Hollywood 101 – del 10 – Akademin

1926 var filmbranschen en industri och Hollywoods filmbolag gjorde stora pengar, men Louis B. Mayer var orolig.

Huset på stranden

Studiosystemet var cementerat 1926. Hollywood hade fyra stora filmbolag – MGM, Paramount, Fox och Warner Bros – som var vertikalt integrerade, dvs kontrollerade produktionen, distributionen och biograferna. Ett femte skulle tillkomma 1928, då RKO sällade sig till gruppen filmbolag som under Hollywoods gyllene era skulle kallas för the Big Five. Det fanns tre mindre stora filmbolag också – Universal, Columbia och United Artists – som inte var fullt ut vertikalt integrerade, framför allt saknade de stora biografkedjor för visning av sina filmer – the Little Three. Utöver de åtta stora filmbolagen, som tillsammans kallades för the Majors, fanns det ett myller av oberoende produktions- och distributionsbolag samt biografer, men inget av dem kunde mäta sig med de åtta.

Till filmbolagen knöts producenter, manusförfattare och regissörer som i många fall arbetade exklusivt inom ett filmbolag under större delen av sina karriärer. Bolagen skrev också kontrakt med skådespelare på samma sätt och eftersom skådespelarna var bolagens ansikten utåt gav detta upphov till ett system med kontrakterade filmstjärnor som också förknippades med sina filmbolag. Humphrey Bogart upptäcktes av Warner Bros och skrev kontrakt med dem; Fred Astaire och Ginger Rogers arbetade främst hos RKO; Cary Grant inledde sin bana hos Paramount, till exempel.

Hollywood var mer än bara producenter, regissörer och skådespelare. För att göra filmerna krävdes många arbetstimmar från en mängd olika yrkeskategorier – snickare, elektriker, kameraoperatörer, ljudtekniker, cateringpersonal, städare, administrativ personal, ekonomer, och så vidare.

Studiosystemet fungerade bra. Bankerna på östkusten slängde in pengar i filmbolagen där mogulerna kunde bygga studios och kontraktera talanger till sina filmfabriker. Bankerna tjänade på det, bossarna tjänade på det, och talangerna tjänade på det. Men för filmstudiobossarna fanns det orosmoln. Louis B. Mayer var orolig för sitt hus på stranden.

Som chef över MGM var Louis B. Mayer van vid att lösa problem och att få som han ville.  Ville han producera en film, kontraktera en filmstjärna eller bygga kulisser – så blev det så. 1926 ville han bygga ett hus på stranden i Santa Monica och när folk omkring honom föreslog att han borde anlita arkitekter, entreprenörer och kvalificerade hantverkare, så sa han nej. Mayer ville lösa problemet själv – han anlitade MGM:s chefsdesigner att krafsa ihop ritningar och en av sina producenter, Joe Cohn, att lägga upp en tidsplan. Huset skulle byggas i treskift, dygnet runt, på sex veckor. Meningen var att låta hantverkare från studion bygga huset, men MGM stod inför att skriva ett kollektivavtal med fackföreningen för studiohantverkare, så bygget skulle då bli för dyrt eftersom man skulle bli tvungen att betala övertid och ersättning för obekväma arbetstider. Cohn förslog då att bara ta in ett par hantverkare från studion och att outsourca det tyngre arbetet till billigare arbetskraft. Så fick det bli. Huset byggdes på sex veckor och stod klart på våren 1926.

Mayer var fortfarande orolig. Han fruktade dagen då han skulle vara tvungen att handskas med fackföreningar som företrädde hans största tillgångar – filmstjärnorna, regissörerna och manusförfattarna. De kanske skulle kräva övertidsersättning, sjukvårdsförsäkringar, pensioner och, värst av allt, andelar i filmernas vinster. Lärdomarna från husbygget på stranden var att det var bäst att lösa problemet snabbt, helst innan det uppstod. Det behövdes en organisation som kunde handskas med talangerna och lösa eventuella fackliga dispyter inom filmbranschen, snarare än genom kollektivavtal med fackföreningar utanför. Organisationen skulle också kunna syssla med skadekontroll – framför allt skådespelarna levde i vissa fall skandalösa liv, med exempel på utomäktenskapliga förbindelser, homosexualitet och till och med sex med underåriga – innan sådana saker blev uppblåsta i skandalpressen och skadade filmbranschens rykte.

Akademins bildande

Louis B. Mayer träffade först skådespelaren Conrad Nagel, regissören Fred Niblo och producenten Fred Beetson, och de kom överens om att det fanns ett behov av en intresseorganisation som höll efter filmbranschens fackförbund och skandaler. De beslutade att endast personer från någon av de fem branschgrenarna skulle få vara medlemmar i en sådan organisation – skådespelare, regissörer, författare, tekniker och producenter. Det fanns ännu inga idéer om att en sådan organisation också skulle dela ut priser.

Den 11 januari 1927 träffades 36 personer från filmbranschen på the Ambassador Hotel i Los Angeles för en formell bankett. Mayer presenterade då sin idé, som han kallade the International Academy of Motion Picture Arts and Sciences, och alla på banketten blev grundare för organisationen. De första medlemmarna inkluderade också en dittills okänd gren av filmbranschen: Louis B. Mayer hade lyckats få med sina två egna advokater i medlemsrullorna.

Efter banketten träffades Akademin i ett par konstituerande möten under den första halvan av 1927, givetvis var de också grandiosa banketter. Vid ett, den 4 maj, tog man bort ordet International i Akademins officiella titel, som då blev Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). Vid ett annat, den 11 maj, valde man en ordförande – det blev Hollywoods mest kände skådespelare, Douglas Fairbanks, som fick äran. Regissören Fred Niblo blev vice ordförande. Vid samma möte skrev man också ihop den första medlemslistan, med personer från alla de branschgrenarna. Den slutliga listan landade på 230 namn. Akademins första hedersmedlem invigdes också vid det mötet: Thomas Edison, filmbranschens uppfinnare.

Vid mötet den 11 maj beslutade Akademin också att dela ut priser till särskilt förtjänstfulla insatser på filmområdet – the Academy Awards. Enligt Louis B. Mayer var det enklare att handskas med skådespelare om man delade ut priser till dem – medaljer, statyetter eller pokaler spelade ingen roll. En kommitté tillsattes och ett drygt år senare, i juli 1928, kunde kommittén lägga fram förslag på priskategorier, röstningsregler och själva priset: en statyett av en liten guldbeklädd man som står med ett svärd nedstucket i ett av de fem hålen på en filmrulle – ett hål för varje branschgren. Statyetten var av guldpläterat solitt brons och hade ännu inget namn, men för enkelhetens skull kallar vi den redan nu för Oscar.

De första Oscarsgalorna

Akademins första prisutdelning ägde rum den 16 maj 1929 på the Hollywood Roosevelt Hotel inför 270 gäster under en grandios bankett, givetvis. Värd för ceremonin var Akademins ordförande Douglas Fairbanks, som ensam delade ut 12 statyetter under 15 minuter mitt under måltiden. Vinnarna hade visserligen tillkännagivits tre månader tidigare, så längre tid än så behövde inte läggas på ceremonin.

Inför den första ceremonin kunde man nominera filmer som haft premiär mellan den 1 augusti 1927 och den 31 juli 1928. Det kvalificerade visserligen ett par ljudfilmer, däribland den första, The Jazz Singer, men de största kategorierna var exklusivt för stumfilmer. Det fanns inga birollspriser, men det fanns däremot två regipriser – ett för vanlig regi, ett för regi av komedier – stumfilmens främsta genre. Manuspriserna innehöll också en kvarleva från stumfilmen. Utöver de två som finns kvar idag – originalmanus och adapterat manus – fanns det också ett pris för bästa titlar, textskyltarna som finns i stumfilmer istället för dialog.

Den första Oscarskvällens stora vinnare var 7th Heaven, som av sju nomineringar tog hem tre statyetter. Sunrise: A Song of Two Humans tog också hem tre statyetter, av fem nomineringar. The Jazz Singer tog hem en statyett, ett specialpris utanför de ordinarie kategorierna för att ha revolutionerat filmindustrin.

Inför den andra Oscarsgalan skedde flera förändringar: Det var första gången man sände galan direkt, på radio; Det var första gången vinnarna inte tillkännagavs förrän under ceremonin; Man drog också ner på antalet kategorier till sju – bland annat slog man samman de två regipriserna till ett, och gjorde samma sak med de tre manuspriserna. De nominerade filmerna hade haft premiär mellan den 1 augusti 1928 och den 31 juli 1929, men prisceremonin ägde inte rum förrän den 3 april 1930. Prisutdelare var William C. deMille, Cecil B. deMilles äldre bror. Ingen film blev någon större vinnare. Inför den andra prisutdelningen nominerades ingen film i två eller fler kategorier, och galan är därför fortfarande känd som den enda då ingen film vann mer än en statyett.

1930 är känt som det enda året då det var två Oscarsgalor. Inför den tredje Oscarsgalan hade man insett att nio månader var i längsta laget att gå från nomineringsperiodens slut till prisutdelningen. Filmer som hade haft premiär mellan den 1 augusti 1929 och den 31 juli 1930 fick därför sin gala den 5 november 1930.

Den tredje Oscarsgalan fick en ny kategori – bästa ljudinspelning – så nu var antalet kategorier uppe i åtta. Den stora vinnaren vid ceremonin var All Quiet on the Western Front som fick två statyetter, varav den ena gick till regissören, Lewis Milestone, som därmed blev den första personen någonsin som hade vunnit flera statyetter. Han hade vunnit bästa komediregi under den första galan. Den tredje galan leddes av Conrad Nagel.

Den fjärde galan ägde rum den 10 november 1931 och belönade filmer som haft premiär mellan den 1 augusti 1930 och den 31 juli 1931. Inför galan skedde inga större förändringar. Man delade manuspriset i två – ett för originalmanus och ett för adapterat manus – så nu var galan uppe i nio priser. Däremot introducerade man det som idag är the Academy Scientific and Technical Awards, som belönar vetenskapliga och tekniska framsteg inom filmen och som brukar ha en egen liten bankett strax före den stora Oscarsgalan. De tekniska priserna har tre egna kategorier: Academy Award of Merit (en statyett som på den stora galan), Scientific and Engineering Award (en plakett) och Technical Achievement Award (ett diplom).

På den fjärde ordinarie galan var Cimarron den stora vinnaren, med tre statyetter, bland annat Bästa film. Det var första gången en västernfilm vann en Oscar i den kategorin, nästa gång skulle vara 1991.

Den femte galan introducerade kategorin för animerad kortfilm, vilket betyder att vi får anledning att återkomma till den.

Louis B. Mayers rädsla för fackföreningar ledde således till skapandet av Oscarsgalan. Akademin gav dessutom filmindustrin en konstnärlig, seriös, näst intill vetenskaplig, legitimitet som tidigare inte hade funnits. Det fanns en anledning till att man kallade Akademin just för en akademi – en högre undervisningsinstitution. Film var inte längre enbart en industri – det var en konstform, i alla fall till ytan.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i -1927, 1928, 1929, 1930, 1931, Hollywood och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

1 svar på Hollywood 101 – del 10 – Akademin

  1. Pingback: Hollywood och Oscar – Föreningen Sveriges Filmfotografer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.