Inte så fånigt längre

Medan de andra animationsstudiorna härmade tidiga Walt Disney-filmer, oftast med ett sämre resultat, fortsatte Huset Som Musen Byggde att utvecklas. De hade tidigt satsat på synkroniserat ljud, och regissörerna och musikarrangörerna styrde filmernas tajming. De hade satsat på berättelserna, med manusutveckling och storyboarding, så när animatörerna fick sina uppgifter var filmen redan planerad ner till minsta detalj; De hade satsat på animationen, med en fast anställd konstlärare och kvällskurser för studions animatörer; Och nu satsade de på karaktärsutveckling, även i filmer med karaktärer som inte var återkommande, Silly Symphonies. Filmserien var nu, för övrigt, helt i Technicolor, trefärgssystemet som Disney fortfarande hade monopol på (se här).

Birds in the Spring (1933)

Birds in the Spring är ett tidigt exempel på hur man arbetade med karaktärer.

Filmens titel låter som en gammal Silly Symphony då filmen i sin helhet egentligen inte hade haft någon berättelse, utan bara hade handlat om olika fåglar som sjunger in våren. Och så inleds den här filmen också, men snart utkristalliserar sig ett par fåglar som väntar ägg. Ur de tre äggen föds tre fåglar, varav en är lite udda. Den annorlunda fågelungen växer upp med en annorlunda färgteckning än sina syskon, den har inte lika stort intresse i fågelpappans sångövningar, den är lite speciell, helt enkelt. Den stora komplikationen är att den udda fågelungen kommer ifrån sin familj och måste klara sig själv mot andra fåglar, ormar, och bin. Fågelungen återförenas med sin familj på slutet, även om hen också måste utstå lite smisk från pappan.

Till skillnad från tidiga Disney-filmer, har studion alltså börjat arbeta med att karakterisera figurerna. Fågelungen, som i en tidigare film inte haft någon särskild personlighet, har här fått övermod, upptäckarlusta och fantasifullhet – lite attityd.

Birds in the Spring regisserades av David Hand, animerades av hela studion (det går knappt att tala om individuella animatörer på enskilda filmer från Walt Disney Productions längre, men undantag följer), och hade premiär den 11 mars 1933.

Father Noah’s Ark (1933)

De bibliska berättelserna är inte många inom den animerade kortfilmen, men Father Noah’s Ark är ett exempel.

Filmen är ganska trogen den bibliska berättelsen, med ett par instoppade skämt. Det roligaste kommer på slutet, när hundarna äntligen släpps ut efter 40 dagar på arken och det första de gör är att söka upp träd de kan sniffa på. Vad gäller karakteriseringar är väl filmen inget särskilt, även om Noahs fru har fått lite personlighet.

Filmen regisserades av Wilfred Jackson, animerades av Chuck Couch, Paul Fennell och Harry Reeves, med flera, och hade premiär den 8 april 1933.

Three Little Pigs (1933)

Three Little Pigs var ett enormt steg framåt för Walt Disney i synnerhet och den animerade filmen i allmänhet.

Den första grisen bygger sitt hus av halm, snabbt och enkelt för att få mer tid att leka. Den andra grisen bygger sitt hus av grenar, också snabbt och enkelt av samma anledning. Den tredje grisen bygger emellertid sitt hus av tegel, noggrant och stabilt. En stor stygg varg kommer och blåser ner de första två grisarnas hus. Grisarna söker skydd hos den tredje grisen, vars hus vargen inte lyckas blåsa ner. Vargen försöker istället klättra ner genom skorstenen, men bränner sig i ändalykten i en gryta på elden och springer därifrån. Sensmoralen är att hårt arbete lönar sig.

Joseph Jacobs

Three Little Pigs var ursprungligen en folksaga som nedtecknades för första gången 1849 i Nursery Rhymes and Nursery Tales av folkloristen James Halliwell-Phillipps. Sagan skrevs sedan om av Joseph Jacobs, en australiensisk samlare och nedtecknare av folksagor, och publicerades i sin mest berömda form i 1890 års English Fairy Tales. Jacobs angav Halliwell-Philllips som källa till sagan. Jacobs populariserade också andra folksagor, som Jack and the Beanstalk och Goldilocks and the Three Bears.

I Jacobs mest berömda version av sagan, äter vargen upp de första två grisarna efter att han blåst ner deras hus. Den tredje grisen kokar vargen i grytan och äter upp honom. Sensmoralen är densamma, men det är förståeligt att Disney valde att mildra sagan något. De gjorde karaktärerna näst intill mänskliga. För att åstadkomma detta specialiserade animatörerna sig: Dick Lundy, Fred Moore och Jack King fokuserade på grisarna, medan Norm Ferguson och Art Babbitt fokuserade på den stora stygga vargen.

Three Little Pigs regisserades av en Disney-veteran, Burt Gillett. Han hade anlänt hos Walt Disney Studios våren 1929, då Walt Disney tog ett steg tillbaka och slutade regissera. Animatören Ub Iwerks började då regissera Silly Symphonies, medan Burt Gillett anställdes för att regissera Mickey Mouse-filmerna. Även om Walt Disney inte längre regisserade, så var gränserna mellan Disney som producent och Gillett och de andra som regissörer flytande – det var främst ett lagarbete. Efter Iwerks slutade, fortsatte Gillett mestadels med Mickey Mouse, men då och då fick han i uppdrag att regissera en Silly Symphony. Det var han som regisserade den första animerade kortfilmen i Technicolor, Flowers and Trees, som vann en Oscar, och nu hade han alltså regisserat Three Little Pigs också.

Frank Churchill

Musiken i filmen komponerades av Frank Churchill, som hade arbetat hos Disney sedan 1930. Låten Who’s Afraid of the Big Bad Wolf? – skriven speciellt till filmen – bidrog till att göra Three Little Pigs till en enorm succé.

När Three Little Pigs hade premiär, den 27 maj 1933, hade Disney spenderat mer än 22 000 dollar på den, långt över budget och en ofattbar summa för en animerad kortfilm 1933. Det var ett högt spel, men Disney trodde att allt förarbete, med ljudsynkronisering, storyboarding och animation, skulle betala sig i längden. Han fick rätt. Three Little Pigs var en större succé än någon tidigare film i Silly Symphonies-serien. Under det första året spelade den in 125 000 dollar och efter ett par omreleaser spelade den in dubbelt så mycket. Även om Mickey Mouse hade varit Disneys populäraste filmserie, och även om introduktionen av färg i Silly Symphonies gjorde att också den filmserien blev en succé, så var Three Little Pigs i en helt ny liga.

Walt Disney var fortfarande inte nöjd. Han tyckte att studion saknade att kunna animera människor som trovärdiga karaktärer. I Father Noah’s Ark förekommer människokaraktärer, men djuren är bättre animerade. Disney ansåg sig också begränsad av kortfilmsformen – sjuminutersfilmerna var tillräckliga för att betala räkningarna, det visade inte minst framgångarna med Three Little Pigs, men sju minuter var inte tillräckligt för de berättelser som Disney ville berätta. Inom ett år skulle Walt Disney ställa om studion till produktion av både kortfilmer samt det mest ambitiösa projektet någonsin för någon animationsstudio – en långfilm. Det får vi anledning att återkomma till.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, United Artists, Walt Disney Productions och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.