Mickey och Don

1933 anställde Walt Disney en konstlärare från Chouinard Art Institute som på kvällarna höll lektioner med studions animatörer. Han hade anlitats redan 1932 och då hade Disney personligen skjutsat animatörerna till Chouinard för lektionerna, men nu anställdes han på heltid på Walt Disney Productions.

Donald W. Graham

Donald ”Don” Graham föddes 1883 i Ontario, Kanada, men flyttade redan som barn till södra Kalifornien där han växte upp i Pasadena. Han flyttade senare till Stanford där han pluggade för att bli ingenjör. Under ett besök hemma, följde han med sin mamma till en konstskola där hon tog lektioner. Där blev Don så tagen av dofterna från färgerna och terpentinen och hela den konstnärliga miljön, att han beslutade sig för att byta karriär och bli konstnär. Han skrev in sig på Chouinard Art Institute och för att klara skolavgiften arbetade han som vaktmästare på skolan. Don var en väldigt duktig student och 1924, under sitt andra år på skolan, började han också undervisa där, främst i perspektiv.

När Don hade avlagt examen på Chouinard, reste han först till New York för att måla och studera, och sedan till New Orleans där han undervisade i aktstudier – konstnärlig gestaltning av mänskliga kroppar och kroppsställningar. 1930 var han tillbaka i Los Angeles, vid Chouinard, och det var där och då Walt Disney fick upp ögonen för honom.

Dons uppdrag på Walt Disneys studio var att träna animatörerna till att bli bättre på naturliga rörelser, animera mer tredimensionellt, samt att förbättra sina animationstekniker rent allmänt. Nästan alla animatörer vid den här tiden kom från marknadsföring – det gällde inte bara Disney, utan alla studios – nästan ingen var utbildad konstnär (även om exempelvis Chuck Jones, hade gått på Chouinard), så behovet fanns. Men det var bara Walt Disney som hade modet och pengarna att göra en sådan utbildningssatsning.

Walt Disney Productions var redan i en klass för sig: De hade tidigare satsat på att förbättra de animerade kortfilmernas manus; De hade börjat göra storyboards, dvs rita ut filmerna i serieform innan man började animera; De hade strömlinjeformat själva produktionen av filmerna, där alla animatörer var involverade i alla filmer och animerade kortare sekvenser var; Och nu fick alltså alla animatörer träna sig att bli konstnärer. Det var alltså ingen slump att Disney hade tagit emot den första Oscarsstatyetten för animerade kortfilmer och i princip skulle prenumerera på det priset under flera år framöver.

Silly Symphonies hade vid det här laget gått över till att produceras i färg, men Mickey Mouse var fortfarande svartvit.

Building a Building (1933)

1933 års första Mickey Mouse-film, Building a Building, nominerades till en Oscar.

Mickey sköter en grävskopa på en byggarbetsplats dit Minnie kommer för att sälja lunchlådor. Pete är arbetsledare för bygget där Mickey visar sig vara ganska klantig och Pete råkar illa ut. När det sedan är lunch, hämnas Pete genom att sno Mickeys lunch, men som tur är erbjuder Minnie honom en låda. I lunchen ingår bland annat en majskolv, som Mickey givetvis äter som en skrivmaskin. Kan det vara första gången det skämtet används? Pete rövar dock bort Minnie och Mickey måste rädda henne – även om det i praktiken blir tvärtom.

Filmen är vackert animerad. Särskilt en sekvens sticker ut, när Mickey kör med en skottkärra full med tegelstenar på hög höjd längs stålbalkar, rep och plankor. En tydlig detalj är att kameran verkar ha blivit rörligare. I en senare jaktsekvens följer kameran med händelserna på ett väldigt dynamiskt sätt – den tiltar, panorerar och zoomar, något som hjälper filmen att nå en riktig höjdpunkt framåt slutet.

Building a Building regisserades av David Hand, hans första regiuppdrag för Disney, och hade premiär den 7 januari 1933.

The Mad Doctor (1933)

The Mad Doctor är en kort animerad skräckfilm. Den förbjöds i Storbritannien och Tyskland för att den ansågs skrämmande för barn. Av samma anledning begränsades visningarna i USA.

Det är en mörk och stormig natt. I en hundkoja ligger Pluto och lyckas inte riktigt sova. Mickey ligger inne i huset och sover gott. Plötsligt ylar Pluto till och Mickey hör ett ondskefullt skratt. När Mickey kommer ut är Pluto borta, men Mickey lyckas hitta spår som han följer till ett kusligt slott uppe på en klippa. Karaktären som har rövat bort Pluto bär stora likheter med the Phantom Blot (Spökplumpen), men han skulle inte uppfinnas förrän 1938 av Floyd Gottfredson, som ritade den dagliga Mickey-seriestrippen. Karaktären i filmen visar sig dock vara en galen doktor, Dr. XXX, som planerar att kombinera en hund och en höna för att se vad det blir. Under flera skräckfyllda minuter i slottet försöker Mickey nå fram till Pluto, men det slutar med att han själv blir tillfångatagen och håller på att sågas mitt itu – när han vaknar från sin mardröm.

Ett par av filmens gags är återanvända från Disneys egen Haunted House från 1929, men animationen här är av mycket högre kvalitet. Användandet av ljus och skuggor bör väl belysas främst. Under en kort sekvens verkar en av animatörerna blivit inspirerade av Don Grahams lektioner i perspektiv – Mickey går utmed en korridor och sedan nedför en trappa. Tak, golv och väggar är vackert animerade och skapar en fin tredimensionell effekt, liknande den som användes av Fleischer Studios i, till exempel, The Herring Murder Case (se här).

The Mad Doctor var David Hands andra regiuppdrag, den hade premiär den 21 januari 1933.

Mickey’s Pal Pluto (1933)

I Mickey’s Pal Pluto hittar Pluto en säck med kattungar.

Pluto, Mickey och Minnie tar hand om kattungarna, men när Pluto ser att husse och matte verkar ta hand om dem bättre än honom, dyker en liten djävuls-Pluto upp och säger åt honom att jaga ut kattungarna så att de inte tar hans plats i huset. Därefter dyker en liten ängel-Pluto upp och vädjar till hans godhet. Först fnyser han bort djävulen, men när kattungarna leker med hans bollar och äter hans mat, väljer Pluto att gå på ondskans linje. Han försöker jaga ut kattungarna, men Mickey får syn på det och tvingar ut honom i kylan. Därefter lyckas kattungarna smita ut ur huset och ramla ner i en brunn. Pluto ser detta och konsulterar först med djävulen och ängeln om han ska låta dem drunkna eller inte. Ängeln vinner argumentet, men efter att fiskat upp kattungarna råkar Pluto ramla i brunnen istället. Mickey räddar honom och Pluto får belöning för att ha räddat kattungarna.

Detta är första gången som Plutos ängel och djävul dyker upp, de kommer att återkomma i fler filmer. Mickey’s Pal Pluto är en fin liten moralkaka som regisserades av Burt Gillett och hade premiär den 18 februari 1933.

Mickey’s Mellerdrammer (1933)

I Mickey’s Mellerdrammer presenterar Mickey Mouse en föreställning av Uncle Tom’s Cabin.

Och det blir precis så stereotypt som man kan tänka sig. Clarabelle Cow sminkar sig i blackface, Mickey Mouse åstadkommer samma effekt med hjälp av en smällare i munnen. Föreställningen går inte så bra – Goofy ställer till det, ett antal hundar och katter ställer till det – men det slutar lyckligt.

Som sådan, är filmen inget speciellt, men den regisserades av Wilfred Jackson, och hade premiär den 18 mars 1933.

Ye Olden Days (1933)

Ye Olden Days är en riddarhistoria.

Barden Mickey Mouse anländer till kungadömet Palapazoo där kungen ska gifta bort sin dotter, prinsessan Minnie, till prinsen av Poopapadoo, Goofy – eller som han fortfarande heter, Dippy Dawg. Minnie vill inte gifta sig med honom, så hon slängs i en fängelsecell högt uppe i ett torn. Mickey räddar henne, men de åker båda fast. Filmens klimax är när Mickey och Goofy duellerar och Mickey slutligen vinner.

Goofy som skurk? Tja, det funkar. Annars en ganska intetsägande film utan särskilt roliga gags. Ye Olden Days regisserades av Burt Gillett, och hade premiär den 8 april 1933.

The Mail Pilot (1933)

I The Mail Pilot flyger Mickey ett postflygplan.

Inget särskilt händer i filmen förrän Pete dyker upp i en roll som en flygande postrånare. The Mail Pilot regisserades av David Hand och hade premiär den 13 maj 1933.

Även om vissa av filmerna inte var så engagerande, så märks det att Disneys filmer hade blivit alltmer beroende av berättelser. Bara något år tidigare var alla Mickey-filmer musikaler – med uppträde av Mickey och/eller någon annan – men nu hade de istället blivit sammanhängande berättelser som försökte bygga mot något slags klimax.

Animationen tog hela tiden stora kliv framåt – den blev mer konsekvent, mer avancerad och mer realistisk – inom sina animerade ramar, i alla fall. Mycket av det hade med Don Grahams arbete att göra.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1933, United Artists, Walt Disney Productions och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.