Monster och konst på Universal

Efter succén med Dracula tidigt under 1931, hade Universal Pictures chef för produktionen, Carl Laemmle Jr, beställt fler monsterfilmer. Redan den 21 november 1931 hade Frankenstein premiär. Variety gav den en lysande recension och skrev att den

looks like a “Dracula” plus, touching a new peak in horror plays and handled in production with supreme craftsmanship. Exploitation, which dwells upon the shock angle, is also a punchful asset with hair-raising lobby and newspaper trumpeting.

Och vidare:

Boris Karloff enacts the monster and makes a memorable figure of the bizarre figure with its indescribably terrifying face of demoniacal calm, a fascinating acting bit of mesmerism.

Recensionerna av Frankenstein var nästan odelat positiva och publiken strömmade till. Den blev både en konstnärlig och publikfriande framgång. Det fanns dock några klåfingrar som inte kunde låta den vara. Riktlinjerna för vad som kunde visas på film eller inte, var fastlagda genom the Hays Code, men Hollywood hade inte börja framtvinga dem. Det låg istället på delstatliga och lokala censurstyrelser.

Den scenen som skapade störst debatt är när monstret kastar en flicka i vattnet på skoj, men där hon råkar drunkna. I flera delstater klipptes den andra halvan av den scenen bort. Kansas ville gå längre och klippa om 32 scener, något som hade förkortat filmens speltid med hälften. Universal Pictures tillgodosåg inte Kansas helt och hållet, men klippte bort drunkningen för nästan alla. När filmen släpptes i en nyrelease några år efter att the Hays Code börjat följas strikt, gjorde Universal klipp i originalrullarna, och drunkningsscenen försvann för all tid. Trodde man. Den återfanns på en brittisk kopia av filmen på 1980-talet och alla nutida utgivningar av filmen innehåller scenen i sin helhet.

Under tiden som Frankenstein släpptes och gjorde succé överallt, utom i Kansas, satt Walter Lantz i sin animationsstudio hos Universal och gjorde inte särskilt konstnärliga filmer om Oswald the Lucky Rabbit.

Hot Feet (1931)

I Hot Feet säljer Oswald lemonad, men hotas av några gangsters.

En näst intill obegriplig film, där berättelsen verkar helt improviserad. Det är fortfarande Bill Nolan som står för animationen och regin, tillsammans med Walter Lantz. Filmen hade premiär den 14 september 1931.

The Hunter (1931)

The Hunter, som hade premiär den 12 oktober 1931, har en tydligare story.

Oswald ger sig ut på jakt, eftersom en tjej vill ha ett rävskinn. Räven sätter givetvis käppar i hjulet för rävjakten.

Det kan vara värt att notera att Tex Avery fortfarande är med och animerar, samt att Mickey Rooney fortfarande gör rösten till Oswald.

Wonderland (1931)

Man hade kunnat tro att Wonderland är en adaption av Alice i Underlandet, men det är det inte. Det är en adaption av Jack och bönstjälken.

Adaptionen är inte särskilt trogen den klassiska engelska folksagan. Jack och bönstjälken nedtecknades troligen för första gången på engelska 1734, men berättelsen är sannolikt mycket äldre än så – historier om en ung man som stjäl en skatt från ett troll/en jätte/ett monster har funnits i tusentals år. En intressant detalj är att jätten i folksagan, samt i den här kortfilmen, uttalar sitt klassiska ”Fee-fi-fo-fum!” Repliken har sitt ursprung i William Shakespeares King Lear, i akt 3, scen 4 – samma replik som innehåller ursprunget till Stephen Kings livsverk, the Dark Tower:

EDGAR

Child Rowland to the dark tower came,

His word was still, – Fie, foh, and fum,

I smell the blood of a British man.

Folksagans Jack är inte hjälte bara i berättelsen om bönstjälken, utan förekommer i Jack Frost, Little Jack Horner, Jack – the Giant Killer och This Is the House that Jack Built. Han är, helt enkelt, en arketypisk brittisk hjältefigur i likhet med Tysklands Hans och Rysslands Ivan.

Wonderland är, trots den klassiska litterära förlagan, inte särskilt bra. Walter Lantz filmer lider fortfarande av att Oswald inte har någon riktig personlighet, samt att Bill Nolans regi och animation till stor del bygger på improvisation och upprepningar – troligen för att spara tid. Wonderland hade premiär den 26 oktober 1931.

Trolley Troubles (1931)

En titel vi känner igen. Trolley Troubles gjordes ursprungligen 1927, den andra Oswald-filmen av Walt Disney, med animation av Ub Iwerks m.fl. Hugh Harman och Rudolf Ising, som också animerade Trolley Troubles, gjorde senare en remake av berättelsen (också 1931) för Warner Bros Merrie Melodies: Smile, Darn Ya, Smile! (se här). Den här Oswald-filmen är i princip bara en nyrelease av 1927 års Disney-film, men med tillagt spår av musik och ljud.

Trolley Troubles är alltså en film som står i två olika tidsepoker. Den gjordes under stumfilmstiden, men fick nu ljud. Den regisserades av Walt Disney och animerades av Harman och Ising, med hjälp från Ub Iwerks och Friz Freleng, men släpptes nu som en film av Walter Lantz och Bill Nolan. Och alla verkar ha varit ok med detta.

Walter Lantz och Walt Disney blev ganska goda vänner, trots att Lantz tog över Disneys skapelse, Oswald. Den främsta anledningen är nog att den stora skurken i dramat hette Charles Mintz, som var den som såg till att rättigheterna till karaktären togs ifrån Disney och hamnade hos Universal (se här). När Universals boss, Carl Laemmle, kickade Mintz, fick Lantz ta över Oswald – och Lantz var noga med att få Disneys välsignelse. Om inte Mickey Mouse hade varit en sådan succé, så hade Disney nog inte varit lika givmild.

Ljudversionen av Trolley Troubles hade premiär den 23 november 1931.

The Hare Mail (1931)

Till skillnad från många andra Oswald-filmer från den här epoken, är The Hare Mail ganska bra.

Den har en ganska tydlig berättelse och Nolans improviserade animationer tar inte över alltför mycket. Oswald är en tidningspojke som bestämmer sig för att ta fast en skurk som han sett på förstasidan. Skurken har tagit en gammal man och hans barnbarn till fånga för att ta reda på var deras förmögenhet finns. Barnbarnet, en tjej i Oswalds ålder, binds fast på en planka och skurken sätter en fläkt som likt en cirkelsåg börjar klyva plankan. Scenen påminner inte så lite om scenen i Goldfinger där James Bond, drygt 30 år senare, skulle hotas med att klyvas – i Bonds fall av en laserstråle.

Ett par fina gags lyfter filmen över de flesta andra Oswald-filmerna från 1931. Det skulle inte förvåna om gagsen kom från Tex Avery, som arbetade som animatör på filmen och vars humor senare skulle lyfta Warner Bros’ och ännu senare MGM:s animerade kortfilmer till osannolika komiska höjder.

The Hare Mail hade premiär den 30 november 1931.

The Fisherman (1931)

The Fisherman är ytterligare en medioker Oswald-film från 1931 där saker och ting verkar hända helt av slumpen.

En grundidé och sedan några gags staplade på varandra – ingen medryckande berättelse, inga genomtänkta skämt, inga engagerande karaktärer. Tillbaka till normaltillståndet – medelmåttighet.

The Fisherman hade premiär den 7 december 1931.

The Clown (1931)

1931 års sista Oswald-film, The Clown, tar oss på cirkus.

Den stora behållningen är, i vanlig ordning, inte Oswald, som här spelar clown. Istället är det en sidokaraktär som stjäl showen: en hund som ska hjälpa clownen Oswald är så deadpan när han bugar, eller när han får en elefant på sig, att det faktiskt blir riktigt roligt. Tyvärr är han bara med i en kort sekvens på max en halvminut.

The Clown hade premiär den 21 december 1931.

Den stora anledningen för att Oswald-filmerna har så varierande kvalitet är givetvis att Lantz var tvungen att fylla en kvot och i princip leverera en animerad kortfilm varannan vecka. Det tvingade honom att driva på sina animatörer så som han själv blev pådriven av Universals chefer. Det blev många och långa nätter också.

Walter Lantz arbetade inte bara under tidspress, han hade också en tajt budget. Den stora depressionen drabbade också filmindustrin, som blev alltmer beroende av billigt producerade B-filmer. Ibland kunde man satsa lite extra på någon enstaka större, lite konstnärligare, produktion, med förhoppningen att den skulle bli succé. Hos Universal satsade man lite extra på monsterfilmer, och Frankenstein blev en succé.

Under depressionen satsade Universal aldrig lite extra på animerade kortfilmer, något som märks tydligt i Walter Lantz produktion. Men han arbetade troget och enträget vidare och lämnade in kortfilmerna i tid och inom budgetramarna. Det måste väl ändå ses som en konst i sig.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Det här inlägget postades i 1931, Walter Lantz Productions och har märkts med etiketterna , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.