Hollywood 101 – del 5 – Columbia Pictures

De två bröderna kom aldrig överens – inte under sin uppväxt, eller när de jobbade på Universal, eller när de bildade ett eget filmbolag.

Två bröder och mannen mellan dem

Jack Cohn

Jack Cohn föddes 1889 i New York till fattiga judiska immigrantföräldrar – hans pappa från Ryssland, hans mamma från Polen. Som tonåring blev han reklamman, men redan 1908 började Jack arbeta hos Carl Laemmles bolag Film Service Company, som senare ombildades till Independent Moving Pictures Company (IMP) och ännu senare till Universal Pictures. 1913 hade Jack skitsnackat sig till att både producera newsreels, att bli chef över kortfilmsproduktionen och att producera Universals första långfilm, Traffic in Souls. Långfilmen blev en succé och övertygade Carl Laemmle både om att att den långa filmformen var framtiden, samt att en flytt västerut, till Hollywood, var nödvändig.

Harry Cohn

Harry Cohn var två år yngre än sin bror, växte upp i hans skugga, och tog en lite längre väg in i filmbranschen. Han inledde sin yrkesbana med att leverera lådor med noter till olika musikbolag. Han blev partner med Harry Ruby och de båda uppträdde på olika nickelodeons för några dollar i veckan, där Ruby tog merparten. Efter en kort sejour som spårvagnskonduktör fick Harry idén att promota musik tillsammans med filmer. Han skrapade ihop lite pengar och producerade ett par kortfilmer där stumfilmsskådespelarna mimade till musik som spelades upp i biograferna. De blev hyfsat framgångsrika, de räckte i alla fall för att Harry skulle få jobb på sin storebrors bolag. 1918 började han hos Universal.

Joe Brandt

Joe Brandt var äldre än bröderna Cohn, född 1882. Han pluggade till advokat och fick jobb på samma reklambyrå som Jack Cohn arbetade på. När Cohn gick över till att arbeta för Carl Laemmle, följde Brandt med och blev Laemmles personlige sekreterare. Brandt var instrumentell i formandet av Universal 1912. Sex år senare gick Brandt sin egen väg och bildade ett filmproduktionsbolag, National Film Corporation of America, tillsammans med William Parsons. Året därpå dog Parsons hastigt, och bolaget lades ner.

Bröderna Cohn och Jacks gamle vän Brandt, bildade 1921 Cohn-Brandt-Cohn Film Sales Company (CBC). Tiden i CBC blev påfrestande för Brandt. Bröderna Cohn grälade den mesta tiden – den övriga tiden vägrade de prata med varandra – och Brandt var fast mellan dem. Lösningen blev att dela på bröderna.

Kärleken som inte växte med avståndet

För att växa ur Jacks skugga, upprättade Harry en 4500 kilometer stor buffertzon: Harry flyttade till Hollywood för att sköta produktionen, medan Jack och Brandt stannade i New York och skötte distribution och marknadsföring. CBC hyrde en liten studiotomt på den billiga Gower Street, Hollywood, där det låg flera mindre filmbolag som gemensamt kallades för Poverty Row. Det var ett ställe dit karriärer gick för att dö.

Columbias studio på Gower Street

Harry började producera kortfilmer med låg budget, låg kvalitet och låga publiksiffor. Det hela var så uselt att CBC fick öknamnet Corned Beef and Cabbage Productions. Han lyckades dock övertala Jack och Brandt att sätta 20 000 dollar på en första långfilm. Resultatet blev More to Be Pitied than Scorned, som lyckades skrapa ihop en vinst på 130 000 dollar, trots att CBC saknade biografer. Succén följdes av ytterligare 10 långfilmer under 1922 och 1923, alla mer eller mindre vinstgivande. Trots medelstora framgångar lyckades CBC inte skaka ryktet som en lågkvalitativ filmstudio. Harry lobbade för att bolaget skulle byta namn, och kontoret på östkusten gick med på det.

Columbia Pictures Corporation blev verklighet den 10 januari 1924. Året därpå kunde de köpa en riktig studio på Sunset Boulevard. Under hela tiden grälade bröderna med varandra. Harry hade talang för att hitta kreativa personer, men var illa omtyckt av nästan alla som hade med honom att göra. Jack satt på östkusten som pengaman utan insyn i de kreativa processerna på västkusten. Brandt var budbärare, medlare och diplomat mellan bröderna. Det var inte en ideal situation för ett nystartat företag.

Trots brödernas osämja, fortsatte Columbia göra det CBC hade gjort – producera små till medelstora hits. Filmerna var inga succéer, men gick inte med förlust. Deras beslut att inte köpa biografer stod dessutom fast, något som skulle visa sig klokt en bit på 1940-talet, men som 1925 verkade högst oklokt.

Filmbolaget med bara en stjärna

Harry Cohns produktioner för Columbia tjänade alltid pengar. En av anledningarna var att de inte kontrakterade filmstjärnor utan lånade dem från andra filmbolag – ofta stjärnor i nedan, lite avdankade och lite bortglömda. 1927 satsade Columbia lite extra en på en film vid namn The Blood Ship, med Hobart Bosworth i huvudrollen. Bosworth hade varit stor på 1910-talet, bland annat med ett eget bolag som producerade filmer baserade på Jack Londons romaner (i en, The Sea Wolf, Varg-Larsen på svenska, är Jack London själv med i en biroll som matros). Under 1920-talet reducerades Bosworth dock till biroller. Karriären gick så dåligt att han gick med på att medverka i Columbias The Blood Ship gratis. Filmen gick (givetvis) med vinst, men misslyckades återuppväcka Bosworths karriär, vars existens på Poverty Row fortsatte. The Blood Ship är för övrigt den första Columbia-filmen som använder den nu så berömda loggan med kvinnan med facklan.

Samma år, 1927, skulle Columbia dock göra ett första undantag till sin policy att inte skriva kontrakt med några stjärnor. De lyckades fånga en ung man som hade gjort ett par kortfilmer för dem redan när de var CBC men som sedan hade skrivit gags åt Hal Roach och hans Our Gang-filmer, och därefter skrivit manus åt ett 20-tal framgångsrika filmer med Harry Langdon – den fjärde största stumfilmskomikern efter Charlie Chaplin, Buster Keaton och Harold Lloyd. Den unge mannen hette Frank Capra och skulle bli en av 1930-talets mest framgångsrika och prisbelönade regissörer.

Frank Capra

Francesco Rosario Capra föddes 1897 på Sicilien, yngst av sju syskon. 1903 emigrerade familjen till USA, men till skillnad från de flesta andra italienska invandrare, stannade Capra inte i New York, utan fortsatte till Los Angeles, Kalifornien. Hans pappa fick jobb som fruktplockare, medan Frank sålde tidningar efter skolan under hela sin skoltid. Efter gymnasiet ville Franks föräldrar att han skulle börja jobba heltid, men Frank valde att studera vidare istället. Han blev kemisk ingenjör, men fick aldrig något arbete som det. Direkt efter college hamnade han i San Francisco, i flottan, där han undervisade i matematik. Under 1910-talet drabbades Capra av flera sjukdomar och var kroniskt arbetslös, trots att han var den ende i familjen som hade utbildning. Han lyckades dock göra en dokumentär om ett italienskt krigsskepp på besök i San Francisco och på så sätt kunde han ta sig in i filmbranschen via CBC, Hal Roach och Harry Langdon. Bröderna Cohn fick upp ögonen för regissören och anställde honom på kontrakt för Columbia, 1 000 dollar per film.

Capra var mest intresserad av den tekniska aspekten av film, troligen på grund av hans ingenjörsexamen, därför var han särskilt lämpad att göra en av Columbias första ljudfilmer, The Younger Generation, en part-talkie som hade synkroniserad musik och ljudeffekter samt några få sekvenser då karaktärerna talade. Det första året hos Columbia visade Capra bevis på stor talang och de flesta av hans filmer gick inte bara med vinst, de var också kvalitetsmässigt bättre än de Columbia tidigare hade producerat. Snart stod Capra med ett kontrakt på 25 000 dollar om året.

Hollywoods mest hatade man

1932 tröttnade Joe Brandt på bråken mellan bröderna Cohn och sålde sin tredjedel av bolaget till Harry, som då fick majoritet och kunde styra bolaget som han ville. Pengarna till köpet fick Harry troligen av Abner Zwillman, en judisk maffiaboss i New Jersey. Harry Cohn var också god vän med John Roselli från the Chicago Outfit, Al Capones gäng. Roselli skulle senare, på 1960-talet, anlitas av CIA för att mörda Fidel Castro. 1972 blev Harry Cohn förebild för Jack Woltz, filmbolagschefen i The Godfather som hittar ett hästhuvud i sin säng.

Harry Cohn med Rita Hayworth och Anita Louise

Harry Cohn blev en av Hollywoods mest hatade män. Han var en av de filmbolagschefer som i stor utsträckning använde sin maktposition för att ha sex med unga tjejer med skådespelarambitioner, och ibland även etablerade filmstjärnor. Cohn var definitivt inte den förste som gjorde det, och han var absolut inte den siste, men han gjorde the casting couch till ett begrepp som fortfarande används idag. Cohn hatades inte bara av kvinnorna som tvingades utföra sexuella tjänster, han hatades av alla. Han övervakade sina produktioner genom att installera mikrofoner och högtalare överallt. På så sätt kunde han höra vad alla sa om honom och direkt skälla ut dem via högtalarsystemet.

Hatet mot honom verkade emellertid inte bekomma Harry Cohn. Han styrde Columbia Pictures till sin död 1958, i 40 år. Den ende filmbolagschefen som var aktiv längre, var Jack Warner – som var chef för Warner Bros i över 50 år. Storebrodern, Jack Cohn stannade kvar i bolaget under resten av sin livstid, han dog ett par år före Harry, och de bråkade hela tiden. Bröderna Cohn måste vara själva definitionen på hatkärlek.

Bröderna Cohn och bolaget de skapade reste sig inte ur Poverty Row, utan utvecklade en stolthet i att mestadels producera B-filmer. De tjänade helt enkelt pengar på allt de gjorde – de gjorde aldrig någon förlust. En av anledningarna är att Columbia Pictures förblev horisontellt integrerat, dvs de ägde produktionen och distributionen, men inga biografer. När de större, vertikalt integrerade, filmbolagen på 1940-talet tvingades sälja sina biografkedjor till vrakpriser, kunde Columbia fortsätta producera filmer som om inget hade hänt.

Förutom med Capra, skrev Columbia väldigt få kontrakt. De fortsatte göra kortfilmer, newsreels, en hel del B-filmer och ett fåtal A-filmer. De distribuerade också film från andra producenter, bland annat animerade kortfilmer från Walt Disney. I alla fall fram till 1932, då Disney hittade en ny distributör, men mer om det en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

De censurerade elva – del 1 – Hittin’ the Trail

Många animerade kortfilmer från den gyllene eran är censurerade. Det kan vara att de följt produktionskoden under produktionen, dvs att studiorna har valt bort att ta upp vissa ämnen, eller att korta scener har klippts bort för att kunna visas på TV. I det senare fallet rör det sig oftast om korta scener där det förekommer ett rasistiskt skämt eller en förolämpande stereotyp. Den vanligaste scenen som tagits bort är troligen när en explosion får en karaktär att framträda i blackface och säga något roligt på typisk afroamerikansk dialekt. I Sverige är den mest berömda sekvensen den med den svarta pickaninny-dockan som ropar ”mammy” till Jultomten i Kalle Ankas Julafton. Disney beslutade att klippa bort den sekvensen 2012 och den har inte visats på svensk TV sedan dess. Den filmen kommer vi att ägna oss åt vid ett senare tillfälle.

Det förekommer emellertid animerade kortfilmer där hela premissen och handlingen bygger på nedsättande stereotyper och rasistiska skämt, men som ändå ansetts uppfylla riktlinjerna i produktionskoden. Vi har redan sett exempel på ett par sådana från de mindre animationsstudiorna (se här, till exempel), men nu är det dags att börja ta tag i den mytomspunna samlingen animerade kortfilmer från Warner Bros som går under namnet The Censored Eleven – de censurerade elva.

Rättigheterna till Warner Bros filmserier Looney Tunes och Merrie Melodies har skiftat händer många gånger under åren. Ibland har vissa filmer distribuerats av ett bolag, medan andra filmer distribuerats av ett annat. Detta har framför allt gällt syndikering – distribution till olika TV-kanaler. I TV:ns barndom, 1950-talet, ville Warner Bros inte ha med mediet att göra, så bolaget sålde rättigheterna till sina filmer till olika syndikeringsbolag. Detta ledde till ett virrvarr av rättighetsägande.

1956 ägde Sunset Productions alla svartvita Looney Tunes, plus alla svartvita Merrie Melodies efter Harman-Ising (ca 1933), medan Associated Artists Productions (a.a.p.) ägde alla Looney Tunes och Merrie Melodies i färg producerade före augusti 1948, plus de svartvita Harman-Ising-filmerna, med ett undantag: Lady, Play Your Mandolin! (1931) – den behöll, av någon anledning, Warner Bros för sig själva. 1967 köpte Warner Bros tillbaka TV-rättigheterna till Sunset Productions bibliotek. Då hade a.a.p:s bibliotek hamnat hos United Artists bolag United Artists Associated (u.a.a.). När man idag refererar till pre-August-1948-paketet, så är det a.a.p:s/u.a.a:s filmer man hänvisar till. Vem har sagt att det ska vara enkelt?

När u.a.a. började distribuera de animerade Warner Bros-filmerna man hade rättigheter till, plockade man bort elva kortfilmer som man ansåg ha stötande eller rasistiskt innehåll. Senare, 1986, då Turner Broadcasting System köpte upp u.a.a:s bibliotek, lät också de bli att ge ut de elva filmerna när de gav ut alla de andra på Laserdisc i en annars komplett samling. 1996 köpte Time Warner upp Turner Broadcasting System, och kunde därmed samla alla Looney Tunes och Merrie Melodies under samma paraply, men inte heller nu gavs filmerna ut. De censurerade elva har aldrig kunnat ses på TV efter 1968 och har heller aldrig samlats i officiella utgåvor på DVD eller Blu-ray. Illegala kopior existerar, emellertid, och en del har samlats i inofficiella VHS- eller DVD-samlingar. 2010 visades åtta av dem på en särskild biografvisning i Hollywood. Filmerna existerar alltså, men kräver särskild behandling och trigger-varningar. Så innan vi tar itu med den första av de censurerade elva som producerades, några varnande ord från Warner Bros själva, från menyerna i några av deras DVD-samlingar:

The cartoons you are about to see are products of their time. They may depict some of the ethnic and racial prejudices that were commonplace in American society. These depictions were wrong then and are wrong today. While the following does not represent the Warner Bros. view of today’s society, these cartoons are presented as they were originally created, because to do otherwise would be the same as claiming these prejudices never existed.

Hittin’ the Trail for Hallelujah Land (1931)

Karaktären Piggy var bara med i två filmer. Den första hette You Don’t Know What You’re Doin’! (se här), den andra, och sista med Piggy, hette Hittin’ the Trail for Hallelujah Land.

I Hittin’ the Trail for Hallelujah Land är Piggy kapten på en flodångare, medan hans flickvän, Fluffy, är på väg med häst och vagn för att stiga ombord på fartyget. Fluffys kusk är inte en helt tydlig karikatyr av en svart äldre man som kallas för Uncle Tom. Även om filmen till största delen handlar om Piggy och Fluffy, innehåller den en lång sekvens där Uncle Tom råkar hamna på en kyrkogård.

Uncle Tom är en karaktär från Harriet Beecher Stowes roman Uncle Tom’s Cabin. När romanen kom ut, 1851, hade en ny lag kommit, the Fugitive Slave Act, som krävde att slavar som flydde från den amerikanska södern skulle tvingas tillbaka till sina ägare. Lagen gällde även i de delstater i norr som förbjöd slaveriet, något som Stowe vände sig särskilt emot. Hennes roman var också en uppgörelse med samtida stereotypiska skildringar av svarta och slaveriet i den amerikanska södern, då främst minstrel-shower.

Minstrel-shower hade blivit populära redan i början av 1800-talet och utgjorde sedan en betydande andel av den amerikanska show-kulturen fram till 1910-talet, men amatöruppträdanden drog sig inte för genren en bra bit in på 1960-talet. Minstrel-showerna var nästan uteslutande varietéer med sketcher, sång och musik som hånade och förlöjligade svarta. Ofta spelades alla rollerna av vita som målades i blackface, men det förekom också svarta skådespelare och sångare som också målades för att överdriva deras utseende. Flera svarta arketyper kommer från minstrel-showerna, däribland Jim Crow, som blev namnet på segregationslagarna i den amerikanska södern när de implementerades på 1890-talet.

Med karaktären Uncle Tom ville Harriet Beecher Stowe nyansera bilden av svarta i den amerikanska populärkulturen. I romanen blir Uncle Tom en frälsare för flera kvinnliga slavar som tack vare honom lyckas fly från slaveriet, och Uncle Tom dör martyrdöden när han vägrar avslöja vart de tagit vägen. Harriet Beecher Stowe låter Uncle Tom göra detta på ett passivt sätt, accepterande av sin situation som slav, för att utmåla de kvinnliga slavarnas mod och aktiva handlingar som så mycket större. Hon vänder på könsrollerna på ett nyskapande sätt, som kommer att bli ödesdigert för begreppet Uncle Tom.

Frederick Douglass

Stowe var abolitionist, hon kämpade för att avskaffa slaveriet, och meningen med boken var att visa slaveriet från sin värsta sida. Den republikanske senatorn Charles Sumner hävdade att Uncle Tom’s Cabin fick Abraham Lincoln vald till president, andra framstående politiker hävdade att romanen var en av orsakerna till det amerikanska inbördeskriget. Om så vore fallet, skulle man kunna säga att Harriet Beecher Stowe lyckades. Före detta slaven Frederick Douglass hyllade romanen, men kritiken mot Uncle Tom fanns tidigt. Redan på 1850-talet börjar man sätta upp teaterpjäser baserade på romanen, så kallade Tom Shows. I de blir Uncle Tom än mer passiv, medgivande och hjälpsam gentemot sina slavägare. Han deltar i förtrycket mot slavarna och förråder på sätt sin egen ras med överdriven godhet och acceptans av sin träldom. Romanens Uncle Tom förvanskades således till att betyda något annat än vad som var Harriet Beecher Stowes intention. Idag betyder Uncle Tom i princip rasförrädare.

Filmen Hittin’ the Trail for Hallelujah Land avbildar inte Uncle Tom som överdrivet god, men kanske överdrivet dum och feg. I sekvensen på kyrkogården är han rädd för minsta lilla, och senare måste Piggy rädda honom från att drunkna – en slags vite mannens börda i animerad form.

Hittin’ the Trail är egentligen en känga åt Walt Disney. Sekvenserna på flodbåten påminner inte så lite om Steamboat Willie och sekvensen på kyrkogården innehåller bland annat dansande skelett, som i The Skeleton Dance. Filmen innehåller stereotypiska och nedvärderande skildringar av svarta, visst, men filmen är långt ifrån kränkande jämfört med andra animerade kortfilmer.

Filmen regisserades av Rudolf Ising, animerades av Friz Freleng och Paul Smith, och hade premiär den 28 november 1931, troligen före filmen Local Boy Makes Good med Joe E. Brown i huvudrollen. Brown är idag mest känd för slutrepliken i Billy Wilders Some Like It Hot:

Well, nobody’s perfect.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Egypten till den fula ankungen

Walt Disney och hans studio producerade nu två framgångsrika filmserier. De största publiksuccéerna kom med Mickey Mouse, medan den andra serien, Silly Symphonies, snart kom att röna mer konstnärliga framgångar, bli mer prisbelönta, mycket på grund av att det var i den serien som Walt Disney Studios vågade experimentera mer med ljud och bild.

Burt Gillett regisserade mest Mickey Mouse-filmer under 1931, så regin för Silly Symphonies lämnades åt Wilfred Jackson. Musiken stod Frank Churchill för.

Egyptian Melodies (1931)

Egyptian Melodies handlar om en spindel som vågar sig in i en pyramid.

Filmen innehåller en den riktigt fin experimentell animation. Den tredimensionella effekten när spindeln går nedför trappan är ett ypperligt exempel på det. Ett par roterande pelare är ett annat. Det märks att Disney hade tid och pengar att spendera på animation.

Spindeln stöter strax på fyra mumier som genomför en dans, inte så lite påminnande om skelettens dans i The Skeleton Dance (1929). Efter dansen väcks väggarnas hieroglyfer till liv, i ytterligare ett exempel på fantastisk animation.

Berättelsen är underordnad Egyptian Melodies animation och musik, på ett bra sätt. Den hade premiär den 21 augusti 1931.

The Clock Store (1931)

The Clock Store utspelar sig, inte helt oväntat, i en klockaffär.

Filmen innehåller klockor och figurer som dansar i takt med tickandet och musiken, men animationen är emellanåt väldigt vacker. Den gamle mannen som i inledningen går och tänder gaslyktor är ett fint samspel mellan ljus och mörker. De två 1700-tals-figurerna som dansar har ett väldigt realistiskt rörelsemönster, men det är troligen inte rotoscopat.

The Clock Store hade premiär den 28 september 1931.

The Spider and the Fly (1931)

The Spider and the Fly inleds med att fokusera på ett gäng flugor. Kameran zoomar ut och vi ser att de sitter upp och ned i taket. Kameran vrider rummet rätt och vi kan äntligen orientera oss. En ganska snygg lösning att starta en film med.

Ett förälskat par flugor förirrar sig och lockas av en spindel som spelar harpmusik på sitt nät. Spindeln fångar den ena flugan, medan den andra ropar på hjälp. Flugorna samlar sig till anfall. Några blir till ett kavalleri till häst(fluga). Andra använder sig av trollsländor för att bli ett flygvapen. Ytterligare några blir till en pansardivision med hjälp av kängor som drivs av larv(fötter). De besegrar givetvis den onda spindeln, som slutar sina dagar på ett flugpapper, och de förälskade flugorna återförenas.

The Spider and the Fly är en lite tråkig film, men med en del finurligheter. Den hade premiär den 23 oktober 1931.

The Fox Hunt (1931)

The Fox Hunt liknar inte många andra Disney-filmer från den här perioden.

Det första man lägger märke till är att det förekommer väldigt många mänskliga karaktärer i filmen. Ganska ovanligt för Disney-filmer. De aristokratiska jägarna är snobbiga och i de flesta fallen feta – man ska heja på räven. Räven lyckas ta sig ur knipan med hjälp av en skunk.

Lite udda och annorlunda, men ingen höjdare. The Fox Hunt hade premiär den 20 november 1931. Looney Tunes-filmen Bosko’s Fox Hunt som hade premiär en månad senare är en bättre film.

The Ugly Duckling (1931)

1931 års The Ugly Duckling är den första av Disneys tolkningar av H.C. Andersens saga. Adaptionen är inte särskilt trogen originalet.

Vi befinner oss på en hönsgård och ur en kull kycklingar föds en anka som inte accepteras av sina syskon eller sin hönsmamma. Ankan blir utfryst och ger sig iväg. Så långt, ganska likt Andersens saga, men då dyker en tornado upp. Ankan försöker varna sin mamma och syskon. När de, efter viss tvekan, lyssnar, blåser kycklingarna iväg med sitt hönshus som landar på en strid flod. Hönsmamman kan inte simma, men det kan ankan. Ankan räddar sina syskon och får äntligen sin mammas kärlek.

Några år senare, 1938, skulle Disney göra en färgversion av samma saga, då mycket trognare originalberättelsen. Den här svartvita versionen hade premiär den 16 december 1931.

Silly Symphonies var under andra hälften av 1931 en grund för experimentell animation hos Walt Disney Studios. Det skulle bära prisbelönt frukt under kommande år.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Monster och konst på Universal

Efter succén med Dracula tidigt under 1931, hade Universal Pictures chef för produktionen, Carl Laemmle Jr, beställt fler monsterfilmer. Redan den 21 november 1931 hade Frankenstein premiär. Variety gav den en lysande recension och skrev att den

looks like a “Dracula” plus, touching a new peak in horror plays and handled in production with supreme craftsmanship. Exploitation, which dwells upon the shock angle, is also a punchful asset with hair-raising lobby and newspaper trumpeting.

Och vidare:

Boris Karloff enacts the monster and makes a memorable figure of the bizarre figure with its indescribably terrifying face of demoniacal calm, a fascinating acting bit of mesmerism.

Recensionerna av Frankenstein var nästan odelat positiva och publiken strömmade till. Den blev både en konstnärlig och publikfriande framgång. Det fanns dock några klåfingrar som inte kunde låta den vara. Riktlinjerna för vad som kunde visas på film eller inte, var fastlagda genom the Hays Code, men Hollywood hade inte börja framtvinga dem. Det låg istället på delstatliga och lokala censurstyrelser.

Den scenen som skapade störst debatt är när monstret kastar en flicka i vattnet på skoj, men där hon råkar drunkna. I flera delstater klipptes den andra halvan av den scenen bort. Kansas ville gå längre och klippa om 32 scener, något som hade förkortat filmens speltid med hälften. Universal Pictures tillgodosåg inte Kansas helt och hållet, men klippte bort drunkningen för nästan alla. När filmen släpptes i en nyrelease några år efter att the Hays Code börjat följas strikt, gjorde Universal klipp i originalrullarna, och drunkningsscenen försvann för all tid. Trodde man. Den återfanns på en brittisk kopia av filmen på 1980-talet och alla nutida utgivningar av filmen innehåller scenen i sin helhet.

Under tiden som Frankenstein släpptes och gjorde succé överallt, utom i Kansas, satt Walter Lantz i sin animationsstudio hos Universal och gjorde inte särskilt konstnärliga filmer om Oswald the Lucky Rabbit.

Hot Feet (1931)

I Hot Feet säljer Oswald lemonad, men hotas av några gangsters.

En näst intill obegriplig film, där berättelsen verkar helt improviserad. Det är fortfarande Bill Nolan som står för animationen och regin, tillsammans med Walter Lantz. Filmen hade premiär den 14 september 1931.

The Hunter (1931)

The Hunter, som hade premiär den 12 oktober 1931, har en tydligare story.

Oswald ger sig ut på jakt, eftersom en tjej vill ha ett rävskinn. Räven sätter givetvis käppar i hjulet för rävjakten.

Det kan vara värt att notera att Tex Avery fortfarande är med och animerar, samt att Mickey Rooney fortfarande gör rösten till Oswald.

Wonderland (1931)

Man hade kunnat tro att Wonderland är en adaption av Alice i Underlandet, men det är det inte. Det är en adaption av Jack och bönstjälken.

Adaptionen är inte särskilt trogen den klassiska engelska folksagan. Jack och bönstjälken nedtecknades troligen för första gången på engelska 1734, men berättelsen är sannolikt mycket äldre än så – historier om en ung man som stjäl en skatt från ett troll/en jätte/ett monster har funnits i tusentals år. En intressant detalj är att jätten i folksagan, samt i den här kortfilmen, uttalar sitt klassiska ”Fee-fi-fo-fum!” Repliken har sitt ursprung i William Shakespeares King Lear, i akt 3, scen 4 – samma replik som innehåller ursprunget till Stephen Kings livsverk, the Dark Tower:

EDGAR

Child Rowland to the dark tower came,

His word was still, – Fie, foh, and fum,

I smell the blood of a British man.

Folksagans Jack är inte hjälte bara i berättelsen om bönstjälken, utan förekommer i Jack Frost, Little Jack Horner, Jack – the Giant Killer och This Is the House that Jack Built. Han är, helt enkelt, en arketypisk brittisk hjältefigur i likhet med Tysklands Hans och Rysslands Ivan.

Wonderland är, trots den klassiska litterära förlagan, inte särskilt bra. Walter Lantz filmer lider fortfarande av att Oswald inte har någon riktig personlighet, samt att Bill Nolans regi och animation till stor del bygger på improvisation och upprepningar – troligen för att spara tid. Wonderland hade premiär den 26 oktober 1931.

Trolley Troubles (1931)

En titel vi känner igen. Trolley Troubles gjordes ursprungligen 1927, den andra Oswald-filmen av Walt Disney, med animation av Ub Iwerks m.fl. Hugh Harman och Rudolf Ising, som också animerade Trolley Troubles, gjorde senare en remake av berättelsen (också 1931) för Warner Bros Merrie Melodies: Smile, Darn Ya, Smile! (se här). Den här Oswald-filmen är i princip bara en nyrelease av 1927 års Disney-film, men med tillagt spår av musik och ljud.

Trolley Troubles är alltså en film som står i två olika tidsepoker. Den gjordes under stumfilmstiden, men fick nu ljud. Den regisserades av Walt Disney och animerades av Harman och Ising, med hjälp från Ub Iwerks och Friz Freleng, men släpptes nu som en film av Walter Lantz och Bill Nolan. Och alla verkar ha varit ok med detta.

Walter Lantz och Walt Disney blev ganska goda vänner, trots att Lantz tog över Disneys skapelse, Oswald. Den främsta anledningen är nog att den stora skurken i dramat hette Charles Mintz, som var den som såg till att rättigheterna till karaktären togs ifrån Disney och hamnade hos Universal (se här). När Universals boss, Carl Laemmle, kickade Mintz, fick Lantz ta över Oswald – och Lantz var noga med att få Disneys välsignelse. Om inte Mickey Mouse hade varit en sådan succé, så hade Disney nog inte varit lika givmild.

Ljudversionen av Trolley Troubles hade premiär den 23 november 1931.

The Hare Mail (1931)

Till skillnad från många andra Oswald-filmer från den här epoken, är The Hare Mail ganska bra.

Den har en ganska tydlig berättelse och Nolans improviserade animationer tar inte över alltför mycket. Oswald är en tidningspojke som bestämmer sig för att ta fast en skurk som han sett på förstasidan. Skurken har tagit en gammal man och hans barnbarn till fånga för att ta reda på var deras förmögenhet finns. Barnbarnet, en tjej i Oswalds ålder, binds fast på en planka och skurken sätter en fläkt som likt en cirkelsåg börjar klyva plankan. Scenen påminner inte så lite om scenen i Goldfinger där James Bond, drygt 30 år senare, skulle hotas med att klyvas – i Bonds fall av en laserstråle.

Ett par fina gags lyfter filmen över de flesta andra Oswald-filmerna från 1931. Det skulle inte förvåna om gagsen kom från Tex Avery, som arbetade som animatör på filmen och vars humor senare skulle lyfta Warner Bros’ och ännu senare MGM:s animerade kortfilmer till osannolika komiska höjder.

The Hare Mail hade premiär den 30 november 1931.

The Fisherman (1931)

The Fisherman är ytterligare en medioker Oswald-film från 1931 där saker och ting verkar hända helt av slumpen.

En grundidé och sedan några gags staplade på varandra – ingen medryckande berättelse, inga genomtänkta skämt, inga engagerande karaktärer. Tillbaka till normaltillståndet – medelmåttighet.

The Fisherman hade premiär den 7 december 1931.

The Clown (1931)

1931 års sista Oswald-film, The Clown, tar oss på cirkus.

Den stora behållningen är, i vanlig ordning, inte Oswald, som här spelar clown. Istället är det en sidokaraktär som stjäl showen: en hund som ska hjälpa clownen Oswald är så deadpan när han bugar, eller när han får en elefant på sig, att det faktiskt blir riktigt roligt. Tyvärr är han bara med i en kort sekvens på max en halvminut.

The Clown hade premiär den 21 december 1931.

Den stora anledningen för att Oswald-filmerna har så varierande kvalitet är givetvis att Lantz var tvungen att fylla en kvot och i princip leverera en animerad kortfilm varannan vecka. Det tvingade honom att driva på sina animatörer så som han själv blev pådriven av Universals chefer. Det blev många och långa nätter också.

Walter Lantz arbetade inte bara under tidspress, han hade också en tajt budget. Den stora depressionen drabbade också filmindustrin, som blev alltmer beroende av billigt producerade B-filmer. Ibland kunde man satsa lite extra på någon enstaka större, lite konstnärligare, produktion, med förhoppningen att den skulle bli succé. Hos Universal satsade man lite extra på monsterfilmer, och Frankenstein blev en succé.

Under depressionen satsade Universal aldrig lite extra på animerade kortfilmer, något som märks tydligt i Walter Lantz produktion. Men han arbetade troget och enträget vidare och lämnade in kortfilmerna i tid och inom budgetramarna. Det måste väl ändå ses som en konst i sig.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walter Lantz Productions | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Budgetstudion på östkusten

Paul Terry var en veteran inom den animerade kortfilmen, då han varit verksam sedan 1915. I den andra filmen han någonsin gjorde, Down on Phoney Farm (1915), introducerade han karaktären Farmer Al Falfa. Några år senare startade han Fables Studio och började göra filmer baserade på Aesops fabler, varav några använde Al Falfa som bifigur. 1929 tog Terrys partner, Amadee J. Van Beuren, över filmserien om fablerna, medan Terry behöll karaktären Farmer Al Falfa och startade TerryToons, en animationsstudio i New Rochelle, New York, en bit norr om The Bronx i New York City. Därifrån animerade hans studio en kortfilm varannan vecka, filmer av ganska jämn låg kvalitet.

Terry var fullt medveten om att han var en budgetmotsvarighet till Disneys förstaklassprodukt, men han var tillfreds med det. Under 1930-talet fyllde TerryToons Fox Films biorepertoar med animerade bagateller, varav några få gjorde ett bestående intryck.

Popcorn (1931)

Även om Farmer Al Falfa var TerryToons största ”stjärna”, så medverkade han bara i en fjärdedel av filmerna som kom från studion. Popcorn är ett exempel på en film utan farmaren. Filmen hade premiär den 11 januari 1931, troligen framför Fox-produktionen The Man Who Came Back som hade premiär samma dag.

Popcorn är inte särskilt intressant handlingsmässigt – två möss går på tivoli och råkar ut för det ena efter det andra. Humorn är aldrig så mörk som hos bröderna Fleischer, eller så absurd som hos Warner Bros och animationen är inte högklassig, som hos Disney. Popcorn är intressant av en annan anledning.

1955 sålde Paul Terry hela TerryToons-katalogen till TV-kanalen CBS. TerryToons blev den första studion som paketerade sin gamla filmer för TV-visning. CBS bestämde att animerade filmer skulle vara för barn, och lördagsmorgnarna blev på det viset hemvist för animerade filmer för barn under TV:ns genombrottsdecennium. Filmerna var dock tvungna att censureras på de allra grövsta elementen – de hade ursprungligen producerats för en vuxen biopublik. De censurerade versionerna visades på TV, medan originalen glömdes bort och till viss del försvann.

Popcorn tillhör de som censurerades och sedan försvann. En mer komplett kopia av filmen hittades emellertid på brittiska Ebay 2011 och det är den man kan se ovan. Troligen är den också censurerad, efter brittisk standard, men flera klipp som är borta från de bästa amerikanska kopiorna, är här återställda. Ett helt ocensurerat original lär vi aldrig få se.

Censur av animerade kortfilmer får vi snart anledning att återkomma till.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, TerryToons | Etiketter , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 4 – 20th Century Fox

Både Universal Pictures och Paramount Pictures grundades av starka män som behöll bolagens makt, om inte för sig själv, så i alla fall inom familjen. 1915 bildades ett filmbolag vars grundare skulle förlora allt – sin förmögenhet, sitt filmbolag och nästan sitt liv. Filmbolaget skulle dock leva vidare och bära hans namn.

Rävens bakgrund

William Fox

Vilmos Fried föddes 1879 till judiska föräldrar, Michael Fried och Hannah Fuchs, i Tolcsva, Ungern, som då var en del av dubbelmonarkin Österrike-Ungern. När Vilmos var 9 månader, flyttade familjen till USA där de bosatte sig i New York City. Vilmos fick ytterligare tolv syskon, varav endast sex överlevde till vuxen ålder. Som ung skaffade sig Vilmos arbete som springpojke, tidningspojke och lagerarbetare inom pälsindustrin. Han bytte namn till William Fox, en anglifiering av hans förnamn och mammans efternamn.

William Fox startade sitt första bolag 1900, men hittade snart en passion i filmens värld. För att ha råd att köpa sin första nickelodeon 1904, sålde hans sitt bolag. Under tio års tid, koncentrerade han sig på att köpa upp biografer, framför allt i New York-området, samt att köpa upp filmer och distribuera dem för visning på sina egna dukar. William såg film som ett rent entreprenöriellt företag – han var mer intresserad av den monetära aspekten, än den konstnärliga. Han bildade ett distributionsbolag, Greater New York Film Rental Company, som senare döptes om till Box Office Attraction Film Rental Company när Fox expanderade utanför New York 1914. Vid den här tiden distribuerade han, exempelvis, en av de tidigaste animerade kortfilmerna, Gertie the Dinosaur.

För att tjäna mer pengar, insåg William Fox att han borde producera film. I likhet med de andra filmbolagen vid den här tiden lät han bygga sin första filmstudio i Fort Lee, New Jersey. Den första filmen som producerades av Fox och hans Box Office Attraction-bolag hette Life’s Shop Window, som släpptes till ganska ljum kritik och som numera är försvunnen. Året därpå, 1915, bildade Fox filmbolaget som kom att bära hans namn: Fox Film Corporation.

Rävens uppgång

Sol M. Wurtzel

1917 skickade William Fox en av sina närmaste medarbetare, Sol M. Wurtzel, till Hollywood för att leda Fox Film Corporations västkuststudio. Han kom att revolutionera filmproduktionen genom att satsa på B-filmer – snabba och billiga att producera, men samtidigt publikfriande och väldigt inkomstbringande. Många av B-filmerna var västerns, bland annat en radda filmer med cowboyen och skådespelaren Tom Mix (hans enastående riktiga namn). Wurtzel satsade också på journalfilmer, nyheter på film, som kom att heta Fox News – ej att förväxla med dagens propagandamaskin.

Fox Film Corporation tjänade bra pengar på B-filmerna och journalfilmerna, vilket möjliggjorde dem att göra större produktioner. Och med de större produktionerna kom talangerna. En av regissörerna som upptäcktes av Fox var John Ford. Han inledde sin karriär som B-filmsregissör hos Fox, och fick snart förtroendet att göra större, längre och bättre filmer. Mellan 1917 och 1928 gjorde han ett 60-tal stumfilmer, varav de största höjdpunkterna är The Iron Horse (1924) och 3 Bad Men (1926) – den senare inspirerade Akira Kurosawa till att göra Hidden Fortress (1958), som i sin tur inspirerade George Lucas till att göra Star Wars (1977).

Fox Film var tidiga med ljudfilm. När Warner Bros inledde ljuderan med 1927 års The Jazz Singer, hade de ljudet på skivor som synkroniserades med filmen. Redan 1925 köpte Fox en teknik där ljudet istället fanns direkt på filmremsan, vilket givetvis var lättare att synkronisera, men dyrare att implementera eftersom de krävde nya projektorer. Fox Movietone hette ljudtekniken när bolaget 1928 ställde om till ljudfilm. Samma år köpte Fox ett nytt studioområde väster om Beverly Hills: Movietone City, som för sin tid var världens bäst utrustade plats för filminspelning.

Rävens fall

1927 dog Marcus Loew, ägare till Loew’s Incorporated som ägde mer än 200 biografer och kontrollerade filmbolaget MGM. William Fox lade ett bud på Loew’s och försäljningen gick igenom 1929. Samma år gick allting fel för William Fox.

Louis B. Mayer

MGM:s chef, Louis B. Mayer, var inte inkluderad i försäljningen av Loew’s och han bestämde sig för att motarbeta den. Ungefär samtidigt, sommaren 1929, skadades William Fox allvarligt i en bilolycka, som tvingade honom till flera månader av rehabilitering. Medan Fox kämpade för att komma tillbaka, inträffade börskraschen på Wall Street, något som utraderade hans förmögenhet och omöjliggjorde köpet av Loew’s Inc. 1930 stod William Fox på randen till personlig konkurs. Han lämnade bolaget.

Under 1931 och 1932 skövlades Fox Film Corporation av olika intressenter och den resterande delen av bolaget vansköttes av Fox efterträdare. Bolaget gick alltmer med minus, men överlevde hjälpligt ytterligare några år.

Fram till 1936 kämpade William Fox mot att gå i konkurs. När Fox förhördes av en domstol det året, begick han mened vid upprepade tillfällen och mutade till och med domaren, John Warren Davis. Fox dömdes till sex månader i fängelse för mened och efter avtjänat straff återvände han aldrig till filmbranschen. Domare Davis erkände mutorna och tvingades bort från sin domstol. William Fox dog i New York 1952, bortglömd och utfattig. Ingen från Hollywood närvarade på hans begravning.

Rävens arv

Joseph M. Schenck & Darryl F. Zanuck

1933 grundades ett annat filmbolag av två gamla rävar i spelet om Hollywood: Joseph M. Schenck, tidigare hos United Artists, och Darryl F. Zanuck, tidigare hos Warner Bros. Bolaget finansierades bland annat av Nicholas Schenck, VD för Loew’s (och Josephs bror), och Louis B. Mayer, studioboss hos MGM. Det nya filmbolaget fick namnet Twentieth Century Pictures.

Schencks och Zanucks nya filmbolag gick ganska bra, av deras första 18 filmer var alla utom en finansiella succéer. Filmerna som producerades av Twentieth Century Pictures, distribuerades av United Artists, men var en av de första större oberoende filmproducenterna.

1934 ville Zanuck köpa aktier i United Artists, men fick nej av en av bolagets större aktieinnehavare, skådespelerskan Mary Pickford. Schenck blev förbannad över Zanucks behandling, så de båda lämnade United Artists och började söka efter nya distributörer. En man med det osannolika, men ändå välklingande, namnet Spyros Skouras presenterade sig. Han var vid tidpunkten manager till en del (nåja, ca 500) av Fox Films biografer. Skouras hade en idé om en fusion av Fox Film Corporation och Twentieth Century Pictures, och Schenck och Zanuck nappade. 1935 bildades så 20th Century-Fox.

Det kan vara värt att nämna, för att behålla den här bloggens primära fokus, att Fox Film Corporation och senare 20th Century-Fox också distribuerade animerade kortfilmer: TerryToons. Fox Film Corporation började distribuera Paul Terrys filmer när Terry gick över till ljud 1930. TerryToons var hastigt producerade filmer av ganska låg kvalitet, men de fyllde repertoaren. Först på 1940-talet fick Terry några större hits med karaktärer som Mighty Mouse och Heckle & Jeckle.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Hollywood, TerryToons | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Från Bimbo till Betty II

Fleischer Studios var inte en integrerad del av Paramount Pictures, eller Paramount Famous Lasky Corporation som filmbolaget fortfarande hette 1931. Fleischers animerade kortfilmer distribuerades av Paramount, och Adolph Zukor stod som exekutiv producent för dem, tillsammans med Max Fleischer, men animationsstudion ingick inte i filmbolaget. Men de låg ganska nära varandra. Även om Paramount hade köpt och byggt nya studios i Hollywood, hade de kvar en studio på östkusten, i Queens, New York: Kaufman Astoria Studios. Ett väldigt långt stenkast därifrån, på Broadway, mitt på Manhattan, låg Fleischer Studios. De hade aldrig flyttat västerut, till Hollywood. Det var i New York som de gjorde sina kortfilmer om den hundliknande Bimbo. Snart skulle de skifta fokus till Bimbos flickvän, Betty Boop.

Bimbo’s Express (1931)

Bimbo’s Express inleds med ett titelkort som lyder ”Bimbo & Betty in Bimbo’s Express”, vilket visar på Bettys större roll i Fleischer Studios produktion. Filmen hade premiär den 22 augusti 1931.

I filmen har Bimbo en flyttfirma som ska flytta Bettys möbler till en ny lägenhet. På samma sätt som tidigare filmer från Fleischer Studios, fyller regissören, Dave Fleischer, filmerna med de mest udda gagsen man kan tänka sig. När Bimbo ringer på hos Betty, sitter hon och klipper tånaglarna, som man gör när man väntar på flyttfirman. När hon råkar klippa av bara en halv nagel, får tån plötsligt ett ansikte och armar och pekar på den delen av nageln som inte blev avklippt. Betty klipper av resten, och ansiktet på tån försvinner nöjt. På detta oväntade, och tydligen helt improviserade, sätt har Dave fyllt ytterligare tio sekunder av filmen.

Maurice Chavalier

Bimbo förälskar sig givetvis i Betty, och halvvägs in i filmen börjar han sjunga Hello Beautiful till henne. Sångrösten görs av Maurice Chevalier, som då var en av världens mest berömda sångare. Chevalier inledde sin karriär som musikal- och operett-artist i Paris under slutet av 1910-talet, träffade kompositörerna Irving Berlin och George Gershwin i New York, och hade flera stora hits under 20-talet, bland annat Valentine från 1924. Han inledde en skådespelarbana med hjälp av Charlie Chaplin och Douglas Fairbanks och 1928 skrev han kontrakt med Paramount Pictures. Han blev en av filmbolagets bäst betalda skådespelare. På grund av sin sångröst hamnade han i musikalfacket, något han inte var helt nöjd med.

1931 var Chevaliers pass, inte Chevalier själv, med i Monkey Business – en Paramount-komedi med bröderna Marx. De fyra bröderna är fripassagerare på en oceanångare och när de ska stiga i land visar de upp Chevaliers pass. För att bevisa att de är den berömde franske sångaren sjunger de varsin version av You Brought a New Kind of Love to Me, på sina särskilda sätt.

Trots de här kopplingarna är Bimbo’s Express inte särskilt bra. Den påminner till viss del om The Music Box, en Laurel & Hardy-film som kom året därpå. Se hellre den. Eller Monkey Business, för all del.

Minding the Baby (1931)

Minding the Babys titelkort lyder ”Betty Boop and Bimbo in Minding the Baby” – Betty tar förstaplatsen för att reflektera hennes växande popularitet.

Det är dock fortfarande Bimbo som spelar huvudrollen. Här tvingas han vara barnvakt åt sin lillebror, en ondskefull bebis, medan deras mamma springer några ärenden. I en byggnad tvärs över gatan vill dock Bimbos flickvän, Betty, umgås – hennes föräldrar har precis gått hemifrån.

Bimbos lillebror kör med sin storebror. När Bimbo vid ett tillfälle tittar bort, tar bebisen fram en cigarr och tidningen och läser om ”The Stuck Market.” Den ondskefulle bebisen, som skämt, dyker senare upp i Who Framed Roger Rabbit? i  inledningsscenen med Baby Herman. Den numera arketypiska karaktären ser vi idag i en TV-serie (Stewie i Family Guy) och en hel långfilm (The Boss Baby).

Minding the Baby hade premiär den 26 september 1931.

In the Shade of the Old Apple Sauce (1931)

In the Shade of the Old Apple Sauce är en mystisk film. Den är försvunnen och ingen verkar veta vad den handlade om, bara att Bimbo och Betty Boop var med i den och att den upphovsrättsskyddades den 16 oktober 1931. Det finns bevis på att den visades före den Eddie Cantor-filmen Palmy Days – Cantor, som alltså skrev signaturmelodin till Warner Bros filmserie Merrie Melodies (se här).

För att komplicera saken, gjorde Fleischer Studios 1930 en Screen Song – en karaoke-liknande film – som heter In the Shade of the Old Apple Tree, sjungen av en Billy Murray, som gjorde rösten till Bimbo fram till The Herring Murder Case (se här).

Mask-A-Raid (1931)

I Mask-A-Raid blir det ännu tydligare att Betty Boop håller på att bli Fleischers nya stjärna. Titelkortet lyder: ”Betty Boop in Mask-A-Raid – with Bimbo.

Mask-A-Raid är den första filmen där Betty Boop tydligt är en människa, utan hundöron. Här är hon en maskeradbalsdrottning. Maskeradbalskungen visar sig vara en riktig kåtbock och Betty spenderar första halvan av filmen med att värja sig från hans avancemang. Hon är istället intresserad av hunden, Bimbo.

Betty som sexsymbol är i förgrunden. Bimbo dreglar vid åsynen av hennes långa ben, där strumpebandshållarna tittar fram under kjolen.

Walter Van Brunt / Walter J. Scanlan

I filmen sjunger Bimbo vid ett par tillfällen en italienskklingande scat. Rösten görs av Walter Van Brunt, som hade inlett sin karriär 1917 som Billy Murray-imitatör, och som senare skulle arbeta med Billy Murray i flera Fleischer Studios-produktioner. Men det var först efter en skandal som involverade en pseudonym, Walter J. Scanlan, och en annan skandal som involverade bigami. Varför bröderna Fleischer skulle vilja jobba med honom verkar helt obegripligt, men rösten kanske vägde upp hans tillkortakommanden.

Mask-A-Raid hade premiär den 7 november 1931.

Jack and the Beanstalk (1931)

Vi är nu tillbaka till ett titelkort som lyder ”Betty Boop and Bimbo in Jack and the Beanstalk,” men troligen har produktionen av Jack and the Beanstalk inletts före Mask-A-Raid.

En sovande jätte på ett moln tappar sin stora cigarr ner i Bimbos hus. Bimbo planterar en böna och åker upp till jätten där han hitta Betty Boop som slavar i jättens kök. Betty räddas av Bimbo och de flyger iväg med en magisk höna, som blir till en bil när de landar.

Animationen verkar vara mestadels improviserad för att fylla ut tid. Den är också inkonsekvent. Bettys hundöron är tillbaka och Bimbo är vit igen. En del av detta kan bero på att produktionen börjat ganska tidigt och sedan dragit ut på tiden, men det finns inget som indikerar att de lagt ner särskilt mycket tid, varken på berättelse eller animation. Oavsett när produktionen inleddes så hade filmen premiär den 21 november 1931.

Dizzy Red Riding Hood (1931)

Nu intar Betty Boop huvudrollen igen. Bimbo är degraderad till en biroll. Dizzy Red Riding Hood är givetvis Betty Boops version av Rödluvan.

Filmen inleds så som Rödluvan bör – Betty/Rödluvan ska gå till mormor och alla varnar henne för vargen i skogen. Hon bryr sig inte, hon tycker om vargar. Berättelsen tar en ganska skarp vänstersväng när Bimbo dödar vargen, flår den och tar på sig pälsen – eftersom Betty tycker om vargar. Bimbo i vargpäls tar mormors plats, och när han tar av sig pälsen inför Betty, kysser de varandra.

Dizzy Red Riding Hood innehåller inte så lite sexuella anspelningar – även homosexuella sådana. När Betty går i sin mormors trädgård och plockar blommor sjunger hon ”I think she’d like a pansy” (pansy = pensé & gay man) – dyker det plötsligt upp ett träd som sjunger ”the fairies like them too” (fairy = älva & gay man).

De sexuella anspelningarna är dock tydligare vad gäller Bettys och Bimbos förhållande. Bettys ben är helt exponerade och hennes strumpeband faller titt som tätt nedför spirorna. Det bör påminnas om att även om produktionskoden borde följas, så var det nästan inga filmer som brydde sig om den förrän 1934. Betty Boops sexualitet är på full display här och skulle så förbli de kommande åren.

Dizzy Red Riding Hood hade premiär den 12 december 1931.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Fleischer Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Hollywood 101 – del 3 – Paramount Pictures

Universal Pictures stannade i växten ungefär vid övergången till ljudfilm under slutet av 1920-talet. En anledning var studiobossen Carl Laemmles konservativa syn på filmproduktion som han ansåg borde vara skild från distribution och visningsfönster. Universal satsade därför aldrig på biografkedjor. Det lämnade han till andra filmbolag att göra – och det gjorde de, framgångsrikt.

Tre män…

Adolph Zukor

Adolph Zukor föddes till judiska föräldrar år 1873 i Ricse, en by i det som då var Österrike-Ungern. Han blev föräldralös under tonåren och beslutade sig för att utvandra till USA. Zukor anlände till New York 1891 och fick arbete som tapetserare. Ett år senare blev han lärling som körsnär och han visade på stora färdigheter med att designa pälsar. 1893 startade han ett eget pälsföretag i Chicago inför den stora utställningen där det året, World’s Columbian Exposition. Inom tio år var han rik, ungefär samtidigt som hans intresse för film väcktes.

1903 uppsökte en av Adolph Zukors kusiner honom med ett förslag. Max Goldstein ville investera i en kedja biografer ägda av Mitchel Mark, som med sin bror Moe hade öppnat USA:s första permanenta biograf i Buffalo, New York, 1896. Zukor, bröderna Mark och en fjärde man, Morris Kohn, startade några biografer i bland annat New York City, Boston, Philadelphia och Newark. Biografkedjan fick ytterligare finansiering av Marcus Loew, som senare skulle vara med och starta MGM.

Zukor ingick ett annat partnerskap 1912, då han startade Famous Players Film Company tillsammans med bröderna Daniel, Gustave och Charles Frohman. Famous Players började som ett distributionsbolag som bland annat distribuerade Les Amours de la reine Élizabeth, en fransk film med Sarah Bernhard. Redan året därpå, 1913, släppte de dock sin första egna produktion, The Count of Monte Christo. Famous Players brukar räknas som det första fröet till Paramount Pictures, men för ett större filmbolag krävdes fler partnerskap.

Jesse L. Lasky

Jesse L. Lasky föddes till judiska föräldrar 1880 i San Francisco, Kalifornien. Han sökte sig till New York där han inledde en teaterkarriär på Broadway, först på scenen, men senare bakom som producent. 1911 träffade han Beatrice DeMille, en annan teaterproducent på Broadway, som introducerade honom till sin son Cecil B. DeMille. Året dessförinnan hade Laskys syster, Blanche, gift sig med en Samuel Goldfish. Lasky, DeMille och Goldfish, tillsammans med en fjärde man, Oscar Apfel, bildade 1913 Jesse L. Lasky Feature Play Company för att ge sig in i filmbranschen. Samma år begav de sig till Kalifornien och hyrde en lada utanför Los Angeles där DeMille och Apfel tillsammans regisserade The Squaw Man, som räknas som den första långfilmen som gjordes i Hollywood.

Jesse L. Lasky Feature Play Company – eller Lasky Company – producerade en lång rad stumfilmer på kort tid, nästan alla regisserade av Cecil B. DeMille. DeMille och hans samtida konkurrent, D.W. Griffith, var pionjärerna som uppfann filmens grammatik. Griffith var intresserad av parallella berättelser och redigering. DeMille var intresserad av ljussättning och skådespelare/filmstjärnor.

William Wadsworth Hodkinson

William Wadsworth Hodkinson föddes i Pueblo, Colorado, 1881. Han arbetade som budbärare, telegrafist och akrobatisk cyklist (!) innan han 1907 köpte sin första biograf i Ogden, Utah. Hans strategi var att ta lite högre inträde och byta program två gånger i veckan för att locka publiken till återkommande besök. Lönsamheten var så stor att han snart kunde köpa upp alla biografer i Salt Lake City, Utah, och senare expandera till filmdistribution i Los Angeles och San Francisco.

1914 sammanfogade han 11 olika distributörer till det första bolaget för nationell filmdistribution – Paramount Pictures Corporation. Hodkinson introducerade det som kallas block booking – om man ville köpa en film för visning, var man tvungen att köpa ett helt paket som innehöll flera andra filmer som producerats av bolaget som Paramount hade exklusiva rättigheter till. Hodkinsons distributionsbolag skrev samma år exklusiva kontrakt med två bolag: Zukors Famous Players Film Company och Laskys Jesse L. Lasky Feature Play Company. Paramount hjälpte Zukor och Lasky med att se till att alla deras filmer visades på biografer runt om i landet, mot en avgift, givetvis, på 35% brutto på alla intäkter från visningarna.

…och ett filmbolag

Redan från början i partnerskapet insåg Zukor och Lasky att de stora inkomsterna gick till Hodkinson och att de båda skulle tjäna mer pengar om de integrerade biograferna med sin produktion och distribution. 1915 började Zukor köpa upp aktier i Paramount Pictures Corporation, bland annat från en Hiram Abrams, som satt i Paramounts styrelse. På det årliga styrelsemötet 1916, förlorade Hodkinson ordförandeskapet till Abrams med en rösts övervikt, och Abrams lämnade i princip över styrelsen till Zukor med omedelbar verkan.

I slutet av 1917 bildades filmbolaget Famous Players-Lasky Corporation, under vilket Paramount Pictures Corporation var ett dotterbolag. Med Hodkinson utmanövrerad, blev Adolph Zukor ordförande och Jesse Lasky vice ordförande. Lasky, DeMille och Goldfish skötte produktionen, medan Abrams skötte distributionen. Två år senare var även Samuel Goldfish utmanövrerad. Han gick vidare, bytte namn till Samuel Goldwyn och var med och bildade MGM. Bröderna Frohman lämnade också för att starta eget. Som en lite utvikare kan nämnas att vid den tidpunkten var det bara två bröder kvar. Den yngste, Charles, hade varit med på RMS Lusitania då passagerarfartyget söder om Irland torpederades av en tysk ubåt den 7 maj 1915 – något som var en bidragande faktor till att USA gick med i Första världskriget.

1919 hade Adolph Zukor utmanövrerat de främsta hoten mot hans makt. Han var nu en filmbolagsboss att räkna med.

Kostnaderna för att göra film ökade alltjämt. Delvis på grund av att manusen kostade mer att köpa, men det var framför allt stjärnsystemet som sprängde budgetarna. I takt med att filmstjärnornas popularitet ökade, växte lönekraven, och Famous Players-Lasky hade många filmstjärnor under kontrakt: Mary Pickford, Douglas Fairbanks, Gloria Swanson och Rudolph Valentino, för att bara nämna de mest inkomstbringande stjärnorna i slutet av 1910-talet. De ökande utgifterna krävde ökande intäkter och Zukor gjorde detta genom att vertikalt integrera filmbolaget. Allt skulle in under samma paraply – produktion, distribution och visning. Bolaget hade dock väldigt få biografer.

1919 hotade First National, en rikstäckande kedja av biografer, med att bojkotta Famous Players-Lasky Corporation. Zukor insåg att det enda rätta var att bygga sig en egen biografkedja. Han började köpa upp större och mindre kedjor över hela USA, så att i mitten av 1920-talet hade Famous Players-Lasky tillgång till det största nätverket av biografer i landet. Publix Theatres Corporation, som nätverket kallades, hade i slutet av 20-talet mer än 2000 biografer.

Mary Pickford, D.W. Griffith, Charlie Chaplin, Douglas Fairbanks

Samma år som Famous Players-Lasky expanderade sina visningsmöjligheter, 1919, minskade dess stjärnkraft. Mary Pickford och Douglas Fairbanks lämnade Zukors bolag för att tillsammans med Charlie Chaplin och D.W. Griffith bilda ett eget filmbolag som styrdes av filmskaparna – skådespelarna och regissörerna. Med sig tog de Hiram Abrams. En ung man vid namn B.P. Shulberg, som arbetat hos Famous Players-Lasky som pressansvarig, hamnade på fel sida i schismen inom företaget, och tvingades sluta.

Motgångarna för Zukor fortsatte 1921. The Federal Trade Commission stämde Famous Players-Lasky samt de flesta av deras nyligen uppköpta biografkedjor för ”konspiration och hinder för handel.” Det FTC främst vände sig emot var bolagens block booking – att man tvingades köpa filmer i paket, ofta utan att få reda på vilka de var först. Flera oberoende biografer vittnade om oetiskt förfarande för att tvinga dem att köpa filmpaketen. Fallet pågick under sex år.

Hollywood definierat

1926 återanställde Zukor B.P. Shulberg till Famous Players-Lasky Corporation. Efter det att han tvingades sluta, hade Shulberg 1919 startat ett eget filmbolag, Preferred Pictures, och byggt det runt en skådespelerska, Katherine MacDonald. När hon lämnade 1923 skrev Preferred Pictures kontrakt med en annan skådespelerska, Clara Bow. Shulberg producerade egna filmer med Bow i huvudrollen, men mest lukrativt var att låna ut henne till andra filmbolag. Under loppet av tre år byggde Shulberg Clara Bow till Hollywoods största filmstjärna, samtidigt som hon var den exakta gdefinitionen av en flapper. När Shulberg återanställdes av Zukor, följde Bow med (det kan ha varit en grundförutsättning), och hon skrev eget kontrakt med Famous Players-Lasky Corporation.

Zukor byggde vidare på sin idé om att sälja filmerna med hjälp av filmstjärnor, och filmbolaget hade fortfarande ett av de mest berömda skådespelarstallen i världen. B.P. Shulberg hade dessutom visat sig vara en genial marknadsförare. Tack vare honom hade Mary Pickford blivit ”America’s Sweetheart”, och nu blev Clara Bow ”The It Girl”. Han skrev också slogans till bolaget han arbetade för, först ”Famous Players in Famous Plays” och senare ”If it’s a Paramount Picture, it’s the best show in town.” Med Zukors sinne för affärer och Shulbergs sinne för marknadsföring, blev Famous Players-Lasky specifikt och Hollywood generellt synonymt med filmstjärnor.

Paramount Pictures Studio

1927 var ett år av stora förändringar: Famous Players-Lasky Corporation blev Paramount Famous Lasky Corporation; I samband med namnbytet till Paramount Famous Lasky Corporation köpte Zukor ett stort område i Hollywood som redan fungerade som en filmstudio, Robert Brunton Studios, som senare skulle bli Paramount Pictures Studio; FTC vann över Paramount Famous Lasky Corporation och försökte tvinga dem att sluta med block bookings; Och filmerna blev ännu dyrare att producera och visa genom ljudfilmens ankomst – inte nog med att man var tvungen att spela in ljudet, man var tvungen att spela upp det i biograferna också – det var en kostsam omställning för filmbolagen och biografkedjorna.

Det skulle dröja ytterligare några år innan Paramount Famous Lasky Corporation blev Paramount Pictures, även om Zukor räknade 1912 som bolagets grundande. Då hade Paramount växt till en mastondont – ett vertikalt integrerat filmbolag som hade ett rejält stall med filmstjärnor och som skötte hela kedjan av filmindustrin – från produktion, via distribution, till biograferna. Trots att FTC försökte få Paramount att sluta med sina block bookings, fortsatte bolaget med sedvänjan. Eftersom filmbolaget ägde de flesta av biograferna som visade deras filmer, fanns det inte så mycket FTC kunde göra.

Paramount var också tidiga med att ställa om till ljudfilm. Även om det initialt var kostsamt, blev omställningen enormt lukrativ, särskilt för de bolagen som var vertikalt integrerade. 1927 började Paramount göra journalfilmer, ett slags nyhetsmagasin med rörliga bilder som visades på biograferna – TV-nyheter före TV:ns ankomst. Det var ett billigt och bra sätt att fylla ut biografernas tablåer. Ett annat sätt var att distribuera animerade kortfilmer, och 1928 skrev Paramount avtal med Fleischer Studios, vars filmserier Inkwell Imps, Screen Songs och Talkartoons ledde till Betty Boop och Popeye. Fleischer Studios blev Walt Disneys störste konkurrent, mycket tack vara Paramounts egna nätverk av biografer.

Paramount Pictures, som bolaget äntligen kom att heta 1935 efter 23 år av alfabetssoppor, kom att definiera Hollywood. Filmbolaget ägde egna studior och egna biografer. De producerade, distribuerade och visade sina egna filmer. När stumfilmstidens silvriga era övergick till ljudfilmens gyllene era, stod Paramount Pictures som starkast.

Paramount Pictures räknas som världens sjätte äldsta filmbolag som fortfarande existerar.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i -1927, Fleischer Studios, Hollywood | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Bosko – seriös och fånig

1931 fördubblade Leon Schelsinger produktionen av animerade kortfilmer på uppmaning av sin distributör, Warner Bros. De två tidigare animatörerna för Disney, Hugh Harman och Rudolf Ising, delade på uppdraget. Ising tog hand om den nya filmserien Merrie Melodies, medan Harman fortsatte arbeta med Bosko-filmer under Looney Tunes.

The Tree’s Knees (1931)

The Tree’s Knees, som hade premiär i juli 1931, var den sista Bosko-filmen som regisserades av både Harman och Ising.

Bosko är ute skogen för att hugga träd. När ett träd värjer sig och skyddas av dess sticklingar, blir filmen en ordinär musikfilm som vi redan har sett till leda. Inget originellt, utan en dålig kopia av en av DisneySilly Symphonies. Den enda behållningen som går att finna är två möss som visserligen liknar Mickey Mouse, men som visar sig vara en tidig version av Disneys senare duo Chip ’n’ Dale. Lite kul, för ett par korta ögonblick.

The Tree’s Knees animerades av Friz Freleng och Rollin Hamilton. Musiken stod Frank Marsales för.

Bosko Shipwrecked! (1931)

Som titeln avslöjar handlar Bosko Shipwrecked! om när Bosko råkar ut för en förlisning och hamnar på en ö, som visar sig inte vara öde.

Detta är den första filmen i Looney Tunes-serien som har Hugh Harman som ensam regissör. Medan Rudolf Isings Merrie Melodies främst är musikaliska filmer, så börjar Looney Tunes och Bosko söka sig mot berättelser och karaktärer som drivkrafter för filmerna. Bosko Shipwrecked! är ett utmärkt exempel på den riktningen.

Bosko landar på ön och råkar ut för det ena djuret efter det andra, innan han står inför att slängas i kannibalstams gryta. Han lyckas fly därifrån, givetvis. Filmen är tempofylld och skämtens tajming är utsökt. Förutom den inbyggda rasismen i framställandet av kannibalerna så är Bosko Shipwrecked! en första höjdpunkt som visar åt vilket håll Looney Tunes är på väg – mot högre tempo och mer genomtänkta och vältajmade gags.

Filmen hade premiär den 19 september 1931. Animation av Rollin Hamilton och Larry Martin. Musik av Frank Marsales.

Bosko the Doughboy (1931)

Bosko hade varit i krig tidigare – i Dumb Patrol (se här), som främst utspelade sig i luften över skyttegravarna. I Bosko the Doughboy är han tillbaka vid västfronten, den här gången på marken.

Filmen inleds med stridsscener vid fronten, men snart hittar vi Bosko i en skyttegrav där han glatt sitter och äter. Han blir upprörd när hans mat blir sönderskjuten. Då tar Bosko fram ett fotografi på sin flickvän. När det blir sönderskjutet, blir han arg. På väg upp ur skyttegraven stoppas han av en flodhäst som vill spela musik och dansa. Bosko ställer glatt upp. Bosko och flodhästen blir dock avbrutna av kriget som pågår omkring dem.

Hugh Harman, regissören, tar väldigt lätt på krigets fasor i Bosko the Doughboy. Det verkar mest vara en förevändning för några roliga visuella gags som de hade kommit på. Visst, det ska vara en rolig animerad kortfilm, men någon direkt svärta går inte att finna. Att bli bombade eller beskjutna verkar vara roligt. Filmen avslutas med ännu ett ”mammy”-skämt, som anspelar på Al Jolson blackface-rutin i The Jazz Singer (1927), en film producerad av Warner Bros.

Animation av Rollin Hamilton och Carman Maxwell. Musik, igen, av Frank Marsales. Bosko the Doughboy hade premiär den 17 oktober 1931.

Bosko’s Soda Fountain (1931)

I Bosko’s Soda Fountain arbetar Bosko på ett glasscafé.

Filmen innehåller en del roliga gags. Ett exempel är den lilla Mickey Mouse-liknande figuren som beställer en alldeles för stor milkshake och som sedan, efter att ha skrattat åt ett av Boskos misslyckanden bakom disken, används som en visp. Det bästa exemplet är dock en liten katt i parallellhandlingen, där Honey är pianolärare, en katt som är väldigt uttråkad av sin pianolektion. Efter varje misslyckad skala utbrister han i ett ”I want an ice-cream cone!” – ett tidigt exempel på att man göra en unik och minnesvärd karaktär med väldigt små medel. Den lilla katten är en starkare karaktär än både Bosko och Honey, som vägrar utveckla karaktärsdrag.

Bosko’s Soda Fountain regisserades av Harman, animerades av Rollin Hamilton och Friz Freleng, till musik av Frank Marsales. Filmen hade premiär den 14 november 1931.

Bosko’s Fox Hunt (1931)

Handlingen i Bosko’s Fox Hunt påminner om flera filmer som senare ska komma från Warner Bros-stallet.

Bosko är alltså på rävjakt och stöter på en märkligt Foxy-liknande räv – kanske ett litet inside-skämt mellan Harman och Ising. Filmen innehåller ett tidigt exempel på ett odödligt gag. När räven hoppar ner i ett hål för att undkomma, sticker Bosko ner geväret i det. Plötsligt dyker mynningen upp ur ett annat hål bakom honom. När han avfyrar, skjuter Bosko sig själv i ändalykten. Klassiskt idag, nyskapande 1931.

Bosko’s Fox Hunt hade premiär den 12 december 1931. Regi, Harman; animation, Rollin Hamilton, Norm Blackburn; musik, Frank Marsales.

Under andra halvan av 1931 börjar man känna igen Looney Tunes. Berättelserna och karaktärerna blir viktigare och gagsen blir mer absurda, innovativa och vältajmade. Grunden för det som komma skall har börjat läggas.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Warner Bros | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Mickey mot högre höjder

Mickey Mouse genomgick en förändring under 1931 – en förändring som skulle leda till en Oscarsnominering. Inför den femte Oscarsgalan 1932 erkände akademin – The Academy of Motion Pictures Arts and Sciences – animerade kortfilmer som en konstform, och det gick dem inte förbi att Mickey hade utvecklats från ett musicerande djur bland alla andra musicerande djur i den tecknade filmens värld, till en drivande karaktär med personlighet som kunde övervinna hinder som korsade hans väg.

Blue Rhythm (1931)

Efter en dramatisk öppning där Mickey kastar en enorm skugga på bakgrunden, spelande ett klassiskt pianostycke, övergår musiken i Blue Rhythm snart till St. Louis Blues av W.C. Handy, som Fleischer Studios använde i Bimbos debutfilm, Hot Dog (se här).

Mickey visar sig vara en hejare på klarinett, och Pluto, i en ovanlig antropomorf roll, visar sig vara duktig på trombon. Även om filmen är ännu en musikalisk bagatell, har den ett rejält klimax då scenen som orkestern spelar på kollapsar och låten avslutas med ett gemensamt ”Yeah!”.

Filmen hade premiär den 18 augusti 1931 och regisserades av Burt Gillett.

Fishin’ Around (1931)

I Fishin’ Around är Mickey ute och fiskar med Pluto.

Det visar sig att de är ute och tjuvfiskar på förbjudet vatten. I vilket fall som helst retar fiskarna dem så mycket så att de vid ett tillfälle stjäl allt bete från burken på båten, och vid ett annat binder samman Mickeys och Plutos fiskelinor så att de tvingas kämpa mot varandra i tron att de fångat något stort.

Filmen hade premiär den 25 september 1931 och regisserades av Burt Gillett.

The Barnyard Broadcast (1931)

På ytan är The Barnyard Broadcast ännu en musikfilm som äger rum på Mickeys bondgård. Även om det låter som standardberättelse 1A, så är det inte helt sant.

Filmen har visserligen musiken i centrum, men utifrån den enkla premissen – Mickey sänder en radioshow från sin lada – har Walt Disney och regissören, Burt Gillett, skapat en väl sammanhållen berättelse. Mickey måste övervinna ett antal hinder, framför allt en katt som riskerar att störa sändningarna, och jakten på katten bygger till ett klimax och ett tillfredsställande slut. Dessutom innehåller filmen vacker och fint synkroniserad animation till musiken av Bert Lewis. En liten höjdare från 1931. Den hade premiär den 10 oktober det året.

The Beach Party (1931)

Att Mickey-filmerna fortfarande har musiken i fokus behöver inte alltid vara till deras fördel – som i The Beach Party.

Till musik och dans vandrar Horace Horsecollar, Clarabelle Cow, Mickey, Minnie och Pluto till stranden. Väl där, engagerar de i allehanda musikaliska sätt att bada och äta picknick på. Ganska sent i filmen dyker dock en bläckfisk upp, som ett slags antagonist, men då är det så dags. Filmen når visserligen ett klimax, men det känns lite påklistrat. Burt Gillett står för regin och den hade premiär den 5 november 1931.

Mickey Cuts Up (1931)

Mickey Cuts Up är ännu en musik- och dansfilm som inte visar Disneys rätta potential.

I filmen försöker Mickey och Minne ta hand om en trädgård, men på grund av en katt och Pluto förstörs deras drömmar. Än en gång bygger filmen mot ett klimax med hjälp av stegrande komplikationer och det finns väl inga egentliga fel med den, men den saknar charm. Regi, Burt Gillett. Premiär, den 30  november 1931.

Mickey’s Orphans (1931)

Mickey’s Orphans inleds i juletid med att någon lämnar en korg utanför Mickeys, Minnies och Plutos hus. I korgen finner de ett hundratal kattungar.

Dessa kattungar går sedan bärsärkagång genom huset, trots att Mickey försöker lugna dem med julklappar som t.ex. sågar (!). Situationen eskalerar, givetvis, tills hela huset är förstört. Vem som lämnade kattungarna på trappan avslöjas aldrig.

Mickey’s Orphans, som hade premiär den 9 december 1931, innehåller ett flertal riktigt fina gags och väl uppbyggda skämt. 1931 är dessutom året då Walt Disney Studios sätter en ny standard vad gäller animation. Den här filmen har flera exempel på att ribban för animerade kortfilmer har höjts rejält, men frågan är om inte The Barnyard Broadcast var en bättre Mickey-film 1931.

Mickey’s Orphans var den första animerade filmen som nominerades till en Oscar inför den femte årgången av galan, som gick av stapeln den 18 november 1932. Hur det gick då, tar vi en annan gång.

Nu får ni inte mer för den 25-öringen.

Publicerat i 1931, Walt Disney Studios | Etiketter , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , | Lämna en kommentar