Hollywood 101 – del 6 – United Artists

En filmbolagschef uttryckte det som att dårarna hade tagit över dårhuset, och egentligen: hur skulle tre skådespelare och en regissör kunna sköta ett eget filmbolag? Ganska väl, skulle det visa sig.

Den störste dåren

Charlie Chaplin

Charlie Chaplin kom till Hollywood 1913, 24 år gammal. Han hade då upplevt en fattig och turbulent uppväxt i England, med en alkoholiserad och frånvarande pappa, den ganska framgångsrike sångaren Charles Chaplin Sr, och en mamma som åkt in och ut ur sinnessjukhus sedan Charlie var nio. Mamman, Hannah Chaplin (tidigare Hill), hade mellan sina psykotiska episoder uppmuntrat Charlie till att uppträda. När han var 14, fick Charlie sitt genombrott på Londons teaterscener, och hans framgångar växte i och med ett par turnéer runt om i England. 1910 åkte han på en turné i Nordamerika som var så framgångsrik att teatertruppen återvände dit 1912. Då fick en representant för Keystone Studios upp ögonen för Charlie Chaplin. I september 1913 skrev Chaplin på kontrakt för filmbolaget och började göra filmer i Hollywood. Keystones chef, Mark Sennett, recensenterna och publiken kände igen en stor talang redan i första filmen, Making A Living.

Chaplins luffarkaraktär, som kom att bli ikonisk, tittade fram i hans andra och tredje film. Han dyker först upp i Kid Auto Races at Venice som hade premiär den 9 februari 1914, och två dagar senare i Mabel’s Strange Predicament, som dock hade spelats in före Kid Auto Races. Chaplin fortsatte jobba för Keystone, men gjorde sig ovän med regissörerna eftersom han ofta hade åsikter om sin karaktär och hur filmerna borde regisseras. Mark Sennett lät strax Chaplin regissera sina egna filmer. Hans regidebut gjordes i och med Caught in the Rain, som hade premiär den 4 maj 1914 och som blev en stor succé. Därefter regisserade Chaplin alla sina kortfilmer. I slutet av 1914 var Chaplin en stor stjärna och han försökte omförhandla sin lön, från $150 till $1000 i veckan. Sennett vägrade och Chaplin lämnade Keystone.

Under 1915 var Charlie Chaplin hos Essanay Film Manufacturing Company för $1250 i veckan, och blev under det året ett kulturellt fenomen. Hans luffare förändrades, blev snällare och mer empatisk, och populariteten ökade ytterligare. Inför 1916 kunde Chaplin förhandla sig till ett nytt kontrakt på två år hos Mutual Film Corporation, $670 000 om året, som gjorde honom till den bäst betalda filmstjärnan i världen, 26 år gammal. Han gjorde 12 filmer för Mutual 1916, men bara fyra 1917. De senare räknas som hans finaste kortfilmer (The Immigrant, till exempel), och de blev framgångsrika. Mutual var ganska nöjda med den minskade produktionstakten och den ökade kvaliteten, men kontraktet omförhandlades inte.

I juni 1917 skrev Chaplin på ett nytt kontrakt, det här för åtta filmer åt First National, på $1 miljon. För pengarna byggde Chaplin en egen studio på Sunset Boulevard där han kunde ha total kontroll över sina filmer. Den första filmen han gjorde åt First National hette A Dog’s Life och togs väl emot av både kritiker och publik. Den andra filmen han gjorde trodde ingen på – en komedi som utspelade sig i första världskrigets skyttegravar, skyttegravar som Chaplin själv lyckats undvika, i ett krig som just då fortfarande pågick. Shoulder Arms blev en ännu större succé, men Chaplin hade spenderat fyra månader med att spela in en 45-minuters film för ovanligt mycket pengar. När han krävde mer pengar från First National för sin tredje film, sade de nej. Hur mycket kontroll Chaplin än hade skaffat sig, hade han fortfarande inte total kontroll. För det krävdes ett eget produktionsbolag.

De andra dårarna

Mary Pickford

Mary Pickford föddes som Gladys Louis Smith 1892 i Toronto, Kanada. Hennes alkoholiserade pappa dog av en blodpropp när Gladys var fem. Hennes mamma tog då in hyresgäster i deras lägenhet och en av dem var Mr Murphy, som arbetade som teatermanager och som såg talang i Gladys. När hon var sju, spelade Gladys i en pjäs som hette The Silver King i Toronto. Hennes lillasyster var också på scenen, medan hennes mamma spelade orgel till pjäsen. År 1900 hade teater blivit ett litet företag för familjen Smith och de började turnera i USA. 1907 landade Gladys en roll på Broadway, The Warrens of Virginia, skriven av William C. deMille, vars bror, Cecil, också spelade i pjäsen. Producenten till The Warrens of Virginia insisterade på att Gladys Smith bytte namn och föreslog Mary Pickford. Så fick det bli.

1909 provspelade Mary Pickford för D.W. Griffiths Biograph Company i New York. Hon fick inte rollen, men Griffith var så tagen av Pickford att hon ändå anställdes på kontrakt. Hon medverkade i 51 filmer det året, för $10 i veckan, och följde med bolaget när det etablerades i Hollywood. Under några år varvade Pickford filmer i Hollywood med pjäser på Broadway, men 1913 beslutade hon att satsa uteslutande på film. Hon anställdes av Adolph Zukors Famous Players, som senare skulle ombildas till Paramount Pictures. Under de kommande två, tre åren etablerades Mary Pickford som en filmstjärna och både kvaliteten på hennes filmer och hennes lön ökade. 1916 skrev hon ett nytt kontrakt med Zukor, då hon fick den nya rekordlönen på $10 000 i veckan samt full kontroll över filmproduktionerna hon medverkade i – något som var helt unikt, särskilt för en kvinna. 1918 skulle kontraktet med Zukor omförhandlas, men Pickford gick inte med på Zukors krav, så hon gick till First National. Hon hade då tappat lite av sin självständighet, för att återfå den krävdes ett eget produktionsbolag.

Douglas Fairbanks

Douglas Fairbanks föddes 1883 i Denver, Colorado. Han var sin mammas fjärde barn, det andra barnet med hennes tredje man. Hans pappa lämnade familjen när Douglas var fem, trött på sin frus ständiga affärer med andra män. Trots, eller tack vare, den splittrade familjen, sökte sig Douglas till teatern. Efter skolpjäser och ett par turnéer med teatertrupper, fann han sig, 18 år gammal, på Broadway som arbetande skådespelare. 1907 gifte han sig med Anna Beth Sully och de fick en son tillsammans, Douglas Fairbanks Jr. 1915 flyttade de till Hollywood.

Samma år, 1915, hade Fairbanks första film premiär, The Lamb, skriven av D.W. Griffith, som tog den unge Fairbanks under sina vingar. 1916 startade Fairbanks ett eget filmbolag och började jobba för Paramount Pictures. Samma år träffade han Mary Pickford på en fest och de båda inledde en affär som kom att leda till att Fairbanks och Sully skiljde sig 1918. Då hade Fairbanks blivit Hollywoods mest populäre skådespelare och den tredje bäst betalde, efter Chaplin och Pickford. Han hade mest spelat i romantiska komedier och västernfilmer och ännu inte etablerat sitt akrobatiskt svärdfäktande persona. Fairbanks hade börjat skriva och producera sina filmer, men var inte heller han nöjd med hur filmbolagen lade sig i hur filmerna och skådespelarna borde utformas. För fullständig självständighet krävdes ett eget produktionsbolag.

D.W. Griffith

David Wark Griffith föddes 1875 på en bondgård i Kentucky. Hans pappa hade varit överste i sydstaternas armé under inbördeskriget och dog när David var tio. När han var 14 lämnade resten av familjen till Louisville där David var tvungen att börja arbeta istället för att gå i skolan. På den lilla fritiden han hade, började han agera i olika turnerande teatrar och under tiden försökte han skriva pjäser. 1907 flyttade han till New York och försökte sälja ett manus till Edwin PorterEdison Studios. Porter sa nej, men anställde honom som skådespelare istället. Året därpå fick han chansen att regissera film för Biograph Company.

Griffith anlände i Hollywood 1910, där han regisserade den första filmen som någonsin spelades in där, In Old California. Fyra år senare regisserade han sin första långfilm, Judith of Bethulia, men Biograph trodde inte på konceptet långfilm. D.W. Griffith gick till Mutual Film istället, där han producerade The Life of General Villa, en film om det mexikanska inbördeskriget med Pancho Villa i rollen som sig själv. Därefter bildade Griffith Reliance-Majestic Studios som kom att producera hans största framgång, tillika den mest kontroversiella filmen någonsin: The Birth of a Nation.

The Birth of a Nation byggde på romanen The Clansman och är ökänd för sin uppenbara rasism. Skurkarna i filmen är afroamerikaner som gärna våldtar vita kvinnor, hjältarna är de modiga riddarna i Ku Klux Klan. Trots rasismen, måste filmen ändå ses som ett mästerverk. Griffith var oerhört innovativ vad gäller berättarteknik, klippning och kameraarbete, tekniker som var helt nya när filmen kom ut 1915. The Birth of a Nation blev en succé, trots att den bojkottades över stora delar av USA, men Griffith försökte senare göra avbön genom sin nästa film, den episka Intolerance som kom ut 1916. Intolerance ruinerade Griffith, som tvingades bli inhyrd regissör för First National. Han ville dock fortfarande ha kontroll över sina produktioner, men för det krävdes ett eget produktionsbolag.

Det inte fullt så dåraktiga dårhuset

Idén till ett filmbolag som ägdes av skådespelarna kom ursprungligen från Chaplin, Fairbanks, Pickford och en fjärde skådespelare, William S. Hart. Hart hade fått en sen start inom filmen, han var 49 år gammal när han var med i sin första film 1914. Han blev en av de första stora västernstjärnorna under 1910-talets andra hälft och en riktig publikdragare. Av oklara anledningar drog sig Hart ur filmbolagsprojektet innan det egentligen hade startat. Hans plats fylldes av Griffith.

Under senare delen av 1910-talet höll filmbolagen på att konsolidera sig. Kontrollen skärptes, produkterna (filmerna) blev alltmer strömlinjeformade, skådespelare och regissörer blev alltmer kuggar i ett maskineri – studiosystemet etablerades. Detta var kanske de utlösande faktorerna till att Chaplin, Fairbanks, Pickford och Griffith den 5 februari 1919 startade United Artists.

I förgrunden: D.W. Griffith, Mary Pickford, Charlie Chaplin (sittande) och Douglas Fairbanks. I bakgrunden: advokaterna Albert Banzhaf och Dennis F. O’Brien.

En drivande kraft bakom beslutet var Hiram Abrams, som tidigare hade arbetat hos Paramount Pictures och hjälpt Adolph Zukor till makten, men som hade fått sparken 1917 efter att ha fotograferats med kvinnor i ett hus med dåligt rykte. Abrams hjälpte Chaplin, Fairbanks, Pickford och Griffith med att upprätta United Artists och som belöning blev han produktionsbolagets verkställande direktör. Bolaget inrättade också en distributionsavdelning, som kom att skötas av Woodrow Wilsons tidigare finansminister, en man med det fantastiska namnet William Gibbs McAdoo.

Den första filmen som producerades av United Artists var His Majesty, the American, skriven av Fairbanks, med Fairbanks i huvudrollen. Det blev en succé, men kunde inte riktigt driva ytterligare produktion. När bolaget startade var målet att de fyra aktörerna skulle producera fem filmer var per år, men bolaget hade inget kapital. De var tvungna att sälja filmerna till biograferna innan de producerades vilket var väldigt tidsödande och osäkert, så under de första fem åren producerade UA endast fem filmer per år.

Chaplin var fortfarande fast i kontrakt hos First National, så det var upp till Douglas Fairbanks att bli den store publikdragaren åt United Artists – och det blev han. Från mestadels lättsamma romantiska komedier och västernfilmer, ändrade Fairbanks stil och persona till den svärdfäktande och akrobatiske hjälten man kanske ser honom som idag. Hans största succéer var The Mark of Zorro (1920), The Three Musketeers (1921), Robin Hood (1922) och The Thief of Bagdad (1924).

Mary Pickford drog också in stora pengar till United Artists, även om hon mest satsade på romantiska dramer, ofta i historisk skrud, och ofta baserade på litterära förlagor. Hennes största succéer var Pollyanna (1920), Little Lord Fauntleroy (1921) och Rosita (1923).

D.W. Griffiths största succéer hos United Artists var Broken Blossoms (1919), Way Down East (1920) och Orphans of the Storm (1921), men hans produktionskostnader skenade. Efter en kostsam flopp, Isn’t Life Wonderful (1924), tvingades Griffith bort från bolaget.

Dårhuset reformeras

Med ökande produktionskostnader, en kostsam distribution och ett par floppar, stod United Artists inför ett vägskäl. De anställde Joseph Schenck som kom med ett berömt bagage: Schencks fru, Norma Talmadge, som tillsammans med Mary Pickford får räknas till det tidiga 1920-talets största stumfilmsstjärnor; Schencks svägerska, Normas syster, Constance Talmadge, också en framstående skådespelerska; och Schencks svåger, Buster Keaton, gift med den tredje systern, Natalie Talmadge. Förutom de tre berömda systrarna Talmadge och den oerhört populäre Buster Keaton, tog Joseph Schenk med sig signerade distributionskontrakt från två stora oberoende producenter: Samuel Goldwyn och pilotmiljonären Howard Hughes. Goldwyn kom att släppa flera kritiska och publikdragande succéer via United Artists, bland annat Arrowsmith (1931) av John Ford och Dodsworth (1936) av William Wyler. De mest berömda filmerna som Hughes släppte via United Artists var Hell’s Angels (1930), med regi av Hughes själv, och Scarface (1932) av Howard Hawks. Tillsammans med Darryl F. Zanuck bildade Schenck Twentieth Century Pictures, som också kom att producera filmer åt United Artists.

Al Jolson, Mary Pickford, Ronald Coleman, Gloria Swanson, Douglas Fairbanks, Joseph Schenck, Charlie Chaplin, Samuel Goldwyn och Eddie Cantor

Under den andra halvan av 1920-talet kom Charlie Chaplin loss från sitt gamla kontrakt och började producera filmer åt United Artists. De var inte många, och det tog flera år mellan dem, men de var långfilmer och inte vilka som helst: The Gold Rush (1925), The Circus (1928), City Lights (1931) och Modern Times (1936).

Schencks ankomst till United Artists förändrade bolaget, från vad som verkade vara ett slags hobbyverksamhet utan styrfart, till ett professionellt filmbolag för produktion och distribution. Schenck såg också till att börja köpa upp biografer för att fullborda den vertikala integreringen, men antalet biografer som United Artists ägde förblev ett fåtal. United Artists blev aldrig ett av de stora filmbolagen, men de gick med vinst och producerade flera kritiska och publikdragande hits under 1930-talet.

1932 lyckades Schenck också locka till sig det mest framgångsrika filmbolaget för animerade kortfilmer: Walt Disney Studios. Detta var strax innan Walt Disney lyckades säkra ett monopol på Technicolor, en teknik för att producera färgfilm, samt strax innan de vann Oscar för bästa animerade kortfilm, den första någonsin. Mer om det nästa gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i -1927, Hollywood, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.