Hollywood 101 – del 5 – Columbia Pictures

De två bröderna kom aldrig överens – inte under sin uppväxt, eller när de jobbade på Universal, eller när de bildade ett eget filmbolag.

Två bröder och mannen mellan dem

Jack Cohn

Jack Cohn föddes 1889 i New York till fattiga judiska immigrantföräldrar – hans pappa från Ryssland, hans mamma från Polen. Som tonåring blev han reklamman, men redan 1908 började Jack arbeta hos Carl Laemmles bolag Film Service Company, som senare ombildades till Independent Moving Pictures Company (IMP) och ännu senare till Universal Pictures. 1913 hade Jack skitsnackat sig till att både producera newsreels, att bli chef över kortfilmsproduktionen och att producera Universals första långfilm, Traffic in Souls. Långfilmen blev en succé och övertygade Carl Laemmle både om att att den långa filmformen var framtiden, samt att en flytt västerut, till Hollywood, var nödvändig.

Harry Cohn

Harry Cohn var två år yngre än sin bror, växte upp i hans skugga, och tog en lite längre väg in i filmbranschen. Han inledde sin yrkesbana med att leverera lådor med noter till olika musikbolag. Han blev partner med Harry Ruby och de båda uppträdde på olika nickelodeons för några dollar i veckan, där Ruby tog merparten. Efter en kort sejour som spårvagnskonduktör fick Harry idén att promota musik tillsammans med filmer. Han skrapade ihop lite pengar och producerade ett par kortfilmer där stumfilmsskådespelarna mimade till musik som spelades upp i biograferna. De blev hyfsat framgångsrika, de räckte i alla fall för att Harry skulle få jobb på sin storebrors bolag. 1918 började han hos Universal.

Joe Brandt

Joe Brandt var äldre än bröderna Cohn, född 1882. Han pluggade till advokat och fick jobb på samma reklambyrå som Jack Cohn arbetade på. När Cohn gick över till att arbeta för Carl Laemmle, följde Brandt med och blev Laemmles personlige sekreterare. Brandt var instrumentell i formandet av Universal 1912. Sex år senare gick Brandt sin egen väg och bildade ett filmproduktionsbolag, National Film Corporation of America, tillsammans med William Parsons. Året därpå dog Parsons hastigt, och bolaget lades ner.

Bröderna Cohn och Jacks gamle vän Brandt, bildade 1921 Cohn-Brandt-Cohn Film Sales Company (CBC). Tiden i CBC blev påfrestande för Brandt. Bröderna Cohn grälade den mesta tiden – den övriga tiden vägrade de prata med varandra – och Brandt var fast mellan dem. Lösningen blev att dela på bröderna.

Kärleken som inte växte med avståndet

För att växa ur Jacks skugga, upprättade Harry en 4500 kilometer stor buffertzon: Harry flyttade till Hollywood för att sköta produktionen, medan Jack och Brandt stannade i New York och skötte distribution och marknadsföring. CBC hyrde en liten studiotomt på den billiga Gower Street, Hollywood, där det låg flera mindre filmbolag som gemensamt kallades för Poverty Row. Det var ett ställe dit karriärer gick för att dö.

Columbias studio på Gower Street

Harry började producera kortfilmer med låg budget, låg kvalitet och låga publiksiffor. Det hela var så uselt att CBC fick öknamnet Corned Beef and Cabbage Productions. Han lyckades dock övertala Jack och Brandt att sätta 20 000 dollar på en första långfilm. Resultatet blev More to Be Pitied than Scorned, som lyckades skrapa ihop en vinst på 130 000 dollar, trots att CBC saknade biografer. Succén följdes av ytterligare 10 långfilmer under 1922 och 1923, alla mer eller mindre vinstgivande. Trots medelstora framgångar lyckades CBC inte skaka ryktet som en lågkvalitativ filmstudio. Harry lobbade för att bolaget skulle byta namn, och kontoret på östkusten gick med på det.

Columbia Pictures Corporation blev verklighet den 10 januari 1924. Året därpå kunde de köpa en riktig studio på Sunset Boulevard. Under hela tiden grälade bröderna med varandra. Harry hade talang för att hitta kreativa personer, men var illa omtyckt av nästan alla som hade med honom att göra. Jack satt på östkusten som pengaman utan insyn i de kreativa processerna på västkusten. Brandt var budbärare, medlare och diplomat mellan bröderna. Det var inte en ideal situation för ett nystartat företag.

Trots brödernas osämja, fortsatte Columbia göra det CBC hade gjort – producera små till medelstora hits. Filmerna var inga succéer, men gick inte med förlust. Deras beslut att inte köpa biografer stod dessutom fast, något som skulle visa sig klokt en bit på 1940-talet, men som 1925 verkade högst oklokt.

Filmbolaget med bara en stjärna

Harry Cohns produktioner för Columbia tjänade alltid pengar. En av anledningarna var att de inte kontrakterade filmstjärnor utan lånade dem från andra filmbolag – ofta stjärnor i nedan, lite avdankade och lite bortglömda. 1927 satsade Columbia lite extra en på en film vid namn The Blood Ship, med Hobart Bosworth i huvudrollen. Bosworth hade varit stor på 1910-talet, bland annat med ett eget bolag som producerade filmer baserade på Jack Londons romaner (i en, The Sea Wolf, Varg-Larsen på svenska, är Jack London själv med i en biroll som matros). Under 1920-talet reducerades Bosworth dock till biroller. Karriären gick så dåligt att han gick med på att medverka i Columbias The Blood Ship gratis. Filmen gick (givetvis) med vinst, men misslyckades återuppväcka Bosworths karriär, vars existens på Poverty Row fortsatte. The Blood Ship är för övrigt den första Columbia-filmen som använder den nu så berömda loggan med kvinnan med facklan.

Samma år, 1927, skulle Columbia dock göra ett första undantag till sin policy att inte skriva kontrakt med några stjärnor. De lyckades fånga en ung man som hade gjort ett par kortfilmer för dem redan när de var CBC men som sedan hade skrivit gags åt Hal Roach och hans Our Gang-filmer, och därefter skrivit manus åt ett 20-tal framgångsrika filmer med Harry Langdon – den fjärde största stumfilmskomikern efter Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Den unge mannen hette Frank Capra och skulle bli en av 1930-talets mest framgångsrika och prisbelönade regissörer.

Frank Capra

Francesco Rosario Capra föddes 1897 på Sicilien, yngst av sju syskon. 1903 emigrerade familjen till USA, men till skillnad från de flesta andra italienska invandrare, stannade Capra inte i New York, utan fortsatte till Los Angeles, Kalifornien. Hans pappa fick jobb som fruktplockare, medan Frank sålde tidningar efter skolan under hela sin skoltid. Efter gymnasiet ville Franks föräldrar att han skulle börja jobba heltid, men Frank valde att studera vidare istället. Han blev kemisk ingenjör, men fick aldrig något arbete som det. Direkt efter college hamnade han i San Francisco, i flottan, där han undervisade i matematik. Under 1910-talet drabbades Capra av flera sjukdomar och var kroniskt arbetslös, trots att han var den ende i familjen som hade utbildning. Han lyckades dock göra en dokumentär om ett italienskt krigsskepp på besök i San Francisco och på så sätt kunde han ta sig in i filmbranschen via CBC, Hal Roach och Harry Langdon. Bröderna Cohn fick upp ögonen för regissören och anställde honom på kontrakt för Columbia, 1 000 dollar per film.

Capra var mest intresserad av den tekniska aspekten av film, troligen på grund av hans ingenjörsexamen, därför var han särskilt lämpad att göra en av Columbias första ljudfilmer, The Younger Generation, en part-talkie som hade synkroniserad musik och ljudeffekter samt några få sekvenser då karaktärerna talade. Det första året hos Columbia visade Capra bevis på stor talang och de flesta av hans filmer gick inte bara med vinst, de var också kvalitetsmässigt bättre än de Columbia tidigare hade producerat. Snart stod Capra med ett kontrakt på 25 000 dollar om året.

Hollywoods mest hatade man

1932 tröttnade Joe Brandt på bråken mellan bröderna Cohn och sålde sin tredjedel av bolaget till Harry, som då fick majoritet och kunde styra bolaget som han ville. Pengarna till köpet fick Harry troligen av Abner Zwillman, en judisk maffiaboss i New Jersey. Harry Cohn var också god vän med John Roselli från the Chicago Outfit, Al Capones gäng. Roselli skulle senare, på 1960-talet, anlitas av CIA för att mörda Fidel Castro. 1972 blev Harry Cohn förebild för Jack Woltz, filmbolagschefen i The Godfather som hittar ett hästhuvud i sin säng.

Harry Cohn med Rita Hayworth och Anita Louise

Harry Cohn blev en av Hollywoods mest hatade män. Han var en av de filmbolagschefer som i stor utsträckning använde sin maktposition för att ha sex med unga tjejer med skådespelarambitioner, och ibland även etablerade filmstjärnor. Cohn var definitivt inte den förste som gjorde det, och han var absolut inte den siste, men han gjorde the casting couch till ett begrepp som fortfarande används idag. Cohn hatades inte bara av kvinnorna som tvingades utföra sexuella tjänster, han hatades av alla. Han övervakade sina produktioner genom att installera mikrofoner och högtalare överallt. På så sätt kunde han höra vad alla sa om honom och direkt skälla ut dem via högtalarsystemet.

Hatet mot honom verkade emellertid inte bekomma Harry Cohn. Han styrde Columbia Pictures till sin död 1958, i 40 år. Den ende filmbolagschefen som var aktiv längre, var Jack Warner – som var chef för Warner Bros i över 50 år. Storebrodern, Jack Cohn stannade kvar i bolaget under resten av sin livstid, han dog ett par år före Harry, och de bråkade hela tiden. Bröderna Cohn måste vara själva definitionen på hatkärlek.

Bröderna Cohn och bolaget de skapade reste sig inte ur Poverty Row, utan utvecklade en stolthet i att mestadels producera B-filmer. De tjänade helt enkelt pengar på allt de gjorde – de gjorde aldrig någon förlust. En av anledningarna är att Columbia Pictures förblev horisontellt integrerat, dvs de ägde produktionen och distributionen, men inga biografer. När de större, vertikalt integrerade, filmbolagen på 1940-talet tvingades sälja sina biografkedjor till vrakpriser, kunde Columbia fortsätta producera filmer som om inget hade hänt.

Förutom med Capra, skrev Columbia väldigt få kontrakt. De fortsatte göra kortfilmer, newsreels, en hel del B-filmer och ett fåtal A-filmer. De distribuerade också film från andra producenter, bland annat animerade kortfilmer från Walt Disney. I alla fall fram till 1932, då Disney hittade en ny distributör, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i -1927, Hollywood, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.