Glada melodier och realistisk eskapism

Warner Bros producerade under 1930-talet mest gangsterfilmer och realistiska draman om ämnen som togs direkt från tidningarnas rubriker under den stora depressionen och förbudstiden. 1933 inledde de ett samarbete med Broadway-koreografen Busby Berkeley och började göra extravaganta musikaler, men de behöll sina realistiska rötter.

42nd Street var det första samarbetet mellan Busby Berkeley och Warner Bros. Filmen skulle egentligen ha regisserats av Mervyn LeRoy, men eftersom Jack Warner och Darryll F. Zanuck plockade honom för att regissera I Am a Fugitive from a Chain Gang (se här), fick Lloyd Bacon ta plats i regissörsstolen istället. Bacon, med ett förflutet som skådespelare under stumfilmstiden, tog tag i projektet, men blev överskuggad av de stora sång- och dansnumren koreograferade av Berkeley.

Det sägs att Busby Berkeleys koreografi inspirerades av hans egna upplevelser som löjtnant vid artilleriet under första världskriget – där soldaternas exercis senare låg till grund för den strama disciplinen och de geometriskt avancerade dansnumren. Efter kriget arbetade han på Broadway och koreograferade ett par dussin musikaler med alltmer avancerade scenshower. Han brydde sig inte så mycket om att dansarna faktiskt kunde dansa, hellre då att de kunde röra sig väl i raka linjer och geometriska mönster.

Berkeley anlitades vid 30-talets början av Hollywood för att koreografera dansnummer, först av Samuel Goldwyn och United Artists för Eddie Cantor-musikaler, senare av Carl Laemmle Jr och Universal Pictures för diverse dansnummer i deras musikaler. Flera av hans typiska stilar och sätt att filma etablerades redan då – så som ansiktsparader, kalejdoskop-sekvenser och top-down-vinkeln, med kameran i taket riktad rakt nedåt. Han var innovativ och hade klara idéer om vad han ville göra i filmerna. Bland annat valde han att bara använda en kamera, och inte fyra som man vanligtvis använde för dansnummer. På så sätt kunde han behålla sin vision utan att löpa risken att klåfingriga regissörer och redigerare skulle urvattna den. Berkeleys stil gjorde att dansnumren stod ut från filmerna i stort. De blev liksom showstoppers, som inte direkt förde handlingen vidare.

42nd Street utspelar sig bakom kulisserna under en uppsättning av en Broadway-musikal, där två producenter har problem med att huvudrollsinnehavaren har en affär med uppsättningens finansiär samtidigt som regissören är desperat eftersom han förlorat alla sina pengar i börskraschen 1929. Trots alla hinder, är uppsättningen en succé.

Så, även om Warner Bros gav sig in på lite mer eskapistiska musikaler, lyckades man behålla lite verklighetsförankring i depressionens USA. Samma sak gällde de animerade kortfilmerna av Hugh Harman och Rudolf Ising som man distribuerade i serierna Looney Tunes och, som här, Merrie Melodies, som inte hade några återkommande karaktärer, utan där varje film byggde på en samtida poplåt:

The Shanty Where Santy Claus Lives (1933)

Depressionen är närvarande i julfilmen The Shanty Where Santy Claus Lives.

En frusen liten pojke pulsar i snön medan han tittar längtansfullt mot den varma kyrkan eller in i fönstret där en familj lyckligt dansar kring granen. Pojken fortsätter hem till sitt skjul (shanty) med en förhoppning att något ska finnas i strumpan som hänger över den kalla eldstaden. Men så dyker jultomten upp utanför fönstret och tar med pojken till sitt skjul, som givetvis är fullt av leksaker som lever upp. Under dansen och sången som följer, råkar en julgran fatta eld, men pojken är rådig och släcker elden, till applåder från leksakerna. Pojken är lycklig igen.

Filmen innehåller tyvärr en del stereotypa skildringar av svarta, men samtidigt har den en viss julig charm som är svår att motstå. Det var möjligt att vara lycklig under den stora depressionen också.

The Shanty Where Santy Claus Lives regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Norm Blackburn och hade premiär den 7 januari 1933.

One Step Ahead of My Shadow (1933)

I One Step Ahead of My Shadow blir det fler rasistiska stereotyper av en – låt oss säga – blandad karaktär.

Filmen utspelar sig i Kina, med allt vad det innebär av stereotypa skildringar av kineser med stora tänder, långa hästsvansar och svårigheter att uttala ”r”. I en tidig gatuscen stöter två kineser på varandra och när de hälsar pratar de med afroamerikansk dialekt och de visar sig heta Amos och Andy.

Amos ’n’ Andy var en radio-sitcom med två vita minstrelskådespelare, Freeman Gosden och Charles Correll, som spelade de två svarta karaktärena som gav serien sitt namn. Med start 1928 gick radioshowen i 32 år. Den blev snabbt populär, redan 1930 gjorde Gosden och Correll en Amos ’n’ Andy-film, Check and Double Check – där de spökar ut sig i blackface. Mellan 1951 och 1953 gick det också en TV-serie, The Amos ’n’ Andy Show, då med huvudsakligen svarta skådespelare. Skämtet i en Merrie Melodies-film om Kina kanske gick hem 1933, men ter sig ganska långsökt idag.

One Step Ahead of My Shadows huvudhandling är emellertid ett ungt kinesiskt par som sjunger titelmelodin, givetvis utan att kunna uttala ”r”. Den stora komplikationen är en kinesisk drake som lägger sig i sången, men den övervinns med en låda kinesiska fyrverkerier.

Den slentrianmässiga rasismen är svår. Den förekommer till och med slutvinjetten då den kinesiska pojken dyker upp och får säga ”So long, fok!” – och då är ändå den här filmen inte den mest rasistiska under den här eran, inte ens från Warner Bros. Det kommer många fler exempel framöver, tyvärr.

One Step Ahead of My Shadow regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Max Maxwell, och hade premiär den 4 februari 1933.

Young and Healthy (1933)

Young and Healthy handlar om en överviktig kung.

Kungen är uttråkad, omgiven av gamla och tvingas gå på tråkiga baler och picknickar. Inte förrän han får syn på lekande barn i trädgården livar han upp.

Låten i filmen, Young and Healthy, är med i 42nd Street. Trots att animationen presenterar obegränsade möjligheter till stora och innovativa sång- och dansnummer, överträffar Busby Berkeleys koreografi Rudolf Isings animation. Se för er själva:

Detta var ett problem med Harman och Isings produktioner för Warner Bros – de hade helt enkelt inte idéerna. Berättelserna var tunna och formelbundna och animationen var billig och tråkig.

Young and Healthy regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Larry Martin och hade premiär den 4 mars 1933.

The Organ Grinder (1933)

I The Organ Grinder går en man med sitt positiv och sin apa längs New Yorks gator.

Inledningsvis spelar de låten The Organ Grinder, men framåt slutet övergår musiken till ledmotivet till 42nd Street. Merrie Melodies verkar användas väldigt mycket för att marknadsföra Warner Bros nya musikal.

The Organ Grinder regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Thomas McKimson, och hade premiär den 8 april 1933.

Wake Up the Gypsy in Me (1933)

Härnäst, i Wake Up the Gypsy in Me, kommer en ovanligt politisk film från Warner Bros.

Filmen utspelar sig i Ryssland i vad som verkar vara en by av romer och/eller kosacker. I ett palats i närheten sitter Rice-Pudding, en tydlig karikatyr av Grigori Rasputin. Medan Rice-Pudding åtrår en liten flicka genom ett par kikare, smyger det sig in en bombare i palatset. När Rice-Pudding har lyckats tränga in flickan i ett hörn, revolterar byn och jagar iväg honom. Som ett sista farväl får han en bomb i sina byxor och flyger i luften.

Rasputin var i verkligheten en mystisk figur. Han var en självutnämnd helig man som bistod tsar Nikolaj II och familjen Romanov med helande krafter och religiösa råd. Hans inflytande var som störst 1915, då tsaren begav sig mot östfronten under det första världskriget och Rasputin bistod tsaritsan Alexandra med styrandet av Ryssland. 1916 mördades Rasputin av ett gäng konservativa adelsmän som motsatte sig hans inflytande över tsardömet. Året efter mordet, avrättades tsarfamiljen i den ryska revolutionen, men myterna om Rasputin levde vidare, något som märks i den här lilla filmen från Merrie Melodies.

Wake Up the Gypsy in Me regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Silverman, och hade premiär den 13 maj 1933.

I Like Mountain Music (1933)

I Like Mountain Music handlar om ett tidningsställ, vars tidningskaraktärer blir levande.

Filmen fokuserar inledningsvis på en cowboy från en västerntidning – sången som gett filmen sin titel är åt country-hållet. Fokus skiftas dock snart till andra karaktärer. Några gangstrar från en gangstertidning bryter sig in i kassaapparaten, men de jagas av ett par detektiver från en detektivtidning. Av någon anledning jagas de också av italienska fascister ledda av Mussolini. Gangstrarna sätts slutligen dit av en karikatyr av Edward G. Robinson.

Handlingen är väl ganska tunn, men filmen innehåller flera fina gags som väger upp tunnheten. Filmen är den tidigaste skildringen av hillbilly-kulturen och en av de första som använder sig av någon slags country-musik.

I Like Mountain Music regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Larry Martin, och hade premiär den 10 juni 1933.

Ett par veckor innan, den 27 maj 1933, hade den indirekta uppföljaren till 42nd Street premiär: Gold Diggers of 1933. Även denna koreograferad av Busby Berkeley, men denna gången stod Mervyn LeRoy för regin – han som egentligen skulle ha regisserat 42nd Street. I likhet med den förra filmen innehöll även Gold Diggers of 1933 referenser till den stora depressionen mellan de extravaganta dansnumren. En inledande repetition avbryts av indrivare som vill ha pengar som lånats ut till produktionen, exempelvis.

Gold Diggers of 1933 byggde på en succépjäs från 1919, The Gold Diggers, och hade redan filmatiserats två gånger – en gång 1923 med samma namn som pjäsen, en stumfilm, och en gång som ljudfilm, Gold Diggers of Broadway, den mest inkomstbringande filmen 1929. Denna, den tredje, filmatiseringen blev ännu en succé – 1933 års näst största hit.

Filmens handling är ganska enkel, en produktion på Broadway har finansiella problem, men de hittar till slut en finansiär och musikalen kan sättas upp. Framför allt en av sångerna fick ett liv utanför filmen, We’re in the Money, som i filmen sjungs av Ginger Rogers. Just den låten, tillsammans med en annan, Pettin’ in the Park, ansågs dock som lite för obscent iscensatta, så Busby Berkeley filmade nedtonade versioner av dem. De hårdföra lokala censorerna fick därför se den nedtonade versionen av filmen, medan andra lokala censorer som inte var så petiga, kunde släppa igenom den lite mer explicita versionen.

Om det är svårt att förstå en av verserna från We’re In the Money, så sjunger Ginger Rogers den på Pig Latin, ett kodspråk som förekommer i engelskspråkiga länder och som påminner om fikonspråket.

Gold Diggers of 1933 är ännu ett bra exempel på hur Warner Bros lyckades kombinera glamorös eskapism med verklighetsförankrad realism. Publiken fick både drömma sig bort och samtidigt identifiera sig med det hårda livet. Det gällde både Busby Berkeleys och Merrie Melodies musikaler.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1933, Harman-Ising Productions, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från havets djup till Nordpolen

Walt Disney Studios befann sig i ännu en övergångsperiod. Man hade gått från stumfilm till ljudfilm endast fem år tidigare, och nu började man gå från svartvitt till färg. Övergången skedde först i serien Silly Symphonies.

Walt Disney Studios hade växt något enormt under 1931 och 1932, och uppgifterna hade blivit alltmer specialiserade. De spenderade alltmer tid på att göra storyboards och karaktärsnycklar, så animeringen blev mer standardiserad och processen blev strömlinjeformad. Walt Disney själv ansåg att ett sätt att hålla kvaliteten hög var att vara konsekvent under hela processen, framför allt under animationen. Karaktärerna fick inte skilja sig från en sekvens till en annan, trots att alla animatörer arbetade med samma film och animerade varsin sekvens.

King Neptune (1932)

Den förra filmen i Silly Symphony-serien, den oscarsbelönade Flowers and Trees, hade inlett produktionen som en svartvit film, och sedan gjorts om till en färgfilm (se här), men King Neptune är den första animerade kortfilmen som producerades i färg från början.

Den store kung Neptunus sitter på sin tron på havets botten. De havslevande varelserna, inklusive några topless sjöjungfrur, leker med honom. Sjöjungfrurna letar sig sedan upp till ytan för att sola, då ett piratskepp dyker upp och rövar bort en av dem. Havets alla varelser ställer upp och inleder ett krig mot piratskeppet innan Neptunus startar en storm som sänker skeppet och den bortrövade sjöjungfrun återförenas med sina fränder.

Filmen får väl räknas som en Silly Symphony standard 1A – en musikfilm med en relativt simpel komplikation som löser sig på slutet. Den regisserades av Burt Gillett, animerades av hela studion* och hade premiär den 10 september 1932.

Bugs in Love (1932)

Bugs in Love var den sista Silly Symphony-filmen som producerades i svartvitt.

Filmen inleds på ett tivoli för nyckelpigor – med cykelhjul som pariserhjul och grammofonspelare som karuseller – innan vi zoomar in på ett förälskat par. Under deras uppvaktning av varandra dyker plötsligt en fågel upp och börjar jaga dem. De andra nyckelpigorna kommer och räddar dem. Slut.

Inte den mest avancerade storyn och karaktärerna är intetsägande, kanske med undantag för fågeln, som har en sliten hög hatt, gamla damasker och en liten tillstymmelse till personlighet. Filmen regisserades av Burt Gillett, animerades av hela studion*, och hade premiär den 1 oktober 1932.

Babes in the Woods (1932)

Babes in the Woods är den tredje färgfilmen från Silly Symphonies, den andra som från början producerats i färg, och handlar om två barn som går vilse i skogen.

Berättelsen bygger på lika delar en engelsk folksaga, Babes in the Wood, och den mer berömda tyska folksagan om Hans och Greta som nedtecknades av bröderna Grimm, men Disney slänger in en liten by med vänliga tomtar som inte finns med i någon av sagorna. Två barn, en pojke och en flicka, är i alla fall vilse i en skog efter att ha lämnats där av någon styvförälder. I den engelska folksagan dör barnen och täcks med löv av rödhakar och styvpappan drabbas av hemskheter. I bröderna Grimms Hans och Greta hittar barnen en häxa som göder dem i ett kakhus för att äta upp dem, men som de sedan dödar och när de återvänder hem har styvmamman avlidit.

Disneys version är givetvis tamare, något som är tydligt redan när byn med små tomtar dyker upp. I tomtebyn dyker det upp en häxa som lockar med de två barnen på sin kvast till sitt kakhus. Där förvandlar hon pojken till en spindel med hjälp av en magisk vätska, men när häxan ska förvandla flickan till en råtta, dyker plötsligt en hel tomtearmé upp. Medan tomtarna besegrar häxan, häller flickan den magiska vätskan på spindeln, som förvandlas tillbaka till pojken. Tillsammans häller de sedan vätska på andra djur i kakhuset som alla förvandlas tillbaka till barn. Häxan förvandlas till en sten.

Babes in the Woods är verkligen färgsprakande. Disney drar full nytta av den nya teknologin och filmen är fin att titta på. Handlingen är väl lite småspännande, men karaktärerna, även häxan, är ganska intetsägande. Filmen regisserades av Burt Gillett och hade premiär den 19 november 1932.

Santa’s Workshop (1932)

Bilden av Santa Claus, jultomten, cementeras i och med Disneys Santa’s Workshop.

Alla svenskar vet säkert vad filmen handlar om – den har visats i Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul på svensk TV varje julafton utan undantag sedan 1960 – under sång förbereder jultomten och hans nissar sig inför julklappsutdelningen. De flesta svenskar känner säkert också till att delar av filmen har censurerats i olika omgångar – bland annat nidbilder av svarta och judar. Filmen har också klippts ned av tidsskäl, eftersom den har behövt passa in i Disneys julspecial – en liten sång som Jultomten sjunger strax före han beger sig med släden, exempelvis.

Det här med censur av Santa’s Workshop på julafton är väl egentligen ganska uttjatat, men det tål att upprepas: Det är alltså inte SVT som censurerar och klipper i filmerna, det är Walt Disney Studios. Det är deras produkt och de vill inte förknippas med otidsenliga stereotypa skildringar av svarta, judar och andra minoriteter. När de släppte filmen oklippt på DVD, fick filmkritikern Leonard Maltin sätta in den och andra filmer med liknande kontroversiellt innehåll i en historisk kontext. Det var acceptabelt att skämta om och nedvärdera minoriteter på 1930-talet, det är det inte längre. Framför allt blir det lite märkligt om man kräver att få se ocensurerade animerade kortfilmer på julafton. Då får man vara konsekvent och också kräva att få se Goofy sätta en gaffel i ett eluttag i Mickey’s Trailer (som förklarar varför han äter popcorn istället för majskolv i husvagnen), eller kräva att man får se den lustiga fågeln mejas ner av Donald Ducks kulspruta i Clown of the Jungle. Vissa saker passar inte på julafton, vissa saker passar bättre i en historisk kontext, och en del passar sig inte alls längre.

Santa’s Workshop regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 10 december 1932.

Walt Disney Studios personal 1932

*De animatörer som arbetade med filmerna ovan var: Les Clark, Jack King, Tom Palmer, Norm Ferguson, Frenchy de Tremaudan, Joe D’Igalo, Charles Hutchinson, Ed Love, Frank Tipper, Hardie Gramatky, Hamilton Luske, Bill Roberts, Fred Moore, Eddie Donnelly, Johnny Cannon, David Hand, Dick Lundy, Ben Sharpsteen, Art Babbitt, Fred Spencer, Paul Fennell, Chuck Couch, Harry Reeves, Dick Williams, Charles Byrne, Marvin Woodward, Louie Schmitt, Jack Kinney, Jack Cutting, Nick George, Clyde Geronimi och George Drake – minst.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, United Artists, Walt Disney Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

President Betty

Under 1930-talet fungerade animerade kortfilmer som snabb, ytlig underhållning strax före filmerna man egentligen hade betalt för. De var aldrig överdrivet politiska. Inför presidentvalet 1932 ändrade Fleischer Studios det något.

Betty Boop for President (1932)

I Betty Boop for President stället Betty Boop upp som kandidat.

Max Fleischer nominates Betty Boop for President

lyder de första förtexterna. Det var väl ingen större politisk satir som kom från Fleischer Studios, men några tydliga politiska ställningstaganden kan man skönja.

Betty Boops motståndare heter Mr. Nobody, något som ger upphov till ett par roliga skämt:

  • Who will make your taxes light?
  • Mr. Nobody.
  • Who’ll protect the voters’ right?
  • Mr. Nobody.

I en scen i USA:s kongress sitter åsnor (Demokraterna) på den ena sidan, medan elefanterna (Republikanerna) sitter på den andra. Och de kan inte få någonting gjort, om den ena sidan säger något, säger den andra motsatsen. Fleischer Studios tog säkert inspiration från den dåvarande politiska situationen. Då, som nu, kan USA:s kongress inte få särskilt mycket gjort på grund av den politiska polariseringen.

Presidentvalet 1932 var egentligen ett ödesval. USA hade befunnit sig i en djup depression i över tre år. Arbetslösheten var skyhög, fattigdomen utbredd och både jordbruk och banker gick omkull dagligen. Den sittande presidenten, republikanen Herbert Hoover, ställde upp för omval på plattformen att hans protektionism och aggressiva penningpolitik skulle ta USA ur depressionen. Landet runt hade dock hans namn blivit synonymt med de kåkstäder som hade växt fram i och omkring städerna – Hoovervilles – och han sågs som en stor anledning till att depressionen hade blivit så djup och varat så länge.

Som Hoovers motståndare trodde många att det demokratiska partiet skulle välja New Yorks tidigare guvernör Al Smith, något som föranledde Betty Boop att förvandlas till karikatyrer av Hoover och Smith ett par gånger i Betty Boop for President. Men det var New Yorks sittande guvernör som blev Demokraternas kandidat, Franklin D. Roosevelt.

Under kampanjen reste Roosevelt runt i USA och gav intrycket av att vara kandidaten för förändring. Hans kampanjsång, Happy Days Are Here Again, blev den mest populära politiska sången i USA:s historia och är fortfarande idag Demokraternas inofficiella partisång. Roosevelts plattform var förändring, ett slut på depressionen och ett upphävande av förbudet mot alkohol. Hoover, å andra sidan, ansågs skyldig till depressionen och hade inte ens det egna partiets fulla stöd. Republikanerna var splittrade i frågan om alkolholförbudet och motsatte sig, då som nu, skattehöjningar.

Roosevelt valdes till president den 8 november 1932 med en stor majoritet. Han fick 57% av rösterna, vilket gav honom 89% av elektorsrösterna. Stödet för honom var starkast i Södern, där majoriteten som röstade var vita och som fortfarande röstade demokratiskt, i stort sett på grund av att Abraham Lincoln hade tillhört Republikanerna och avslutade slaveriet. Hoover hade starkast stöd i nordost, New England, typiskt republikansk mark under första halvan av 1900-talet. Det kan noteras att en socialistisk kandidat, Norman Thomas, fick 2% av rösterna, och att en kommunistisk kandidat, William Z. Foster, fick 0,3% av rösterna 1932.

Franklin D. Roosevelt kom att väljas till president ytterligare tre gånger, den ende som suttit fler än två mandatperioder. Han installerades den 4 mars 1933 och satte genast igång med att bekämpa depressionen genom det som kom att bli The New Deal, den nya given. Men det återkommer vi säkert till en annan gång.

Betty Boop vinner givetvis valet mot Mr. Nobody. Filmen avslutas med en stor parad för att fira USA:s nya president. I en inte särskilt subliminal hint föreställer den allra sista bilden ett stop öl – om Betty Boop hade valts som president 1932, hade alkoholförbudet rykt all världens väg.

Betty Boop for President regisserades av Dave Fleischer, animerades av Seymour Kneitel och Roland Crandall, och hade premiär den 4 november 1932, fyra dagar före presidentvalet.

Fleischer Studios gjorde ytterligare två Betty Boop-filmer 1932:

I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You (1932)

I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You innehåller ett av Louis Armstrongs första framträdanden på film.

Filmen inleds med en kort live-action-sekvens med Louis Armstrong och hans orkester som spelar High Society Rag, därefter träffar vi på Betty Boop som bärs fram genom djungeln av Bimbo och Koko. Snart dyker de obligatoriska kannibalerna upp och rövar bort Betty.

När Bimbo och Koko letar efter Betty inleds låten som har gett filmen sin titel, och de jagas av ett stort flygande infödingshuvud. Det blir en ganska lång jaktsekvens, på grund av att huvudet börjar sjunga med Louis Armstrongs röst och sedan går från att vara animerad till att vara live-action. Animationen är givetvis rotoscopad.

Å ena sidan är filmen innovativ i sin användning av rotoscoping och blandning av animation och live-action; Å andra sidan hänfaller den till samma slentrianmässiga nedvärderande avbildning av afrikaner och afroamerikaner vi redan har sett till leda. Men detta var kanske det enda sättet Fleischer Studios kunde konkurrera med sina rivaler. Walt Disney Studios hade sina berättelser, sin avancerade ljudsynkronisering, sina världsstjärnor och färg. Warner Bros hade ett enormt musikbibliotek som inga andra animationsstudios kom åt. Men Fleischer befann sig i New York, medan de andra befann sig i Hollywood, och i New York fanns det en helt annan närhet till live jazzmusik av företrädesvis afroamerikanska artister – som Louis Armstrong och Cab Calloway (se här). Genom att använda honom som mall för animationen och hans musik som soundtrack, skapade Fleischer Studios en egen liten nisch inom animationsbranschen. I princip gjorde de en blandning mellan konsertfilmer och musikvideos – på 1930-talet.

I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You regisserades av Dave Fleischer, givetvis, animerades av Willard Bowsky och Ralph Somerville, och hade premiär den 25 november 1932.

Betty Boop’s Museum (1932)

I Betty Boop’s Museum får Betty lift av Koko till ett museum där Bimbo arbetar.

Betty råkar bli inlåst i museet, även om hon inte märker det förrän flera timmar efteråt. Skelett, mumier och statyer blir levande och skrämmer henne, men när hon sjunger för dem, blir alla lugna. Slutet är lite märkligt: När statyn av Samson råkar riva taket på museet, dyker plötsligt Bimbo upp i en vagn och räddar Betty, samtidigt som de av någon anledning befinner sig på en kyrkogård.

Betty Boop’s Museum är nog ett bevis på att Fleischer Studios fortfarande inte riktigt hade kommit ur sina gamla gängor – de improviserade gagsen, den ibland förvirrande berättelsen och den allmänt lägre kvaliteten hos studion. Den regisserades av Dave Fleischer, animerades av William Henning och Reuben Timinsky/Timmins, och hade premiär den 16 december 1932.

Men ibland träffade Fleischer Studios rätt, som med I’ll Be Glad When You’re Dead You Rascal You och Betty Boop for President. Bröderna Fleischer var baserade på östkusten, medan de större bolagen var på västkusten, vilket kan ha bidragit till att de helt enkelt var lite annorlunda. Fleischers använde mer jazz, mer politik, och var lite mer i synk med den samtida populärkulturen, något som märks tydligt i deras bättre filmer.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Fleischer Studios, Paramount Pictures | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Animerade Oscars – 1932

Den femte Oscarsgalan var den första som erkände kortfilmer som säregna konstformer, Best Short Subject, och Akademin slog på stort med tre kategorier: Live Action Comedy, Live Action Novelty, och en för animerade kortfilmer: Cartoon.

Säsongen 1931-1932

För att nomineras var filmerna tvungna att ha visats i Los Angeles mellan den 1 augusti 1931 och den 31 juli 1932. Flest nomineringar fick Arrowsmith (1931) och The Champ (1931) med fyra var, tätt följda av Bad Girl (1931), Shanghai Express (1932) och Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1931) med tre var. Alla utom den sista nominerades i kategorin Best Picture (eller Outstanding Production, som det hette då), tillsammans med Five Star Final, Grand Hotel, One Hour with You och The Smiling Lieutenant. Ett par rejäla missar efter Akademins nomineringsprocess måste noteras: Varken Frankenstein (se här) eller Scarface fick några nomineringar.

Frankenstein hade varit den mest inkomstbringande filmen under säsongen 1931-1932 med stor marginal, och hade dessutom varit en kritikersuccé, så den borde kanske erkänts. Istället valde Akademin alltså att nominera en annan klassisk skräckberättelse, Dr. Jekyll and Mr. Hyde, som Paramount Pictures hade gjort efter Universal Pictures succéer med Dracula och Frankenstein. Dr. Jekyll and Mr. Hyde hade inte varit en lika stor publikframgång som någon av Universals filmer, men kritikerna mottog den väl och de lyfte framför allt huvudrollsinnehavaren, Fredric March, som spelade både Dr. Jekyll och Mr. Hyde. March nominerades i kategorin Best Actor, tillsammans med Wallace Beery i The Champ och Alfred Lunt i The Guardsman.

Huvudrollsinnehavaren i Scarface, Paul Muni, medgav att han kanske inte borde blivit nominerad som Best Actor, men han förstod samtidigt inte varför regissören Howard Hawks inte hade nominerats i sin kategori. Som Best Director nominerades istället Frank Borzage för Bad Girl, King Vidor för The Champ och Josef von Sternberg för Shanghai Express.

Som Best Actress hade Akademin nominerat Marie Dressler i Emma, Lynn Fontanne i The Guardsman och Helen Hayes i The Sin of Madelon Claudet.

Galan 1932

Banketten ägde rum den 18 november 1932 på The Ambassador Hotel och det var Akademins president, Conrad Nagel som höll i taktpinnen. Han inledde med att läsa ett telegram från Douglas Fairbanks, som befann sig i någonstans på den Indiska oceanen, samt ett telegram från Will Hays – han med Produktionskoden. Därefter höll man en tyst minut för tre avlidna män: regissören F.W. Murnau, filmtillverkaren George Eastman och uppfinnaren Thomas Edison.

Härnäst delade Nagel ut en hedersOscar, den andra sedan Akademins skapelse, till Walt Disney för att han hade skapat Mickey Mouse. Inför prisutdelningen hade Disney gjort en animerad kortfilm, Parade of the Award Nominees:

Den drygt två minuter långa filmen var Mickey Mouses första framträdande i färg. Han leder en parad som inkluderar karikatyrer av de nominerade skådespelarna. Walt Disney Studios hade inte för vana att använda sig av karikatyrer, så för att rita av skådespelarna inför filmen anlitades Joe Grant, som just då arbetade som skämttecknare i The Los Angeles Record. Grant skulle 1933 anställas av Disney och vara filmbolaget troget fram till sin död 2005, då han avled vid ritbordet 96 år gammal.

Efter Parade of the Award Nominees var det dags för kortfilmskategorierna. Stan Laurel och Oliver Hardy fick en Oscar för kortfilmen The Music Box i Live Action Comedy, medan Wrestling Swordfish vann i Live Action Novelty-kategorin.

I den animerade kategorin, Cartoon, fanns det tre nominerade, varav två kom från Walt Disney Studios: Mickey Mouse-filmen Mickey’s Orphans (se här) och Silly Symphony-filmen Flowers and Trees (se här). Den tredje nomineringen var Warner Bros It’s Got Me Again! (se här). Walt Disney fick ta emot en andra Oscar den här kvällen. Flowers and Trees vann lätt, mycket på grund av att det var den enda filmen i färg.

Biopubliken 1932 förväntade sig en helkväll på bio, med nyheter, trailers, följetonger, kortfilmer – live action och animerade – samt en större filmproduktion och ibland också en B-film. Den stora depressionen var fortfarande inte över, så biobesök var ett sätt att glömma den deprimerande vardagen och försvinna bort i några timmar. Bio var billigt också – 10-25 cents för en helkväll.

Så filmbolagen satsade inte bara på långfilmer. Kortfilmer i allmänhet och animerade kortfilmer i synnerhet hade blivit en stor del av filmbolagens produktion. Nästan alla större filmbolag hade kontrakterat animationsstudios, ett fåtal hade egna. 1932 blev året då kortfilmerna fick sitt erkännande, och ingen var gladare för det än Walt Disney – förutom att han gjorde en särskild film för galan, gick han ju hem med två statyetter.

Best Picture blev Grand Hotel, producerad av MGM – fortfarande den enda filmen som vunnit Best Picture utan att vara nominerad i någon annan kategori. Medan Louis B. Mayer accepterade Oscarn för filmen pågick rösträkningen fortfarande, och man upptäckte att för Best Actor hade Wallace Beery bara hade fått en röst färre än Fredric March. Enligt reglerna betydde det att de skulle få varsin statyett – dela på priset – också den enda gången det någonsin har skett. Best Actress blev Helen Hayes.

Förutom rösträkningsdebaclet avlöpte kvällen väl. Flest statyetter fick filmerna Bad Girl och The Champ, två var. Det var alltså lika många som Walt Disney gick hem med den kvällen. Om Hollywood inte hade erkänt den animerade kortfilmen som konstform tidigare, gjorde man det definitivt från och med 1932. Oscarsgalan det året krönte också definitivt Walt Disney till den animerade filmens konung.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, 1932, Harman-Ising Productions, Hollywood, United Artists, Walt Disney Productions, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Är alla glada?

Förutom att göra realistiska draman och gangsterfilmer, samt distribuera animerade kortfilmer i serierna Looney Tunes och Merrie Melodies, hade Warner Bros också associerat sig med Ted Lewis. Namnet kanske inte låter bekant, men det borde göra det.

Ted Lewis

Ted Lewis föddes som Theodore Leopold Friedman 1890 i Circleville Ohio. 1910 turnerade han Ohio med sin bror som duon Ted and Ed, men när brorsan tröttnade på vaudeville-livet, reste Ted till New York där han spelade klarinett på caféer och klubbar, inget fast gig. 1912-1913 åkte han på en katastrofal turné med sångaren Jack Lewis – som duon Lewis and Lewis – som lämnade båda urfattiga. Ted återvände en kort tid till Circleville, men 1915 var han tillbaka i New York, och nu började saker hända.

Dels träffade han Adah Becker, som blev hans fru sex veckor senare. De skulle vara gifta i 56 år, fram till Teds död 1971. Och dels formade han ett band som spelade på nöjesfältet Coney Island och genom det giget fick han kontakt med Earl Fuller, som med hjälp av Lewis band 1916 formade Earl Fuller’s Famous Jazz Band. Fullers band bildades ett år före The Original Dixieland Jass Band, som 1917 blev det första bandet att göra en jazzplatta, Livery Stable Blues. Både Earl Fuller’s Famous Jazz Band och The Original Dixieland Jass Band blev pionjärer genom att introducera jazzen till en vit publik, framför allt i New York.

1919 lämnade Ted Lewis Fullers band och bildade ett eget, Ted Lewis and his Band, som under 1920-talet skulle bli väldigt populärt och en stor inkörsport för många unga jazzmusiker. Musiker som fick sina genombrott i Lewis band inkluderar Jimmy Dorsey, Benny Goodman, Jack Teagarden och Fats Waller – inga smånamn direkt.

Lewis popularitet ökade under 20-talet. 1929 var han med i en tidig musikalisk ljudfilm, The Show of Shows. I och med detta, inledde Lewis ett samarbete med Warner Bros, som distribuerade filmen. I The Crooner från 1932, också distribuerad av Warner Bros, framförde han en av sina hits, In a Shanty in Old Shanty Town, samt populariserade sin catchphrase: ”Is everybody happy?” – ”Är alla glada?”

Ted Lewis och hans musik skulle under samma år dyka upp i Warner Bros animerade kortfilmsserie Merrie Melodies.

The Queen Was in the Parlor (1932)

Men inte i The Queen Was in the Parlor – den tredje och sista filmen med Goopy Geer.

Kungen som letar efter sin drottning ska föreställa Old King Cole, som förekommit både i Disneys Silly Symphonies (se här) och Fleischers Talkartoons (se här). Goopy Geer dyker upp som narr, som hjälper kungen att leta efter drottningen – som alltså är i salongen. The Queen Was in the Parlor är ursprungligen en rad ur ett barnrim, Sing a Song of Sixpence, men blev 1922 en pjäs i händerna på den brittiske pjäsförfattaren Noël Coward. Den här animerade kortfilmen bygger säkerligen mer på barnrimmet än på pjäsen.

För några år sedan släppte faktakoll-sajten Snopes en artikel om ryktet om att Sing a Song of Sixpence skulle ha använts på 1700-talet för att rekrytera pirater. De gav ryktet en True-status. När The Learning Channel gjorde en kort dokumentär om detta ”faktum” var Snopes tvungna att gå ut med en dementi – den falska faktakollen var ett skämt.

The Queen Was in the Parlor regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Paul Smith och hade premiär den 9 juli 1932.

I Love a Parade (1932)

I och med I Love a Parade, var Merrie Melodies tillbaka i att inte återanvända några karaktärer.

Filmen är en lång parad av cirkusakter för att sälja låten I Love a Parade. Ett par ganska roliga gags, men ingen särskilt minnesvärd berättelse. På skiva sjöngs låten av Harry Richman, som ett par år tidigare hade gjort Irving Berlins Puttin’ on the Ritz. I Love a Parade, låten, skrevs av Ted Koehler och Harold Arlen. Arlen skulle senare skriva melodin till Over the Rainbow från The Wizard of Oz.

I Love a Parade, filmen, regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Thomas McKimson, och hade premiär den 6 augusti 1932.

You’re Too Careless With Your Kisses! (1932)

You’re Too Careless With Your Kisses! handlar om ett bi som återvänder hem efter en utekväll med för mycket honung.

Biets hustru blir upprörd och lämnar honom, men blir bortrövad av en stor skalbagge. Herr bi samlar då bikupans trupper och befriar henne. Filmen är inte speciell, innovativ eller rolig. Ett par smålustiga gags involverar binas vapen under fritagningsförsöket, men inget minnesvärt.

You’re Too Careless With Your Kisses! regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Larry Martin, och hade premiär den 10 september 1932.

I Wish I Had Wings (1932)

I I Wish I Had Wings försöker en tupp väcka sin hönsgård.

Det går sådär. Mestadels handlar filmen om kycklingar som försöker äta, det är inte förrän en svart kyckling föds in i hönsgården, som en handling tar form. Den svarta kycklingen  har svårt att få tag i mat, eftersom de andra fryser ut honom. Det är nu låten börjar sjungas, den svarta kycklingen vill ha vingar. Han tar hjälp av en korsett för att flyga ut ur hönsgården, där tillgången på mat är större. Plötsligt dyker en fågelskrämma upp och börjar jaga kycklingen, men kycklingen tänder eld på den, och på så sätt slutar filmen.

En väldigt ojämn film i Merrie Melodies-serien, inte helt utan förtjänster. I Wish I Had Wings regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Paul Smith, och hade premiär den 15 oktober 1932.

A Great Big Bunch of You (1932)

Ungefär halvvägs genom A Great Big Bunch of You dyker han upp – Ted Lewis.

”Is everybody happy?” frågar han, innan han drar en rejält studsig truddelutt på sin klarinett. Egentligen handlar filmen om en skyltdocka som hamnar på en soptipp, men där lever han upp som Ted Lewis. Karikatyren innehåller, förutom Lewis catchphrase, också Lewis utmärkande slitna höga hatt.

A Great Big Bunch of You regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Thomas McKimson, och hade premiär den 12 november 1932.

Three’s a Crowd (1932)

Flera filmer från Warner Bros handlar om böcker vars karaktärer blir till liv och interagerar med varandra. Three’s a Crowd är den första.

Filmen inleds med en gammal man som sitter och läser framför en öppen brasa. När han har gått och lagt sig, vaknar Alice i Underlandet till liv ur boken han läste. Hon springer genast och sätter igång radion som spelar titellåten. Detta väcker Robinson Crusoe, Fredag, Rip Van Winkle och de tre musketörerna. Sedan dyker Nero, Cleopatra, Antonius och Onkel Tom upp. Någon riktig handling blir det inte förrän Mr. Hyde rövar bort Alice, men då hjälper Tarzan och Robin Hood de andra karaktärerna att övervinna skurken.

Filmen innehåller en originell idé och flera roliga gags, vilket gör att Merrie Melodies avslutar 1932 på en hög ton.

Three’s a Crowd regisserades av Rudolf Ising, animerades av Rollin Hamilton och Larry Martin, och hade premiär den 10 december 1932. Låten Three’s a Crowd är också med i The Crooner, men framförs inte av Ted Lewis, utan av David Manners, som spelade huvudrollen i filmen. Manners spelade också Jonathan Harker i Dracula (1931) och arkeologen Frank Whemple i The Mummy (1932).

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Harman-Ising Productions, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Monsterkvalitet och kanintollar

Universal Pictures satsade alltmer på kvalitet i sina filmer, framför allt i sina skräckfilmer. Efter succéerna med Dracula och Frankenstein 1931, följde de året därpå upp med The Old Dark House och The Mummy.

The Old Dark House handlar om en grupp människor som söker skydd i ett gammalt mörkt hus under en storm på Wales landsbygd. Boris Karloff, monstret i Frankenstein, dyker upp som en stum butler som har problem med alkoholen. Filmen regisserades av James Whale, som också hade regisserat Frankenstein för Universal, och är känd för att den förnyade en typisk subgenre inom skräckfilmen – det hemsökta huset. Den ansågs förlorad under mer än 50 år, men återfanns 1968 och har sedan dess restaurerats och återupptäckts som ett bra exempel på Universals skräckfilmer.

The Mummy är ett annat lite mer intressant exempel. Här anlitade man filmfotografen Karl Freund till att regissera. Freund var en erfaren filmfotograf och hade först arbetat i Tyskland, där han filmade F.W. Murnaus Der Letzte Mann (1924) och Fritz Langs Metropolis (1927). I den förstnämnda lyckades han på ett innovativt sätt frigöra kameran från sitt stativ genom att sätta den på kranar, dollyvagnar och till och med sin egen cykel för att skapa en slags steadicam-effekt. När Freund kom till Hollywood i början av 1930-talet fortsatte han som fotograf, och filmade bland annat Dracula (1931) och The Murders in the Rue Morgue (1932) för Universal. Han hade regisserat ett par filmer redan i Tyskland, men 1932 fick han alltså chansen att sätta sig i registolen för The Mummy.

Genom sina samarbeten med Lang och Murnau, var Karl Freund stöpt i den tyska expressionismen, något som satte sitt avtryck i filmerna han sedan gjorde i Hollywood, både som fotograf och regissör. Dracula var kanske det främsta exemplet på det, med sin lek med skuggor och överdrivna kulisser, men även i The Mummy kan man se exempel på detta. Filmbolagets go-to-guy för sina skräckfilmer, Boris Karloff, spelade titelrollen, och The Mummy blev ännu en succé i raden av Universals skräckfilmer.

Universal Pictures hade tidigare varit väldigt försiktiga med att satsa alltför mycket pengar på sina produktioner, men under 1930-talets början började man se fler produktioner av hög kvalitet från filmbolaget, däribland dess skräckfilmer. Men om Universal satsade alltmer på kvalitet i sin spelfilmsproduktion, lät man den animerade produktionen fortgå utan någon kvalitetskontroll. Walter Lantz Productions skulle leverera en animerad kortfilm varannan vecka, utan några krav på att de skulle vara bra. Det märks. De fortsatte sin produktion av Oswald the Lucky Rabbit.

Day Nurse (1932)

I Day Nurse är Oswald en polis.

Han patrullerar i en park. En mamma frågar om han kan passa barnet i barnvagnen. Oswald går givetvis med på det, men barnet visar sig vara allt annat än enkelt att passa. Filmen utvecklar sig till en oerhört tråkig jaktfilm, där Oswald ska jaga efter barnet i barnvagnen. Skämten är otajmade och inte särskilt roliga. Animationen är jämn, och därmed utan liv. Musiken studsar väl lite, men alla underliga ljudeffekter stör.

Day Nurse regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Bill Nolan och den hade premiär den 1 augusti 1932.

The Busy Barber (1932)

I The Busy Barber är Oswald en frisör.

Under första halvan av filmen är Oswald mest upptagen med att skaffa en ny randig frisörstolpe, eftersom den stulits. Han hittar en sovande tiger och sågar av hans svans och är sedan upptagen med att ställa upp svansen upprätt. I andra halvan av filmen jobbar han med det han ska, och klipper kund efter kund, men roligt blir det aldrig. Inte ens när tigern kommer för att ta tillbaka sin svans. Oinspirerat och slarvigt.

Regi av Walter Lantz och Bill Nolan, animation av Bill Nolan, premiär den 12 september 1932.

Carnival Capers (1932)

Carnival Capers handlar om Oswald och hans flickvän som går på tivoli.

På tivolit dyker det upp en enbent skurk, inte olikt Mickey Mouses antagonist Pete, som ställer till det för Oswald och flickvännen. Filmen har en antydan till berättelse som utvecklar sig mot ett klimax, men animationen är så oinspirerad och skämten är så trötta, att det ändå blir tråkigt.

Carnival Capers regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Ray Abrams, Bill Weber, Tex Avery, Jack Carr och Charles Hastings, och hade premiär den 10 oktober 1932.

Wild and Woolly (1932)

Wild and Woolly är en västernfilm med Oswald, flickvän och samme enbente skurk som i förra filmen.

Det stämmer liksom aldrig i Oswald-filmerna. Walter Lantz kan ha hur goda intentioner som helst, men han och hans studio verkar bara intresserade av att klämma ut en film varannan vecka, utan några ansatser till handling eller utarbetade gags. Så också här. Visserligen rövas Oswalds flickvän bort av skurken och Oswald försöker jaga efter dem, men det blir varken spännande eller roligt.

Wild and Woolly regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Nolan, och hade premiär den 21 november 1932.

Teacher’s Pests (1932)

I Teacher’s Pests går Oswald i skolan.

Läraren har problem med stökiga elever i den kanske bästa Oswald-filmen under 1932. Den är fortfarande inte särskilt bra, men ett par gags fungerar fint, särskilt när läraren börjar ge tillbaka. Vid ett tillfälle utvecklar sig filmen till en fäktningsmatch mellan Oswald och läraren, vid ett annat används pennvässaren som en kulspruta, vid ytterligare ett ger läraren tillbaka genom att kasta pajer på eleverna. Inte jätteroligt, men filmen fungerar faktiskt.

Teacher’s Pests regisserades av Walter Lantz och Bill Nolan, animerades av Bill Nolan och hade premiär den 19 december 1932.

De animerade kortfilmerna från Walter Lantz Productions var fler missar än träffar. Det tajta produktionsschemat och de begränsade budgetarna var naturliga förklaringar till detta. Talangerna i studion förblev outnyttjade – främst då Tex Avery som skulle komma att blomma ut när han hamnade hos Warner Bros, men det dröjde några år till.

Walter Lantz hade lite fastnat i Oswald the Lucky Rabbit-träsket med en helt ointressant karaktär utan utvecklingsmöjligheter. För att försöka komma ur svackan hittade man under 1932 på en originalkaraktär, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, Universal Pictures, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 10 – Akademin

1926 var filmbranschen en industri och Hollywoods filmbolag gjorde stora pengar, men Louis B. Mayer var orolig.

Huset på stranden

Studiosystemet var cementerat 1926. Hollywood hade fyra stora filmbolag – MGM, Paramount, Fox och Warner Bros – som var vertikalt integrerade, dvs kontrollerade produktionen, distributionen och biograferna. Ett femte skulle tillkomma 1928, då RKO sällade sig till gruppen filmbolag som under Hollywoods gyllene era skulle kallas för the Big Five. Det fanns tre mindre stora filmbolag också – Universal, Columbia och United Artists – som inte var fullt ut vertikalt integrerade, framför allt saknade de stora biografkedjor för visning av sina filmer – the Little Three. Utöver de åtta stora filmbolagen, som tillsammans kallades för the Majors, fanns det ett myller av oberoende produktions- och distributionsbolag samt biografer, men inget av dem kunde mäta sig med de åtta.

Till filmbolagen knöts producenter, manusförfattare och regissörer som i många fall arbetade exklusivt inom ett filmbolag under större delen av sina karriärer. Bolagen skrev också kontrakt med skådespelare på samma sätt och eftersom skådespelarna var bolagens ansikten utåt gav detta upphov till ett system med kontrakterade filmstjärnor som också förknippades med sina filmbolag. Humphrey Bogart upptäcktes av Warner Bros och skrev kontrakt med dem; Fred Astaire och Ginger Rogers arbetade främst hos RKO; Cary Grant inledde sin bana hos Paramount, till exempel.

Hollywood var mer än bara producenter, regissörer och skådespelare. För att göra filmerna krävdes många arbetstimmar från en mängd olika yrkeskategorier – snickare, elektriker, kameraoperatörer, ljudtekniker, cateringpersonal, städare, administrativ personal, ekonomer, och så vidare.

Studiosystemet fungerade bra. Bankerna på östkusten slängde in pengar i filmbolagen där mogulerna kunde bygga studios och kontraktera talanger till sina filmfabriker. Bankerna tjänade på det, bossarna tjänade på det, och talangerna tjänade på det. Men för filmstudiobossarna fanns det orosmoln. Louis B. Mayer var orolig för sitt hus på stranden.

Som chef över MGM var Louis B. Mayer van vid att lösa problem och att få som han ville.  Ville han producera en film, kontraktera en filmstjärna eller bygga kulisser – så blev det så. 1926 ville han bygga ett hus på stranden i Santa Monica och när folk omkring honom föreslog att han borde anlita arkitekter, entreprenörer och kvalificerade hantverkare, så sa han nej. Mayer ville lösa problemet själv – han anlitade MGM:s chefsdesigner att krafsa ihop ritningar och en av sina producenter, Joe Cohn, att lägga upp en tidsplan. Huset skulle byggas i treskift, dygnet runt, på sex veckor. Meningen var att låta hantverkare från studion bygga huset, men MGM stod inför att skriva ett kollektivavtal med fackföreningen för studiohantverkare, så bygget skulle då bli för dyrt eftersom man skulle bli tvungen att betala övertid och ersättning för obekväma arbetstider. Cohn förslog då att bara ta in ett par hantverkare från studion och att outsourca det tyngre arbetet till billigare arbetskraft. Så fick det bli. Huset byggdes på sex veckor och stod klart på våren 1926.

Mayer var fortfarande orolig. Han fruktade dagen då han skulle vara tvungen att handskas med fackföreningar som företrädde hans största tillgångar – filmstjärnorna, regissörerna och manusförfattarna. De kanske skulle kräva övertidsersättning, sjukvårdsförsäkringar, pensioner och, värst av allt, andelar i filmernas vinster. Lärdomarna från husbygget på stranden var att det var bäst att lösa problemet snabbt, helst innan det uppstod. Det behövdes en organisation som kunde handskas med talangerna och lösa eventuella fackliga dispyter inom filmbranschen, snarare än genom kollektivavtal med fackföreningar utanför. Organisationen skulle också kunna syssla med skadekontroll – framför allt skådespelarna levde i vissa fall skandalösa liv, med exempel på utomäktenskapliga förbindelser, homosexualitet och till och med sex med underåriga – innan sådana saker blev uppblåsta i skandalpressen och skadade filmbranschens rykte.

Akademins bildande

Louis B. Mayer träffade först skådespelaren Conrad Nagel, regissören Fred Niblo och producenten Fred Beetson, och de kom överens om att det fanns ett behov av en intresseorganisation som höll efter filmbranschens fackförbund och skandaler. De beslutade att endast personer från någon av de fem branschgrenarna skulle få vara medlemmar i en sådan organisation – skådespelare, regissörer, författare, tekniker och producenter. Det fanns ännu inga idéer om att en sådan organisation också skulle dela ut priser.

Den 11 januari 1927 träffades 36 personer från filmbranschen på the Ambassador Hotel i Los Angeles för en formell bankett. Mayer presenterade då sin idé, som han kallade the International Academy of Motion Picture Arts and Sciences, och alla på banketten blev grundare för organisationen. De första medlemmarna inkluderade också en dittills okänd gren av filmbranschen: Louis B. Mayer hade lyckats få med sina två egna advokater i medlemsrullorna.

Efter banketten träffades Akademin i ett par konstituerande möten under den första halvan av 1927, givetvis var de också grandiosa banketter. Vid ett, den 4 maj, tog man bort ordet International i Akademins officiella titel, som då blev Academy of Motion Picture Arts and Sciences (AMPAS). Vid ett annat, den 11 maj, valde man en ordförande – det blev Hollywoods mest kände skådespelare, Douglas Fairbanks, som fick äran. Regissören Fred Niblo blev vice ordförande. Vid samma möte skrev man också ihop den första medlemslistan, med personer från alla de branschgrenarna. Den slutliga listan landade på 230 namn. Akademins första hedersmedlem invigdes också vid det mötet: Thomas Edison, filmbranschens uppfinnare.

Vid mötet den 11 maj beslutade Akademin också att dela ut priser till särskilt förtjänstfulla insatser på filmområdet – the Academy Awards. Enligt Louis B. Mayer var det enklare att handskas med skådespelare om man delade ut priser till dem – medaljer, statyetter eller pokaler spelade ingen roll. En kommitté tillsattes och ett drygt år senare, i juli 1928, kunde kommittén lägga fram förslag på priskategorier, röstningsregler och själva priset: en statyett av en liten guldbeklädd man som står med ett svärd nedstucket i ett av de fem hålen på en filmrulle – ett hål för varje branschgren. Statyetten var av guldpläterat solitt brons och hade ännu inget namn, men för enkelhetens skull kallar vi den redan nu för Oscar.

De första Oscarsgalorna

Akademins första prisutdelning ägde rum den 16 maj 1929 på the Hollywood Roosevelt Hotel inför 270 gäster under en grandios bankett, givetvis. Värd för ceremonin var Akademins ordförande Douglas Fairbanks, som ensam delade ut 12 statyetter under 15 minuter mitt under måltiden. Vinnarna hade visserligen tillkännagivits tre månader tidigare, så längre tid än så behövde inte läggas på ceremonin.

Inför den första ceremonin kunde man nominera filmer som haft premiär mellan den 1 augusti 1927 och den 31 juli 1928. Det kvalificerade visserligen ett par ljudfilmer, däribland den första, The Jazz Singer, men de största kategorierna var exklusivt för stumfilmer. Det fanns inga birollspriser, men det fanns däremot två regipriser – ett för vanlig regi, ett för regi av komedier – stumfilmens främsta genre. Manuspriserna innehöll också en kvarleva från stumfilmen. Utöver de två som finns kvar idag – originalmanus och adapterat manus – fanns det också ett pris för bästa titlar, textskyltarna som finns i stumfilmer istället för dialog.

Den första Oscarskvällens stora vinnare var 7th Heaven, som av sju nomineringar tog hem tre statyetter. Sunrise: A Song of Two Humans tog också hem tre statyetter, av fem nomineringar. The Jazz Singer tog hem en statyett, ett specialpris utanför de ordinarie kategorierna för att ha revolutionerat filmindustrin.

Inför den andra Oscarsgalan skedde flera förändringar: Det var första gången man sände galan direkt, på radio; Det var första gången vinnarna inte tillkännagavs förrän under ceremonin; Man drog också ner på antalet kategorier till sju – bland annat slog man samman de två regipriserna till ett, och gjorde samma sak med de tre manuspriserna. De nominerade filmerna hade haft premiär mellan den 1 augusti 1928 och den 31 juli 1929, men prisceremonin ägde inte rum förrän den 3 april 1930. Prisutdelare var William C. deMille, Cecil B. deMilles äldre bror. Ingen film blev någon större vinnare. Inför den andra prisutdelningen nominerades ingen film i två eller fler kategorier, och galan är därför fortfarande känd som den enda då ingen film vann mer än en statyett.

1930 är känt som det enda året då det var två Oscarsgalor. Inför den tredje Oscarsgalan hade man insett att nio månader var i längsta laget att gå från nomineringsperiodens slut till prisutdelningen. Filmer som hade haft premiär mellan den 1 augusti 1929 och den 31 juli 1930 fick därför sin gala den 5 november 1930.

Den tredje Oscarsgalan fick en ny kategori – bästa ljudinspelning – så nu var antalet kategorier uppe i åtta. Den stora vinnaren vid ceremonin var All Quiet on the Western Front som fick två statyetter, varav den ena gick till regissören, Lewis Milestone, som därmed blev den första personen någonsin som hade vunnit flera statyetter. Han hade vunnit bästa komediregi under den första galan. Den tredje galan leddes av Conrad Nagel.

Den fjärde galan ägde rum den 10 november 1931 och belönade filmer som haft premiär mellan den 1 augusti 1930 och den 31 juli 1931. Inför galan skedde inga större förändringar. Man delade manuspriset i två – ett för originalmanus och ett för adapterat manus – så nu var galan uppe i nio priser. Däremot introducerade man det som idag är the Academy Scientific and Technical Awards, som belönar vetenskapliga och tekniska framsteg inom filmen och som brukar ha en egen liten bankett strax före den stora Oscarsgalan. De tekniska priserna har tre egna kategorier: Academy Award of Merit (en statyett som på den stora galan), Scientific and Engineering Award (en plakett) och Technical Achievement Award (ett diplom).

På den fjärde ordinarie galan var Cimarron den stora vinnaren, med tre statyetter, bland annat Bästa film. Det var första gången en västernfilm vann en Oscar i den kategorin, nästa gång skulle vara 1991.

Den femte galan introducerade kategorin för animerad kortfilm, vilket betyder att vi får anledning att återkomma till den.

Louis B. Mayers rädsla för fackföreningar ledde således till skapandet av Oscarsgalan. Akademin gav dessutom filmindustrin en konstnärlig, seriös, näst intill vetenskaplig, legitimitet som tidigare inte hade funnits. Det fanns en anledning till att man kallade Akademin just för en akademi – en högre undervisningsinstitution. Film var inte längre enbart en industri – det var en konstform, i alla fall till ytan.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, 1928, 1929, 1930, 1931, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | 1 kommentar

Mickey, färglös, men nyanserad

Medan Silly Symphonies blev Walt Disney Studios laboratorium för experiment med färg, djärva idéer och nya talanger, fortsatte Mickey Mouse att utvecklas åt ett delvis annat håll. Serien förblev i svartvitt, men berättelserna blev tajtare och skämten blev mer utarbetade. Mickey utvecklades som karaktär, och galleriet med bifigurer växte..

Mickey’s Nightmare (1932)

I Mickey’s Nightmare får Mickey och Minnie ett 20-tal barn.

Mickey’s Nightmare är en lång drömsekvens, där Mickey och Minnie först gifter sig och sedan får en massa barn – via skorstenen, av en flock storkar. Alla barnen lever sedan rullan i huset, medan Mickey jagar efter dem. I slutändan visar det hela sig vara en mardröm – vilket filmens titeln redan har avslöjat.

Det första man lägger märke till är animationen, som är oerhört sofistikerad här. Öppningsscenen när Mickey och Pluto går och lägger sig visar hur Walt Disneys animationsstab hanterar skuggor. En senare scen med en roterande spegel reflekterar (!) hur långt studion kommit vad gäller perspektiv. Och sen alla rörelser – karaktärerna ser ut att ha tyngd, fungerande lemmar, ett slags naturligt rörelsemönster – Walt Disney Studios låg så långt framme att det övriga fältet befann sig mil bakom dem.

Filmen är ett tydligt exempel på hur Disney hade arbetat med karaktärer och berättelser. Mickey är nu inte längre ett spelande och dansande djur, utan en fullfjädrad huvudrollsinnehavare. Han hade kanske inte någon större personlighet, men Mickey som vi känner igen honom idag, är helt färdig – den lite klantiga men snälla musen som hamnar i bekymmer, ofta på grund av andras misstag. Filmen har en tydlig premiss och en berättelse som snabbt eskalerar mot ett klimax.

Mickey’s Nightmare regisserades av Burt Gillett, animerades huvudsakligen av David Hand, och hade premiär den 13 augusti 1932.

Trader Mickey (1932)

Nästa film i Mickey Mouse-serien, Trader Mickey, är tyvärr hopplöst föråldrad.

Mickey och Pluto hamnar hos infödingar som vill äta upp dem. Genom att distrahera dem med hjälp av instrument och musik, klarar de sig ur knipan. Avbildningarna av infödingarna är så uppenbart rasistiskt stereotypa, att ju mindre som sägs om filmen, desto bättre. Men den regisserades av David Hand och verkar ha animerats av hela studion – Ben Sharpsteen, Clyde Geronimi, Les Clark, Kevin Donnely, Tom Palmer, Frenchy de Tremaudan, Johnny Cannon, Dick Lundy, Norm Ferguson, Hardie Gramatky och Jack King. Den hade premiär den 20 augusti 1932.

The Whoopee Party (1932)

The Whoopee Party inleds, som så många andra Mickey Mouse-filmer, med en slags musikalisk revy.

Berättelsemässigt är filmen inte mer än så: en sång- och dansfilm, som liknar väldigt många tidiga filmer från Walt Disney Studios. Men. Detta är ändå på en helt annan nivå. Animationen är på topp, musiken svänger – bland annat spelar de en ösig version av Scott Joplins Maple Leaf Rag – och en ny karaktär har etablerats: Goofy. Han hade ännu inte fått sitt namn – i animationsstudion kallades han för Dippy Dawg – men karaktären känns igen, både till skratt och utseende.

The Whoopee Party regisserades av Wilfred Jackson, animerades av hela Walt Disney Studios – se ovan – och hade premiär den 17 september 1932.

Touchdown Mickey (1932)

I Touchdown Mickey spelar Mickey amerikansk fotboll.

Givetvis vinner hans lag matchen i denna ganska medelmåttiga Mickey-filmen. Goofy gör ett nytt gästspel, som kommentator, men i övrigt utan några större höjdpunkter. Den är dock lite annorlunda från andra Disney-filmer. Animationen och gagsen påminner mer om Walter Lantz Oswald-filmer, eller kanske Warner Bros Bosko-filmer, men den verkar skilja sig något från Disneys övriga produktion.

Touchdown Mickey regisserades av Wilfred Jackson, animerades troligen av de flesta på studion, och hade premiär den 15 oktober 1932.

The Wayward Canary (1932)

I The Wayward Canary lämnar Mickey över en fågelbur i present till Minnie.

Filmen som helhet är väl inget speciellt. Fågelburen innehåller en stor och flera små kanariefåglar och de kvittrar och dansar givetvis till musiken som Mickey och Minnie spelar. Filmen innehåller dock några intressanta detaljer:

På ett bord står ett par signerade fotografier – det ena på Douglas Fairbanks, det andra på Mary Pickford. Båda var med och grundade United Artists, som distribuerade Disneys animerade kortfilmer under den här tiden. Med undantag för Charles Lindbergh i Plane Crazy (1928), är detta första gången en animerad kortfilm från Disney innehåller karikatyrer på verkliga personer.

På ett annat bord står en tändare med en omvänd svastika på, två månader innan Adolf Hitler och nazisterna tog makten i Tyskland. Det kan tyckas märkligt, men fram till att svastikan blev en ondskans symbol användes den som en lyckosymbol inom den amerikanska kulturen, särskilt inom den amerikanska indiankulturen. Det faktum att symbolen återfinns på en tändare kan härledas till att rökning ofta förknippades med ursprungsbefolkningen. I äldre filmer och foton förekommer ofta en indianfigur som står och erbjuder cigarrer utanför tobaksaffärer, som ytterligare ett exempel på detta.

Filmen innehåller också ett gag där Pluto och en katt råkar åka igenom en mangel och plattas till. Den sortens gags blev alltmer ovanliga i Disneys filmer – han menade att filmerna borde söka efter ”the plausible impossible” – och snart skulle den här formen av extrema skämt upphöra helt hos Disney. Andra animationsbolag, som Warner Bros och MGM, skulle senare ta över den sortens skämt och raffinera dem.

The Wayward Canary hade premiär den 12 november 1932, regisserades av Burt Gillett och animerades av de flesta på studion.

The Klondike Kid (1932)

The Klondike Kid inleds på en varm saloon i det kalla Klondike där Mickey spelar piano.

Medan Mickey hjälper en nedkyld Minnie, dyker Pierre upp – en franskkanadensisk version av Peg-Leg Pete – och rövar bort henne. Jakten som följer innehåller flera fina gags – slagsmålet med springfjädrar, till exempel – och riktigt högklassig animation – när huset rasar nerför berget, exempelvis. Filmen visar än en gång på hur långt framme Disney låg jämfört med de andra, på alla områden: animation, synkronisering, gags, berättelse, och så vidare.

The Klondike Kid regisserades av Wilfred Jackson och hade premiär den 12 november 1932.

Mickey’s Good Deed (1932)

Mickey’s Good Deed är en tidig julfilm från Disney.

Filmen behandlar ganska seriösa ämnen, framför allt kontrasterna mellan fattigdom och rikedom. Mickey och Pluto är fattiga, och tvingas spela musik och tigga för att knappt skrapa ihop till brödfödan. Detta kontrasteras med en bortskämd grispojke och hans pappa och betjänt i ett flott hus. Pojken är inte nöjd med sina julklappar, han vill ha en hund: Pluto. Mickey vill givetvis inte sälja, men efter att ha sett en ännu fattigare familj, säljer Mickey sin hund till grispojken, och för pengarna fixar han den fattiga familjen en storartad jul, med julklappar och allt. Mot slutet av filmen lyckas Pluto fly från grispojken och återförenas med Mickey vid en brasa.

Julbudskapet går inte att ta miste på, generositet belönas alltid i slutändan. En ganska klassisk julberättelse från Disney, med förstklassig animation. Mickey’s Good Deed regisserades av Burt Gillett och hade en vältajmad julpremiär den 17 december 1932.

1932 är året då Walt Disney bevisar för den övriga animerade filmbranschen att hans väg är den rätta. Han hade redan inrättat en avdelning bara för berättelserna, men nu inrättade han också en storyboard-avdelning – en avdelning som redan innan man animerade en endaste cell, bröt ner berättelsen i beats och ritade upp den i storyboards. Alla filmer från Walt Disney Studios hade en tydlig idé och berättelse, en välplanerad story och väl utarbetade gags. Först när filmens story och beats var låsta, började man animera. Flera av Mickey Mouse-filmerna från 1932 visar att detta var en framgångsfaktor och en möjlig väg framåt för de andra animationsstudiorna.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, United Artists, Walt Disney Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Van Beurens Tom och Jerry

Detta blir bara en kort notis om Van Beuren Studios, som var en liten studio i New York som inte hade några större framgångar på den animerade scenen.

I samband med att Walt Disney stämde Van Beuren Studios för plagiering 1931 (se här), vände sig Amadee J. Van Beuren till ett par nyanställda animatörer, Vernon Stallings och George Rufle, som tillsammans med Van Beurens husregissör, John Foster, hittade på ett udda par – Tom and Jerry. Nej, inte katten och musen, utan en kort och en lång människa, typ Mutt and Jeff (Storklas och Lillklas).

Efter domen mot Van Beuren fick inte studion nästintill plagiera Disney, så genom Tom and Jerry valde de att nästintill plagiera Fleischer Studios istället – de var i praktiken grannar ändå, Fleischer Studios låg mitt emot Van Beuren Studios. Här är ett exempel på Van Beurens Tom and Jerry:

Pots and Pans (1932)

I Pots and Pans sköter Tom och Jerry en diner i en vagn.

Tom och Jerry spelar och sjunger, kunderna spelar och sjunger, maten spelar och sjunger. Tills vagnen börjar rulla nerför en backe och förstör ett ånglok. Helt utan originalitet och fungerande gags. Förglömlig, precis som alla andra Tom and Jerry-filmer från Van Beuren Studios.

Pots and Pans regisserades av John Foster och George Rufle, animerades troligen av George Rufle och Vernon Stallings, och hade premiär den 14 maj 1932. Den kan ha animerats av ännu en nyanställd animatör: Joseph Barbera, som anställdes av Van Beuren 1932 för att arbeta på Tom and Jerry. Detta är givetvis intressant, eftersom Barbera senare tillsammans med William Hanna skulle skapa Tom and Jerry – katten och musen, då, alltså.

Tom och Jerry i Van Beurens gestaltning är intetsägande, har inga personligheter och blev inte heller någon större succé. Amadee J. Van Beuren producerade dock inte bara animerade kortfilmer och 1932 var han upptagen med att producera en dokumentär om jägaren, djursamlaren och äventyraren Frank Buck: Bring ’Em Back Alive. som hade premiär den 19 augusti 1932. Ni kan hitta mer om den här.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1932, RKO, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 9 – RKO

Framgångarna med Warner Bros The Jazz Singer tvingade alla filmbolag att konvertera till ljud. En del bolag med tillgång på ljudteknik, men som ännu inte hade sökt sig till filmbranschen, vädrade morgonluft. Nu blir det alfabetssoppa.

RCA

Guglielmo Marconi

Guglielmo Marconi föddes i Bologna 1874 till den aristokratiske Guiseppe Marconi och Annie Jameson, barnbarn till John Jameson, som var grundare till det irländska whiskeydestilleriet Jameson & Sons. Den unge Marconi gick inte i skolan, utan hans föräldrar anlitade lärare som kom hem till dem och lärde honom kemi, matematik och fysik. Redan tidigt på 1890-talet började Marconi arbeta med trådlös telegrafi, och ett decennium senare kunde han med hjälp av brittiska intressenter skicka trådlösa radiosignaler över Atlanten. Då hade han redan bildat det brittiska bolaget The Wireless Telegraph & Signal Company 1897 och en amerikansk underdivision The Wireless Telegraph Company of America 1899. Ytterligare ett drygt decennium senare, 1909, skulle han få Nobelpriset i fysik för sina uppfinningar.

Värdet av Marconis framgångar inom den trådlösa radiotekniken ökade avsevärt 1912. Ombord på Titanic satt Jack Philips och Harold Bride som telegrafister, inte anställda av rederiet White Star Line, utan anställda av ett av Marconis dotterbolag, och var de första som sände SOS som nödsignal. Philips gick under med Titanic. Bride överlevde, tack vare att man hade lyckats få kontakt med ett annat fartyg, Carpathia, som räddade de som satt i livbåtarna. Telegrafisten på Carpathia, Harold Cottam, också Marconi-anställd, höll kontakten med ett varuhus i New York, Wanamaker’s, och kunde meddela namnen på de överlevande via varuhusets kommunikationschef, David Sarnoff. Egentligen skulle Guglielmo Marconi också stått med på Titanics passagerarlistor, men han hade tagit ett tidigare fartyg mot USA, Lusitania – ett fartyg som tre år senare skulle sänkas av en tysk ubåt och därmed dra med USA i Första världskriget.

1919 köpte General Electric The Wireless Telegraph Company of America. Det amerikanska GE hade tidigare sålt komponenter till Marconis radioapparater, men efter starka påtryckningar från den amerikanska flottan, stod plötsligt GE utan någon att sälja till. Flottan föreslog att GE skulle köpa Marconis dotterbolag, och så fick det bli. Av Marconis amerikanska division skapade GE ett eget helägt dotterbolag: Radio Corporation of America, RCA.

Marconi & Mussolini

Marconi själv blev väldigt rik på sina uppfinningar och han öppnade upp för global trådlös kommunikation. Samtidigt var han, paradoxalt nog, starkt nationalistisk. 1923 gick han med i det italienska fascistpartiet och Benito Mussolini gjorde honom till president över den italienska kungliga akademin, en kortlivad fascistisk vetenskapsakademi. Ett par år innan Andra världskrigets utbrott, 1937, fick Marconi en serie hjärtattacker och dog.

FBO

Robertson-Cole var en brittisk filmbörs – för import, export och distribution av filmer till och från USA – som hade startats av Harry F. Robertson och Rufus S. Cole. 1919 startade de ett amerikanskt dotterbolag, Robertson-Cole (U.S.), eller R-C Pictures, som det var mer känt som. Samma år allierade de sig med Mutual Films, då mest berömt för sina framgångsrika komedier med Charlie Chaplin, och började producera film. Deras första titel var The Mistress of Shenstone från 1921.  Det året tog de hjälp av en börsmäklare från banken Hayden, Stone & Company för ordna med ett företagsköp. Affären gick aldrig igenom, men börsmäklaren skulle dyka upp lite senare, då som en oberoende affärsman. Han hette Joseph P. Kennedy.

Joseph P. Kennedy

1922 genomgick hela Robertson-Cole en stor omstrukturering. R-C Pictures bytte namn till Film Booking Offices of America, FBO, och även om de brittiska ägarna hade fortsatt kontroll över företaget, tog de in flera nya amerikanska investerare. En av dem hette Pat Powers, som vi har träffat i andra sammanhang (här och här, till exempel), men som i princip tog över ledarskapet av FBO. En annan investerare var Joseph P. Kennedy, som tog plats i FBO:s styrelse 1923. Under sin tid på Hayden, Stone & Company hade Kennedy skrutit:

Look at that bunch of pants pressers in Hollywood making themselves millionaires. I could take the whole business away from them.

1925 skred Kennedy till verket. Han reste till Storbritannien och köpte kontrollen över FBO för 1 miljon dollar. Affären gick igenom i februari 1926 och FBO blev ett helt amerikanskt filmbolag. Kennedy skapade stabilitet i det lilla filmbolaget. Han skrev kontrakt med Fred Thompson, som då blev den bäst betalde västernstjärnan i Hollywood, och fixade ett avtal med Paramount som gemensamt med FBO investerade i ett antal supervästerns. Givetvis tjänade Kennedy en grov hacka på avtalen.

Ungefär då anlände ljudfilmen. Lyckligtvis behövde FBO inte leta efter ett ljudsystem, istället letade ljudsystemet efter ett filmbolag. RCA hade vidareutvecklat Photophone, som byggde på Alexander Graham Bells innovation att omvandla ljud till ljus, dvs ljudet kunde spelas in direkt på filmremsan, och behövde nu någon som kunde använda det. Förhandlingarna med FBO ledde till att RCA köpte en andel av filmbolaget. En av de som arbetade fram avtalet var David Sarnoff, telegrafistchefen på Wanamaker’s, som i olika kapaciteter på RCA hade varit startat National Broadcasting Company (NBC), USA:s första nationella radionätverk, och som nu var avdelningschef på RCA.

I samband med RCA:s och FBO:s sammanslagning, började Kennedy leta efter biografer där man kunde visa sina nya ljudfilmer.

KAO

Benjamin F. Keith, född 1846, hade arbetat på cirkus i hela sitt liv, oftast som candy butcher, en slags snacksförsäljare som var en del av showen mellan uppträdena.  Under en period arbetade Keith för den mest berömde av alla showmän, P.T. Barnum. 1883 öppnade Keith ett kuriositetsmuseum i Boston.

The Bijou Theater

Edward F. Albee II, född 1857, hade också arbetat på cirkus i hela sitt liv, i hans fall som en roustabout, en slags alltiallo, också för P.T. Barnum. 1885 inledde han ett samarbete med Benjamin Keith och de tog över the Bijou Theater i Boston tillsammans. The Bijou blev den första teatern i USA som huvudsakligen använde elektriskt ljus, personligen installerat av Thomas Edison själv. Keith och Albee revolutionerade varitéteatern och vaudevillen genom att erbjuda en enda lång show med återkommande uppträden från 10 på förmiddagen till 23 på kvällen varje dag.

Under decenniet som följde byggde Keith och Albee ett imperium med vaudevilleteatrar över hela USA:s östkust. 1896 hade de köpt Union Square Theater i New York och blev de första att visa rörliga bilder i USA. De hade skaffat exklusiva rättigheter till bröderna Lumières filmer och projektorer. Filmvisningen blev en sådan succé att Keith och Albee började köpa fler teatrar enbart för att bygga om dem till biografer. De skrev också kontrakt med Biograph Company, troligen ett av världens äldsta filmbolag, grundat 1895.

Keith drog sig tillbaka till Florida 1909, där han 1913 gifte sig med sin andra fru, mer än 40 år yngre än honom. Året därpå dog han och lämnade sin andel av bolaget till sin son, Andrew Keith. 1918 dog sonen i Spanska sjukan, och Edward F. Albee stod som ensam ägare till Keith-Albee.

Keith-Albee hade inte lyckats ta sig in på vaudeville- eller biografmarknanden på västkusten. Den stora anledningen till det hette Orpheum Circuit, som hade grundats 1886 av Gustav Walter i San Francisco och bestod då endast av ett operahus. Elva år senare gjordes operahuset om till en vaudevilleteater, efter Keith-Albees modell med en kontinuerlig show hela dagen. 1899 köptes Orpheum Circuit av Morris Meyerfield Jr. som inledde en expansion av bolaget med hjälp av Martin Beck.

Beck hade tidigare under 1899 besökt en ölhall i Chicago och fått se en magiker utföra ganska taffliga tricks – Harry Houdini. Beck hade rått Houdini att satsa på utbrytningar och bokade honom på en turné runt Orpheum Circuit. Året därpå åkte Houdini på en världsturné som en superstjärna. 1905 blev Beck VD för Orpheum Circuit.

Under 1910-talet var östkustens Keith-Albee under Albee och västkustens Orpheum Circuit under Beck huvudkonkurrenter, men med en ganska tydlig geografisk uppdelning av USA: Mississippi. Vaudeville var fortfarande väldigt populärt, något som skulle ändras under 1920-talet, då filmen tog alltfler marknadsandelar. I januari 1928 kom Keith-Albee och Orpheum Circuit överens om en sammanslagning: Keith-Albee-Orpheum, KAO. Det skulle vara i några månader.

RKO

I maj 1928 köpte Joseph P. Kennedy en majoritet av KAO. I oktober sålde han vidare både KAO och FBO till RCA. Det nya bolaget hade tillgång till en landsomfattande teater- och biografkedja (KAO), ett produktions- och distributionsbolag (FBO), samt ett nytt ljudsystem (RCA). Bolaget fick namnet Radio-Keith-Orpheum, RKO, och var således från födelsen ett komplett vertikalt integrerat filmbolag.

RKO:s första stora succéer var musikaler, bland annat Rio Rita från 1929 som hade flera inslag av färg i Technicolor. Framgångarna ledde till att RKO kunde köpa upp mer mark i San Fernando Valley för att bygga studios. Depressionen drabbade RKO, precis som den drabbade andra filmbolag, men RKO fortsatte att spendera pengar. De köpte hälften av Van Beuren Studios – en studio som främst förknippades med animerade kortfilmer (se här).

Förutom Rio Rita blev västernfilmen Cimarron en succé för RKO, men i övrigt sågs RKO som ett ganska mediokert filmbolag. I oktober 1931 anställde de emellertid David O. Selznick som produktionschef. Han kom omedelbart från Paramount, men hade tidigare arbetat på MGM. Selznick gav producenterna och regissörerna större individuell frihet genom sin tanke om olika produktionslinjer.

Fred Astaire

Selznicks tid på RKO blev kort, bara 15 månader, men väldigt framgångsrik. Han skrev kontrakt med flera regissörer, till exempel George Cukor, som bland annat regisserade A Bill of Divorcement (1932), samt Merian C. Cooper, som regisserade en av RKO:s mest ambitiösa och framgångsrika filmer: King Kong. Selznick skrev också kontrakt med skådespelare. Han upptäckte Katherine Hepburn, som debuterade i A Bill of Divorcement, och en dansande yngling vid namn Fred Astaire. Enligt legenden beskrevs Astaire efter sin första provfilmning hos RKO så här:

Can’t sing. Can’t act. Balding. Can dance a little.

Astaire kom ändå att bli en av RKO:s stora kassakor. När Selznick lämnade bolaget, tog Merian C. Cooper över som produktionschef och RKO blev än mer framgångsrikt, mest med hjälp av screwball-komedier med Hepburn och musikaler med Astaire. RKO fortsatte också att distribuera animerade kortfilmer från Van Beuren Studios.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, RKO, Van Beuren Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar