Mickey, färglös, men nyanserad

Medan Silly Symphonies blev Walt Disney Studios laboratorium för experiment med färg, djärva idéer och nya talanger, fortsatte Mickey Mouse att utvecklas åt ett delvis annat håll. Serien förblev i svartvitt, men berättelserna blev tajtare och skämten blev mer utarbetade. Mickey utvecklades som karaktär, och galleriet med bifigurer växte..

Mickey’s Nightmare (1932)

I Mickey’s Nightmare får Mickey och Minnie ett 20-tal barn.

Mickey’s Nightmare är en lång drömsekvens, där Mickey och Minnie först gifter sig och sedan får en massa barn – via skorstenen, av en flock storkar. Alla barnen lever sedan rullan i huset, medan Mickey jagar efter dem. I slutändan visar det hela sig vara en mardröm – vilket filmens titeln redan har avslöjat.

Det första man lägger märke till är animationen, som är oerhört sofistikerad här. Öppningsscenen när Mickey och Pluto går och lägger sig visar hur Walt Disneys animationsstab hanterar skuggor. En senare scen med en roterande spegel reflekterar (!) hur långt studion kommit vad gäller perspektiv. Och sen alla rörelser – karaktärerna ser ut att ha tyngd, fungerande lemmar, ett slags naturligt rörelsemönster – Walt Disney Studios låg så långt framme att det övriga fältet befann sig mil bakom dem.

Filmen är ett tydligt exempel på hur Disney hade arbetat med karaktärer och berättelser. Mickey är nu inte längre ett spelande och dansande djur, utan en fullfjädrad huvudrollsinnehavare. Han hade kanske inte någon större personlighet, men Mickey som vi känner igen honom idag, är helt färdig – den lite klantiga men snälla musen som hamnar i bekymmer, ofta på grund av andras misstag. Filmen har en tydlig premiss och en berättelse som snabbt eskalerar mot ett klimax.

Mickey’s Nightmare regisserades av Burt Gillett, animerades huvudsakligen av David Hand, och hade premiär den 13 augusti 1932.

Trader Mickey (1932)

Nästa film i Mickey Mouse-serien, Trader Mickey, är tyvärr hopplöst föråldrad.

Mickey och Pluto hamnar hos infödingar som vill äta upp dem. Genom att distrahera dem med hjälp av instrument och musik, klarar de sig ur knipan. Avbildningarna av infödingarna är så uppenbart rasistiskt stereotypa, att ju mindre som sägs om filmen, desto bättre. Men den regisserades av David Hand och verkar ha animerats av hela studion – Ben Sharpsteen, Clyde Geronimi, Les Clark, Kevin Donnely, Tom Palmer, Frenchy de Tremaudan, Johnny Cannon, Dick Lundy, Norm Ferguson, Hardie Gramatky och Jack King. Den hade premiär den 20 augusti 1932.

The Whoopee Party (1932)

The Whoopee Party inleds, som så många andra Mickey Mouse-filmer, med en slags musikalisk revy.

Berättelsemässigt är filmen inte mer än så: en sång- och dansfilm, som liknar väldigt många tidiga filmer från Walt Disney Studios. Men. Detta är ändå på en helt annan nivå. Animationen är på topp, musiken svänger – bland annat spelar de en ösig version av Scott Joplins Maple Leaf Rag – och en ny karaktär har etablerats: Goofy. Han hade ännu inte fått sitt namn – i animationsstudion kallades han för Dippy Dawg – men karaktären känns igen, både till skratt och utseende.

The Whoopee Party regisserades av Wilfred Jackson, animerades av hela Walt Disney Studios – se ovan – och hade premiär den 17 september 1932.

Touchdown Mickey (1932)

I Touchdown Mickey spelar Mickey amerikansk fotboll.

Givetvis vinner hans lag matchen i denna ganska medelmåttiga Mickey-filmen. Goofy gör ett nytt gästspel, som kommentator, men i övrigt utan några större höjdpunkter. Den är dock lite annorlunda från andra Disney-filmer. Animationen och gagsen påminner mer om Walter Lantz Oswald-filmer, eller kanske Warner Bros Bosko-filmer, men den verkar skilja sig något från Disneys övriga produktion.

Touchdown Mickey regisserades av Wilfred Jackson, animerades troligen av de flesta på studion, och hade premiär den 15 oktober 1932.

The Wayward Canary (1932)

I The Wayward Canary lämnar Mickey över en fågelbur i present till Minnie.

Filmen som helhet är väl inget speciellt. Fågelburen innehåller en stor och flera små kanariefåglar och de kvittrar och dansar givetvis till musiken som Mickey och Minnie spelar. Filmen innehåller dock några intressanta detaljer:

På ett bord står ett par signerade fotografier – det ena på Douglas Fairbanks, det andra på Mary Pickford. Båda var med och grundade United Artists, som distribuerade Disneys animerade kortfilmer under den här tiden. Med undantag för Charles Lindbergh i Plane Crazy (1928), är detta första gången en animerad kortfilm från Disney innehåller karikatyrer på verkliga personer.

På ett annat bord står en tändare med en omvänd svastika på, två månader innan Adolf Hitler och nazisterna tog makten i Tyskland. Det kan tyckas märkligt, men fram till att svastikan blev en ondskans symbol användes den som en lyckosymbol inom den amerikanska kulturen, särskilt inom den amerikanska indiankulturen. Det faktum att symbolen återfinns på en tändare kan härledas till att rökning ofta förknippades med ursprungsbefolkningen. I äldre filmer och foton förekommer ofta en indianfigur som står och erbjuder cigarrer utanför tobaksaffärer, som ytterligare ett exempel på detta.

Filmen innehåller också ett gag där Pluto och en katt råkar åka igenom en mangel och plattas till. Den sortens gags blev alltmer ovanliga i Disneys filmer – han menade att filmerna borde söka efter ”the plausible impossible” – och snart skulle den här formen av extrema skämt upphöra helt hos Disney. Andra animationsbolag, som Warner Bros och MGM, skulle senare ta över den sortens skämt och raffinera dem.

The Wayward Canary hade premiär den 12 november 1932, regisserades av Burt Gillett och animerades av de flesta på studion.

The Klondike Kid (1932)

The Klondike Kid inleds på en varm saloon i det kalla Klondike där Mickey spelar piano.

Medan Mickey hjälper en nedkyld Minnie, dyker Pierre upp – en franskkanadensisk version av Peg-Leg Pete – och rövar bort henne. Jakten som följer innehåller flera fina gags – slagsmålet med springfjädrar, till exempel – och riktigt högklassig animation – när huset rasar nerför berget, exempelvis. Filmen visar än en gång på hur långt framme Disney låg jämfört med de andra, på alla områden: animation, synkronisering, gags, berättelse, och så vidare.

The Klondike Kid regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 12 november 1932.

Mickey’s Good Deed (1932)

Mickey’s Good Deed är en tidig julfilm från Disney.

Filmen behandlar ganska seriösa ämnen, framför allt kontrasterna mellan fattigdom och rikedom. Mickey och Pluto är fattiga, och tvingas spela musik och tigga för att knappt skrapa ihop till brödfödan. Detta kontrasteras med en bortskämd grispojke och hans pappa och betjänt i ett flott hus. Pojken är inte nöjd med sina julklappar, han vill ha en hund: Pluto. Mickey vill givetvis inte sälja, men efter att ha sett en ännu fattigare familj, säljer Mickey sin hund till grispojken, och för pengarna fixar han den fattiga familjen en storartad jul, med julklappar och allt. Mot slutet av filmen lyckas Pluto fly från grispojken och återförenas med Mickey vid en brasa.

Julbudskapet går inte att ta miste på, generositet belönas alltid i slutändan. En ganska klassisk julberättelse från Disney, med förstklassig animation. Mickey’s Good Deed regisserades av Burt Gillett och hade en vältajmad julpremiär den 17 december 1932.

1932 är året då Walt Disney bevisar för den övriga animerade filmbranschen att hans väg är den rätta. Han hade redan inrättat en avdelning bara för berättelserna, men nu inrättade han också en storyboard-avdelning – en avdelning som redan innan man animerade en endaste cell, bröt ner berättelsen i beats och ritade upp den i storyboards. Alla filmer från Walt Disney Studios hade en tydlig idé och berättelse, en välplanerad story och väl utarbetade gags. Först när filmens story och beats var låsta, började man animera. Flera av Mickey Mouse-filmerna från 1932 visar att detta var en framgångsfaktor och en möjlig väg framåt för de andra animationsstudiorna.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1932, Walt Disney Studios och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.