Hollywood 101 – del 2 – Universal Pictures

Filmindustrin föddes i Fort Lee, New Jersey, under Thomas Edisons patenttrust, men det var en utmanare till Edisons patent som skulle göra Hollywood till filmproduktionens centrum.

En ny sorts filmbolag

Carl Laemmle Sr.

Carl Laemmle Senior föddes 1867 till judiska föräldrar i Laupheim, Wüttenburg, som då var en del av det Tyska Förbundet. Han och hans bror flyttade 1884 till USA och bosatte sig i Chicago. Carl blev amerikansk medborgare 1887 och kom att arbeta som revisor på ett klädföretag. 1904 insåg han filmens möjligheter och började köpa upp Nickelodeons, små biografer, och senare startade han ett distributionsbolag, Laemmle Film Service. 1906 slutade han arbeta som revisor och startade en biograf i Chicago.

1909 flyttade Laemmle till New York med fru och sin då 1-årige son, Carl Laemmle Junior. Där startade han Independent Moving Pictures Company (IMP), ett filmproduktionsbolag med kontor på Manhattan och en studio i Fort Lee, New Jersey. Laemmle var inte nöjd med Edisons nybildade monopol på olika filmrelaterade patent, Motion Picture Patents Company (MPPC), och utmanade det gång på gång. Ett sätt att gå på Edisons nerver var att annonsera filmerna med skådespelarnas namn. Genom att marknadsföra skådespelare som Florence Lawrence och King Baggot, exempelvis, skapade Laemmle stjärnsystemet som skulle göda filmindustrin när den väl flyttade till Hollywood.

IMP och andra bolag försökte bli oberoende genom att 1910 tillsammans skapa Motion Picture Distribution and Sales Company under ledning av Laemmle. De stämdes av Edisons MPPC, men vann. 1910 hade dessutom expansionen västerut påbörjats. Det året hade IMP byggt en studio vid Sunset Boulevard i Los Angeles, Kalifornien. Flera av bolagen som sökte oberoende följde efter, men deras gemensamma distributions- och försäljningsbolag knakade i fogarna.

Den 30 april 1912 samlades Carl Laemmle (IMP), Pat Powers (Powers Motion Picture Company), Mark Dintenfass (Champion Film Company), William Swanson (Rex Motion Picture Company), David Horsley (Nestor Film Company), samt Charles Baumann och Adam Kessel (New York Motion Picture Company), och i ett kontor i New York skapade de tillsammans Universal Film Manufacturing Company med Carl Laemmle Sr. som chef. Det sammanslagna bolaget hade då ett flertal studios i Fort Lee, Jacksonville och Hollywood, men redan i slutet av 1912 hade de fokuserat nästan alla sina produktioner till Kalifornien.

1913 slog Laemmle samman ett antal av filmbolagens studior till en enhet, Universal City, men området var redan för litet. Han påbörjade sökandet efter större sammanhängande mark för att bygga ett väl tilltaget studioområde och hittade det på en ranch norr om Los Angeles i San Fernando Valley, det som idag är North Hollywood. Den andra, större, versionen av Universal City invigdes där den 15 mars 1915.

Universal City Studios, 1915

Många av hans konkurrenter tyckte att Laemmle var tokig som byggde ett stort studioområde långt utanför staden, och Laemmle själv var också orolig att satsningen skulle gå fel. Oron skulle visa sig vara obefogad.

Studion som byggde en industri

Universal var inte det första filmbolaget som omlokaliserade till Hollywood, men det skulle bli det första filmbolaget i Hollywood som överlevde till våra dagar. Universal är det femte äldsta ännu existerande filmbolaget efter Gaumont (Frankrike, 1895), Pathé (Frankrike, 1896), Titanus (Italien, 1904) och Nordisk Film (Danmark, 1906).

Redan från 1915 var Universal City Studios de största studiorna för filmproduktion i Hollywood, och skulle så förbli i ett decennium. Även om Carl Laemmle Senior var innovativ på många sätt, valde han att inte satsa på en egen kedja biografer. Universal satsade istället på sina studior och började redan tidigt släppa in turister på guidade turer runt området. Filmerna från Universal var helt finansierade av bolaget, Laemmle vägrade låna pengar, vilket både hade negativa och positiva sidor – negativa, då vissa produktioner ibland gick över budget och fick svårt att tjäna tillbaka pengarna; positiva, då andra produktioner kunde bli stora succéer, och då gick vinsten rakt in i bolaget.

Irving Thalberg

Carl Laemmle Senior var slug i sin marknadsföring genom att utnyttja kraften från filmstjärnorna – deras namn blev en dragkraft i sig – något han redan hade gjort i Fort Lee. Han var också slug i vilka människor han omgav sig med. Till kontoret i New York anställde Laemmle 1917 den då 18-årige Irving Thalberg som sekreterare. Thalberg blev inom kort Laemmles personlige sekreterare och visade sig komma med väldigt kloka förslag till förbättringar, både vad gäller bolaget och filmerna som producerades. 1919 bjöd Laemmle med Thalberg till Universal City i Hollywood och efter att ha besökt studiorna där frågade Leammle sin sekreterare vilka förbättringar som kunde göras.

THALBERG: The first thing you should do is establish a new job of studio manager and give him the responsibility of watching day-to-day operations.

LAEMMLE: All right. You’re it.

Tjugo år gammal blev Irving Thalberg studio manager för Universal Pictures i Hollywood. Omedelbart blev han ansvarig för nio filmer under produktion och ytterligare 30 filmer under utveckling.

Erich von Stroheim

Trots sin ungdom skulle Thalberg visa sig vara väldigt duktig på att sköta ett filmbolag – insiktsfull, noggrann och väldigt envis, samt ett gott sinne för filmen som medium. Film, insåg han, var en underlig blandning av försäljning och konst, av hantverk och teknologi, och av berättelser och spektakel. Snart utsattes Thalberg för sitt största styrkeprov, då han tvingades gå några ronder med den diktatoriska regissören Erich von Stroheim. Von Stroheim var från Österrike och startade sin skådespelarbana i Hollywood 1914. 1919 blev han manusförfattare och regissör och 1921 fick han av Universal uppdraget att göra Foolish Wives.

Von Stroheim var perfektionist och Foolish Wives gick över budget. Den skulle bli den första filmen som kostade över 1 miljon dollar att göra, den dyraste filmen som dittills producerats. Som jämförelse hade John Ford regisserat fem västernfilmer för Universal under 1921 som sammanlagt hade kostat 200 000 dollar. Det första filmutkastet till Foolish Wives var över fem timmar lång och det föll på Thalberg att övertala von Stroheim att klippa ner den. Då von Stroheim vägrade, tog Thalberg över redigeringen av filmen, som släpptes 3,5 timmar lång. Ett par år senare hamnade Thalberg och von Stroheim igen i en liknande situation över filmen Merry-Go-Round, som var mer än dubbelt så lång som avtalat och som också hade gått över budget. Den här gången avskedade Thalberg von Stroheim. Thalberg var då 24 år gammal.

Före avskedandet av von Stroheim hade Hollywood varit regissörernas heliga mark. Regissörer som von Stroheim, D.W. Griffith och Cecil B. DeMille var i princip konstnärer som hade total autonomi och filmbolagens stöd i sitt konstnärliga sökande. Efter Thalbergs uppgörelse med von Stroheim blev Hollywood en business där producenterna var de som skötte budgeten och anställde och avskedade skådespelare och regissörer efter behov och för att hålla kontona på plussidan. Regissörer och skådespelare underordnade sig filmbolagens producenter, studiosystemet etablerades och Hollywood blev en industri.

Studion som aldrig blev stor

Under 1920-talet var flertalet filmbolag etablerade med allt större studioområden i Hollywood. Flera av dem hade hela sina högkvarter i Kalifornien, men Carl Laemmle satt kvar i New York, med ansvar för marknadsföring och distribution. Hollywood var till för filmproduktion, menade han, och där hade han satt Irving Thalberg som chef. Thalberg var inte övertygad om att uppdelningen mellan filmproduktion och filmförsäljning var något positivt. Han ville dessutom att Universal borde köpa en biografkedja för att det sista ledet, visningen av filmerna, också skulle befinna sig inom bolaget. Andra filmbolag hade växt till sig genom att kontrollera hela kedjan, från produktion till visning, och Thalberg menade att det var det enda sättet för Universal att överleva. Thalberg var också övertygad om att Universal borde satsa på större prestigeprojekt för att skapa de stora kassasuccéerna.

Lon Chaney som Quasimodo

1922 satsade Irving Thalberg lite extra på en filmatisering av The Hunchback of Notre Dame, med Lon Chaney i huvudrollen. Med spektakulära kulisser och en spektakulär tolkning av Lon Chaney försökte Thalberg göra Universal till ett filmbolag som stod för kvalitet. I egenskap av studiochef översåg Thalberg redigeringen av filmen och när han ansåg att filmen saknade folkmassor i ett par scener, tog han beslutet att filma om de scenerna med fler statister, utan att fråga Laemmle på New York-kontoret. Relationen mellan Laemmle och Thalberg blev, kanske inte så förvånande, ansträngd. När så Thalberg kontaktades av bossen för ett litet produktionsbolag, Louis B. Mayer Productions, för att i stort sett ha samma roll som i Universal, hoppade han på det. Louis B. Mayer Productions skulle inom några år gå ihop med Metro Pictures Corporation och Goldwyn Pictures Corporation och bilda Metro Goldwyn Mayer – MGM.

The Hunchback of Notre Dame blev, trots Thalbergs avsked, en stor succé för Universal och skapade en ny filmstjärna i Lon Chaney. Ett par år senare fick han nya framgångar med The Phantom of the Opera. Förutom att cementera Chaneys stjärnstatus, skapade de två filmerna grunden för det som skulle bli Universals nisch i Hollywood – monsterfilmer.

Carl Laemmle Jr.

Carl Laemmle Seniors något konservativa syn på hur ett filmbolag borde vara, med produktionen skild från distributionen och helst inga biografer alls, ledde till att Universal Pictures aldrig blev ett av de stora filmbolagen i Hollywood. Den här konservatismen tog sig andra uttryck, bland annat en utbredd nepotism. 1928 namngav Carl Laemmle Senior sin efterträdare: Carl Laemmle Junior. Det var en födelsedagspresent på hans 21-årsdag. Då arbetade ett 70-tal familjemedlemmar och släktingar till Laemmle i företaget. Poeten Ogden Nash uttryckte det så här: ”Uncle Carl Laemmle/Has a very large faemmle.”

Carl Laemmle Junior styrde Universal genom en intensiv förändringsperiod. Övergången till ljudfilm. Färre billiga västernfilmer och fler dyrare monsterfilmer. Etablerandet av en egen animationsstudio under Walter Lantz – som ni kan läsa om här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i -1927, Hollywood, Walter Lantz Productions och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.