Hollywood 101 – del 9 – RKO

Framgångarna med Warner Bros The Jazz Singer tvingade alla filmbolag att konvertera till ljud. En del bolag med tillgång på ljudteknik, men som ännu inte hade sökt sig till filmbranschen, vädrade morgonluft. Nu blir det alfabetssoppa.

RCA

Guglielmo Marconi

Guglielmo Marconi föddes i Bologna 1874 till den aristokratiske Guiseppe Marconi och Annie Jameson, barnbarn till John Jameson, som var grundare till det irländska whiskeydestilleriet Jameson & Sons. Den unge Marconi gick inte i skolan, utan hans föräldrar anlitade lärare som kom hem till dem och lärde honom kemi, matematik och fysik. Redan tidigt på 1890-talet började Marconi arbeta med trådlös telegrafi, och ett decennium senare kunde han med hjälp av brittiska intressenter skicka trådlösa radiosignaler över Atlanten. Då hade han redan bildat det brittiska bolaget The Wireless Telegraph & Signal Company 1897 och en amerikansk underdivision The Wireless Telegraph Company of America 1899. Ytterligare ett drygt decennium senare, 1909, skulle han få Nobelpriset i fysik för sina uppfinningar.

Värdet av Marconis framgångar inom den trådlösa radiotekniken ökade avsevärt 1912. Ombord på Titanic satt Jack Philips och Harold Bride som telegrafister, inte anställda av rederiet White Star Line, utan anställda av ett av Marconis dotterbolag, och var de första som sände SOS som nödsignal. Philips gick under med Titanic. Bride överlevde, tack vare att man hade lyckats få kontakt med ett annat fartyg, Carpathia, som räddade de som satt i livbåtarna. Telegrafisten på Carpathia, Harold Cottam, också Marconi-anställd, höll kontakten med ett varuhus i New York, Wanamaker’s, och kunde meddela namnen på de överlevande via varuhusets kommunikationschef, David Sarnoff. Egentligen skulle Guglielmo Marconi också stått med på Titanics passagerarlistor, men han hade tagit ett tidigare fartyg mot USA, Lusitania – ett fartyg som tre år senare skulle sänkas av en tysk ubåt och därmed dra med USA i Första världskriget.

1919 köpte General Electric The Wireless Telegraph Company of America. Det amerikanska GE hade tidigare sålt komponenter till Marconis radioapparater, men efter starka påtryckningar från den amerikanska flottan, stod plötsligt GE utan någon att sälja till. Flottan föreslog att GE skulle köpa Marconis dotterbolag, och så fick det bli. Av Marconis amerikanska division skapade GE ett eget helägt dotterbolag: Radio Corporation of America, RCA.

Marconi & Mussolini

Marconi själv blev väldigt rik på sina uppfinningar och han öppnade upp för global trådlös kommunikation. Samtidigt var han, paradoxalt nog, starkt nationalistisk. 1923 gick han med i det italienska fascistpartiet och Benito Mussolini gjorde honom till president över den italienska kungliga akademin, en kortlivad fascistisk vetenskapsakademi. Ett par år innan Andra världskrigets utbrott, 1937, fick Marconi en serie hjärtattacker och dog.

FBO

Robertson-Cole var en brittisk filmbörs – för import, export och distribution av filmer till och från USA – som hade startats av Harry F. Robertson och Rufus S. Cole. 1919 startade de ett amerikanskt dotterbolag, Robertson-Cole (U.S.), eller R-C Pictures, som det var mer känt som. Samma år allierade de sig med Mutual Films, då mest berömt för sina framgångsrika komedier med Charlie Chaplin, och började producera film. Deras första titel var The Mistress of Shenstone från 1921.  Det året tog de hjälp av en börsmäklare från banken Hayden, Stone & Company för ordna med ett företagsköp. Affären gick aldrig igenom, men börsmäklaren skulle dyka upp lite senare, då som en oberoende affärsman. Han hette Joseph P. Kennedy.

Joseph P. Kennedy

1922 genomgick hela Robertson-Cole en stor omstrukturering. R-C Pictures bytte namn till Film Booking Offices of America, FBO, och även om de brittiska ägarna hade fortsatt kontroll över företaget, tog de in flera nya amerikanska investerare. En av dem hette Pat Powers, som vi har träffat i andra sammanhang (här och här, till exempel), men som i princip tog över ledarskapet av FBO. En annan investerare var Joseph P. Kennedy, som tog plats i FBO:s styrelse 1923. Under sin tid på Hayden, Stone & Company hade Kennedy skrutit:

Look at that bunch of pants pressers in Hollywood making themselves millionaires. I could take the whole business away from them.

1925 skred Kennedy till verket. Han reste till Storbritannien och köpte kontrollen över FBO för 1 miljon dollar. Affären gick igenom i februari 1926 och FBO blev ett helt amerikanskt filmbolag. Kennedy skapade stabilitet i det lilla filmbolaget. Han skrev kontrakt med Fred Thompson, som då blev den bäst betalde västernstjärnan i Hollywood, och fixade ett avtal med Paramount som gemensamt med FBO investerade i ett antal supervästerns. Givetvis tjänade Kennedy en grov hacka på avtalen.

Ungefär då anlände ljudfilmen. Lyckligtvis behövde FBO inte leta efter ett ljudsystem, istället letade ljudsystemet efter ett filmbolag. RCA hade vidareutvecklat Photophone, som byggde på Alexander Graham Bells innovation att omvandla ljud till ljus, dvs ljudet kunde spelas in direkt på filmremsan, och behövde nu någon som kunde använda det. Förhandlingarna med FBO ledde till att RCA köpte en andel av filmbolaget. En av de som arbetade fram avtalet var David Sarnoff, telegrafistchefen på Wanamaker’s, som i olika kapaciteter på RCA hade varit startat National Broadcasting Company (NBC), USA:s första nationella radionätverk, och som nu var avdelningschef på RCA.

I samband med RCA:s och FBO:s sammanslagning, började Kennedy leta efter biografer där man kunde visa sina nya ljudfilmer.

KAO

Benjamin F. Keith, född 1846, hade arbetat på cirkus i hela sitt liv, oftast som candy butcher, en slags snacksförsäljare som var en del av showen mellan uppträdena.  Under en period arbetade Keith för den mest berömde av alla showmän, P.T. Barnum. 1883 öppnade Keith ett kuriositetsmuseum i Boston.

The Bijou Theater

Edward F. Albee II, född 1857, hade också arbetat på cirkus i hela sitt liv, i hans fall som en roustabout, en slags alltiallo, också för P.T. Barnum. 1885 inledde han ett samarbete med Benjamin Keith och de tog över the Bijou Theater i Boston tillsammans. The Bijou blev den första teatern i USA som huvudsakligen använde elektriskt ljus, personligen installerat av Thomas Edison själv. Keith och Albee revolutionerade varitéteatern och vaudevillen genom att erbjuda en enda lång show med återkommande uppträden från 10 på förmiddagen till 23 på kvällen varje dag.

Under decenniet som följde byggde Keith och Albee ett imperium med vaudevilleteatrar över hela USA:s östkust. 1896 hade de köpt Union Square Theater i New York och blev de första att visa rörliga bilder i USA. De hade skaffat exklusiva rättigheter till bröderna Lumières filmer och projektorer. Filmvisningen blev en sådan succé att Keith och Albee började köpa fler teatrar enbart för att bygga om dem till biografer. De skrev också kontrakt med Biograph Company, troligen ett av världens äldsta filmbolag, grundat 1895.

Keith drog sig tillbaka till Florida 1909, där han 1913 gifte sig med sin andra fru, mer än 40 år yngre än honom. Året därpå dog han och lämnade sin andel av bolaget till sin son, Andrew Keith. 1918 dog sonen i Spanska sjukan, och Edward F. Albee stod som ensam ägare till Keith-Albee.

Keith-Albee hade inte lyckats ta sig in på vaudeville- eller biografmarknanden på västkusten. Den stora anledningen till det hette Orpheum Circuit, som hade grundats 1886 av Gustav Walter i San Francisco och bestod då endast av ett operahus. Elva år senare gjordes operahuset om till en vaudevilleteater, efter Keith-Albees modell med en kontinuerlig show hela dagen. 1899 köptes Orpheum Circuit av Morris Meyerfield Jr. som inledde en expansion av bolaget med hjälp av Martin Beck.

Beck hade tidigare under 1899 besökt en ölhall i Chicago och fått se en magiker utföra ganska taffliga tricks – Harry Houdini. Beck hade rått Houdini att satsa på utbrytningar och bokade honom på en turné runt Orpheum Circuit. Året därpå åkte Houdini på en världsturné som en superstjärna. 1905 blev Beck VD för Orpheum Circuit.

Under 1910-talet var östkustens Keith-Albee under Albee och västkustens Orpheum Circuit under Beck huvudkonkurrenter, men med en ganska tydlig geografisk uppdelning av USA: Mississippi. Vaudeville var fortfarande väldigt populärt, något som skulle ändras under 1920-talet, då filmen tog alltfler marknadsandelar. I januari 1928 kom Keith-Albee och Orpheum Circuit överens om en sammanslagning: Keith-Albee-Orpheum, KAO. Det skulle vara i några månader.

RKO

I maj 1928 köpte Joseph P. Kennedy en majoritet av KAO. I oktober sålde han vidare både KAO och FBO till RCA. Det nya bolaget hade tillgång till en landsomfattande teater- och biografkedja (KAO), ett produktions- och distributionsbolag (FBO), samt ett nytt ljudsystem (RCA). Bolaget fick namnet Radio-Keith-Orpheum, RKO, och var således från födelsen ett komplett vertikalt integrerat filmbolag.

RKO:s första stora succéer var musikaler, bland annat Rio Rita från 1929 som hade flera inslag av färg i Technicolor. Framgångarna ledde till att RKO kunde köpa upp mer mark i San Fernando Valley för att bygga studios. Depressionen drabbade RKO, precis som den drabbade andra filmbolag, men RKO fortsatte att spendera pengar. De köpte hälften av Van Beuren Studios – en studio som främst förknippades med animerade kortfilmer (se här).

Förutom Rio Rita blev västernfilmen Cimarron en succé för RKO, men i övrigt sågs RKO som ett ganska mediokert filmbolag. I oktober 1931 anställde de emellertid David O. Selznick som produktionschef. Han kom omedelbart från Paramount, men hade tidigare arbetat på MGM. Selznick gav producenterna och regissörerna större individuell frihet genom sin tanke om olika produktionslinjer.

Fred Astaire

Selznicks tid på RKO blev kort, bara 15 månader, men väldigt framgångsrik. Han skrev kontrakt med flera regissörer, till exempel George Cukor, som bland annat regisserade A Bill of Divorcement (1932), samt Merian C. Cooper, som regisserade en av RKO:s mest ambitiösa och framgångsrika filmer: King Kong. Selznick skrev också kontrakt med skådespelare. Han upptäckte Katherine Hepburn, som debuterade i A Bill of Divorcement, och en dansande yngling vid namn Fred Astaire. Enligt legenden beskrevs Astaire efter sin första provfilmning hos RKO så här:

Can’t sing. Can’t act. Balding. Can dance a little.

Astaire kom ändå att bli en av RKO:s stora kassakor. När Selznick lämnade bolaget, tog Merian C. Cooper över som produktionschef och RKO blev än mer framgångsrikt, mest med hjälp av screwball-komedier med Hepburn och musikaler med Astaire. RKO fortsatte också att distribuera animerade kortfilmer från Van Beuren Studios.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i -1927, Hollywood, RKO, Van Beuren Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.