Mickey mot högre höjder

Mickey Mouse genomgick en förändring under 1931 – en förändring som skulle leda till en Oscarsnominering. Inför den femte Oscarsgalan 1932 erkände akademin – The Academy of Motion Pictures Arts and Sciences – animerade kortfilmer som en konstform, och det gick dem inte förbi att Mickey hade utvecklats från ett musicerande djur bland alla andra musicerande djur i den tecknade filmens värld, till en drivande karaktär med personlighet som kunde övervinna hinder som korsade hans väg.

Blue Rhythm (1931)

Efter en dramatisk öppning där Mickey kastar en enorm skugga på bakgrunden, spelande ett klassiskt pianostycke, övergår musiken i Blue Rhythm snart till St. Louis Blues av W.C. Handy, som Fleischer Studios använde i Bimbos debutfilm, Hot Dog (se här).

Mickey visar sig vara en hejare på klarinett, och Pluto, i en ovanlig antropomorf roll, visar sig vara duktig på trombon. Även om filmen är ännu en musikalisk bagatell, har den ett rejält klimax då scenen som orkestern spelar på kollapsar och låten avslutas med ett gemensamt ”Yeah!”.

Filmen hade premiär den 18 augusti 1931 och regisserades av Burt Gillett.

Fishin’ Around (1931)

I Fishin’ Around är Mickey ute och fiskar med Pluto.

Det visar sig att de är ute och tjuvfiskar på förbjudet vatten. I vilket fall som helst retar fiskarna dem så mycket så att de vid ett tillfälle stjäl allt bete från burken på båten, och vid ett annat binder samman Mickeys och Plutos fiskelinor så att de tvingas kämpa mot varandra i tron att de fångat något stort.

Filmen hade premiär den 25 september 1931 och regisserades av Burt Gillett.

The Barnyard Broadcast (1931)

På ytan är The Barnyard Broadcast ännu en musikfilm som äger rum på Mickeys bondgård. Även om det låter som standardberättelse 1A, så är det inte helt sant.

Filmen har visserligen musiken i centrum, men utifrån den enkla premissen – Mickey sänder en radioshow från sin lada – har Walt Disney och regissören, Burt Gillett, skapat en väl sammanhållen berättelse. Mickey måste övervinna ett antal hinder, framför allt en katt som riskerar att störa sändningarna, och jakten på katten bygger till ett klimax och ett tillfredsställande slut. Dessutom innehåller filmen vacker och fint synkroniserad animation till musiken av Bert Lewis. En liten höjdare från 1931. Den hade premiär den 10 oktober det året.

The Beach Party (1931)

Att Mickey-filmerna fortfarande har musiken i fokus behöver inte alltid vara till deras fördel – som i The Beach Party.

Till musik och dans vandrar Horace Horsecollar, Clarabelle Cow, Mickey, Minnie och Pluto till stranden. Väl där, engagerar de i allehanda musikaliska sätt att bada och äta picknick på. Ganska sent i filmen dyker dock en bläckfisk upp, som ett slags antagonist, men då är det så dags. Filmen når visserligen ett klimax, men det känns lite påklistrat. Burt Gillett står för regin och den hade premiär den 5 november 1931.

Mickey Cuts Up (1931)

Mickey Cuts Up är ännu en musik- och dansfilm som inte visar Disneys rätta potential.

I filmen försöker Mickey och Minne ta hand om en trädgård, men på grund av en katt och Pluto förstörs deras drömmar. Än en gång bygger filmen mot ett klimax med hjälp av stegrande komplikationer och det finns väl inga egentliga fel med den, men den saknar charm. Regi, Burt Gillett. Premiär, den 30  november 1931.

Mickey’s Orphans (1931)

Mickey’s Orphans inleds i juletid med att någon lämnar en korg utanför Mickeys, Minnies och Plutos hus. I korgen finner de ett hundratal kattungar.

Dessa kattungar går sedan bärsärkagång genom huset, trots att Mickey försöker lugna dem med julklappar som t.ex. sågar (!). Situationen eskalerar, givetvis, tills hela huset är förstört. Vem som lämnade kattungarna på trappan avslöjas aldrig.

Mickey’s Orphans, som hade premiär den 9 december 1931, innehåller ett flertal riktigt fina gags och väl uppbyggda skämt. 1931 är dessutom året då Walt Disney Studios sätter en ny standard vad gäller animation. Den här filmen har flera exempel på att ribban för animerade kortfilmer har höjts rejält, men frågan är om inte The Barnyard Broadcast var en bättre Mickey-film 1931.

Mickey’s Orphans var den första animerade filmen som nominerades till en Oscar inför den femte årgången av galan, som gick av stapeln den 18 november 1932. Hur det gick då, tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lantz kämpar vidare

Universal Pictures läckte pengar och gick 2,2 miljoner dollar back 1930. I februari året därpå sålde den engelskspråkiga versionen av Dracula 50 000 biljetter på 48 timmar, vilket motsvarade en vinst på 700 000 dollar, för en film, under en helg – en rejäl kassasuccé, med andra ord. Universals studiochef, Carl Laemmle Jr. beordrade genast fler monsterfilmer.

Robert Florey var en fransk regissör som hade kommit till USA 1921 och regisserat mindre filmer under hela 1920-talet. 1929 delade han regissörsstolen med Joseph Santleybröderna Marxs första långfilm, the Cocoanauts – Floreys första större framgång. Under första delen av 1931 arbetade han med ett projekt tillsammans Bela Lugosi, skådespelaren som hade spelat Dracula. Ett projekt som passade Universal och Laemmle perfekt, om ett monster utan känslor som mördade människor urskillningslöst. Ett projekt som hette Frankenstein.

Florey skrev manuset som byggde (ganska löst) på Mary Shelleys roman med samma namn. Bela Lugosi hoppades få rollen som Dr. Frankenstein, men Carl Laemmle tyckte att han skulle spela monstret. Florey och Lugosi gjorde några make-up-tester och provscener, med Lugosi som monstret, men de var inte nöjda. Det var inte Carl Laemmle heller, men om det var Lugosi och Florey som slutade, eller om det var Laemmle som sparkade dem, verkar inte vara helt tydligt. I vilket fall som helst, lämnade Lugosi och Florey filmen om Frankenstein.

Mitt emot kontoret där de här diskussionerna höll på, tvärs över en öppen gräsplan i Universal City, låg Universals animationsstudio. Där arbetade Walter Lantz tillsammans med Bill Nolan och ett gäng animatörer, främst nätter, med att producera och regissera animerade kortfilmer om Oswald the Lucky Rabbit.

Country School (1931)

I Country School går Oswald i skolan. På vägen dit träffar han Mary och hennes får – en sekvens som slutar med att Oswald kysser fåret på rumpan.

Väl i skolan försöker lärarinnan spela orgel och behålla elevernas uppmärksamhet samtidigt. Det går sådär.

Animationen är det väl egentligen inget fel på, men Oswald lider fortfarande av att inte ha någon personlighet. Oswald-filmerna bygger framför allt på scenariot och så många gags som möjligt. Det räcker knappt för sex-sju minuter. Country School hade premiär den 5 maj 1931.

The Bandmaster (1931)

The Bandmaster, som hade premiär den 18 maj 1931, innehåller nästan ingen dialog alls. Istället förs all kommunikation genom att spela på instrument eller saker som liknar instrument.

Förutom ett par strofer fin jazzmusik och ett par roliga gags, är the Bandmaster inget mästerverk.

Northwoods (1931)

Northwoods har både mer gags och en bättre sammanhållen historia än de flesta andra Oswald-filmer. Här är Oswald en sheriff.

Tyvärr blir en del av gagsen helt obegripliga (de åtta mössen på hästen), och en del blir lite för utdragna (den rullande stenen). Oswalds filmer lider inte bara av huvudkaraktärens brist på personlighet, utan också på det oerhört snabba tempot Lantz tvingades till att producera filmerna. Ibland märks det att de bara vill ha filmen fylld med tillräckligt mycket bilder för att fylla sex minuter, men så mycket substans blir det inte. The Northwoods hade premiär den 1 juni 1931, den tredje Oswald-filmen på mindre än en månad.

The Stone Age (1931)

Nästa film, The Stone Age, dröjde lite, den hade premiär den 15 juli 1931.

Den extra tiden märks inte. Filmen är precis lika improviserad och osammanhängande som tidigare filmer med Oswald. Den utspelar sig på stenåldern, men innehåller givetvis anakronismer. När den enbente skurken ska jaga Oswald, som befinner sig på en cykel, tar han fram en portmonä och skakar fram två små skostora bilar som han ställer sig på. Två små chaufförer kommer springande och sätter sig i bilarna, och skurken kan följaktligen jaga efter Oswald. Gaget visserligen ganska lyckat, men timingen är fortfarande ett problem. När animatörerna fick fria händer att förlänga gags, bara av den enkla anledningen att tiden behövde fyllas, led komedin. Det blir, helt enkelt, inte lika roligt.

Radio Rhythm (1931)

Radio Rhythm är en sång- och dans-film som utspelar sig på en bondgård, ett scenario som verkar ha utgjort hälften av all animerad kortfilm vid den här tiden.

Filmen innehåller en studsig version av låten One More Time. Om det låter bekant så är One More Time titeln på den tredje filmen i Merrie Melodies (se här), där samma låt förekommer. Oswald-filmen Radio Rhythm hade premiär den 27 juli 1931, mer än två månader före Warner Bros. One More Time.

Kentucky Belles (1931)

Kentucky Belles hade premiär den 2 september 1931 och handlar om en kapplöpning.

Filmen innehåller, givetvis vid det här laget, en del obegripligt utdragna gags, men också en del roliga sådana. I slutscenen, när Mary ska ge en kyss till vinnaren, Oswald, sticker hästen sitt huvud mellan dem och får bådas kyssar. Klassiskt.

Alla filmer från Walter Lantz Productions regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan under den här perioden. Nolan har säkerligen hjälpt till med animationen, som annars sköttes av deras team av animatörer: Clyde Geronimi, Manuel Moreno, Ray Abrams, Fred ”Tex” Avery, Lester Kline, Chet Karrberg och Pinto Colvig.

Medan Lantz animationsstudio var upptagna med att komma på och animera de här kortfilmerna i ett hus i Universal City, gick Frankenstein framför kamerorna, nu med nytt manus, ny regissör och nya skådespelare. James Whale, en nyanländ britt, fick uppdraget i regissörsstolen. Rollen som det nu mycket snällare monstret gick till Boris Karloff. Filmen hade premiär den 21 november 1931. Resten är historia.

Bela Lugosi skulle få spela Frankensteins monster några år senare, men det var inte förrän Universals monsterfilmer, tillsammans med Lugosi, hade förpassats till B-filmsträsket. Lugosi och Florey fick dock göra en film tillsammans som kompensation för att ha missat Frankenstein: Murders in the Rue Morgue (1932).

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 2 – Universal Pictures

Filmindustrin föddes i Fort Lee, New Jersey, under Thomas Edisons patenttrust, men det var en utmanare till Edisons patent som skulle göra Hollywood till filmproduktionens centrum.

En ny sorts filmbolag

Carl Laemmle Sr.

Carl Laemmle Senior föddes 1867 till judiska föräldrar i Laupheim, Wüttenburg, som då var en del av det Tyska Förbundet. Han och hans bror flyttade 1884 till USA och bosatte sig i Chicago. Carl blev amerikansk medborgare 1887 och kom att arbeta som revisor på ett klädföretag. 1904 insåg han filmens möjligheter och började köpa upp Nickelodeons, små biografer, och senare startade han ett distributionsbolag, Laemmle Film Service. 1906 slutade han arbeta som revisor och startade en biograf i Chicago.

1909 flyttade Laemmle till New York med fru och sin då 1-årige son, Carl Laemmle Junior. Där startade han Independent Moving Pictures Company (IMP), ett filmproduktionsbolag med kontor på Manhattan och en studio i Fort Lee, New Jersey. Laemmle var inte nöjd med Edisons nybildade monopol på olika filmrelaterade patent, Motion Picture Patents Company (MPPC), och utmanade det gång på gång. Ett sätt att gå på Edisons nerver var att annonsera filmerna med skådespelarnas namn. Genom att marknadsföra skådespelare som Florence Lawrence och King Baggot, exempelvis, skapade Laemmle stjärnsystemet som skulle göda filmindustrin när den väl flyttade till Hollywood.

IMP och andra bolag försökte bli oberoende genom att 1910 tillsammans skapa Motion Picture Distribution and Sales Company under ledning av Laemmle. De stämdes av Edisons MPPC, men vann. 1910 hade dessutom expansionen västerut påbörjats. Det året hade IMP byggt en studio vid Sunset Boulevard i Los Angeles, Kalifornien. Flera av bolagen som sökte oberoende följde efter, men deras gemensamma distributions- och försäljningsbolag knakade i fogarna.

Den 30 april 1912 samlades Carl Laemmle (IMP), Pat Powers (Powers Motion Picture Company), Mark Dintenfass (Champion Film Company), William Swanson (Rex Motion Picture Company), David Horsley (Nestor Film Company), samt Charles Baumann och Adam Kessel (New York Motion Picture Company), och i ett kontor i New York skapade de tillsammans Universal Film Manufacturing Company med Carl Laemmle Sr. som chef. Det sammanslagna bolaget hade då ett flertal studios i Fort Lee, Jacksonville och Hollywood, men redan i slutet av 1912 hade de fokuserat nästan alla sina produktioner till Kalifornien.

1913 slog Laemmle samman ett antal av filmbolagens studior till en enhet, Universal City, men området var redan för litet. Han påbörjade sökandet efter större sammanhängande mark för att bygga ett väl tilltaget studioområde och hittade det på en ranch norr om Los Angeles i San Fernando Valley, det som idag är North Hollywood. Den andra, större, versionen av Universal City invigdes där den 15 mars 1915.

Universal City Studios, 1915

Många av hans konkurrenter tyckte att Laemmle var tokig som byggde ett stort studioområde långt utanför staden, och Laemmle själv var också orolig att satsningen skulle gå fel. Oron skulle visa sig vara obefogad.

Studion som byggde en industri

Universal var inte det första filmbolaget som omlokaliserade till Hollywood, men det skulle bli det första filmbolaget i Hollywood som överlevde till våra dagar. Universal är det femte äldsta ännu existerande filmbolaget efter Gaumont (Frankrike, 1895), Pathé (Frankrike, 1896), Titanus (Italien, 1904) och Nordisk Film (Danmark, 1906).

Redan från 1915 var Universal City Studios de största studiorna för filmproduktion i Hollywood, och skulle så förbli i ett decennium. Även om Carl Laemmle Senior var innovativ på många sätt, valde han att inte satsa på en egen kedja biografer. Universal satsade istället på sina studior och började redan tidigt släppa in turister på guidade turer runt området. Filmerna från Universal var helt finansierade av bolaget, Laemmle vägrade låna pengar, vilket både hade negativa och positiva sidor – negativa, då vissa produktioner ibland gick över budget och fick svårt att tjäna tillbaka pengarna; positiva, då andra produktioner kunde bli stora succéer, och då gick vinsten rakt in i bolaget.

Irving Thalberg

Carl Laemmle Senior var slug i sin marknadsföring genom att utnyttja kraften från filmstjärnorna – deras namn blev en dragkraft i sig – något han redan hade gjort i Fort Lee. Han var också slug i vilka människor han omgav sig med. Till kontoret i New York anställde Laemmle 1917 den då 18-årige Irving Thalberg som sekreterare. Thalberg blev inom kort Laemmles personlige sekreterare och visade sig komma med väldigt kloka förslag till förbättringar, både vad gäller bolaget och filmerna som producerades. 1919 bjöd Laemmle med Thalberg till Universal City i Hollywood och efter att ha besökt studiorna där frågade Leammle sin sekreterare vilka förbättringar som kunde göras.

THALBERG: The first thing you should do is establish a new job of studio manager and give him the responsibility of watching day-to-day operations.

LAEMMLE: All right. You’re it.

Tjugo år gammal blev Irving Thalberg studio manager för Universal Pictures i Hollywood. Omedelbart blev han ansvarig för nio filmer under produktion och ytterligare 30 filmer under utveckling.

Erich von Stroheim

Trots sin ungdom skulle Thalberg visa sig vara väldigt duktig på att sköta ett filmbolag – insiktsfull, noggrann och väldigt envis, samt ett gott sinne för filmen som medium. Film, insåg han, var en underlig blandning av försäljning och konst, av hantverk och teknologi, och av berättelser och spektakel. Snart utsattes Thalberg för sitt största styrkeprov, då han tvingades gå några ronder med den diktatoriska regissören Erich von Stroheim. Von Stroheim var från Österrike och startade sin skådespelarbana i Hollywood 1914. 1919 blev han manusförfattare och regissör och 1921 fick han av Universal uppdraget att göra Foolish Wives.

Von Stroheim var perfektionist och Foolish Wives gick över budget. Den skulle bli den första filmen som kostade över 1 miljon dollar att göra, den dyraste filmen som dittills producerats. Som jämförelse hade John Ford regisserat fem västernfilmer för Universal under 1921 som sammanlagt hade kostat 200 000 dollar. Det första filmutkastet till Foolish Wives var över fem timmar lång och det föll på Thalberg att övertala von Stroheim att klippa ner den. Då von Stroheim vägrade, tog Thalberg över redigeringen av filmen, som släpptes 3,5 timmar lång. Ett par år senare hamnade Thalberg och von Stroheim igen i en liknande situation över filmen Merry-Go-Round, som var mer än dubbelt så lång som avtalat och som också hade gått över budget. Den här gången avskedade Thalberg von Stroheim. Thalberg var då 24 år gammal.

Före avskedandet av von Stroheim hade Hollywood varit regissörernas heliga mark. Regissörer som von Stroheim, D.W. Griffith och Cecil B. DeMille var i princip konstnärer som hade total autonomi och filmbolagens stöd i sitt konstnärliga sökande. Efter Thalbergs uppgörelse med von Stroheim blev Hollywood en business där producenterna var de som skötte budgeten och anställde och avskedade skådespelare och regissörer efter behov och för att hålla kontona på plussidan. Regissörer och skådespelare underordnade sig filmbolagens producenter, studiosystemet etablerades och Hollywood blev en industri.

Studion som aldrig blev stor

Under 1920-talet var flertalet filmbolag etablerade med allt större studioområden i Hollywood. Flera av dem hade hela sina högkvarter i Kalifornien, men Carl Laemmle satt kvar i New York, med ansvar för marknadsföring och distribution. Hollywood var till för filmproduktion, menade han, och där hade han satt Irving Thalberg som chef. Thalberg var inte övertygad om att uppdelningen mellan filmproduktion och filmförsäljning var något positivt. Han ville dessutom att Universal borde köpa en biografkedja för att det sista ledet, visningen av filmerna, också skulle befinna sig inom bolaget. Andra filmbolag hade växt till sig genom att kontrollera hela kedjan, från produktion till visning, och Thalberg menade att det var det enda sättet för Universal att överleva. Thalberg var också övertygad om att Universal borde satsa på större prestigeprojekt för att skapa de stora kassasuccéerna.

Lon Chaney som Quasimodo

1922 satsade Irving Thalberg lite extra på en filmatisering av The Hunchback of Notre Dame, med Lon Chaney i huvudrollen. Med spektakulära kulisser och en spektakulär tolkning av Lon Chaney försökte Thalberg göra Universal till ett filmbolag som stod för kvalitet. I egenskap av studiochef översåg Thalberg redigeringen av filmen och när han ansåg att filmen saknade folkmassor i ett par scener, tog han beslutet att filma om de scenerna med fler statister, utan att fråga Laemmle på New York-kontoret. Relationen mellan Laemmle och Thalberg blev, kanske inte så förvånande, ansträngd. När så Thalberg kontaktades av bossen för ett litet produktionsbolag, Louis B. Mayer Productions, för att i stort sett ha samma roll som i Universal, hoppade han på det. Louis B. Mayer Productions skulle inom några år gå ihop med Metro Pictures Corporation och Goldwyn Pictures Corporation och bilda Metro Goldwyn Mayer – MGM.

The Hunchback of Notre Dame blev, trots Thalbergs avsked, en stor succé för Universal och skapade en ny filmstjärna i Lon Chaney. Ett par år senare fick han nya framgångar med The Phantom of the Opera. Förutom att cementera Chaneys stjärnstatus, skapade de två filmerna grunden för det som skulle bli Universals nisch i Hollywood – monsterfilmer.

Carl Laemmle Jr.

Carl Laemmle Seniors något konservativa syn på hur ett filmbolag borde vara, med produktionen skild från distributionen och helst inga biografer alls, ledde till att Universal Pictures aldrig blev ett av de stora filmbolagen i Hollywood. Den här konservatismen tog sig andra uttryck, bland annat en utbredd nepotism. 1928 namngav Carl Laemmle Senior sin efterträdare: Carl Laemmle Junior. Det var en födelsedagspresent på hans 21-årsdag. Då arbetade ett 70-tal familjemedlemmar och släktingar till Laemmle i företaget. Poeten Ogden Nash uttryckte det så här: ”Uncle Carl Laemmle/Has a very large faemmle.”

Carl Laemmle Junior styrde Universal genom en intensiv förändringsperiod. Övergången till ljudfilm. Färre billiga västernfilmer och fler dyrare monsterfilmer. Etablerandet av en egen animationsstudio under Walter Lantz – som ni kan läsa om här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Bimbo till Betty I

Fleischer Studios fortsatte söka sin identitet. De hade introducerat sin huvudkaraktär, Bimbo, en hund som ibland var vit, ibland svart, men någon större succé hade det inte blivit. De hade också introducerat en sidokaraktär, Betty Boop, en hundliknande kvinna med hängande öron, som trots sin 20-tals flapper-stil visade sig vara helt rätt i tiden under 1930-talets början.

The Male Man (1931)

Bröderna Fleischer hade emellertid inte insett Bettys potential ännu. The Male Man handlar uteslutande om Bimbo, i sin vita skepnad, som brevbärare.

Bimbo tvingas leverera brev till Davy Jones på havets botten, men vägen dit är kantad av många och udda gags. Dave Fleischers influenser var fortfarande gällande på studion, dvs så många gags som möjligt, de behövde inte ha med berättelsen att göra. Om Bimbo blir förvånad, flyger hatten inte bara upp i luften och tillbaks, istället gör hatten en full loop innan den landar på huvudet igen.

The Male Man hade premiär den 24 april 1931 och animerades av Ted Sears, Seymour Kneitel och Grim Natwick.

Twenty Legs Under the Sea (1931)

Twenty Legs Under the Sea är ännu en helt obegriplig film om Bimbo.

Bimbo hamnar alltså under havsytan, igen. Han verkar vara kung av havet under några ögonblick, men han slutar som fabriksarbetare vid en sardinfabrik på slutet. Ingen berättelse, mest improviserad animation av Willard Bowsky och Tom Bonfiglio. Filmen hade premiär den 5 maj 1931.

Silly Scandals (1931)

En bit in i Silly Scandals dyker Betty Boop upp, och nu får hon äntligen sitt namn.

Hon har visserligen sina hundöron kvar, men det är här hon blir Betty, en skandalös flapper med strumpeband och korta kjolar. Vid ett par tillfällen under sitt nummer tappar hon sin topp och exponerar sin BH, något som egentligen var otänkbart utifrån the Hays Code, men regelverket var fortfarande inte fullt genomdrivet (se här). När hon har sjungit sitt nummer skanderar publiken ”we want Betty!” – publiken som såg Silly Scandals på bio verkar ha varit lika ivriga att se Betty. Inom ett år skulle hon bli Fleischer Studios största stjärna.

The Herring Murder Case (1931)

Men det var fortfarande Bimbo som var Fleischers levebröd. I The Herring Murder Case får Bimbo dock sällskap av en gammal bekant.

Plötsligt befinner vi oss utanför filmen, och ur ett bläckhorn dyker Koko the Clown upp – Out of the Inkwell hette Fleischers filmserie där Koko dök upp för första gången. Han springer in i filmens handling och blir Bimbos sidekick. Koko the Clown var en av bröderna Fleischers första återkommande karaktärer (se här). När Max Fleischer uppfann rotoscope-tekniken filmade han av sin bror Dave i en clown-kostym. Dave hade tidigare arbetat som clown på Coney Island, ett nöjesfält nära där familjen bodde, och nu fick han åter användning för sin Yama Yama-dräkt. Den kalkerade clownen fick namnet Koko.

The Herring Murder Case är i övrigt fylld med fin animation, framför allt en del riktigt snygga tredimensionella effekter, men den är också fylld med regissören Dave Fleischers ändlösa jakt på gags Allt, precis allt, rör på sig hela tiden. Bord, byggnader och alla karaktärer gungar i takt med musiken, konstant. Trevligt för publiken, kanske, men det var oerhört krävande av animatörerna, förståeligt nog.

Filmen är den sista som använder Billy Murray som röst till Bimbo. Den hade premiär den 26 juni 1931 och animerades av Al Eugster och Shamus Culhane.

Bimbo’s Initiation (1931)

Bimbo’s Initiation brukar räknas som Bimbos bästa film och det är inte svårt att förstå varför.

Berättelsen är ganska enkel, Bimbo råkar ramla ner genom en brunn och stöter på en sektliknande grupp som försöker värva honom som medlem. Bimbo tackar hela tiden nej, och råkar ut för den ena konstigheten efter den andra – olika slags tankegåtor och hinderbanor med risk för sitt liv. Filmen innehåller mycket fin animation. Vid ett tillfälle hamnar Bimbo i ett rum som vänds uppochned – och det är väldigt vackert utfört. Framåt slutet dyker Betty Boop upp och verkar försöka rädda honom, innan det avslöjas att hon också försöker värva honom och att alla sektmedlemmarna också är Betty Boops.

Det märks att bröderna Fleischer inte alls bryr sig om the Hays Code. Det är många klappar på Bettys välutvecklade rumpa, både från Bimbo och henne själv.

Bimbo’s Initiation hade premiär den 24 juli 1931 och animerades av Grim Natwick, Betty Boops skapare. Detta var dock sista gången han animerade Betty för Fleischer Studios.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 1 – Studiosystemets födelse

Här tar vi ett steg tillbaka från den animerade kortfilmens värld och vidgar våra vyer. Vi börjar med att konstatera att Hollywood lika gärna hade kunnat heta Fort Lee. Inte platsen Hollywood, då, utan begreppet Hollywood. Men udda anledningar som patentstrider, markpriser och klimat gjorde att södra Kalifornien lockade filmindustrin mer än norra New Jersey.

Mannen som kunde fotografera hästar

Filmen föddes visserligen i Kalifornien, men inte i Hollywood. Affärsmannen och den före detta guvernören i Kalifornien, Leland Stanford, ville lösa ett problem. Han och hans vänner, som alla var intresserade av hästar och hästkapplöpningar, kunde inte med blotta ögat lista ut huruvida alla hästens hovar var i luften eller inte under galopp. De anlitade en brittisk fotograf, Eadweard Muybridge, för att avgöra saken. Muybridge ställde upp 24 kameror med 69 centimeters mellanrum bredvid en galoppbana på Stanfords hästuppfödningsgård i Palo Alto. Slutarna kopplades till snören som spändes över banan, och han lät sedan en häst springa i galopp i 58 km/h framför kamerorna.

Resultatet blev en serie bilder som kunde konstatera att, ja, hästens hovar är alla i luften under galopp. Muybridge kunde sedan projicera 16 av bilderna i sekvens i en apparat han kallade zoopraxiscope.

Året var 1877 när stillbilderna blev rörliga.

Några år senare skulle Leland Stanford grunda Stanford University på gården i Palo Alto, vilket har föranlett att universitetet än idag kallas för the Farm. Den första studenten som gick över Stanford Universitys tröskel vid öppnandet den 1 oktober 1891 hette Herbert Hoover, som blev USA:s 31:e president (1929-1933).

Muybridge, fotografen, skulle några år senare skjuta sin frus älskare i huvudet. Han erkände, men hävdade sinnesförvirring på grund av en huvudskada han hade fått på 1860-talet. Vid rättegången friades han helt, men inte på grund av sinnesförvirring. Mordet på hustruns älskare räknades som berättigat.

Det våras för stumfilmen

Åren efter Muybridges framgångsrika inspelning och visning av den första filmsekvensen blev kaotiska. Uppfinningarna och patenten stod som spön i backen. Filmkameran, filmremsan och sätt att visa filmerna uppfanns på flera olika platser oberoende av varandra. Fransmannen Louis Le Prince filmade en kort sekvens, Roundhay Garden Scene, 1888, som räknas som den äldsta gjord med en riktig filmkamera. Den amerikanske stjärnuppfinnaren Thomas Edison filmade femsekundersfilmen Fred Ott’s Sneeze 1894 och kunde visa upp den och andra filmsnuttar i sina Kinetoskop. Strax därefter, 1895, filmade bröderna Auguste och Louis Lumière La Sortie de l’Usine Lumière à Lyon och många andra korta sekvenser som de sedan kunde projicera på väggar och dukar inför storpubliker. Vid dess födelse var filmen mest en experimentell kuriositet, men en del som kom i kontakt med mediet insåg dess potential för riktigt historieberättande.

George Méliès var en tidig pionjär vad gäller den tekniska sidan. I sin studio, som han byggde 1896, experimenterade han med substitution splice, multiple exposure, time-lapse, dissolve och handmålad färgfilm. Hans mest berömda film är Le Voyage Dans La Lune (1902), som brukar räknas som den första science fiction-filmen. De flesta av hans filmer är inte särskilt nyskapande vad gäller berättandet, de är mest avfilmad teater med ett par inskjutna tekniska genialiteter som inte hade gått att utföra på en scen.

Filmberättandet ställde filmskaparna inför helt nya problem. Hur klipper man ihop filmsnuttar till en sammanhängande sekvens som är förståelig för publiken? Hur växlar man mellan olika sekvenser utan att det blir snurrigt? Hur får man publiken att fokusera på det som berättas? Hur undviker man att publiken blir desorienterad?

Omkring sekelskiftet 1900 börjar man på olika håll göra filmiska upptäckter av olika sätt att lösa de här nya problemen. Det första klippet där vi får följa karaktärer genom en dörr, gjordes i Come Along, Do! (1898). Den första sammanhängande sekvensen gjordes i The Kiss in the Tunnel (1899). Det första subjektiva POV-klippet gjordes i As Seen Through a Telescope (1900). Man börjar uppfinna filmens grammatik.

Den första berättande filmen, som på ett effektivt sätt använder den nya filmgrammatiken och som ökar intresset hos den amerikanska allmänheten bortom det kuriösa och faktiskt blir en publiksuccé, var en 12 minuters västernfilm som heter The Great Train Robbery (1903). Filmen gjordes av Edwin S. Porter och innehåller ett tidigt exempel på cross-cutting, där han klipper mellan två olika händelseförlopp som inträffar samtidigt. Porter arbetade hos Edison Studios och västernfilmen spelades in i New Jersey.

De edisonska patenten

Thomas Edison hade filmvärlden i sin hand. Han hade sin bas i trakten omkring New York City och han började etablera olika platser för experiment och produktion av film i området. Då tillräckligt konstgjort ljus var svårt att producera lät Edison uppföra en Black Maria-studio, som är en stor vridbar byggnad som kan följa solens gång under dagen. Edison lät också bygga en glasstudio på ett tak på Manhattan, och han inrättade studios av olika slag i the Bronx och på Staten Island. Edison Studios producerade mer än 1200 filmer mellan 1894 och 1918, även om endast ett 80-tal av dem var långfilmslånga.

Edison var inte bara innovativ på det praktiska sättet, han var också innovativ vad gäller att försvara upphovsrätten och olika teknologiska patent hans företag lyckades frambringa. Edison stod för ett innehav av mer än 1200 patent, även om han inte personligen hade förvärvat dem alla. 1902 började han skicka meddelanden till filmdistributörer och filmvisningsbolag att de borde använda Edisons apparater exklusivt, eller så skulle de stämmas för intrång på Edisons olika patent på området. I princip tvingades alla filmbolag köpa licenser av Edison för att producera film i USA. Utifrån monopolet, som det i stort sett var, bildades 1908 the Motion Picture Patents Company (MPPC), som bestod av alla större filmproduktionsbolag, inklusive en del utländska bolag som var intresserade av den amerikanska marknaden. Bolaget Eastman Kodak, som ägde patentet på celluloid-baserad film, var också en del av MPPC. Ingen kunde göra film, utan licens från Edison.

Eftersom priserna på land var höga i New York, sökte sig Edison och många nya filmproducenter till New Jersey tvärs över Hudson-floden. Nestor Film Company etablerade sig i Bayonne, men de flesta samlades omkring Fort Lee precis vid brofästet till George Washington Bridge. Fort Lee brukar räknas som födelseplatsen för filmindustrin – inte längre bara en experimentell kuriositet, utan en riktig industri. Från 1907 etablerade sig Kalem Company, Champion Film Company, Independent Moving Pictures Company, Goldwyn Picture Corporation, Biograph Studios, Fox Film Corporation, Pathé Frères, Metro Pictures Corporation och Selznick Pictures Corporation i Fort Lee, tillsammans med ett dussintal mindre aktörer.

Flykten från New Jersey

Redan i början av 1910-talet krackelerade MPPC och Fort Lee började överges av många av filmbolagen som hade etablerat sig där. De flesta omlokaliserade till Jacksonville, Florida, som tidigare använts för filmproduktioner under vinterhalvåret, men som nu attraherade permanenta filmstudios. Det varade fram till 1917, då en konservativ demokrat, John W. Martin, valdes till borgmästare i Jacksonville med en plattform att tämja filmindustrin i staden. Han ville inte ha biljakter och iscensatta bankrån i staden. Han fick som han ville. Filmbolagen hade redan börjat söka sig västerut.

Södra Kalifornien lockade av många anledningar. Vädret var mycket mer pålitligt än i New Jersey. Marken omkring Los Angeles var, om möjligt, ännu billigare än i New Jersey. I närheten fanns berg, hav, öknar, djungler och jordbruksland, för filmning utomhus. MPPC:s högkvarter låg på östkusten, en hel kontinent bort, vilket skulle försvåra deras möjligheter att upprätthålla patenträttigheter på västkusten. Och om MPPC, mot förmodan, skulle försöka upprätthålla rättigheterna, låg utlandet, Mexiko, bara ett par timmar söderut, vilket möjliggjorde en flykt dit om man blev tvungen.

Så vanns vilda västern

Nestor Film Company grundades 1909, som en västkustfilial till Centaur Film Company i Bayonne, New Jersey. 1911 byggde Nestor Film Company den första permanenta filmstudion i Hollywood, Kalifornien. 1912 skulle Nestor Film Company slås samman med flera andra filmbolag till Universal Pictures Manufacturing Company, under överseende av Carl Laemmle Sr. Universal är den äldsta filmstudion som fortfarande existerar och det var den första studion som var vertikalt integrerad, vilket innebar att studion kontrollerade filmproduktionen, filmdistributionen och biograferna som filmerna visades i. Den vertikala integrationen skulle vara det som utmärkte Hollywoods studiosystem – ja, det, samt filmerna, filmstjärnorna och allt glitter och glamour som följde med, givetvis.

1915 är en brytpunkt. Det var året då D.W. Griffiths The Birth of a Nation hade premiär. Det var en tre timmar lång långfilm som fick ett enormt genomslag. Trots att den innehåller rasistiska porträtt av svarta och en glorifiering av både slaveriet och Ku Klux Klan, blev den en publiksuccé. D.W. Griffith blev Hollywoods första regissörsstjärna och etablerade Hollywood som filmindustrins främsta hopp. Det var också året då MPPC förlorade ett rättsfall, som förklarade att MPPC var en kartell med monopolställning som var tvungen att splittras.

Det blev fritt fram att producera film var som helst i USA, men Hollywood visade sig ha allt filmbolagen letade efter. Fram till 1920 skulle de flesta filmbolagen ha etablerat sig där och platsen Hollywood blev begreppet Hollywood.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De glada melodiernas begynnelse

Den 17 januari 1931 hade Little Caesar med Edward G. Robinson premiär. Det blev startskottet för en lång rad hårdkokta gangsterfilmer som Warner Bros kom att bli starkt förknippade med under 1930-talet. Trenden blev tydlig samma år, den 23 april, då WB släppte The Public Enemy med James Cagney. Studion som i princip hade uppfunnit ljudfilmen började göra filmer om ämnen som togs direkt från samtidens tidningsrubriker. 1931 var alkohol fortfarande förbjudet och som en följd hade maffian tagit kontroll över flera amerikanska storstäder. USA hade samtidigt drabbats av en ekonomisk depression, med hög arbetslöshet och utbredd fattigdom som följd. Historier om gängkrig och polistillslag mot alkoholsmuggling, prostitutionsringar, spelhålor och speakeasies var vardagsmat. Samtidigt var suget efter verklighetsnära verklighetsflykt tydligen outtömligt och Warner Bros ställde gärna upp. Det underlättade att realistiska filmer var billiga att producera.

För att fylla ut biorepertoaren krävde också Warner Bros en ökad produktion av kortfilmer. Leon Schlesinger, som producerade Looney Tunes för Warner Bros, ställde gärna upp.

Warner Bros ägde inte bara en filmstudio. 1925 köpte de Vitaphone, ett ljudsystem på skiva för filmer. Warner Bros blev därför inte bara pionjärer inom ljudfilmen, utan också ägare till bolag som producerade musik på skiva. 1930 började studion köpa upp skivbolag och skapade samma år Warner Bros Music för distribution av musikskivor. De etablerade flera radiostationer för att marknadsföra sin musik, men de insåg tidigt filmens kraft för att sälja musik.

Cryin’ for the Carolines (1930)

I december 1930 släppte Warner Bros en live-action kortfilm med namnet Cryin’ for the Carolines. Den hade producerats av Leon Schlesinger som den första i en serie med namnet Spooney Melodies:

Det blev ingen hit och Spooney Melodies lades ner direkt. Istället beställde Warner Bros en andra månatlig serie animerade kortfilmer från Leon Schlesinger. Förutom att fortsätta producera Looney Tunes, vilka mestadels hade Bosko i huvudrollen, skulle Leon Schlesinger och hans animationsstudio med de tidigare Disney-medarbetarna Hugh Harman och Rudolf Ising nu också producera Merrie Melodies – en serie filmer med det uttalade målet att marknadsföra låtar från Warner Bros växande musikbibliotek.

Lady, Play Your Mandolin! (1931)

Den första filmen i Merrie Melodies-serien, Lady, Play Your Mandolin!, hade premiär i augusti 1931. Givetvis innehåller den låten Lady, Play Your Mandolin! – men också andra låtar från Warner Bros musikkatalog. Frank Marsales, Schlesingers kompositör och arrangör, hade fri tillgång till musikkatalogen, och lånade friskt.

I Lady, Play Your Mandolin! introducerar Rudolf Ising, som stod för regin, en ny karaktär: Foxy – som inte blir så nyskapande. Istället blir det en väldigt snarlik Mickey Mouse-kopia, som dessutom får en Minnie-liknande flickvän, Roxy. De har spetsiga öron och fluffiga svansar – som rävar – så Disneys advokater kunde nog inte göra något.

Filmen är en ganska tam affär. Visserligen innehåller den en full häst som självantänder, men Foxy och Roxy är undermåliga kopior på Walt Disneys populärare karaktärer.

Eftersom man ville särskilja Looney Tunes från Merrie Melodies fick den senare slutklämmen ”So long, folks!” som motsvarighet till den förras ”That’s all, folks!”.

Smile, Darn Ya, Smile! (1931)

Foxy och Roxy är tillbaka i Smile, Darn Ya, Smile! som hade premiär den 5 september 1931.

Om berättelsen känns igen, så är filmen i princip en remake av Trolley Troubles (1927), en Oswald the Lucky Rabbit-film – samme Oswald som Hugh Harman och Rudolf Ising hade varit med om att skapa.

Smile, Darn Ya, Smile! är i princip en musikvideo med ett par Mickey- och Minnie-kopior. Ett par intressanta saker kan man dock notera: Dels innehåller filmen en ko vars juver täckts av en kjol – helt i enlighet med the Hays Code (se här); Dels refererar filmen till den stora depressionen, i och med förekomsten av luffargänget under järnvägsbron, ett ämne Warner Bros var mer än villiga att ta upp, även i sin animerade produktion (se här).

One More Time (1931)

One More Time, som hade premiär den 3 oktober 1931, blev den sista filmen med Roxy och Foxy.

Filmen slutar alltså med att Foxy skjuts med ett maskingevär. Och detta var den sista filmen med Foxy i huvudrollen. Vi får väl tolka det som att Foxy faktiskt dog av den kulsprutesalvan. Det blev inte One More Time.

Efter tre filmer av Merrie Melodies hade Hugh Harman och Rudolf Ising börjat dela på bördan. Hugh Harman behöll Looney Tunes och Bosko, medan Rudolf Ising tog ansvaret för Merrie Melodies.

You Don’t Know What You’re Doin’! (1931)

För You Don’t Know What You’re Doin’! skapade Rudolf Ising en ny karaktär, Piggy.

Piggy har en lookalike-flickvän, givetvis: Fluffy. Inledningsvis är filmen gammal skåpmat. Piggy hämtar upp Fluffy i sin bil för en kväll på stan och allt pekar åt att detta är ännu en sjungande-djur-film som försöker efterhärma Disney. Men här är det lite mer improvisation. Halvvägs genom filmen, i konsertsalen, glömmer Piggy bort Fluffy och hon försvinner ur berättelsen helt. Istället börjar Piggy jamma med jazzbandet, något som leder ett gäng alkisar på en balkong till att håna Piggy. Det hela spårar ur när Piggy och en av alkisarna flyr konsertsalen, klart på kanelen båda två, och de springer längs en gata. Animationen börjar här efterlikna bröderna Fleischers bättre stunder (se här), även om You Don’t Know What You’re Doin’! har mycket renare linjer och enklare animation. Byggnader, lyktstolpar och gatan själv börjar röra på sig. Bilen, som Piggy och Fluffy anlände i, blir också full. Piggy och alkisen avslutar filmen i en pöl, glatt ropande ett ”Whoopie!” tillsammans.

Allt detta till en väldigt studsig jazz-låt, You Don’t Know What You’re Doin’! av Abe Lymans orkester, som innehåller en prominent trombon-slinga av trombonisten Orlando ”Slim” Martin. Det är Martin som gör motorljudet till den fulla bilen med sin trombon. Flera av ljuden Martin gjorde med sitt instrument blev senare standardljud i många animerade kortfilmer.

You Don’t Know What You’re Doin’! hade premiär den 31 oktober 1931. Nästa film i Merrie Melodies-serien var också med Piggy, men den tillhör en grupp filmer från Warner Bros som på 1950-talet förbjöds att visas på grund av sin rasism – så den tar vi en annan gång. Istället vänder oss till den sista Merrie Melodies för 1931:

Red-Headed Baby (1931)

Red-Headed Baby hade premiär den 26 december 1931 och har ett vagt jultema.

Red-Headed Baby är den första filmen från Looney Tunes och Merrie Melodies som inte har en återkommande karaktär. Titelns rödhåriga babe är en docka som tillverkas av en jultomteliknande karaktär. Efter tomten har gått och lagt sig blir hon levande, precis som de övriga leksakerna i verkstaden. En leksakssoldat förälskar sig i dockan, men en ondskefull spindel rövar bort henne. Filmen slutar dock lyckligt genom att alla leksaker tillsammans besegrar spindeln och dockan och soldaten återförenas.

Efter Red-Headed Baby blev Merrie Melodies en serie som ägnade sig åt engångskaraktärer, precis som Disneys Silly Symphonies. Looney Tunes ägnade sig åt Bosko-berättelser, i likhet med Disneys Mickey Mouse. Warner Bros beredde sig på att spotta upp sig inom den animerade kortfilmen.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De fåniga symfonierna når full cirkel

Walt Disneys Silly Symphonies var aldrig någon kassako. De blev istället en möjlighet för studion att experimentera, men först skulle de både bli tydligare i sina berättelser, samt återgå till sina rötter.

Birds of a Feather (1931)

Inte helt förvånande handlar Birds of a Feather om fåglar av alla de slag.

Den första halvan av filmen är mest en uppvisning av fåglar till synkroniserad musik, men sen stegrar spänningen. En kyckling snappas upp av en rovfågel, och bondgårdens kråkfåglar startar en räddningsaktion, som givetvis slutar lyckligt.

Disney hade insett att alla filmer – animerade kortfilmer, eller inte – måste ha något slags dramatiskt anslag för att vara intressanta (se här). I Birds of a Feather ser man utvecklingen ditåt. Filmen regisserades av Burt Gillett, animerades av David Hand och hade premiär den 10 februari 1931.

Mother Goose Melodies (1931)

Mother Goose var troligen ingen riktig person. En del vill tro att hon egentligen hette Mary Goose och är begravd i Boston, men mer sannolikt är hon ett begrepp för sagor och rim med en moralisk twist som traderats över generationer. Dessa sagor och rim har sedan samlats av flera personer från olika delar av världen. En av de första av dessa samlare hette Charles Perrault och var fransman.

Perrault (1628-1703) var författare och ledamot i den Franska Akademien. Han verkar ha varit vansinnigt intresserad av sagor och fabler. Han föreslog för den franske kungen, Ludvig XIV, att bygga 39 fontäner i den stora labyrinten vid Versailles, en för var och en av Aesops fabler. När han vid 67 års ålder tvingades i pension, ägnade han sig helhjärtat åt att skriva ner folksagor. Resultatet blev Histoires ou contes du temps passé (Sagor med moral från äldre tider), ett verk med undertiteln Les Contes de ma Mère l’Oye (Gåsmors sagor – Mother Goose Tales).

De mest berömda sagorna i Perraults verk är Askungen, Rödluvan, Mästerkatten i stövlar och Törnrosa. Perrault tog sig friheter med de folksagor han i princip skrev om. Framför allt Törnrosa verkar vara näst intill ett originalverk av Perrault. En del av sagorna dyker senare upp i bröderna Grimms samlingar från 1800-talets början, men Perrault skrev för vuxna, medan Grimm verkar ha skrivit om sagorna för att bli mer passande för barn.

På 1780-talet publicerades i England Mother Goose’s Melody, or, Sonnets for the Cradle – en samling barnrim och vaggvisor. I och med det, blev Mother Goose synonymt med sagor och barnpoesi i den engelsktalande världen. Boken, som sammanställdes av John Newbery och hans styvson, Thomas Carnan, i mitten på 1800-talet, innehåller många intressanta rim och uttryck. Ett exempel:

All work and no play, makes Jack a dull boy.

Som kanske känns igen från The Shining (1980).

I nyare Mother Goose-samlingar finns mängder av tillskott av rim och karaktärer. Walt Disneys Silly Symphony, Mother Goose Melodies, gör ett eget urval och här dyker Old King Cole, Three Blind Mice, Little Miss Muffet, Jack and Jill, Simple Simon, Humpty Dumpty, Little Jack Horner, Four and Twenty Blackbirds, Little Bo Peep, Little Boy Blue, Baa Baa Black Sheep och Cat, Cow and Little Dog upp:

Mother Goose Melodies har ett bra tempo och en del av rimmen görs utan dialog. Resultatet blir en ganska underhållande rulle med antydningar till storhet. Regi, Burt Gillett; Animation, främst David Hand; Premiär, 17 april 1931.

The China Plate (1931)

I The China Plate blir en porslinstallrik med Kina-motiv levande.

Inleds ganska stereotypiskt med karikatyrer på en slags kinesisk kejsare och hans undersåtar, men utvecklar sig till en lite mer nyanserad bild av Kina än andra samtida animerade kortfilmer (se här, exempelvis).

En fiskarpojke blir indragen i en flicktjänares öde. Han befriar henne både från kejsaren och en drake.

Filmen hade premiär den 25 maj 1931 och regisserades av Wilfred Jackson. Animationen av David Hand är högklassig i den här. Musiken av Frank Churchill är också bra.

The Busy Beavers (1931)

Animationen i The Busy Beavers är också högklassig, men den här gången är den av Charles Byrne och Harry Reeves. Regi, Wilfred Jackson. Premiär, 22 juni 1931.

Filmen inleds med den sedvanliga sekvensen med djur som gör saker i takt med musiken – den här gången är det bävrar som bygger en damm – men även här stegras spänningen genom att ett regnoväder hotar dammens och bävrarnas existens. En ensam bäver inser faran och räddar alla. Även om berättelsen till ytan inte är något speciellt, så visar strukturen att Disneys strategi med en avdelning som endast syftar till att utarbeta berättelserna börjar bära frukt. Filmen spårar aldrig ur och den slutar inte abrupt, utan spänningen och komplikationerna stegrar och når ett klimax. A och O i berättarteknik, men Disney är den första som gör det inom ramen för korta animerade filmer.

The Cat’s Out (1931)

The Cat’s Out upphovsrättsskyddades och hade premiär som The Cat’s Nightmare. The Cat’s Out var filmens arbetstitel och när den släpptes på DVD behöll man den titeln. Filmen hade ursprungligen premiär den 28 juli 1931, regisserades av Wilfred Jackson och animerades främst av David Hand.

The Cat’s Nightmare är en sämre titel, eftersom den förstör en ganska viktig del av filmens handling. Den handlar om en katt som släpps ut för natten och gör sånt som katter gör mest – jamar och jagar fåglar. Efter att ha lyckats ta en fågels stjärtfjädrar ramlar katten ner från ett tak och får en vindflöjel i huvudet. Det som följer är kattens mardrömmar, men det filmen gör på ett genialt sätt är att övergången till mardrömmarna är helt sömlös. När fågeln utan stjärtfjädrar dyker upp igen är den enorm och varken katten eller publiken förstår att det är en mardröm. Katten jagas av den och diverse andra monster, spöklika träd och en fågelskrämma – innan den vaknar och inser att det bara var en mardröm.

Fågelskrämmans lilla dans i The Cat’s Out är en tydlig throwback till The Skeleton Dance (1929), den första filmen i Silly Symphony-serien (se här). Disneys filmserie med fokus på musik har nått full cirkel, och är nu redo att börja experimentera på riktigt. Det tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Iwerks flippar vidare

Flip the Frog blev aldrig någon succé. Skaparen till karaktären, den tidigare Disney-animatören Ub Iwerks, var väldigt duktig i sitt hantverk, men någon känsla för komik, story eller karaktär hade han inte. Av de tio Flip-filmerna som Iwerks producerade och som MGM distribuerade under 1931, finns det bara en som i alla fall har en grund att stå på.

Movie Mad (1931)

I Movie Mad drömmer Flip om att vara filmstjärna, så han promenerar och läser How to Be a Movie Actor.

Efter att ha efterliknat Charlie Chaplin, försöker Flip ta sig in i en filmstudio, men där står en sheriff och kastar ut honom. Efter ett flertal försök lyckas han, men han jagas av sheriffen genom hela studion och filmen. Jakterna är inte särskilt fartfyllda, men några hyfsade ansatser till gags lyckas Iwerks pressa ur sig.

Vid ett tillfälle dyker två Laurel and Hardy-figurer upp, där den ene börjar kasta pajer på den andre. Pajerna råkar träffa sheriffen, så att jakten på Flip måste göra ett uppehåll. Sheriffen slickar i sig pajerna från ansiktet med ett svep med tungan – ett gag som kommer att dyka upp i flera framtida animerade kortfilmer, men det här är ett av de tidigaste exemplen på det.

Vid ett annat tillfälle hamnar Flip och sheriffen i en korridor med sex dörrar. Det som följer är en sällsynt illa komiskt tajmad version av Scooby-Doo-dörrarna (se här). Gagset lider av Iwerks nitiska rytmiska animation. Allt ska ske på beaten. Någon tanke på att snabba på eller sakta ner rytmen för komisk effekt verkar inte finnas. Carl Stalling, som gick från Disneys Silly Symphonies till detta, har visserligen komponerat väldigt bra musik till Movie Mad, men den mer rytmiskt varierande stilen, som han senare skulle bemästra hos Warner Bros, hade han inte börjat använda ännu.

Movie Mad hade premiär den 29 augusti 1931.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Iwerks Studio | Etiketter , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Animerade rättegångar – del 1 – Disney v. Van Beuren

Walt Disney var givetvis vaksam. Efter allt som hade hänt honom i samband med att Oswald the Lucky Rabbit togs ifrån honom (här), så var han väldigt beskyddande när det gällde sina skapelser. När Ub Iwerks och Carl Stalling slutade (här, här och här), såg Disney till att behålla rättigheterna till Mickey Mouse och Silly Symphonies, två filmserier som Iwerks respektive Stalling hade varit med om att skapa (här resp. här). 1931 hade Disney full kontroll över sin animationsstudio, sina medarbetare och sina skapelser.

Mickey och Milton

Disneys succéer lockade andra animationsstudios att försöka kopiera framgångarna, och den tydligaste stjärnan på den animerade himlen var Mickey Mouse. Disneys störste konkurrent, Fleischer Studios, hade ibland med en Mickey-liknande figur i sina filmer som ofta var elak på något vis (här). När Ub Iwerks startade eget inkorporerade han en Mickey-liknande mus i sin första Flip the Frog-film (här). Paul Terry, den verklige veteranen, kunde inte heller låta bli (här).

Men ingen var tydligare i sin plagiering än Amadee J. Van Beuren. Hans figurer, Milton och Mary/Rita (se här), var alltför lika Mickey och Minnie för att Disney skulle låta det vara. Den 31 mars 1931 stämde Disney sin konkurrent Van Beuren för plagiat.

Van Beuren släppte genast en pressrelease:

In my judgment the action is entirely without merit or foundation. Aesop’s Fables created the characters Milton and Mary Mouse at the inception of the company in 1921 and the company has been using them.

If there has been any imitation, it would appear to be at the door of Walt Disney Productions, whose characters of Mickey Mouse and Minnie Mouse are so similar to ours. As soon as we are served with papers we shall be prepared to defend the action.

Van Beuren hävdade alltså att Milton och Mary hade funnits inom Aesop’s Fables sedan 1921, och att det egentligen var Disney som kopierat Milton och Mary. Tekniskt sett hade han rätt. Karaktärerna Milton och Mary var två möss som använts i flera filmer under 1920-talet, men det Van Beuren så påpassligt glömmer att nämna är att karaktärerna genomgick en drastisk omdesign under 1930 (då också Mary blev Rita). Så sent som i filmen A Close Call var Milton och Mary visserligen antropomorfiska, men mer musliknande än de skulle bli senare.

A Close Call (1929)

Hot Tamale (1930)

Ett år senare, i Hot Tamale, var mössen mycket mer lika Mickey och Minnie.

Milton och Mary designades om av animatören John Foster under 1930, och det är tydligt att anledningen är att försöka kopiera Disneys framgångar.

Cosgrave och Lloyd

Ett fall som Disneys stämning av Van Beuren hamnade hos United States District Court for the Southern District of California, en federal domstol, och domaren som skulle avgöra fallet hette George Cosgrave. Även om han var 60 år gammal, var han ny på jobbet. Han hade nominerats av Herbert Hoover i mars 1930 och börjat arbeta en månad senare. När han fick Disney v. Van Beuren på sitt bord, hade han alltså arbetat på den federala domstolen i ett knappt år. Då hade han i och för sig redan fått göra rätt för sig.

1925 hade Harold Lloyd försökt göra en film om amerikansk fotboll och college i nästan ett decennium. När han äntligen hade fått ett rum med manusförfattare att skriva en sådan berättelse, kontaktade en släkting honom med erbjudande om att träffa en författare vid namn H.C. Witwer. Witwer föreslog att Lloyd skulle läsa en berättelse han hade skrivit om en råakademiker som drömmer om att bli fotbollsproffs. Lloyd läste aldrig berättelsen och hans skrivarstab fortsatte med den ursprungliga idén om en råakademiker som drömmer om att bli populär på college, och som tvingas spela fotboll för att bli det.

Eftersom Lloyd hade hamnat i skottlinjen för plagiatsökande författare tidigare, bland annat för Safety Last! (1923) – den med klockan, ni vet – så sökte hans författarstab upp Witwer igen och beskrev deras annorlunda vinkel på fotboll/college-berättelsen för honom. Lloyds stab fick Witwers välsignelse.

The Freshman, som filmen kom att heta, visade sig vara en stor succé, och Witwer kom på andra tankar. Han tyckte att idén som pitchades för honom var originell, men att slutresultatet, The Freshman, lånade alltför friskt från hans berättelse. Så han stämde Lloyd 1926.

Fallet dröjde. Witwer hann avlida innan det nådde en rättegångssal, och det var hans änka som drev fallet vidare. När det till slut nådde en domstol, var året 1930, domstolen var United States District Court for the Southern District of California, och domaren hette George Cosgrave, nyutsedd domare, men erfaren jurist.

Cosgrave dömde, i fallet Lloyd v. Witwer, till Witwers fördel. Cosgrave ansåg att likheterna var alltför stora för att det skulle kunna vara slumpen. Lloyd hävdade att filmskapande är en lagsport och att berättelsen växt fram på ett organiskt sätt, medan Cosgrave ställde Lloyd helt till svars för det han tyckte var plagiat av Witwers berättelse. Men eftersom domaren inte kunde fastställa att Lloyd hade läst berättelsen, så ansågs Lloyd ”unintentionally guilty of plagiarism.” Detta hade kunnat öppna dammarna för ändlösa stämningar och rättegångar, hur skulle någon i Hollywood kunna skydda sig från unintentional plagiarism? Fallet Lloyd v. Witwer överklagades och i nästa instans friades Lloyd. Då var domstolen av åsikten som uttrycktes bäst av Harry Carr, kolumnist i The Los Angeles Times vid tidpunkten:

Generally speaking all ideas are borrowed. All murder mystery stories are built upon the models of Edgar Allen Poe’s ”Gold Bug” or ”The Murders in the Rue Morgue.” There never was but one western. Told endlessly.

Cosgrave hade en snäv syn vad gäller filmskapande. Filmer var, enligt honom, en ensam persons verk. Vissa i Hollywood arbetade på det viset, alla deras filmer kunde härledas till en ensam persons geni. Charlie Chaplin är ett exempel, Buster Keaton ett annat. Men de tillhör undantagen. Harold Lloyds filmer var lagarbeten, där Lloyd var en lagmedlem som tillsammans med övriga lagmedlemmar arbetade mot ett gemensamt mål. De flesta filmer fungerade, och fungerar, på det viset. Men Cosgrave såg det alltså annorlunda.

Disney och Van Beuren

I april 1931 kom domare Cosgrave med ett tillfälligt åläggande om att Van Beuren skulle upphöra att plagiera Disney. Den formella domen kom fyra månader senare. Van Beuren förbjöds

employing or using or displaying the pictorial representation of ‘Mickey Mouse’ or any variation thereof so nearly similar as to be calculated to be mistaken for or confused with said pictorial representation of ‘Mickey Mouse’.

Domen gav också Disney möjlighet att söka skadestånd och begära alla intäkter som Van Beuren gjort på de plagierade figurerna. Men Disney krävde aldrig några pengar. Nästan 30 år senare, uttryckte Walt Disneys bror, Roy, det såhär:

We just stopped him. That’s all we were out to do. We didn’t ask any damages. We even let him finish marketing his pictures. We wanted to establish our right. That’s what we were after. To establish a copyright like that is a big thing and that’s an important thing to do.

Walt Disneys vaksamhet lönade sig. Domen innebar att Disney skyddade sin upphovsrätt, och det råder väl ingen tvekan om att grunden till ett av världens största mediekonglomerat började byggas här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Van Beuren Studios, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Lantz och Oswalds situationer

De animerade kortfilmerna från Walter Lantz fokuserade på situationskomik och musik. Oswald the Lucky Rabbit, som Lantz hade ärvt av Walt Disney och Charles Mintz, hade ingen personlighet alls, så det var situationerna man satte Oswald i som bestämde filmens riktning. Oswald själv bara, liksom, hängde med.

I överenskommelsen när Lantz startade Universal Pictures animationsstudio, ingick att producera en animerad kortfilm var tredje vecka. Kvaliteten blir därför, som vi har sett tidigare, högst varierande. Men Lantz och hans huvudanimatör, Bill Nolan, spenderade stora delar av dygnet med att flitigt producera Oswald-filmer från sin skrubb på Universals studioområde.

Arbetssättet hos Lantz verkar ha varit: (1) tänk ut en situation/titel; (2) animera filmen, improvisera mycket; (3) jaha, filmen blev något annat, det gör inget, behåll titeln.

China (1931)

Oswald i Kina – det blir precis så stereotypt som det låter. De sneda ögonen, oförmågan att säga ”r” och förkärleken för att arbeta i tvätterier – allt finns här.

China har, precis som föregående Oswald-filmer, en stream-of-consciousness-anarki i sig. Hänglås lever, strykjärn blir till ångbåtar och stärkta underkläder springer iväg. Men Oswald har fortfarande ingen personlighet. China hade premiär den 12 januari 1931.

College (1931)

Det var Bill Nolan som uppfann städet som skämt i animerade filmer. Enligt flera källor ska städet ha använts för första gången i en Warner Bros-film från 1942, men här är det, i College, redan 1931. När Oswald ska springa ett lopp, stoppar en medtävlare ner ett städ i hans byxor. När starten sedan går, springer Oswald på stället. Detta borde alltså vara första gången ett städ används som skämt i en animerad kortfilm.

College innehåller ett par fina gags. När medtävlaren laddar för att slå till Oswald, tar kaninen på sig ett par glasögon – man slår ju inte någon med glasögon. Då sparkas Oswald i baken istället. När medtävlaren vid ett senare tillfälle, som förlorare i loppet, ska slå till Oswald igen, tar kaninen på sig glasögonen än en gång. För att gardera sig, har Oswald också tagit på sig glasögon över rumpan. Roligt, med 1931 års glasögon…

Men någon skola går Oswald inte i. Han är på studentpuben, och sedan deltar han i en studenttävling. Titeln, College, har väldigt lite med handlingen att göra. Ett tydligt exempel på hur Lantz animationsstudio verkar ha fungerat.

Shipwreck (1931)

I Shipwreck befinner sig Oswald och en papegoja på en flotte. De försöker få tag i mat genom att fiska, men hamnar själv på kroken och senare på havets botten.

Väl där upptäcker de strax en orgel som de börjar spela på. Havets djur stämmer in i deras sång- och dansnummer.

Filmen innehåller väl inget särskilt. Möjligtvis kan man nämna att Oswald vid ett tillfälle vänder ut-och-in på en fisk, och börjar spela xylofon på fiskbenen. Inte roligt, kanske, men ganska överraskande.

The Farmer (1931)

The Farmer påminner starkt om en Mickey Mouse-film, The Barn Dance. Oswald-versionen innehåller karaktärer som verkar vara karikatyrer av Horace Horsecollar och Clarabelle Cow, men framför allt antagonisten, som inte så lite påminner om Pegleg Pete.

I stort sett en musikal. Ett par kul gags väger inte upp att The Farmer är en dålig kopia av Disneys bättre sång- och dans-filmer. Oswald är dock inte lika snäll som Mickey, så när kaninen tar av den enbente antagonistens träben och slår honom med det, så blir man inte förvånad. Eller?

The Fireman (1931)

För att vara en film om en brandman, så är det förvånansvärt få brandmän i The Fireman.

Oswald med flickvän ska på brandmännens picknick, men de faller av brandbilen och hamnar efter. På vägen stöter de på ett litet barn som är oerhört störigt, så störigt att Oswald försöker bli av med det. Väl på picknicken dyker det upp tre blinda möss, som Oswald skänker pengar till. Barnet stjäl dock pengarna från de blinda mössen.

Det finns knappt en gnutta story i filmen – inte som hänger samman, i alla fall – men ungen som Oswald försöker göra sig av med, står för en del fina sekvenser.

Sunny South (1931)

I Sunny South styr Oswald kosan mot den amerikanska södern.

När Oswald väl anländer till Dixie, så välkomnas han av en kommitté, oklart varför, som givetvis, I Wish I Was in Dixie, Syds nationalsång under det amerikanska inbördeskriget. Stereotyperna av svarta är många, inte ovanligt vid den här tiden.

Filmen verkar improviserad från början till slut. Nolan har börjat animera sekvenser med tåget som Oswald kör, fastnat i dem, så att när väl kaninen kommer till södern, så är vi halvvägs genom filmen. En typisk Lantz-film från 1931.

Det är tyvärr inte mycket som är innovativt eller jätteintressant med Walter Lantz filmer från början av 1931. De är billiga och hastigt ihopskrapade, och den improviserade animationen underlättar inte. Den stora behållningen är väl att det fortfarande är Mickey Rooney som gör rösten till Oswald.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar