmer och realistiska draman om ämnen som togs direkt från tidningarnas rubriker under den stora depressionen och förbudstiden. 1933 inledde de ett samarbete med Broadway-koreografen Busby Berkeley och började göra extravaganta musikaler, men de behöll sina realistiska rötter.

42nd Street var det första samarbetet mellan Busby Berkeley och Warner Bros. Filmen skulle egentligen ha regisserats av Mervyn LeRoy, men eftersom Jack Warner och Darryll F. Zanuck plockade honom för att regissera I Am a Fugitive from a Chain Gang (se här), fick Lloyd Bacon ta plats i regissörsstolen istället. Bacon, med ett förflutet som skådespelare under stumfilmstiden, tog tag i projektet, men blev överskuggad av de stora sång- och dansnumren koreograferade av Berkeley.

Det sägs att Busby Berkeleys koreografi inspirerades av hans egna upplevelser som löjtnant vid artilleriet under första världskriget – där soldaternas exercis senare låg till grund för den strama disciplinen och de geometriskt avancerade dansnumren. Efter kriget arbetade han på Broadway och koreograferade ett par dussin musikaler med alltmer avancerade scenshower. Han brydde sig inte så mycket om att dansarna faktiskt kunde dansa, hellre då att de kunde röra sig väl i raka linjer och geometriska mönster.

Berkeley anlitades vid 30-talets början av Hollywood för att koreografera dansnummer, först av Samuel Goldwyn och United Artists för Eddie Cantor-musikaler, senare av Carl Laemmle Jr och Universal Pictures för diverse dansnummer i deras musikaler. Flera av hans typiska stilar och sätt att filma etablerades redan då – så som ansiktsparader, kalejdoskop-sekvenser och top-down-vinkeln, med kameran i taket riktad rakt nedåt. Han var innovativ och hade klara idéer om vad han ville göra i filmerna. Bland annat valde han att bara använda en kamera, och inte fyra som man vanligtvis använde för dansnummer. På så sätt kunde han behålla sin vision utan att löpa risken att klåfingriga regissörer och redigerare skulle urvattna den. Berkeleys stil gjorde att dansnumren stod ut från filmerna i stort. De blev liksom showstoppers, som inte direkt förde handlingen vidare.

42nd Street utspelar sig bakom kulisserna under en uppsättning av en Broadway-musikal, där två producenter har problem med att huvudrollsinnehavaren har en affär med uppsättningens finansiär samtidigt som regissören är desperat eftersom han förlorat alla sina pengar i börskraschen 1929. Trots alla hinder, är uppsättningen en succé.

Så, även om Warner Bros gav sig in på lite mer eskapistiska musikaler, lyckades man behålla lite verklighetsförankring i depressionens USA. Samma sak gällde de animerade kortfilmerna av Hugh Harman och Rudolf Ising som man distribuerade i serierna Looney Tunes och, som här, Merrie Melodies, som inte hade några återkommande karaktärer, utan där varje film byggde på en samtida poplåt:

The Shanty Where Santy Claus Lives (1933)

Depressionen är närvarande i julfilmen The Shanty Where Santy Claus Lives.

En frusen liten pojke pulsar i snön medan han tittar längtansfullt mot den varma kyrkan eller in i fönstret där en familj lyckligt dansar kring granen. Pojken fortsätter hem till sitt skjul (shanty) med en förhoppning att något ska finnas i strumpan som hänger över den kalla eldstaden. Men så dyker jultomten upp utanför fönstret och tar med pojken till sitt skjul, som givetvis är fullt av leksaker som lever upp. Under dansen och sången som följer, råkar en julgran fatta eld, men pojken är rådig och släcker elden, till applåder från leksakerna. Pojken är lycklig igen.

Filmen innehåller tyvärr en del stereotypa skildringar av svarta, men samtidigt har den en viss julig charm som är svår att motstå. Det var möjligt att vara lycklig under den stora depressionen också.

The Shanty Where Santy Claus Lives regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Norm Blackburn och hade premiär den 7 januari 1933.

One Step Ahead of My Shadow (1933)

I One Step Ahead of My Shadow blir det fler rasistiska stereotyper av en – låt oss säga – blandad karaktär.

Filmen utspelar sig i Kina, med allt vad det innebär av stereotypa skildringar av kineser med stora tänder, långa hästsvansar och svårigheter att uttala ”r”. I en tidig gatuscen stöter två kineser på varandra och när de hälsar pratar de med afroamerikansk dialekt och de visar sig heta Amos och Andy.

Amos ’n’ Andy var en radio-sitcom med två vita minstrelskådespelare, Freeman Gosden och Charles Correll, som spelade de två svarta karaktärena som gav serien sitt namn. Med start 1928 gick radioshowen i 32 år. Den blev snabbt populär, redan 1930 gjorde Gosden och Correll en Amos ’n’ Andy-film, Check and Double Check – där de spökar ut sig i blackface. Mellan 1951 och 1953 gick det också en TV-serie, The Amos ’n’ Andy Show, då med huvudsakligen svarta skådespelare. Skämtet i en Merrie Melodies-film om Kina kanske gick hem 1933, men ter sig ganska långsökt idag.

One Step Ahead of My Shadows huvudhandling är emellertid ett ungt kinesiskt par som sjunger titelmelodin, givetvis utan att kunna uttala ”r”. Den stora komplikationen är en kinesisk drake som lägger sig i sången, men den övervinns med en låda kinesiska fyrverkerier.

Den slentrianmässiga rasismen är svår. Den förekommer till och med slutvinjetten då den kinesiska pojken dyker upp och får säga ”So long, fok!” – och då är ändå den här filmen inte den mest rasistiska under den här eran, inte ens från Warner Bros. Det kommer många fler exempel framöver, tyvärr.

One Step Ahead of My Shadow regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Max Maxwell, och hade premiär den 4 februari 1933.

Young and Healthy (1933)

Young and Healthy handlar om en överviktig kung.

Kungen är uttråkad, omgiven av gamla och tvingas gå på tråkiga baler och picknickar. Inte förrän han får syn på lekande barn i trädgården livar han upp.

Låten i filmen, Young and Healthy, är med i 42nd Street. Trots att animationen presenterar obegränsade möjligheter till stora och innovativa sång- och dansnummer, överträffar Busby Berkeleys koreografi Rudolf Isings animation. Se för er själva:

Detta var ett problem med Harman och Isings produktioner för Warner Bros – de hade helt enkelt inte idéerna. Berättelserna var tunna och formelbundna och animationen var billig och tråkig.

Young and Healthy regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Larry Martin och hade premiär den 4 mars 1933.

The Organ Grinder (1933)

I The Organ Grinder går en man med sitt positiv och sin apa längs New Yorks gator.

Inledningsvis spelar de låten The Organ Grinder, men framåt slutet övergår musiken till ledmotivet till 42nd Street. Merrie Melodies verkar användas väldigt mycket för att marknadsföra Warner Bros nya musikal.

The Organ Grinder regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Thomas McKimson, och hade premiär den 8 april 1933.

Wake Up the Gypsy in Me (1933)

Härnäst, i Wake Up the Gypsy in Me, kommer en ovanligt politisk film från Warner Bros.

Filmen utspelar sig i Ryssland i vad som verkar vara en by av romer och/eller kosacker. I ett palats i närheten sitter Rice-Pudding, en tydlig karikatyr av Grigori Rasputin. Medan Rice-Pudding åtrår en liten flicka genom ett par kikare, smyger det sig in en bombare i palatset. När Rice-Pudding har lyckats tränga in flickan i ett hörn, revolterar byn och jagar iväg honom. Som ett sista farväl får han en bomb i sina byxor och flyger i luften.

Rasputin var i verkligheten en mystisk figur. Han var en självutnämnd helig man som bistod tsar Nikolaj II och familjen Romanov med helande krafter och religiösa råd. Hans inflytande var som störst 1915, då tsaren begav sig mot östfronten under det första världskriget och Rasputin bistod tsaritsan Alexandra med styrandet av Ryssland. 1916 mördades Rasputin av ett gäng konservativa adelsmän som motsatte sig hans inflytande över tsardömet. Året efter mordet, avrättades tsarfamiljen i den ryska revolutionen, men myterna om Rasputin levde vidare, något som märks i den här lilla filmen från Merrie Melodies.

Wake Up the Gypsy in Me regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Silverman, och hade premiär den 13 maj 1933.

I Like Mountain Music (1933)

I Like Mountain Music handlar om ett tidningsställ, vars tidningskaraktärer blir levande.

Filmen fokuserar inledningsvis på en cowboy från en västerntidning – sången som gett filmen sin titel är åt country-hållet. Fokus skiftas dock snart till andra karaktärer. Några gangstrar från en gangstertidning bryter sig in i kassaapparaten, men de jagas av ett par detektiver från en detektivtidning. Av någon anledning jagas de också av italienska fascister ledda av Mussolini. Gangstrarna sätts slutligen dit av en karikatyr av Edward G. Robinson.

Handlingen är väl ganska tunn, men filmen innehåller flera fina gags som väger upp tunnheten. Filmen är den tidigaste skildringen av hillbilly-kulturen och en av de första som använder sig av någon slags country-musik.

I Like Mountain Music regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, och hade premiär den 10 juni 1933.

Ett par veckor innan, den 27 maj 1933, hade den indirekta uppföljaren till 42nd Street premiär: Gold Diggers of 1933. Även denna koreograferad av Busby Berkeley, men denna gången stod Mervyn LeRoy för regin – han som egentligen skulle ha regisserat 42nd Street. I likhet med den förra filmen innehöll även Gold Diggers of 1933 referenser till den stora depressionen mellan de extravaganta dansnumren. En inledande repetition avbryts av indrivare som vill ha pengar som lånats ut till produktionen, exempelvis.

Gold Diggers of 1933 byggde på en succépjäs från 1919, The Gold Diggers, och hade redan filmatiserats två gånger – en gång 1923 med samma namn som pjäsen, en stumfilm, och en gång som ljudfilm, Gold Diggers of Broadway, den mest inkomstbringande filmen 1929. Denna, den tredje, filmatiseringen blev ännu en succé – 1933 års näst största hit.

Filmens handling är ganska enkel, en produktion på Broadway har finansiella problem, men de hittar till slut en finansiär och musikalen kan sättas upp. Framför allt en av sångerna fick ett liv utanför filmen, We’re in the Money, som i filmen sjungs av Ginger Rogers. Just den låten, tillsammans med en annan, Pettin’ in the Park, ansågs dock som lite för obscent iscensatta, så Busby Berkeley filmade nedtonade versioner av dem. De hårdföra lokala censorerna fick därför se den nedtonade versionen av filmen, medan andra lokala censorer som inte var så petiga, kunde släppa igenom den lite mer explicita versionen.

Om det är svårt att förstå en av verserna från We’re In the Money, så sjunger Ginger Rogers den på Pig Latin, ett kodspråk som förekommer i engelskspråkiga länder och som påminner om fikonspråket.

Gold Diggers of 1933 är ännu ett bra exempel på hur Warner Bros lyckades kombinera glamorös eskapism med verklighetsförankrad realism. Publiken fick både drömma sig bort och samtidigt identifiera sig med det hårda livet. Det gällde både Busby Berkeleys och Merrie Melodies musikaler.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, Harman-Ising Productions, Warner Bros och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.