Kaninen och isberget

Universal Pictures producerade inte bara egna filmer, de distribuerade också filmer från utlandet. Under stumfilmstiden hade språket aldrig varit ett problem, eftersom det var lätt att översätta textskyltarna. När ljudfilmen kom hittade man på en annan, mycket dyrare, lösning, man filmade flera versioner av samma film på flera språk – en Multiple-language version (MLV). Praktiken var vanligast i Hollywood – vi har redan sett exempel på hur Universal gjorde det med Dracula (se här) – men MLV-produktioner förekom i andra länder också. Tyskland, till exempel.

S.O.S. Eisberg var en tysk-amerikansk samproduktion som spelades in under 1932 och 1933. Den handlar om en arktisk expedition som söker efter en annan expedition som försvunnit året tidigare. Filmen spelades in i två versioner samtidigt, en på tyska och en på engelska och även om en del skådespelare var olika, så spelade vissa skådespelare samma roller i båda versionerna – Leni Riefenstahl, till exempel.

Medan filmens båda versioner redigerades tog Adolf Hitler makten i Tyskland. Hitler hade fått upp ögonen för Riefenstahl redan i en tidigare film, Das Blaue Licht, som hon både hade regisserat och spelat huvudrollen i, och Riefenstahl hade blivit betagen av Hitler under ett tal 1932. För Tysklands nye ledare förkroppsligade Riefenstahl den ariska kvinnan, och för Riefenstahl förkroppsligade Hitler Tysklands framtid.

Redan året då S.O.S. Eisberg hade premiär, 1933, fick Riefenstahl i uppdrag att filma nazisternas partidagar i Nürnberg. Resultatet blev Der Sieg des Glaubens – en film som imponerade nazisternas toppskikt så mycket att Riefenstahl året därpå fick uppdraget att åter igen filma partidagarna i Nürnberg. Resultatet den gången blev hennes mästerverk, Triumph des Willens – en stor propagandaframgång för nazisterna och Hitler. Leni Riefenstahl gick från att vara en skådespelare i ringa roller, till en regissör av stora mått, tack vare Hitlers goda öga till henne och hennes ambition att göra en insats för Nazityskland.

Leni Riefenstahl samtalar med Heinrich Himmler under partidagarna i Nürnberg 1934.

S.O.S. Eisberg var en besvikelse för Universal. Den engelskspråkiga versionen spelade knappt ens in produktionskostnaderna. Den måste dock ha varit en större besvikelse för Friedrich Wolf, vars berättelse låg som grund för manuset till filmen. Den nya nazistiska regeringen kunde inte tillåta att Wolfs namn förekom någonstans i filmens för- eller eftertexter på grund av att han var kommunist och jude. Wolf flydde senare Tyskland och hamnade i Moskva. Efter kriget återvände han till det som blev Östtyskland, där han senare fick jobb som östtysk ambassadör till Polen. Wolf dog 1953.

Samtidigt som nazisterna tog över makten i Tyskland och Universal Pictures producerade S.O.S. Eisberg, satt Walter Lantz och hans animationsstudio på Universals studiotomt och fortsatte producera billigt ihopkrafsade Oswald the Lucky Rabbit-filmer som bara ibland reste sig över medelmåttet.

The Plumber (1933)

I The Plumber försöker Oswald stoppa ett antal vattenläckor i sin lägenhet.

Han får ingen hjälp från sin son – tvärtom. Filmen är ganska fint animerad, men musiken är störig på gränsen till hissmusik. Den regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Bill Weber, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 16 januari 1933.

The Shriek (1933)

The Shriek är en parodi på stumfilmen The Sheik (1921).

Det märks att The Shriek bygger på en stumfilm – dialogen är obefintlig. Animationen är ganska fin, men känns improviserad – ett tecken på begränsad budget och dålig fantasi. Oswald och flickvän rider genom öknen, när plötsligt flickvännen rövas bort av en vargliknande skurk. Nästan hela filmen utspelar sig sedan i ett palats där Oswald springer rundor för att försöka rädda sin flickvän. Inte särskilt engagerande.

The Shriek regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Willams, och hade premiär den 27 februari 1933.

Going to Blazes (1933)

I Going to Blazes är Oswald brandman.

Det är ganska tydligt att Walter Lantz Productions börjat förbättra både animationen och berättelserna, men gagsen är ofta för få, eller faller för platt, eller är alldeles för omständliga. Tempot och tajmingen är lite off. Universals animerade produktion tillhör fortfarande B-laget.

Going to Blazes regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 10 april 1933.

Beau Best (1933)

Beau Best är ännu en Oswald-film som utspelar sig i ett arabiskt land.

Oswald anländer till en stad i öknen och får se många konstiga ting. Efter ett antal märkliga gags dyker en magdansös upp och när hon får en lavett av en varg, försöker Oswald rädda henne och filmen får nästan en handling. Oswald och den beslöjade magdansösen jagas genom staden av vargens män. När Oswald till slut lyckas rädda magdansösen vill hon ha en kyss. Oswald lyfter på slöjan och hon visar sig vara ful som stryk. Ganska fint animerad, och berättelsen håller nästan, men Lantz och Nolan har fortfarande inte anammat ljudfilmen som uttrycksmedel – dvs ingen dialog och knappt några ljudeffekter. Den ganska generiska musiken dominerar ljudbilden.

Beau Best regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, och hade premiär den 21 maj 1933.

Ham and Eggs (1933)

Ham and Eggs innebär en liten förändring för Oswald-filmerna.

Den inleds med ett sång- och dansnummer med synkroniserad sång, något Lantz och Nolan knappt vågat sig på tidigare. Oswald och flickvän sköter en restaurang och handskas med diverse kunder som är missnöjda med maten eller inte vill betala. Filmen har väl ingen egentlig handling mer än så, men får nog ändå ses som ett fall framåt för Oswald-filmerna.

Ham and Eggs regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Tex Avery, Cecil Surry, Jack Carr och Don Williams, och hade premiär den 19 juni 1933.

De totalt apolitiska och mediokra animerade kortfilmerna från Walter Lantz Productions gav kanske inte Universal Pictures kvalitetsstämpeln de eftersökte. Besvikelser som den tyska samproduktionen S.O.S. Eisberg hjälpte inte direkt till. Universal var helt enkelt som bäst när de gjorde skräckfilmer.

Atmosfären på Walter Lantz studio var dock på topp. Regissörerna och animatörerna hade roligt tillsammans, något som inte minst märks på alla historier om de allt mer avancerade practical jokes man gjorde på varandra där. Sommaren 1933 skulle ett sånt skämt spåra ur så att en av 1900-talets främsta animatörer förlorade synen på ena ögat. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, Universal Pictures, Walter Lantz Productions och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.